Dina mörkaste begär

Har du sett serien ”Lucifer”? Konceptet är att Djävulen tagit semester från sin dysfunktionella familj och hamnat i Los Angeles (var annars?). Han lever helt öppet som Djävulen, säger att han kommer från Helvetet och skryter om sin odödlighet. Det är inget problem eftersom ingen tror honom. Folk ser bara en odräglig, sexig jävel i Armanikostym. Det ingen undkommer är dock hans magnetiska blick. När han spänner ögonen i dig och frågar, med sin förföriska brittiska accent, ”what is your deepest darkest desire” kan du bara inte motstå. Du avslöjar dina hemligaste drömmar, oavsett om de handlar om att bli president, öppna kattpensionat eller mörda din granne. Ingen kan stå emot – och vem skulle egentligen vilja? Att bara för ett ögonblick bli föremål för denna djävuls uppmärksamhet toppar genansen i att bli avslöjad, många gånger om.

Min dotter och jag är pinsamt besatta av denna fåniga serie. Häromdagen frågade jag henne vilket som var hennes djupaste begär och ganska snabbt hade hon ett generande svar redo. En hopplöst omöjlig längtan. En påminnelse om det barnsliga hoppet om perfektion och odödlighet. En ganska underhållande fantasi.

Så vilket var mitt begär? Jag grunnade. Spejade djupt in i själens mörker. Letade efter dörrar in till mina mest orealistiska fantasier. Och hittade ingenting. Det kunde ju inte vara möjligt. Jag blundade och ägnade mig åt en stunds mental krystning, men nej. Det ekade tomt och mörkt.

Jag tappade för ett ögonblick fotfästet – jag, som ständigt plågar vännerna med mina bisarra drömmar. Som med lätthet slänger ur mig de galnaste associationerna och kan bli full och galen trots att jag inte druckit en droppe. Fantasifärdighet är ju mitt andra modersmål! För att inte tala om min förmåga att veckla ut och in på mig själv vid de mest olämpliga tillfällen. Att uttala mina innersta begär borde vara en barnlek.

Men någon hade släckt lampan innanför skallbenet. Och efter en stund insåg jag att det var jag själv som gjort det. Jag har ju som ni vet pensionerat mitt hopp.

Ett begär glimmar trots allt till ibland, men när det väcks kommer alltid en uppflammande bitterhet i släptåg. Det är naturligtvis begäret efter hälsa. Min fråga är vad man gör med en sådan längtan om prognosen inte är så god. Jag har, efter en massa turer, till sist fått påbörja en utredning för ME/CFS och allt lutar mot att jag faktiskt har den sjukdomen. Och om det stämmer kommer jag sannolikt aldrig tillfriskna. Sjukdomen är kronisk och oftast blir man bara sämre. Det är trist, och det gör liksom att jag hellre satsar energi på att må bra än att bli frisk. Begäret domnar bort.

Just nu definierar ohälsan mina gränser, och inom ramen för de gränserna har jag inga begär. Dåliga dagar är sängen mitt livsrum och goda dagar kan jag skriva bloggtexter och dessutom laga middag. Men när jag är hänvisad till min obäddade bädd begär jag ingenting annat än att kunna umgås med Lucifer en stund. Bara jag inte låter hans sammetsblick ta sig ut ur datorn. Frågan om mina begär gör mig mest trött. Jovisst. Jag minns njutningen i att susa nerför skidbacken när granarna är tunga av snöklasar. Jag minns lättheten i att sätta sig på ett tåg och kliva ut i en främmande stad i ett främmande land. Det är goda minnen. Men där och då, i sängen med Lucifer, vill jag ju faktiskt varken åka skidor eller tåg. Det skulle vara alldeles förfärligt. Kroppen skriker vid blotta tanken.

Kära fru Frågespalt,

Jag är rätt sjuk och orkar inte så mycket. Det är tråkigt, men jag mår ganska bra. Jag spelar piano och umgås med vänner. Men jag kommer nog inte bli så värst mycket friskare och orkar inte längta. Är det dumt?

Tacksam för svar,
Utmattat Psykfall

Jag, ”mig själv” och alla andra

Blir man piggare har man också mer ork att vara bitter. Jag skyller på B-vitaminerna, men det känns ändå väldigt pinsamt. Jag som skrutit över hur skickligt jag lyckats undvika det diket. Bästa förklaringen är väl att när man börjar klara av saker man slutat drömma om börjar man drömma igen. När mitt hopp återvände kom också tanken tillbaka – att jag kanske skulle kunna bli mig själv igen.

Idiotiskt.

Man kan ju, med rätta, fråga sig vad ”mig själv” refererar till. Består självet av en unik och bestående uppsättning egenskaper? Är det något slags okränkbart personlighetscentrum jag kan nå bara jag slappnar av/skärper mig/lär mig meditera? Eller kommer ansträngningen att hitta ”mig själv” urarta i en enda lång väntan på Godot? En längtan efter den jag var en gång i tiden – den tid jag idag föreställer mig att jag var ”mig själv”.

(Ni får ursäkta mig om jag blir lite filosofisk här, men det är snart över. Ledsnar du kan du skippa följande stycken.)

Som student under det tidiga 90-talet drillades jag i det socialkonstruktivistiska tänket. INGENTING ÄR, ALLTING HÅLLER BARA PÅ OCH BLIR. Självet (samhället, kulturen, bla bla bla) konstrueras precis hela tiden. Lärde vi oss. Allt som är fast förflyktigas hette en av böckerna, och det var precis så det kändes. Verkligheten hade inte någon stabil grund. Ett perspektiv som har väldigt mycket att göra med mina fajter med bitterheten.

Det är såklart många som har ifrågasatt socialkonstruktivisterna och lyssnar man till dagens woke-debatt inser man att essentialismen fått nya frejdiga förespråkare. Men för mig kom filosofin med den akademiska modersmjölken, och i grund och botten tycker jag att det är ganska självklart. Rent intellektuellt alltså. Ingenting är helt och hållet Sant, ingenting är helt och hållet Verkligt, ingenting är helt och hållet Du. Tillvaron skapar oss och vi skapar den tillbaka. Eller dekonstruerar som det hette i mina kursböcker. Översatt till levande livet skulle man kunna säga att din personliga verklighet inte gör dig till vem du är, den gör dig till vem du hela tiden blir. Det blir aldrig klart. Nya vänner, åkommor, komplex och äventyr kommer in i bilden – saker du kan omfamna, acceptera eller göra upp med. Arv och miljö, javisst, men du lägger också till, drar ifrån och ritar om. Med andra ord – jobbar du med dig själv förändrar du också i någon mån världen. Självet är inte, det pågår.

Med andra ord. ”Mitt sanna jag” eller den jag ”verkligen är” finns inte mer än i en tänkt, Kantiansk verklighet. Självet står inte still.

(Nu är filosofisnacket typ slut.)

Det hävdade jag också i min ungdom. Men att försöka omvandla ett teoretiskt paradigm till livsprincip är inte riskfritt. Det är som att öppna Pandoras ask och inse att varje ask bara innehåller en ny pandoraask. På 90-talet var jag idogt sysselsatt med att öppna askar. Det var ju inte världens alla olyckor som vällde ut, men de besvärlig frågorna ledde hela tiden till nya, ännu mer besvärliga frågor: varför blev jag som jag blev; är det mitt fel eller någon annans; hade jag kunnat bli någon annan; är ”jag” bara ett val jag gör; är verkligheten i så fall verklig och kan vi någonsin förstå varandra; finns det ens någon gräns mellan mig och världen; om allting bara är en konstruktion – existerar jag överhuvudtaget?

Har man anlag för existentiell ångest är frågor som dessa inte optimala. Det insåg jag redan då, men vad gör man när frågorna fortsätter köra enligt tidtabell. Hälften jagade väloljat runt på den filosofiska höghastighetsbanan medan den andra hälften gjorde stopp vid varje tungsint tågstation: Komplexboda, Arketypeborg och Östra Överjagstorpet.

Nu när jag tänker tillbaka inser jag att de där tågen måste ha kört på olika stambanor. Satt jag på Komplexbodatåget var det mer känslan än tanken som styrde och följaktligen kunde mina akademiska principer kopplas ifrån. Det var ett mer essentialistiskt spår, vilket förmodligen var en välbehövlig variation. Utsikten brydde jag mig inte om. Jag stängde kupédörren och drog för gardinerna, helt fokuserad på navelsökandet efter Min Plats och Mitt Ansvar och, inte minst, ”Mitt Inre Barn” (som det hette i ett annat hörn av 90-talet).

Emellanåt hade jag sällskap av någon mer eller mindre insiktsfull terapeut, och kanske var det så att alla terapitimmar i grund och botten handlade om en jakt på den värld som förflyktigats. En längtan efter fast mark. Tåget gick längs en ringlinje och jag återvände ständigt till samma förbaskade tågstationer, men för varje gång jade jag blivit lite äldre och kunde se på frågorna med nya, lite klokare ögon. Kanske går det introspektiva tåget mer längs en spirallinje. Den gamla, vältrampade ångesten förändras ju för varje varv och plötsligt kan man upptäcka att det finns ett gulligt litet café vid Komplexboda Station. Som man inte sett tidigare. När jag satt i terapistolen letade jag visserligen efter ”mig själv”, men kanske var det så att jag skapade snarare än hittade jag mig själv och mitt inre barn.

