Porten in till dårhuset

Igår träffade jag min läkare på Psykiatrins hus i Uppsala.

(Konstigt namn förresten – Psykiatrins hus. Det låter mer som ett museum än en vårdinrättning. Utställningssalar med tvångströjor, lobotomiborrar och mänskliga centrifuger. Eller kanske har man satsat på virtual reality med attraktioner som det schizofrena spökhuset, den bipolära bergochdalbanan och den väldigt skeva anorektiska spegelkammaren. Bergochdalbanan Rapid Cycling kunde kanske va nåt för Gröna Lund?*)

I alla fall var jag till min doktor, och eftersom mottagningen ligger i samma hus som vårdavdelningarna brukar jag alltid kasta ett öga bort mot den plats som under ganska många månader varit mitt hem. Och så tänkte jag att… det kanske kunde passa med lite anekdoter från hospitalet, såhär i försommaridyllen? Det är nu nästan tre år sen jag var där sist och det var rätt länge sedan jag längtade tillbaka. Ett gott tecken. Ibland är det tvärtom. De flesta psykfall har nog ett kluvet förhållande till sin avdelning, för psyket är en plats där ingen vill vara som inte måste, men den som måste vill inte vara nån annanstans. Precis så.

Jag spjärnar emot in i det sista. Vill inte dit. Inte under några omständigheter vill jag dit. Jag famlar febrilt efter nåt att hålla fast vid medan golvet rullar. Biter mig fast vid Sims till Sims inte hjälper, vid soffan tills soffan inte hjälper, vid andetagen ut och in – medan mörkervattnet sipprar ner längs väggarna, ner i soffan, in i mig utan att jag kan göra någonting åt det. Nånstans i närheten av det ögonblick när mörkret invaderar själva andetagen passerar jag den magiska balanspunkten. Plötsligt vill jag inte till någon annan plats än till dårhuset. Jag längtar jag dit. Jag vill bli en mentalpatient. Jag låter mig villigt halas upp i den kliniskt intetsägande livbåten, taxin, ambulansen och transporteras till sjukhuset. Jag går igenom den FÖRSTA PORTEN till väntrummet på psykakuten.

Där rasar jag ihop på två plaststolar som inte alls är utformade för att liggas på. Väntrummet på psykakuten är överlag extremt dåligt anpassat för människor med akut psykbryt. Jag väntar. Sam-Staffan sitter på stolen bredvid. Han säger tack och lov ingenting. Jag tittar på den trasiga godisautomaten. Blundar. Är en skinnsäck runt mörkerhavet som fortsätter bågna i sjösjuka vågor. Öppnar ögonen. Kanske är väntrummet ändå rätt bra – det är så tråkigt att till och med sjögången tröttnar och stillnar sig en smula. Jag somnar en stund. Timmarna går. Så får jag prata med nån. Sen får jag vänta igen. Sam-Staffan väntar han också. Sen kommer nån ut och säger att jag blivit godkänd. De har bedömt mig som tillräckligt sinnessjuk för att släppas in genom den ANDRA PORTEN. Porten till akutavdelningen. Tjoho.

Akutavdelningen är förmaket. Efter väntrummet. Själva salongen ligger tre våningar upp i huset. Jag säger hejdå till Staffan och världen, går igenom nån sorts säkerhetsgrunka, lämnar ifrån mig bältet, mobilsladden och snodden till min huvtröja. Tilldelas ett rum. Ett grått ett. Allt är grått på akutavdelningen. Kanske för att ingen ska längta dit som inte måste. För att ingen ska bita sig fast. Jag lägger till vid min säng, surrar fast förtöjningen vid det fula sängbordet. Nej förresten, det kan jag inte – de tog ju alla rep och snoddar vid säkerhetskontrollen. Det är säkert smart. Även om handdukshängaren är så fiffigt utformad att man ändå inte kan hänga nåt på den. Är handduken otillbörligt tung fälls den ner och handduken hamnar i vattenpölen på duschgolvet (eftersom det inte heller finns något duschdraperi). Anorektiska gräshoppor skulle möjligtvis kunna hänga sig i hängaren. Psykfallen klarar sig.

Så ingen förtöjning. Men sängbordet blir min lilla värld. Jag ordnar de saker jag fått med mig hemifrån: lägger tandborsten och tandkrämen i den vita plastlådan, boken jag inte kommer läsa på hyllan ovanför och burken med hudlotion på bordsytan som kan fällas ut. Det blir på något vis hemtrevligt. Mitt. Jag känner mig trygg mitt i sjögången.

Porten in

Vårdarna på akuten är som anonyma hemuler. Tre dagar går men inget ansikte fastnar. Ett huvud tittar in och säger “lunch”, ett annat säger “medicindags”. På natten lyser de med ficklampa på mig en gång i timmen. För att kontrollera att jag inte svepts bort på mörkerhavet antar jag. Jag tycker om att de kommer och lyser. Jag ligger vaken hela natten och väntar på att de ska komma med sin ficklampa. Känner mig som ett djur på ett öde zoo. Eller en underlig växt. Kanske samlar de mig i klinikens herbarium och ger mig ett vackert namn på latin. Jag är inte intressant. Min art är det. Blomställning och rotblad studeras och noteras i hemlighetsfulla böcker som förvaras i glasburen. Rummet dit bara hemulerna kommer in. Jag tycker om att sitta i deras herbarium.

Fast sista dagen blev en av hemulerna ett ansikte. Jag satt i den grå soffan i det grå dagrummet och gungade i takt med vågorna. “Jag gungar precis sådär som dårar gungar”, tänkte jag och fortsatte gunga. Det var så himla svårt att existera just då och gungandet hjälpte på nåt sätt. Då var det helt oväntat en hemul som fick syn på mig. Hon hette förmodligen Annette. “Ska vi gå en liten sväng?”, frågade Annette och räckte fram armen. Jag tog tag i den och drog mig upp och sen vandrade vi arm i arm tills korridoren tog slut, och så tillbaka igen. Fram och tillbaka några gånger. Det blev lite bättre, det lugnade sig en liten smula. Och sen blev det av någon besynnerlig anledning isterband till middag.

Akutavdelningen är en intetsägandets skärseld. En plats av utraderande tråkighet. En intighet utan eget syfte. Men den måste passeras av den som aspirerar vidare till Själva Dårhuset. Porten vidare vaktas noga av överhemulerna. Man ser bara skorna på dem när man för burtonde gången låter dem dissekera ens beståndsdelar. Men det är dom som håller i frälsarkransen. Dom som pressar kronblad och stjälkar och placerar dem i invecklade rutsystem. Som säger ja, eller nej. “Vitsippa? Nej. Hemgång efter isterbanden”. “Odört? Ja. Ett rum är dig tillrett“. Tredje dagen klassificeras jag slutgiltigt som Skvattram, och överhemulen halar fram sin gyllene nyckel. Den TREDJE PORTEN är öppen och jag får stiga uppför trapporna till avdelningen. Det är en alldeles särskild sällhet. Jag har blivit utvald och trodd.

Jag får komma till den plats där ingen vill vara som inte måste. Den enda plats jag kan tänka mig att vara på.

Nästa gång: hemma bland de andra psykfallen.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Notis: Bloggande och bokskriverier…

Måste bara kasta ner några rader. Det har dröjt alldeles för länge sedan mitt förra inlägg. Tycker egentligen inte man ska behöva skylla på nåt men förutom en massa annat roligt håller jag på och gör klart lite text som ska in till eventuellt intresserade förlag. Och det kanske ursäktar. Även om man inte behöver ursäkta sig. I vilket fall som helst har jag ett nytt inlägg på gång. Vill det sig väl kommer det redan imorgon!

