VIRUS

Lägger sig virusångesten som en klibbig dimma över allt du gör, ser, tar på? Som en undergångston, dov och omöjlig att rymma ifrån? Vi ska alla dö, vi kommer alla dö, snart kommer alla ha dött och jorden ligga öde. Tja. Det är ju faktiskt sant, även om det är osannolikt att just Covid19 kommer vara skurken. Högst osannolikt. Jag tror det är dags att påminna om en viss papegoja. En som får undergångsdimmorna att lätta.

Jag är nämligen högst obekymrad om coronasmittan, börskraschen och upplösningen av grundläggande samhällsfunktioner. Jag har varken bunkrat toapapper eller sålt mina aktier (vilket kan bero på att jag inte hade några – en bra sak att inte ha i tider som dessa). Ångesten lyser med sin osedvanliga frånvaro. Jag tycker läget mer än något annat är spännande.

Covid-19 – hämtad från Busca Tu Camino

Det är som med väder. Ett riktigt hederligt snökaos – det är sånt jag gillar. Det är som att civilisationen blir tagen på sängen. Bussarna kommer inte fram och tågen kör fast och ingen kommer fram till sina viktiga kontor. Jag småler i mjugg – där ser ni, civilisationen är bara en fernissa ovanpå krafter som är långt större än några supermakter eller multimiljardärföretag. Och alla är vi lika ynkliga och förskrämda små varelser när det kommer till kritan. Naturkatastrofer och pandemier är de verkliga demokratierna, för de behandlar alla EXAKT lika.

I alla fall om man befinner sig i stormens öga. Där snurrar Trump och Macron runt lika hjälplöst som tant Vera. Därefter är situationen såklart extremt ojämlik, vilket naggar min kärlek till katastrofer något i kanten. För det är klart att jag inte roas av att jättevågor sköljer bort hela samhällen med invånare som inte har råd att bygga nya hus. Eller att sjukdomar som skördar tusentals oskyldiga på en del av planeten enkelt kan avvärjas av några sprutor på den andra. Eller att kylskåpsingenjör Bergmans källare förvandlas till ett träskland medan jag sitter torrskodd i soffan. Nej, det gillar jag inte alls. Sluta med det. Men själva katastrofen, att corona plötsligt förenar hela jordens befolkning i panikåtgärder och masshysteri. Det piggar upp.

Vilket har att göra med sagda papegoja, den som jag presenterade i mitt inlägg om kräkfobi och gastrosokopi. På kräkfobins tid levde jag med undergångsångest hela magsjukesäsongen och önskade ingenting hetare än att få placera mig och min dotter i karantän. För tänk om. Tänk om hon börjar kräkas på vägen till dagis och jag spyr på hallmattan när vi kommit hem. Tänk om det blir en hel kräksymfoni i sängen, tänk om jag och dottern och maken och vår inneboende student från Pajala börjar kräkas i kors i badrummet och hela lägenheten fylls av den omisskännliga doften av uppkastningar, medan grannarna hejvilt spyr i rabatterna.

Vilket såklart aldrig hände. Jag tror faktiskt inte jag spydde en enda gång under dotterns dagisår. Det ångestfyllda var ju i själva verket hotet. Det konstanta illavarslande illamåendet. Osäkerheten om när det skulle ske och hur jag borde förbereda mig för katastrofen. Skräcken lurade i mörkret bakom buskarna när vi gick ut till gungställningen alldeles för sent en vinterkväll, bara för att undfly den klaustrofobiska stämningen inomhus. För att det trots allt skulle vara bättre att spy i en snödriva.

Det var då jag fick papegojan av min underbara terapeut. Den skulle sitta på axeln och kraxa ”det tar vi då” så fort undergången kittlade mig i strupen och jag började överväga åtgärder som kunde vidtas. ”Det tar vi då”.

Jag blir fortfarande mycket mer olustig när kräksjukor lurar bakom hörnet än när termometern visar 39 och halsen tjocknar igen, men papegojan har snällt suttit kvar på axeln ända sedan 2003. Och det är därför jag inte är så värst brydd över dagens globala undergångsstämning. En del problem är förstås mer akuta och jag kan inte annat än hoppas att sjuksköterskor och läkare mäktar med sina hjältedåd, och att alla småföretagare, frilansande kulturarbetare och massavskedade landar på stadig mark. Men annars. Från den lilla plätt jag står på: folkhälsomyndigheten vidtar sina mått och steg och deras rekommendationer ska vi följa och så är det inte mer med det.

