Bygg inga verandor

Det är nu som ingenting ännu har hänt

Det är nu som sommaren står framför oss alldeles nybadad och ren. Klockan har ännu inte börjat ticka, mörkret inte börjat tränga sig på. Glasskiosken har precis öppnat och i träden ligger äggen och kläcks. På skogsstigen ligger barren och bara väntar och badviken är blank som ett putsat äpple. Det är nu som världen står oprövad och öppen vid din tröskel och det är bara att kliva ut.

Men bygg inga verandor, slipa inte någon gammal eka, skala inga potatisar och häng inte upp badhandduken på tork. Somna först i hängmattan och dröm, bygg egendomliga sandslott och rulla runt i gräset medan handduken ligger bortglömd i badväskan. Orkar du gå så gör det inte. Skutta. Lika nyvaken och ivrig som en fölunge som ännu inte förstått att det är ben den har under magen. Sen kanske. Sommaren är kort, men ögonblicket är en hel evighet att frusta och bada i. Och efter varje ögonblick kommer ett nytt.

Det är en självklarhet som, när man tänker närmare på saken, är ganska häpnadsväckande. Och dessutom är den sann!

Lingonmannen

För några veckor sedan fick jag frågan av en god vän: ”Vad vill ni att man säger?”

Detta apropå att jag berättat om nånting hemskt från mitt hemska liv och vännen, tydligen av misstag, svarade ”jag förstår”. För hon hejdade sin genast då hon, antar jag, insåg att det kanske var lite övermaga, att hon stackars normalstörda människa skulle kunna förstå mig. Apropå det här med postkolianism och intersektionell feminism och sånt. Så, här får ni en uppgift: finn två fel i meningen ovan.

Ja, precis just det – orden ”ni” och ”man”. Jag blev personligen inte ett dugg upprörd över att hon försökte förstå mig, men frågan själv gjorde mig väldigt fnissnödig. Även om jag väntade med att fnissa tills jag kom hem, för så finkänslig är jag.

Ni. Jag trodde vi pratade om mig? Nähä, jag förvandlades visst till representant för en grupp vars osynliga närvaro tycks kräva min väns respekt. Hon vänder sig inte till mig utan till amöban bakom min axel.

Man. Vem är denne man som alla pratar om? Var bor han, hur ser han ut? Tar han ketchup på sina köttbullar eller är han en lingonman? Och kanske framför allt – vad har han med mig att göra?

Min kompis verkar utgå ifrån att hennes fråga angår alla i amöbagruppen. Vilka medlemmar som ingår i denna är underförstått (som om det vore uppenbart) men oklart (eftersom det inte är det), men gissningsvis handlar det om oss psykfall i allmänhet. Som en intresseförening. ”Vi psykfall anser att man först och främst bör tänka på vilket ben man står på. Vi psykfall kräver lika behandling oavsett diagnos, personlighet, uppväxtförhållanden, etnicitet, fritidssysselsättning och favoritfärg.” Och så sluter hela psykkören upp och skanderar entonigt med vansinnigt skelande ögon: ”Vi är alla lika. Vi är alla lika.”

Ja, såklart. Amöbakollektivet hör till ett parallellt universum av missanpassade individer som inte lyckas nå upp till den normalstördas fulländning av åtta till fem och storhandling på fredagar. Och då måste man ju få undra hur dom vill bli behandlade, det är väl inte så konstigt? Nej inte ett dugg. Jag har grubblat i årtionden på om man kan säga ”svart” om någons hudfärg som egentligen är ljusbrun, och ifall ”svart” också inkluderar mörkhyade indier eller beigea polynesier, eller om man kanske borde säga ”färgad”. Fast det låter ju som att bara de som inte är vita har färg. Jag är ju till exempel inte vit, snarare grå-skär. Eller har vi kommit bortom detta med hudfärger? Hur vill de egentligen att man ska säga?

Självklart måste man få undra, och hur man ska prata med en person som tillhör en minoritet är en bra fråga. Förresten gäller det inte bara minoriteter, även ers högtidlighet kungen har ju väldigt intrikata regler för pöbelns tillåtelse att tilltala. Men för honom är det faktiskt egendomligt lätt. Vad man säger till kungen gäller bara kungen. Så då kan man faktiskt fråga: hur vill Ni att man ska tilltala Er.

Och jag då? Vill jag bli titulerad psykfall? Tja, kanske, ibland. Det kan vara kul. Men det är framför allt mitt ord för mig. På samma sätt som svarta förbehåller sig rätten att använda n-ordet mellan varandra så vill jag ha äganderätten till mitt epitet. Det är ett förminskande, förlöjligande ord och just därför använder jag det med stolthet. Men i medvetenhet om att jag inte är något psykfall. Ordet psykfall förklarar inte mig, säger inget om vad jag är. Ordet psykfall fångar på intet sätt in det lidande som psykisk ohälsa kan innebära. Men det har blivit viktigt för mig att använda det för att ta udden av skiten.

När det gäller psykfallen som kollektiv så är de inte lika (till skillnad från kungen alltså, som är lik). De vill inte bli tilltalade på samma sätt. De vill inte bli tröstade på samma sätt. Till mig får man gärna säga ”jag förstår” eftersom jag förstår att det innebär en förstående inställning. Och det tycker jag om. Att säga ”jag förstår precis” är däremot kinkigare, och här kommer vi tillbaks till lingonmannen, alltså, vad ska man säga. Och nu vill jag en gång för alla klargöra: man finns inte! Det finns ingen lingonman! Han har aldrig existerat! Ingen vill bli behandlad på precis samma sätt av hela mänskligheten, det vore ju vidrigt! Ja ja, människovärde och bla bla – självklart. Det är en absolut, det ska man förutsätta i varje mänskligt möte. Men vill jag dela min ynkedom med hela världen? (Ja uppenbarligen eftersom jag lägger ut den på internet… men inte nödvändigtvis i konversationer med kreti och pleti. Jo, i och för sig har jag inte så svårt för det heller om det kniper… men jag pratar inte med alla på samma sätt. Faktiskt.)

Lingonmannen. Han finns inte.