Psykfallet dejtar

Det är inte så lätt att gå ut och ragga när man aldrig går ut. Eller aldrig och aldrig… Jag var faktiskt på krogen en gång i höstas. Tog ett stillsamt glas rom med en kompis vid sjutiden. Mysigt, men rätt tomt kring borden så dags. Jag gick hem innan nio. Nätdejting passar bättre när man tillbringar merparten av sina arbetsdagar i soffan. Jag har testat det i några omgångar, med varierande motgång. Hatar det. Såhär brukar det bli:

Jag kollar in en typ som enligt appen ska matcha mig: “Hej tjejer!!! ,,, Här har ni en helt vanlig kille som gillar allt som gör livet glatt!!! ,,, Tveka inte att höra av dig!!!!!!” När jag tagit mig förbi alla skiljetecken dyker den normala killens nuna upp. Ett foto taget i motljus, och, omtänksamt nog, underifrån – så att man kan studera alla orakade hakor innan man svarar. Det är svårt att välja bland alla godingar.

Så plingar en okänd Hugo till i chatten: “Sugen på att mysa?”. Jag orkar inte ens svara att nej tack. Själva frågan diskvalificerar. Sugen på att mysa med en vanlig kille som gillar allt som är glatt?. Nej, absolut inte. Jag vill träffa en konstig kille som gillar allt som är svårt. Och som inte vill mysa det första han gör. En okänd Hugos ivriga handpåläggning i min soffa, hm… ja, om du skickar mig en dick-pick så ska jag överväga saken. Ibland dyker det förstås upp nån hyfsat snygg snubbe med en profiltext som vittnar om en rudimentär intelligens. Då kan det bli lite messande och om vederbörande inte helt dragit ner sina verbala brallor kan det kanske utveckla sig till en regelrätt dejt.

Tycker ni att jag är hård? Det är jag. Skoningslös. Elitistisk och klasschauvinistisk. “Vanliga” mänskor betackar jag mig för – jag är värd bättre! Det är hemskt, men dejtingsajterna lockar fram min värsta rangordningsdemon. Av ganska rationella skäl: ska jag hitta guldkornet bland alla “godingar” måste jag använda ett finmaskig såll, annars blir jag sittande i åratal. Trots det fantiserar jag ibland om att hitta en helt normal, trevlig och snäll kille. En massa människor verkar ju bli lyckliga med killar som bäst sammanfattas av fenomen som altansnickring, ishockey och grillning i trädgård. Trevliga killar med trevliga liv och trevliga barn.

Oftast brukar det hela stupa på att jag inte lyckas attraheras av all den där trevligheten, men nu under påskhelgen i Leksand vände vinden oväntat. Jag drabbades av ett antal exemplar ur trevlighetssläktet: unga leksingar med fruar och barnvagnar och slitna jeans. Fruarna med tjejtjusigt långt hår och dalmasarna (som är moderna nog att köra vagnen) med snygga tatueringar på sina underarmar. Sina muskulösa underarmar. De är förmodligen sotare eller plåtslagare eller nåt annat rejält, har säkert snickrat femton altaner och byggt knuttimrade gårdar med bara tummarna. Och hejar troget på Leksands IF.

Jag sneglar avundsjukt på dem där de promenerar förbi hästhagen utanför mitt vindsfönster. Blir lite småförbannad. De har mage att inte bara verka vanliga, trevliga och nöjda med livet – de är sexiga också. Kanske är det för att jag närmar mig femtio, men plötsligt attraherar de mig, ishockey och altaner till trots. Livet hade kunnat bli så enkelt, inser jag. Jag hade kunnat få min alldeles egna altan. Fått ett ljusblått rum till min son och ett flickrum i rosa. Grillkvällar och sprillans nytt kök i vitt. Frågan är om någon ung, tatuerad kroppsarbetare skulle vilja mysa med ett halvgammalt psykfall som kämpat, men aldrig fått till det där tjejtjusiga håret. Frågan är om okända Hugo skulle vara så värst intresserad han heller när det kommer till kritan…

Fast egentligen är jag fullständigt ointresserad av att hitta en partner. Bara för att hitta en partner alltså. Jag väljer tusen gånger hellre singellivet än att leva i en relation som skaver. Det är faktiskt riktigt trivsamt att leva själv och kanske är det därför jag har så många rutor som måste kryssas rätt på min partnerönskelista. Jag söker nån som, förutom bastu och altan också snickrar hyllade romaner. Nån som kan äntra en scen eller talarstol lika nonchalant som han klättrar på en sotarstege. Som kan höja temperaturen på festen bara genom att träda in i rummet, men som trots det väljer att ge sin uppmärksamhet åt Tråkiga Hanna i hörnet. Nån som är djupt förtrogen med livets skuggsidor; som bär på svåra livserfarenheter men är färdig med sin terapi. Helt enkelt en person som besitter en lagom blandning av gudomliga gåvor och mänsklig självdistans. Slutligen måste personen vara förtjust i att dammsuga och laga mat och bli stimulerad av att se mig ligga på soffan.

Tyvärr har jag inte hittat nån sån man på nätet. Så jag har fallit till föga. Tänkt att jag måste ge några lite mer slätstrukna killar en chans att charma mig. Ove var en av den som fick ynnesten. Första dejten hade vi på ett fik, och han kändes riktigt lovande. Det var inte bara lätt att prata och skämta med honom, han hade dessutom en utstrålning som lovade gott för de fantasier som låg som en översättnningsremsa under orden vi uttalade. Timmarna flög iväg och när vi bröt upp bestämde vi oss för att ses för en sushi-lunch veckan efter. Det var första nätkillen jag ville ge en andra chans och det gjorde mig oväntat pirrig.

Ove var sinolog (forskare i det kinesiska språket) och när jag kom till sushirestaurangen stod han och pratade med Shen, mannen som tydligen ägde stället. Han var kines så de pratade naturligtvis kinesiska. Jag kände genast att jag ville tvinga in Ove i närmaste städskrubb. Jamie Lee Curtis filmkaraktär i A fish called Wanda har rätt: språk är sexigt. Särskilt om man inte förstår.

Vi fick i alla fall ett bord, slog oss ner och beställde. Fick vår mat, satt och åt, småpratade och hade det bra. Efter en fem-tio minuter kom Shen tillbaks och återupptog samtalet med Ove. På kinesiska. Jag åt lite mer och väntade på att Ove skulle avsluta samtalet. Låta Shen förstå att han faktiskt var här med mig, på vår andra dejt. Givetvis kunde jag inte följa samtalet men efter en stund märkte jag att Ove inte bara svarade på Shens frågor utan också ställde frågor tillbaks. Det var ett givande och tagande, så som ett trevligt samtal ska vara. Om man vill fortsätta prata.

Tio minuter gick och jag hade ätit upp min mat. Lite längre in i restaurangen upptäckte jag satt min vän Anneli satt och åt i sällskap med en kvinna. Ove och kinesen pratade fortfarande glatt och livligt. Jag reste mig demonstrativt, gick tvärs över rummet och slog mig ner hos Anneli och hennes vän och hoppades att Ove skulle förstå vinken. Nej, jag förväntade mig att han skulle göra det. Han tycktes knappt registrera att jag gått. Ytterligare tio minuter passerade medan kina-kompisarna pratade (som på värsta dejten) och jag började undra vad sjutton jag gjorde där. Till sist gick jag bort till min stol, tog jacka och väska, sa hej och gick ut. Då kom plötsligt Ove utskuttandes och undrade när vi skulle ses nästa gång.

Han prickade inte så värst många av mina rutor när det kom till kritan.