Nu är terapiåren sedan länge avslutade och jag försöker mest hålla takten med min egen förändring. För att se vart den är på väg med mig. Det är som att jag försöker anpassa mig själv efter mig själv. Kanske har jag förfinat denna kompetens under mina sjukskrivningsverksamma år. En sjukdom skapar ju en otvetydig gräns för dina möjligheter och är ingenting du kan förhandla bort. Men, som det så fint heter, du kan förhålla dig. Att göra sig av med hoppet är ett förhållningssätt som passat mig bra (det här har ni hört förut). Hoppet påminde mig om allt det som kunde ha varit och gjorde mig mest bitter. Därför föreställde jag mig att ingenting någonsin skulle bli bättre. Då blev det bättre. Inte som att jag blev friskare eller piggare, men jag lärde mig att trivas med det liv jag faktiskt hade.

Och så börjar jag med B-vitaminer. För första gången på mycket länge får jag nos på det där som jag rent filosofiskt inte tror på. ”Mig själv”. Den energi som var just ”min speciella energi”. När jag står i vårsolen och just ska släppa ner den överfyllda kompostpåsen i tunnan, då går den som en blixt uppför ryggraden. Jag känner direkt igen den, fylls av den där starka och kaxiga livskraften som en gång var jag. Jag känner mig hemma. Det är helt underbart och alldeles förfärligt. För när ögonblicket är över inser jag det som min hoppfrihet skyddat mig ifrån – att det är så väldigt lite kvar av ”mig”. Livsgnistan sprakar hastigt till under huden, och när den slocknat börjar hopplösheten röra på sig i det gamla mörkervattnet.

Inte blir det bättre när jag tvingar mig ut på en promenad, inom synhåll för resten av mänskligheten. Till exempel en äldre kvinna i vindjacka och cykelhjälm. Hon slänger sig upp på cykeln och tutar i väg upp för backen, som om ingenting. Ska förmodligen till Friskis & Svettis. Sjuttio är ju det nya femtio. Och femtio det nya åttio. Tänker jag och minns hur jag kunde slänga mig på cyklar en gång i tiden. Gå på Friskis. Och allt annat jag kunde en gång för länge sedan.

Varför togs allt ifrån mig?

Det var länge sedan jag ställde mig den frågan. I min hoppfria värld har den inte haft någon funktion. Men tack vara B-vitaminerna är den tillbaka. Trots att jag vet hur meningslös den är. Det finns ju inget svar. Det är ett varför som bara gör bara ont. Ett som värker innanför bröstbenet och får mig att gråta. Jag som inte gråtit på många år ligger plötsligt och trycker min våta nos mot örngottet. Varför? Varför? Trots mina hurtiga föresatser. Trots mitt stillsamma paddlande i förnöjsamhetsdammen. Trots träningen i att släppa taget. Vad vill de mig, de där varför-tankarna? Har de överhuvudtaget några goda avsikter?

Det går någon dag och jag tar en liten promenad igen. Då upptäcker jag en sak. En väldigt fånig liten sak. En sak som jag ju redan visste. Jag lufsar på helt vanligt i min vanliga kropp och tänker på den där livsgnistan jag längtar så hett efter. Som inte är där. Tänker, som jag tänker hundra gånger om dagen, att jag är tjock och ful. Ilsketårar trängs bakom ögonlocken och jag sparkar på en stackars kotte. Fräser åt verkligheten i största allmänhet: jävlaförbannadepissgurka. Varför måste livet kasta på just mig så mycket skit? Jag vet inte om det är mina socialkonstruktivistiska forskargener som sparkar mig i röven, men plötsligt blir jag påmind om att jag faktiskt kan kasta tillbaka. Göra motstånd. Välja. Jag stannar upp på stigen. Drar tillbaka axlarna. En liten, liten smula. Så lite att de som promenerar förbi mig nog inte ens kan se det. Det är som en hemlighet jag har med mig själv. Kanske hjälper också mina erfarenheter från Komplexbodatåget – känslan av att jag faktiskt kan landa i ett själv som är mig själv. Jag drar axlarna bakåt. Bara så att bröstet höjs en aning, så att jag blir ett uns rakare i ryggen. Då med ens känner jag gnistan. Det var ju där hon satt, den starka Maria! En kaxig millimeter bakåt med axlarna.

Ja jävlar vilken mindfulness.

Den fjärde bron

Offer kan vara jobbiga att ha att göra med. Deras lidande diskvalificerar våra egna triviala bekymmer, samtidigt som vi blir påminda om att offrets varför-just-jag väldigt lätt skulle kunna bli vårt eget. Den typen av problem kan tyvärr offret inte göra så mycket åt. Offrets utmaning är att undvika koftan. Att bli ett moraliskt offer. Ett sådant som folk kan tänka sig att bjuda på bröllop utan att vrida sig i våndor inför bordsplaceringen. Så vad är då psykfallets motsvarighet till kåt, glad och tacksam?

Det här är del fyra av min Offer-exposé (här är inlägg ett, två, tre) som handlar, typ, mest om ANSVAR.

Allt beror naturligtvis på vad som drabbat offret. Vissa katastrofer är så stora att den som står utanför inte ens kan föreställa sig hur den drabbade orkar fortsätta. En mamma jag träffade för flera år sedan fick inom kort tid uppleva att två av hennes tonårsbarn tog livet av sig och att hennes man dog av en hjärtattack. Och mamman stod inte bara på benen när jag mötte henne – hon var levande, hjärtevarm och skrattande. Som en sol. Jag fattade inte hur det var möjligt. Och det gör jag fortfarande inte. I jämförelse med henne har mitt liv varit otroligt skonsamt och tillrättalagt. Jag har inte förlorat vare sig föräldrar, syskon eller barn, jag har inte drabbats av några svåra fysiska sjukdomar och inte blivit utsatt för några brott eller olyckor. När jag tänker närmare på saken borde egentligen någon annan skriva den här texten, någon som har bättre erfarenhet. Men ni får hålla till godo med min bristfälliga manual:

Från offerskap till frihet utan att passera kofta

Ok, så du har drabbats, du drog nitlotten, du hamnade på botten. Vad göra? Ja, egentligen är det ganska självklart för den som någon gång nosat en KBT-terapeut i skägget. Åtminstone om skägget råkar sitta på mig, som inte är någon terapeut.

Min KBT-variant börjar med att du ältar och ältar och fortsätter med att älta tills du bara behöver älta ibland (älta är jätteviktigt, fram till den punkt då det inte är viktigt längre). Du slutar hoppas på bättring, bygger ett bo i soffan och hänger dig åt din olycka. När du till sist orkar öppnar du ögonen och upptäcker någonting alldeles i närheten av din misär som trots allt förmedlar en liten smula mening. Och så ser du till att faktiskt känna den lilla smulan mening. Kanske är det en chokladbit som ligger på soffbordet. Det är ju trots allt gott med lite choklad. Kanske kommer det aldrig bli bra igen, men medan du mumsar på chokladen kan du försöka må en liten smula bra där du ligger bland soffkuddarna. Det kan vara förödande tröttsamt, men du har egentligen inget annat val än att öva dig i förnöjsamhet. Helt enkelt för att det är tråkigare att bara vara ledsen.

Med lite tur blir du snart i alla fall lite piggare, och då är promenader inte så dumt. Väldigt korta små promenader. Bara fram till ån, till den allra första bron över ån. Passera skogsbrynet och sätt fötterna på den. Stå där en liten minut och se det brungrå skogsvattnet flyta fram under fötterna. Och gå hem igen. Här ska inte kämpas eller sättas upp några storslagna mål. Gå hem och ät choklad. Några veckor (månader, år) senare upptäcker du till din förvåning att du just passerat den andra bron, den som ligger lite längre bort i dalgången. Knappt utan att du märkte det. Du känner dig glad, lättad och segerviss.

Och då!

Fortsätter du underhålla din frustrerande förnöjsamhet. Du säger till dig själv:

”Tänk idag kom jag fram till den andra bron igen!”
”Och idag kikade jag bort mot den tredje!”
”Jaha, idag blev det bara den första…”
”…men förra veckan kom jag ju inte ut alls, så, typ hurra (antar jag)!”
”Idag blev det bara choklad. Alltid något.”

Skit i alla löparentusiaster, längdskidåkare och cykelfanatiker som svischar fram på det där sättet du minns kändes så skönt i kroppen. Eller vad det nu är du behöver skita i. Skit i det. Här är här och du är du och imorgon finns faktiskt inte än. Kanske kommer du till tredje bron en dag, men det är ingen idé att hetsa upp sig över framgångarna. Se bara på mig! För en månad sedan tog jag mig hela vägen till den fjärde bron, en berusande känsla av att stå på kanten till Världen Utanför. Igår tog jag med möda en omväg genom skogsbrynet på väg till Hemköp.

Och det är klart. Det är i sådana stunder man tänker: ”Jaha, nu är nu och glaset är halvfullt och det är roligare att vara glad? Vad fan, pissa mig inte i ansiktet! Ibland är det hemskt och ibland fortsätter det bara att vara hemskt!!”