Jag har en bisarr förkärlek för att lufta mina pinsamheter med folk och fä, men de intimaste samtalen förbehåller jag de av mina vänner som också genomlidit diverse helveten. De vet inte heller precis hur mitt helvete tett sig, för om jag har varit i femte kretsen så har de varit i andra och nionde. Men de har varit i helvetet, och det har inte alla. Alltså får de säga precis. Det känns bra när de säger så. ”Jag förstår precis hur det känns”, särskilt om det följs av ett ”…och för mig var det såhär…”.

Puh! Det låter säkert jättekrångligt det här. Men då vill jag att ni ska komma ihåg (och gäller inte det oss alla?) att ett ärligt möte sällan slår fel. Som när min vän ställde sin dumma fråga – det roade mig och gjorde mig inte illa, för jag kände hennes goda uppsåt. Det riktigt jobbiga är när folk tassar runt i en ängslig ringdans och inte vågar säga nånting. Eller kanske inte hör av sig alls, förtänkommansägerfel. Vilket är dumt. För de flesta kan trots allt läsa av en människas gränser för intimitet utan att tänka. Alla vet att en varm kram kan vara den bästa trösten – men är det fel person som utdelar den blir det bara värre. Alla vet det. Och är man osäker på om man är fel person kan man alltid fråga.

Och att fråga är fortfarande ok, väldigt mycket ok. Ett väldigt lätt sätt att hantera mitt ältande för dagen är att byta ut två pronomen: Vad vill du att jag säger? Det är en fråga som i alla fall är möjlig att svara på, till skillnad på den jag började med. Och finns inte svaret redo så känner jag i alla fall, om det är jag som är psykfallet i sammanhanget, att du vill visa mig respekt. Och det räcker.

Kontentan? Tja, att vara politiskt korrekt är en god ambition, men också fullständigt omöjligt.

En pigg och glad tjej

Jag tänker på er var och varannan dag, kommer på små saker jag vill berätta eller fundera om. För det är så bra att göra det när ni är där. Så jag är ledsen att jag övergett er ett tag men jag har helt slukats upp av ett nytt projekt. Eller rättare sagt, den ork jag har, har slukats upp av projektet. Plus att jag försöker prångla ut min roman och hittills bara fått ett mycket rimligt erjudande: slanta upp 67 000 så trycker de 100 böcker åt mig…

Mitt nya projekt är typ självbiografiskt och just nu håller jag på och renskriver mina gamla fullklottrade dagböcker från tidigt 90-tal. Snart 400 sidor och jag har bara tagit mig igenom ett år. Det är vansinnigt kul! Jag mådde otroligt dåligt, var väldigt dramatisk och tänkte på Döden och Existensen hela tiden. En pigg och glad tjej som Trump skulle säga. Men det får mig att inse hur lycklig jag egentligen är. Just nu. Faktiskt. Och det är sommar och solen skiner och fräknarna blommar ut över alla extremiteter.

Så jag ville mest säga det och önska glad sommar. Och träna mig på att skriva lite hafsigt ibland. Det kanske kan få mig att skriva lite mer, trots att jag inte ”har tid”. Hoppas jag.

DÖDEN


Coronavirus cases: 12 540
Recovered: 550
Deaths: 1 333

Statistics for Sweden, last updated April 16

Jo döden alltså. En fortsättning på tidigare inlägg (inklusive eventuella upprepningar). Hade det inte varit så olämpligt hade jag sagt att döden var rolig. Nej det är inte roligt att sörja, det är inte roligt att förlora någon man älskar och det finns ingenting lustigt med en död människokropp. Men själva döden. Fenomenet. Det är ju den förnämsta osäkerheten av alla osäkerheter. Vi vet inte när den ska inträffa och inte hur.  Vi vet inte hur det känns att dö eller vad som eventuellt händer när vi gjort det. Det är ju alldeles underbart osäkert! Och det är just därför jag är så lugn, som sagt. Just nu i alla fall. För jag vet att jag inte kan göra någonting åt den. Det är bara att slappna av och hänga med. Förr eller senare kommer du ligga där, som en bortglömd sko i sanden.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20190420_112130-e1586689198205.jpg

(Detta säger jag helt respektlöst och utan någon som helst närkontakt med min egen död. Jag ligger inte på dödsbädden och sitter inte vid någon annans. Jag vakar inte utanför någon intensivvårdsplats iförd steriliserad dykardräkt. Den dag jag erbjuds tillträde till dödens intima krets kommer helt andra mekanismer ta över, naturligtvis, och jag kommer kanske rysa inför dessa mina vanvördiga rader. Men fram till dess finns det ju ingen anledning till oro. Jag kan helt enkelt chilla. Och vara lite burdus.)

Döden är också den mest demokratiska tilldragelsen livet har att erbjuda, och det tycker jag om. Vi åker alla dit. Trump och tant Vera och alla andra. Alla dör precis lika mycket, ingen kan göra det bättre, vackrare eller mer framgångsrikt än nån annan. Och ingen kan låta bli att göra det. Det är rätt uppfriskande att tänka på i dessa sjuka tider.

Döden är dessutom ett av de stora Existentiella Eventen, mer omgärdad av riter och föreställningar än något annat. Vilket får en gammal avdankad religionspsykolog att gnugga händerna i förtjusning. Det som är särskilt spännande med döden är att ritualen är så oerhört konkret. Föda barn är ju också extremt konkret, det vet den som varit med, men om man vill döpa sitt barn sker ju inte det förrän en bra bit efter det att den nya människan krystats ut. Dopet hjälper inte till ett dugg vid själva utkrystandet. Och det går hur bra som helst att flytta ihop och skaffa barn och bli glada och långlivade partners utan att gifta sig. Men begrava våra döda, det måste vi göra.

Döden innebär nämligen att en helt ny entitet har skapats: ett lik. Du har inte längre att göra med en människa utan en kvarleva. Ja, rent konkret ett stycke kött som, om inga insatser görs, ganska snabbt kommer ruttna. På nåt sätt måste vi ta hand om det. Och just det älskar jag med döden som existentiell milstolpe (jo, jag vet att jag är pervers) – att avlägsnandet av den döda från de levande är ett universellt och tvingande behov. Döden kräver en fysiskt hanterande, och hur man än löser detta hanterande blir det också en symbolisk handling. Det går inte att undvika.

Gräv ner kroppen, bränn upp den, kasta den i en flod, elda upp den på ett bål eller lägg upp den på ett torn så att gamarna kan äta upp den (zoroastrernas preferens). Jord, vatten, eld eller luft – det spelar ingen roll. Vad du än tar dig för med en död människa så blir det symboliskt.

