Dina mörkaste begär

Har du sett serien ”Lucifer”? Konceptet är att Djävulen tagit semester från sin dysfunktionella familj och hamnat i Los Angeles (var annars?). Han lever helt öppet som Djävulen, säger att han kommer från Helvetet och skryter om sin odödlighet. Det är inget problem eftersom ingen tror honom. Folk ser bara en odräglig, sexig jävel i Armanikostym. Det ingen undkommer är dock hans magnetiska blick. När han spänner ögonen i dig och frågar, med sin förföriska brittiska accent, ”what is your deepest darkest desire” kan du bara inte motstå. Du avslöjar dina hemligaste drömmar, oavsett om de handlar om att bli president, öppna kattpensionat eller mörda din granne. Ingen kan stå emot – och vem skulle egentligen vilja? Att bara för ett ögonblick bli föremål för denna djävuls uppmärksamhet toppar genansen i att bli avslöjad, många gånger om.

Min dotter och jag är pinsamt besatta av denna fåniga serie. Häromdagen frågade jag henne vilket som var hennes djupaste begär och ganska snabbt hade hon ett generande svar redo. En hopplöst omöjlig längtan. En påminnelse om det barnsliga hoppet om perfektion och odödlighet. En ganska underhållande fantasi.

Så vilket var mitt begär? Jag grunnade. Spejade djupt in i själens mörker. Letade efter dörrar in till mina mest orealistiska fantasier. Och hittade ingenting. Det kunde ju inte vara möjligt. Jag blundade och ägnade mig åt en stunds mental krystning, men nej. Det ekade tomt och mörkt.

Jag tappade för ett ögonblick fotfästet – jag, som ständigt plågar vännerna med mina bisarra drömmar. Som med lätthet slänger ur mig de galnaste associationerna och kan bli full och galen trots att jag inte druckit en droppe. Fantasifärdighet är ju mitt andra modersmål! För att inte tala om min förmåga att veckla ut och in på mig själv vid de mest olämpliga tillfällen. Att uttala mina innersta begär borde vara en barnlek.

Men någon hade släckt lampan innanför skallbenet. Och efter en stund insåg jag att det var jag själv som gjort det. Jag har ju som ni vet pensionerat mitt hopp.

Ett begär glimmar trots allt till ibland, men när det väcks kommer alltid en uppflammande bitterhet i släptåg. Det är naturligtvis begäret efter hälsa. Min fråga är vad man gör med en sådan längtan om prognosen inte är så god. Jag har, efter en massa turer, till sist fått påbörja en utredning för ME/CFS och allt lutar mot att jag faktiskt har den sjukdomen. Och om det stämmer kommer jag sannolikt aldrig tillfriskna. Sjukdomen är kronisk och oftast blir man bara sämre. Det är trist, och det gör liksom att jag hellre satsar energi på att må bra än att bli frisk. Begäret domnar bort.

Just nu definierar ohälsan mina gränser, och inom ramen för de gränserna har jag inga begär. Dåliga dagar är sängen mitt livsrum och goda dagar kan jag skriva bloggtexter och dessutom laga middag. Men när jag är hänvisad till min obäddade bädd begär jag ingenting annat än att kunna umgås med Lucifer en stund. Bara jag inte låter hans sammetsblick ta sig ut ur datorn. Frågan om mina begär gör mig mest trött. Jovisst. Jag minns njutningen i att susa nerför skidbacken när granarna är tunga av snöklasar. Jag minns lättheten i att sätta sig på ett tåg och kliva ut i en främmande stad i ett främmande land. Det är goda minnen. Men där och då, i sängen med Lucifer, vill jag ju faktiskt varken åka skidor eller tåg. Det skulle vara alldeles förfärligt. Kroppen skriker vid blotta tanken.

Kära fru Frågespalt,

Jag är rätt sjuk och orkar inte så mycket. Det är tråkigt, men jag mår ganska bra. Jag spelar piano och umgås med vänner. Men jag kommer nog inte bli så värst mycket friskare och orkar inte längta. Är det dumt?

Tacksam för svar,
Utmattat Psykfall

Den fjärde bron

Offer kan vara jobbiga att ha att göra med. Deras lidande diskvalificerar våra egna triviala bekymmer, samtidigt som vi blir påminda om att offrets varför-just-jag väldigt lätt skulle kunna bli vårt eget. Den typen av problem kan tyvärr offret inte göra så mycket åt. Offrets utmaning är att undvika koftan. Att bli ett moraliskt offer. Ett sådant som folk kan tänka sig att bjuda på bröllop utan att vrida sig i våndor inför bordsplaceringen. Så vad är då psykfallets motsvarighet till kåt, glad och tacksam?

Det här är del fyra av min Offer-exposé (här är inlägg ett, två, tre) som handlar, typ, mest om ANSVAR.

Allt beror naturligtvis på vad som drabbat offret. Vissa katastrofer är så stora att den som står utanför inte ens kan föreställa sig hur den drabbade orkar fortsätta. En mamma jag träffade för flera år sedan fick inom kort tid uppleva att två av hennes tonårsbarn tog livet av sig och att hennes man dog av en hjärtattack. Och mamman stod inte bara på benen när jag mötte henne – hon var levande, hjärtevarm och skrattande. Som en sol. Jag fattade inte hur det var möjligt. Och det gör jag fortfarande inte. I jämförelse med henne har mitt liv varit otroligt skonsamt och tillrättalagt. Jag har inte förlorat vare sig föräldrar, syskon eller barn, jag har inte drabbats av några svåra fysiska sjukdomar och inte blivit utsatt för några brott eller olyckor. När jag tänker närmare på saken borde egentligen någon annan skriva den här texten, någon som har bättre erfarenhet. Men ni får hålla till godo med min bristfälliga manual:

Från offerskap till frihet utan att passera kofta

Ok, så du har drabbats, du drog nitlotten, du hamnade på botten. Vad göra? Ja, egentligen är det ganska självklart för den som någon gång nosat en KBT-terapeut i skägget. Åtminstone om skägget råkar sitta på mig, som inte är någon terapeut.

Min KBT-variant börjar med att du ältar och ältar och fortsätter med att älta tills du bara behöver älta ibland (älta är jätteviktigt, fram till den punkt då det inte är viktigt längre). Du slutar hoppas på bättring, bygger ett bo i soffan och hänger dig åt din olycka. När du till sist orkar öppnar du ögonen och upptäcker någonting alldeles i närheten av din misär som trots allt förmedlar en liten smula mening. Och så ser du till att faktiskt känna den lilla smulan mening. Kanske är det en chokladbit som ligger på soffbordet. Det är ju trots allt gott med lite choklad. Kanske kommer det aldrig bli bra igen, men medan du mumsar på chokladen kan du försöka må en liten smula bra där du ligger bland soffkuddarna. Det kan vara förödande tröttsamt, men du har egentligen inget annat val än att öva dig i förnöjsamhet. Helt enkelt för att det är tråkigare att bara vara ledsen.

Med lite tur blir du snart i alla fall lite piggare, och då är promenader inte så dumt. Väldigt korta små promenader. Bara fram till ån, till den allra första bron över ån. Passera skogsbrynet och sätt fötterna på den. Stå där en liten minut och se det brungrå skogsvattnet flyta fram under fötterna. Och gå hem igen. Här ska inte kämpas eller sättas upp några storslagna mål. Gå hem och ät choklad. Några veckor (månader, år) senare upptäcker du till din förvåning att du just passerat den andra bron, den som ligger lite längre bort i dalgången. Knappt utan att du märkte det. Du känner dig glad, lättad och segerviss.

Och då!

Fortsätter du underhålla din frustrerande förnöjsamhet. Du säger till dig själv:

”Tänk idag kom jag fram till den andra bron igen!”
”Och idag kikade jag bort mot den tredje!”
”Jaha, idag blev det bara den första…”
”…men förra veckan kom jag ju inte ut alls, så, typ hurra (antar jag)!”
”Idag blev det bara choklad. Alltid något.”

Skit i alla löparentusiaster, längdskidåkare och cykelfanatiker som svischar fram på det där sättet du minns kändes så skönt i kroppen. Eller vad det nu är du behöver skita i. Skit i det. Här är här och du är du och imorgon finns faktiskt inte än. Kanske kommer du till tredje bron en dag, men det är ingen idé att hetsa upp sig över framgångarna. Se bara på mig! För en månad sedan tog jag mig hela vägen till den fjärde bron, en berusande känsla av att stå på kanten till Världen Utanför. Igår tog jag med möda en omväg genom skogsbrynet på väg till Hemköp.

Och det är klart. Det är i sådana stunder man tänker: ”Jaha, nu är nu och glaset är halvfullt och det är roligare att vara glad? Vad fan, pissa mig inte i ansiktet! Ibland är det hemskt och ibland fortsätter det bara att vara hemskt!!”

Javisst. Så känns det ibland. Livet är för jävla orättvist, men det är ingen fara. Ta och älta lite en stund igen. Gråt och förbanna alla som inte fattar hur synd det är om dig. Eller skriv en tragikomisk blogg (det hjälper).

Sedan går du ner till den första bron igen. Du ställer dig med fotsulorna mot brädorna och ser hur vattnet flyter fram under dig. Plockar fram chokladbiten ur jackfickan och mumsar lite i duggregnet. Och inser (för fjortielfte gången) att det fortfarande är roligare att vara glad över det du får vara med om än att vara ledsen över allt det du kanske aldrig mer får uppleva.