Javisst. Så känns det ibland. Livet är för jävla orättvist, men det är ingen fara. Ta och älta lite en stund igen. Gråt och förbanna alla som inte fattar hur synd det är om dig. Eller skriv en tragikomisk blogg (det hjälper).

Sedan går du ner till den första bron igen. Du ställer dig med fotsulorna mot brädorna och ser hur vattnet flyter fram under dig. Plockar fram chokladbiten ur jackfickan och mumsar lite i duggregnet. Och inser (för fjortielfte gången) att det fortfarande är roligare att vara glad över det du får vara med om än att vara ledsen över allt det du kanske aldrig mer får uppleva.

Bild: Tildelo Stålhandske

Känner du? Att det är lite lättare att andas? Att trycket över bröstet har lättat? Det är ju trots allt så att offerkoftan inte värmer. Den funkar mest som ett pansar mot andras lyckadhet, och det är inte så kul att skramla omkring i en rustning. Och här står du faktiskt på bron och knäpper upp knapparna! Eller hur man nu tar av sig en rustning. Du börjar bli ett moraliskt acceptabelt offer och det går bra att ha dig i möblerade rum igen. Meningen med ditt liv bestäms inte av om du kommer till första, andra, tredje eller fjärde bron, utan av att du faktiskt håller på med det. Att leva.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Offrets curriculum

Du känner bara en handfull av gästerna på bröllopet. Bordsgrannarna presenterar sig med sina yrkestitlar – barnmorska, historiker, konduktör och VD för Försäkringskassan. De beskriver sina villor och barn och akvariefiskar och semesterresan till Bali. Trevligt, normalt och, som det verkar, mycket beundransvärt. I skenet av de positioner och prestationer de väljer att lyfta fram framstår de alla som goda representanter för lyckan och lyckadheten.

Detta är del tre av min Offer-exposé (här är första och andra inlägget). Den här gången handlar det om IDENTITET.

Själv sitter jag mitt emot dig och försöker få magen att hålla sig på plats under festblåsan. Och undrar vad i hela friden jag ska säga. Jag har ju inget jobb, ingen villa, inga akvariefiskar eller tropiska semesterresor gömda i dekolletaget. Däremot ett behov av att precisera min situation, förtydliga min avsaknad av allt det andra. Och kanske få någons beundran för det arbete jag utför. För även om jag inte kan samla mina prestationer i ett snitsigt CV jobbar jag lika idogt med mitt liv som någon annan. Så när jag höjer champagneglaset till en skål för brudparet tänker jag att jag kanske ska förklara att jag är ett offer. Jag kanske, till titeln sjukpensionär, ska tillägga att jag drabbats av omständigheter jag inte kunde rå för. Att det är därför jag hamnat bakefter. På sniskan vid sidan om. Att det är därför jag håller mig mest i soffhörnet medan alla CV-författare jäktar fram och samlar befordringar i kundvagnen som laxfiléer, servetter och bregott på livets stormarknad.

Foto av Terje Sollie pu00e5 Pexels.com

Att jag har rätt dålig koll på när det är lämpligt att utlämna sig själv är väl uppenbart för alla, men jag är inte helt pantad. Bröllopsfester är oftast olämpliga tillfällen för privata bekännelser. Man frågar ”vad heter du”, ”vad sysslar du med” och kanske ”var kommer du ifrån”, men jag tror aldrig jag har hört frågan ”hur hamnade du på den här platsen i livet” i ett sammanhang där man skålar och skakar hand. Det blir mest:

”Hej, jag är VD för Försäkringskassan”.
”Hej, jag är sjukpensionär”.

Och det är inte sexigt. Eller storslaget. Jag tycker inte om det. Jag vill inte vara ”sjukpensionär”. Jag vill vara sexig och storslagen. Dessutom säger titeln ingenting om vem jag är och vilken resa jag gjort. Vilket folk visserligen är ganska ointresserade av, jo, jag inser det. Faktum är att bordsgrannen och jag förmodligen är lika ointresserade av varandra. Men den verkställande direktörens väg till Försäkringskassans topp är kanske en mycket spännande historia – fylld av pinsamheter, nederlag och utomäktenskapliga förbindelser. Sådant man inte får veta om man inte törs ställa frågan hur hamnade du här? Men folk vill av någon anledning inte prata om sina utomäktenskapliga förbindelser.

(En gång lyckades jag faktiskt få till en riktigt intressant biktsession på en disputationsfest. Jag fick en för mig helt obekant herre till bordet. Det skulle inte bli något ragg – både han och jag hade partner. Jag påpekade därför att vi förmodligen aldrig skulle ses när festen var över och att detta gav oss en möjlighet. Istället för att berömma potatissalladen eller förakta schlagerfestivalen kunde vi ta tillfället i akt – och dela våra största hemligheter med varandra. Han nappade. Efter middagen bjöd han upp till första dansen, och jag har aldrig upplevt en mer intim dans med en främling. Festen tog slut och vår skilsmässa var lycklig. Vi gick hem med varandras hemligheter och sågs aldrig mer.)

Så, hur skulle jag vilja ha det? Vad skulle vara min ultimata hälsningsfras på bröllopsmiddagen?

”Hej, jag heter Maria, och jag är ett offer för livets orättvisor!”

Det låter som någonting karaktären ”Misan” (från mumintrollen) skulle kunna säga medan hon dramatiskt skrider fram över scenen i sin ödesmättade sammetsklänning. Är man inte framgångsrik direktör kan man ju i alla fall bli ett heroiskt offer. Jo, ibland kan det kännas frestande. Men i långa loppet är det inte någon offeridentitet jag söker. Jag vill inte vara ”offret” i folks ögon, men hellre än att säga ”Maria, sjukpensionär” vill jag berätta min historia. Vad som tagit mig till nu. Och i den ingår att jag drabbats av ganska mycket skit. Och tagit mig upp ur en hel del.

Betyder det att jag är en offerkofta?
Nej. Det tror jag inte.
Kanske är jag det också
– men det är olika saker.

Offer är du som objekt för någonting, tänker jag. Som i subjekt, predikat och objekt. Klubban slog dig till marken. Jag rådfrågar nätet (LÄNK satsdelar.se) för att fräscha upp mina grammatikkunskaper. Just det: objektet är den del i en sats som beskrivernågon som”utsättes för eller påverkas av en handling”. Tänk att lite grundläggande satslära kunde klargöra skillnaden mellan offer och offerkoftor! I en fullständig offersats kompletteras offerobjektet av ett subjekt – den som utsätter offret, och ett predikat – den handling som offret utsätts för. Alltså:

Mobbaren trakasserar Carin.
Sektledaren utnyttjar Jim.
Sarah bedrar Ahmed.

Sjukdomen krossar Mahmoud.
Olyckan handikappar Nick.
Galningen våldtar Jasmine.

Mobbaren, sektledaren, Sarah, sjukdomen, olyckan, galningen och stormen är alltså de som utsätter, och offren är Carin, Jim, Ahmed, Mahmoud, Nick och Jasmine. De har blivit offer eftersom de har drabbats av någonting.

Men att vara ett offer är inte estetiskt tilltalande. Det passar inte till förmiddagsfikat. Förvånande ofta skäms du när du blivit ett offer, just för att du blivit det. Du känner dig smutsig, opassande, pinsam, malplacerad, misslyckad – kanske till och med skyldig. Du tror dig vara ett subjekt i händelsen, när du faktiskt är ett objekt för den. Livet ÄR obegripligt orättvist och det ÄR synd om människor. Vissa människor drabbas väldigt lite. Att inte erkänna de lidanden andra utsatts för är orättfärdigt och respektlöst. Det är att frånta dem deras kvalifikationer. Att censurera deras CV.

Ja: CV.

Att jobba på sitt CV är lika viktigt för ett offer som en streber. Den bokstavliga betydelsen av curriculum vitae är ju ”levnadslopp” och ingen kunde väl vara bättre förtjänt av att stapla upp sitt liv i snygga kolumner än den som ständigt doppats i mörkervattnet? Teckna ner sin svårbegripliga levnadsbana. Bena ut, kanske till och med förstå. Och stolt presentera för omvärlden:

  1. Sommarjobb som ångestsanerare
  2. Introspektion, grundkurs: ”Upptäck din navel”
  3. Påhugg som slamsilare och drömtydare (osorterade arbetsuppgifter)
  4. Introspektion, fortsättningskurs: ”Upptäck din inre navel”
  5. Arkivarie vid Nationella Kaosoteket
  6. Mellanchef inom kamikazeindustrin (avdelningen för krockkuddar)
  7. Introspektion, master: ”För i helvete – sluta pilla dig i naveln!”
  8. Uppfinnare av Mithrilkorsetten (som Frodos brynja i Sagan om ringen, men sexigare)*

* ”Stark, skör och glittrande” enligt Svensk Damtidning, som utsåg den till årets julklapp 2019.

Ett traditionellt CV är naturligtvis helt undermåligt som curriculum vitae. Där står ju absolut ingenting om arbetssökarens verkliga liv, än mindre om hens heroiska kamp med väderkvarnarna. Sådant göms bakom årtal och titlar och Times New Roman. Javisst, hej och goddag, ge mig några väl valda rader från ditt CV om du vill, men frågar du mig vem jag är tänker jag prata om mitt curriculum vitae, vare sig du vill eller inte.