Av jord är du kommen, Jord ska du åter bli
God, full of mercy, who dwells in the heights, provide a sure rest upon the Divine Presence’s wings

O Allah, ease upon him his matters, and make light for him whatever comes hereafter
Om is that Brahman, Om is that Air, Om is that primeval cause that existed before creation

Ingen, som inte är mördare, skulle få för sig att avrunda ett människoliv med källsortering och desinfektion. Jo, vi måste städa undan, var sak på sin plats och inga lik i garderoben – men själva undanstädandet är vår ritual. Vi gör oss av med liket – och på samma gång trevar vi efter nån slags mening i den yttersta, kosmiska osäkerheten. En unik tilldragelse då till och med profana Netflix-anhängare ställs öga mot öga med den sakrala dimensionen.

Mer om döden i P1-programmet Människor och tro där jag medverkade den 14 mars.
Och begravningsbönerna ovan är hämtade från kristen, judisk, muslimsk och hinduistisk tradition.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

KARANTÄN

Och döden. Det hänger ihop, med några steg emellan. För karantän ger en alldeles utomordentlig möjlighet till eftertanke, och all eftertanke leder raka spåret till den kosmiska osäkerheten. Och döden. I alla fall för mig.

Men vi börjar med att du sitter instängd i väntan på virusarna. Väggarna kryper inpå dig, du lider av konstant brist på stimulans och varför känns luften så unken fastän du vädrar och vädrar? Bästa sättet att överleva livet i karantän är förberedelse. Fast inte hamstring av konserver och vattendunkar utan ett par-tre års träning – gärna med psykfallet som personlig tränare. Karantän påverkar nämligen inte mig inte ett dugg, jag lever livets glada dagar precis som vanligt – i ensam, unken isolering. Nej, jag klagar inte – tvärtom. Det är inte så dumt som man kan tro att hålla sig innanför fyra väggar ett par veckor eller månader eller så. Eller år. Det lär sig den som suttit på psykiatrisk karantän några gånger.

Med undantag för Hemköp, hundpromenader och kanske en vända till jobbet om man absolut måste kopiera lite superviktiga papper (jag talar nu uteslutande till alla som inte upprätthåller några livsnödvändiga uppgifter i samhället) så sitter vi nu i samma båt med dubbla flytvästar knutna upp mot struparna. Nej, inte samma båt förstås. Viruset förenar hela mänskligheten, men i en gemensam flykt från gemenskapen. Det är en kollektiv ensamsegling mot en framtid varken konjunkturinstitutet eller SMHI kan förutspå.

Så vad ska man göra då när man sitter i sin lilla skorv? Tja, den (väldigt) långa eftertanken kan vara en ganska tillfredsställande sysselsättning. På sikt. Det är inte så upphetsande i början, men har man lite tålamod. Och sitter i karantän. Då kan man för en gångs skull ge sig tid att tänka tankarna till slut. Och det är spännande! För du vet ju inte vart de faktiskt skulle ta vägen om du inte ids följa efter. ”Har jag nåt värde egentligen”, är en bra tanke att ta tag i. Eller ”finns det egentligen nån som bryr sig”. Nysta lite där så ska du se var det skaver. Och vad som kanske kan luckras upp. Kanske visar sig det unkna rummet vara en hisnande grotta? Lagom läskig och lärorik.

Nej, som jag sade i mitt senaste inlägg – Corona-tider är inte så värst knepiga för psykfallet. För det första har psykfallet redan fått omfattande karantänträning, och för det andra har liksom katastrofen redan inträffat. Förlusten av självkänslan, tillhörigheten och framtidsutsikterna. Det finns såklart katastrofer som är långt mycket värre, men med allt elände i bakfickan så känns inte Corona som en livskris. För varför krisa om det självklara? Livet var osäkert redan innan pandemin äntrade scenen. Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. Det har jag lärt mig av livsfilosofen Too-ticki i Tove Janssons bok Trollvinter.Så kloka ord att de måste upprepas:

ALLT ÄR MYCKET OSÄKERT, OCH DET ÄR JUST DET SOM LUGNAR MIG.

Om inte livet var osäkert skulle vi ju aldrig få några roliga överraskningar, vi skulle redan veta precis vart vi var på väg och hur det skulle gå och vad skulle då poängen vara? Det krävs svaj i kanten för att det ska kallas liv, det vet minsta lus som ramlar ur rosenbusken.

Därför tycker jag också om döden. Men jag tror faktiskt jag tar det nästa gång.

VIRUS

Lägger sig virusångesten som en klibbig dimma över allt du gör, ser, tar på? Som en undergångston, dov och omöjlig att rymma ifrån? Vi ska alla dö, vi kommer alla dö, snart kommer alla ha dött och jorden ligga öde. Tja. Det är ju faktiskt sant, även om det är osannolikt att just Covid19 kommer vara skurken. Högst osannolikt. Jag tror det är dags att påminna om en viss papegoja. En som får undergångsdimmorna att lätta.

Jag är nämligen högst obekymrad om coronasmittan, börskraschen och upplösningen av grundläggande samhällsfunktioner. Jag har varken bunkrat toapapper eller sålt mina aktier (vilket kan bero på att jag inte hade några – en bra sak att inte ha i tider som dessa). Ångesten lyser med sin osedvanliga frånvaro. Jag tycker läget mer än något annat är spännande.

Covid-19 – hämtad från Busca Tu Camino

Det är som med väder. Ett riktigt hederligt snökaos – det är sånt jag gillar. Det är som att civilisationen blir tagen på sängen. Bussarna kommer inte fram och tågen kör fast och ingen kommer fram till sina viktiga kontor. Jag småler i mjugg – där ser ni, civilisationen är bara en fernissa ovanpå krafter som är långt större än några supermakter eller multimiljardärföretag. Och alla är vi lika ynkliga och förskrämda små varelser när det kommer till kritan. Naturkatastrofer och pandemier är de verkliga demokratierna, för de behandlar alla EXAKT lika.