Det är klart att det kommer bli värre. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att mina gamla föräldrar ska bli sjuka. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att ekonomin ska urholkas, att misstänksamheten ska öka och nationalismen skjuta i taket. Men det tar vi då. Försäkringskassan kanske går omkull, jag kanske blir hemlös och min dotter utan utbildning. Men det tar vi då.

Och det finns också helt andra tecken: en ny solidaritet växer fram på oväntade ställen. Från popstjärnorna som ger gratiskonserter på internet till personen som, enligt en lapp i vår trappuppgång, erbjuder sig att handla åt äldre som sitter isolerade. Och det minskade flygandet kors och tvärs över jorden kan väl inte bara ha negativa konsekvenser? Det är en ny, spännande tid i antågande, korten blandas om, tärningarna kastas – vem vet vad som kommer växa fram ur resterna av det förgångna? Det finns ingenting annat att göra än att – ta det då.

Extremt besynnerlig söndagsmiddag

Extremt besynnerligt. Jag har skrivit klart min roman. Efter sju svåra år och tusen koppar kaffe. Jag dricker i och för sig inte kaffe, men det låter liksom tjusigare än te – mer Hemmigwayskt. Eller menar jag whiskey? Att jag varit så tystlåten i januari och februari (nej, jag har inget dåligt samvete) beror just på detta. Whiskeyn. Eller menar jag romanen? Ja, det menar jag. I alla fall tänkte jag ge dig, min goda bloggläsare, den exklusiva möjligheten att läsa ett litet stycke ur boken långt innan förlagen refuserat mig!

(Detta skrev jag för två dagar sedan och nu har jag faktiskt fått min första refus – tataraa! Det känns nästan lite högtidligt. Att de gett sig tid till att i alla fall öppna filen, gäspa och konstatera att ”tack, men nej tack”. Tack Piratförlaget!)

Själva plotten till romanen beskrev jag helt kort i ett inlägg förra veckan som jag tror nästan alla missade, så kika där först om ni vill få det större sammanhanget. Det stycke jag bjuder på här utspelar sig i början av romanen och beskriver en äktsvensk kulturkrock (inte en enda blatte inblandad). Och den existentiella nöten – vem blir jag när jag vet att du ser på mig, och föraktar den bild av mig jag tror du ser?

Herrskapsdamen Emilia (typ 22) är sommargäst på Tillasgården, en bondgård av det snitt som fick nationalromantikerna på den tiden att bli rosiga om kinderna. Knuttimrat och rött med höskrindor och fårspillning och andra pittoreska detaljer. Emilia har precis fått besök av sin mamma och sin syster Amanda. Systern, som är av den jovialiska sorten, har fått för sig att bjuda Tillas-familjen på storstilad söndagsmiddag efter kyrkan. Emilia är skeptisk – bondfamiljen har väl knappt smakat annat än fläsk och strömming. Hon längtar mest efter att komma till tals med dottern på gården, Karin (typ 17). Förutom Karin består gårdsfolket av hennes föräldrar, morföräldrar, aramormor (gammelmoster) och syster med familj. Låt er inte skrämmas av att det förekommer lite leksandsmål här och där – du behöver ingen ordbok. Fattar du inte av sammanhanget så är det inte så viktigt att fatta. Mer än att det är obegripligt. Skål och god läsning!

Söndagsmiddag på Tillasgården

Ingenting var sig likt på gårdstunet när Karin kom hem från kyrkan med resten av familjen. Redan på morgonen hade far hjälpt till att ordna ett långbord av golvbrädor och bockar. De skulle ju bli många, inte bara familjen och herrskapet, syster Mia med familj skulle också vara med. Nu fnattade Emilias piga och två flickor med vita förkläden och fåniga spetshattar runt i trädgården. Nymanglade linnedukar klädde plankorna och det var uppdukat med porslinstallrikar och glas, alla av samma sort, och en massa bestick vid varje tallrik. Det såg inte klokt ut!

När alla bänkat sig bars maten ut av spetshatts-flickorna. Klar buljong. Karin stirrade ner på den spartanska måltiden och tittade sedan på far som försiktigt doppade den fina skeden i sopptallriken. Ingen sade någonting. Det enda som hördes var morfars sörplande. Men Emilias mor verkade nöjd och bröt tystnaden glatt: 

”Det var en trevlig predikan. Riktigt trevlig tycker jag.”

Hon såg uppmuntrande på sina gäster. Som en småskolelärarinna på sina elever.

”Joddu, prost’n ä nå oskapli te olittug, ä han.” 