Bild: Tildelo Stålhandske

Känner du? Att det är lite lättare att andas? Att trycket över bröstet har lättat? Det är ju trots allt så att offerkoftan inte värmer. Den funkar mest som ett pansar mot andras lyckadhet, och det är inte så kul att skramla omkring i en rustning. Och här står du faktiskt på bron och knäpper upp knapparna! Eller hur man nu tar av sig en rustning. Du börjar bli ett moraliskt acceptabelt offer och det går bra att ha dig i möblerade rum igen. Meningen med ditt liv bestäms inte av om du kommer till första, andra, tredje eller fjärde bron, utan av att du faktiskt håller på med det. Att leva.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Varför tänkte ingen på vitaminer?

Frånsett handspritandet och bekymret med att hålla min kära mor på två meters avstånd har sommaren varit bra. Faktiskt alldeles enastående bra. Nästan mirakulöst!

Som jag väl har sagt ett antal gånger är det inte depressioner som varit mitt största problem de senaste tre åren, det är min utmattning. Detta luddiga, fluffiga tillstånd som undflyr de mest celebra och beprövade överläkares och hälsogurus fattningsförmåga. Utmattning kan, enligt expertis jag konsulterat, bero på stress, fattigdom och långvarig psykisk ohälsa; det kan bero på autoimmuna eller neurologiska dysfunktioner; det kan handla om att man äter fel (för mycket socker och för lite spenat); det kan komma sig av ett överdimensionerat överjag, av överprestation, omorganisation, skilsmässa och fyra bröllop och en begravning. 

De har ingen aning!

(Jag kommer till miraklet alldeles snart, men jag måste ju förklara vad det var som mirakulerades.)

Utmattningar är dessutom olika. Det finns en speciell sorts utmattning som kallas ME (myalgisk encefalomyelit, eller kroniskt trötthetssyndrom som det hette tidigare). Det har stått en del om den i dagstidningar de senaste två åren kanske, men det är inte en medicinsk fluga. Diagnosen antogs av WHO redan 1969 men har trots det rönt varierande grad av acceptans hos läkarkårerna i olika länder. Har du dålig koll på vad det rör sig om? Här kommer intensivkursen: Har du ME blir du inte bättre av stärkande skogspromenader. Och där var kursen slut.

Varför blir man inte bättre av den välkända friska luften? Kan man ju fråga sig när man avslutat intensivkursen. Skogspromenader som är så himla bra. Ok, vi fortsätter med fördjupningskursen. Skogspromenerande är, hör och häpna, inte för alla (som man säger om maratonlopp, bergsbestigning och djuphavsdykning). Och det är inte för mig. Eller väldigt ofta inte. Om jag haft en dålig dag och trots detta tagit en stärkande skogspromenad får jag värk i hela kroppen, svårt att ta in omgivningen och kan bli så svag i benen att jag inte tar mig hem, med mindre än att jag lägger mig raklång på stigen och dör i nån timme. Hjärnvärk får jag också. Hjärnan känns så svullen att den trycker mot insidan av skallbenet, vilket leder till att jag blir kognitivt dimmig och har svårt att ta in vad folk säger. Risken att ramla ihop är större om jag tar med en kompis på promenaden, för då måste jag ju göra två saker samtidigt – gå och prata. Nej tre förresten, jag måste hantera alla stimuli också, alla stimuli som går utöver mitt hörn i soffan. Himlen, solen, vindfläkten, svalorna, trädstammarna, barren på stigen. Allt det där fina och stärkande. Det kan bli alldeles för mycket att jobba med.

Den här listan av plågor är inte avsedd att uppmuntra till syndtyckande och medömkan, de är till för att ni verkligen ska förstå miraklet.

Men tillbaks igen till ME, diagnosen. Precis som vid andra former av uttmattningssyndrom drabbas den som får ME framför allt just av utmattning, fysisk och mental. Skillnaden är att tillståndet är kroniskt, och att du faktiskt blir sjukare om du anstränger dig. Det kallas ansträngningsutlöst försämring. Alltså inga skogspromenader. Vilket är så emot alla vedertagna motionsmantran att det ibland inte är lönt att berätta vad du lider av – merparten av de svenska läkarna lever i villfarelsen att sjukdomen inte ens existerar. Och ordinerar därför skogspromenader. För det finns inga mediciner. Och terapi funkar inte heller (även om de villfarande läkarna gärna tror det). Det går inte att tänka, träna, vila eller analysera sig ur sjukdomen.

ME är inte en psykologisk sjukdom, utan en neurologisk. Och dessutom, enligt WHO, en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. Kanske inte helt orimligt med tanke på att 25% av patienterna inte kan ta sig från sitt hem. Eller sin säng. Någonsin. Mindfulness kan då i bästa fall hjälpa dig stå ut med eländet. 

Jag har inte fått någon diagnos. Det är nämligen minst 24 månaders väntetid till specialistkliniken i Stockholm. Och det tog tre år innan min läkare tyckte att det fanns anledning att skriva en remiss. Inte för att jag vill ha ME, jag har fruktat och spjärnat emot min misstanke i många år. Det hade ju varit kul att hoppas på att jag nån gång skulle orka cykla, simma, dejta, storhandla, bjuda på middag igen. Att kunna planera saker mer än en dag framåt och orka göra mer än en sak om dagen.

Då kom miraklet. Jag fick tips av en kompis (ja, efter tio års patientkarriär och vårdbesök hos en uppsjö av specialister kom tipset från en kompis) om att B12 kunde ha effekt på patienter med ME. Vitaminen B12 alltså. Som man kan köpa på Ica. Fast dosen måste vara väldigt hög, så Ica-burkarna förslår inte så långt. Vilket man kunde önska sig när man har en husläkare som tycker att idén låter suspekt. Det finns nämligen ingen ”evidens”. Inga dubbelblinda studier. Ingen vedertagen praxis. Jag försedde min läkartant med en vetenskaplig försöksstudie som visade på gott resultat. Bortkastat. Det var när jag råkade nämna att jag är glutenintolerant som en svag glimt tändes i hennes ögon. Har man gluten kan man nämligen få brist på B12 – och det är tydligen vetenskapligt bevisat enligt konstens alla regler. Alltså fick jag börja med en injektion var fjärde vecka.

Först hände ingenting. En vecka gick och jag höll mig mest i mitt soffhörn, pysslade med saker befriade från kognitiva utmaningar. Inga böcker, inga mejl, inga inköpslistor. Så en onsdag tog jag moppen och mötte upp minstbrorsan och hans två solstrålar (två och fem år gamla) vid en lekpark. Vi hade jättekul. Jag lekte, busade och – vad höll jag på med? – klättrade i klätterställningen! På vägen hem tog vi en sväng i skogen. Jag gick över barrstigen, tittade på träden och hade 3-åringen på axlarna. Och när jag kom hem diskade jag! Jag var i chock. Här var plötsligt något som liknade jag igen.

Detta var i april. Sedan gick maj, juni och juli och jag insåg efterhand att ruset, för det var så det kändes, varade i max en vecka. De andra tre veckorna, i väntan på nästa spruta, sjönk jag ner i dimman igen. Så jag återvände naturligtvis till tant doktorn och sade:

  1. Skriv ner i ditt block att B12 kan vara en idé vid utmattning, så att du inte glömmer det. Så att andra inte behöver vänta i tio år på vändningen (hon snörpte på munnen).
  2. Kan jag få fler sprutor tack.

Men det fanns ju ingen evidens för fler sprutor så det var tack och god natt. Jag påminde om studien jag presenterat för henne och hon gick, motvilligt med på att kontakta läkarfackets interna läkemedelsexpertis. Så i augusti fick jag beskedet. Mångordigt redovisade hon för den studie jag själv presenterat för henne, där patienterna själva injicerar B12 en gång i veckan. Och så avrundade hon helt överraskande:

Om du är intresserad av att prova ovanstående behandling på eget bevåg kan jag förskriva det eftersom jag förstår att det är mycket värt för dig att må bättre.

Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Nu går jag omkring och förbluffas av mig själv dagligen. Jag går förbi min cykel och tänker ”jag kanske skulle ta en liten tur”, ser att golvet är skitigt och tänker ”jag tar väl och dammsuger imorgon”, jag spontanbakar sockerkaka, hälsar på en kompis och går och handlar samma dag!! Det är som att marknadsståndet slås upp igen inuti mig: kantareller och hallon och laktrisremmar och allt du kan önska. Vart ska detta ta vägen? Kan jag sköta mitt hem på egen hand? Börjar det bli dags att söka jobb??

Så hejdar jag mig en smula, låter dagarna gå och håller alla tummar och tår för att detta ska fungera. Också på sikt.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Bada i pölar, bestiga berg

Jag är nog bara oföretagsam. Tänker jag ungefär minst tre gånger om dagen. Att det nog egentligen är min karaktär som brister. När välfärdssamhället stoppat om en med elva mjuka tusenlappar i månaden är det väl lätt hänt att man insjuknar i lättja. Förlorar sin stamina och moraliska kondition. För man måste ju ingenting när staten pensionerat en. 

Tankarna kör runt som i en karusell i mitt huvud där jag ligger i soffan och inte skriver nån blogg (vilket jag uppenbarligen inte gör särskilt ofta). Och hjärnan fortsätter tugga på dem när jag hasar ut i köket för att bre mig ett par fullständigt överflödiga messmörsmackor. För jag vill ju också tugga på nåt och det är ju i alla fall knäckebröd. Försöker jag tänka, medan jag balanserar dator, knäckemackor, snusdosa och mobil till soffan. Men hjärnan är för rationell för att jag ska tro på det.