Mitt nätdejtande ligger en bit tillbaks i tiden, innan 2016, då jag blev inlagd senaste gången. Då arbetade jag på 25-50 procent och levde ett någorlunda normalt liv. Jag orkade navigera mellan dejtingprofilerna och kunde boka in en fika utan att oroa mig över eventuella efterverkningar (utmattningsrelaterade efterverkningar alltså). Det livet känns ganska långt bort. Men kanske kan jag i alla fall ta och uppdatera min profiltext? I förra svängen började jag chatta med en snygg läkare, men det visade sig han blev avskräckt av alla mina talanger (haha), så det är kanske bäst att försöka hålla sig till den motsägelsefulla verkligheten:

Neurotisk amason på 49 vårar

Arbete: Psykfall och docent.

Socialt liv: En dotter och tre boendestödjare. Och jättemånga vänner jag aldrig orkar träffa.

Intressen: Titta på TV-serier, skriva roman. Spela Sims och Rachmaninov.

Personlighet: Pålitligt instabil. Livsklok men vardagsvilsen. Utmattad och pigg på livet.

Motion: Går till Hemköp.

Resa: Stadsbiblioteket kanske?

Sex: Ja, gärna. När jag orkar.

Ork: Oftast ingen.

Planer för livet: Få ordning på det där med att diska och laga mat.

Nej, det känns inte särskilt lovande. Så de senaste åren har jag valt att inte bekymra mig över mitt civilstånd alls. Faktum är att jag förlikat mig med tanken på att återstoden av mitt liv kommer levas i kyskhet. Faktiskt. Det skulle kunna vara ok. Så länge jag har Sims och Rachmaninov.

Det jävliga är att det trots allt händer att jag, helt spontant, träffar nån som verkar se på mig med de där andra ögonen. Nån som öppnar luckan lite, lite på glänt. Och då suger den förstås till igen – längtan efter en annan. En människa som har mig som sin viktigaste. Inte alls bra. Sluta genast med det! Kom inte och väck det där ömtåliga jag äntligen lyckats bädda ner och natta! För några singlar handlar det förstås inte om – dom finns bara på det förbannade nätet.

Eller förresten… sluta inte. Visst kan det ibland göra ont att inte ingå i kollektivet av äktenskapligt lyckliga och romantisk utvalda. Men att emellanåt, trots allt, få en sån där blick; få ett ord som kanske vill, men inte gör – det är nog värt den där extra skvätten smärta i alla fall. De påminner mig om att under min skyddande psykfallsidentitet, min självvalt patetiska image, finns hon kvar – den stolta och åtråvärda kvinnan som också är jag.

För övrigt är väl den äktenskapliga trassligheten och slentrianmässiga romantiken ingenting att stå efter. Då väljer jag hellre min trivsamma singelgrotta. För nätdejting, det har jag slutat med.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Karoshi – med dödlig utgång

Varje år dör hundratals unga friska japaner av en sjukdom som inte existerar i Sverige. Eller gör den det? Kanske handlar det bara om att vi kallar sjukdomen vid ett annat namn och behandlar den på ett helt annat sätt.

När en gammal bekant berättar att hon inte kunnat jobba på åtta år på grund av utmattning blir jag omedelbart skeptisk. Hon som ser så pigg och glad ut. Som kommer kånkandes på en jättekasse från Clas Ohlson – shoppa orkar hon tydligen. Hon är nog bara lat. Orkar hon springa på Clas Ohlson borde hon väl kunna hitta något litet stillsamt arbete. Nåt sätt att bidra till samhället. Men det är klart, hon har ju redan fått in foten på Försäkringskassan och vem skulle säga nej till semester året om? Spela Sims och sola på balkongen.

Såna tankar flyger ocensurerade genom min skalle, på bråkdelen av en sekund, trots att jag själv står där, utmattningssjuk med en påse från Åhléns. Misstänksamheten. Samma misstänksamhet jag riktar mot mig själv de dagar jag mår så pass bra att jag kan handla på Åhléns, kolla mina mejl och diska utan att bli särskilt trött. Jag är nog bara lat. Alla de andra utmattade dagarna förutsätter jag den från min omgivning – misstänksamheten mot min lättjefyllda tillvaro. Trött, vem är inte det?

“Gud,  jag var helt slut förra veckan, du vet, deadlines och dagishämtningar, omorganisation, stamrenovering och middag med svärföräldrarna. Jag hade inte klarat mig om jag inte haft gymmet. Och tangokursen. Du borde du faktiskt testa tango – alla stressiga tankar bara försvinner!”

Jo, det är klart. Varför ska man lägga sig på soffan när man kan börja med yoga och fågelskådning? Med tarotkort, poledance eller ryska för nybörjare? Nej, vad utmattade har problem med är nog inte ork, det är disciplin! Tänker jag att mina kollegor och bekanta tänker om mig. Tänker jag själv om Clas-Ohlson-kvinnan, den första ocensurerade sekunden. Tänker jag om mig själv.

Ett orättfärdigt ifrågasättande av människors livsberättelser. Men egentligen är denna skepsis inte så konstig. Jag menar, varför gick alla och blev så himla utmattade plötsligt? Inte ens tant doktorn kan klargöra var gränserna går mellan utmattning, trötthet och lättja. Hon måste bara tro på patientens evangelium. Eller inte. Jag frågar mig (med viss bävan): existerar ens det vi kallar för utmattning? Och så tänker jag på förr i tiden och långt bort i världen. Hur såg det ut i de svenska statarlängorna? Hur är det för folk i dagens Syrien? Kan människor unna sig att bli utbrända när de kämpar för att överleva, när bristen på ork ställs mot möjligheten till liv? Kanske skulle jag också orka om jag hade kniven mot strupen.

I lördags fick jag ett nytt perspektiv på saken. Det var min födelsedag och på kvällen fick jag ett oväntat och mycket kärt besök: mina japanska vänner Yukiko och Takeo och deras bedårande lilla treåring. Som småbarnsförälder kan man ju inte sitta still och konversera hela tiden, och det gav mig möjlighet att också betrakta den lilla familjen från min soffa. Byta blöja, värma mat, locka till bordet, försöka mata, hämta tillbaks till bordet, trösta, försöka mata igen…

Min tid som småbarnsmamma är sedan länge förfluten, men arbetet med att ständigt förutse och parera minns jag tydligt. Och frustrationen när mina insatser inte räckte till, trots att tålamodet redan töjts långt utanför gränsen. Vilket naturligtvis alltid hände de kvällar jag hade besök. Så fort samtalet med kompisarna började bli någorlunda sammanhängande kallades jag tillbaks till den eviga sängkanten och när jag återkom till mina gäster efter tionde nattningen rasade jag ihop i fåtöljen varifrån jag åkallade alla jävlar som iddes lyssna – med dämpad röst men dramatiska gester. Var jag tillräckligt trött bröt jag helt enkelt ihop. Blev lite ynkad och klappad på. Fick veta att jag var en väldigt Tålmodig och Duktig mamma.

(Varning: för kulturella stereotyper och etniska klichéer i nedanstående text tar jag inget ansvar. Eftersom jag vet att de är klichéer går jag ju fri från kritik. Eller hur? För övrigt är texten empiriskt underbyggd av ett statistiskt urval av två individer.)

Svenskt snörliv för sorg. Japansk festkimono.

Yukiko och Takeo svär aldrig och bryter definitivt inte ihop. De klagar inte ens när sonen suttit i bilen och gallskrikit oavbrutet i en timme. Jag tror knappt de rynkar på pannan. Åtminstone inte när jag ser på. När pojken trilskas och rusar från bordet följer mamma Yukiko bara leende efter honom på sina lätta små geishasteg. Och fortsätter vara lika uppmärksam på mig och mina behov som hon alltid varit. Tar tag i disk eller sopor som om allting var lättsamt och ingenting kostade på.

