Vännen jag alltid kan sätta på – och stänga av

Jag vet inte om jag har gjort det tidigare, skrivit när jag faktiskt varit deprimerad. Det är jag väl i och för sig inte nu heller, inte sådär fullskaligt, episkt dyngdeprimerad. Men en vecka har passerat utan lust till annat än att titta på sånt jag redan tittat på och äta sånt jag inte redan ätit alldeles för mycket av. Idag kom jag upp först när en ängel ringde på dörren med Polly, lakritskolor och en söt liten flaska rom (att påsen med Polly var ämnad åt min dotter förstod jag först idag – vid åsynen av sötsaker har mitt nedstämda jag inte mycket förstånd). Det var vid halv fyra. Nu är hon snart sex och jag ligger i sängen och ser fram emot att det snart ska bli läggdags. Imorgon ska det nämligen bli bättre. Tänker jag, eftersom jag inte är episkt deprimerad. Jag slukar godiset och somnar snart, inbäddad av de välbekanta rösterna i Netflix-serien vars scener jag känner bättre än mitt eget förflutna…

Fem dagar senare:

… ja, där tog styrseln slut i hjärncellerna. Det går inte så bra att skriva när man är deprimerad får väl bli kontentan av detta experiment. Men nu mår jag bättre! Och börjar fundera på det där med TV-serier. Ett fenomen som kanske inte är helt begripligt för dem som danades till Hylands hörna och stängde luckorna för apparaten när programmet var slut. Jag antar att det här med att ”sätta på teven” fortfarande är ett giltigt uttryck för dem som har arbetstider att hålla sig till, men TV-seriernas tillgänglighet är trots allt giltig för oss alla. Och upplevelsen av mening och trygghet som de fiktiva liven skänker. Eller kan skänka. Somliga av oss. Ibland.

När jag sett avsnitt tjugotvå av säsong sex, och serien är slut, drabbas jag alltid av sorg. De vänner som följt mig så många veckor har övergivit mig, de har uttalat sina allra sista repliker och jag famlar i tomrummet. Tystnaden och mörkret intar Netflix-tablån och raderna av nya filmer och program framstår som ett obegripligt kaos av oberättade berättelser. Vart ska jag vända mig? Vilken av alla okända figurer på skärmen ska jag utse till min nya vapendragare, min förtrogna, min syster och fanbärare?

Särskilt kännbart blir detta när jag är deprimerad. Då är jag inte så bra på att skaffa nya kompisar när telefonen tystnar. Det tar sådan energi, och energi har jag ingen. Det säkraste är att återvända till någon man redan känner. Någon som man vet inte säger nej. Alltså bläddrar jag ner till rubriken ”Titta igen” och letar upp någon av serierna jag redan sett. Tre-fyra gånger. Jag rättar till kuddarna i sängen och trycker igång S1E1 (season one, episode one). Känslan av skam är naturligtvis ofrånkomlig och liknar den jag får när jag stoppar ner handen i Polly-påsen (som egentligen är min dotters). Jag tänker att vissa människor aldrig ens läser om samma bok – och jag sätter just igång New Girl för fjärde gången.

Jag älskar New Girl. När jag mår piss är New Girl min intimaste kamrat. Jag bär med mig henne från soffan till köket och toaletten. Berättelsen om Jess, Nick, Schmidt och Winston binder ihop min trista tillvaro med en tråd som, även om den inte är min, är röd. När ingen boendestödjare besöker mig får New Girl stå på köksbordet och sällskapa med mig när jag lagar risotto. Jag plockar fram lök ur kylen, hämtar skärbräda och kniv och behöver bara kasta ett öga på skärmen – jag vet ju precis hur New Girl reagerar när Nick bjuder henne på rutten fisk på Thanksgiving (= hon mumsar förtjust för att göra Nick glad och drabbas sedan av magsjuka och delirium).

Jag älskar New Girl och hatar att jag älskar New Girl. Det finns ju så många filmer jag inte sett, så många böcker jag aldrig läst. Så mycket KVALITET. Så mycket KULTUR. Musik lyssnar jag inte heller på. Tack och lov finns i alla fall inga konserter och föreställningar att missa just nu. Jag kanske helt enkelt inte är en kultiverad person? Kanske behöver man inte vara kultiverad?

Nej det behöver man naturligtvis inte. I mitt fall handlar det egentligen mest om lättja och oföretagsamhet. De stora kulturupplevelserna har jag oftast fått när någon tagit mig i hampan eller satt en biljett i handen på mig. Eller bara lagt på en platta. Öppnat ett rum. Hjälpt mig stänga av. Utmätt ett stycke tid åt mig då jag bara ska ta in. Då kan det bli stort, ödesmättat, gastkramande, tindrande vackert. Men jag kommer sällan dit på egen hand. Att sätta sig vid pianot är en annan sak. Det står ju där. Två steg bort. Och fingrarna har jag ju liksom redan med mig. Så kanske handlar det om att hitta vägen till det där som i den kultiverade världens förståelse är meningsfullt. Som alltså inte är New Girl.

Fast… hur kommer det sig att jag älskar den där outhärdligt käcka, pinsamt spontana flick-kvinnan i prickiga klänningar som gör allt för sina bisarra vänner? Hon som inte ens utmanar könsstereotyperna och inte ger en enda vass gliring till världens makthavare.

Hm. Ja, till att börja med är New Girl naturligtvis fenomenalt ångestdämpande. Hon bryter tystnaden när den blir för öronbedövande och istället för att ställa de svåra frågorna serverar hon besynnerliga lösningar på skruvade livsproblem. Dessutom finns hon alltid vid min sida. Jag behöver aldrig ringa henne och stämma träff, jag behöver inte ens klä på mig eller kamma håret och hon har inga förväntningar på att jag ska finnas till för henne. Jag kan avbryta henne med en knapptryckning om jag tröttnar. Men det som är väsentligast handlar om kronologi. Hon hjälper mig att skapa en känsla av tidsförlopp i en tillvaro som saknar förmiddagsfika, onsdagsmöte, fredagsmys och jullov. Sjukpensionären är ju ständig timvikarie – hon lever i ständigt hoppfull beredskap att rycka in när orken och sinnestillståndet tillfälligtvis tillåter. Det behövs någonting som binder ihop.

Sist men inte minst är New Girls existentiella approach väsensskild från min. Vrickat vederkvickande annorlunda. Jag är en sådan som svettas valen och kvalen i min obäddade säng, som ständigt vänder och vrider på livets dilemman med mina vänner och som skriver inträngande och djupa (?) texter på min blogg. Och New Girl? Hur hanterar hon livsfrågorna?

  • Rädslan: Hon bygger koja i vardagsrummet.
  • Människovärdet: Hon bjuder sin snuskiga vicevärd på middag.
  • Ensamheten: Hon leker sprinttävling med sig själv i hallen.
  • Döden: Hon får trafikböter när hon tvärnitar för en gråsparv.
  • Kärleken: Hon hjälper sin olyckliga förälskelse ut ur lekhuset.

Påtagligt och vänskapligt skrattretande. Varje avsnitt är i själva verket ett gestaltande av människans tillkortakommanden och pinsamma försök att lösa dem, paketerat i 22 hanterbara minuter. En flykt från verkligheten helt i avsaknad av Benzodiapeziner – precis som Brecht, Beckett och Bizet. Eller, om vi vill hålla fast vid det kultiverade spåret: en medvandring mitt i verkligheten.

Blä, det lät krystat. Men typ något sådant. I vilket fall som helst tycker jag vi ska sluta upp att samveta oss för att vi tittar på, läser, lyssnar på sådant vi tror är dåligt. Mår vi bra av att göra det är det förmodligen ganska bra också. För oss i alla fall.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Rullstolsramper för psykfall

Jag har tänkt lite på rullstolsramper. Hur bra det är att människor med rörelsevariationer (det är väl så det heter idag?) kan komma in på biblioteket och simhallen. Och så har jag tänkt på hur få ramper det finns för oss psykologiskt varierade.

Ett exempel, som både förklarar hur varierad jag är och hur väl jag skulle behöva lite ramper:

För några dagar sedan satt jag i badrummet i godan ro medan min dotter Tildelo smetade hårfärg i mina grånande testar. Hon hade nästan hunnit gegga klart när det oväntat ringde på dörren. Tildelo skyndade iväg och öppnade. Där stod ordföranden i den förening som jag försöker orka vara med i och såg ut som om hon kommit rätt. Tildelo bjöd in henne men återvände till mig med ett frågetecken ritat i ansiktet. Jag såg förmodligen ännu mer vilsen ut där jag satt på toalettstolen med hårfärgen klibbad mot skalpen. Det visade sig att ett möte vi tydligen skulle ha uppenbarligen skulle gå av stapeln i mitt vardagsrum och att det skulle börja om tio minuter. Jag befann mig i nattmössan. När man har tagit ett antal rejäla dopp i mörkervattnet, och dessutom kurerats med elchocker, kan det hända att en del hjärnceller försvunnit. Det är ingen stor grej, jag har ganska många kvar, men ibland blir de vita fläckarna påtagliga. I mitt fall är det planerings- och kalendercentret som blivit kantstött. Jag har utvecklat en organisatorisk variation.