I alla fall om man befinner sig i stormens öga. Där snurrar Trump och Macron runt lika hjälplöst som tant Vera. Därefter är situationen såklart extremt ojämlik, vilket naggar min kärlek till katastrofer något i kanten. För det är klart att jag inte roas av att jättevågor sköljer bort hela samhällen med invånare som inte har råd att bygga nya hus. Eller att sjukdomar som skördar tusentals oskyldiga på en del av planeten enkelt kan avvärjas av några sprutor på den andra. Eller att kylskåpsingenjör Bergmans källare förvandlas till ett träskland medan jag sitter torrskodd i soffan. Nej, det gillar jag inte alls. Sluta med det. Men själva katastrofen, att corona plötsligt förenar hela jordens befolkning i panikåtgärder och masshysteri. Det piggar upp.

Vilket har att göra med sagda papegoja, den som jag presenterade i mitt inlägg om kräkfobi och gastrosokopi. På kräkfobins tid levde jag med undergångsångest hela magsjukesäsongen och önskade ingenting hetare än att få placera mig och min dotter i karantän. För tänk om. Tänk om hon börjar kräkas på vägen till dagis och jag spyr på hallmattan när vi kommit hem. Tänk om det blir en hel kräksymfoni i sängen, tänk om jag och dottern och maken och vår inneboende student från Pajala börjar kräkas i kors i badrummet och hela lägenheten fylls av den omisskännliga doften av uppkastningar, medan grannarna hejvilt spyr i rabatterna.

Vilket såklart aldrig hände. Jag tror faktiskt inte jag spydde en enda gång under dotterns dagisår. Det ångestfyllda var ju i själva verket hotet. Det konstanta illavarslande illamåendet. Osäkerheten om när det skulle ske och hur jag borde förbereda mig för katastrofen. Skräcken lurade i mörkret bakom buskarna när vi gick ut till gungställningen alldeles för sent en vinterkväll, bara för att undfly den klaustrofobiska stämningen inomhus. För att det trots allt skulle vara bättre att spy i en snödriva.

Det var då jag fick papegojan av min underbara terapeut. Den skulle sitta på axeln och kraxa ”det tar vi då” så fort undergången kittlade mig i strupen och jag började överväga åtgärder som kunde vidtas. ”Det tar vi då”.

Jag blir fortfarande mycket mer olustig när kräksjukor lurar bakom hörnet än när termometern visar 39 och halsen tjocknar igen, men papegojan har snällt suttit kvar på axeln ända sedan 2003. Och det är därför jag inte är så värst brydd över dagens globala undergångsstämning. En del problem är förstås mer akuta och jag kan inte annat än hoppas att sjuksköterskor och läkare mäktar med sina hjältedåd, och att alla småföretagare, frilansande kulturarbetare och massavskedade landar på stadig mark. Men annars. Från den lilla plätt jag står på: folkhälsomyndigheten vidtar sina mått och steg och deras rekommendationer ska vi följa och så är det inte mer med det.

Det är klart att det kommer bli värre. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att mina gamla föräldrar ska bli sjuka. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att ekonomin ska urholkas, att misstänksamheten ska öka och nationalismen skjuta i taket. Men det tar vi då. Försäkringskassan kanske går omkull, jag kanske blir hemlös och min dotter utan utbildning. Men det tar vi då.

Och det finns också helt andra tecken: en ny solidaritet växer fram på oväntade ställen. Från popstjärnorna som ger gratiskonserter på internet till personen som, enligt en lapp i vår trappuppgång, erbjuder sig att handla åt äldre som sitter isolerade. Och det minskade flygandet kors och tvärs över jorden kan väl inte bara ha negativa konsekvenser? Det är en ny, spännande tid i antågande, korten blandas om, tärningarna kastas – vem vet vad som kommer växa fram ur resterna av det förgångna? Det finns ingenting annat att göra än att – ta det då.

Extremt besynnerlig söndagsmiddag

Extremt besynnerligt. Jag har skrivit klart min roman. Efter sju svåra år och tusen koppar kaffe. Jag dricker i och för sig inte kaffe, men det låter liksom tjusigare än te – mer Hemmigwayskt. Eller menar jag whiskey? Att jag varit så tystlåten i januari och februari (nej, jag har inget dåligt samvete) beror just på detta. Whiskeyn. Eller menar jag romanen? Ja, det menar jag. I alla fall tänkte jag ge dig, min goda bloggläsare, den exklusiva möjligheten att läsa ett litet stycke ur boken långt innan förlagen refuserat mig!

(Detta skrev jag för två dagar sedan och nu har jag faktiskt fått min första refus – tataraa! Det känns nästan lite högtidligt. Att de gett sig tid till att i alla fall öppna filen, gäspa och konstatera att ”tack, men nej tack”. Tack Piratförlaget!)

Själva plotten till romanen beskrev jag helt kort i ett inlägg förra veckan som jag tror nästan alla missade, så kika där först om ni vill få det större sammanhanget. Det stycke jag bjuder på här utspelar sig i början av romanen och beskriver en äktsvensk kulturkrock (inte en enda blatte inblandad). Och den existentiella nöten – vem blir jag när jag vet att du ser på mig, och föraktar den bild av mig jag tror du ser?

Herrskapsdamen Emilia (typ 22) är sommargäst på Tillasgården, en bondgård av det snitt som fick nationalromantikerna på den tiden att bli rosiga om kinderna. Knuttimrat och rött med höskrindor och fårspillning och andra pittoreska detaljer. Emilia har precis fått besök av sin mamma och sin syster Amanda. Systern, som är av den jovialiska sorten, har fått för sig att bjuda Tillas-familjen på storstilad söndagsmiddag efter kyrkan. Emilia är skeptisk – bondfamiljen har väl knappt smakat annat än fläsk och strömming. Hon längtar mest efter att komma till tals med dottern på gården, Karin (typ 17). Förutom Karin består gårdsfolket av hennes föräldrar, morföräldrar, aramormor (gammelmoster) och syster med familj. Låt er inte skrämmas av att det förekommer lite leksandsmål här och där – du behöver ingen ordbok. Fattar du inte av sammanhanget så är det inte så viktigt att fatta. Mer än att det är obegripligt. Skål och god läsning!

Söndagsmiddag på Tillasgården

Ingenting var sig likt på gårdstunet när Karin kom hem från kyrkan med resten av familjen. Redan på morgonen hade far hjälpt till att ordna ett långbord av golvbrädor och bockar. De skulle ju bli många, inte bara familjen och herrskapet, syster Mia med familj skulle också vara med. Nu fnattade Emilias piga och två flickor med vita förkläden och fåniga spetshattar runt i trädgården. Nymanglade linnedukar klädde plankorna och det var uppdukat med porslinstallrikar och glas, alla av samma sort, och en massa bestick vid varje tallrik. Det såg inte klokt ut!