Offerkofta är någonting annat. Offerkoftan har gjort sitt offerskap till ett subjekt (ett ord, för er som glömt, som beskrivernågon som ”utför handlingen eller är i ett tillstånd”). Offer blir du som resultat av en händelse. Händelsen kan vara ögonblicklig och övergående, den kan vara konstant fortgående, konsekvenserna kan vara snabbt överståndna eller pågå livet ut. Men du är offer för någonting, du blev offer för någonting. Det har hänt, det hände dig, men det som hände dig var inte du.

Som offerkofta är du ett offer. Lever som ett offer. Tänker och känner som ett offer. Hanterar världen som om du i alla situationer återigen vore, eller riskerade att bli, ett offer. För offerkoftan är offerskapet en identitet. Ett signum. En generaliserad livsinställning.

Men att jobba på sitt offer-CV måste väl vara samma sak som att bygga på sin offeridentitet?

Hm. Tänk, tänk, tänk… Nej, jag tror att det är en skillnad mellan berättelse och erfarenhet å ena sidan och identitet och status å den andra. Ta det här med CV igen. Föreställ dig att du på bröllopet hamnar bredvid en professor i litteraturvetenskap. Hen har ett långt och vördnadsinbjudande CV som skickligt gömmer alkoholismen, ångesten och hemorrojderna. Men som vissa viktiga personer tenderar att göra håller professorn handen hårt kring det vördnadsbjudande, som om det vore en ämbetlig stödkrycka för det vacklande egot. Din bordsgranne tjänstgör inte som professor, hen är professor. Hen förväntar sig samma vördnad oavsett om hen besöker Operan eller den offentliga toaletten. Professorn är stelopererad i sin statusposition.

På samma sätt har offerkoftan tvingat in sin person i en mer eller mindre självvald tvångströja. Det kan verka som om offerkoftan trivs i sitt offerskap – tar den som en ursäkt för att luta sig tillbaka och förvänta sig att andra ska rädda skivan. Offerskapet kan bli ett bekvämt sätt att operera i tillvaron och den konstanta undertonen av självömkan kan skydda på samma sätt som professorskap. Offerkoftor är ofta väldigt irriterande, men det finns offerkoftor som på sätt och vis blivit offer för sin offerkoftighet. De har blivit hårt åtgångna av livet och lever de inte i ett konstant lidande har de hamnat i en position där lidandet blivit en osund vana. Och det är svårt för alla missbrukare att bli nykter.

En gång offer alltid offer. Det låter helt vansinnigt, men tänk igen på ditt curriculum vitae. Klubban som slog dig till marken är inte du, men erfarenheten av fallet kan aldrig tas ifrån dig. Den är en av dina meriter – till skillnad från de flesta har du kunskap om hur det känns att bli slagen. Ingenting kommer utradera det faktum att du därför tvingades ge upp saker du inte ville förlora. Du blev utsatt och din verklighet kanske alltid kommer vara mer begränsad eller smärtsam än andras. Och detta kommer alltid vara en del av din styrka och sårbarhet.

(Vilket du skriver i Times New Roman, 12 punkter, dubbelt radavstånd.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Vännen jag alltid kan sätta på – och stänga av

Jag vet inte om jag har gjort det tidigare, skrivit när jag faktiskt varit deprimerad. Det är jag väl i och för sig inte nu heller, inte sådär fullskaligt, episkt dyngdeprimerad. Men en vecka har passerat utan lust till annat än att titta på sånt jag redan tittat på och äta sånt jag inte redan ätit alldeles för mycket av. Idag kom jag upp först när en ängel ringde på dörren med Polly, lakritskolor och en söt liten flaska rom (att påsen med Polly var ämnad åt min dotter förstod jag först idag – vid åsynen av sötsaker har mitt nedstämda jag inte mycket förstånd). Det var vid halv fyra. Nu är hon snart sex och jag ligger i sängen och ser fram emot att det snart ska bli läggdags. Imorgon ska det nämligen bli bättre. Tänker jag, eftersom jag inte är episkt deprimerad. Jag slukar godiset och somnar snart, inbäddad av de välbekanta rösterna i Netflix-serien vars scener jag känner bättre än mitt eget förflutna…

Fem dagar senare:

… ja, där tog styrseln slut i hjärncellerna. Det går inte så bra att skriva när man är deprimerad får väl bli kontentan av detta experiment. Men nu mår jag bättre! Och börjar fundera på det där med TV-serier. Ett fenomen som kanske inte är helt begripligt för dem som danades till Hylands hörna och stängde luckorna för apparaten när programmet var slut. Jag antar att det här med att ”sätta på teven” fortfarande är ett giltigt uttryck för dem som har arbetstider att hålla sig till, men TV-seriernas tillgänglighet är trots allt giltig för oss alla. Och upplevelsen av mening och trygghet som de fiktiva liven skänker. Eller kan skänka. Somliga av oss. Ibland.

När jag sett avsnitt tjugotvå av säsong sex, och serien är slut, drabbas jag alltid av sorg. De vänner som följt mig så många veckor har övergivit mig, de har uttalat sina allra sista repliker och jag famlar i tomrummet. Tystnaden och mörkret intar Netflix-tablån och raderna av nya filmer och program framstår som ett obegripligt kaos av oberättade berättelser. Vart ska jag vända mig? Vilken av alla okända figurer på skärmen ska jag utse till min nya vapendragare, min förtrogna, min syster och fanbärare?

Särskilt kännbart blir detta när jag är deprimerad. Då är jag inte så bra på att skaffa nya kompisar när telefonen tystnar. Det tar sådan energi, och energi har jag ingen. Det säkraste är att återvända till någon man redan känner. Någon som man vet inte säger nej. Alltså bläddrar jag ner till rubriken ”Titta igen” och letar upp någon av serierna jag redan sett. Tre-fyra gånger. Jag rättar till kuddarna i sängen och trycker igång S1E1 (season one, episode one). Känslan av skam är naturligtvis ofrånkomlig och liknar den jag får när jag stoppar ner handen i Polly-påsen (som egentligen är min dotters). Jag tänker att vissa människor aldrig ens läser om samma bok – och jag sätter just igång New Girl för fjärde gången.

Jag älskar New Girl. När jag mår piss är New Girl min intimaste kamrat. Jag bär med mig henne från soffan till köket och toaletten. Berättelsen om Jess, Nick, Schmidt och Winston binder ihop min trista tillvaro med en tråd som, även om den inte är min, är röd. När ingen boendestödjare besöker mig får New Girl stå på köksbordet och sällskapa med mig när jag lagar risotto. Jag plockar fram lök ur kylen, hämtar skärbräda och kniv och behöver bara kasta ett öga på skärmen – jag vet ju precis hur New Girl reagerar när Nick bjuder henne på rutten fisk på Thanksgiving (= hon mumsar förtjust för att göra Nick glad och drabbas sedan av magsjuka och delirium).

Jag älskar New Girl och hatar att jag älskar New Girl. Det finns ju så många filmer jag inte sett, så många böcker jag aldrig läst. Så mycket KVALITET. Så mycket KULTUR. Musik lyssnar jag inte heller på. Tack och lov finns i alla fall inga konserter och föreställningar att missa just nu. Jag kanske helt enkelt inte är en kultiverad person? Kanske behöver man inte vara kultiverad?

Nej det behöver man naturligtvis inte. I mitt fall handlar det egentligen mest om lättja och oföretagsamhet. De stora kulturupplevelserna har jag oftast fått när någon tagit mig i hampan eller satt en biljett i handen på mig. Eller bara lagt på en platta. Öppnat ett rum. Hjälpt mig stänga av. Utmätt ett stycke tid åt mig då jag bara ska ta in. Då kan det bli stort, ödesmättat, gastkramande, tindrande vackert. Men jag kommer sällan dit på egen hand. Att sätta sig vid pianot är en annan sak. Det står ju där. Två steg bort. Och fingrarna har jag ju liksom redan med mig. Så kanske handlar det om att hitta vägen till det där som i den kultiverade världens förståelse är meningsfullt. Som alltså inte är New Girl.

Fast… hur kommer det sig att jag älskar den där outhärdligt käcka, pinsamt spontana flick-kvinnan i prickiga klänningar som gör allt för sina bisarra vänner? Hon som inte ens utmanar könsstereotyperna och inte ger en enda vass gliring till världens makthavare.

Hm. Ja, till att börja med är New Girl naturligtvis fenomenalt ångestdämpande. Hon bryter tystnaden när den blir för öronbedövande och istället för att ställa de svåra frågorna serverar hon besynnerliga lösningar på skruvade livsproblem. Dessutom finns hon alltid vid min sida. Jag behöver aldrig ringa henne och stämma träff, jag behöver inte ens klä på mig eller kamma håret och hon har inga förväntningar på att jag ska finnas till för henne. Jag kan avbryta henne med en knapptryckning om jag tröttnar. Men det som är väsentligast handlar om kronologi. Hon hjälper mig att skapa en känsla av tidsförlopp i en tillvaro som saknar förmiddagsfika, onsdagsmöte, fredagsmys och jullov. Sjukpensionären är ju ständig timvikarie – hon lever i ständigt hoppfull beredskap att rycka in när orken och sinnestillståndet tillfälligtvis tillåter. Det behövs någonting som binder ihop.