Det finns förstås olika sätt att ta sig förbi ett hinder
Foto av Phillip Pfeiffer pu00e5 Pexels.com

Mejlvarierad är jag också. Jag kan inte förklara det, men stresspåslaget när jag öppnar Outlook liknar förmodligen det som människor med social fobi drabbas av när de kliver upp på scenen framför en hundrahövdad församling. Får jag ett mess så får jag ett mess, men öppnar jag mejlen väntar en så lång rad meddelanden att de inte får plats på skärmen (vilket förmodligen beror på att jag så sällan vågar öppna programmet). Det krävs simultan stimulihantering och sortering, vilket följs av informationsbearbetning, tolkning och eventuell respons. DET ÄR FÖR MYCKET PÅ EN GÅNG. Bara det att man inte kan öppna ett mejl utan att se alla dem man inte öppnat. Som för det mesta är skräp. På brevlådan har jag, som det flesta, satt upp ”ingen reklam tack-lappen”, men jag har fortfarande inte fattat var den ska tejpas upp vid min mejlbox. Dessutom presenterar sig inte reklammeljen inte i trevligt grälla färger, de ser likadana ut som de kvartsamtalsmejl, kondoleansmejl, kalasinbjudningsmejl och (alltför sällan förekommande) kärleksmejl som gömmer sig någonstans i röran. Vilket gör att jag inte öppnar någonting alls. Jag blir överväldigad. Det har blivit lite bättre sedan jag börjat med mina vitamin-shots.

Jäklar! nu kom jag på att jag inte tog min shot igår, ursäkta, jag återkommer strax…

…sådärja. Typiskt. Men i alla fall, det har blivit bättre. Jag har blivit bättre på att ignorera och radera alla ”heja”, ”jag är på”, ”bra jobbat” som kommer i långa spindeltrådar från folk som ännu inte lärt sig skillnaden mellan ”svara” och ”svara alla”. Men trappsteget är fortfarande väldigt stort. Den osorterade informationsmassan får mina skröpliga synapser att slå knut på sig.

Så en bit in i det där oväntade mötet jag inte hade koll på att vi skulle ha i mitt vardagsrum undrade jag försiktigt, fortfarande med rosa klet på huvudet, om vi kunde hitta något annat sätt, utöver mejl, att dela det som vanligtvis kommer som bilagor. Så att man kunde plocka fram det om man av någon anledning skulle ha missat dem/förlagt dem/glömt bort dem. Som Google Drive, Dropbox eller något annat. System som underlättar för den som inte vill ha tusen nigerianska prinsar mellan varje dokument. Och som inte kräver omedelbar respons.

’Ja men vi har ju mejl, och jag har ju skickat dig alla dokumenten, 23 augusti och 11 och 15 september och igår och före sommaren’, svarade ordföranden och tillade, när jag försökte påpeka att det alltså var mejl jag hade svårt för ’Ja men du kan ju göra mappar i inkorgen och spara allting där’. Som om jag inte arbetat i tjugo år med mejlmappar och pärmar och post-it-lappar och registerblad och varit ett organisatoriskt föredöme för mina kollegor. Jag kände mig återigen som en parasit. Insåg det orimliga i att ordföranden skulle ändra sina administrativa vanor bara för att psykfallet skulle hänga med.

Till saken hör att det här handlar om väldigt vänliga och tillmötesgående människor. Vi har mötena hemma hos mig så att jag kan delta från soffhörnet om så behövs. Och ordföranden skickar alltid ett mess när något viktigt ramlat ner i den förhatliga inkorgen, så att jag inte behöver utsätta mig för Outlook varje dag. De är jättesnälla. Vem är jag att komma med min mentala rullstol och kräva att det ska finnas en hiss i mitt eget hisslösa trapphus? Jag menar, rörelsevarierade kan ju knappast kräva att det ska finnas rullstolsramp hela vägen upp till Kebnekaise.

Nä.

Men ibland kan jag önska att jag hade en varierad stol. Så att det var uppenbart att jag inte kunde ta mig upp för vilka trappsteg som helst. Fast det är ju en dumhet. Man ska inte önska sig någon annans handikapp, förlåt, variation. Det vore förmätet. Vem är jag att säga att någon annans liv är lättare än mitt. Jag kan ju, oftast, smälta in i mängden, framstå som en fullständigt ovarierad dussinmänniska. Stå i kön på Hemköp utan att någon stirrar på mig, eftersom de inte ser hur himla varierad jag är. Och mina föreningsvänner är välvilliga. Till sist kom vi fram till att ordföranden ska cc:a min dotter i sina utskick så att hon kan upplysa mig om när det inkommit något viktigt mejl… En mental rullstolsramp så god som någon. Tack Tildelo!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Varför tänkte ingen på vitaminer?

Frånsett handspritandet och bekymret med att hålla min kära mor på två meters avstånd har sommaren varit bra. Faktiskt alldeles enastående bra. Nästan mirakulöst!

Som jag väl har sagt ett antal gånger är det inte depressioner som varit mitt största problem de senaste tre åren, det är min utmattning. Detta luddiga, fluffiga tillstånd som undflyr de mest celebra och beprövade överläkares och hälsogurus fattningsförmåga. Utmattning kan, enligt expertis jag konsulterat, bero på stress, fattigdom och långvarig psykisk ohälsa; det kan bero på autoimmuna eller neurologiska dysfunktioner; det kan handla om att man äter fel (för mycket socker och för lite spenat); det kan komma sig av ett överdimensionerat överjag, av överprestation, omorganisation, skilsmässa och fyra bröllop och en begravning. 

De har ingen aning!

(Jag kommer till miraklet alldeles snart, men jag måste ju förklara vad det var som mirakulerades.)

Utmattningar är dessutom olika. Det finns en speciell sorts utmattning som kallas ME (myalgisk encefalomyelit, eller kroniskt trötthetssyndrom som det hette tidigare). Det har stått en del om den i dagstidningar de senaste två åren kanske, men det är inte en medicinsk fluga. Diagnosen antogs av WHO redan 1969 men har trots det rönt varierande grad av acceptans hos läkarkårerna i olika länder. Har du dålig koll på vad det rör sig om? Här kommer intensivkursen: Har du ME blir du inte bättre av stärkande skogspromenader. Och där var kursen slut.

Varför blir man inte bättre av den välkända friska luften? Kan man ju fråga sig när man avslutat intensivkursen. Skogspromenader som är så himla bra. Ok, vi fortsätter med fördjupningskursen. Skogspromenerande är, hör och häpna, inte för alla (som man säger om maratonlopp, bergsbestigning och djuphavsdykning). Och det är inte för mig. Eller väldigt ofta inte. Om jag haft en dålig dag och trots detta tagit en stärkande skogspromenad får jag värk i hela kroppen, svårt att ta in omgivningen och kan bli så svag i benen att jag inte tar mig hem, med mindre än att jag lägger mig raklång på stigen och dör i nån timme. Hjärnvärk får jag också. Hjärnan känns så svullen att den trycker mot insidan av skallbenet, vilket leder till att jag blir kognitivt dimmig och har svårt att ta in vad folk säger. Risken att ramla ihop är större om jag tar med en kompis på promenaden, för då måste jag ju göra två saker samtidigt – gå och prata. Nej tre förresten, jag måste hantera alla stimuli också, alla stimuli som går utöver mitt hörn i soffan. Himlen, solen, vindfläkten, svalorna, trädstammarna, barren på stigen. Allt det där fina och stärkande. Det kan bli alldeles för mycket att jobba med.

Den här listan av plågor är inte avsedd att uppmuntra till syndtyckande och medömkan, de är till för att ni verkligen ska förstå miraklet.

Men tillbaks igen till ME, diagnosen. Precis som vid andra former av uttmattningssyndrom drabbas den som får ME framför allt just av utmattning, fysisk och mental. Skillnaden är att tillståndet är kroniskt, och att du faktiskt blir sjukare om du anstränger dig. Det kallas ansträngningsutlöst försämring. Alltså inga skogspromenader. Vilket är så emot alla vedertagna motionsmantran att det ibland inte är lönt att berätta vad du lider av – merparten av de svenska läkarna lever i villfarelsen att sjukdomen inte ens existerar. Och ordinerar därför skogspromenader. För det finns inga mediciner. Och terapi funkar inte heller (även om de villfarande läkarna gärna tror det). Det går inte att tänka, träna, vila eller analysera sig ur sjukdomen.

ME är inte en psykologisk sjukdom, utan en neurologisk. Och dessutom, enligt WHO, en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. Kanske inte helt orimligt med tanke på att 25% av patienterna inte kan ta sig från sitt hem. Eller sin säng. Någonsin. Mindfulness kan då i bästa fall hjälpa dig stå ut med eländet. 