Medan jag ligger i soffan och skäms. Kanske borde jag bli japan. Vaska fram det där inre leendet, den där friden som gör att jag kan levitera mig igenom vardagen. Söka efter mina vänners mystiska graal – den egendomliga balansen mellan driftighet och påpasslighet som inte tycks dränera dem. Nej, det känns som ett hopplöst uppdrag. Däremot tog jag den här gången mod till mig att ställa den fråga jag länge funderat på: blir japaner någonsin utmattade?

Oerhört korkad fråga, men det var ju det här med “förr i tiden och långt bort i världen”. Att jag har en känsla av att japaner tar sig an livet på ett annat sätt. Att japaner (läs: mina vänner) inte verkar prata om ångest och depressioner och livskriser. Sånt som svenskar (läs: jag) äter som lördagsgodis. Att Yukiko och Takeo omedelbart accepterat mitt tillstånd och respekterar mina behov, men aldrig själva tycks drabbas av nåt liknande. Eller ha nåt behov av att prata om det. På ett sätt är det vilsamt, men avsaknaden av spegling gör mig också liksom orolig. Möjligheten att få höra “när jag får självmordstankar…”, “vid mina elchocksbehandlingar…” eller  kanske bara “det händer ibland att jag inte vill kliva ur sängen”. När speglingen uteblir är det lätt att känna sig som en ensam kötthög i en värld befolkad av andeväsen.

Men när jag ställer frågan får jag veta att jag på någon nivå har rätt. Japaner pratar inte om sånt som ångest och depression, i alla fall inte utanför hemmets väggar. Säger du att du är deprimerad betraktas du som, ja just det – lat. Depressioner “finns” inte i Japan. Åtminstone inte i den äldre generationen. Utmattning existerar naturligtvis inte heller. Däremot finns det som kallas “karoshi”. Min väninna översätter begreppet: “karo” betyder att jobba väldigt hårt, “shi” betyder dö. Tycker vi att svenska läkare har dålig insikt i utmattningssjukdom borde vi kanske göra en exkursion till Japan. Där är det lika konstigt att gå till doktorn för utmattning som för, typ, besvikelse. Däremot finns det en allmänt accepterad diagnos för fenomenet att dö av överansträngning. Vilket japaner gör när de när de levt i ständig rädsla för att misslyckas eller tillbringat all sin vakna tid på arbetsplatsen för att få behålla jobbet. Själva dödsorsaken är oftast hjärtsvikt eller hjärtattack, självmord en annan.

Med andra ord skulle man kunna säga att människor som lider av utmattning kan dö om de inte får diagnos och behandling.

När mina vänner gått tänker jag vidare. På statarlängor, murarsmäckor och bortauktionerade barn. Jag tänker på Per-Anders Fogelströms Stockholms-skildring och arbetare som dör vid fyrtio års ålder eftersom de är fullständigt utslitna. Och jag tänker: utmattade människor går förmodligen att hitta i alla tider och på alla platser (där man inte lyckats utrota fattigdom, våld, förtryck, orättvisa, ojämlikhet, marginalisering, miljöförstöring och förmodligen en hel del annat). Folk blivit ilskna enstöringar och gnällande surkärringar. Somliga har blivit oförklarligt förlamade, andra har inte orkat resa sig igen för att fortsätta sin flykt. Och en del har bara lagt sig ner och dött.

Jo, lathet finns. Men jag tror faktiskt också att utmattning finns. Och när jag tänker efter, när jag föreställer mig att något plötsligt skulle driva mig på flykt och tvinga mig att vandra miltals varje dag (eller om någon skulle tvinga mig att sitta i oavbrutna personalmöten åtta timmar om dagen), då vet jag att jag också skulle kunna dö av min utmattning. Ganska snabbt. För energin är en förbrukningsvara. Har vi slut i förråden kommer vi till sist att svälta ihjäl.

Tack gode gud för försäkringskassan!



Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Din sista stund på jorden

Om det här var din sista dag i livet – vad skulle du göra? Om du visste det alltså, att det var sista chansen. Det är en sån där fråga man oftare hör filmkaraktärer säga än verkliga människor. Idag var det Grey’s Anatomy jag kollade på (ytterligare en vanebildande sak min dotter lurat på mig – precis som Sims och Nutella). Läkaren Meredith hade nästan sprängts till döds av en bomb som låg inkapslad i patientens mage (herregud, varför tittar jag inte på nåt franskt och kultiverat?). Hon undkom förstås med en hårsmån och i den kranka blekheten ställde hon denna visa fråga. Denna besvärligt obesvarliga undran. Lika omtuggad som de slogans som skulle kunna vara frågans svar:

Idag är första dagen på resten av ditt liv!
Lev här och nu!
Carpe jävla diem!

Nä. Gör för guds skull inte det. Fånga inte den stackars dagen, släpp den fri.

Att uppmana någon till att leva “här och nu” är lika motsägelsefullt som att säga: “Försök att slappna av”. Exakt hur då hade du tänkt dig? Jag försöker och försöker i mitt anletes svett men inte fan blir jag mer avslappnad av det. Bättre att sluta anstränga sig. Bättre att bara andas. Låta spänningen, sorgen, ångesten vandra vidare när de är färdiga med sitt. Ge den där stackars ångesten sin frihet. Just den ångestkänslan har ju inte så långt kvar på sin existens i världen. Den vrider om dina inälvor i några timmar, på sin höjd en halv dag, men sen är det slut med den.

Nej, ögonblicket är överskattat. Alla gånger jag huggit mig fram genom levnadsdjungeln på jakt efter stigen till här-och-nu-landet har jag hamnat vid samma väg. Den går bara åt ett håll. Den gula varningstriangeln säger”risk för ras” och på vägskylten står det “Utmattning, 3 kilometer”.

Många som tillfrisknat efter livshotande sjukdomar eller överlevt svåra olyckor vittnar om att livet efteråt blir annorlunda. De har lärt sig att värdesätta det som de flesta tar för givet. Att de får fortsätta leva. Det har jag inte svårt att förstå. Jag har skrivit om det tidigare – att hänga tvätten är aldrig så njutbart som efter den djupaste depressionen. Att erfara den ljuvliga frånvaron av svärta, känna det kalla betonggolvet under fötterna och torktumlarens ludd mellan fingrarna. Att få vara med och leka igen.

Men, är det inte just det det innebär, att vara här och nu? Är det inte precis det det handlar om? Tja, det kanske det är. Att hänga tvätt är kanske mitt sätt att Carpa Diem. Inte så värst storvulet eller äventyrligt. Ingenting man sätter upp på en bucket list. Men kanske är det lättare att fånga sina dagar om man är ett psykfall (givet att man inte just då känner sig fångad av dem)?

När jag försökte besvara Meredith’s fråga slogs jag just av hur lätt jag hade att svara på den. Om jag visste att detta var min sista dag på jorden skulle jag nämligen göra precis det jag gör just nu. Eller typ precis det jag gör just nu. Varför i hela friden då? Varför skulle jag såsa omkring i lägenheten, ligga på kökssoffan och skriva blogg, kolla på fåniga youtube-klipp med dottern och spela en skvätt Rachmaninov på elpianot? Varför inte gå ut i natuuuren, hoppa bungyjump eller ta en sista-minuten till en fjärran strand och se ut över oceanen när solen går ner över mina sista ögonblick?

Enkelt. För jag orkar inte. För att mina mentala begränsningar är omutbara. För att jag skulle gömma mig under handduken om jag verkligen kom hela vägen till oceanen – måsglittrandet och solskränandet skulle inte få plats i min lilla matsäckskorg med sinnesintryck. För att jag, just idag, inte heller mäktar med den lilla promenaden till den lilla skogen på andra sidan den lilla vägen eller till vännerna som bor åt andra hållet, tvärs över det lilla fältet med kolonilotterna.