Morfars replik levererades med en tydlig glimt i ögat. Karin kvävde en fnissning. Det var för löjligt alltihop. Sitta så här hemma på gårdstunet och bli serverad av spetshattar, och så begrep värdfolk inte ens vad man sade. Och ingen klimp var det i soppan. Karin skänkte mors rågmjölsgröt en tacksam tanke. Hon hade sett till att familjen fått i sig en rejäl portion efter gudstjänsten. Det skulle inte se bra ut om de kom hungriga till middagen. 

Då smög en av spetshattarna upp bakom henne och sträckte fram en korg med vetebullar. 

”Får det lov att vara ett smördegsknyte?” 

Hon tog en näve. Alltid något. Men soppa? När man trott att det skulle bli kalas! Hon kastade ett öga på Emilia som satt mitt emot. Hon såg nervös ut. Emilias mor försökte ta upp tråden med morfar igen och systern, Amanda, hade vänt sig till Mia, men något samtal blev det just inte. Emilia släppte soppskeden och vände sig till sin piga:

”Rut, vet du vad, jag tror vi tar in alla rätterna på en gång. Spara desserten bara, så kan ni duka upp resten här ute på bordet. Vi kan ta för oss själva.”

”Ja, o så trevligt! Det blir nästan som en picnic!”

Emilias mor verkade förtjust, men pigan såg förnärmad ut. Men hon skyndade in i köket med de två fjamsorna och snart kom det ut en hel massa mat. Emilias mor berättade vad allting var, ungefär som om de skulle hälsa på rätterna. ’God dag herr Pastej’, ’Trevligt att träffas fru Ägg’, ’Hur står det till fröken Orre’. Orre? Och sköldpaddsragu? Vâssera, vilken högfärdsmat! Men det fanns gott om det i alla fall. 

Karin började omedelbart lägga för sig. Hon hade ju blivit presenterad för maten, så det måste väl vara fritt fram? Hon kände mer än såg att mor stirrade på henne från andra sidan bordet. Vadå? Var det inte slut med krusidullerna? Äsch, hade de bjudit bönder fick de väl stå ut med att de var bönder också. Hon tog ju bara för sig av maten som bjöds. Och inte några stora skopor. Att det blev så väldigt mycket på tallriken berodde ju på att det stod så många fat och skålar och karotter på bordet. 

Tallriken blev en enda röra av konstigheter. Inget fläsk, ingen strömming och inte en enda potatis. Hon stack ner sin sked, petade på lite av varje med tummen och stoppade en alltsammans i munnen. Emilia gav henne ett vänligt ögonkast. Nej nedlåtande var det säkert.

”Karin har kanske inte ätit sköldpaddsragu tidigare?”

”Ja, int vet jä ocka hä ä för slag, men jä vet då att hä ska in å nöd.”

Mors blick skar över bordet igen, men Karin bara fnissade. Det var ju sant: vad för slags mat det än var skulle den ju ner. Emilia drog lite förvirrat på munnen. Hon hade uppenbarligen inte förstått ett ord. Det var rätt åt henne. Klart att Karin kunde prata renare svenska om hon ville, men det ville hon inte. Mor öppnade munnen för att banna henne, men Emilias syster fångade hennes uppmärksamhet:

”Fru Greta, kan ni inte berätta lite om alla dräkterna vi såg i kyrkan. Det var så mycket färger och mönster.”

Karin pustade ut. Dräkten var det bästa en herrskapsdam kunde hitta på att prata om med mor, och syster Mia var inte sen att haka på. Karlarna verkade däremot helt ha tappat målföret sedan maten kommit på bordet. Mias man Sven skyfflade effektivt in maten som om han varit utan i veckor. Morfar hade fått sås i mustaschen.

Karin fokuserade tallriken, men hon kände hur Emilia försökte fånga hennes uppmärksamhet igen. Det var som att hon hamnat i strömmen utanför kyrkudden, just där sjön förtätas och förvandlas till älv. Tur att hon hade Mias småpojkar bredvid sig. Hon drog Hans lätt i örat när han började slå med skeden i bordet, men rufsade sedan om honom i håret. Hon kunde inte bli riktigt ond på honom, hon var lika otålig som han på att få gå från bordet.

Hur bär man sig åt när man sitter mitt i strömfåran? Blicken sögs obönhörligt mot Emilias. Hon höll fortfarande emot, men Emilias ögon förtätade luften mellan dem. De där ljusa ögonen med de mörka ögonbrynen. Hur tittade hon just nu, när hon tittade på henne? Var blicken överlägsen, sorgsen eller längtande? Eller var den alltihop? Strömmen fick fatt i henne. Hon tittade upp, och blev omedelbart infångad:

”Det var visst ringlekar på Nises-gården igår afton, sade Emilia.” 