Jag har inte fått någon diagnos. Det är nämligen minst 24 månaders väntetid till specialistkliniken i Stockholm. Och det tog tre år innan min läkare tyckte att det fanns anledning att skriva en remiss. Inte för att jag vill ha ME, jag har fruktat och spjärnat emot min misstanke i många år. Det hade ju varit kul att hoppas på att jag nån gång skulle orka cykla, simma, dejta, storhandla, bjuda på middag igen. Att kunna planera saker mer än en dag framåt och orka göra mer än en sak om dagen.

Då kom miraklet. Jag fick tips av en kompis (ja, efter tio års patientkarriär och vårdbesök hos en uppsjö av specialister kom tipset från en kompis) om att B12 kunde ha effekt på patienter med ME. Vitaminen B12 alltså. Som man kan köpa på Ica. Fast dosen måste vara väldigt hög, så Ica-burkarna förslår inte så långt. Vilket man kunde önska sig när man har en husläkare som tycker att idén låter suspekt. Det finns nämligen ingen ”evidens”. Inga dubbelblinda studier. Ingen vedertagen praxis. Jag försedde min läkartant med en vetenskaplig försöksstudie som visade på gott resultat. Bortkastat. Det var när jag råkade nämna att jag är glutenintolerant som en svag glimt tändes i hennes ögon. Har man gluten kan man nämligen få brist på B12 – och det är tydligen vetenskapligt bevisat enligt konstens alla regler. Alltså fick jag börja med en injektion var fjärde vecka.

Först hände ingenting. En vecka gick och jag höll mig mest i mitt soffhörn, pysslade med saker befriade från kognitiva utmaningar. Inga böcker, inga mejl, inga inköpslistor. Så en onsdag tog jag moppen och mötte upp minstbrorsan och hans två solstrålar (två och fem år gamla) vid en lekpark. Vi hade jättekul. Jag lekte, busade och – vad höll jag på med? – klättrade i klätterställningen! På vägen hem tog vi en sväng i skogen. Jag gick över barrstigen, tittade på träden och hade 3-åringen på axlarna. Och när jag kom hem diskade jag! Jag var i chock. Här var plötsligt något som liknade jag igen.

Detta var i april. Sedan gick maj, juni och juli och jag insåg efterhand att ruset, för det var så det kändes, varade i max en vecka. De andra tre veckorna, i väntan på nästa spruta, sjönk jag ner i dimman igen. Så jag återvände naturligtvis till tant doktorn och sade:

  1. Skriv ner i ditt block att B12 kan vara en idé vid utmattning, så att du inte glömmer det. Så att andra inte behöver vänta i tio år på vändningen (hon snörpte på munnen).
  2. Kan jag få fler sprutor tack.

Men det fanns ju ingen evidens för fler sprutor så det var tack och god natt. Jag påminde om studien jag presenterat för henne och hon gick, motvilligt med på att kontakta läkarfackets interna läkemedelsexpertis. Så i augusti fick jag beskedet. Mångordigt redovisade hon för den studie jag själv presenterat för henne, där patienterna själva injicerar B12 en gång i veckan. Och så avrundade hon helt överraskande:

Om du är intresserad av att prova ovanstående behandling på eget bevåg kan jag förskriva det eftersom jag förstår att det är mycket värt för dig att må bättre.

Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Nu går jag omkring och förbluffas av mig själv dagligen. Jag går förbi min cykel och tänker ”jag kanske skulle ta en liten tur”, ser att golvet är skitigt och tänker ”jag tar väl och dammsuger imorgon”, jag spontanbakar sockerkaka, hälsar på en kompis och går och handlar samma dag!! Det är som att marknadsståndet slås upp igen inuti mig: kantareller och hallon och laktrisremmar och allt du kan önska. Vart ska detta ta vägen? Kan jag sköta mitt hem på egen hand? Börjar det bli dags att söka jobb??

Så hejdar jag mig en smula, låter dagarna gå och håller alla tummar och tår för att detta ska fungera. Också på sikt.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

VIRUS

Lägger sig virusångesten som en klibbig dimma över allt du gör, ser, tar på? Som en undergångston, dov och omöjlig att rymma ifrån? Vi ska alla dö, vi kommer alla dö, snart kommer alla ha dött och jorden ligga öde. Tja. Det är ju faktiskt sant, även om det är osannolikt att just Covid19 kommer vara skurken. Högst osannolikt. Jag tror det är dags att påminna om en viss papegoja. En som får undergångsdimmorna att lätta.

Jag är nämligen högst obekymrad om coronasmittan, börskraschen och upplösningen av grundläggande samhällsfunktioner. Jag har varken bunkrat toapapper eller sålt mina aktier (vilket kan bero på att jag inte hade några – en bra sak att inte ha i tider som dessa). Ångesten lyser med sin osedvanliga frånvaro. Jag tycker läget mer än något annat är spännande.

Covid-19 – hämtad från Busca Tu Camino

Det är som med väder. Ett riktigt hederligt snökaos – det är sånt jag gillar. Det är som att civilisationen blir tagen på sängen. Bussarna kommer inte fram och tågen kör fast och ingen kommer fram till sina viktiga kontor. Jag småler i mjugg – där ser ni, civilisationen är bara en fernissa ovanpå krafter som är långt större än några supermakter eller multimiljardärföretag. Och alla är vi lika ynkliga och förskrämda små varelser när det kommer till kritan. Naturkatastrofer och pandemier är de verkliga demokratierna, för de behandlar alla EXAKT lika.

I alla fall om man befinner sig i stormens öga. Där snurrar Trump och Macron runt lika hjälplöst som tant Vera. Därefter är situationen såklart extremt ojämlik, vilket naggar min kärlek till katastrofer något i kanten. För det är klart att jag inte roas av att jättevågor sköljer bort hela samhällen med invånare som inte har råd att bygga nya hus. Eller att sjukdomar som skördar tusentals oskyldiga på en del av planeten enkelt kan avvärjas av några sprutor på den andra. Eller att kylskåpsingenjör Bergmans källare förvandlas till ett träskland medan jag sitter torrskodd i soffan. Nej, det gillar jag inte alls. Sluta med det. Men själva katastrofen, att corona plötsligt förenar hela jordens befolkning i panikåtgärder och masshysteri. Det piggar upp.

Vilket har att göra med sagda papegoja, den som jag presenterade i mitt inlägg om kräkfobi och gastrosokopi. På kräkfobins tid levde jag med undergångsångest hela magsjukesäsongen och önskade ingenting hetare än att få placera mig och min dotter i karantän. För tänk om. Tänk om hon börjar kräkas på vägen till dagis och jag spyr på hallmattan när vi kommit hem. Tänk om det blir en hel kräksymfoni i sängen, tänk om jag och dottern och maken och vår inneboende student från Pajala börjar kräkas i kors i badrummet och hela lägenheten fylls av den omisskännliga doften av uppkastningar, medan grannarna hejvilt spyr i rabatterna.

Vilket såklart aldrig hände. Jag tror faktiskt inte jag spydde en enda gång under dotterns dagisår. Det ångestfyllda var ju i själva verket hotet. Det konstanta illavarslande illamåendet. Osäkerheten om när det skulle ske och hur jag borde förbereda mig för katastrofen. Skräcken lurade i mörkret bakom buskarna när vi gick ut till gungställningen alldeles för sent en vinterkväll, bara för att undfly den klaustrofobiska stämningen inomhus. För att det trots allt skulle vara bättre att spy i en snödriva.

Det var då jag fick papegojan av min underbara terapeut. Den skulle sitta på axeln och kraxa ”det tar vi då” så fort undergången kittlade mig i strupen och jag började överväga åtgärder som kunde vidtas. ”Det tar vi då”.

Jag blir fortfarande mycket mer olustig när kräksjukor lurar bakom hörnet än när termometern visar 39 och halsen tjocknar igen, men papegojan har snällt suttit kvar på axeln ända sedan 2003. Och det är därför jag inte är så värst brydd över dagens globala undergångsstämning. En del problem är förstås mer akuta och jag kan inte annat än hoppas att sjuksköterskor och läkare mäktar med sina hjältedåd, och att alla småföretagare, frilansande kulturarbetare och massavskedade landar på stadig mark. Men annars. Från den lilla plätt jag står på: folkhälsomyndigheten vidtar sina mått och steg och deras rekommendationer ska vi följa och så är det inte mer med det.

Det är klart att det kommer bli värre. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att mina gamla föräldrar ska bli sjuka. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att ekonomin ska urholkas, att misstänksamheten ska öka och nationalismen skjuta i taket. Men det tar vi då. Försäkringskassan kanske går omkull, jag kanske blir hemlös och min dotter utan utbildning. Men det tar vi då.

Och det finns också helt andra tecken: en ny solidaritet växer fram på oväntade ställen. Från popstjärnorna som ger gratiskonserter på internet till personen som, enligt en lapp i vår trappuppgång, erbjuder sig att handla åt äldre som sitter isolerade. Och det minskade flygandet kors och tvärs över jorden kan väl inte bara ha negativa konsekvenser? Det är en ny, spännande tid i antågande, korten blandas om, tärningarna kastas – vem vet vad som kommer växa fram ur resterna av det förgångna? Det finns ingenting annat att göra än att – ta det då.

