Psykoprofetens klyschor

Depression. Det är när livslusten långsamt pyser ur själens ballong. Utmattning är en helt annan sak. Utmattning kan leda till depression och vice versa, men utmattning handlar inte om brist på lust eller vilja. Din ballong kan fortfarande fortfarande fylld, men snöret du håller ballongen i glider ur ditt grepp. Det inte livslusten som försvinner, det är kraften att följa den. En jätteviktig distinktion och för de flesta kanske en självklarhet, men den medicinska expertisen har mycket lite att ge på utmattningsområdet. Varken psykiatriker, sjukgymnaster, terapeuter, psykologer, neurologer, kuratorer, sjuksköterskor eller vanliga husläkare verkar förstå sig på den. Jag har prövat alla, fått oklara svar och inga fungerande råd. Deras samlade insikter kan enkelt sammanfattas i en mening: Utmattning går över, men det kan ta tid. Punkt och slut. 

Och så följer ofta några visdomsord. Man måste lära sig lyssna på kroppen, säger den upplyste psykoprofeten. Man måste sätta sina gränser, fortsätter hen. Ta hand om sig och inte vara så hård mot sig själv. Uppskatta de små glädjeämnena. Leva här och nu. Ta en sak i taget. Profeten halar fram den ena gyllene regeln efter den andra medan jag fortsätter mitt ihopsjunkna sittande i besöksstolen. Mitt ihopsjunkna tittande på parken utanför fönstret. Ett träd. Det önskar jag att jag var. Grått och avlövat och helt i avsaknad av några gränser att sätta eller saker att ta, en i taget. Profeten svettas och kämpar men gudsorden blir alltmer pressade och mina synder tycks inte vilja bli botade och snart är timmen slut. Har du svårt att höra mänska: ta en jävla dag i taget!! Skulle psykoprofeten helst vilja häva ur sig i professionell desperation, men sträcker fram handen och tackar för den fina pratstunden.

Klyschor är ofta ganska kloka och kan ibland vara rätt bra att ha, det har jag sagt förut. Men många guruloger har för vana att bläddra omkring bland dem lika ivrigt som om de vore sidor i FASS. Leverera dem med samma allvar som antidepressiva läkemedel. Det är som att få ordination på banaliteter. Utan vidföljande instruktioner. Mina piller vet jag på mikrogrammet hur jag ska ta. Jag vet om det ska vara tabletter eller kapslar, fastande eller till maten, morgon eller kväll. Jag vet vilka biverkningar jag ska notera eller ignorera. Men ingen har någonsin talat om för mig hur det går till att lyssna på kroppen. Exakt vad är det jag ska lyssna på? Låren, hälarna, skallbenet eller vänstra skulderbladet? Och hur gör man när man lyssnar kroppen? Använder man örat eller själen eller magen eller hjärtat? Kan en kroppsdel lyssna på en annan kroppsdel? Och om jag nu skulle höra nåt, vad ska jag göra med den information jag får?

Ok, så låt mig testa… (jag blundar, andas in och samlar mig) nu är jag verkligen är här och nu och jag är inte så hård mot mig själv utan jag vill njuta av de små glädjeämnena och nu lyssnar jag på kroppen, och kroppen säger: semlor. Jag är sugen på semlor. Ett otvetydigt budskap. Jag känner det fortfarande när jag slår upp ögonen. Jag vill ha semlor. Hur ska jag tolka detta? Ska jag köpa hem en kartong? Eller det kanske inte räknas som kroppen, att bli sugen, det kanske hör till själen? Eller till Freuds “Id”, lustjaget som måste tuktas och civiliseras? Fast nej, ingen har beskrivit detta lyssnande som en psykoanalytisk process. Men kanske är det själen som ska lyssna på kroppen? Den semmelsugna själen. Men om själen är en nykter despot, eller en ohämmad vilde, eller – vilket är det troligaste – båda två? Hur i helvete ska det där lyssnandet gå till hade gurulogen tänkt sig? Sånt kan jag fundera på ibland när jag sitter på besöksstolen och blir översköljd av visdomsord. Och så undrar jag var nånstans under utbildningen alla dessa upplysta gurus får lära sig att lyssna på kroppen. För jag skulle gärna ta del av kurslitteraturen.

Men det är klart att jag kan, till viss del, höra vad min kropp säger. Och urskilja vilka av kroppsrösterna jag ska lyssna till och vilka jag för tillfället ska ignorera. Man har ju lärt sig en liten smula sen man var ett spädbarn och skrek rakt ut när det där outhärdligt hemska kom tillbaks igen. Innan man lärde sig att det outhärdligt hemska betydde hunger. Absolut, jag har lärt mig rätt mycket. Och jag blir allt bättre på att identifiera de krypningar och molanden som signalerar att nu är jag på väg att åka på en utmattningssmäll. Det konstiga är bara att när jag kommer tillbaks till predikologen och berättar vad jag faktiskt hört under mina dialoger med kroppen så verkar hen ha förlagt ordboken (som väl måste ha ingått i kurslitteraturen?). Efter vederbörliga konferenser med min kropp kommer jag här med minutiösa mötesanteckningar och hoppas att predikanten ska dela med sig av sin klarsyn. Men mina nyanser och ordvändningar når inte fram. Mina försök att notera kroppens ilningar, brus, dimmighet, obehag och värk går förlorade. 

Predikanten tar bara fram sin rödpenna och skriver sitt utlåtande tvärsöver mitt protokoll: “utmattning”. Och så ler hen, med professionell godmodighet, och knattrar in “Ta hand om dig” i nåt osynligt datasystem så att jag kan hämta ut ännu en burk banalitet på apoteket. För det kommer gå över, försäkrar profeten/gurun/predikanten, men det kan ta lite tid.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Sakral skamvrå

Alltså… jag sade att det skulle bli tre delar av mitt syndtyckarepos. Sedan kom en väldigt bra läsarfråga (läsarfrågor är alltid välkomna!). Frågan handlade om “övervänlighet”. Ett underbart ord som läsaren själv definierar: “en påklistrad vänlighet som egentligen inte kommer från hjärtat, utan nästan är nedlåtande”. Jag kom ju in lite på det där med vänlighet och medlidande i mitt förra inlägg och det är knepigt. Ibland kan vi känna oss snuvade på folks medkänsla, ibland tycker vi oss inte ha rätt till den och vissa former av synd-tyckande vill vi helst vara utan. Övervänligheten tillhör den sista kategorin. Den gör mer ont än gott. Är du ett psykfall är risken stor att du blivit utsatt för den rätt ofta. Du kan utveckla allergiska symptom och dina vänlighetseksem gör dig mycket skicklighet i att detektera den.

Är du allergisk mot övervänlighet finns det ett ställe du framför allt ska undvika. Kyrkan. Jag är själv inte (längre) troende men har stor respekt för människors andlighet och vet kyrkorna utför mycket viktigt arbete. MEN (ni kände nog att det var ett men på väg där…), den kyrkliga miljön kan ibland bli en grogrund för övervänligheten.

Jag lyssnade en gång till en föreläsning av Stadsmissionens direktor Margaretha Svensson Paras. Hon sade en sak som fick mig att hoppa till i stolen, för det stod liksom på kant mot alla mina föreställningar om vad kristlighet handlar om. Jag minns inte exakt ordalydelsen, men det var något i stil med att godheten är någonting vi ska akta oss för.

Det låter ju inte riktigt klokt. Precis som många av Svenska kyrkans engagemang går ju hela Stadsmissionens verksamhet ut på att hjälpa dem som har skuffats undan av samhället. Men när Margareta fortsatte sin föreläsning förstod jag att det inte var generositeten eller medmänskligheten hon talade om. Den behöver vi hur mycket som helst av. Det var snarare godheten som attityd. Som min postkoloniala kompis säger: ”Det farligaste som finns är en människa som tror att hon är god”. En människa som tänker typ “jag är en god människa och det är därför jag är så himla duktig och källsorterar, sparar i etiska fonder och pratar med konstiga psykfall (ju konstigare de är desto godare är jag)”.

En ambo. Det är här man ber för psykfall och andra stackare.