Medan jag knaprar i soffan tänker jag på utdöda djur. Ett specifikt sådant. Det hade sin glansperiod under nittonhundratalets mitt och klarade sig bara i ett mycket specifikt habitat: hemtrevnadens och de ingefärskonserverade päronens industrisamhälle. Alltså hemmafrun. Hon gick ju hemma och skrotade hela dagarna, precis som jag. Varför låg inte hon i soffan och kollade på Arkiv X? För det gjorde hon ju inte. Hon fyllde dagarna med påhittade plikter, uppammade tillräckligt mycket pliktkänsla inför uppgifter som att putsa kopparkärl, mangla lakan, byta hyllpapper, stärka dukar, piska mattor och allt vad det nu var som ingen längre gör. Och hade disciplin nog att dessutom sköta den den nödvändiga ruljansen av korvstoppning, strumpstoppning och allmän stoppning av damm och lort. Varje dag. Hon led samma brist brist på chef och arbetskamrater som jag men coachade och schemalade sig så att sysslorna var avklarade lagom tills gubben kom hem och klev ur galoscherna i den nyskurade tamburen. Tänk bara – blommiga hyllpapper med krusband, kliniskt ren diskbänk och fyra blogginlägg i veckan! Den som ändå var hemmafru… 

Men jag har ingen moral. Mackan är uppäten och jag vill ha en till. En ännu mer onödig. Men då måste jag resa mig igen och det blir ju jobbigt. Lättjan vinner över frosseriet. Alltid nåt. Jag sjunker ner i min bästa soffpotatisposition. Då minns jag att jag faktiskt inte alltid varit lat. Nej, fel. Jag påminner mig om det. Anstränger mig för att komma ihåg att jag faktiskt inte alltid legat i soffan. Den Maria som blev sjuk en gång i forntiden var ingen soffpotatis. Livet var för obegripligt, spännande och smärtsamt för att hon skulle vilja dega ner sig. Och för roligt. Så hon höll på. Tränade, dansade, kulade, spelade, sjöng, skrev låtar och åkte på turné. Fixade fester, konserter, konferenser, tankecirklar, skidtävlingar, maskerader, kurser, festivaler…

Fast det där säger ju ingenting (avbryter min hjärna). Du kanske inte direkt är lat nu heller, men bekväm. Du har blivit så van av att gå hemma och känna efter. Du har kanske inte (tillstår hjärnan motvilligt) hoppat ner i den lättjefulla bubbelpoolen med flit, men det är du som måste kliva upp. Bara du hivar dig över kanten och kommer igång med nåt så kommer kraften komma tillbaks, säkert som amen. 

Jamen… jag har ju försökt!

Ja, det är klart att det är svårt att släppa Arkiv X och Sims när de har utgjort din heltidssysselsättning i tre år. Lika svårt som det är att få ordning på dygnsrytmen när inga plikter nånsin kallar. Men det finns väl inte en människa som blir pigg av att skjuta på lunchen till klockan tre varje dag. Det är bara att du bestämmer dig! 

Nä, håll käften gamla hjärna, du skämmer ju ut mig! Och förresten är det inte sant. Jag tittar verkligen inte på TV-serier och spelar Sims hela tiden. Eller äter lunch klockan tre. Det är bara dåliga dagar.

Jaha (hjärnan snörper på munnen). Då har du rätt många dåliga dagar i så fall.

Ja, det kanske jag har, men skulle det vara mitt fel?

Hjärnan lägger armarna i kors, fnyser och tittar åt ett annat håll. Jag tar tillfället i akt och fortsätter hänge mig åt bitterljuva minnen. För att påminna mig om att jag inte är dålig, inte i grund och botten usel. 

Den fornstora Maria var modig, visst var hon? (Jag trevar i marginalen till det förflutna.) Jo det var hon. Istället för att tågluffa drog hon till Kamerun. Utan vett och visum for hon iväg, tappade bort sig, hamnade på ett kloster i djungeln och mellanlandade på ett muromgärdat hospital i Paris på vägen hem. Jo hon var modig. Och galen, och inte alltid på ett dåligt sätt. Älskade att kasta sig ut i det okända, göra det som inte passade sig. När hon läste till präst experimenterade hon så mycket att ärkebiskopen till sist fick nog, och så var det slut med den karriären. Då hittade hon annat att experimentera med. Sig själv mest. 

Fornstora var alltid i. Vad hon än gjorde. Alltid mitt i. Om hon inte var det var hon inte där. Det fanns ingen mittenväxel på hennes cykel – att delta till hälften var fysiskt omöjligt. Hon trampade, voltade, gjorde sig illa och kravlade sig upp. Hellre leda cykeln över ett berg än ta sig tillbaks genom skogen och ut på farbar väg. Hellre plumsa i med skidorna än köra på den knöliga stigen i strandkanten. Sträcka ut, supa in, fylla sig med liv. Upptäcka, avslöja, bli genomskådad. Mötas, älska, bli förstådd. Eller utnyttjad och sviken.

Fornstora var alltid omgiven av människor. Ommyllrad av människor. Hon drev kulturkrog i sin lada, serverade öl och kärlek till hundratals gäster hela somrarna. Om hon inte tvättade handdukar och letade efter bortsprungna gafflar efter alla sjuttio gäster som råkat övernatta under sommaren. Hennes hus var som muminhus, alltid befolkade med mer eller mindre vilsna gäster. Vid sidan om jobb, och barn och hem. Viktigheter som hon alltid roddade på egen hand, oavsett anställningsform och civilstånd. 

Jag sneglar lite oroligt mot hjärnan efter denna övning i selektivt självförsvar, men hon sitter på golvet med något glasartat i blicken så jag ignorerar henne.

Jag minns några sommardagar för nästan trettio år sedan. Ögonblicksbilder av det som gått förlorat. Just den här sommaren var jag hjärtekrossad. Ett passionerat folie-à-deux hade skoningslöst avslutats och jag hade förlorat den-enda-i-hela-världen-som-förstod-mig. Det var sådär överhemskt som det bara kan bli när man är tjugo och vet allt om livet men inte har en aning om hur man skrapar ihop sig efter ett bakslag. Hemskt, men också rätt skönt. Efter ett tag. Jag hade ingenting framför mig, ingenstans att bo och ingen att hålla i handen. Jag var försmådd och fri. Så jag drog till Kebnekaise fjällstation där min gamla barndomsvän jobbade. Vi gick på tur, övernattade i en fjällstuga invid en iskall sjö som jag naturligtvis badade i. Fornstora badade i alla vattensamlingar som, enligt hennes mening, kunde betraktas som större än en pöl (fast på den isiga vårkanten, när dammluckorna i Trängslet ännu inte öppnats och Siljans sandbotten fortfarande sträckte sig hundratals meter ut från stranden hände det att hon badade i pölar också).

När vi kom hem till fjällstationen var vi rejält möra – jag hade nog inte motionerat på säkert ett år. Midnattssolen förvandlades till morgonsol utan att någon märkte det, men klockan sju pep alarmet och jag var uppe som ett skott. Idag skulle jag upp på toppen! Alldeles utan tvekan var det dit jag skulle. 

Kebnekaise sedd från Tarfala

“Håll ihop gruppen!” Det var två ledare från fjällstationen som höll koll på gruppen som en flock bergsgetter. Med betydligt sämre flås. Det var förfärligt brant och väldigt långt för att vara så förfärligt brant. En del av mig ville ge upp redan efter nån timme, kasta mig i ljungen och äta upp hela chokladkakan för nödbehov. Men jag besegrade lusten att ge upp. Jag besegrade min tunga andhämtning. Jag besegrade de värkande lårmusklerna och fortsatte baxa mig uppåt, steg för steg. Jag kom in i nåt slags rus och till sist kände jag att leden fick fortsätta så länge den ville, jag skulle orka. Jag skulle orka oavsett allt. Jag var påväg till den högsta punkten och jag var oövervinnerlig. 

Så nådde vi snögränsen och kunde ana toppen, vit och omutbar. Ledarna repeterade: “det är viktigt att vi håller ihop nu”. Det fanns väl glaciärsprickor nånstans, isbjörnar och sjöelefanter, vad vet jag, jag kan ingenting om fjäll. I alla fall. Vi fortsatte kanske en timme till och nu syntes toppen avteckna sig tydligt mot den gnistrande blå himlen. Runtom mig åt alla håll var bara nedanför – höga fjäll och snöklädda toppar långt under mig. Och bortanför ett stort skrammel av svarta klippblock syntes den sista stigningen till Sveriges allra längsta upp.

Då sprang jag. Jag sprang verkligen. Jag hörde ledaren ropa “vänta på gruppen” eller (vilket är troligare) “kom tillbaks din jävla idiot”. Eller så hörde jag inte det. Det hade ingen betydelse. Just då var jag fylld av Maria. Hon som är som ett litet spjut, som ser och luktar och känner som ett spjut. Rakt och klart och tveklöst. Hon hör med hudens hårstrån, tar sikte på det högsta, svåraste, konstigaste, dyker ner i sinnessamlingen, i det klarkalla, istydliga verklighetsvattnet. Det var hon som sprang över stenbumlingarna, som klättrade, kasade och sprang vidare uppför den snöklädda branten. Hon som inte kunde sluta springa förrän hon var ända uppe på toppen. 