När alla bänkat sig bars maten ut av spetshatts-flickorna. Klar buljong. Karin stirrade ner på den spartanska måltiden och tittade sedan på far som försiktigt doppade den fina skeden i sopptallriken. Ingen sade någonting. Det enda som hördes var morfars sörplande. Men Emilias mor verkade nöjd och bröt tystnaden glatt: 

”Det var en trevlig predikan. Riktigt trevlig tycker jag.”

Hon såg uppmuntrande på sina gäster. Som en småskolelärarinna på sina elever.

”Joddu, prost’n ä nå oskapli te olittug, ä han.” 

Morfars replik levererades med en tydlig glimt i ögat. Karin kvävde en fnissning. Det var för löjligt alltihop. Sitta så här hemma på gårdstunet och bli serverad av spetshattar, och så begrep värdfolk inte ens vad man sade. Och ingen klimp var det i soppan. Karin skänkte mors rågmjölsgröt en tacksam tanke. Hon hade sett till att familjen fått i sig en rejäl portion efter gudstjänsten. Det skulle inte se bra ut om de kom hungriga till middagen. 

Då smög en av spetshattarna upp bakom henne och sträckte fram en korg med vetebullar. 

”Får det lov att vara ett smördegsknyte?” 

Hon tog en näve. Alltid något. Men soppa? När man trott att det skulle bli kalas! Hon kastade ett öga på Emilia som satt mitt emot. Hon såg nervös ut. Emilias mor försökte ta upp tråden med morfar igen och systern, Amanda, hade vänt sig till Mia, men något samtal blev det just inte. Emilia släppte soppskeden och vände sig till sin piga:

”Rut, vet du vad, jag tror vi tar in alla rätterna på en gång. Spara desserten bara, så kan ni duka upp resten här ute på bordet. Vi kan ta för oss själva.”

”Ja, o så trevligt! Det blir nästan som en picnic!”

Emilias mor verkade förtjust, men pigan såg förnärmad ut. Men hon skyndade in i köket med de två fjamsorna och snart kom det ut en hel massa mat. Emilias mor berättade vad allting var, ungefär som om de skulle hälsa på rätterna. ’God dag herr Pastej’, ’Trevligt att träffas fru Ägg’, ’Hur står det till fröken Orre’. Orre? Och sköldpaddsragu? Vâssera, vilken högfärdsmat! Men det fanns gott om det i alla fall. 

Karin började omedelbart lägga för sig. Hon hade ju blivit presenterad för maten, så det måste väl vara fritt fram? Hon kände mer än såg att mor stirrade på henne från andra sidan bordet. Vadå? Var det inte slut med krusidullerna? Äsch, hade de bjudit bönder fick de väl stå ut med att de var bönder också. Hon tog ju bara för sig av maten som bjöds. Och inte några stora skopor. Att det blev så väldigt mycket på tallriken berodde ju på att det stod så många fat och skålar och karotter på bordet. 

Tallriken blev en enda röra av konstigheter. Inget fläsk, ingen strömming och inte en enda potatis. Hon stack ner sin sked, petade på lite av varje med tummen och stoppade en alltsammans i munnen. Emilia gav henne ett vänligt ögonkast. Nej nedlåtande var det säkert.

”Karin har kanske inte ätit sköldpaddsragu tidigare?”

”Ja, int vet jä ocka hä ä för slag, men jä vet då att hä ska in å nöd.”

Mors blick skar över bordet igen, men Karin bara fnissade. Det var ju sant: vad för slags mat det än var skulle den ju ner. Emilia drog lite förvirrat på munnen. Hon hade uppenbarligen inte förstått ett ord. Det var rätt åt henne. Klart att Karin kunde prata renare svenska om hon ville, men det ville hon inte. Mor öppnade munnen för att banna henne, men Emilias syster fångade hennes uppmärksamhet:

”Fru Greta, kan ni inte berätta lite om alla dräkterna vi såg i kyrkan. Det var så mycket färger och mönster.”

Karin pustade ut. Dräkten var det bästa en herrskapsdam kunde hitta på att prata om med mor, och syster Mia var inte sen att haka på. Karlarna verkade däremot helt ha tappat målföret sedan maten kommit på bordet. Mias man Sven skyfflade effektivt in maten som om han varit utan i veckor. Morfar hade fått sås i mustaschen.

Karin fokuserade tallriken, men hon kände hur Emilia försökte fånga hennes uppmärksamhet igen. Det var som att hon hamnat i strömmen utanför kyrkudden, just där sjön förtätas och förvandlas till älv. Tur att hon hade Mias småpojkar bredvid sig. Hon drog Hans lätt i örat när han började slå med skeden i bordet, men rufsade sedan om honom i håret. Hon kunde inte bli riktigt ond på honom, hon var lika otålig som han på att få gå från bordet.

Hur bär man sig åt när man sitter mitt i strömfåran? Blicken sögs obönhörligt mot Emilias. Hon höll fortfarande emot, men Emilias ögon förtätade luften mellan dem. De där ljusa ögonen med de mörka ögonbrynen. Hur tittade hon just nu, när hon tittade på henne? Var blicken överlägsen, sorgsen eller längtande? Eller var den alltihop? Strömmen fick fatt i henne. Hon tittade upp, och blev omedelbart infångad:

”Det var visst ringlekar på Nises-gården igår afton, sade Emilia.” 

Vad skulle man svara på det? Det kändes mer som ett lockbete än vanligt prat. Som slekan man lockar hem korna med. Karin tittade på Mia i förhoppning om en utväg, men Per hade börjat gråta och gnälla och Mia satt med honom i knät och försökte trösta. Storebror satt bredvid och sparkade på bocken under bordet. Mia pustade och svettades med sin stora mage under förklädet. Karin tittade på den med avsmak.

”Nises-kullorna har riktigt klara sångröster, försökte Emilia igen. De sjöng så vackert när jag var på väg förbi så jag var tvungen att stanna till utanför häcken och lyssna. Först sjöng de några folkvisor, sånger som du säkert kan.”

Karin vände sig mot fatet med brysselkål, tog en med handen och stoppade i munnen. Tuggade, svalde. Sträckte sig efter en till. 