Risken att drabbas av godhetsattityden just i kyrkan är som störst i den del av gudstjänsten som kallas förbön. Det är då man ber för folk det är synd om. Det finns en del lite mer poetiska böner och dem har jag lättare för, men de traditionella ger mig eksem:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

En hädisk fråga kanske men – va? Jag har ju alltså själv ett förflutet som god och på den tiden föll det sig naturligt. Förbönen var en stund för att leva sig in i lidandet i världen. Och jag skulle känna, inte bara be. Jag riktigt känslokrystade för att föreställa mig de utmärglade barnen med flugorna i ögonen. Knäppte händerna riktigt hårt och grät av godhet. Nu fattar jag inte grejen. Skulle det blidka gud? Få honom att komma till insikt: den som är är allsmäktig och godast i världen kan faktiskt inte låta folk hålla på och kriga och mörda? Eller handlade bönen om mig? Spelade jag upp förbönsdramat för att bli en god människa och använde de svältande barnen som rekvisita?

(Jag sjöng med min kör i Domkyrkan för nåt år sen och det var en sån gudstjänst där man kan gå runt mellan olika stationer med lite olika aktiviteter. Jag valde ett kor där man kunde får just förbön, personlig förbön. Tänkte att, varför inte, det kunde väl inte skada. Två präster lade händerna på mig och bad. Det kändes fint. Kände mig liksom omsluten av välvilja. Så avslutade den ena prästen bönen med att säga: “Gud, vi ber för att Maria ska bli frisk” och så lade han till, nästan som en brasklapp “om du vill”. Jaha?! Så gud skulle göra som gud ville ändå, trots att vi bad och hade oss? Och det kunde alltså hända att gud inte ville att jag skulle bli frisk?? Orden utraderade effektivt min känsla av omsorg och trygghet.)

Det här med förbön handlar förstås om min religiösa resa. Om den sortens fromhet jag sög i mig som barn och som jag fått ta mig an som vuxen. Som religionsforskare vet jag att religion i väldigt begränsad utsträckning handlar om tro, även om man kan tro det (ha!). Det handlar om folk. Människor som träffas och gör nåt så konstigt som att fokusera på nånting man varken kan se, höra eller ta på. Och just det tycker jag faktiskt är rätt coolt, jag menar sånt gör man inte på så många ställen. Alla har sina väldigt egna föreställningar om det där opåtagliga, men man samlas runt det och tänker för en stund inte lika mycket på pensionsfonder och sportlovsaktiviteter. Det är fint på ett underligt vis. Mitt problem är att det är så förbaskat mycket ord. Som om det viktigaste vore att försöka förklara det där obegripliga och diktera vad folk ska tänka och känna om det. En del av orden gör mig mer ont än gott. Som följande förbönsrader:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

Det kanske låter fint, och intentionen är det väl inget fel på – man vill liksom ta in eländet i det stearindoftande kyrkorummet. Låta uteliggaren, mobboffret och psykfallet också få vara med. Med jag har väldigt svårt för bönens användande av pronomina: det här med att vi ber för dem. Vi sitter på den goda kyrkbänken, vi är mätta och torrskodda, och njuter av vår snällhet. Dem – det är de misslyckade stackarna. Hårda ord kanske men jag tar mig rätten till dem, för jag befinner mig på båda sidorna. Jag kan fortfarande falla in i den där gosiga känslan av att vara den välvillige och känna välbehaget efter mina empatiska tårar. Men som psykfall hamnar jag oftast på mottagarsidan. Det är jag som är sjuk, åsidosatt, ensam och meningslös. Församlingen stånkar och ber och jag känner mig bara patetisk. Jag sitter som i en kyrklig skamvrå och önskade att alla fick vara ett vi.

Hur kan det vara så, när folk bara vill vara snälla och omtänksamma? Har medlidande och tycker synd om?

Margaretha utvecklade sitt resonemang om godhet, och hon menade (om jag minns rätt, det var ganska många år sedan) att utövandet av godhet alltid innebär att inta ett överläge (och min postkoloniala kompis nickar instämmande). Den gode erbjuder den underlägsne sin gunst. Den gode är tryggt förankrad i sin normalitet och riskerar ingenting när hen ömkar stackaren. Själva godhetsrollen kan endast innehas av den som “har något att ge”, och för att bryta maktbalansen – för att de svältande-barnen-i-Afrika ska kunna vara goda mot medelålders svenska banktjänstemän – krävs en pyramidalt omvälvande förändring. Änkan kan visserligen ge sin sista skärv och uteliggaren kan visserligen sälja sina tidningar men det är mer rörande än något annat. Gripande. Eller “gulligt”. Som gamla människor, barn och förståndshandikappade är gulliga när de presterar något trots sitt underläge. Står det gullig på ena sidan myntet kan man vara rätt säker på att det står stackare på andra sidan.

Och vad blir stackarna den gode skyldig efter dennes uppoffrande handling? Tacksamhet såklart. Börjar vi snacka med nån på tåget kan det ibland leda till ett givande samtal, men oftast stannar det med några artighetsfraser och så är det bra med det. Vi förväntar oss inget av vår medresenär. Däremot förväntar jag mig, när jag förfaller i godhet, att uteliggaren automatiskt ska bli glad när jag består hen med ett leende och att tiggaren ska bli tacksam över tian jag lägger i koppen. Och psykfallet ska givetvis känna sig inkluderad när den gode tar sig tid att prata.

Alltså ska jag sluta lägga pengar i muggar, sluta le åt konstiga främlingar och sluta prata med folk det är synd om.

Nej, det ska jag såklart inte. Men jag ska försöka jobba på den där förrädiska övervänligheten. För jag vill inte sitta i nån sakral skamvrå, jag vill inte sitta i nån skamvrå alls, och jag tror inte nån annan vill det heller.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Vem är det syndast om?

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Du vet hur det känns: bihålorna spränger, halsen brinner och hela kroppen känns svullen som en övermogen finne. Utslagen på soffan orkar du knappt kolla på senaste söta-hund-videon på youtube, du känner dig lika ynklig som en strykarkatt i ett semesterparadis. Och så visar tempen 37.2. Världen är emot dig. Hur sjuk du än känner dig är det ju av nån anledning alltid mer synd om den som har några grader mer. Febertoppar gör folk mer benägna att ta hänsyn till ens pissighet, även om pissigheten fanns där febern förutan. Orättvist! Det är ju synd om dig i vilket fall som helst!

Så när du ligger där i soffan och hostar och nyser ringer din kompis Ylva och frågar hur du mår, och plötsligt känns ditt lidande väldigt futtigt. För Ylva har just genomgått sin tredje cellgiftsbehandling. Eller kanske har hamnat på psyket/förlorat sin partner/blivit våldtagen. Något mycket hemskare än din gamla förkylning. Det finns ju trots allt grader av lidande, eller hur? Hierarkier. Och arter. Vissa lidanden är banala, vissa är heroiska och gripande och andra så obehagliga att man helst inte vill konfronteras med dem. Frågan är vad Ylva vill med sin fråga. Är hon intresserad av att höra om ditt snorande eller skulle hon bara uppleva din klagan som ett hån i relation till det helvete hon tampas med?

I några av mina inlägg har jag nog (tyvärr) raljerat lite med ”vanliga” kriser och bekymmer. Dagishämtningsstress, relationsproblem, hinder i karriären – kom inte med era petitesser, ni vet ingenting om Det Stora Lidandet! Som om det existentiella livspusslet vore trivialt i jämförelse med Psykisk Sjukdom. Som om bara den som fått elchocker hade rätt att säga att livet gör ont.

Det är naturligtvis inte sant. Bara dumt. Det kan visserligen kännas så, just när jag sjunkit som djupast i mörkervattnet. Då är min förmåga till engagemang i Gretas stamrenovering noll och intet. Då längtar jag (om jag mår så pass bra att jag orkar längta) efter stamrenovering, efter att ha en sån som min jobbighet. Men efter de fyra första elbehandlingarna (eller vad det nu är som lyckas skrapa loss den brända pannkakan från järnet) brukar världen ha ruskats på plats så pass att jag orkar kika upp ur de svettiga sjukhuslakanen. Och intressera mig en smula för omvärlden

Min bror Sam-Staffan påminde mig vid något tillfälle om just detta. Att vi pratade en del om honom också när han ringde mig på psyket. Jobb, flickvän, framtidsplaner och problem. Jag tänkte inte på det då men det var faktiskt ett bra sätt för mig att hålla fast vid och hala mig tillbaks till verkligheten. Det hjälpte mig att fortsätta vara Maria mitt i eländet; den Maria som också kan vara någon annans ankare. Sittande i sjukhussängen kunde jag faktiskt hjälpa min bror med några av hans bekymmer. Eller i alla fall försöka. Hans problem kändes lika mycket på riktigt som mina, lika betydelsefulla även om vi befann oss på väldigt olika ställen.