Vad skulle man svara på det? Det kändes mer som ett lockbete än vanligt prat. Som slekan man lockar hem korna med. Karin tittade på Mia i förhoppning om en utväg, men Per hade börjat gråta och gnälla och Mia satt med honom i knät och försökte trösta. Storebror satt bredvid och sparkade på bocken under bordet. Mia pustade och svettades med sin stora mage under förklädet. Karin tittade på den med avsmak.

”Nises-kullorna har riktigt klara sångröster, försökte Emilia igen. De sjöng så vackert när jag var på väg förbi så jag var tvungen att stanna till utanför häcken och lyssna. Först sjöng de några folkvisor, sånger som du säkert kan.”

Karin vände sig mot fatet med brysselkål, tog en med handen och stoppade i munnen. Tuggade, svalde. Sträckte sig efter en till. 

”Sedan tror jag de tog upp någon romans, till och med i stämmor – det var helt bedårande!” 

Karin tittade hastigt på henne medan hon tuggade i sig sin tredje brysselkål. Var de ljusgröna eller grå, hennes ögon? Det gick inte att avgöra. Men överlägsna, helt säkert. Hon lutade sig över bordet och norpade ett smördegsknyte.

”Men folkvisorna passade förstås deras stämmor bäst. Och det är väl rätt naturligt, tycker du inte? Ett vildblomster kan ju aldrig bli en trädgårdsplanta, hur mycket man än försöker skola den. Det måste få frodas på ängen, i det fria. Istället för tyglar…”

Karin reste sig upp, plötsligt med hela sitt fokus på Emilia:

”Tej! Int skolas? Då skull vi fôll stänga folkskolan mä kan tänka. Ja, hä ä då alldôlôs säkôrt bâttôr! Minndôss blir kullon lika fessugen som hâsskap!”

Hon slungade ur sig orden. Samtalet kring andra änden av bordet stannade av och alla vände sig emot dem. Till och med småpojkarna höll upp med sitt kinkande. Emilia rodnade.

”Stänga skolan? Nej nej, du missförstår mig! Så menar jag inte alls! Men det är ju så vackert allt det ni har här, det är så värdefullt… det är så jag menar! Att det är viktigt att det gamla blir kvar och inte glöms bort. Sen är det förstås viktigt att också allmogens barn… jag menar, alla barn måste ju få skolning, naturligtivis, och det…”

Hon såg sig omkring med en vädjande min, och började om:

”Tänk om du kunde sjunga någon folkvisa för oss här ikväll, Karin. Jag är säker på att du har minst lika vacker stämma som Nises-kullorna! Och du får gärna sjunga en romans om du vill!”

Gröna ögon eller grå, här kunde Karin inte stanna en sekund till. Hon mumlade någonting om att pojkarna behövde komma från bordet, tog dem i varsin hampa och släpade dem med sig bort runt husknuten. Inte förrän senare på kvällen insåg hon att de sprungit ifrån efterrätten.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Toapapper och tonårsrevolt

”Hejsan hejsan, idag är det fredag… inte riktigt den bästa saken på dagen att vakna upp till EN toarulle”… (håller upp en toarulle, den sista får man förmoda) “och att jag inte har nån frukost… Perfekt! Så det måste vi göra nåt åt. Aaah vad jobbigt!” (går upp ur sängen) “Alltså jag är lite för bra på att snooza. Alltså mitt mål är ju att vakna klockan nio, och det lyckades jag med idag, men ibland så går det inte hela vägen”. (gör tummen upp och ler käckt)

Jag blir ofta (ofrivillig) medlyssnare till diverse youtubekanaler som min dotter följer. Jag har skrivit om detta förut så jag är uppenbarligen fascinerad av fenomenet (mer om fascination nedan). En hel del youtubekanaler är förvånansvärt bra men det är de fullständigt obegripligt meningslösa som liksom griper tag i mig.

”Lite frukost innan vi handlar toapapper kanske”. (öppnar kylen, kommenterar vad som finns, vad som inte finns och vad som brukar finnas) “Jag brukar ha mjölk och smör och sånt på en hylla och så lägger jag kaviartuber och sånt i en plastlåda för dom är så fula när dom är klämda”.

Innan youtubern kommer iväg till affären är det dags för sminkrutinen. Det heter så. 

”Alltså, för mig är det viktigt att kunna visa mig utan smink ibland, för liksom, det är ju insidan som räknas. Det är ju där skönheten sitter”. 

Säger hon allvarligt och ger sedan utförliga sminkinstruktioner medan hon penslar fram sin ”naturliga vardagslook”. Allt för att tittaren ska kunna bli som hon. Sminka sig, äta, torka sig i ändan. Det gäller ju att passa in i flocken!