Därför skulle jag inte ändra någonting, om det så vore min sista dag. Därför vill jag faktiskt inte ändra någonting. Jag är, på det hela taget, rätt nöjd. Tillfreds med min tillvaro av Sims, Rachmaninov och Grey’s Anatomy. Det är den verklighet jag för närvarande faktiskt mår bäst i. Om den nån gång erbjöds mig skulle jag girigt och tacksamt ta tillbaks min forna kraft och göra stunden vid oceanen till min sista, men inte just här och nu. Jag vill inte sitta som en fiskare med nackspärr, spanande ner i livsströmmen efter alla tillfällen som skulle kunna gå förlorade, alla de möjliga möjligheterna att bli och göra och uppleva.

Hellre gör jag som den lilla hussvalan som kattrackaren kom in med i stugan i somras. Den dog under trasmattan. Ett nu som blivit ett då. Men när jag plockade upp den för att begrava den i syrénbusken (bland alla möss och sorkar katten också fångat in) kände jag hur den grep om mitt finger med sin lilla klo. Så jag kastade upp den i luften och den flög några tappra cirklar innan den ramlade ihop igen på gräset. Då bar jag upp den till sovrummet, öppnade fönstret och lade den på mitt fönsterbleck. Så kunde den hämta sig i lugn och ro, tänkte jag. När jag kom upp några timmar senare hade svalan försvunnit. Helt utan ansträning hade svalans då blivit ett nu igen.

Så jag tänker inte öda mina tankar på att häret ska bli så nu som möjligt. Eller nuet så här. Jag kollar hellre på TV-serier. Och släpper dagen fri.

Panikplåster för alla eventualiteter

Som sagt (i mitt tidigare inlägg som detta bygger vidare på): jag tror på att känna efter. Och jag tycker det är dumt att rusa in i väggar. Innan igelkotten tar nästa steg undersöker han tålmodigt hur långt det är från trappstenen ner till marken, och vi måste också ge akt på våra steg. Men som förälder i curlinggenerationen kan jag inte låta bli att undra ibland: kommer allt mitt känslosnackande göra det lättare för min dotter att kliva av löpbandet? Jag har hjälpt henne sätta ord på saker som är jobbiga, men har jag samtidigt också riktat hennes uppmärksamhet mot dem? Styrt hennes varseblivning mot själsliga blåsor och mentala skoskav – sånt som får en att sätta sig vid vägkanten om man känner efter för mycket?

Jag bevittnade en gång en liten incident på vårdcentralen. Jag satt i anonym gemenskap med några andra sjuksökande i väntrummet. Bläddrade i nåt magasin om lyckade hem och lyckade middagar. Dörren till provtagningsrummet strax intill var av någon anledning vidöppen mot korridoren och det gick alldeles utmärkt att höra konversationen mellan sjuksköterskan och den lilla pojken. Han satt framför henne i sin mammas knä och grejade förnöjt med nån leksak.

Sjuksköterskan (pedagogiskt): Nu ska jag ta ett blodprov på dig. Vet du vad det är?

Pojken (oengagerat): Aaa…

Sjuksköterskan: Jo, jag kommer sticka dig med en liten nål, såhär, ser du så liten den är?

Pojken: Kolla, kolla, bilen flyger jättefort! Här är garaget, brum, brummm!

Sjuksköterskan (tålmodigt): Ja, fint, jag ser. Men titta här ska du få se… Ser du, en sån liten liten nål? Så liten så den nästan inte syns! Den lilla lilla nålen ska jag alldeles snart sticka i din arm, bara jättelite, såhär…

Pojken: Aj!

Sjuksköterskan (hurtigt): Ser du, så fort kommer det går att sticka!

Pojken (ilsket): AaaAAJ! Jag vill inte!

Sjuksköterskan (lugnande): Såja, det var väl inget farligt stick? Det var bara på låtsas.

Pojken (ynkligt och undergivet): Jag vill inte stickas…

Sjuksköterskan: Du får ett fint plåster efteråt. Och ett klistermärke om du är duktig – vill du ha Bamse eller Skalman?

Pojken (gråtande): Jag VILL inte stickas!

Sjuksköterskan (som en skolfröken): Jodå. Det kommer gå så bra så. Och det är spännande förstår du, för sen (konspiratoriskt)… sen ska jag ta den här och suga upp lite av ditt blod och…

Pojken (skräckslaget): BLOOOD! MAMMA HON SKA SUGA BLOD!

Sjuksköterskan (moderligt irriterat): Såja, såja, det är inte farligt, det kommer gå precis så fort som nyss. Bara ett lite stick…

Pojken (gråtande och skrikande): JAG VILL INTE STICKAS! Mamma hjälp!

Sjuksköterskan (bestämt): Jaja, jag hör det, men nu måste vi faktiskt sätta igång!

Pojken (illvrålar): JAG VIIIILL INTE, NEJNEJNEJ!

Sjuksköterskan (till pojken, mer barskt än lugnande): Det kommer gå bra, det är ingenting farligt alls!, (och till mamman, lågmält effektivt): Ta och dra upp hans ärm här så kommer jag åt att… sådärja, då var det klart!

I väntrummet har alla släppt sina tummade bullrecept och verandabyggnationer. Pojkens högljudda förtvivlan dominerar hela vårdcentralskorridoren och den hörs fortfarande när den stackars mamman kommit ut på asfaltsgården och låst upp barnvagnen för att gå hem.

Att vifta farligheter i ansiktet på den som är lugn och tillfreds är naturligtvis idiotiskt. Ett skolboksexempel på att vända uppmärksamheten mot det potentiellt hotfulla blodprovsmolnet i utkanten av den blå himlen. Välmenande men korkat. Precis min stil. Min mentala hönsmammastil. Fall från klätterställningar har aldrig oroat mig men jag bär alltid med mig panikplåster, lugnande liniment och tröstande näsdukar i örngottsformat. Jag bakar aldrig kanelbullar och är värdelös på vardagsrutiner, men min muminmammaväska har jag alltid med mig, för alla eventualiteter. För det är så lätt hänt, det vet jag ju, att man skrubbar självkänslan, halkar på håglöshetshällar och sätter psyksoppor i halsen.

Men hur påverkar min beredskap mitt barn? I hennes liv har ju muminmammaväskan alltid funnits inom armlängds avstånd. Hon har vuxit upp i min ständiga villighet att förstå och ta på allvar sånt som i tidigare generationer knappt existerade (eftersom man inte uppmärksammade det). Hur har det präglat henne? Har jag, i min korkade välvilja, utrustat henne med en effektiv metod för att maska sig genom livet?

Såna tankar plågar mig ibland. Risken är ju extra stor för henne, tänker jag oroligt, eftersom hon dagligen har att göra med en alldeles ypperlig förebild för maskandets princip. En som ligger på sofflocket och känner efter. Eller på schäslongen ligger jag och fläktar mina bleka kinder med en solfjäder när jungfrun kommer in med inbjudningar på en silverbricka: “O nej, kära söta det klarar jag inte i mitt tillstånd, mina nerver är helt i olag efter den tunga middagen på Grand Hotel; nej jag är ju alldeles echaufferad efter droskfärden; nej jag känner mig fullständigt utschasad efter tebjudningen”. Visst handarbete klarar jag fortfarande av. Sånt jag kan utföra när jag ligger där som en bräcklig blomstängel på sagda schäslong. Jobbar jag på riktigt bra kanske jag hinner färdigställa koftan till min dotter till hennes studentexamen. Hennes alldeles egna offerkofta. I färger matchande hennes eteriskt plågade anletsdrag.

Mina grubblerier leder till en undran: är det förmågan att iklä sig i sitt jobbiga snarare än att uttrycka det som kommer bli mitt arv till kommande generationer?