Det var hon som aldrig mer kommer tillbaks. Fortfarande för några år sedan kastade jag mig i tjärnar om såna dök upp. Idag vet jag att det tar för mycket energi. Det var jobbigt ett tag, att veta det. Så länge lusten ville mer än jag förmådde fyllde åsynen av en stilla vattensamling mellan tallarna mig med smärta och vemod. Nu är också den avslocknad – lusten att kasta mig i. Det finns inte längre några stunder av den illvakna galenskap som var så mycket jag. 

Nu kikar plötsligt hjärnan upp där hon sitter på golvet. Reser sig och lägger en hand på min axel. Ser mig i ögonen på det ärliga sätt som bara man själv kan se sig i ögonen. Förlåt, säger hon. Inte skuldmedvetet och inte ömkande. Du förstår, fortsätter hon, det var lättare att anklaga dig än att se hur det faktiskt var. Att du är inte lat, du kommer inte igen. Att du har förlorat dig.

Ja, så är det. Skuldkänslorna är kanske lättare att bära än insikten om att nåt för alltid gått förlorat.

Psykoprofetens klyschor

Depression. Det är när livslusten långsamt pyser ur själens ballong. Utmattning är en helt annan sak. Utmattning kan leda till depression och vice versa, men utmattning handlar inte om brist på lust eller vilja. Din ballong kan fortfarande fortfarande fylld, men snöret du håller ballongen i glider ur ditt grepp. Det inte livslusten som försvinner, det är kraften att följa den. En jätteviktig distinktion och för de flesta kanske en självklarhet, men den medicinska expertisen har mycket lite att ge på utmattningsområdet. Varken psykiatriker, sjukgymnaster, terapeuter, psykologer, neurologer, kuratorer, sjuksköterskor eller vanliga husläkare verkar förstå sig på den. Jag har prövat alla, fått oklara svar och inga fungerande råd. Deras samlade insikter kan enkelt sammanfattas i en mening: Utmattning går över, men det kan ta tid. Punkt och slut. 

Och så följer ofta några visdomsord. Man måste lära sig lyssna på kroppen, säger den upplyste psykoprofeten. Man måste sätta sina gränser, fortsätter hen. Ta hand om sig och inte vara så hård mot sig själv. Uppskatta de små glädjeämnena. Leva här och nu. Ta en sak i taget. Profeten halar fram den ena gyllene regeln efter den andra medan jag fortsätter mitt ihopsjunkna sittande i besöksstolen. Mitt ihopsjunkna tittande på parken utanför fönstret. Ett träd. Det önskar jag att jag var. Grått och avlövat och helt i avsaknad av några gränser att sätta eller saker att ta, en i taget. Profeten svettas och kämpar men gudsorden blir alltmer pressade och mina synder tycks inte vilja bli botade och snart är timmen slut. Har du svårt att höra mänska: ta en jävla dag i taget!! Skulle psykoprofeten helst vilja häva ur sig i professionell desperation, men sträcker fram handen och tackar för den fina pratstunden.

Klyschor är ofta ganska kloka och kan ibland vara rätt bra att ha, det har jag sagt förut. Men många guruloger har för vana att bläddra omkring bland dem lika ivrigt som om de vore sidor i FASS. Leverera dem med samma allvar som antidepressiva läkemedel. Det är som att få ordination på banaliteter. Utan vidföljande instruktioner. Mina piller vet jag på mikrogrammet hur jag ska ta. Jag vet om det ska vara tabletter eller kapslar, fastande eller till maten, morgon eller kväll. Jag vet vilka biverkningar jag ska notera eller ignorera. Men ingen har någonsin talat om för mig hur det går till att lyssna på kroppen. Exakt vad är det jag ska lyssna på? Låren, hälarna, skallbenet eller vänstra skulderbladet? Och hur gör man när man lyssnar kroppen? Använder man örat eller själen eller magen eller hjärtat? Kan en kroppsdel lyssna på en annan kroppsdel? Och om jag nu skulle höra nåt, vad ska jag göra med den information jag får?

Ok, så låt mig testa… (jag blundar, andas in och samlar mig) nu är jag verkligen är här och nu och jag är inte så hård mot mig själv utan jag vill njuta av de små glädjeämnena och nu lyssnar jag på kroppen, och kroppen säger: semlor. Jag är sugen på semlor. Ett otvetydigt budskap. Jag känner det fortfarande när jag slår upp ögonen. Jag vill ha semlor. Hur ska jag tolka detta? Ska jag köpa hem en kartong? Eller det kanske inte räknas som kroppen, att bli sugen, det kanske hör till själen? Eller till Freuds “Id”, lustjaget som måste tuktas och civiliseras? Fast nej, ingen har beskrivit detta lyssnande som en psykoanalytisk process. Men kanske är det själen som ska lyssna på kroppen? Den semmelsugna själen. Men om själen är en nykter despot, eller en ohämmad vilde, eller – vilket är det troligaste – båda två? Hur i helvete ska det där lyssnandet gå till hade gurulogen tänkt sig? Sånt kan jag fundera på ibland när jag sitter på besöksstolen och blir översköljd av visdomsord. Och så undrar jag var nånstans under utbildningen alla dessa upplysta gurus får lära sig att lyssna på kroppen. För jag skulle gärna ta del av kurslitteraturen.

Men det är klart att jag kan, till viss del, höra vad min kropp säger. Och urskilja vilka av kroppsrösterna jag ska lyssna till och vilka jag för tillfället ska ignorera. Man har ju lärt sig en liten smula sen man var ett spädbarn och skrek rakt ut när det där outhärdligt hemska kom tillbaks igen. Innan man lärde sig att det outhärdligt hemska betydde hunger. Absolut, jag har lärt mig rätt mycket. Och jag blir allt bättre på att identifiera de krypningar och molanden som signalerar att nu är jag på väg att åka på en utmattningssmäll. Det konstiga är bara att när jag kommer tillbaks till predikologen och berättar vad jag faktiskt hört under mina dialoger med kroppen så verkar hen ha förlagt ordboken (som väl måste ha ingått i kurslitteraturen?). Efter vederbörliga konferenser med min kropp kommer jag här med minutiösa mötesanteckningar och hoppas att predikanten ska dela med sig av sin klarsyn. Men mina nyanser och ordvändningar når inte fram. Mina försök att notera kroppens ilningar, brus, dimmighet, obehag och värk går förlorade. 

Predikanten tar bara fram sin rödpenna och skriver sitt utlåtande tvärsöver mitt protokoll: “utmattning”. Och så ler hen, med professionell godmodighet, och knattrar in “Ta hand om dig” i nåt osynligt datasystem så att jag kan hämta ut ännu en burk banalitet på apoteket. För det kommer gå över, försäkrar profeten/gurun/predikanten, men det kan ta lite tid.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Som om det alltid skulle vara sommar

Jag ska skriva en bok om bitterhet. Jag kom på det i juli nån gång när jag satt i sjön (det är långgrunt hos oss) och molnen flanerade på himlen som obekymrade pensionärer i vita solhattar. Jag är ju för tusan världsbäst på att inte bli bitter, tänkte jag, har minst ett decennium av elände bakom mig och lyckas ändå vara glad! Nu börjar höstens svalkande gråhet äntligen omfamna oss och jag är riktigt helhjärtat bitter. Ha!

Det är lätt att vara lätt om hjärtat när humlorna bumlar runt rosorna som om de alltid skulle hålla på med det och skogsstigen lättjefullt promenerar iväg med en mot badstranden. Det var lätt när jag låg i hängmattan tillsammans med Klara (kan vi säga att hon heter)* och gungade lojt under äppelträden. Då kändes fortfarande sommaren som en självklarhet. Men Klara var, som tonåringar är, orolig. För allt. Skola, betyg, identitet, utbildning, jobb, pengar, partner och familj. Allt. Lite sorgligt kanske en så vacker dag, men varför inte? Ta alla ångestar på en gång så är du klar sen! Sade jag inte. Inte heller sade jag att de där ångestarna kommer hemsöka dig livet ut. För jag var ju inte ett dugg bitter. Istället plockade jag fram nån komisk anekdot från mitt miserabla liv och fick Klara att skratta. Och så förklarade jag att jag faktiskt inte har någonting av det som hon oroade sig för att hon aldrig skulle få. Och ändå är jag nöjd med livet. Sade jag. Ändå har jag det bra. Tyckte jag då. 

Faktiskt var jag så obitter att inte ens min havererade ekonomi kunde välta mig ur hängmattan. Min uppsägning har till sist trätt i kraft så sjuklönen har försvunnit och sjukpenningen gått ner till minimum. Ett psykfall som inte har nån anställning behöver ju inte köpa nya vinterskor eller gå på bio, det säger sig själv. I runda slängar (man ska inte prata om sin privata ekonomi har jag förstått, men en som glatt berättar om sina boendestödjare kan ta lätt på såna principer) måste jag nu klara mig på typ 10000 kronor i månaden. Möjligen 11. 