Sist men inte minst är New Girls existentiella approach väsensskild från min. Vrickat vederkvickande annorlunda. Jag är en sådan som svettas valen och kvalen i min obäddade säng, som ständigt vänder och vrider på livets dilemman med mina vänner och som skriver inträngande och djupa (?) texter på min blogg. Och New Girl? Hur hanterar hon livsfrågorna?

  • Rädslan: Hon bygger koja i vardagsrummet.
  • Människovärdet: Hon bjuder sin snuskiga vicevärd på middag.
  • Ensamheten: Hon leker sprinttävling med sig själv i hallen.
  • Döden: Hon får trafikböter när hon tvärnitar för en gråsparv.
  • Kärleken: Hon hjälper sin olyckliga förälskelse ut ur lekhuset.

Påtagligt och vänskapligt skrattretande. Varje avsnitt är i själva verket ett gestaltande av människans tillkortakommanden och pinsamma försök att lösa dem, paketerat i 22 hanterbara minuter. En flykt från verkligheten helt i avsaknad av Benzodiapeziner – precis som Brecht, Beckett och Bizet. Eller, om vi vill hålla fast vid det kultiverade spåret: en medvandring mitt i verkligheten.

Blä, det lät krystat. Men typ något sådant. I vilket fall som helst tycker jag vi ska sluta upp att samveta oss för att vi tittar på, läser, lyssnar på sådant vi tror är dåligt. Mår vi bra av att göra det är det förmodligen ganska bra också. För oss i alla fall.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Rullstolsramper för psykfall

Jag har tänkt lite på rullstolsramper. Hur bra det är att människor med rörelsevariationer (det är väl så det heter idag?) kan komma in på biblioteket och simhallen. Och så har jag tänkt på hur få ramper det finns för oss psykologiskt varierade.

Ett exempel, som både förklarar hur varierad jag är och hur väl jag skulle behöva lite ramper:

För några dagar sedan satt jag i badrummet i godan ro medan min dotter Tildelo smetade hårfärg i mina grånande testar. Hon hade nästan hunnit gegga klart när det oväntat ringde på dörren. Tildelo skyndade iväg och öppnade. Där stod ordföranden i den förening som jag försöker orka vara med i och såg ut som om hon kommit rätt. Tildelo bjöd in henne men återvände till mig med ett frågetecken ritat i ansiktet. Jag såg förmodligen ännu mer vilsen ut där jag satt på toalettstolen med hårfärgen klibbad mot skalpen. Det visade sig att ett möte vi tydligen skulle ha uppenbarligen skulle gå av stapeln i mitt vardagsrum och att det skulle börja om tio minuter. Jag befann mig i nattmössan. När man har tagit ett antal rejäla dopp i mörkervattnet, och dessutom kurerats med elchocker, kan det hända att en del hjärnceller försvunnit. Det är ingen stor grej, jag har ganska många kvar, men ibland blir de vita fläckarna påtagliga. I mitt fall är det planerings- och kalendercentret som blivit kantstött. Jag har utvecklat en organisatorisk variation.

Det finns förstås olika sätt att ta sig förbi ett hinder
Foto av Phillip Pfeiffer pu00e5 Pexels.com

Mejlvarierad är jag också. Jag kan inte förklara det, men stresspåslaget när jag öppnar Outlook liknar förmodligen det som människor med social fobi drabbas av när de kliver upp på scenen framför en hundrahövdad församling. Får jag ett mess så får jag ett mess, men öppnar jag mejlen väntar en så lång rad meddelanden att de inte får plats på skärmen (vilket förmodligen beror på att jag så sällan vågar öppna programmet). Det krävs simultan stimulihantering och sortering, vilket följs av informationsbearbetning, tolkning och eventuell respons. DET ÄR FÖR MYCKET PÅ EN GÅNG. Bara det att man inte kan öppna ett mejl utan att se alla dem man inte öppnat. Som för det mesta är skräp. På brevlådan har jag, som det flesta, satt upp ”ingen reklam tack-lappen”, men jag har fortfarande inte fattat var den ska tejpas upp vid min mejlbox. Dessutom presenterar sig inte reklammeljen inte i trevligt grälla färger, de ser likadana ut som de kvartsamtalsmejl, kondoleansmejl, kalasinbjudningsmejl och (alltför sällan förekommande) kärleksmejl som gömmer sig någonstans i röran. Vilket gör att jag inte öppnar någonting alls. Jag blir överväldigad. Det har blivit lite bättre sedan jag börjat med mina vitamin-shots.

Jäklar! nu kom jag på att jag inte tog min shot igår, ursäkta, jag återkommer strax…

…sådärja. Typiskt. Men i alla fall, det har blivit bättre. Jag har blivit bättre på att ignorera och radera alla ”heja”, ”jag är på”, ”bra jobbat” som kommer i långa spindeltrådar från folk som ännu inte lärt sig skillnaden mellan ”svara” och ”svara alla”. Men trappsteget är fortfarande väldigt stort. Den osorterade informationsmassan får mina skröpliga synapser att slå knut på sig.

Så en bit in i det där oväntade mötet jag inte hade koll på att vi skulle ha i mitt vardagsrum undrade jag försiktigt, fortfarande med rosa klet på huvudet, om vi kunde hitta något annat sätt, utöver mejl, att dela det som vanligtvis kommer som bilagor. Så att man kunde plocka fram det om man av någon anledning skulle ha missat dem/förlagt dem/glömt bort dem. Som Google Drive, Dropbox eller något annat. System som underlättar för den som inte vill ha tusen nigerianska prinsar mellan varje dokument. Och som inte kräver omedelbar respons.

’Ja men vi har ju mejl, och jag har ju skickat dig alla dokumenten, 23 augusti och 11 och 15 september och igår och före sommaren’, svarade ordföranden och tillade, när jag försökte påpeka att det alltså var mejl jag hade svårt för ’Ja men du kan ju göra mappar i inkorgen och spara allting där’. Som om jag inte arbetat i tjugo år med mejlmappar och pärmar och post-it-lappar och registerblad och varit ett organisatoriskt föredöme för mina kollegor. Jag kände mig återigen som en parasit. Insåg det orimliga i att ordföranden skulle ändra sina administrativa vanor bara för att psykfallet skulle hänga med.

Till saken hör att det här handlar om väldigt vänliga och tillmötesgående människor. Vi har mötena hemma hos mig så att jag kan delta från soffhörnet om så behövs. Och ordföranden skickar alltid ett mess när något viktigt ramlat ner i den förhatliga inkorgen, så att jag inte behöver utsätta mig för Outlook varje dag. De är jättesnälla. Vem är jag att komma med min mentala rullstol och kräva att det ska finnas en hiss i mitt eget hisslösa trapphus? Jag menar, rörelsevarierade kan ju knappast kräva att det ska finnas rullstolsramp hela vägen upp till Kebnekaise.

Nä.

Men ibland kan jag önska att jag hade en varierad stol. Så att det var uppenbart att jag inte kunde ta mig upp för vilka trappsteg som helst. Fast det är ju en dumhet. Man ska inte önska sig någon annans handikapp, förlåt, variation. Det vore förmätet. Vem är jag att säga att någon annans liv är lättare än mitt. Jag kan ju, oftast, smälta in i mängden, framstå som en fullständigt ovarierad dussinmänniska. Stå i kön på Hemköp utan att någon stirrar på mig, eftersom de inte ser hur himla varierad jag är. Och mina föreningsvänner är välvilliga. Till sist kom vi fram till att ordföranden ska cc:a min dotter i sina utskick så att hon kan upplysa mig om när det inkommit något viktigt mejl… En mental rullstolsramp så god som någon. Tack Tildelo!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Varför tänkte ingen på vitaminer?

Frånsett handspritandet och bekymret med att hålla min kära mor på två meters avstånd har sommaren varit bra. Faktiskt alldeles enastående bra. Nästan mirakulöst!

Som jag väl har sagt ett antal gånger är det inte depressioner som varit mitt största problem de senaste tre åren, det är min utmattning. Detta luddiga, fluffiga tillstånd som undflyr de mest celebra och beprövade överläkares och hälsogurus fattningsförmåga. Utmattning kan, enligt expertis jag konsulterat, bero på stress, fattigdom och långvarig psykisk ohälsa; det kan bero på autoimmuna eller neurologiska dysfunktioner; det kan handla om att man äter fel (för mycket socker och för lite spenat); det kan komma sig av ett överdimensionerat överjag, av överprestation, omorganisation, skilsmässa och fyra bröllop och en begravning. 

De har ingen aning!

(Jag kommer till miraklet alldeles snart, men jag måste ju förklara vad det var som mirakulerades.)

Utmattningar är dessutom olika. Det finns en speciell sorts utmattning som kallas ME (myalgisk encefalomyelit, eller kroniskt trötthetssyndrom som det hette tidigare). Det har stått en del om den i dagstidningar de senaste två åren kanske, men det är inte en medicinsk fluga. Diagnosen antogs av WHO redan 1969 men har trots det rönt varierande grad av acceptans hos läkarkårerna i olika länder. Har du dålig koll på vad det rör sig om? Här kommer intensivkursen: Har du ME blir du inte bättre av stärkande skogspromenader. Och där var kursen slut.