Bada i pölar, bestiga berg

Jag är nog bara oföretagsam. Tänker jag ungefär minst tre gånger om dagen. Att det nog egentligen är min karaktär som brister. När välfärdssamhället stoppat om en med elva mjuka tusenlappar i månaden är det väl lätt hänt att man insjuknar i lättja. Förlorar sin stamina och moraliska kondition. För man måste ju ingenting när staten pensionerat en. 

Tankarna kör runt som i en karusell i mitt huvud där jag ligger i soffan och inte skriver nån blogg (vilket jag uppenbarligen inte gör särskilt ofta). Och hjärnan fortsätter tugga på dem när jag hasar ut i köket för att bre mig ett par fullständigt överflödiga messmörsmackor. För jag vill ju också tugga på nåt och det är ju i alla fall knäckebröd. Försöker jag tänka, medan jag balanserar dator, knäckemackor, snusdosa och mobil till soffan. Men hjärnan är för rationell för att jag ska tro på det.

Medan jag knaprar i soffan tänker jag på utdöda djur. Ett specifikt sådant. Det hade sin glansperiod under nittonhundratalets mitt och klarade sig bara i ett mycket specifikt habitat: hemtrevnadens och de ingefärskonserverade päronens industrisamhälle. Alltså hemmafrun. Hon gick ju hemma och skrotade hela dagarna, precis som jag. Varför låg inte hon i soffan och kollade på Arkiv X? För det gjorde hon ju inte. Hon fyllde dagarna med påhittade plikter, uppammade tillräckligt mycket pliktkänsla inför uppgifter som att putsa kopparkärl, mangla lakan, byta hyllpapper, stärka dukar, piska mattor och allt vad det nu var som ingen längre gör. Och hade disciplin nog att dessutom sköta den den nödvändiga ruljansen av korvstoppning, strumpstoppning och allmän stoppning av damm och lort. Varje dag. Hon led samma brist brist på chef och arbetskamrater som jag men coachade och schemalade sig så att sysslorna var avklarade lagom tills gubben kom hem och klev ur galoscherna i den nyskurade tamburen. Tänk bara – blommiga hyllpapper med krusband, kliniskt ren diskbänk och fyra blogginlägg i veckan! Den som ändå var hemmafru… 

Men jag har ingen moral. Mackan är uppäten och jag vill ha en till. En ännu mer onödig. Men då måste jag resa mig igen och det blir ju jobbigt. Lättjan vinner över frosseriet. Alltid nåt. Jag sjunker ner i min bästa soffpotatisposition. Då minns jag att jag faktiskt inte alltid varit lat. Nej, fel. Jag påminner mig om det. Anstränger mig för att komma ihåg att jag faktiskt inte alltid legat i soffan. Den Maria som blev sjuk en gång i forntiden var ingen soffpotatis. Livet var för obegripligt, spännande och smärtsamt för att hon skulle vilja dega ner sig. Och för roligt. Så hon höll på. Tränade, dansade, kulade, spelade, sjöng, skrev låtar och åkte på turné. Fixade fester, konserter, konferenser, tankecirklar, skidtävlingar, maskerader, kurser, festivaler…

Fast det där säger ju ingenting (avbryter min hjärna). Du kanske inte direkt är lat nu heller, men bekväm. Du har blivit så van av att gå hemma och känna efter. Du har kanske inte (tillstår hjärnan motvilligt) hoppat ner i den lättjefulla bubbelpoolen med flit, men det är du som måste kliva upp. Bara du hivar dig över kanten och kommer igång med nåt så kommer kraften komma tillbaks, säkert som amen. 

Jamen… jag har ju försökt!

Ja, det är klart att det är svårt att släppa Arkiv X och Sims när de har utgjort din heltidssysselsättning i tre år. Lika svårt som det är att få ordning på dygnsrytmen när inga plikter nånsin kallar. Men det finns väl inte en människa som blir pigg av att skjuta på lunchen till klockan tre varje dag. Det är bara att du bestämmer dig! 

Nä, håll käften gamla hjärna, du skämmer ju ut mig! Och förresten är det inte sant. Jag tittar verkligen inte på TV-serier och spelar Sims hela tiden. Eller äter lunch klockan tre. Det är bara dåliga dagar.

Jaha (hjärnan snörper på munnen). Då har du rätt många dåliga dagar i så fall.

Ja, det kanske jag har, men skulle det vara mitt fel?

Hjärnan lägger armarna i kors, fnyser och tittar åt ett annat håll. Jag tar tillfället i akt och fortsätter hänge mig åt bitterljuva minnen. För att påminna mig om att jag inte är dålig, inte i grund och botten usel. 

Den fornstora Maria var modig, visst var hon? (Jag trevar i marginalen till det förflutna.) Jo det var hon. Istället för att tågluffa drog hon till Kamerun. Utan vett och visum for hon iväg, tappade bort sig, hamnade på ett kloster i djungeln och mellanlandade på ett muromgärdat hospital i Paris på vägen hem. Jo hon var modig. Och galen, och inte alltid på ett dåligt sätt. Älskade att kasta sig ut i det okända, göra det som inte passade sig. När hon läste till präst experimenterade hon så mycket att ärkebiskopen till sist fick nog, och så var det slut med den karriären. Då hittade hon annat att experimentera med. Sig själv mest. 

Fornstora var alltid i. Vad hon än gjorde. Alltid mitt i. Om hon inte var det var hon inte där. Det fanns ingen mittenväxel på hennes cykel – att delta till hälften var fysiskt omöjligt. Hon trampade, voltade, gjorde sig illa och kravlade sig upp. Hellre leda cykeln över ett berg än ta sig tillbaks genom skogen och ut på farbar väg. Hellre plumsa i med skidorna än köra på den knöliga stigen i strandkanten. Sträcka ut, supa in, fylla sig med liv. Upptäcka, avslöja, bli genomskådad. Mötas, älska, bli förstådd. Eller utnyttjad och sviken.

Fornstora var alltid omgiven av människor. Ommyllrad av människor. Hon drev kulturkrog i sin lada, serverade öl och kärlek till hundratals gäster hela somrarna. Om hon inte tvättade handdukar och letade efter bortsprungna gafflar efter alla sjuttio gäster som råkat övernatta under sommaren. Hennes hus var som muminhus, alltid befolkade med mer eller mindre vilsna gäster. Vid sidan om jobb, och barn och hem. Viktigheter som hon alltid roddade på egen hand, oavsett anställningsform och civilstånd. 

Jag sneglar lite oroligt mot hjärnan efter denna övning i selektivt självförsvar, men hon sitter på golvet med något glasartat i blicken så jag ignorerar henne.

Jag minns några sommardagar för nästan trettio år sedan. Ögonblicksbilder av det som gått förlorat. Just den här sommaren var jag hjärtekrossad. Ett passionerat folie-à-deux hade skoningslöst avslutats och jag hade förlorat den-enda-i-hela-världen-som-förstod-mig. Det var sådär överhemskt som det bara kan bli när man är tjugo och vet allt om livet men inte har en aning om hur man skrapar ihop sig efter ett bakslag. Hemskt, men också rätt skönt. Efter ett tag. Jag hade ingenting framför mig, ingenstans att bo och ingen att hålla i handen. Jag var försmådd och fri. Så jag drog till Kebnekaise fjällstation där min gamla barndomsvän jobbade. Vi gick på tur, övernattade i en fjällstuga invid en iskall sjö som jag naturligtvis badade i. Fornstora badade i alla vattensamlingar som, enligt hennes mening, kunde betraktas som större än en pöl (fast på den isiga vårkanten, när dammluckorna i Trängslet ännu inte öppnats och Siljans sandbotten fortfarande sträckte sig hundratals meter ut från stranden hände det att hon badade i pölar också).

När vi kom hem till fjällstationen var vi rejält möra – jag hade nog inte motionerat på säkert ett år. Midnattssolen förvandlades till morgonsol utan att någon märkte det, men klockan sju pep alarmet och jag var uppe som ett skott. Idag skulle jag upp på toppen! Alldeles utan tvekan var det dit jag skulle. 

Kebnekaise sedd från Tarfala

“Håll ihop gruppen!” Det var två ledare från fjällstationen som höll koll på gruppen som en flock bergsgetter. Med betydligt sämre flås. Det var förfärligt brant och väldigt långt för att vara så förfärligt brant. En del av mig ville ge upp redan efter nån timme, kasta mig i ljungen och äta upp hela chokladkakan för nödbehov. Men jag besegrade lusten att ge upp. Jag besegrade min tunga andhämtning. Jag besegrade de värkande lårmusklerna och fortsatte baxa mig uppåt, steg för steg. Jag kom in i nåt slags rus och till sist kände jag att leden fick fortsätta så länge den ville, jag skulle orka. Jag skulle orka oavsett allt. Jag var påväg till den högsta punkten och jag var oövervinnerlig. 