Vilket mitt obittra jag mest känt sig lite upprymd inför. Plötsligt behöver mina solidariska och ekologiska samvetstarmar inte slå knut på sig ständigt och jämt. Vi vet ju att vi inte kan konsumera oss ur den överhängande klimatkollapsen, ändå fortsätter vi flyga, köpa och slänga. Det är av nån anledning nästan omöjligt att styra om sin privata lilla skuta på ren vilja, så vi fortsätter obekymrat promenera vidare och lämnar ekologiska fotavtryck som bara ett tredubbelt jordklot skulle mäkta med. Nu blir jag helt enkelt tvingad till det de militanta miljövännerna (läs Greta) kallar köp-stopp. Vilken fantastisk utmaning!* Och kanske inte så omöjlig trots allt – säger Socialstyrelsen att sisådär 4500 ska räcka till allt som inte är hyra, då måste det ju gå. Som far hurtfriskt brukade sjunga när jag var nio och riktigt arg: 

Ett glatt humör ska man alltid ha, om vägen också är lång
Och sura miner är aldrig bra, nej skratta och sjung på en gång!
För om du bara tänker så, det här var roligt det måste gå
Det finns ingen väg som är svår för dig, gå fram med ett jublande hej!

Tjohej! 

Sen blev förstås vägen för svår i alla fall och det obittra jublet fastnade i vrångstrupen. Inget dramatiskt psykbryt eller depressivt hål eller så, jag gick väl bara ut för hårt efter semestern – ett läkarbesök, ett möte och en utrensning av mitt gamla kontorsrum. Notan för det avancerade kalaset blev flera veckors soffläge. Jag har knappt orkat spela Sims. Att koka soppa och gå ut med soporna; att prata med de vänliga själar som hjälpt mig koka soppa och kasta sopor – allt har inneburit kraftansträngningar. Jag hade precis tänkt sparka igång bloggen för hösten men orkade knappt tänka. Jag orkade inte ens sätta mig vid pianot. 

Och det var just det, att varken kunna skriva eller spela, som släppte in bitterheten genom bakdörren. Jag brukar säga att det enda jag behöver i livet är ett piano och en dator – kommer jag inte ut ur lägenheten på veckor kan jag ändå uppleva mening, bara jag har dem. Det är nog. Och jag menar det verkligen, jag har funnit en frid i att behöva så lite och en trygghet i att detta lilla inte kan tas ifrån mig. Pengar, partner och prestationer kan jag vara utan, men inte mitt skapande. En annan sak jag brukar säga är att det finns två saker som kan få mig upp ur soffan en mörk dag – Polly eller Bach. Godis är en effektiv och lättillgänglig medicin, men steget från soffhörnet till pianot har nästan varit lika lätt att ta. Med hörlurarna över öronen har Bach kunnat hålla mig vaken och levande. Då är det bara Bach och jag. Hans musik som jag plockar ur notbladet, mina fingrar som förverkligar den och mina öron som hör det han en gång tiden tänkte. Det är en evighetsbubbla, vid sidan av tiden, och jag har bara kunnat kliva in i den, varifrån som helst. 

Nu var kraften att ta sig till pallen borta. Till och med den. Jag hade reducerats till en köttklump. Jag stoppade in saker i ena änden och släppte ut dem ur den andra. Låg ner, masade mig upp. Åt, gick på toa. Lade mig igen. Annars intet. Bara kött. En hop inälvor intryckta i en hudsäck. En värld som pågår så långt ifrån mig att jag knappt vet om den existerar. Längtningar och önskningar från fem och tio år sedan överväxta med någon annans rötter och tjocka lager av mossa. De gamla drömmarna är i grund och botten meningslösa. Inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte kan. Inte orkar. För att jag lever med ständigt energiläckage. För att tanken aldrig verkar fyllas på. Hur länge kan en människa existera som ett stycke kött och ingenting annat?

En tung fråga. Gravt överviktig. Golvet bågnar och runt ringarna av fett har ett eget gravitationsfält bildats. Jag kommer inte undan. Trots att jag bevisligen mår bättre – jag skriver ju faktiskt. För en stund sen satt jag och försvann i gamla Mozartsonater. Och jag tycker det finns en poäng med att solen just nu skiner. Men det är som när man varit på begravning och inte kan skaka av sig insikten om att man faktiskt en gång kommer att dö. Veckorna i soffan gjorde det så tydligt att jag (och du och vem som helst) nån dag av nån anledning kan hamna just där, som köttklumpen i en säng. Den riktigt seriösa köttklumpen, den som blir kvar i soffan och aldrig mer kommer upp. Den som aldrig mer kan göra nåt av det som en gång kändes en gnutta meningsfullt. Skulle jag klara det? Skulle jag kunna ligga där i soffan, livet ut, utan att fullständigt ätas upp av bitterhet?* Skulle du? Det är såklart en omöjlig fråga, men jag trivs inte med att ha existentiella härvor liggande på hallgolvet. Och just denna härva… tja, min fundamentala osäkerhet inför den bådar inte särskilt gott för min stackars bitterhetsbok. Den matchar mitt projekt lika illa som mossgröna manchesterbyxor passar till en illande orange lackkorsett.

Så jag har tänkt att ni helt enkelt får hjälpa mig med detta. För min bitterhet till trots vill boken om bitterhet fortfarande bli skriven och jag tänker mycket bättre när jag pratar med er. Alltså tänker jag fortsätta prata vidare runt samma tema och kanske i slutändan skramla ihop lite texter till boken. Det blir förmodligen utflykter till andra frågor också och helt säkert rapporter från min allmänt tragikomiska existens, men rätt mycket bitterhet alltså. Vad tror ni om det?

Slutligen, för ovanlighetens skull, några fotnötter:

* Det är min dotter Tildelo på sommarbilden, men Klara är inte Tildelo. Det är en annan flicka som egentligen heter nåt helt annat.

*Känslan av upprymdhet inför att hamna under fattigdomsgränsen är naturligtvis nåt bara rika trashankar kan unna sig. Jag har anhöriga som kan pröjsa för mitt lithium om det skiter sig fullständigt och en stuga att retirera till om jag skulle bli vräkt. Så att.

*Att ligga i soffan livet ut låter kanske överdramatiskt, men det har att göra med en diagnos som jag ska utredas för och som sätter skräck i mig. Mer om det senare.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Midsommar vid farmors svarta yllekjol

Sommarlov!

Syréner, Den blomstertid och köpepizza. Det fick vi alltid då, och bara då, när skolan tagit slut (annars var allt tråkigt hembakt…). Min barndom, har jag kommit att inse, var inramad av en lång räcka återkommande ritualer. Det var inte bara att det blev påsk och jul, det var alla saker man alltid gjorde på och runtikring högtiderna. De återkommande viktigheterna, likt klockslag som mätte in året i hanterbara proportioner.

Midsommar skulle firas hos farmor och farfar i Leksand om det skulle vara rätt. Där var stången den högsta, bergen de blåaste och natten som fullast av de vackraste blommorna: smörblommor, lupiner och midsommarblomster. Farmor fick hjälpa mig med dräktens krångligheter. Blus utan knappar, liv med snörning, kjol med hyska, och så väskan och förklädet som hette  kjolsäck och majd. Sist satte hon fast broschen i sjalen. Den som hette som farfar lät precis innan han började berätta sina släkthistorier. Harsklä. Farmors fingrar var svala när hon stack in handen under blustyget för att skydda mig från nålen. När broschen satt på plats tog hon ett steg tillbaks och granskade mig kritiskt, rättade till nån detalj och log rundkindat så jag förstod att jag var fin. Dräkten skavde, förklädet åkte ner och det blev svettigt under kjolen, men det var så det blev midsommar.

På bron in till Noret var det proppfullt med folk, men bara jag höll mig intill farmors svarta yllekjol var jag trygg. På älven under oss gled de långa kyrkbåtarna fram som om de rotts fram från forntiden. Kören och spelmanslaget satt vid årorna, tio på vardera sida. I mitten hade de med sig de stora lövade kransarna och hjärtat som stången skulle smyckas med. Jag registrerade inte så mycket av detta och märkte aldrig att kören sjöng på vägen, men kyrkbåtarna skulle ju vara där såklart. Det var så det blev midsommar.

I midsommarvimlet, ännu för ung för snörlivet

Majstången var 25 meter, faktiskt på riktigt världens högsta och därför tog det väldigt mycket tid att resa den. Farmor dukade upp med kaffe, rabarbersaft och doppa på den skotskrutiga filten. Det finaste sparades till midsommardagens kyrkkaffe, men det fanns prostmagar och kardemummaskorpor. Lite torrt, men sött och gott. När stången med en skälvande suck kom på plats mot sitt fundament utbröt ett tiotusenfallt hurrande och min flickstämma överröstades av alla andras vrål. Jag höll för öronen och tog mor i handen. Sen drog jag henne med mig till stången för att vara med i dansen. Kusin Anna var med också, men det gällde att ha nån vuxen med sig in i vimlet av vuxna som hoppade grodor som om det gällde livet. Det blev snabbt ett virrvarr av ringar, den ena utanpå den andra, och när vi kom till “å vi ska dansa bomfaderalla” blev det sån fart att handen alldeles säkert höll på att gå ur led. Det var underbart och alldeles precis så som det skulle va.

På midsommardagen var det mycket turister i kyrkan. Turisterna var såklart inte riktigt på riktigt. Som främmande fåglar flaxade de nyfiket längst bak i kyrkan; förstod inte när de skulle sitta och stå, viskade högljutt och pekade. De stirrade in i vårt gemensamma timglas där sanden rann jämnt och lungt och där till och med jag visste att organisten hette Skommar. Jag satt mitt emellan farmor och farfar på deras speciella plats i kyrkan, den där de alltid brukade sitta. I blåmajd och tuppharsklä sjöng jag med i psalmerna så högt jag kunde, sneglade på farfar och hoppades att han hörde hur rent det lät. Men far och farfar tävlade sinsemellan med sina kraftfulla röster, så jag tydde mig till farmors hemliga och djupa stämma.