Varför blir man inte bättre av den välkända friska luften? Kan man ju fråga sig när man avslutat intensivkursen. Skogspromenader som är så himla bra. Ok, vi fortsätter med fördjupningskursen. Skogspromenerande är, hör och häpna, inte för alla (som man säger om maratonlopp, bergsbestigning och djuphavsdykning). Och det är inte för mig. Eller väldigt ofta inte. Om jag haft en dålig dag och trots detta tagit en stärkande skogspromenad får jag värk i hela kroppen, svårt att ta in omgivningen och kan bli så svag i benen att jag inte tar mig hem, med mindre än att jag lägger mig raklång på stigen och dör i nån timme. Hjärnvärk får jag också. Hjärnan känns så svullen att den trycker mot insidan av skallbenet, vilket leder till att jag blir kognitivt dimmig och har svårt att ta in vad folk säger. Risken att ramla ihop är större om jag tar med en kompis på promenaden, för då måste jag ju göra två saker samtidigt – gå och prata. Nej tre förresten, jag måste hantera alla stimuli också, alla stimuli som går utöver mitt hörn i soffan. Himlen, solen, vindfläkten, svalorna, trädstammarna, barren på stigen. Allt det där fina och stärkande. Det kan bli alldeles för mycket att jobba med.

Den här listan av plågor är inte avsedd att uppmuntra till syndtyckande och medömkan, de är till för att ni verkligen ska förstå miraklet.

Men tillbaks igen till ME, diagnosen. Precis som vid andra former av uttmattningssyndrom drabbas den som får ME framför allt just av utmattning, fysisk och mental. Skillnaden är att tillståndet är kroniskt, och att du faktiskt blir sjukare om du anstränger dig. Det kallas ansträngningsutlöst försämring. Alltså inga skogspromenader. Vilket är så emot alla vedertagna motionsmantran att det ibland inte är lönt att berätta vad du lider av – merparten av de svenska läkarna lever i villfarelsen att sjukdomen inte ens existerar. Och ordinerar därför skogspromenader. För det finns inga mediciner. Och terapi funkar inte heller (även om de villfarande läkarna gärna tror det). Det går inte att tänka, träna, vila eller analysera sig ur sjukdomen.

ME är inte en psykologisk sjukdom, utan en neurologisk. Och dessutom, enligt WHO, en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. Kanske inte helt orimligt med tanke på att 25% av patienterna inte kan ta sig från sitt hem. Eller sin säng. Någonsin. Mindfulness kan då i bästa fall hjälpa dig stå ut med eländet. 

Jag har inte fått någon diagnos. Det är nämligen minst 24 månaders väntetid till specialistkliniken i Stockholm. Och det tog tre år innan min läkare tyckte att det fanns anledning att skriva en remiss. Inte för att jag vill ha ME, jag har fruktat och spjärnat emot min misstanke i många år. Det hade ju varit kul att hoppas på att jag nån gång skulle orka cykla, simma, dejta, storhandla, bjuda på middag igen. Att kunna planera saker mer än en dag framåt och orka göra mer än en sak om dagen.

Då kom miraklet. Jag fick tips av en kompis (ja, efter tio års patientkarriär och vårdbesök hos en uppsjö av specialister kom tipset från en kompis) om att B12 kunde ha effekt på patienter med ME. Vitaminen B12 alltså. Som man kan köpa på Ica. Fast dosen måste vara väldigt hög, så Ica-burkarna förslår inte så långt. Vilket man kunde önska sig när man har en husläkare som tycker att idén låter suspekt. Det finns nämligen ingen ”evidens”. Inga dubbelblinda studier. Ingen vedertagen praxis. Jag försedde min läkartant med en vetenskaplig försöksstudie som visade på gott resultat. Bortkastat. Det var när jag råkade nämna att jag är glutenintolerant som en svag glimt tändes i hennes ögon. Har man gluten kan man nämligen få brist på B12 – och det är tydligen vetenskapligt bevisat enligt konstens alla regler. Alltså fick jag börja med en injektion var fjärde vecka.

Först hände ingenting. En vecka gick och jag höll mig mest i mitt soffhörn, pysslade med saker befriade från kognitiva utmaningar. Inga böcker, inga mejl, inga inköpslistor. Så en onsdag tog jag moppen och mötte upp minstbrorsan och hans två solstrålar (två och fem år gamla) vid en lekpark. Vi hade jättekul. Jag lekte, busade och – vad höll jag på med? – klättrade i klätterställningen! På vägen hem tog vi en sväng i skogen. Jag gick över barrstigen, tittade på träden och hade 3-åringen på axlarna. Och när jag kom hem diskade jag! Jag var i chock. Här var plötsligt något som liknade jag igen.

Detta var i april. Sedan gick maj, juni och juli och jag insåg efterhand att ruset, för det var så det kändes, varade i max en vecka. De andra tre veckorna, i väntan på nästa spruta, sjönk jag ner i dimman igen. Så jag återvände naturligtvis till tant doktorn och sade:

  1. Skriv ner i ditt block att B12 kan vara en idé vid utmattning, så att du inte glömmer det. Så att andra inte behöver vänta i tio år på vändningen (hon snörpte på munnen).
  2. Kan jag få fler sprutor tack.

Men det fanns ju ingen evidens för fler sprutor så det var tack och god natt. Jag påminde om studien jag presenterat för henne och hon gick, motvilligt med på att kontakta läkarfackets interna läkemedelsexpertis. Så i augusti fick jag beskedet. Mångordigt redovisade hon för den studie jag själv presenterat för henne, där patienterna själva injicerar B12 en gång i veckan. Och så avrundade hon helt överraskande:

Om du är intresserad av att prova ovanstående behandling på eget bevåg kan jag förskriva det eftersom jag förstår att det är mycket värt för dig att må bättre.

Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Nu går jag omkring och förbluffas av mig själv dagligen. Jag går förbi min cykel och tänker ”jag kanske skulle ta en liten tur”, ser att golvet är skitigt och tänker ”jag tar väl och dammsuger imorgon”, jag spontanbakar sockerkaka, hälsar på en kompis och går och handlar samma dag!! Det är som att marknadsståndet slås upp igen inuti mig: kantareller och hallon och laktrisremmar och allt du kan önska. Vart ska detta ta vägen? Kan jag sköta mitt hem på egen hand? Börjar det bli dags att söka jobb??

Så hejdar jag mig en smula, låter dagarna gå och håller alla tummar och tår för att detta ska fungera. Också på sikt.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

VIRUS

Lägger sig virusångesten som en klibbig dimma över allt du gör, ser, tar på? Som en undergångston, dov och omöjlig att rymma ifrån? Vi ska alla dö, vi kommer alla dö, snart kommer alla ha dött och jorden ligga öde. Tja. Det är ju faktiskt sant, även om det är osannolikt att just Covid19 kommer vara skurken. Högst osannolikt. Jag tror det är dags att påminna om en viss papegoja. En som får undergångsdimmorna att lätta.

Jag är nämligen högst obekymrad om coronasmittan, börskraschen och upplösningen av grundläggande samhällsfunktioner. Jag har varken bunkrat toapapper eller sålt mina aktier (vilket kan bero på att jag inte hade några – en bra sak att inte ha i tider som dessa). Ångesten lyser med sin osedvanliga frånvaro. Jag tycker läget mer än något annat är spännande.

Covid-19 – hämtad från Busca Tu Camino

Det är som med väder. Ett riktigt hederligt snökaos – det är sånt jag gillar. Det är som att civilisationen blir tagen på sängen. Bussarna kommer inte fram och tågen kör fast och ingen kommer fram till sina viktiga kontor. Jag småler i mjugg – där ser ni, civilisationen är bara en fernissa ovanpå krafter som är långt större än några supermakter eller multimiljardärföretag. Och alla är vi lika ynkliga och förskrämda små varelser när det kommer till kritan. Naturkatastrofer och pandemier är de verkliga demokratierna, för de behandlar alla EXAKT lika.

I alla fall om man befinner sig i stormens öga. Där snurrar Trump och Macron runt lika hjälplöst som tant Vera. Därefter är situationen såklart extremt ojämlik, vilket naggar min kärlek till katastrofer något i kanten. För det är klart att jag inte roas av att jättevågor sköljer bort hela samhällen med invånare som inte har råd att bygga nya hus. Eller att sjukdomar som skördar tusentals oskyldiga på en del av planeten enkelt kan avvärjas av några sprutor på den andra. Eller att kylskåpsingenjör Bergmans källare förvandlas till ett träskland medan jag sitter torrskodd i soffan. Nej, det gillar jag inte alls. Sluta med det. Men själva katastrofen, att corona plötsligt förenar hela jordens befolkning i panikåtgärder och masshysteri. Det piggar upp.