”Sedan tror jag de tog upp någon romans, till och med i stämmor – det var helt bedårande!” 

Karin tittade hastigt på henne medan hon tuggade i sig sin tredje brysselkål. Var de ljusgröna eller grå, hennes ögon? Det gick inte att avgöra. Men överlägsna, helt säkert. Hon lutade sig över bordet och norpade ett smördegsknyte.

”Men folkvisorna passade förstås deras stämmor bäst. Och det är väl rätt naturligt, tycker du inte? Ett vildblomster kan ju aldrig bli en trädgårdsplanta, hur mycket man än försöker skola den. Det måste få frodas på ängen, i det fria. Istället för tyglar…”

Karin reste sig upp, plötsligt med hela sitt fokus på Emilia:

”Tej! Int skolas? Då skull vi fôll stänga folkskolan mä kan tänka. Ja, hä ä då alldôlôs säkôrt bâttôr! Minndôss blir kullon lika fessugen som hâsskap!”

Hon slungade ur sig orden. Samtalet kring andra änden av bordet stannade av och alla vände sig emot dem. Till och med småpojkarna höll upp med sitt kinkande. Emilia rodnade.

”Stänga skolan? Nej nej, du missförstår mig! Så menar jag inte alls! Men det är ju så vackert allt det ni har här, det är så värdefullt… det är så jag menar! Att det är viktigt att det gamla blir kvar och inte glöms bort. Sen är det förstås viktigt att också allmogens barn… jag menar, alla barn måste ju få skolning, naturligtivis, och det…”

Hon såg sig omkring med en vädjande min, och började om:

”Tänk om du kunde sjunga någon folkvisa för oss här ikväll, Karin. Jag är säker på att du har minst lika vacker stämma som Nises-kullorna! Och du får gärna sjunga en romans om du vill!”

Gröna ögon eller grå, här kunde Karin inte stanna en sekund till. Hon mumlade någonting om att pojkarna behövde komma från bordet, tog dem i varsin hampa och släpade dem med sig bort runt husknuten. Inte förrän senare på kvällen insåg hon att de sprungit ifrån efterrätten.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Toapapper och tonårsrevolt

”Hejsan hejsan, idag är det fredag… inte riktigt den bästa saken på dagen att vakna upp till EN toarulle”… (håller upp en toarulle, den sista får man förmoda) “och att jag inte har nån frukost… Perfekt! Så det måste vi göra nåt åt. Aaah vad jobbigt!” (går upp ur sängen) “Alltså jag är lite för bra på att snooza. Alltså mitt mål är ju att vakna klockan nio, och det lyckades jag med idag, men ibland så går det inte hela vägen”. (gör tummen upp och ler käckt)

Jag blir ofta (ofrivillig) medlyssnare till diverse youtubekanaler som min dotter följer. Jag har skrivit om detta förut så jag är uppenbarligen fascinerad av fenomenet (mer om fascination nedan). En hel del youtubekanaler är förvånansvärt bra men det är de fullständigt obegripligt meningslösa som liksom griper tag i mig.

”Lite frukost innan vi handlar toapapper kanske”. (öppnar kylen, kommenterar vad som finns, vad som inte finns och vad som brukar finnas) “Jag brukar ha mjölk och smör och sånt på en hylla och så lägger jag kaviartuber och sånt i en plastlåda för dom är så fula när dom är klämda”.

Innan youtubern kommer iväg till affären är det dags för sminkrutinen. Det heter så. 

”Alltså, för mig är det viktigt att kunna visa mig utan smink ibland, för liksom, det är ju insidan som räknas. Det är ju där skönheten sitter”. 

Säger hon allvarligt och ger sedan utförliga sminkinstruktioner medan hon penslar fram sin ”naturliga vardagslook”. Allt för att tittaren ska kunna bli som hon. Sminka sig, äta, torka sig i ändan. Det gäller ju att passa in i flocken!

Att unga, intelligenta och kreativa kvinnor finner detta underhållande fascinerar mig. Min dotter hatar när jag använder det ordet – fascinerar. Jag gör det tydligen bara när jag talar om nåt jag ser ner på. När jag intresserar mig för nåt jag föraktar. När jag tror att jag maskerar min känsla av överlägsenhet genom att visa mitt intresse. Det är så fascinerande – när började unga kändisars toapapper bli av allmänt intresse? Kändisar som egentligen inte är kända för nåt annat än att än att shoppa och sminka sig. Vad är det egentligen med dagens tonåringar, vad är det för värld de lever i, vad är det som driver dem till denna ointelligenta mediekonsumtion? För jag skulle ju aldrig… 

Jo, jag är nog drabbad av nån form av exotism – en fascination för det förbryllande och underlägset annorlunda. Handlade det inte om outbildade tonårstjejer hade det kunnat vara nån ociviliserad folkgrupp. ”O vilka charmiga infödingar, tänk så skickliga de är som gör så vackra hyddor av kobajs”. Fast nej, det är annorlunda, för där är ju bajset faktiskt intressant.

I vilket fall som helst håller jag inte med. Min dotter alltså. Jag ser inte ner på henne bara för att hon ägnar så mycket tid åt meningslösheter. Det förbryllande är att medan många videos är så oerhört stenkorkade är min dotter är smart och kreativ – hur går det ihop? Hur kan hon gilla det här skräpet? Alltså är jag fascinerad. Jag tänker tillåta mig att vara just det. För det innebär att jag fattar att det är för att nåt fattas mig som jag inte fattar. Att det finns en pusselbit som kanske hela min generation saknar. Som, om jag hade den, skulle få vlogg-flickorna att framstå som lika begripliga för mig som för min dotter. Och det gör mig genuint nyfiken. Faktiskt. 

Nyfiken också på min egen hopsnörpta mun. Den trodde jag aldrig att jag skulle drabbas av, men nu får jag skamset sälla mig till generationer av uppsnörpta föräldrar. Så här var det minsann inte när vi var unga (på 40-, 60- eller 80-talet), herregud! Vi fick minsann pallra oss ut på dansbanor, husockupationer och rave-partyn om det skulle bli nåt ligga av. Nu kan de väl inte ens ligga utan att vara uppkopplade. Va?! Hur ska vi förstå det här? Är mitt munsnörpande bara en upprepning av vuxenvärldens kollektiva bestörtning över att ungdomen inte förstår sig på hederliga sysselsättningar? Ge mig den tonåring som startar morgonen med att i alla fall läsa Stålmannen i dagstidningen och som omsorgsfullt tuperar sin tuppkam för att göra sig fin till plugget – man kan ju inte va som alla andra!