Jag var stolt över henne där i kyrkbänken, och efteråt på kyrkbacken med alla flängande stockholmare och japaner som ville fota oss i dräkterna. Hon var riktigheten. Mäktigt mullig; lekfull, barsk och len om kinderna. Stolt ägare av rätten till liv och plats. Hon visste, och gjorde som man skulle. Hon var en årsrytm att luta sig emot, en puls inunder livets nyckfullhet. Otvetydig. Ett rätt och ett fel.

Idag är jag nån slags relativist. Förstås. Det är en oundviklig biverkan av humanistisk forskning. I min värld finns inte längre några timglas, prostmagar eller otvetydigheter. Allt handlar om de förbannade perspektiven. Att du uppfinner verkligheten varje gång du upplever den – att du väljer att se, tolka, höra och röra. Du väljer vad du ser och hur du gör det. Du väljer, fast helt omedvetet, eftersom du är muslim, kvinna, psykfall, hamster eller frimärkssamlare. Alltså finns det egentligen inte några blåaste berg, ingen otvetydig gud, inga korrekta kakor att servera på din skotskrutiga utflyktsfilt. Såklart blir det vintermörker, tussilago och ljusa sommarnätter också i den stackars relativistens liv. Det blir jullov, påsklov och skolavslutning. Men själva årsrytmen är ändå suddig, tiden inte lika tydligt utmärkt av kjolsäckar och köpepizza.

Så sitter vi här, jag och dottern, på farmors gård, i de halvblå bergens Leksand. Midsommarblommorna är samma som i Uppsala, Tomelilla och Nynäshamn, och majstången som snart ska resas är 23 meter, av säkerhetsskäl. Själv är jag traditionsenligt orkeslös och dottern har sin hävdvunna gamla ångest. Det är nog bäst att vi gör som vi oftast gör. Stannar i stugan och tittar på Game of Thrones. Eller, som ett avbrott i rutinen, spelar lite Sims…

Nej. I år tror jag faktiskt jag ska tråckla på mig snörlivet. Och hitta harsklä till dottern och fästa hennes brosch med min svala (?) hand. Baraföratt. Bara för att det är sommar. Bara för att farmor fortfarande bor i sina färgglada broderier på mitt snörliv och min kjolsäck. Jag kan ju vara den hemvävda kullan liksom lite ironiskt, lite utmattat på distans. Bara för att sanden som sakta rinner i timglaset nog kan ha korn av ångest också, bland de mäktigt otvetydiga.

Så jag anmäler mig som gäströst till kören, hoppar på tandemcykeln bakom far, övar soprankrusiduller och laddar för kyrkbåtsrodden. Det får vara värt en eventuell kollaps, även om det kommer lagom till midsommardagens predikan. Som jag kommer lyssna till lite på låtsas, som en turist. Som på lek. Ja, jag kommer sitta där under kyrkvalven, helhjärtad och utanför, skeptisk och rosenkindad, tveksam och fylld av kärlek till en tid som flytt. Och som fortfarande är kvar.

För bergen kring Siljan är trots allt fortfarande de blåaste. Sedda från mitt perspektiv.

Till minne av Karin Liljas 1907-2000.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Psykfallet dejtar

Det är inte så lätt att gå ut och ragga när man aldrig går ut. Eller aldrig och aldrig… Jag var faktiskt på krogen en gång i höstas. Tog ett stillsamt glas rom med en kompis vid sjutiden. Mysigt, men rätt tomt kring borden så dags. Jag gick hem innan nio. Nätdejting passar bättre när man tillbringar merparten av sina arbetsdagar i soffan. Jag har testat det i några omgångar, med varierande motgång. Hatar det. Såhär brukar det bli:

Jag kollar in en typ som enligt appen ska matcha mig: “Hej tjejer!!! ,,, Här har ni en helt vanlig kille som gillar allt som gör livet glatt!!! ,,, Tveka inte att höra av dig!!!!!!” När jag tagit mig förbi alla skiljetecken dyker den normala killens nuna upp. Ett foto taget i motljus, och, omtänksamt nog, underifrån – så att man kan studera alla orakade hakor innan man svarar. Det är svårt att välja bland alla godingar.

Så plingar en okänd Hugo till i chatten: “Sugen på att mysa?”. Jag orkar inte ens svara att nej tack. Själva frågan diskvalificerar. Sugen på att mysa med en vanlig kille som gillar allt som är glatt?. Nej, absolut inte. Jag vill träffa en konstig kille som gillar allt som är svårt. Och som inte vill mysa det första han gör. En okänd Hugos ivriga handpåläggning i min soffa, hm… ja, om du skickar mig en dick-pick så ska jag överväga saken. Ibland dyker det förstås upp nån hyfsat snygg snubbe med en profiltext som vittnar om en rudimentär intelligens. Då kan det bli lite messande och om vederbörande inte helt dragit ner sina verbala brallor kan det kanske utveckla sig till en regelrätt dejt.

Tycker ni att jag är hård? Det är jag. Skoningslös. Elitistisk och klasschauvinistisk. “Vanliga” mänskor betackar jag mig för – jag är värd bättre! Det är hemskt, men dejtingsajterna lockar fram min värsta rangordningsdemon. Av ganska rationella skäl: ska jag hitta guldkornet bland alla “godingar” måste jag använda ett finmaskig såll, annars blir jag sittande i åratal. Trots det fantiserar jag ibland om att hitta en helt normal, trevlig och snäll kille. En massa människor verkar ju bli lyckliga med killar som bäst sammanfattas av fenomen som altansnickring, ishockey och grillning i trädgård. Trevliga killar med trevliga liv och trevliga barn.

Oftast brukar det hela stupa på att jag inte lyckas attraheras av all den där trevligheten, men nu under påskhelgen i Leksand vände vinden oväntat. Jag drabbades av ett antal exemplar ur trevlighetssläktet: unga leksingar med fruar och barnvagnar och slitna jeans. Fruarna med tjejtjusigt långt hår och dalmasarna (som är moderna nog att köra vagnen) med snygga tatueringar på sina underarmar. Sina muskulösa underarmar. De är förmodligen sotare eller plåtslagare eller nåt annat rejält, har säkert snickrat femton altaner och byggt knuttimrade gårdar med bara tummarna. Och hejar troget på Leksands IF.

Jag sneglar avundsjukt på dem där de promenerar förbi hästhagen utanför mitt vindsfönster. Blir lite småförbannad. De har mage att inte bara verka vanliga, trevliga och nöjda med livet – de är sexiga också. Kanske är det för att jag närmar mig femtio, men plötsligt attraherar de mig, ishockey och altaner till trots. Livet hade kunnat bli så enkelt, inser jag. Jag hade kunnat få min alldeles egna altan. Fått ett ljusblått rum till min son och ett flickrum i rosa. Grillkvällar och sprillans nytt kök i vitt. Frågan är om någon ung, tatuerad kroppsarbetare skulle vilja mysa med ett halvgammalt psykfall som kämpat, men aldrig fått till det där tjejtjusiga håret. Frågan är om okända Hugo skulle vara så värst intresserad han heller när det kommer till kritan…

Fast egentligen är jag fullständigt ointresserad av att hitta en partner. Bara för att hitta en partner alltså. Jag väljer tusen gånger hellre singellivet än att leva i en relation som skaver. Det är faktiskt riktigt trivsamt att leva själv och kanske är det därför jag har så många rutor som måste kryssas rätt på min partnerönskelista. Jag söker nån som, förutom bastu och altan också snickrar hyllade romaner. Nån som kan äntra en scen eller talarstol lika nonchalant som han klättrar på en sotarstege. Som kan höja temperaturen på festen bara genom att träda in i rummet, men som trots det väljer att ge sin uppmärksamhet åt Tråkiga Hanna i hörnet. Nån som är djupt förtrogen med livets skuggsidor; som bär på svåra livserfarenheter men är färdig med sin terapi. Helt enkelt en person som besitter en lagom blandning av gudomliga gåvor och mänsklig självdistans. Slutligen måste personen vara förtjust i att dammsuga och laga mat och bli stimulerad av att se mig ligga på soffan.

Tyvärr har jag inte hittat nån sån man på nätet. Så jag har fallit till föga. Tänkt att jag måste ge några lite mer slätstrukna killar en chans att charma mig. Ove var en av den som fick ynnesten. Första dejten hade vi på ett fik, och han kändes riktigt lovande. Det var inte bara lätt att prata och skämta med honom, han hade dessutom en utstrålning som lovade gott för de fantasier som låg som en översättnningsremsa under orden vi uttalade. Timmarna flög iväg och när vi bröt upp bestämde vi oss för att ses för en sushi-lunch veckan efter. Det var första nätkillen jag ville ge en andra chans och det gjorde mig oväntat pirrig.

Ove var sinolog (forskare i det kinesiska språket) och när jag kom till sushirestaurangen stod han och pratade med Shen, mannen som tydligen ägde stället. Han var kines så de pratade naturligtvis kinesiska. Jag kände genast att jag ville tvinga in Ove i närmaste städskrubb. Jamie Lee Curtis filmkaraktär i A fish called Wanda har rätt: språk är sexigt. Särskilt om man inte förstår.