Radioprogrammet eldade såklart på mina masochistiska tankar: ska jag bli en hälsosam förebild för mitt barn måste jag lära mig att vända min uppmärksamhet åt ett annat håll. Ignorera mina kroppsliga signaler och kliva upp på löpbandet igen. Piska igång mig själv och få nåt gjort här i världen. För det måste ju rimligen vara bättre att trampa och lida än att bara lida? Jag mådde inte så värst bra när jag fäktade omkring i mitt personliga prestationsdike, men liksom – hur bra mår jag egentligen nu? Hur mycket har alla känsloord och insikter hjälpt mig?

Hm.

Tänk, tänk, tänk.

Jo. Mycket. För det finns faktiskt ett tredje dike att ramla ner i, och det är att lägga allting på sig själv. En metod jag prövat och förkastat så många gånger att jag inte fattar att jag ska dit och grotta ner mig igen. Att det är mig det är fel på. Jo, det är såklart det är fel på mig, men hade jag inte haft tonårens insikter med mig skulle jag ha blivit Psykfallet. Det Helt Oironiska Psykfallet. Flickan med de “svaga nerverna”, som man sade om mig när jag var åtta. Ur det diket har tonårs-Maria baxat upp mig, många många gånger.

Hon har hjälpt mig att se att jag inte är en isolerad psykfallsö utan ett märke på en livskarta där alla människors små märken och prickar är förbundna med varandra. En sänka blir inte en sänka om det inte finns en höjd, en sjö blir en sjö bara om det finns en strand. Och mina jordskred skulle kanske mildrats, eller inte ens ägt rum, om det funnits träd och buskar som hindrat marken från att erodera. Sånt har hon hjälpt mig se, den allvisa sjuttonåringen. Och tvingat mig att söka kunskap och metoder för att snirkla mig vidare. Så jag har snällt analyserat, terapeutat, tränat och disciplinerat mig. Målat, svettats, skrivit min ångest och skuffat gamla komplex och fobier överbord. Ja, när det kommer till kritan har jag nog aldrig upphört att dekonstruera och omskapa mig själv, att hitta nya Marior och inskola dem i gänget.

Så nog har jag bölat och sprungit. Kräkts på löpbandet. Klokare har jag blivit, lugnare och mer tillfreds, men frisk är jag ju inte, och långt ifrån arbetsför. Tänk om RAPS ändå kunde vara det steg som fick mig att kliva upp på banan igen? Med hjälp av skoningslös avprogrammering kanske jag kunde lämna också min ironiska psykfalls-identitet bakom mig? Vända uppmärksamheten och inse att jag faktiskt bara är lite “trött” och “deppig”. Sånt som man kan vara och ändå trampa på.

Hm. (Igen).

Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att metoden inte mirakulöst skulle sätta mig i form för arbete. Bara att ta sig till arbetet varje dag, till bussen, till institutionen, trappan, korridoren, rummet. Varje liten etapp är en resa för mig, hur konstigt det än låter. Att flyga till USA med familjen är på vissa sätt lättare – om vi reser ihop och jag inte behöver lita på min egen koordination och lokalsinne. Väl i flygstolen sitter jag ju bara och konfronteras med en befriande stimulitorka.

För om jag kom så långt som till min tystlåtna, städade forskaravdelning är det just stimuli som hotar min balans. Det kryllar av fikascheman och seminarieprogram i mejlkorg och på anslagstavlor. Folk fäktar med sina kalendrar och planeringsmöten; tjatar om traktamenten och likabehandlingspolicydokument. Folk som dessutom är människor som jag vill förhöra om den senaste dagisinskolningen eller högskolebefordran. Den hemtama fislukten i korridoren gör arbetsmiljön extra krävande, den som kontinuerligt fylls på av alla nyutpruttade meritförteckningar och projektansökningar.

Kanske hade det varit nånstans i utkanten av möjligt att återvända, som ”trött” och ”deppig” medarbetade, om prefekten placerat ut lite kräkspåsar i lunchrum och korridor. Och skrivit in en ‘uttryck-dina-känslor-paragraf’ i policydokumentet. En som ger en rätt att ta tillfället i akt att lätta lite på bördan när nån forskarnisse kommer jäktande i korridoren: “Hallå där? Ursäkta? Tänkte bara säga att det känns som att jag är invirad i hundra kilo våt yllefilt. Allting snurrar och jag vet inte om jag ska svimma eller kräkas. Du kanske kan hämta en påse?”.

Kanske hade jag då kunnat hålla mig kvar i ett par timmar. Men då skulle jag ligga avtuppad över tangentbordet merparten av tiden. Ett sätt att hålla sig på löpbandet kanske, men jag är tämligen säker på att jag ganska snabbt skulle bli ganska mycket sämre. Precis som igelkotten måste jag också få lov att treva.

(Och som om kroppen ville bevisa detta för mig blev jag helt urkramad när jag skrivit klart detta inlägg. Det har säkert hänt mig tusen gånger men känns alltid lika besynnerligt: en stunds intensiv kognitiv förlustelse gör mina muskler utmattade. Huvud, armar och ben. Som om jag gått den där stärkande tussilagopromenaden jag aldrig orkade ut på, fyra gånger om. Men jag klagar inte. Har man en balkongdörr att öppna kan man faktiskt få vår i vardagsrummet också. Ha!)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Ångest är (inte) sexigt

Jag lovade er en fortsättning på föregående inlägg och det kommer,
men den här lilla texten klämde liksom in sig emellan.


En gång i tiden var det sexigt med ångest. Om ni sett filmen Betty Blue vet ni vad jag menar. Jag var kåt på Bettys vansinne, för att uttrycka det simpelt. Grät floder över hennes öde och önskade nånstans i bakvindlingarna av mitt medvetande att jag var lika galen som hon. Lika ångestdriven och åtråvärd. Jag ville bli sedd i min sinnessjuka. Ville att folk skulle uppmärksamma hur jag led och hur speciell jag var. Att folk skulle förstå att jag var utvald (konstnär, magiker, profet?) och tärd av mina visioner.

Ångesten kom som stormar – tjusiga, dramatiska. De var naturkrafter som bokstavligen kunde klubba mig till golvet. Mitt i matsalen eller korridoren kunde jag falla ihop i kramper, om jag visste att det fanns räddande kompisar i närheten. Snygga killkompisar helst. Svarta dikter och groteska teckningar sprutade ur mig. I högstadiet hade jag en hel mapp proppfull med vidriga fantasifoster jag kluddat ner – ormar som kröp ur ögonhålor, bisarra missfoster och döda huvuden på pålar. Mina kompisar kallade mappen “skräckkabinettet” och var vederbörligen fascinerade. Äcklade, men också liksom imponerade av mitt annorlundaskap.

Kanske låter det som att lidandet var på låtsas, men så var det inte. Det är inte lättare att ha ångest bara för att man är ung, eller för att man lyckas iscensätta den i ett socialt sammanhang. Nej, det är inte kul med tonårsångest, men på nåt vis var det ändå liksom roligare. Det är ju mer meningsfullt med skådespel än med nageltrång. Och nu är det mer nageltrång. Eller hemorrojder. Ett plågsamt och meningslöst handikapp. Som kackerlackor i ryggraden. Spindlar under huden. Jag skulle inte komma på tanken att leva ut mina demoner på Hemköp. Jag går helt stilla hem, petar i mig en Stesolid och drar filten över huvudet. Ångesten pekar inte längre mot något storslaget konstnärsöde (inte när man snart är femtio…). Nej, den är bara en bekräftelse på att jag är och fortsätter vara ett psykfall. Vilket är precis hur osexigt som helst.