Visst finns det grader av elände. Det mesta vi svär åt hör inte ens hemma i Helvetets vestibul. Och det vet vi ju. Det finns trots allt ett Syrien och ett Yemen. Det finns en Trump och en Kim Jong-Un. Men vissa former av lidande är förmodligen lika outhärdliga var du än befinner dig i världen. Som att förlora sitt barn. Eller drivas till självmord. Olika förutsättningar för att sörja, lindra och förhindra, olika sätt att uttrycka sig – ja, men smärtan är universell. En sketen gammal depression är inte mycket att komma med när en vän ska begrava sitt barn. Det är skillnad.

Samtidigt har alla sin personliga jämmerdal. Det är svårt att ha nåt annat än sin egen lägstanivå som referens. När jag säger att “tack, jag mår bra” avser jag till ett tillstånd som de flesta av mina vänner skulle kalla förfärligt. Min lägstanivå är ju hyfsat låg.

(En bonus med det, och det här är så fånigt klyschigt att jag måste sätta det inom parentes, är att jag kan “ta vara på de små goda stunderna”, haha. Jag är ganska billig i drift – det behövs inte så mycket för att jag ska känna mig tillfredsställd. Borde kanske skriva det i min profil nästa gång jag ger mig på att nätdejta…)

Det betyder naturligtvis inte att mina friska släktingar och vänner aldrig någonsin lider eller tampas med livet. Det betyder inte att de aldrig hamnar i svåra livssituationer. Alla har sitt värsta, sitt vidrigaste, sina absolut sämsta stunder. Livet drabbar oss hela tiden och det är tämligen ointressant att tala om vems lidande som är störst. Säger min bror att han plågas är det min uppgift att möta hans smärta, inte att mäta den. Jämförelser kommer inte hjälpa. Däremot är proportioner viktiga, och jag återkommer till det.

Ibland funderar jag på om det här är en sån sak som kan hindra folk från att hålla kontakt med sina psykfall. Samtal hålls ju flytande av oskrivna regler för turtagande. Har man otur kanske psykfallet inte alls har nån bra dag och då kan samtalet helt fall ur ramen. Greta: “hur är det idag då”, psykfallet: “jo tack, jag kräks av ångest, och du?”, Greta: “ja, jo… eh… det är ju det här med stamrenoveringen”.

Om jag var i Gretas kläder skulle jag nog ganska snabbt retirera till rollen av att vara “snäll” och “stöttande”. Lyssna och humma och knipa käft om mitt. Och det är förmodligen bra när psykfallet ligger och kräks av ångest. Men ganska snart blir det där hummandet inte särskilt hjälpsamt. I alla fall inte för mig. Så fort det initiala katastrofläget passerat blir ju psykavdelningen också vardag. Eller soffan hemma. Det finns bra dagar och dåliga dagar och bra dagar kan till och med ett psykfall undra hur det går med Gretas stamrenovering. Att bry sig om sånt som kanske inte verkar lika uselt som psykfallets eget mående, det är psykfallet kapabel till. Och mår bra av.

Men en viktig förutsättning är det här med proportionerna. Greta och psykfallet har förmodligen rätt olika lägstanivåer, och det måste Greta visa att hon förstår. Ingen som lider längtar efter folk som inte vet, men låtsas att de förstår. Folk som visar medlidande utan att vilja veta hur det är. Som talar om sin “deppighet”, som om den kunde liknas vid det som gör min vårluft till svavel och min sol till tjära.

Kanske borde det höra till allmän hyfs att visa den sortens respekt, men jag är dessvärre själv ofta rätt usel på det… Pratar först och tänker alldeles för långt senare. När jag kommit hem och gått och lagt mig. Eller efter några år, när jag plötsligt befinner mig i motpartens situation. Då kommer jag att tänka på middagen där jag orerat om min min kamp mot övervikten på tio kilo – när gästen tvärs över bordet säkert hade femtio kilo extra att bära på. Eller på den där gången då jag bredde ut mig om min sorg över att jag inte fått fler barn, trots att ett par 40+kvinnor i sällskapet var (oönskat?) barnlösa. Hur många gånger har jag inte fått tala om det för mig själv: jag kan inte utläsa på folks ordnade utsidor vad de bär med sig (bara för att jag går omkring med själen som en scarf om halsen). Jag måste komma ihåg att nästan alla, oavsett hur odrägligt välordnade de ser ut, har nån liten sårig klump inuti. Man måste vara lojal med den som bär på ett större lidande än en själv. Och eftersom man inte alltid vet kan det är det lämpligt att tassa lite försiktigare än jag ofta gör.

Ett bekymmer är att den medlidande ofta kräver nån form av bevis för att engagera sig. Som det här med feber. När jag blir dunderförkyld tar jag tempen typ tre gånger i timmen och håller tummarna för att den ska klättra upp i alla fall till 37.8. Vilket den till min besvikelse nästan aldrig gör. Inte för att jag längtar efter feber – jag längtar efter ett ovedersägligt prov på att jag mår så dåligt som jag mår. Men är det verkligen för att folk ska tycka synd om mig? När allt kommer omkring tror jag faktiskt inte det. Det jag längtar efter är en omsorg som står i proportion till mitt lidande.

Någon psykisk febertermometer är ännu inte uppfunnen. Psykisk ohälsa kan bara bedömas utifrån den sjukas berättelse, något som gör den unik inom läkarvetenskapen. Detta ställer stora krav på kommunikationsförmåga, och det kräver (vilket ju gäller alla former av lidanden) att omgivningen kommer till insikt om sin insiktslöshet. Har man aldrig haft cancer, förlorat ett barn, hamnat i en psykos måste man utgå ifrån att man inte vet vad den drabbade går igenom. Att mötas av respektfull undran är för mig mer läkande än att mötas av aningslös hjälpsamhet.

Ja, så är det nog. Respekt, mer än något annat, är det jag önskar mig som psykfall. En rudimentär förståelse för det allvarliga och handikappande sjukdomstillstånd som en depression eller utmattningssjukdom kan vara. En respekt för att saker är just så svåra som jag säger att de är.

Även om jag just idag mår ganska bra, givet min lägstanivå.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

”Peep”, lämna inget meddelande…

Influensa, kräksjuka, blödarsjuka. Metaforerna har haglat i de senaste inläggen, men jag vill tillägga en sista metafor till temat sjukdomar och handikapp (åtminstone för nu). Det är en aspekt som faktiskt motsäger en del av det jag skrev om i våras. Eller kanske inte motsäger, men fördjupar, skiftar fokus. Det gäller det här med ensamhet, känslan av att bli bortglömd. En sak jag brottats med, inte bara känslomässigt utan också (typ) kulturpsykologiskt – varför har människor så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem? Jag är övertygad om (lika övertygad nu som då) att det varken handlar om ointresse eller brist på empati. Därför framkastade jag några andra tänkbara förklaringar i våras:

  • Att folk är rädda för att lägga sig i
  • Att folk är rädda för att säga fel
  • Att folk är rädda för att bli uppslukade
  • Att folk är rädda för att galenskapen ska smitta

Efter min fenomenologiska mini-studie fick jag fatt i en till aspekt, en som kanske kan avlasta eventuella skuldkänslor från frånvarande men välmenande vänner och bekanta. Det handlar om ett handikapp som inträder hos psykfallet, just när depressionen och ångesten vältrar in:

Stumhet.

När man varit borta från vardagslivet några år på raken kan verkligen varje mess kännas som ett guldkorn i tillvaron, men i det akuta skedet, precis när allting krackelerar och faller samman – oavsett om det handlar om insjuknande eller bakslag – är man inte särskilt kommunikativ. Alls. I alla fall är inte jag det. Min kompis Moa (hon med det jobbiga psykfallet) har uttryckligen bett mig att ringa när jag är riktigt nere, eftersom hon vill finnas till för mig. Liksom dalkullan och min trogne broder Sam-Staffan. Och kompisen Jonas som ställt in telefonen så att jag ska komma fram även när han har ljudet avstängt. De vill inte att jag ska vara ensam när det riktigt kniper.