Vilket har att göra med sagda papegoja, den som jag presenterade i mitt inlägg om kräkfobi och gastrosokopi. På kräkfobins tid levde jag med undergångsångest hela magsjukesäsongen och önskade ingenting hetare än att få placera mig och min dotter i karantän. För tänk om. Tänk om hon börjar kräkas på vägen till dagis och jag spyr på hallmattan när vi kommit hem. Tänk om det blir en hel kräksymfoni i sängen, tänk om jag och dottern och maken och vår inneboende student från Pajala börjar kräkas i kors i badrummet och hela lägenheten fylls av den omisskännliga doften av uppkastningar, medan grannarna hejvilt spyr i rabatterna.

Vilket såklart aldrig hände. Jag tror faktiskt inte jag spydde en enda gång under dotterns dagisår. Det ångestfyllda var ju i själva verket hotet. Det konstanta illavarslande illamåendet. Osäkerheten om när det skulle ske och hur jag borde förbereda mig för katastrofen. Skräcken lurade i mörkret bakom buskarna när vi gick ut till gungställningen alldeles för sent en vinterkväll, bara för att undfly den klaustrofobiska stämningen inomhus. För att det trots allt skulle vara bättre att spy i en snödriva.

Det var då jag fick papegojan av min underbara terapeut. Den skulle sitta på axeln och kraxa ”det tar vi då” så fort undergången kittlade mig i strupen och jag började överväga åtgärder som kunde vidtas. ”Det tar vi då”.

Jag blir fortfarande mycket mer olustig när kräksjukor lurar bakom hörnet än när termometern visar 39 och halsen tjocknar igen, men papegojan har snällt suttit kvar på axeln ända sedan 2003. Och det är därför jag inte är så värst brydd över dagens globala undergångsstämning. En del problem är förstås mer akuta och jag kan inte annat än hoppas att sjuksköterskor och läkare mäktar med sina hjältedåd, och att alla småföretagare, frilansande kulturarbetare och massavskedade landar på stadig mark. Men annars. Från den lilla plätt jag står på: folkhälsomyndigheten vidtar sina mått och steg och deras rekommendationer ska vi följa och så är det inte mer med det.

Det är klart att det kommer bli värre. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att mina gamla föräldrar ska bli sjuka. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att ekonomin ska urholkas, att misstänksamheten ska öka och nationalismen skjuta i taket. Men det tar vi då. Försäkringskassan kanske går omkull, jag kanske blir hemlös och min dotter utan utbildning. Men det tar vi då.

Och det finns också helt andra tecken: en ny solidaritet växer fram på oväntade ställen. Från popstjärnorna som ger gratiskonserter på internet till personen som, enligt en lapp i vår trappuppgång, erbjuder sig att handla åt äldre som sitter isolerade. Och det minskade flygandet kors och tvärs över jorden kan väl inte bara ha negativa konsekvenser? Det är en ny, spännande tid i antågande, korten blandas om, tärningarna kastas – vem vet vad som kommer växa fram ur resterna av det förgångna? Det finns ingenting annat att göra än att – ta det då.

Bada i pölar, bestiga berg

Jag är nog bara oföretagsam. Tänker jag ungefär minst tre gånger om dagen. Att det nog egentligen är min karaktär som brister. När välfärdssamhället stoppat om en med elva mjuka tusenlappar i månaden är det väl lätt hänt att man insjuknar i lättja. Förlorar sin stamina och moraliska kondition. För man måste ju ingenting när staten pensionerat en. 

Tankarna kör runt som i en karusell i mitt huvud där jag ligger i soffan och inte skriver nån blogg (vilket jag uppenbarligen inte gör särskilt ofta). Och hjärnan fortsätter tugga på dem när jag hasar ut i köket för att bre mig ett par fullständigt överflödiga messmörsmackor. För jag vill ju också tugga på nåt och det är ju i alla fall knäckebröd. Försöker jag tänka, medan jag balanserar dator, knäckemackor, snusdosa och mobil till soffan. Men hjärnan är för rationell för att jag ska tro på det.

Medan jag knaprar i soffan tänker jag på utdöda djur. Ett specifikt sådant. Det hade sin glansperiod under nittonhundratalets mitt och klarade sig bara i ett mycket specifikt habitat: hemtrevnadens och de ingefärskonserverade päronens industrisamhälle. Alltså hemmafrun. Hon gick ju hemma och skrotade hela dagarna, precis som jag. Varför låg inte hon i soffan och kollade på Arkiv X? För det gjorde hon ju inte. Hon fyllde dagarna med påhittade plikter, uppammade tillräckligt mycket pliktkänsla inför uppgifter som att putsa kopparkärl, mangla lakan, byta hyllpapper, stärka dukar, piska mattor och allt vad det nu var som ingen längre gör. Och hade disciplin nog att dessutom sköta den den nödvändiga ruljansen av korvstoppning, strumpstoppning och allmän stoppning av damm och lort. Varje dag. Hon led samma brist brist på chef och arbetskamrater som jag men coachade och schemalade sig så att sysslorna var avklarade lagom tills gubben kom hem och klev ur galoscherna i den nyskurade tamburen. Tänk bara – blommiga hyllpapper med krusband, kliniskt ren diskbänk och fyra blogginlägg i veckan! Den som ändå var hemmafru… 

Men jag har ingen moral. Mackan är uppäten och jag vill ha en till. En ännu mer onödig. Men då måste jag resa mig igen och det blir ju jobbigt. Lättjan vinner över frosseriet. Alltid nåt. Jag sjunker ner i min bästa soffpotatisposition. Då minns jag att jag faktiskt inte alltid varit lat. Nej, fel. Jag påminner mig om det. Anstränger mig för att komma ihåg att jag faktiskt inte alltid legat i soffan. Den Maria som blev sjuk en gång i forntiden var ingen soffpotatis. Livet var för obegripligt, spännande och smärtsamt för att hon skulle vilja dega ner sig. Och för roligt. Så hon höll på. Tränade, dansade, kulade, spelade, sjöng, skrev låtar och åkte på turné. Fixade fester, konserter, konferenser, tankecirklar, skidtävlingar, maskerader, kurser, festivaler…

Fast det där säger ju ingenting (avbryter min hjärna). Du kanske inte direkt är lat nu heller, men bekväm. Du har blivit så van av att gå hemma och känna efter. Du har kanske inte (tillstår hjärnan motvilligt) hoppat ner i den lättjefulla bubbelpoolen med flit, men det är du som måste kliva upp. Bara du hivar dig över kanten och kommer igång med nåt så kommer kraften komma tillbaks, säkert som amen. 

Jamen… jag har ju försökt!

Ja, det är klart att det är svårt att släppa Arkiv X och Sims när de har utgjort din heltidssysselsättning i tre år. Lika svårt som det är att få ordning på dygnsrytmen när inga plikter nånsin kallar. Men det finns väl inte en människa som blir pigg av att skjuta på lunchen till klockan tre varje dag. Det är bara att du bestämmer dig! 

Nä, håll käften gamla hjärna, du skämmer ju ut mig! Och förresten är det inte sant. Jag tittar verkligen inte på TV-serier och spelar Sims hela tiden. Eller äter lunch klockan tre. Det är bara dåliga dagar.

Jaha (hjärnan snörper på munnen). Då har du rätt många dåliga dagar i så fall.

Ja, det kanske jag har, men skulle det vara mitt fel?

Hjärnan lägger armarna i kors, fnyser och tittar åt ett annat håll. Jag tar tillfället i akt och fortsätter hänge mig åt bitterljuva minnen. För att påminna mig om att jag inte är dålig, inte i grund och botten usel. 

Den fornstora Maria var modig, visst var hon? (Jag trevar i marginalen till det förflutna.) Jo det var hon. Istället för att tågluffa drog hon till Kamerun. Utan vett och visum for hon iväg, tappade bort sig, hamnade på ett kloster i djungeln och mellanlandade på ett muromgärdat hospital i Paris på vägen hem. Jo hon var modig. Och galen, och inte alltid på ett dåligt sätt. Älskade att kasta sig ut i det okända, göra det som inte passade sig. När hon läste till präst experimenterade hon så mycket att ärkebiskopen till sist fick nog, och så var det slut med den karriären. Då hittade hon annat att experimentera med. Sig själv mest. 

Fornstora var alltid i. Vad hon än gjorde. Alltid mitt i. Om hon inte var det var hon inte där. Det fanns ingen mittenväxel på hennes cykel – att delta till hälften var fysiskt omöjligt. Hon trampade, voltade, gjorde sig illa och kravlade sig upp. Hellre leda cykeln över ett berg än ta sig tillbaks genom skogen och ut på farbar väg. Hellre plumsa i med skidorna än köra på den knöliga stigen i strandkanten. Sträcka ut, supa in, fylla sig med liv. Upptäcka, avslöja, bli genomskådad. Mötas, älska, bli förstådd. Eller utnyttjad och sviken.

Fornstora var alltid omgiven av människor. Ommyllrad av människor. Hon drev kulturkrog i sin lada, serverade öl och kärlek till hundratals gäster hela somrarna. Om hon inte tvättade handdukar och letade efter bortsprungna gafflar efter alla sjuttio gäster som råkat övernatta under sommaren. Hennes hus var som muminhus, alltid befolkade med mer eller mindre vilsna gäster. Vid sidan om jobb, och barn och hem. Viktigheter som hon alltid roddade på egen hand, oavsett anställningsform och civilstånd. 

Jag sneglar lite oroligt mot hjärnan efter denna övning i selektivt självförsvar, men hon sitter på golvet med något glasartat i blicken så jag ignorerar henne.