Kräks och spring vidare

Smärtan är outhärdlig. På en skala från ett till tio skulle Devyn tveklöst säga tio. Om hon fick säga det för terapeuten. Löpbandet rullar under hennes fötter, varv efter varv. Hela kroppen värker, bränner, skär och stinger. Det är den välkända smärtan som tvingat henne sluta skolan, sluta dansa, sluta allt. Hon springer. Så plötsligt, för första gången under terapin, tränger känslor fram genom smärtan: skam, rädsla och vrede. Hon börjar gråta, kvidande och förtvivlat. Fötterna fortsätter trumma mot löpbandet. Terapeuten säger ingenting, men Devyn ger allt hon har – svettas, värker, gråter och springer ända tills passet är slut. Då rusar hon till papperskorgen och spyr. Nu öppnar terapeuten munnen och säger irriterat: “Du ska ju kräkas i nån av kräkspåsarna! Nu kommer det börja lukta och det är inte så kul för oss andra”.

En terapi du kanske ska pröva om du vill lära dig sätta lite gränser, känna efter, lyssna inåt, börja leva istället för att prestera. Eller?

Terapin heter RAPS (Rehabilitation for amplified pain syndromes). Den är specifikt utformad för barn med svår kronisk smärta och en allmänt vedertagen behandlingsform i USA. Det var brorsan tipsade mig på det amerikanska radioavsnittet där terapin presenterades. Och den bygger faktiskt inte om renodlad sadism, det finns ett tänkesätt bakom som på vissa sätt verkar en smula vettigt. Patienterna blir inte piskade och ignorerade utan uppmuntras att uttrycka sina känslor, men undvika ord som har med just smärtan att göra. Och behandlarna är naturligtvis kapabla till empati, men undviker att gå in i synd-tyckar-rollen.

Så vafför gör de på detta viset? Jo, det har att göra med känslor och prestationer att göra. Och lite grand om soffor och koftor (fast det kommer i nästa inlägg). Grundprincip är i alla fall enkel: vår uppmärksamhet påverkar vår varseblivning. Ett självklart men ofta ignorerat faktum. Inom RAPS fokuserar man på hur den generation vi växt upp i styr vår uppmärksamhet. Eftersom tankekartorna ständigt förändras kommer vi förmodligen fostra våra barn enligt ett annat paradigm än det vi själva fostrades efter. Tankar blir snabbt omoderna och klokskaper mina föräldrar lärde sig är kanske inte längre gångbara idag. Och känslor är en vattendelare mellan generationerna:

Dagens mor- och farföräldrar uppmuntrades till att trycka undan jobbiga känslor, och sätta sina prestationer i första rummet.

Dagens barn fostras till att uttrycka sina jobbiga känslor och ta dem på allvar, och att sätta sina behov i första rummet.

Så vilket är rätt? Inget. Enligt RAPS alltså. Båda är dikesåkningar: köra in i kaklet – inte bra; dalta ner sig – inte bra. Det första är lätt att smälta för en 70-talist – inte minst från utbrändhetssoffan sett. Jag har redan kört in i kaklet. Men varför skulle det vara fel att ta sina känslor på allvar? Borde jag uppmana min dotter att bita ihop när hon är ledsen? Spypåsarna i terapirummet för ju mina tankar åt det hållet. Men RAPS, förstår jag efter ett tag, är mer ute efter dikeskörningarna. Som vid kronisk smärta: om du ständigt uppmärksammar ditt onda kommer du till sist bli en riktig stackare (här skulle jag flyga i taket om jag hade fibromyalgi eller nåt – som om man bara kunde tänka bort värken!). Bättre då, säger RAPS-människorna, att göra både och: kräkas och springa. Uttrycka känslorna OCH kämpa vidare.

För att undvika dikeskörning med dagens växande generation kräver alltså att de lär sig att smärtan, sorgen, oron och skammen hör till livet. Det ingår i paketet och är ingen ursäkt för att kliva av och be någon annan sköta maskineriet. Du kan inte få allt serverat, du kan inte alltid ha det kul, du kan inte få beröm för minsta lilla, du kan inte slippa undan ansvar… Känns det igen?

Curlingångest borde vara ett ord. En benämning på det värkande samvete som föräldrar i min generation brottas med. Vi vet att det är fel att bädda och sopa och servera fram våra barn till vuxenblivandet och vi behöver hitta en vettig balans. Men när RAPS-människorna lite nedlåtande pratar om “helicopter parents” tänds en ilsken låga i mig. Min generation har gjort en viktig resa, och den ska ingen komma och förringa!

Såhär. När jag var åtta år fick jag stanna hemma från skolan i ett halvår, eftersom jag mådde så illa att jag vägrade gå hemifrån. Det var illamåendet som höll mig hemma. Det var illamåendet jag skrev om i min första dagbok. Ångest visste jag inte vad det var. 70-talets föräldrar gjorde förstås lika mycket sitt bästa som föräldrar gör idag, men kunskapen om psykisk ohälsa var inte lika allmän som den är idag. Alltså genomlevde jag hela grundskolan med mina svårigheter utan att ha någon att bolla med. Livet var ett löpband och ingen hjälpte mig förstå varför jag hela tiden ramlade av. Jag fick utbilda mig själv. I gymnasiet drogs jag till andra tjejer med själsliga trasigheter och först då lärde jag mig vad ordet ångest betydde. När vi inte spelade teater, sprallade, sjöng eller fånade oss pratade vi ångest, precis hela tiden. Det var inte alltid lätt att dela allt det svåra som inga vuxna förstod sig på att prata med om, men för mig lade våra samtal grunden till ett nytt sätt att förhålla sig:

  1. Man kan prata om jobbiga känslor.
  2. Man kan betrakta känslorna från olika perspektiv.
  3. Man kan fundera på var de kommer ifrån.

Det var revolutionerande för mig! De långa pratnätterna med mina borderline-anorexi-depressions-och-bulimikompisar bäddade för insikter som kommit att bära mig ända sedan dess.

Känslor kan fungera som redskap för att navigera i livet – det är en insikt jag och mina gymnasiekompisar skickar vidare till nästa generation, och jag kan inte betrakta det som något annat än ett värdefullt arv. Det är nog den mamma-sak jag är mest stolt över. Att min dotter kan säga: “Mamma, jag mår illa. Jag har nog ångest.” Att hon självmant kan komma på att hon ska ta ett varmt bad. Att hon kan säga “det tar vi då” när ångesten för nåt som ska hända börjar ta över. Eftersom vi jobbat med ångesthantering. Eftersom jag drillat henne i coping-strategier. Eftersom jag hjälpt henne sätta ord på ångesten.

Frågan är: kommer allt mitt känslosnackande också göra det lättare för henne att kliva av löpbandet? Har jag i själva verkat utrustad henne med en effektiv metod för att maska sig genom livet? Det får bli nästa inlägg…

En notis om min tystnad

Det har varit tyngre ett tag och det är därför det blivit lite tyst på bloggen (om ni undrade). Förmodligen berodde svackan på att jag och min läkare konstaterade att jag var så väldigt mycket piggare. Eller så var det förra helgens synder som straffade sig. Men med hjälp av Sims och Rachmaninov har jag snart tuggat mig igenom dimman och kan återgå till viktigare saker (än att tugga). Vilket innebär att ni snart ska få njuta igen av mina osnutna visdomsord och djupsinniga plattityder. Om ni undrade. Och längtade.