Problemet är att just när det är som värst är jag som minst kapabel att höra av mig. Då känns telefonen oändligt långt borta även när den ligger bredvid mig på soffan. Oändligt någon annanstans. Jag kan ju inte ringa någon innan rösten bär, innan jag har någonting att säga. Det finns ju ingenting att dela. Vad kan jag säga om mörkret annat än att det är mörkt? Varför ska jag prata när jag vet att det inte kommer hjälpa? Mörkervattnet är ett icke-land, eller i bästa fall ett väntrum till tillvaron; landstingssterilt och med plaststolar gula som galla. Och vad finns att säga om ett väntrum? Jag vet inte ens vem jag bokat tid hos – är det storasyster Maria, min högst personlige husläkare, eller är det djävulen själv?

I en av de värsta mardrömmar jag haft (och jag har haft alldeles för många alldeles för detaljerade mardrömmar) befinner jag mig i en källare. En källare som ligger under ett oräkneligt antal andra källare. Det är alldeles för lågt i tak och den gigantiska byggnaden ovanför får själva luften att pressa mig nedåt mot de ändlösa nålfiltsmattorna. Svartblå plastväggar, sjukhusdörrar och labyrintiska korridorer, sparsamt upplysta av kalla lysrör. Byggnaden är fullkomligt öde och källaren så vidsträckt att jag vet att jag aldrig kommer hitta upp till livet på jordytan igen. Snarare sjunker källarvåningarna längre och längre ner mot ett ogenomträngligt och öronbedövande tyst mörker. Endast en skräckfylld evighet väntar. Även om jag hittade en walkie-talkie vet jag att ingen kan befria mig, för det finns inte någon ingång och jag har ingen aning om var jag är.

När jag vaknar upp ur drömmen förstår jag ju att bilden av källaren bara är något som finns inuti mig. Inuti och utanför är viktiga (och extremt diffusa) begrepp när vi pratar om psykisk ohälsa. Det som är speciellt med en depression är att det inre blir väldigt mycket större än den verklighet vi alla kan se och ta på. När jag blir deprimerad är det som att mardrömmen växer sig så stor att jag blir en bild inuti den. Mardrömskällaren är världen och det jag som en gång fanns känns som en dröm. Det är som i Staffan Westerbergs barnprogramsvisa: ”I en ask, i en ask, i en ask, där bor du där bor jag och där bor herr Ingenting”. Fast i min ask bor bara, bara jag. Om det varit en psykos hade jag inte alls kunnat göra distinktionen mellan känsla och verklighet, källaren hade varit lika på riktigt som vardagsrummet och köket, men jag är fortfarande så verklighetsförankrad att jag vet att källaren inte existerar. Men det har ingen betydelse, för jag kommer inte ut.

Därför ringer jag varken Moa, dalkullan, Sam-Staffan eller Jonas. Jag ger upp. Lägger mig på nålfiltsmattan och väntar. Öppnar datorn och spelar lite Sims (som tur är har jag hittat ett eluttag i en av korridorerna). Jag bygger lite oengagerat på Buckingham palace, men tappar snart intresset. Fingrarna är för tunga att flytta över tangentbordet. Jag sveper en filt om mig och kurar i den unkna lukten av overklighet. Värker. Väntar.

Jag borde ringa någon. Just då borde jag verkligen ringa någon. Jag ringer ingen. Jag orkar inte. Vad ska jag säga? Vad ska den jag ringer säga? Det finns ingenting att säga. Får jag en gnutta tillstymmelse till ork skäms jag ändå för mycket för att visa mig i mitt tillstånd av livlöshet, och eftersom inga ord kommer hjälpa mig vill jag inte plåga någon med min intighet. Jag måste bara värka och vänta. Om läget är precis likadant efter ett par, tre timmar lovar jag mig själv att ringa det enda samtal jag hoppas orka ringa. Till psyket.

Stumhet alltså. Omedelbart och fullständigt kommunkationshaveri. Evighetskällaren som håller mig fången ligger så långt under jordskorpan att någon uppkoppling inte är möjlig och skulle någon mot förmodan komma promenerandes i korridoren skulle jag förmodligen kasta mig in i närmaste städskrubb. Bättre sitta där än att visa mig i ett skick där alla försök till kontakt och omsorg kommer avvisas som regndroppar från en vaxad yta.

Vår sociala kompetens är inpräglad i oss sedan barnsben. Vi vet instinktivt när vi ska nicka, humma, le och rynka på ögonbrynen. Vi vet hur mycket engagemang som är lämpligt att lägga i rösten i olika situationer, hur högt vi ska tala och hur nära vi ska stå. Om inte annat märker vi, i de flesta fall, när vi gör fel.

Jag är sällan den mest välpolerade personen i ett sällskap och inser rätt ofta att jag gått över diverse uttalade och outtalade gränser. Ibland skäms jag både medan jag är i gasen och efteråt (även om min stackars tonårsdotter förmodligen skäms mer…) och drar mig kanske undan till någon social skrubb ett tag. Sedan kommer jag tillbaks och hoppas på att bli inkluderad igen; få en bekräftelse på att folk är ok med mig trots mitt knas. För jag vill ju vara med – oavsett om det betyder att jag kastar mig in i sammanhanget igen (förmodligen med huvudet före) eller ber att få tacka för mig och åka hem. Jag vill leverera sociala koder som mottagaren accepterar och förstår.

Jag har egentligen samma grad av social kompetens i som utanför källaren, i den bemärkelse att jag fortfarande vet vilka hummanden och fnysningar som ligger inom ramen för det acceptabla, men i källaren blir min kompetens en börda eftersom den gör mig plågsamt medveten om att jag inte kan kommunicera, att jag inte klarar av att ge relevant respons. En vänlig själ kanske kommer ner till min bottenvåning, säg en Emma. Hon visar att hon vill mig väl, vill hjälpa. Det är bara det att jag, objektet för välviljan, vill ingenting alls. Viljan är evakuerad, tillsammans med alla meningsfulla känslor. Bara en sak vill jag – jag vill bli lämnad.

Egendomligt nog är det just så. I den ensammaste ensamheten vill jag bara att Emma ska gå, och en anledning är att jag inte orkar bära ansvaret för hennes besvikelse. Som naturligtvis infinner sig när jag efter tio minuter fortfarande inte sett henne i ögonen, fortfarande inte gett henne några vettiga svar på frågan om hur jag mår, fortfarande inte uttryckt ett uns av tacksamhet över att hon fortsätter sitta där bredvid mig, fortsätter hänga kvar i luren, trots att hela min varelse signalerar olust och brist på engagemang.

003
Det ordlösa samtalet med en mule funkar nästan alltid

Med andra ord: tystnaden omgärdar den deprimerade redan innan vänner och bekanta slutat ringa. Kanske är den till och med en anledning till att somliga drar sig tillbaks. Inte så konstigt att man inte vill ringa tillbaks när man blivit avvisad ett antal gånger. Fast avvisa är fel ord, det är alldeles för aktivt. Det handlar inte om att göra motstånd eller tycka illa om, det är också för meningsfullt för att passa in i den deprimerades väntrum. Kanske kan man säga ”apatisera”? Ja, kanske: en vän eller anhörig kan bli apatiserad i kontakten med den som är apatisk. Som en oavsiktlig följdverkan av bristen på livsengagemang (faktiskt rätt bra, det får komma med i ordlistan).

Har man blivit apatiserad några gånger för mycket är det alltså inte så konstigt om man slutar ta kontakt. Det verkar ju bara som att man stör och säger fel saker. Ska man ta sig igenom den där gråa dimman behövs det förmodligen så stora insatser att man blir helt uppslukad eller till och med smittad. Inte så konstigt om det är så det känns. Faktiskt kanske en del av svaret på varför människor tycks ha så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem.