Så nådde vi snögränsen och kunde ana toppen, vit och omutbar. Ledarna repeterade: “det är viktigt att vi håller ihop nu”. Det fanns väl glaciärsprickor nånstans, isbjörnar och sjöelefanter, vad vet jag, jag kan ingenting om fjäll. I alla fall. Vi fortsatte kanske en timme till och nu syntes toppen avteckna sig tydligt mot den gnistrande blå himlen. Runtom mig åt alla håll var bara nedanför – höga fjäll och snöklädda toppar långt under mig. Och bortanför ett stort skrammel av svarta klippblock syntes den sista stigningen till Sveriges allra längsta upp.

Då sprang jag. Jag sprang verkligen. Jag hörde ledaren ropa “vänta på gruppen” eller (vilket är troligare) “kom tillbaks din jävla idiot”. Eller så hörde jag inte det. Det hade ingen betydelse. Just då var jag fylld av Maria. Hon som är som ett litet spjut, som ser och luktar och känner som ett spjut. Rakt och klart och tveklöst. Hon hör med hudens hårstrån, tar sikte på det högsta, svåraste, konstigaste, dyker ner i sinnessamlingen, i det klarkalla, istydliga verklighetsvattnet. Det var hon som sprang över stenbumlingarna, som klättrade, kasade och sprang vidare uppför den snöklädda branten. Hon som inte kunde sluta springa förrän hon var ända uppe på toppen. 

Det var hon som aldrig mer kommer tillbaks. Fortfarande för några år sedan kastade jag mig i tjärnar om såna dök upp. Idag vet jag att det tar för mycket energi. Det var jobbigt ett tag, att veta det. Så länge lusten ville mer än jag förmådde fyllde åsynen av en stilla vattensamling mellan tallarna mig med smärta och vemod. Nu är också den avslocknad – lusten att kasta mig i. Det finns inte längre några stunder av den illvakna galenskap som var så mycket jag. 

Nu kikar plötsligt hjärnan upp där hon sitter på golvet. Reser sig och lägger en hand på min axel. Ser mig i ögonen på det ärliga sätt som bara man själv kan se sig i ögonen. Förlåt, säger hon. Inte skuldmedvetet och inte ömkande. Du förstår, fortsätter hon, det var lättare att anklaga dig än att se hur det faktiskt var. Att du är inte lat, du kommer inte igen. Att du har förlorat dig.

Ja, så är det. Skuldkänslorna är kanske lättare att bära än insikten om att nåt för alltid gått förlorat.

Ett evigt kistspikande

Det har blivit lite tyst här på sistone. Tyst och tomt. Kanske beror det på att jag blivit ännu lite mer utmattad, att jag står på ett sluttande plan. Kanske beror det på att det faktiskt påverkar mig mer än mina självironiska tillrop ger sken av: att bli arbetslös och fattig ovanpå allt. I maj 2018 skrev jag ett inlägg med rubriken Spiken i kistan. Det brukar väl betyda det slutgiltiga dråpslaget, men så blev det inte – det har varit ett ständigt spikande i min kista allt sedan dess. Man blir lite trött. Ovanpå utmattning och alltihop.

Nu har jag också gått och blivit pensionär… fast det heter det inte längre. Som kroniskt och oåterkalleligt obrukbar får man inte längre sjukpenning utan sjukersättning, men så vitt jag vet följer ingen specifik titel med. Kanske är tur. Skillnaden är i varje fall att ersättningen från Försäkringskassan är permanentad, fram tills man blir pensionär på riktigt. Man behöver alltså inte skaffa intyg från doktorn varje gång man insett att man faktiskt inte blivit trisk nu heller. Ingen försäkringskassehandläggare kommer någonsin mer ifrågasätta min inkapacitet. Så det är ju bra. Sen är förstås sjukersättningen lägre än sjukpenningen, vilket jag bävat lite för. Eftersom jag hade återbetalning till CSN denna månad fick jag inte en krona kvar när räkningarna var betalda så vi får förmodligen koka gröt på gardinerna, haha! Nej, det är ingen fara, jag har lite sparat i madrassen.

(Varför känns det förresten mindre ok att tala om vad man inte äter och vad man inte gör och vart man inte reser för att man inte har råd än att tala om vad man äter och gör och reser för att man har råd? Eller vilka taffligheter man får ta till som ersättning. De estetiskt upplagda middagarna folk marknadsför sig med på Facebook består ju rätt sällan av blodpudding – såvida den inte skulle vara hemlagad. Då skulle den vara riktigt hipp. Och fotona från den tropiska sandstranden gör att utflykterna till sandlådan känns rätt patetiska att dela. Såvida man inte precis byggt lådan, av drivved och ekologisk hampa och dessutom har en riktigt snygg unge som sitter i den. Det är inte bara det att man skäms själv. Man vill skona alla andra från att skämmas för en.)

Komiskt nog visade det sig att jag kommer få mer i sjukersättning än vad jag har i sjukpenning – till och med handläggaren verkade förvånad. Tills hon insåg att jag låg på absoluta minimum i deras tabell. Vilket egentligen inte är så konstigt. När Försäkringskassan tar måtten till ens sjukbörs utgår den ifrån ens sjukpenninggrundande inkomst (snälla, kan inte nån ta och skriva lite subversiv poesi på byråkratiska?). Min sjukpenninggrundande inkomst, jag höll på att skratta på mig när jag fick beslutet, är lika med noll. Årsinkomst – 0 kronor står det på blanketten.

Dom är roliga på Försäkringskassan, man kan inte säga nåt annat. Jag har fått massa papper nu eftersom min status ändras till ”hopplöst fall”, men ett av dem tog priset. Läs själva och se om ni fattar (läser du blogginlägget i din mejl ser du kanske inte bilderna så då får du gå in på hemsidan för att se godbitarna).

(URSÄKTA de miserabelt dåliga bilderna, men jag bestämde mig för att hellre låta dem vara miserabla än att få nackspärr i prestationsmuskeln och inte få ut nån text över huvud taget…)

Ja, det står alltså att Försäkringskassan tänker dra av 94 015 kronor vid den första utbetalningen av sjukersättning som kommer ligga på 18 000-nånting före skatt. Det låter väl som en härlig start på livet som pensionär! Det var så knäppt att jag inte ens orkade bli orolig, och mycket riktigt – Försäkringskassan menade naturligtvis inte vad de skrev. Alltihop handlar om pengar som ska kvittas i deras interna system. Jag ska inte betala något eller begära ut något, jag har absolut ingenting med saken att göra och kommer över huvud taget inte märka transaktionen. Men, bra att veta i alla fall. Tack.

Det blev inte så mycket nu, men jag har flera texter på gång. Om lättja och begrsbestigning, om att vara politiskt korrekt med psykfallet och lite om bitterhet och annat smått och gott. Det är mörkt och jag är väldigt mycket trött och pensionerad, men det har varit mycket mycket värre. Och det känns ju bra. Att det inte är så nu.

En vändkrets bortom verkligheten

Min dotter tyckte jag skulle förse detta inlägg med en bruksanvisning, eller läsanvisning kanske man ska säga. Det blev nämligen en dikt den här gången och hon, underbart skoningslös som vanligt, tyckte den var lite klyschig. ”Jag vet ju att du gillar klyschor mamma, men dikten funkar nog inte lika bra om man inte hör dig läsa den” – och det gör man ju inte. Så hur skriver man en bruksanvisning till en dikt? Ingen aning.

Texten kom till på samma sätt som nästan allt kommer till i min värld – jag hittar en fras, en tonslinga, en scen eller en pinsam berättelse. Vet inte riktigt vad jag ska ha den till, men eftersom den tar tag i mig hakar jag på och så blir det nåt. Men själva meningen med det hela vet jag nästan aldrig förrän efteråt. Det som fångade mig den här gången var orden ”låt facklan brinna ut”. Jag hörde dem för några dar sen, men jag minns inte var eller vem som sade det. Eller om jag läste.

I alla fall. När jag skrivit klart såg jag att dikten nog kanske – helt oväntat (haha) – kommit att handla om depression. Och kanske klimatkrisen, och säkert en del annat. Men det viktigaste, och det insåg jag först när jag läst några gånger, handlar nog om vreden mot en orättfärdig gud.

För dig som lever fullständigt gudlös kan jag säga att ”gud” inte är nåt annat än ett kodord för ”det som jag inte är beredd att ge upp med mindre än att jag tvingats igenom en riktigt fet livskris”. Typ sin partner, sin självkänsla, sin identitet eller sitt fotbollslag. Och precis som med religioner hänger oftast allt ihop. Med andra ord: svårt att göra sig av med. 