Sakral skamvrå

Alltså… jag sade att det skulle bli tre delar av mitt syndtyckarepos. Sedan kom en väldigt bra läsarfråga (läsarfrågor är alltid välkomna!). Frågan handlade om “övervänlighet”. Ett underbart ord som läsaren själv definierar: “en påklistrad vänlighet som egentligen inte kommer från hjärtat, utan nästan är nedlåtande”. Jag kom ju in lite på det där med vänlighet och medlidande i mitt förra inlägg och det är knepigt. Ibland kan vi känna oss snuvade på folks medkänsla, ibland tycker vi oss inte ha rätt till den och vissa former av synd-tyckande vill vi helst vara utan. Övervänligheten tillhör den sista kategorin. Den gör mer ont än gott. Är du ett psykfall är risken stor att du blivit utsatt för den rätt ofta. Du kan utveckla allergiska symptom och dina vänlighetseksem gör dig mycket skicklighet i att detektera den.

Är du allergisk mot övervänlighet finns det ett ställe du framför allt ska undvika. Kyrkan. Jag är själv inte (längre) troende men har stor respekt för människors andlighet och vet kyrkorna utför mycket viktigt arbete. MEN (ni kände nog att det var ett men på väg där…), den kyrkliga miljön kan ibland bli en grogrund för övervänligheten.

Jag lyssnade en gång till en föreläsning av Stadsmissionens direktor Margaretha Svensson Paras. Hon sade en sak som fick mig att hoppa till i stolen, för det stod liksom på kant mot alla mina föreställningar om vad kristlighet handlar om. Jag minns inte exakt ordalydelsen, men det var något i stil med att godheten är någonting vi ska akta oss för.

Det låter ju inte riktigt klokt. Precis som många av Svenska kyrkans engagemang går ju hela Stadsmissionens verksamhet ut på att hjälpa dem som har skuffats undan av samhället. Men när Margareta fortsatte sin föreläsning förstod jag att det inte var generositeten eller medmänskligheten hon talade om. Den behöver vi hur mycket som helst av. Det var snarare godheten som attityd. Som min postkoloniala kompis säger: ”Det farligaste som finns är en människa som tror att hon är god”. En människa som tänker typ “jag är en god människa och det är därför jag är så himla duktig och källsorterar, sparar i etiska fonder och pratar med konstiga psykfall (ju konstigare de är desto godare är jag)”.

En ambo. Det är här man ber för psykfall och andra stackare.

Risken att drabbas av godhetsattityden just i kyrkan är som störst i den del av gudstjänsten som kallas förbön. Det är då man ber för folk det är synd om. Det finns en del lite mer poetiska böner och dem har jag lättare för, men de traditionella ger mig eksem:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

En hädisk fråga kanske men – va? Jag har ju alltså själv ett förflutet som god och på den tiden föll det sig naturligt. Förbönen var en stund för att leva sig in i lidandet i världen. Och jag skulle känna, inte bara be. Jag riktigt känslokrystade för att föreställa mig de utmärglade barnen med flugorna i ögonen. Knäppte händerna riktigt hårt och grät av godhet. Nu fattar jag inte grejen. Skulle det blidka gud? Få honom att komma till insikt: den som är är allsmäktig och godast i världen kan faktiskt inte låta folk hålla på och kriga och mörda? Eller handlade bönen om mig? Spelade jag upp förbönsdramat för att bli en god människa och använde de svältande barnen som rekvisita?

(Jag sjöng med min kör i Domkyrkan för nåt år sen och det var en sån gudstjänst där man kan gå runt mellan olika stationer med lite olika aktiviteter. Jag valde ett kor där man kunde får just förbön, personlig förbön. Tänkte att, varför inte, det kunde väl inte skada. Två präster lade händerna på mig och bad. Det kändes fint. Kände mig liksom omsluten av välvilja. Så avslutade den ena prästen bönen med att säga: “Gud, vi ber för att Maria ska bli frisk” och så lade han till, nästan som en brasklapp “om du vill”. Jaha?! Så gud skulle göra som gud ville ändå, trots att vi bad och hade oss? Och det kunde alltså hända att gud inte ville att jag skulle bli frisk?? Orden utraderade effektivt min känsla av omsorg och trygghet.)

Det här med förbön handlar förstås om min religiösa resa. Om den sortens fromhet jag sög i mig som barn och som jag fått ta mig an som vuxen. Som religionsforskare vet jag att religion i väldigt begränsad utsträckning handlar om tro, även om man kan tro det (ha!). Det handlar om folk. Människor som träffas och gör nåt så konstigt som att fokusera på nånting man varken kan se, höra eller ta på. Och just det tycker jag faktiskt är rätt coolt, jag menar sånt gör man inte på så många ställen. Alla har sina väldigt egna föreställningar om det där opåtagliga, men man samlas runt det och tänker för en stund inte lika mycket på pensionsfonder och sportlovsaktiviteter. Det är fint på ett underligt vis. Mitt problem är att det är så förbaskat mycket ord. Som om det viktigaste vore att försöka förklara det där obegripliga och diktera vad folk ska tänka och känna om det. En del av orden gör mig mer ont än gott. Som följande förbönsrader:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

Det kanske låter fint, och intentionen är det väl inget fel på – man vill liksom ta in eländet i det stearindoftande kyrkorummet. Låta uteliggaren, mobboffret och psykfallet också få vara med. Med jag har väldigt svårt för bönens användande av pronomina: det här med att vi ber för dem. Vi sitter på den goda kyrkbänken, vi är mätta och torrskodda, och njuter av vår snällhet. Dem – det är de misslyckade stackarna. Hårda ord kanske men jag tar mig rätten till dem, för jag befinner mig på båda sidorna. Jag kan fortfarande falla in i den där gosiga känslan av att vara den välvillige och känna välbehaget efter mina empatiska tårar. Men som psykfall hamnar jag oftast på mottagarsidan. Det är jag som är sjuk, åsidosatt, ensam och meningslös. Församlingen stånkar och ber och jag känner mig bara patetisk. Jag sitter som i en kyrklig skamvrå och önskade att alla fick vara ett vi.

Hur kan det vara så, när folk bara vill vara snälla och omtänksamma? Har medlidande och tycker synd om?

Margaretha utvecklade sitt resonemang om godhet, och hon menade (om jag minns rätt, det var ganska många år sedan) att utövandet av godhet alltid innebär att inta ett överläge (och min postkoloniala kompis nickar instämmande). Den gode erbjuder den underlägsne sin gunst. Den gode är tryggt förankrad i sin normalitet och riskerar ingenting när hen ömkar stackaren. Själva godhetsrollen kan endast innehas av den som “har något att ge”, och för att bryta maktbalansen – för att de svältande-barnen-i-Afrika ska kunna vara goda mot medelålders svenska banktjänstemän – krävs en pyramidalt omvälvande förändring. Änkan kan visserligen ge sin sista skärv och uteliggaren kan visserligen sälja sina tidningar men det är mer rörande än något annat. Gripande. Eller “gulligt”. Som gamla människor, barn och förståndshandikappade är gulliga när de presterar något trots sitt underläge. Står det gullig på ena sidan myntet kan man vara rätt säker på att det står stackare på andra sidan.

Och vad blir stackarna den gode skyldig efter dennes uppoffrande handling? Tacksamhet såklart. Börjar vi snacka med nån på tåget kan det ibland leda till ett givande samtal, men oftast stannar det med några artighetsfraser och så är det bra med det. Vi förväntar oss inget av vår medresenär. Däremot förväntar jag mig, när jag förfaller i godhet, att uteliggaren automatiskt ska bli glad när jag består hen med ett leende och att tiggaren ska bli tacksam över tian jag lägger i koppen. Och psykfallet ska givetvis känna sig inkluderad när den gode tar sig tid att prata.

Alltså ska jag sluta lägga pengar i muggar, sluta le åt konstiga främlingar och sluta prata med folk det är synd om.

Nej, det ska jag såklart inte. Men jag ska försöka jobba på den där förrädiska övervänligheten. För jag vill inte sitta i nån sakral skamvrå, jag vill inte sitta i nån skamvrå alls, och jag tror inte nån annan vill det heller.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.