Shame on you, mörkersimmare, det är ditt fel alltihop! Ingen vill väl hänga med en dyster depp-diva och ingen vill hjälpa en otacksam bitter-bitch! Nä. Så jag ringer inte till Moa, dalkullan eller Jonas. Jag kommer ju inte kunna motsvara deras förhoppningar om att torka tårarna och piggna till. Säkrast därför att hålla skiten undanskuffad från världen, så länge jag inte kan presentera den med en gnutta ironi i rösten. Du vill kanske få kontakt, men jag är inte nåbar. Om jag ringer skulle du bara få min telefonsvarare i örat: Maria kan inte svara just nu, lämna helst inget meddelande. Nej, det är bäst att vänta och ringa till psyket istället om det inte går över. Eller möjligtvis ringa till Sam-Staffan.

Men hallelelujahurra – till psyket har jag inte behövt ringa på två år! Jag har klarat mig på banan tack vare:

  • hängslen – mediciner som håller mig uppe (tolv tabletter om dan, haha!)
  • livrem – folk som håller ihop mig (även när jag varit en källarråtta)
  • bogserlina – folk som drar med mig (när jag kommit upp ur det värsta)
  • reservbatterier – stöttare i vardagen (familj och boendestödjare)
  • stödhjul – saker som hjälper mig rulla framåt (blogg, kör, roman, piano)
  • krockkuddar – saker för att dämpa vid gupp i vägen (Sims, Netflix, soffan)

Det var väl en redig liten lista med metaforer, haha!! Förhoppningsvis kan listan ge lite hopp, mitt i detta hav av språkförbistringar, outtalade förhoppningar och förväntade misslyckanden.

För det finns många sätt att stötta den som har det tufft. Det behöver inte nödvändigtvis vara det djupa samtalet eller skjutsen till Psykakuten, det kan lika gärna vara en sockerkaka, en bokcirkel, ett pass vid diskbänken, ett soffhörn eller – det lilla guldkornet i tillvaron – ett mess. Depressioner är någonting som pågår, alldeles för länge. Precis som andra svåra sjukdomar och upplevelser. Det första rejäla raset (depressionsgenombrottet, cancerdiagnosen, dödsfallet…) kan vara tufft att bevittna och alla behöver inte orkar med just det. Men sedan kommer väldigt många veckor och månader när det är mest tungt och grått och lustlöst. När saker gör ont, när tårar ska gråtas och solen kanske kan njutas om man bara kom ut.

Då kan vem som helst kan göra lite nytta. Om man har lust.

Moralkakor till psykfallet

Häromdagen fick jag ett lååångt meddelande av en gammal bekant, Henrik kan vi säga att han hette. Det var en reaktion på min blogg, som han nyss upptäckt. Han skickade en lista över alla saker jag borde göra, läsa, lära mig, tänka på för att bli bättre.

Det har hänt förr. Vissa tips återkommer regelbundet, som välvilliga gengångare. Klyschorna. Om att tänka positivt, se tiden an, rycka upp sig, ta en dag i taget. Den typen av pep-talks gör mig galen. Ja, jag vet – jag kör också med klyschor, men det är skillnad (sade hon surt och trotsigt)!

Det är som med nedsättande epitet. De är ok så länge man pratar om sig själv, om sin egen grupp – men livsfarligt om man pratar om andra. I synnerhet om det handlar om utsatta eller marginaliserade grupper. Jag skulle aldrig komma på tanken att använda ordet ”nigger”, men bland svarta rap-artister är ”niggah” en självklar del av vokabulären. På samma sätt kallar jag mig själv ”psykfall”, men om min chef skulle göra det skulle jag förstås bli förbannad. Såvida vi inte är så goda vänner att jag kan säga ”douche bag” tillbaks. Och skratta åt alltihop.

Samma sak med klyschor. Att jag säger ”jag försöker ta en dag i taget” är en sak. Eller om en nära vän gör det. Gärna en som själv varit med om något liknande. Men det är en helt annan sak om grannen tipsar mig om detta när vi stöter ihop i tvättstugan. ”Jaha, du har varit deprimerad i fyra år, ja men ska du inte ta och prova att ta en dag i taget? Då ska du se att det vänder!”. Om jag nu skulle låta grannen i tvättstugan veta att jag är psyksjuk förstås.

Eftersom jag får missriktad pep-talk så ofta brukar jag kunna ruska det av mig, i synnerhet om de kommer från någon jag inte har så mycket att göra med. Men ibland blir jag förbannad. Och då kan man behöva en intelligent och livserfaren coach.

Min dotter Tildelo är sjutton och väldigt klok. Ibland lite för klok för sitt eget bästa. Och framför allt mitt… När det där långa meddelandet kom beklagade jag mig för henne:

— Jag blir galen! Hur svårt ska det vara att fatta – jag vill inte ha Henriks förbannade råd, han vet ju ingenting om mig!

— Men mamma, du måste…

— Nej! Jag måste ingenting! Jag blir så trött på att folk har mage att klampa på…

Tildelo tystnade först, men hon hade inte gett sig. Hon brukar ju inte göra det… Efter en liten stund hade jag lugnat mig så pass till att lyssna på vad hon ville säga:

— Mamma, du måste se det från Henriks perspektiv. Han vill ju bara hjälpa till, och det är inte så lätt om han inte varit med om samma sak. Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls. Och det är värre.

— Men jag har ju inte pratat med Henrik. Han vet ju inte ens om att jag är arg!

— Nä, men ändå. Det är bättre att ha tålamod med folk som inte förstår än att anklaga dem. Problemet är ju att det inte finns tillräckligt med information, inte att folk är idioter.

Så ruskigt bra sagt. Och det är bara den första i raden av moralkakor jag borde sätta i mig. För det är inte bara alla andra som ska skärpa sig, psykfallet kan ju också göra en ansträngning! Om jag ätit upp den där kakan lite tidigare hade kanske inte min boendestödjare Mehmet råkat så illa ut…

Mehmet kommer oftast in genom dörren som en liten solig studsboll. Full av välvilja, Franz Kafka och käcka små råd studsar han mellan skåpluckorna i köket. Ibland kan det bli lite för mycket.

En dag mådde jag lite extra dåligt när han kom instudsande. Han undrade förstås hur det stod till där jag satt som en sopsäck vid köksbordet. Jag hävde ur mig en melodramatisk drapa om alla år som gick mig förbi och om min oerhörda talang som mänskligheten aldrig skulle få ta del av. Eller någonting liknande…

Mehmet stod vid diskhon och röjde. Han vände sitt runda, glada ansikte mot mig och levererade den klyscha jag tror att jag hatar mest av alla:

— Maria, tänk om du kunde se allt det här jobbiga som en gåva! En gåva från livet!

Ungefär som om jag vore ett alkemi-labb och kunde förvandla smuts till guld. Kanske, kanske, kanske skulle jag kunna lyssna på någon som säger så om hen själv gått igenom åratal av psykisk ohälsa. Eller fysisk för den delen (”jag såg cancern som en gåva”). Kanske. Men jag skulle hellre ha ett friskt och insiktslöst liv än ligga som någon slags bortglömd buddha på psyket. Alla gånger! Nej, det där är en klyscha jag hört en gång för mycket.

Så jag satt där på sofflocket och kände mig lite småilsken (utan att notera att Mehmets närvaro faktiskt piggat upp mig en smula). Jag tänkte, utan att egentligen tänka, att nu ska jag ge Mehmet fingret. På skoj. Bara för att bryta udden av min harmsenhet. Så jag klev upp, tog steget fram till diskbänken, körde upp långfingret i Mehmets haka – och hörde förfärat hur jag själv röt, med fullt kraft:

— Fuck you!

Mehmet backade och stirrade förbluffat på mig. Sedan vände han ryggen mot mig och fortsatte diska. Sade ingenting.

Vad hade jag gjort? Jag som aldrig ens höjer rösten mot folk som håller på att köra över mig på övergångsstället, och som definitivt aldrig sagt ”fuck you” till någon på allvar. På ett sätt var det en fantastisk känsla, det måste jag erkänna, att för en gångs skull agera utan att blanda in huvudet. Men stackars Mehmet – det var ju inte han jag var så arg på! Det var hela den långa raden av förståsigpåare, av snälla och rara klappare på axeln.

Jag klev ängsligt fram till Mehmet och frågade hur det gått. Som om jag slagit honom. Och det hade jag väl strängt taget gjort också. Mehmet vände sig allvarligt om och sade:

— Jag är rädd.

För mig?! Som är ett så oskyldigt och ansvarsbefriat psykfall? Jag bad honom naturligtvis om förlåtelse. Säkert fem gånger innan han gick, och en gång på mess. Och så några gånger till när vi sågs igen. Och han förlät mig förstås, fattas bara annat, det var ju Mehmet.