Själv är jag inte särskilt religiös längre, men jag sjunger i kyrkokör och konfronteras därför regelbundet med min barndoms gud. Och rätt ofta blir jag rätt förbannad. Till exempel på det ständiga lovprisandet av den allsmäktige. Det ska ”prisas”, ”helgas”, ”välsignas”, ”tackas” och ”äras” hela tiden. Idel lovord. Full pott för gud. Hurra. Vågen. Han dog ju på ett kors, fy så hemskt, och för min skull, tack snälla. Inte för att jag bad om det och själv har jag levt i helvetet i tio år och nu är det visst dags att plocka fram sina tillkortakommanden och ”bekänna”.

Som mina lite mer gudliga läsare känner till finn det alla möjliga fiffiga teologier som kan skapa om lovprisandet och syndabekännandet till nåt upplyftande och bekräftande (för alla), men saker och ting blir ju i regel inte som vi tänker utan som vi gör. Och ingen prisar mig. Ja, skratta du, men jag menar faktiskt allvar. Haha. Var nånstans får man på riktigt bli förbannad? Var nånstans i en kristet okristen välvillilgt svensknormal trevlighetssammankomst får man lov att vara besvärligt uppriktigt? När i hela fridens dar kommer folk ära mig när jag berättar om min Getsemanevandring och mitt kors (och jag gjorde det faktiskt också för er skull). Va?

Ehm… jag får kanske ta och lugna ner mig lite. Detta var i alla fall tankar som mitt diktskrivande virvlade upp, och kanske kan de funka som ”bruksanvisning”. Det min dotter poängterade var att vissa partier ska läsas med emfas, med vrede, och jag tror att ni kommer förstå vilka det är nu. Så, här kommer mitt lilla (redan färdiganalyserade) epos:


Låt facklan brinna ut
Låt timmarna slockna
Låt stormarna rasa i fjärran,
en vändkrets bortom verkligheten

Ugnen ska kallna, bulldegen falla samman
Världshav under världshav ska gunga som skyskrapor, topparna höga som galaxer

Vattnet vräker sig mot kroppen som katedraler, kastar sig mot radhusen
Tusen famnar mörker ovanför hjässam
och tiotusen ödelagda städer i sanden

Låt allting dö och glömmas, låt öknarna övermanna korallrev och motorvägar, släta ut alla skrymslen och veck där folk inrett sina bostäder i brutet vitt
Slå med din helvetessvans och låt allt störta samman

Jag säger: slå!

Och du slår

Ändå
Står hon kvar
Eroderad
Signerad av kratrar och förkastningar
Ruinerna klistrade som fjäll mot hennes kropp
Arter har fötts, utvecklats och gått under
medan du varit på lunch
Jag rasar, ryter:

Välsigna henne!
Prisa hennes plåga!
Den reser sig stolt och mäktigt över markerna
Otröstlig och segrande, vanmakten stegrande på den förrödda gågatan
Se, hon sträcker sin fana högt över alldagligheten och begäret efter alldeles detsamma

Välsigna henne!
Helga hennes tunga!
Den spyr nattens misströstan ut över klipporna i flammande kilskrift,
bokstäverna vassa som laser
Se, hon ber morgonens ensamma klagan, om och om igen, i skuggan under din vilja
Säger:

Se mig
Hör mig
Rör mig

Alltid dessa tre, alltid detsamma

Nu kliver hon över horisonten, dimman om hälarna och skymningen runt sin panna
Dagen har slutat andas
Natten är här
Havet är mörker
Staden är mörker
Smärtan och livet
Hon
Är mörker
Jag

Låt facklan brinna ut


Och nu tänker jag faktiskt avsluta med en liten, hårt nedbantad, bön. Fadervårsomärihimmelen får som ni vet makten och härligheten, prinsessan och hela kungariket. Det är ord jag inte behöver. Inte för att jag blir arg egentligen, men de hjälper mig inte att stå ut med livets jävligheter. Men det finns en annan rad i Fader Vår som jag gärna skulle be om jag fortfarande kunde. Ord som skulle vara väldigt bra att ha till hands när världshaven gungar. Som jag gärna skulle tro på om jag fortfarande kunde. Och om jag låter en annan rad inleda blir det faktiskt en fin liten helhet, en bön fullt tillräcklig för ett hedniskt psykfall:

Ge oss idag det (bröd) vi behöver
Och rädda oss från det onda

Amen

(Bröd har vi i Sverige så det behöver vi faktiskt inte be om.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Arbetsförlöst och förmånshandikappad

Kan du hjälpa mig? Är vad det här inlägget ska handla om, men en annan text trängde sig emellan. Man kanske kan se den som en så kallad ”bakgrund”, det vill säga den text som leder fram till pitchen, frågeställningen, bönen. Den som ska få läsaren beredd att köpa det man är på väg att sälja in…

Hästpolo, reflexologi, skrattgympa, hypnos och cheerleading är friskvårdsaktiviteter Skatteverket låter din arbetgivare erbjuda dig (kolla här om du vill ge chefen ett tips ). Rätt kreativa förslag får man väl lov att säga, men inga som passar min konstitution. Om jag nu hade varit anställd någonstans. Faktum är att av de över hundra listade aktiviteterna hittar jag inte en enda som skulle få mig att må bättre. Brottning och kampsporter ingår visserligen och det sysslar jag ju med dagligdags. Kunde kanske vara kul att få en sparringpartner? Fast förmodligen räknas inte mina matcher mot demonerna. Dessutom skulle det vara svårt att hitta en tillräckligt utmanande sparringpartner, jag menar hallå?!

Så hur ska jag då vårda mina friskheter? Jag behöver ju också disciplinera mitt välbefinnande. Underhålla rutinen att återvända till mina hälsor. Till ögonblicken när varenda muskel och nerv står i givakt, förväntansfulla som nosen på en markerande fågelhund. Till leendet som vecklar ut sig som en solig sommarros i magen. Till känslan av öga mot öga med livet. Stunderna av ditt jag mot mitt du, plötsligt är förenade i samma förstånd. Såna hälsor. Var hittar man det när man är arbetsförlöst och förmånshandikappad?

Ja, hur ett utmattat psykfall friskvårdade sig före 1990 begriper jag inte. Jag kör just nu en nostalgitripp i gamla X-files (eller Arkiv X). I den första säsongen från 1993 pratar agent Mulder och agent Scully om nåt som kallas ”The internet”. I betonad och bestämd form. The World Wide Web. Det var fortfarande en särskildhet och det krävdes fackkunskaper för att hantera apparaturen. Så det är i alla fall en välsignelse. Att jag blev psykfall först på andra sidan av milleniet, för utan internet och en så kallad ”hemdator” hade min friskvård haltad. På Nätet kan man ju göra allt som man egentligen inte kan. Spela golf, döda drakar och bli expert på skalbaggar. För mig är det bloggen. Möjligheten att kommunicera, att direktsända min dammiga isolering.

Det är klart att man kan kommunicera på många sätt. Sociala medier och epost och annat krafs. Fast det har jag svårt för. Väldigt. Jag har nu inte öppnat min mejl på kanske tre veckor och det är svårare att göra det idag än igår och blir ännu svårare imorgon. Jag gillar inte att folk håller på och hör av sig, vill prata med mig och kommunicera…

Öh, hur går det här ihop?

Tänktänktänk. Kanske såhär: jag gillar inte att folk hör av sig, men jag älskar att vänner gör det. Vänner och vänliga bekanta. Fast helst på mess – det kostar mindre, eller irl – det ger mer. På mejlen är det mest folk som hör av sig. De kräver att jag ska läsa igenom nåt avtal, förnya nåt abonnemang, informera mig om nåt projekt, skriva under, skriva ut, skicka in och processa processa processa. Det orkar inte min hjärna. Bara själva designen på den digitala postlådan sätter mig i försvarsberedskap. Jag ser ju ALLT PÅ EN GÅNG. Tio, tjugo, hundrafemtio mejl beroende på hur länge jag lyckats förhala min posthämtning. Hur informationsmätt jag än är måste jag tugga i mig alla breven, ett efter ett, och även om sjuttiofem procent går raka vägen i sopkorgen måste jag ju alltid först titta och ta ställning. Jag orkar inte!

Så all form av kommunikation är inte friskvård. Men när jag får skriva mina texter och när jag får prata om sånt som berör – då vårdar jag mitt välbefinnande. Det handlar om att få stå i meningsfull kontakt med andra, att få känna sig behövd. Känslan av att betyda nånting betyder mycket för alla. Men som soffnötande psykfall är möjligheterna att betyda saker tyvärr inte så många. Och det är just detta som gör Nätet till en sån genialisk friskvårdsfaktor!

Fast det är klart, det är rätt avgörande att få chansen att kliva ut ur soffhörnet ibland. Att få se människorna man håller på och pratar med och höra på vad de tänker. Jag älskar att föreläsa och vid några tillfällen har jag fått chansen att prata om bloggen. Det har känts som ungefär precis det jag väntat på att göra i hela mitt liv. Helt rätt. Jag ser människorna jag pratar med. De nickar, rynkar på pannor, skrattar och kanske gråter en liten skvätt. De reagerar och blir berörda och jag står där och inser, mitt i mötet, att det trassel och knas jag kommer med faktiskt gör de här människorna gott. Och det är nästan så att jag blir frisk på kuppen, för det betyder att min plåga kanske trots allt inte är meningslös.