Men om det ser så stereotypiskt ut från min mamma-horisont är det kanske likadant från andra hållet. Att det är nån slags revolt. Snapchattandet och instagrammandet och youtuberiet. Alltihop representerar kanske det djärva kliv dagens ungdom tar mot en banbrytande och annorlunda värld. Som ungdomar alltid tvingats ta ända sedan ungdomar uppfanns, en gång i modernitetens gryning. Det var nog en dum uppfinning för det verkar alltid ha varit rätt kämpigt att vara ung. Spleen, alienation, dystopi, främlingskap, uppgivenhet, livsleda – det var sånt som August Strindberg kunde kosta på sig men som hans föräldrar inte visste existerade. Psykiska ohälsa heter det förstås idag.

Så. Spleen 2020, vad går den ut på? Ja, det är väl inte så svårt att räkna ut. Igår kollade jag på en faktavideo om miljöpåverkan på SVT-play, om vad vi helst borde sluta med för att skona klimatet. Flyga ligger förstås högt upp på listan, åka bil och äta kött bör vi också lägga av med (sopsortera och skippa plastkassar har tydligen mer marginell betydelse). Men det överlägset bästa sättet att bidra till ett bättre klimat är, enligt videon, att inte skaffa barn.

Inte skaffa barn?

Jag blev både förbluffad och tillplattad. Kände mig rädd – och rätt korkad. Det verkar helt bisarrt, men när jag fick tanken serverad är ju resonemanget glasklart: varje ny individ kommer ju tära lika mycket på miljön som vi. Flyga, åka bil och äta kött. Det räcker inte med att mamma och pappa Svensson blir veganer och håller sig inom cykelavstånd från sin bostad – de måste sluta med all form av konsumtion som har nånting som helst att göra med utsläpp och rovdrift för att kompensera för sin omoraliska barnalstring. Annars går inte kalkylen ihop. Inte för några Svenssons. Eller nationer. Såklart. En in – två ut, det borde väl vara det bästa. Har vi tur kommer nån riktigt förödande farsot, svält eller naturkatastrof som kan utradera en eller annan befolkning nån annanstans på planeten. Då kanske vi kan lyxa till det igen – bilda familj och skaffa barn med gott samvete.

Jo, det fanns dystopier också när jag var arton, men trycket har ökat. Små rosenkindade bäbisar – vårt största miljöhot? Det är omöjligt att ta in, för det går ju emot den primära instinkt som förenar de allra flesta på vårt klot. Livet kan vara gott och meningsfullt också utan egna barn, och djävulusiskt trots att man har. Men själv viljan till nytt liv gör många beredda att försaka väldigt mycket annat. För mig är min dotter den sol av mening som skiljer från nu. Mitt liv är ett Före Tildelos Tideräkning och ett Efter. Men för planeten är hon bara ett av alla miljarder ekologiska fotavtryck den kanske inte kommer hämta sig ifrån. Och för min dotter, visade det sig, var allt detta redan en självklarhet. En av hennes kompisar har redan bestämt sig för att låta bli det där med barn, för att inte ligga planeten till last. Tänk att växa upp i en tid då såna beslut landar på ens axlar! Spleen? Snarare uppgivenhet.

Och vem är då jag att komma och tycka om min dotters youtube-tillvaro? Det är ju trots allt en rätt ekologisk sysselsättning… Och när jag tänker lite mer på hur min dotter tittar på de där tjejerna så kan jag faktiskt inte påstå att hon tittar på dem. De utgör mer som en ljudbild mot vilken hon stickar, målar naglarna, läser läxor, äter frukost. Det är nånting i bakgrunden som slaprar och går. En vardaglighet, en trygghetslunk. En bekräftelse av att livet består av just såna saker som att äta frukost och köpa toapapper. Fortfarande. Trots allt.

Några dagar senare kommer min kranka blekhet som ett brev på posten – hur var det nu med toapapper – har inte jag också skrivit om det? Hm… jo visst ja, det har jag ju… Toapapperskatatoni, bajs och kräkfobi. Till exempel. Och hur man ställer in kastruller i ett skåp. Ja, ni får väl låta mig stå och slapra och gå i bakgrunden då…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Notis: bloggen lever faktiskt

…jag har bara haft annat för mig ett tag. Min roman är klar och nu jobbar jag med att skicka den till förlag. Det verkade så enkelt först – ett litet brev bara och så bifoga dokumentet – men det visade sig att alla förlag vill ha sin särskilda variant. Exakt en sån sak som nöter på min stackars slitna skalle. Så det tar kanske inte så mycket tid som energi och då har bloggen fått vila. Men som plåster på eventuella sår kommer en ”baksidestext” till boken Snörliv. Och ett inlägg om toapapper.

Leksand, sommaren 1903. Emilia är en förmögen ung kvinna som drömmer om det trygga hem hon aldrig haft. I Stockholm pratar konstnärer och författare om det genuina, okonstlade liv som fortfarande lever kvar i Siljansbygdens ålderdomliga byar och Emilia reser till Leksand som turist. Hon får logi på en gård där Karin bor, en självständig ung kulla som hellre läser böcker än sätter potatis. Karin känner sig fjättrad vid gårdens plikter. Hon föraktar turisternas oblyga stirrande över gärdesgårdar och häckar. Samtidigt påminner deras närvaro om att det finns ett liv bortom separator och spinnrock. Motvilligt inser hon att Emilia lockar henne. Emilia är förtrollad av Karins gäckande och otämjda person och när Karin rymmer till fäboden följer hon efter. Där föds deras vänskap, och Karin upptäcker sin längtan efter något mer.

Några år senare reser Karin till Stockholm för att hjälpa till som piga i Emilias hushåll. Klass- och kulturskillnaderna mellan dem blir plågsamt tydliga här, men en kris i Emilias familj för dem närmare varandra och i deras första erotiska möte suddas gränserna ut. I förälskelsens berusning följer Emilia med Karin tillbaka till Leksand där de i smyg lyckas hänge sig åt sin kärlek. Men morgonen efter trösklagsfesten är Emilia plötsligt borta, och Karin får bara veta att hon aldrig mer kommer komma tillbaka. Karin är förtvivlad och gårdens förutsägbara cykel sluter sig runt henne som ett fängelse. Livet utan Emilia driver Karin in i en djup depression och hennes öde avgörs i spelet mellan byns och familjens normer.