Jag hade som sagt inte hunnit äta Tildelos moralkaka den gången. För det som hände var ju exakt det hon pratade om häromdagen: ”Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls”. Mehmet var tillräckligt orädd för att våga säga att han var rädd. Och tack och lov lät han sig inte stukas, utan fortsatte servera mig sina livsvisdomar. Och jag blev lite bättre på att bita ifrån i tid.

En av psykfallets skyldigheter är nämligen att kommunicera sina gränser. Det är inte alltid är så lätt att tala om vad man behöver när man är djupt deprimerad. Eller ens veta det. Men gränser känner man, och förmågan att säga nej måste psykfallet upprätthålla no matter what. Hur ska man annars kunna hjälpa och bemöta? Inte ens sjukvårdspersonalen kan göra sitt jobb om det inte finns ett ”nej”. Vill du ha köttbullar? Nej. Vill du ha stesolid? Nej. Vill du ha ECT? Nej. Vill du ha besök? Nej.

Bra. Då vet vi. Då vågar vi fråga igen.

Så vill vi bli lite mer föredömliga psykfall kan vi börja med att sätta tänderna i tre mumsiga moralkakor:

  1. Ha överseende
  2. Informera
  3. Säg nej

 


Tildelo har förstås sagt ja till att jag använder hennes namn här i bloggen. Jag frågar alltid om lov innan jag använder någons namn. Eller så hittar jag på något. Mina boendestödjare heter till exempel inte Mehmet och Monica. Och Henrik heter som sagt någonting helt annat.

 

Kom och dansa på min kista!

Ibland känner jag att jag kanske borde nyansera mig lite mer. Allt jag skriver om är ju sant, och min ambition är att berätta så naket och rått jag kan. Ingen förskönande julgransbelysning. Sanningen ska ju göra oss fria! (Vem var det som sade det nu igen, måste googla – jaha, det var visst Jesus, ja jag kanske är lite religiös i alla fall…)

Men en del av sanningen är att mitt liv också är ganska bra. Jag har bara haft några kortare depressiva skov det senaste året, jag har en fantastisk familj, älskar vintern och ser fram emot våren. Eftersom mitt ekorrhjul är avställt kan jag ohämmat hänge mig åt blogg- och romanskrivande och förlora mig i Beethoven vid elpianot. Så långt orken räcker. Livet är på många sätt rätt bra.

Och jag är inte ensam. Jag var så lyckligt lottad att jag hade en väldigt stor umgängeskrets när jag började bli sjuk så jag hade liksom att ta av. Jag är fortfarande begåvad med en skara trogna, nära vänner att leka och gråta med. Och många fler som det är lätt att återknyta till när orken återvänder. Jag är inte ensam.

Det som fått mig att reflektera kring ensamheten är just det som händer när jag blir riktigt dålig. Känslan av att det glesar ut. Att folk jag trodde skulle finnas inte fanns. Att det blev så väldigt tyst just då jag som mest behövde någon hos mig. Att det ska vara så svårt att hitta tillbaks igen när man piggat på sig. Och jag vet ju att jag delar upplevelsen med många. Därför undrar jag varför. Varför blir det på det viset?

Ni kommer ihåg messet jag skickade när jag just blivit inlagd (i mitt förra inlägg), där jag skrev att jag ville ha kontakt men inte fick det. Jo, några svarade. Dalkullan (hon med trosorna) svarade. Och sedan skickade hon ett mess varje dag i tre månader – tills jag blev utskriven från psyket. Väldigt korta mess. Något om hennes dag, om vädret, en fråga om hur jag hade det. Ofta bara lite hjärtan och smiley-gubbar. Ibland orkade jag inte med alla smiley-gubbar som plingade in, ibland läste jag inte vad hon skrivit och oftast svarade jag nog inte heller. Men messen fortsatte komma.

Jag vet inte om ni kan fatta hur mycket de betydde. Jag visste att dalkullan tänkte på mig – varje dag. Hon var med mig. När jag kom upphasande till avdelningen från elbehandlingen (ECT) med skötaren Tommys arm som stöd. När jag fått i mig åtta köttbullar och tre incesthistorier till middag. När jag legat i sängen och spelat tetris hela dagen. Pling! Så kom det fyra rosa hjärtan, en glad och en blinkande smiley. Pling! Tre rosor och en sol. Pling! ”Tänker på dig”. Ja det gjorde hon. Tänkte på mig.

Hur mycket tid och möda tror ni det tog för dalkullan att skicka de där messen? Tjugo sekunder per dag? Tänk om alla som skickar mig födelsedagsgrattisar på Facebook skickat mig ett mess var under hösten – en messbehandling som kanske kunnat bespara mig flera elbehandlingar, haha!

Jag har börjat fantisera om att ordna min egen begravning. Alltså att jag skulle leva på min begravning, hålla den innan jag dör. För till begravningar kommer folk, no matter what. Du kan ha drabbats av halsböld, datahaveri eller identitetskris – begravningar går man på. Det kommer ingen andra chans.

Tänk att få vara med om den uppslutningen när man lever! Alla kända ansikten från olika epoker, förtätningen i rummet, det helhjärtade engagemanget. Allt det där vill jag ha. Tårarna kan vi skippa (i synnerhet om jag lever), däremot vill jag ha en brassorkester. Sådan där New Oreleansk begravningsjazz. Upbeat. Med visselpipor och flaggor och parasoll. Och så ska folk dansa på min kista. En sådan begravning önskar jag, och helst vill jag ha den nu.

marching brass band
Yey, jag är inte död! Kom och dansa på min kista!

Skämt åsido. Dags att ta itu med frågorna från förra inlägget. Rädslorna. Normotikernas fobier – sett från psykfallets perspektiv. Vi kan väl börja med rädslan för att lägga sig i, visitofobin. Att man inte vill störa. Inte råka ringa vid fel tidpunkt. Då undrar jag såhär: vilket är värst – att bli störd eller att vara den som stör? Vems känslor är det vi skonar när vi låter bli att ringa?

Tänk dig att du råkar ringa en kompis som just satt sig till bords för en högtidlig födelsedagsmiddag – ett ganska olämpligt tillfälle för ett telefonsamtal. Kompisen säger att det inte passar just nu och ni lägger på. Hur känns det? Kommer du våga ringa igen dagen därpå?

Förmodligen. Tidpunkten var fel för kompisen, och du känner dig inte avvisad eftersom du förstår omständigheten.

Tänk dig istället att du ringer ditt psykfall. Hen svarar med blek röst, pratar enstavigt och säger att hen inte orkar prata just nu. Hur känns det? Känns det bekvämt att ringa tillbaks?

Förhoppningsvis. Situationen är egentligen identisk: tidpunkten var fel, och det kunde du inte veta. Du störde, och det är inte hela världen. Men det är såklart skillnad. Dels blir du obehaglig till mods när du hör din kompis låta som om hen stod med ena foten i graven, och dels tror jag att du faktiskt känner dig avvisad – du ville ju bara vara snäll och deltagande. Och psykfallet kunde inte prestera den vanliga ritualen av avslutningsfraser. Vilken oftast är mycket längre än vi inser:

— Jag kanske kan ringa igen imorgon om det passar bättre?
— Ja, det blir bra.
— Funkar det?
— Ja, det funkar.
— Jamen då hörs vi!
— Absolut, det gör vi!
— Fint, jättebra!
— Ja, men tack för att du ringde!
— Såklart. Sköt om dig nu!
— Och du också. Och hälsa!
— Ja det gör jag, hälsa du med!
— Absolut. Kram på dig så länge!
— Kramkram!
— Fint, hejdå!
— Hejdå!

Vi slänger aldrig på luren sådär som James Bond och andra hårdkokta deckare. Vi drar ut på avslutandet, talar med lite ljusare (mindre hotfullt) tonfall och härmar varandras fraser för att försäkra varandra om att vi fortfarande är vänligt inställda. Smileysar fungerar förstås likadant. Utan de sociala ritualerna blir vi vilsna, känner oss obekväma, och det är en av de saker vi allra helst vill undvika.