Jag minns några sommardagar för nästan trettio år sedan. Ögonblicksbilder av det som gått förlorat. Just den här sommaren var jag hjärtekrossad. Ett passionerat folie-à-deux hade skoningslöst avslutats och jag hade förlorat den-enda-i-hela-världen-som-förstod-mig. Det var sådär överhemskt som det bara kan bli när man är tjugo och vet allt om livet men inte har en aning om hur man skrapar ihop sig efter ett bakslag. Hemskt, men också rätt skönt. Efter ett tag. Jag hade ingenting framför mig, ingenstans att bo och ingen att hålla i handen. Jag var försmådd och fri. Så jag drog till Kebnekaise fjällstation där min gamla barndomsvän jobbade. Vi gick på tur, övernattade i en fjällstuga invid en iskall sjö som jag naturligtvis badade i. Fornstora badade i alla vattensamlingar som, enligt hennes mening, kunde betraktas som större än en pöl (fast på den isiga vårkanten, när dammluckorna i Trängslet ännu inte öppnats och Siljans sandbotten fortfarande sträckte sig hundratals meter ut från stranden hände det att hon badade i pölar också).

När vi kom hem till fjällstationen var vi rejält möra – jag hade nog inte motionerat på säkert ett år. Midnattssolen förvandlades till morgonsol utan att någon märkte det, men klockan sju pep alarmet och jag var uppe som ett skott. Idag skulle jag upp på toppen! Alldeles utan tvekan var det dit jag skulle. 

Kebnekaise sedd från Tarfala

“Håll ihop gruppen!” Det var två ledare från fjällstationen som höll koll på gruppen som en flock bergsgetter. Med betydligt sämre flås. Det var förfärligt brant och väldigt långt för att vara så förfärligt brant. En del av mig ville ge upp redan efter nån timme, kasta mig i ljungen och äta upp hela chokladkakan för nödbehov. Men jag besegrade lusten att ge upp. Jag besegrade min tunga andhämtning. Jag besegrade de värkande lårmusklerna och fortsatte baxa mig uppåt, steg för steg. Jag kom in i nåt slags rus och till sist kände jag att leden fick fortsätta så länge den ville, jag skulle orka. Jag skulle orka oavsett allt. Jag var påväg till den högsta punkten och jag var oövervinnerlig. 

Så nådde vi snögränsen och kunde ana toppen, vit och omutbar. Ledarna repeterade: “det är viktigt att vi håller ihop nu”. Det fanns väl glaciärsprickor nånstans, isbjörnar och sjöelefanter, vad vet jag, jag kan ingenting om fjäll. I alla fall. Vi fortsatte kanske en timme till och nu syntes toppen avteckna sig tydligt mot den gnistrande blå himlen. Runtom mig åt alla håll var bara nedanför – höga fjäll och snöklädda toppar långt under mig. Och bortanför ett stort skrammel av svarta klippblock syntes den sista stigningen till Sveriges allra längsta upp.

Då sprang jag. Jag sprang verkligen. Jag hörde ledaren ropa “vänta på gruppen” eller (vilket är troligare) “kom tillbaks din jävla idiot”. Eller så hörde jag inte det. Det hade ingen betydelse. Just då var jag fylld av Maria. Hon som är som ett litet spjut, som ser och luktar och känner som ett spjut. Rakt och klart och tveklöst. Hon hör med hudens hårstrån, tar sikte på det högsta, svåraste, konstigaste, dyker ner i sinnessamlingen, i det klarkalla, istydliga verklighetsvattnet. Det var hon som sprang över stenbumlingarna, som klättrade, kasade och sprang vidare uppför den snöklädda branten. Hon som inte kunde sluta springa förrän hon var ända uppe på toppen. 

Det var hon som aldrig mer kommer tillbaks. Fortfarande för några år sedan kastade jag mig i tjärnar om såna dök upp. Idag vet jag att det tar för mycket energi. Det var jobbigt ett tag, att veta det. Så länge lusten ville mer än jag förmådde fyllde åsynen av en stilla vattensamling mellan tallarna mig med smärta och vemod. Nu är också den avslocknad – lusten att kasta mig i. Det finns inte längre några stunder av den illvakna galenskap som var så mycket jag. 

Nu kikar plötsligt hjärnan upp där hon sitter på golvet. Reser sig och lägger en hand på min axel. Ser mig i ögonen på det ärliga sätt som bara man själv kan se sig i ögonen. Förlåt, säger hon. Inte skuldmedvetet och inte ömkande. Du förstår, fortsätter hon, det var lättare att anklaga dig än att se hur det faktiskt var. Att du är inte lat, du kommer inte igen. Att du har förlorat dig.

Ja, så är det. Skuldkänslorna är kanske lättare att bära än insikten om att nåt för alltid gått förlorat.

Ett evigt kistspikande

Det har blivit lite tyst här på sistone. Tyst och tomt. Kanske beror det på att jag blivit ännu lite mer utmattad, att jag står på ett sluttande plan. Kanske beror det på att det faktiskt påverkar mig mer än mina självironiska tillrop ger sken av: att bli arbetslös och fattig ovanpå allt. I maj 2018 skrev jag ett inlägg med rubriken Spiken i kistan. Det brukar väl betyda det slutgiltiga dråpslaget, men så blev det inte – det har varit ett ständigt spikande i min kista allt sedan dess. Man blir lite trött. Ovanpå utmattning och alltihop.

Nu har jag också gått och blivit pensionär… fast det heter det inte längre. Som kroniskt och oåterkalleligt obrukbar får man inte längre sjukpenning utan sjukersättning, men så vitt jag vet följer ingen specifik titel med. Kanske är tur. Skillnaden är i varje fall att ersättningen från Försäkringskassan är permanentad, fram tills man blir pensionär på riktigt. Man behöver alltså inte skaffa intyg från doktorn varje gång man insett att man faktiskt inte blivit trisk nu heller. Ingen försäkringskassehandläggare kommer någonsin mer ifrågasätta min inkapacitet. Så det är ju bra. Sen är förstås sjukersättningen lägre än sjukpenningen, vilket jag bävat lite för. Eftersom jag hade återbetalning till CSN denna månad fick jag inte en krona kvar när räkningarna var betalda så vi får förmodligen koka gröt på gardinerna, haha! Nej, det är ingen fara, jag har lite sparat i madrassen.

(Varför känns det förresten mindre ok att tala om vad man inte äter och vad man inte gör och vart man inte reser för att man inte har råd än att tala om vad man äter och gör och reser för att man har råd? Eller vilka taffligheter man får ta till som ersättning. De estetiskt upplagda middagarna folk marknadsför sig med på Facebook består ju rätt sällan av blodpudding – såvida den inte skulle vara hemlagad. Då skulle den vara riktigt hipp. Och fotona från den tropiska sandstranden gör att utflykterna till sandlådan känns rätt patetiska att dela. Såvida man inte precis byggt lådan, av drivved och ekologisk hampa och dessutom har en riktigt snygg unge som sitter i den. Det är inte bara det att man skäms själv. Man vill skona alla andra från att skämmas för en.)

Komiskt nog visade det sig att jag kommer få mer i sjukersättning än vad jag har i sjukpenning – till och med handläggaren verkade förvånad. Tills hon insåg att jag låg på absoluta minimum i deras tabell. Vilket egentligen inte är så konstigt. När Försäkringskassan tar måtten till ens sjukbörs utgår den ifrån ens sjukpenninggrundande inkomst (snälla, kan inte nån ta och skriva lite subversiv poesi på byråkratiska?). Min sjukpenninggrundande inkomst, jag höll på att skratta på mig när jag fick beslutet, är lika med noll. Årsinkomst – 0 kronor står det på blanketten.

Dom är roliga på Försäkringskassan, man kan inte säga nåt annat. Jag har fått massa papper nu eftersom min status ändras till ”hopplöst fall”, men ett av dem tog priset. Läs själva och se om ni fattar (läser du blogginlägget i din mejl ser du kanske inte bilderna så då får du gå in på hemsidan för att se godbitarna).

(URSÄKTA de miserabelt dåliga bilderna, men jag bestämde mig för att hellre låta dem vara miserabla än att få nackspärr i prestationsmuskeln och inte få ut nån text över huvud taget…)

Ja, det står alltså att Försäkringskassan tänker dra av 94 015 kronor vid den första utbetalningen av sjukersättning som kommer ligga på 18 000-nånting före skatt. Det låter väl som en härlig start på livet som pensionär! Det var så knäppt att jag inte ens orkade bli orolig, och mycket riktigt – Försäkringskassan menade naturligtvis inte vad de skrev. Alltihop handlar om pengar som ska kvittas i deras interna system. Jag ska inte betala något eller begära ut något, jag har absolut ingenting med saken att göra och kommer över huvud taget inte märka transaktionen. Men, bra att veta i alla fall. Tack.

Det blev inte så mycket nu, men jag har flera texter på gång. Om lättja och begrsbestigning, om att vara politiskt korrekt med psykfallet och lite om bitterhet och annat smått och gott. Det är mörkt och jag är väldigt mycket trött och pensionerad, men det har varit mycket mycket värre. Och det känns ju bra. Att det inte är så nu.