Disciplin eller kärlek

Jag brukar inte avge några nyårslöften. Däremot, som jag beskrev förra januari, har jag de senaste åren antagit ett motto för det kommande året. Ni minns kanske vad det handlade om då, men det är värt en upprepning. I alla fall behöver jag upprepa mig, påminna mig om vad jag tänkte då och om det har hänt nånting tills nu. Och när jag tittar tillbaks inser jag att jag ägnat en del tid åt att begrunda beundransvärda kvinnor. Föredömen, såna man borde ha vett att ta efter. 

Den föredömliga kvinnan går upp i ottan bara för att hinna med yogapass och meditation – eftersom hon vet att en sund själ i en sund kropp kräver arbete. “Jag måste ha den där timmen på morgonen, annars blir jag inte mig själv” (nehejnej, så vem skulle jag bli om jag späkte mig i ottan? En riktigt behaglig individ?). Och innan jobbet ens börjat har hon dessutom arbetat en timme med frukostkaffet bredvid sin laptop (några messmörsmackor hinns inte med) – eftersom hon är på det klara med att karriären kräver strategiska prioriteringar (ja, jo, såna hade förstås varit bra att ha). Middagen förbereder hon innan hon går och lägger sig – eftersom hon vet att barnen kräver all uppmärksamhet när familjen samlas till kvällen (ja, det vet ju jag med, men liksom…). Som tänker gå ner tio kilo till badsäsongen – och verkligen gör det. Som har adventsljusstakarna framplockade och avdammade till första december och snyggt nedpackade tjugondag knut (ja man borde väl skämmas när julgardinerna får hänga uppe hela året) (tur att det inte är några tomtar på dem i alla fall). 

Förra årets motto blev alltså, som ni kanske minns, Disciplin för fan! Även för psykfall finns det ju gott om områden för excersis. Den heliga dygnsrytmen är ett utmärkt sådant. Blåsa revelj och allt sånt. Verkligen faktiskt gå upp när det högst pedagogiska larmet ringer (trots att inga kollegor väntar med duktiga dagordningar i karriärsbefrämjande konferensrum). Det gäller bara att vilja det goda livet tillräckligt starkt för att skapa det, även om det är ett pensionerat liv. Följa med i politiken, sköta sin mejl, äta mer rotsaker. Det gäller att inse att dagarna är ändliga och varje stund möjlig att vårda eller slösa bort. Tänkte jag inför nyåret 2019.

Sedan gick jag upp tio kilo, betade av fjortielva Netflix-serier och byggde ett helt litet samhälle av arkitektoniskt fulländade Sims-hus. Jag gick aldrig till biblioteket, vattnade inte tomaterna, ägnade mig inte ett dugg åt mindfulness. Det oanvända skrivbordet lade jag aldrig ut på Blocket trots att det legat avporträtterat och klart i min mobil sedan början av 2018. Pianostycket av Petterson-Berger som jag tänkt lära mig kom jag mig inte för att köpa noterna till. Jag målade inte ens om den stackars risiga trädgårdsbänken – det enda projekt jag ålagt mig under sommaren. Fast den var kanske lite för risig, den stackars bänken.

Så kan det gå. 

Inför 2020 fick jag alltså tänka om. Disciplin i all ära, men begreppet verkar inte riktigt bita på min karaktär (eller bristen på den). Jag behöver förmodligen en personlig diktator om jag ska kunna följa de föredömliga kvinnorna i hasorna. En personlig assistent, fast sadistisk. En korpral som tvingar mig tömma latrinerna om jag inte får det förbannade skrivbordet sålt. Fast nä… jag hade nog gjort en usel karriär i det militära. Det får bli ett omtag. Mottot för 2020 blev därför: 

Inget dåligt samvete (gjort är gjort)

Det var väl en flott helomvändning? Min rad av motton (sedan 2017) beskriver en elegant liten kurva: Lite är bättre än inget – Bara gör – Disciplin för fan – Inget dåligt samvete. Upptrappning i tre steg och sedan ett behagligt fall ner i acceptansens dunkudde. Insikten: jag mår inte så bra av adåligt samvete. Vilket jag egentligen redan visste. Vilket vem som helst kan förstå. Dåligt samvete är ju ungefär det sämsta man kan ägna sig åt. Jo, det är klart, just när det nyper till kan man få en välbehövlig insikt och en knuff i bättre riktning. Men att ägna sig åt det, att låta samvetet gnaga i inälvorna som en outtröttlig benjaminsyrsa – det är inte särskilt behagligt, och definitivt inte nyttigt (såvida man inte varit riktigt stygg, då kan man gott ha det). Visst kan det kännas som en moralisk prestation, “o, vilken dålig människa jag är (fast visst är jag rätt god som vet om det?)”, men i grund och botten presterar det dåliga samvetet absolut ingenting. Inte sedan ögonblicket passerat.

Och därför säger mitt motto också “gjort är gjort”. Det som har hänt har redan hänt. Bortslösat är bortslösat. Bytt är bytt och kommer inte igen. Det var ju synd att du inte hade disciplin nog att gå upp förrän klockan ett, men nu är de timmarna borta – ligg inte kvar i sängen tre timmar till och älta den tid du förlorat.

Hittills har min nya regim funkat rätt bra. Var lite rädd att den skulle kunna förslappa mig, men inte så här långt. Jag är i varje fall inte “latare” än jag var i december. Och istället för att gruva mig åt det jag misslyckas med försöker jag pumpa mig full med nyttiga älska-mig-själv-karameller. Jag väjer inte med blicken när jag går förbi spegeln, jag tittar på mitt snart femtioåriga ansikte (numer inramat av ett vitnande hårfnös) och älskar mig. Bombar mig med kärlek. Så gott jag kan. Tänker så lite jag kan på omålade bänkar och föredömliga tanter. Tänker istället på den roman jag just skrivit klart. På andra böcker jag vill skriva. På människor jag mött och vill träffa igen. På disken som faktiskt är diskad trots att diskmaskinen är paj. Och mår, just nu, ganska bra.

Återstår att se om jag gått upp ytterligare tio kilo till januari 2021.