Psykfall klarar inte alltid av att sköta de sociala ritualerna. Det är en handske som passar väldigt illa på den som är ångestsvullen. Därför är det på sätt och vis inte så konstigt att psykfallets kompis drar sig för att ta kontakt – hen anar att de invanda spelreglerna kanske inte längre gäller. Och då kan det bli penibelt. Då kan det börja läcka ut saker emellan psykfallet och kompisen som vanligtvis hålls innanför kostymen. Det blir pinsamt.

Jag kommer plötsligt att tänka på den bisarra reaktionen på me-too-kampanjen: ”nu vågar man ju inte ens krama kvinnor längre!”. Det säger bara en man som plötsligt insett att hans sociala ritualer inte längre accepteras. Han är såklart omskakad. Och vi svarar: ”Nej, om du inte har en aning om när folk vill bli kramade kanske du ska lägga av. Eller också, om du inte är livrädd för att få ett nej – så kan du börja fråga. Det är en välbeprövad metod”.

Fråga kollegan som gråter om hen vill ha en kram, den utmattade kompisen om hen vill få maten lagad, psykfallet om hen vill ha ett besök. Fråga!

Easy peasy.

Jag tror att en vanlig föreställning hos normotiker är att när någon kollapsar så blir hen som en helt annan människa. En som man inte kan prata med på samma sätt. Som man inte kan ställa enkla frågor till. ”För det kan ju bli fel”.

Jag kan naturligtvis inte tala för alla psykfall, men sett från mitt perspektiv är detta en vanföreställning (jo, normalstörda har också vanföreställningar). När jag blir sjuk är jag fortfarande Maria. En Maria som visserligen upplever och behöver andra saker, men fortfarande en Maria. När du har influensa och hög feber är du inte benägen att åka till stormarknaden eller spela sällskapsspel, men du är fortfarande samma du. Jag kan fråga dig: ”Orkar du komma upp och kolla lite på TV?” och du kan svara ”Nej, jag har fortfarande 39,6”.

Sådant kan du också fråga psykfallet. Orkar du med ett besök? Vill du ta en promenad? Får jag berätta om en sak som hände på jobbet idag? Väldigt okonstigt och vanligt. Skillnaden är bara att med 39,6 eller akut depression är kapaciteten drastiskt mindre än vanligt. Vilket också är tämligen okonstigt.

Det är så okonstigt att det faktiskt gäller jämt. Gäller alla. Friska, duktiga människor också. Det är så okonstigt och vanligt att de flesta inte ens tänker på att de gör det: om man är osäker på vad ens kompis orkar, vill, behöver, mäktar med – då frågar man. Och får ett svar. Ibland är svaret ärligt, ibland friserat. Ibland behöver man peppa, ibland stötta. Ibland vet man inte hur man ska göra. Det blir inte alltid rätt, men det blir garanterat svårare om man aldrig vågar fråga. Och ännu mycket sämre om man inte vågar prata alls.

Så gör det.

Vill du sitta i samma båt?

Efter mitt föregående inlägg fick jag några bra frågor från min bror, Staffan. Ganska snart insåg jag att svaret krävde en egen text. Eller flera stycken… så här kommer del ett, fråga ett:

Är förmågan att simma densamma för alla? Eller simmar vi alla och parerar livets törnar, det är bara att vi opsykiska utan att inse det simmar i barnbassängen, medan andra är mitt ute på oceanen?

Nej, jag tror inte att förmågan är densamma. Att parera livets törnar är inte det samma som att simma i mörkervattnet.

Motgångar i livet är en sak för sig. Alla har upplevt dem. I ena änden av skalan handlar det kanske om sånt vi kallar ”I-landsproblem”. Du tvingas handla kaffe till jobbet trots att det inte var din tur, du får byxorna nedsmutsade när en oförsiktig bilist inte stannar vid övergångsstället. Nästan alla har varit med om betydligt svårare saker – du har kanske blivit mobbad i skolan eller orättvist behandlad på arbetsplatsen. Din partner har kanske varit otrogen, ditt barn fått en kronisk sjukdom.

Men i den andra änden av skalan hittar vi inte depression. Där hittar vi flykt, svält, övergrepp, förtryck, tortyr. De allra värsta formerna av motgångar en människa kan möta. Att ha genomlevt en depression kan inte jämställas med att tvingats fly för sitt liv eller tigga för sitt uppehälle. Alla erfarenheterna representerar lidande, men på väldigt olika sätt. Jag skulle säga att det är lättare att jämföra otrohet med tortyr än otrohet med depression.

Varför då?

Jo, det hänger ihop med vad jag skrivit tidigare. Depression är varken en samling starka känslor eller ett trauma som kan utlösa såna känslor.

Här måste jag genast stanna. Ett trauma kan naturligtvis utlösa en depression. Tvingas du leva många år i flyktingläger är sannolikheten stor att du förr eller senare kommer drabbas av en depression. Detsamma gäller om du förlorat ditt barn eller blivit utsatt för sexuella övergrepp. Depressionen är inte en traumatisk händelse, men den är en vanlig följeslagare till sådana händelser. I såna fall talar man om en reaktiv depression. Motsatsen kallas endogen depression, vilket alltså är en depression som inte har någon tydlig yttre orsak.

Men både reaktiva och endogena depressioner beskrivs bäst som tillstånd av känslomässig avtrubbning. Ett utslocknande av normala känsloreaktioner.

Depressionens förtvivlan är visserligen uppslukande och gråten kan vara omöjlig att kontrollera, men depressionen är inte en extra stark form av ledsenhet eller sorg. Den är inte ett steg vidare på skalan med motgångar, kriser och trauman. Även om ett trauma kan utlösa en depression är den inte ett svar traumat, på det sätt som sorg är ett naturligt svar på förlust.

Depressionen är en sjukdom. En sorg som gått vilse, en vrede som kortslutits. Eller (i den endogena depressionen) bara ett stort ingenting. När depressionen tar över har någonting gått fel.

Som sagt, svaret på Staffans första fråga är: nej. Jag önskar att vi simmade i samma bassäng, men jag tror tyvärr inte att det är så.

Vid närmare eftertanke inser jag att det nog är rätt bra. Ute i mörkervattnet är vi deprimerade ensamma, men vi är tacksamma för alla som fortsätter promenera torrskodda på stranden bredvid. Som ser oss. Som stannar i vår närhet och pysslar med sina båtar och fiskenät.

Fast… Nu inser jag att det kanske ändå kan gå. Att osimmarna kanske kan släppa landbacken, att de opsykiska kanske kan möta oss i mörkervattnet. Jag tänker på Frodos Sam. Igen (hela Sagan om Ringen-trilogin är en fantastisk metafor för resaen genom depressionens Mordor, görandet av det ogörliga).

Den här gången tänker jag på när Frodo tror att han måste göra resan till Mordor alldeles ensam och ger sig iväg över floden i sin kanot. När han kommit en bra bit ut på vattnet kommer Sam, den underbara dumbommen. Han kastar sig i vattnet trots att han inte kan simma. Han kan inte tänka sig att stanna kvar på stranden om Frodo far iväg. För han vet att Frodo aldrig någonsin skulle klara sig utan honom. Han vet det med hela sin knubbiga, trofasta hobbit-kropp. Och vi vet att han har rätt.

Men Sam håller på att drunkna i mörkervattnet. Deras resa mot Mordor håller på att ta slut innan den ens börjat. Frodo måste rädda Sam, dra upp honom i kanoten. För mörkervattnet är ett element Sam inte behärskar. Han har aldrig varit där. När Frodo halat upp honom i båten tar de varsin paddel och ger sig av på sin resa in i mörkret. En Frodo med ringen. Och en Sam med grytorna och matförrådet på ryggen.

Ja med en båt kan det kanske fungera. Gångaren kan inte simma, men hen kan kanske paddla, segla eller ro? Det är ju trots allt mycket bättre att sitta i samma båt.

Min fråga tillbaks till Staffan och alla andra opsykiska – vad kan vi simmare göra för att hala upp er i kanoten? Finns det någon hand vi kan räcka er som hjälper er att hjälpa oss?

Inte generellt, utan praktiskt handfast. Den generella frågan är Staffans nästa:

Vad kan vi gångare lära av simmarna?