Tyvärr blir det inga föredrag om inte nån tar kontakt med mig. Min energi räcker inte till att dra i trådar och marknadsföra mig och hålla på. Dessutom är sånt mycket svårare när alla sammanhang är såna där jag inte ingår. Inte heller kommer det bli nåt av den här boken som ni läsare tjatar om att jag ska ge ut (haha). Jag har inte kraft till runtikringet. Bara att tänka på att googla fram lite förslag på tänkbara förlag ger mig hjärnbränna. Ibland känns det som om jag sitter (ligger) här och har en massa att ge men att den stackars mänskligheten inte får ta del av den eftersom den inte vet om att jag ligger (sitter) här och har en massa att ge. Fast jo förresten – det finns ju några som vet…

Och nu kommer pitchen:
Tycker du bloggen är bra?
Berätta, dela, tipsa, kontakta!

Berätta om bloggen för nån

Lätt som en plätt. Bara typ: ”Hej, har du kollat in den här bloggen. Den skulle passa dig som är så sjuk i huvudet”. Eller nåt annat passande.

dela texter du gillar

Om du gillar ett inlägg – dela det via mejl eller sociala medier. Klicka bara på mejl-, facebook- eller twitterknappen längst ner under inlägget så sköter det sig själv.

Tipsa nån som ordnar saker

Känner du nån som ordnar föredrag eller fortbildningar? Ge en hint om att psykfallet gärna bistår med sin balanserade syn på tillvaron. Ett förfluget ord är hundra procent mer än inget ord alls. Och om du får napp lovar jag att börja läsa min mejl igen…

Kontakta nån spindel i nåt nät

Detta är överkursen, för dig som är uppkopplad mot något slags nät av redaktörer, förläggare och vaddetnukanva. Promota mig fram till ett bokkontrakt så får du bloggbonus extra premium guld! (Det vill säga jag bosätter mig i din nattduksbordlåda så att du äntligen kan känna tryggheten av att ha ett privat psykfall tillgängligt när det blåser.) Och jag kommer bli extremt premium de luxe glad och oerhört friskvårdad. Jag håller det inte för otroligt att det kanske till och med skulle få mig att puttra igång lite smått igen.

Sådär, simsalabim har jag gjort det pinsamma som dagens unga youtube-generation gör utan att blinka. Jag har sagt: Se mig! Gilla mig! Säg att jag är bra! Låt dina vänner bli mina vänner, och dina vänners vänners vänner i all evinnerlighet amen.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Psykoprofetens klyschor

Depression. Det är när livslusten långsamt pyser ur själens ballong. Utmattning är en helt annan sak. Utmattning kan leda till depression och vice versa, men utmattning handlar inte om brist på lust eller vilja. Din ballong kan fortfarande fortfarande fylld, men snöret du håller ballongen i glider ur ditt grepp. Det inte livslusten som försvinner, det är kraften att följa den. En jätteviktig distinktion och för de flesta kanske en självklarhet, men den medicinska expertisen har mycket lite att ge på utmattningsområdet. Varken psykiatriker, sjukgymnaster, terapeuter, psykologer, neurologer, kuratorer, sjuksköterskor eller vanliga husläkare verkar förstå sig på den. Jag har prövat alla, fått oklara svar och inga fungerande råd. Deras samlade insikter kan enkelt sammanfattas i en mening: Utmattning går över, men det kan ta tid. Punkt och slut. 

Och så följer ofta några visdomsord. Man måste lära sig lyssna på kroppen, säger den upplyste psykoprofeten. Man måste sätta sina gränser, fortsätter hen. Ta hand om sig och inte vara så hård mot sig själv. Uppskatta de små glädjeämnena. Leva här och nu. Ta en sak i taget. Profeten halar fram den ena gyllene regeln efter den andra medan jag fortsätter mitt ihopsjunkna sittande i besöksstolen. Mitt ihopsjunkna tittande på parken utanför fönstret. Ett träd. Det önskar jag att jag var. Grått och avlövat och helt i avsaknad av några gränser att sätta eller saker att ta, en i taget. Profeten svettas och kämpar men gudsorden blir alltmer pressade och mina synder tycks inte vilja bli botade och snart är timmen slut. Har du svårt att höra mänska: ta en jävla dag i taget!! Skulle psykoprofeten helst vilja häva ur sig i professionell desperation, men sträcker fram handen och tackar för den fina pratstunden.

Klyschor är ofta ganska kloka och kan ibland vara rätt bra att ha, det har jag sagt förut. Men många guruloger har för vana att bläddra omkring bland dem lika ivrigt som om de vore sidor i FASS. Leverera dem med samma allvar som antidepressiva läkemedel. Det är som att få ordination på banaliteter. Utan vidföljande instruktioner. Mina piller vet jag på mikrogrammet hur jag ska ta. Jag vet om det ska vara tabletter eller kapslar, fastande eller till maten, morgon eller kväll. Jag vet vilka biverkningar jag ska notera eller ignorera. Men ingen har någonsin talat om för mig hur det går till att lyssna på kroppen. Exakt vad är det jag ska lyssna på? Låren, hälarna, skallbenet eller vänstra skulderbladet? Och hur gör man när man lyssnar kroppen? Använder man örat eller själen eller magen eller hjärtat? Kan en kroppsdel lyssna på en annan kroppsdel? Och om jag nu skulle höra nåt, vad ska jag göra med den information jag får?

Ok, så låt mig testa… (jag blundar, andas in och samlar mig) nu är jag verkligen är här och nu och jag är inte så hård mot mig själv utan jag vill njuta av de små glädjeämnena och nu lyssnar jag på kroppen, och kroppen säger: semlor. Jag är sugen på semlor. Ett otvetydigt budskap. Jag känner det fortfarande när jag slår upp ögonen. Jag vill ha semlor. Hur ska jag tolka detta? Ska jag köpa hem en kartong? Eller det kanske inte räknas som kroppen, att bli sugen, det kanske hör till själen? Eller till Freuds “Id”, lustjaget som måste tuktas och civiliseras? Fast nej, ingen har beskrivit detta lyssnande som en psykoanalytisk process. Men kanske är det själen som ska lyssna på kroppen? Den semmelsugna själen. Men om själen är en nykter despot, eller en ohämmad vilde, eller – vilket är det troligaste – båda två? Hur i helvete ska det där lyssnandet gå till hade gurulogen tänkt sig? Sånt kan jag fundera på ibland när jag sitter på besöksstolen och blir översköljd av visdomsord. Och så undrar jag var nånstans under utbildningen alla dessa upplysta gurus får lära sig att lyssna på kroppen. För jag skulle gärna ta del av kurslitteraturen.

Men det är klart att jag kan, till viss del, höra vad min kropp säger. Och urskilja vilka av kroppsrösterna jag ska lyssna till och vilka jag för tillfället ska ignorera. Man har ju lärt sig en liten smula sen man var ett spädbarn och skrek rakt ut när det där outhärdligt hemska kom tillbaks igen. Innan man lärde sig att det outhärdligt hemska betydde hunger. Absolut, jag har lärt mig rätt mycket. Och jag blir allt bättre på att identifiera de krypningar och molanden som signalerar att nu är jag på väg att åka på en utmattningssmäll. Det konstiga är bara att när jag kommer tillbaks till predikologen och berättar vad jag faktiskt hört under mina dialoger med kroppen så verkar hen ha förlagt ordboken (som väl måste ha ingått i kurslitteraturen?). Efter vederbörliga konferenser med min kropp kommer jag här med minutiösa mötesanteckningar och hoppas att predikanten ska dela med sig av sin klarsyn. Men mina nyanser och ordvändningar når inte fram. Mina försök att notera kroppens ilningar, brus, dimmighet, obehag och värk går förlorade. 

Predikanten tar bara fram sin rödpenna och skriver sitt utlåtande tvärsöver mitt protokoll: “utmattning”. Och så ler hen, med professionell godmodighet, och knattrar in “Ta hand om dig” i nåt osynligt datasystem så att jag kan hämta ut ännu en burk banalitet på apoteket. För det kommer gå över, försäkrar profeten/gurun/predikanten, men det kan ta lite tid.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Få sparken-karneval

Nu så. En knagglig start på hösten har det varit och en kvalificerad gissning är att det berott både på det ena och på det andra. En viss balans infann sig igår och om den bara kan ha vett att hålla sig i balans ett tag kommer det bli lite fler inlägg framöver. Så att jag riktigt kan grotta ner mig i bitterheten, hehe.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag under min sjukskrivning fått sparken från den arbetsplats jag vistats på de senaste tjugo-eller-nåt åren. I september var det dags att utrymma mitt kontor, en hyfsat halvotrevlig uppgift att starta hösten med, men det blev en riktigt skojig tillställning och en läxa till alla er i bitterhetsskolan som ännu inte kommit så långt i er mentala utveckling. Som jag alltså. Som redan är klar med den. 