Vi fick i alla fall ett bord, slog oss ner och beställde. Fick vår mat, satt och åt, småpratade och hade det bra. Efter en fem-tio minuter kom Shen tillbaks och återupptog samtalet med Ove. På kinesiska. Jag åt lite mer och väntade på att Ove skulle avsluta samtalet. Låta Shen förstå att han faktiskt var här med mig, på vår andra dejt. Givetvis kunde jag inte följa samtalet men efter en stund märkte jag att Ove inte bara svarade på Shens frågor utan också ställde frågor tillbaks. Det var ett givande och tagande, så som ett trevligt samtal ska vara. Om man vill fortsätta prata.

Tio minuter gick och jag hade ätit upp min mat. Lite längre in i restaurangen upptäckte jag satt min vän Anneli satt och åt i sällskap med en kvinna. Ove och kinesen pratade fortfarande glatt och livligt. Jag reste mig demonstrativt, gick tvärs över rummet och slog mig ner hos Anneli och hennes vän och hoppades att Ove skulle förstå vinken. Nej, jag förväntade mig att han skulle göra det. Han tycktes knappt registrera att jag gått. Ytterligare tio minuter passerade medan kina-kompisarna pratade (som på värsta dejten) och jag började undra vad sjutton jag gjorde där. Till sist gick jag bort till min stol, tog jacka och väska, sa hej och gick ut. Då kom plötsligt Ove utskuttandes och undrade när vi skulle ses nästa gång.

Han prickade inte så värst många av mina rutor när det kom till kritan.

Mitt nätdejtande ligger en bit tillbaks i tiden, innan 2016, då jag blev inlagd senaste gången. Då arbetade jag på 25-50 procent och levde ett någorlunda normalt liv. Jag orkade navigera mellan dejtingprofilerna och kunde boka in en fika utan att oroa mig över eventuella efterverkningar (utmattningsrelaterade efterverkningar alltså). Det livet känns ganska långt bort. Men kanske kan jag i alla fall ta och uppdatera min profiltext? I förra svängen började jag chatta med en snygg läkare, men det visade sig han blev avskräckt av alla mina talanger (haha), så det är kanske bäst att försöka hålla sig till den motsägelsefulla verkligheten:

Neurotisk amason på 49 vårar

Arbete: Psykfall och docent.

Socialt liv: En dotter och tre boendestödjare. Och jättemånga vänner jag aldrig orkar träffa.

Intressen: Titta på TV-serier, skriva roman. Spela Sims och Rachmaninov.

Personlighet: Pålitligt instabil. Livsklok men vardagsvilsen. Utmattad och pigg på livet.

Motion: Går till Hemköp.

Resa: Stadsbiblioteket kanske?

Sex: Ja, gärna. När jag orkar.

Ork: Oftast ingen.

Planer för livet: Få ordning på det där med att diska och laga mat.

Nej, det känns inte särskilt lovande. Så de senaste åren har jag valt att inte bekymra mig över mitt civilstånd alls. Faktum är att jag förlikat mig med tanken på att återstoden av mitt liv kommer levas i kyskhet. Faktiskt. Det skulle kunna vara ok. Så länge jag har Sims och Rachmaninov.

Det jävliga är att det trots allt händer att jag, helt spontant, träffar nån som verkar se på mig med de där andra ögonen. Nån som öppnar luckan lite, lite på glänt. Och då suger den förstås till igen – längtan efter en annan. En människa som har mig som sin viktigaste. Inte alls bra. Sluta genast med det! Kom inte och väck det där ömtåliga jag äntligen lyckats bädda ner och natta! För några singlar handlar det förstås inte om – dom finns bara på det förbannade nätet.

Eller förresten… sluta inte. Visst kan det ibland göra ont att inte ingå i kollektivet av äktenskapligt lyckliga och romantisk utvalda. Men att emellanåt, trots allt, få en sån där blick; få ett ord som kanske vill, men inte gör – det är nog värt den där extra skvätten smärta i alla fall. De påminner mig om att under min skyddande psykfallsidentitet, min självvalt patetiska image, finns hon kvar – den stolta och åtråvärda kvinnan som också är jag.

För övrigt är väl den äktenskapliga trassligheten och slentrianmässiga romantiken ingenting att stå efter. Då väljer jag hellre min trivsamma singelgrotta. För nätdejting, det har jag slutat med.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Karoshi – med dödlig utgång

Varje år dör hundratals unga friska japaner av en sjukdom som inte existerar i Sverige. Eller gör den det? Kanske handlar det bara om att vi kallar sjukdomen vid ett annat namn och behandlar den på ett helt annat sätt.

När en gammal bekant berättar att hon inte kunnat jobba på åtta år på grund av utmattning blir jag omedelbart skeptisk. Hon som ser så pigg och glad ut. Som kommer kånkandes på en jättekasse från Clas Ohlson – shoppa orkar hon tydligen. Hon är nog bara lat. Orkar hon springa på Clas Ohlson borde hon väl kunna hitta något litet stillsamt arbete. Nåt sätt att bidra till samhället. Men det är klart, hon har ju redan fått in foten på Försäkringskassan och vem skulle säga nej till semester året om? Spela Sims och sola på balkongen.

Såna tankar flyger ocensurerade genom min skalle, på bråkdelen av en sekund, trots att jag själv står där, utmattningssjuk med en påse från Åhléns. Misstänksamheten. Samma misstänksamhet jag riktar mot mig själv de dagar jag mår så pass bra att jag kan handla på Åhléns, kolla mina mejl och diska utan att bli särskilt trött. Jag är nog bara lat. Alla de andra utmattade dagarna förutsätter jag den från min omgivning – misstänksamheten mot min lättjefyllda tillvaro. Trött, vem är inte det?

“Gud,  jag var helt slut förra veckan, du vet, deadlines och dagishämtningar, omorganisation, stamrenovering och middag med svärföräldrarna. Jag hade inte klarat mig om jag inte haft gymmet. Och tangokursen. Du borde du faktiskt testa tango – alla stressiga tankar bara försvinner!”

Jo, det är klart. Varför ska man lägga sig på soffan när man kan börja med yoga och fågelskådning? Med tarotkort, poledance eller ryska för nybörjare? Nej, vad utmattade har problem med är nog inte ork, det är disciplin! Tänker jag att mina kollegor och bekanta tänker om mig. Tänker jag själv om Clas-Ohlson-kvinnan, den första ocensurerade sekunden. Tänker jag om mig själv.

Ett orättfärdigt ifrågasättande av människors livsberättelser. Men egentligen är denna skepsis inte så konstig. Jag menar, varför gick alla och blev så himla utmattade plötsligt? Inte ens tant doktorn kan klargöra var gränserna går mellan utmattning, trötthet och lättja. Hon måste bara tro på patientens evangelium. Eller inte. Jag frågar mig (med viss bävan): existerar ens det vi kallar för utmattning? Och så tänker jag på förr i tiden och långt bort i världen. Hur såg det ut i de svenska statarlängorna? Hur är det för folk i dagens Syrien? Kan människor unna sig att bli utbrända när de kämpar för att överleva, när bristen på ork ställs mot möjligheten till liv? Kanske skulle jag också orka om jag hade kniven mot strupen.

I lördags fick jag ett nytt perspektiv på saken. Det var min födelsedag och på kvällen fick jag ett oväntat och mycket kärt besök: mina japanska vänner Yukiko och Takeo och deras bedårande lilla treåring. Som småbarnsförälder kan man ju inte sitta still och konversera hela tiden, och det gav mig möjlighet att också betrakta den lilla familjen från min soffa. Byta blöja, värma mat, locka till bordet, försöka mata, hämta tillbaks till bordet, trösta, försöka mata igen…

Min tid som småbarnsmamma är sedan länge förfluten, men arbetet med att ständigt förutse och parera minns jag tydligt. Och frustrationen när mina insatser inte räckte till, trots att tålamodet redan töjts långt utanför gränsen. Vilket naturligtvis alltid hände de kvällar jag hade besök. Så fort samtalet med kompisarna började bli någorlunda sammanhängande kallades jag tillbaks till den eviga sängkanten och när jag återkom till mina gäster efter tionde nattningen rasade jag ihop i fåtöljen varifrån jag åkallade alla jävlar som iddes lyssna – med dämpad röst men dramatiska gester. Var jag tillräckligt trött bröt jag helt enkelt ihop. Blev lite ynkad och klappad på. Fick veta att jag var en väldigt Tålmodig och Duktig mamma.

(Varning: för kulturella stereotyper och etniska klichéer i nedanstående text tar jag inget ansvar. Eftersom jag vet att de är klichéer går jag ju fri från kritik. Eller hur? För övrigt är texten empiriskt underbyggd av ett statistiskt urval av två individer.)

Svenskt snörliv för sorg. Japansk festkimono.

Yukiko och Takeo svär aldrig och bryter definitivt inte ihop. De klagar inte ens när sonen suttit i bilen och gallskrikit oavbrutet i en timme. Jag tror knappt de rynkar på pannan. Åtminstone inte när jag ser på. När pojken trilskas och rusar från bordet följer mamma Yukiko bara leende efter honom på sina lätta små geishasteg. Och fortsätter vara lika uppmärksam på mig och mina behov som hon alltid varit. Tar tag i disk eller sopor som om allting var lättsamt och ingenting kostade på.