Ja, som följd av ovanstående skulle jag vilja säga – definitivt INTE hur livets motgångar ska hanteras, för där hjälper oss inte depressionen ett skvatt. Den är snarare ett exempel på hur livet blir när det över huvud taget inte kan hanteras. Men det finns tre andra saker, mycket viktiga saker. Saker som kanske blir tydliga först när depressionen är överstånden. Vi simmare kan lära er gångare:

  • Perspektiv: var glad för att du är ledsen!
  • Ödmjukhet: omfamna din ynkedom!
  • Livsglädje (märkligt nog): hitta din tvättstugelycka!

Och detta tänker jag skriva mer om i nästa text!

 


Inser att jag måste tillägga en sak till mitt psykiska cv: att jag genomlevt både endogena och reaktiva depressioner. Och när jag tänker på det blir jag också medveten om att gränsen sällan är glasklar. Det går i vartannat. Och ibland kan depressionen vara en reaktion på någonting som hänt för så länge sedan att man kanske glömt bort det.

Var bara tyst hos mig en stund

”Din fru har precis avlidit, kan vi ta hennes njure nu?”

Häromkvällen käkade jag middag på nya restaurangen Miss Voon tillsammans med tre gamla högstadiekompisar. En av dem är skådespelare i botten och han arbetar bland annat med utbildningar i svåra samtal. En kurs berör organdonation och där är hans uppgift att iklä sig rollen som anhörig, så att läkare och sjuksköterskor kan öva sig på att ge dödsbeskedet och inleda samtalet om donation.

Jag frågade honom: ”Vad skulle du säga kännetecknar ett bra samtal i en sån situation? När landar det rätt?”. Han tänkte efter en stund. Sedan svarade han: ”Tystnaden”. Och det är precis mitt i prick. Inte bara för samtal om organdonation, utan för stöd i svåra situationer över huvud taget.

Jag får ofta frågan: Vad ska man säga till den som är deprimerad? Och mitt grundläggande tips är just det: säg ingenting. Mer specifikt:

  1. Ge inga råd eller förslag
  2. Försök inte muntra upp
  3. Kom inte med några teorier

Men vad ska man göra då?

Vara där. Stanna kvar. Stå ut.

I den djupa depressionen når inga råd, förslag eller uppmuntringar in. De blir bara krav på en förbättring som känns onåbar. En djupt deprimerad människa piggas inte upp med kommentarer om det vackra vädret eller planer för semestern. Hen blir inte hjälpt av vetenskapliga eller andliga rön om mediciner och behandlingar.

Precis som musik bygger kommunikation på förväntan. I sitt solo väntar jazzpianisten in trummisens betoningar och bygger vidare på basistens driv. När vi samtalar förutsätter vi att den vi tilltalar ska ge något tillbaks, och helst i samma genre och tonart. Att personen kan turerna, eller åtminstone är villig att möta oss på halva vägen.

Den deprimerade klarar inte detta. Hon kan inte svara enligt mallen: ”ja, det är skönt att solen börjar värma”, ”ja det ska bli spännande att resa till fjällen”, ”nej den psykoterapin har jag inte prövat”. Kan man inte svara enligt förväntan blir samtalet en plåga. Det skapar en känsla av misslyckande och ett dåligt samvete över att man gör den välvillige ledsen.

Tystnad betyder inte stumhet eller avsaknad av ord. Men alla samtal med den som lider (av vilken anledning som helst egentligen) måste utgå ifrån den botten där hon befinner sig. Du har inte solot i det stycket, du är kompmusiker och måste vänta på impulsen från den andre. Och det är mycket troligt att du får vänta länge på den. Mer än ljudlöshet är kanske tystnaden är ett lyssnande. En närvaro. Och framför allt: ett uthärdande.

Idag fick jag ingen respons

Och inte idag heller

Idag såg jag ett leende

Idag var leendet borta igen

Att uthärda det, alla dagar, veckor och kanske månader. Och att fortsätta bära hoppet om förbättring när den sjuke själv har gett upp. Det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt. Det vet jag som inte bara varit i den sjukes roll, utan i långa perioder också den anhöriges. Det är inte alls lätt.

Fast… på ett annat sätt är det väldigt enkelt, för din uppgift som anhörig är ganska handfast. Så här kommer några handfasta råd. Du kan (beroende på vilken relation du har till den sjuke):

ge hen en blomma

se till att hen får mat i sig

skicka ett mess då och då

ta fram ett pussel

hämta barn på dagis

skicka ett vykort

bjuda på godis

ta hen på en promenad

låta hen ligga på din soffa

hämta en gosig filt

Finnas. Leva. Visa dig. Se. Vara den verkliga världen. Visa hen den enkla och fundamentala saken att livet faktiskt fortsätter, och att hen fortfarande har en plats i det.

Och om du orkar: stilla dig en stund hos den sjuke, sitt bredvid hens mörker. Stanna. Lyssna. Var närvarande. En kvart, en timme, en natt. Bredvid mörkret. Som en liten nattlampa i fönstret. Du kan inte ta bort skräcken, men du kan skapa lite ledsyn. Vicka proportionerna åt rätt håll. För när natten är över borstar du tänderna och går till jobbet. Och har inte gått under.

 

Är du lite deppig?

När jag blev intervjuad på Radio Uppland i morse fick jag en obekant fråga: ”Hur ser livet ut när du går in i mörkret?”. Först nu inser jag hur märkligt det är. Att jag inte fått den frågan tidigare. Att ingen velat veta just det, hur det är.

Däremot har jag många gånger fått frågan: ”Är du deppig?”. Och följdfrågan: ”Har det hänt nåt särskilt?”. När jag gått in i mörkret är svaret på båda frågorna otvetydigt nej. Jag är inte deppig. Det har inte hänt något särskilt.

Deppig och deprimerad är inte samma sak. De befinner sig inte ens på samma skala.

Jag tror det är såhär. När man står inför någonting man inte varit med om vill man gärna jämföra med erfarenheter man själv har. Det är helt naturligt. Ett sätt att närma sig det okända. Försöka leva sig in. Man tänker:

Depression – det är typ som att vara ledsen.

Men liknelsen är inte bara felaktig, den är farlig. För om den blir ens utgångspunkt när man bemöter deprimerade människor riskerar man att skada snarare än hjälpa.

Den jättestora skillnaden är att som deprimerad saknar man ett objekt. Ledsen blir man för att man förlorat jobbet, för att någon pratat bakom ens rygg eller för att man stukat foten just när man ska på skidsemester. Deprimerad blir man inte för något.

Sorg och förtvivlan är känslor. Depression är avsaknaden av meningsfulla känslor. När jag är djupt deprimerad längtar jag ibland efter att känna mig ledsen. För det skulle innebära att det fanns någonting i livet som engagerade mig. Som gjorde mig till ett subjekt igen. En människa.

Man brukar säga att mörker är frånvaron av ljus – tänder du lampan försvinner mörkret. I depressionen är det tvärt om. Mörkret väller in i rummet och släcker allt i sin väg. Nyfikenhet – släck, vrede – släck, lust – släck, sorg – släck, längtan – släck. Lättare kanske att förklara med en scen:

I verkligheten har vårsolen precis börjat värma. Vitsipporna sticker upp sina yrvakna huvuden bredvid skogsstigen och jorden doftar fuktigt under granarna.

I dig är det svart. Det doftar död. Huvudet är tjockt av vadd. Du glipar på ögonlocken bara så pass att du ser var du sätter fötterna. De är svåra att lyfta. Som om du vadade i ett kärr. Varje millimeter av varje steg kräver en kraftansträngning. Benen berör varandra när du går. Det äcklar dig. Det finns en längtan, en enda. Tillbaks till sängen där täcket kan dras över verkligheten. Det kunde lika gärna vara en fängelsecell. Eller en grav.

Det finns ingen anledning. Just där, just då är du i mörkret. Det är ingen idé att jag försöker trösta eller muntra upp dig. Och jag tänker inte fråga ”vad är det som har hänt?”. Jag sätter mig bredvid dig på sängen (i cellen, i graven, du väljer). Sätter mig där och står ut ett tag. Med ditt mörker. Och efter en kvart (en dag, tre månader, du väljer) frågar jag som reportern på Upplands Radio:

”Hur ser livet ut för dig när du går in i mörkret?”


Vill bara, för tydlighetens skull, säga att jag inte menar att sorg och förtvivlan skulle vara lättare att uthärda än depression. Jag menar bara att de inte går att jämföra, för depression har ingenting med känslor att göra.