Att få sparken som forskare är på ett sätt rätt odramatiskt – det händer typ vartannat år. Åtminstone om man inte har en fast anställning, vilket gäller de flesta av oss som saknar strategisk kompetens och tajming (konferensmingel har alltid varit grekiska för mig). Som löst hängande vetenskapare har jag därför, i konkurrens med mina ostrategiska systrar och bröder, fått söka pengar till min lön. Det gör man genom att slå blå dunster i ögonen på dem som sitter på de akademiska pengapåsarna. Just mina projekt har ju varit så unika, banbrytande och excellenta. Till skillnad från alla andras (som inte kommit så långt i sin mentala utveckling). Det är inte kul att luras, men efter ett tag lär man sig genren och vet hur man ska stoppa in orden som just för tillfället ger utdelning. Oftast är det nåt med post. Postsekulär, postkolonial, postkonventionell, eller den gamla godingen poststrukturell. Jag har aldrig håvat hem några jätteanslag, men lyckats så pass bra att jag blivit uppsagd vartannat, vart tredje år ända sedan min disputation. Det har blivit en administrativ rutin.

Men den här gången blev det riktigt jobbigt. Inte när uppsägningen trillade ner i brevlådan utan flera år tidigare. Det var precis i början av den senaste kollapsen. Jag befann mig i den där fasen där man fortfarande hysteriskt paddlar på i sin kajak fast man redan känner hur strömmen tagit greppet om båten och obönhörligt drar den mot det hotande niagaradånet. När jag väl började släppa taget insåg jag att nu var det inte bara kört, det var kört för gott. Jag hade redan kravlat mig upp efter två långa vändor på psyket, lyckats ta mig tillbaks och rasat igen. Den här gången skulle det inte gå. Jag visste det. Jag skulle aldrig mer komma tillbaks till den enda yrkesidentitet jag någonsin haft. Det var allt annat än en administrativ rutin.

Själva uppsägningen kom inte förrän flera år senare och då kändes det mest som ett konstaterande av faktum. Jag hade redan släppt taget. Det jag inte var förberedd på var känslan av skam och misslyckande. Obekanta, obehagliga känslor som jag tränat väldigt lite på att känna. Och när jag skulle ta mig till institutionen för att tömma mitt kontorsrum slog de ut i full blom.

Under min frånvaro har avdelningen fått en sprillans ny byggnad. Huvudattraktionen är Humanistiska teatern, den fantasieggande runda byggnaden som huserar en lika rund föreläsningssal. Arkitekturen är nyskapande med sina bronsfärgade perforerade väggar och konstnärligt utformade fasadbelysning. Föreläsningssalen är byggd som en amfiteater med innovativ (och demokratisk) hörsalsarkitektur. Det går inte att undgå att inspirationen hämtats från Anatomiska teatern i Gustavianum, den byggnad där jag en gång som kaxig trettiofemåring disputerade. 

Men i Humanistiska teatern kommer jag aldrig tala. Den scenen tillhör mina före detta kollegor. De har fortfarande hemortsrätt till universitetets innovativa (och demokratiska) samtalsrum. De kan ta plats vid podiet med den självklarhet som tillhörigheten skapar. Bara i hemlighet kan jag se den kaxiga universitetsläraren Maria framför mig; se hur hon nonchalant släntrar in i den fullsatta salen, bränner av en rad unika powerpoint-bilder, talar med min mest banbrytande röst och charmar publiken med mitt excellenta leende. I verkligheten ska mina böcker, papper och tankar sopas ut.

Bittert? Ja, nåt så in i helvete! Jag hade aldrig sett mitt eget arbetsrum, aldrig satt min fot i byggnaden eftersom den blev klar medan jag satt och spelade Uno på psyket. Uppgiften att leta mig fram till detta sprillans nya rum i det sprillans nya huset med mina gamla kollegor lurandes i faggorna gav mig mentala eksem. Jag förstod att bara jag gick in genom dörren skulle skamhatten växa fram som en svamp ur huvudet på mig. Nej, jag insåg att det skulle inte gå, aldrig i livet skulle det gå!

Men det var då jag blev andligen fulländad och fick den gudomliga upplysningen att vända på steken (vilket för övrigt alltid är en bra idé): tänk om det var precis tvärtom. Tänk om jag kände mig stolt och pigg och glad när jag gick in genom dörrarna. Hur skulle det vara då? Hur skulle det bittraste skamliga kunna möbleras om till nånting kul? Med andra ord: vad är motsatsen till få-sparken-skam? Kanske… karnevalsyra? 

Å ja, tänk vad underbart, tänkte jag då (rusig av religiös hänryckning), om jag kunde göra ett karnevalståg av alltihop! Med sambaorkester, clowner på styltor och eldslukare – och så skulle vi bara välla in allihop på institutionen, skratta och väsnas och myllra! Och jag skulle vimla nånstans i mitten av vimlet, delvis skymd av alla cancan-flickor och dragqueens. I kaotisk upprymdhet skulle vi dundra in i mitt kontorsrum och gemensamt tjoffa ner min hela min akademiska existens – alla otroligt viktiga böcker och pärmar och skit – i Ikea-kartonger och kassar från Coop. Sen skulle den paljettrydda akrobatgruppen från Bulgarien jonglera ut alltihop till neutral mark. Medan mina kollegor lektorerna, professorerna, prefekterna och promotorerna skulle stå tryckta mot väggarna och kissa på sig i ren panik. Ja! En sån vill jag ha! En karneval!

Åtta glada vänner nappar på min inbjudan till Få-sparken-karneval och vi samlas vid Pelle Svanslös-lekparken utanför campus för att mobilisera vår attack. Det blir inte så mycket paljetter och ingen är tillräckligt vig för att göra några saltomortaler, men det gör ingenting. Jag känner mig TRYGG när jag väller in i all stillsamhet, mitt i klungan av människor som inte ser mig som ett misslyckande. Inne på mitt, på en gång nya och gamla, kontorsrum uppstår snabbt en febril flyttfest: jag slänger böcker och pärmar ur hyllorna i vild frenesi och karnevalsdeltagarna fångar och packar enligt mina instruktioner. 

Flera av hyllmetrarna upptas av gaffelpärmar, sorterade efter färger, alla med omsorgsfullt kategoriserande registerblad och fullspäckade med artiklar, meritförteckningar, ansökningar, bokmanus, protokoll och publikationslistor. Och så är det allt det jag lämnat mitt i steget. Det som låg på bordet när jag gick hem från arbetet utan att veta att jag aldrig skulle komma tillbaks: utskrifterna av mina sista forskningsintervjuer och mina sista analyser – nästan klara, på väg att bli nya (banbrytande och excellenta) artiklar. Jag sätter några festivalyra vänner på att kassera alltihop. En efter en knäpps pärmarna upp och lass efter lass av mödosamt ihopgnetat arbete kastas i den gröna papperstunnan. 

Jag stannar upp i några ögonblick med en egendomlig känsla. Lite som den man kan få när man står under stjärnhimlen – att vara så obetydlig. Att vara så oerhört lätt att radera ut. Jag brukar tycka om att stå under oceanerna av mörker och stjärnblink från tidsåldrar som redan passerat i ett synfält som bara räcker till en bråkdels sandkorn av allt som finns. Jag brukar tycka det känns skönt att förstå hur obetydlig jag är. Det skapar liksom mer andrum åt nuet – saker och ting blir lättare att skratta åt när de faktiskt inte är så betydelsefulla i det stora hela. Som orättvisor, obehagligheter, otillräckligheter. Kanske till och med ondska.

Men pärmarna. Det är känns annorlunda. Under stjärnhimlen är vi alla lika. Rang och status betyder noll och intet sett ur det kosmiska perspektivet – alla har vi ju lika lite inflytande över att Jupiter håller ordning på sin omloppsbana. Men medan allt mitt arbete går till pappersåtervinningen står kollegornas pärmar fortfarande kvar och samlar vördnadsbjudande damm. Institutionens golv, tak och väggar skyddar dem mot den egalitära oändligheten och därinne fortsätter de fortfarande forskande forskarna forska vidare (ha!). Själv står jag utanför i universums allomfamnande intighet. Hud mot hud med ett världsallt de viktiga inte ens hinner tänka på. De har ju sina pärmar. Sina nya perspektiv på syföreningar, amatörbowling, damtidningar och transexuella dagmammors meningsskapande i mötet med iranska busschaufförer i Halstahammar från ett Post Nord-iskt perspektiv. 

Bittert? Jag ser mig omkring på kompisarna som solidariskt och tveklöst ryckt ut. Malin river ut artiklarna om kropp och filosofi, David packar kartongen med spara-böcker och Taha kastar effektivt ner de ratade böckerna i gröna tunnan. Nä. Inte bittert. Och till sist blir det tomt och vi drar hem till mig för att fira. Champagnen ligger på kylning och jag har redan hämtat tårtorna från Güntherska. Världshistoriens första bakverk prydda med texten: “Hurra – jag har fått sparken!”.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.