Medan jag ligger i soffan och skäms. Kanske borde jag bli japan. Vaska fram det där inre leendet, den där friden som gör att jag kan levitera mig igenom vardagen. Söka efter mina vänners mystiska graal – den egendomliga balansen mellan driftighet och påpasslighet som inte tycks dränera dem. Nej, det känns som ett hopplöst uppdrag. Däremot tog jag den här gången mod till mig att ställa den fråga jag länge funderat på: blir japaner någonsin utmattade?

Oerhört korkad fråga, men det var ju det här med “förr i tiden och långt bort i världen”. Att jag har en känsla av att japaner tar sig an livet på ett annat sätt. Att japaner (läs: mina vänner) inte verkar prata om ångest och depressioner och livskriser. Sånt som svenskar (läs: jag) äter som lördagsgodis. Att Yukiko och Takeo omedelbart accepterat mitt tillstånd och respekterar mina behov, men aldrig själva tycks drabbas av nåt liknande. Eller ha nåt behov av att prata om det. På ett sätt är det vilsamt, men avsaknaden av spegling gör mig också liksom orolig. Möjligheten att få höra “när jag får självmordstankar…”, “vid mina elchocksbehandlingar…” eller  kanske bara “det händer ibland att jag inte vill kliva ur sängen”. När speglingen uteblir är det lätt att känna sig som en ensam kötthög i en värld befolkad av andeväsen.

Men när jag ställer frågan får jag veta att jag på någon nivå har rätt. Japaner pratar inte om sånt som ångest och depression, i alla fall inte utanför hemmets väggar. Säger du att du är deprimerad betraktas du som, ja just det – lat. Depressioner “finns” inte i Japan. Åtminstone inte i den äldre generationen. Utmattning existerar naturligtvis inte heller. Däremot finns det som kallas “karoshi”. Min väninna översätter begreppet: “karo” betyder att jobba väldigt hårt, “shi” betyder dö. Tycker vi att svenska läkare har dålig insikt i utmattningssjukdom borde vi kanske göra en exkursion till Japan. Där är det lika konstigt att gå till doktorn för utmattning som för, typ, besvikelse. Däremot finns det en allmänt accepterad diagnos för fenomenet att dö av överansträngning. Vilket japaner gör när de när de levt i ständig rädsla för att misslyckas eller tillbringat all sin vakna tid på arbetsplatsen för att få behålla jobbet. Själva dödsorsaken är oftast hjärtsvikt eller hjärtattack, självmord en annan.

Med andra ord skulle man kunna säga att människor som lider av utmattning kan dö om de inte får diagnos och behandling.

När mina vänner gått tänker jag vidare. På statarlängor, murarsmäckor och bortauktionerade barn. Jag tänker på Per-Anders Fogelströms Stockholms-skildring och arbetare som dör vid fyrtio års ålder eftersom de är fullständigt utslitna. Och jag tänker: utmattade människor går förmodligen att hitta i alla tider och på alla platser (där man inte lyckats utrota fattigdom, våld, förtryck, orättvisa, ojämlikhet, marginalisering, miljöförstöring och förmodligen en hel del annat). Folk blivit ilskna enstöringar och gnällande surkärringar. Somliga har blivit oförklarligt förlamade, andra har inte orkat resa sig igen för att fortsätta sin flykt. Och en del har bara lagt sig ner och dött.

Jo, lathet finns. Men jag tror faktiskt också att utmattning finns. Och när jag tänker efter, när jag föreställer mig att något plötsligt skulle driva mig på flykt och tvinga mig att vandra miltals varje dag (eller om någon skulle tvinga mig att sitta i oavbrutna personalmöten åtta timmar om dagen), då vet jag att jag också skulle kunna dö av min utmattning. Ganska snabbt. För energin är en förbrukningsvara. Har vi slut i förråden kommer vi till sist att svälta ihjäl.

Tack gode gud för försäkringskassan!



Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Din sista stund på jorden

Om det här var din sista dag i livet – vad skulle du göra? Om du visste det alltså, att det var sista chansen. Det är en sån där fråga man oftare hör filmkaraktärer säga än verkliga människor. Idag var det Grey’s Anatomy jag kollade på (ytterligare en vanebildande sak min dotter lurat på mig – precis som Sims och Nutella). Läkaren Meredith hade nästan sprängts till döds av en bomb som låg inkapslad i patientens mage (herregud, varför tittar jag inte på nåt franskt och kultiverat?). Hon undkom förstås med en hårsmån och i den kranka blekheten ställde hon denna visa fråga. Denna besvärligt obesvarliga undran. Lika omtuggad som de slogans som skulle kunna vara frågans svar:

Idag är första dagen på resten av ditt liv!
Lev här och nu!
Carpe jävla diem!

Nä. Gör för guds skull inte det. Fånga inte den stackars dagen, släpp den fri.

Att uppmana någon till att leva “här och nu” är lika motsägelsefullt som att säga: “Försök att slappna av”. Exakt hur då hade du tänkt dig? Jag försöker och försöker i mitt anletes svett men inte fan blir jag mer avslappnad av det. Bättre att sluta anstränga sig. Bättre att bara andas. Låta spänningen, sorgen, ångesten vandra vidare när de är färdiga med sitt. Ge den där stackars ångesten sin frihet. Just den ångestkänslan har ju inte så långt kvar på sin existens i världen. Den vrider om dina inälvor i några timmar, på sin höjd en halv dag, men sen är det slut med den.

Nej, ögonblicket är överskattat. Alla gånger jag huggit mig fram genom levnadsdjungeln på jakt efter stigen till här-och-nu-landet har jag hamnat vid samma väg. Den går bara åt ett håll. Den gula varningstriangeln säger”risk för ras” och på vägskylten står det “Utmattning, 3 kilometer”.

Många som tillfrisknat efter livshotande sjukdomar eller överlevt svåra olyckor vittnar om att livet efteråt blir annorlunda. De har lärt sig att värdesätta det som de flesta tar för givet. Att de får fortsätta leva. Det har jag inte svårt att förstå. Jag har skrivit om det tidigare – att hänga tvätten är aldrig så njutbart som efter den djupaste depressionen. Att erfara den ljuvliga frånvaron av svärta, känna det kalla betonggolvet under fötterna och torktumlarens ludd mellan fingrarna. Att få vara med och leka igen.

Men, är det inte just det det innebär, att vara här och nu? Är det inte precis det det handlar om? Tja, det kanske det är. Att hänga tvätt är kanske mitt sätt att Carpa Diem. Inte så värst storvulet eller äventyrligt. Ingenting man sätter upp på en bucket list. Men kanske är det lättare att fånga sina dagar om man är ett psykfall (givet att man inte just då känner sig fångad av dem)?

När jag försökte besvara Meredith’s fråga slogs jag just av hur lätt jag hade att svara på den. Om jag visste att detta var min sista dag på jorden skulle jag nämligen göra precis det jag gör just nu. Eller typ precis det jag gör just nu. Varför i hela friden då? Varför skulle jag såsa omkring i lägenheten, ligga på kökssoffan och skriva blogg, kolla på fåniga youtube-klipp med dottern och spela en skvätt Rachmaninov på elpianot? Varför inte gå ut i natuuuren, hoppa bungyjump eller ta en sista-minuten till en fjärran strand och se ut över oceanen när solen går ner över mina sista ögonblick?

Enkelt. För jag orkar inte. För att mina mentala begränsningar är omutbara. För att jag skulle gömma mig under handduken om jag verkligen kom hela vägen till oceanen – måsglittrandet och solskränandet skulle inte få plats i min lilla matsäckskorg med sinnesintryck. För att jag, just idag, inte heller mäktar med den lilla promenaden till den lilla skogen på andra sidan den lilla vägen eller till vännerna som bor åt andra hållet, tvärs över det lilla fältet med kolonilotterna.

Därför skulle jag inte ändra någonting, om det så vore min sista dag. Därför vill jag faktiskt inte ändra någonting. Jag är, på det hela taget, rätt nöjd. Tillfreds med min tillvaro av Sims, Rachmaninov och Grey’s Anatomy. Det är den verklighet jag för närvarande faktiskt mår bäst i. Om den nån gång erbjöds mig skulle jag girigt och tacksamt ta tillbaks min forna kraft och göra stunden vid oceanen till min sista, men inte just här och nu. Jag vill inte sitta som en fiskare med nackspärr, spanande ner i livsströmmen efter alla tillfällen som skulle kunna gå förlorade, alla de möjliga möjligheterna att bli och göra och uppleva.

Hellre gör jag som den lilla hussvalan som kattrackaren kom in med i stugan i somras. Den dog under trasmattan. Ett nu som blivit ett då. Men när jag plockade upp den för att begrava den i syrénbusken (bland alla möss och sorkar katten också fångat in) kände jag hur den grep om mitt finger med sin lilla klo. Så jag kastade upp den i luften och den flög några tappra cirklar innan den ramlade ihop igen på gräset. Då bar jag upp den till sovrummet, öppnade fönstret och lade den på mitt fönsterbleck. Så kunde den hämta sig i lugn och ro, tänkte jag. När jag kom upp några timmar senare hade svalan försvunnit. Helt utan ansträning hade svalans då blivit ett nu igen.

Så jag tänker inte öda mina tankar på att häret ska bli så nu som möjligt. Eller nuet så här. Jag kollar hellre på TV-serier. Och släpper dagen fri.