Att unga, intelligenta och kreativa kvinnor finner detta underhållande fascinerar mig. Min dotter hatar när jag använder det ordet – fascinerar. Jag gör det tydligen bara när jag talar om nåt jag ser ner på. När jag intresserar mig för nåt jag föraktar. När jag tror att jag maskerar min känsla av överlägsenhet genom att visa mitt intresse. Det är så fascinerande – när började unga kändisars toapapper bli av allmänt intresse? Kändisar som egentligen inte är kända för nåt annat än att än att shoppa och sminka sig. Vad är det egentligen med dagens tonåringar, vad är det för värld de lever i, vad är det som driver dem till denna ointelligenta mediekonsumtion? För jag skulle ju aldrig… 

Jo, jag är nog drabbad av nån form av exotism – en fascination för det förbryllande och underlägset annorlunda. Handlade det inte om outbildade tonårstjejer hade det kunnat vara nån ociviliserad folkgrupp. ”O vilka charmiga infödingar, tänk så skickliga de är som gör så vackra hyddor av kobajs”. Fast nej, det är annorlunda, för där är ju bajset faktiskt intressant.

I vilket fall som helst håller jag inte med. Min dotter alltså. Jag ser inte ner på henne bara för att hon ägnar så mycket tid åt meningslösheter. Det förbryllande är att medan många videos är så oerhört stenkorkade är min dotter är smart och kreativ – hur går det ihop? Hur kan hon gilla det här skräpet? Alltså är jag fascinerad. Jag tänker tillåta mig att vara just det. För det innebär att jag fattar att det är för att nåt fattas mig som jag inte fattar. Att det finns en pusselbit som kanske hela min generation saknar. Som, om jag hade den, skulle få vlogg-flickorna att framstå som lika begripliga för mig som för min dotter. Och det gör mig genuint nyfiken. Faktiskt. 

Nyfiken också på min egen hopsnörpta mun. Den trodde jag aldrig att jag skulle drabbas av, men nu får jag skamset sälla mig till generationer av uppsnörpta föräldrar. Så här var det minsann inte när vi var unga (på 40-, 60- eller 80-talet), herregud! Vi fick minsann pallra oss ut på dansbanor, husockupationer och rave-partyn om det skulle bli nåt ligga av. Nu kan de väl inte ens ligga utan att vara uppkopplade. Va?! Hur ska vi förstå det här? Är mitt munsnörpande bara en upprepning av vuxenvärldens kollektiva bestörtning över att ungdomen inte förstår sig på hederliga sysselsättningar? Ge mig den tonåring som startar morgonen med att i alla fall läsa Stålmannen i dagstidningen och som omsorgsfullt tuperar sin tuppkam för att göra sig fin till plugget – man kan ju inte va som alla andra!

Men om det ser så stereotypiskt ut från min mamma-horisont är det kanske likadant från andra hållet. Att det är nån slags revolt. Snapchattandet och instagrammandet och youtuberiet. Alltihop representerar kanske det djärva kliv dagens ungdom tar mot en banbrytande och annorlunda värld. Som ungdomar alltid tvingats ta ända sedan ungdomar uppfanns, en gång i modernitetens gryning. Det var nog en dum uppfinning för det verkar alltid ha varit rätt kämpigt att vara ung. Spleen, alienation, dystopi, främlingskap, uppgivenhet, livsleda – det var sånt som August Strindberg kunde kosta på sig men som hans föräldrar inte visste existerade. Psykiska ohälsa heter det förstås idag.

Så. Spleen 2020, vad går den ut på? Ja, det är väl inte så svårt att räkna ut. Igår kollade jag på en faktavideo om miljöpåverkan på SVT-play, om vad vi helst borde sluta med för att skona klimatet. Flyga ligger förstås högt upp på listan, åka bil och äta kött bör vi också lägga av med (sopsortera och skippa plastkassar har tydligen mer marginell betydelse). Men det överlägset bästa sättet att bidra till ett bättre klimat är, enligt videon, att inte skaffa barn.

Inte skaffa barn?

Jag blev både förbluffad och tillplattad. Kände mig rädd – och rätt korkad. Det verkar helt bisarrt, men när jag fick tanken serverad är ju resonemanget glasklart: varje ny individ kommer ju tära lika mycket på miljön som vi. Flyga, åka bil och äta kött. Det räcker inte med att mamma och pappa Svensson blir veganer och håller sig inom cykelavstånd från sin bostad – de måste sluta med all form av konsumtion som har nånting som helst att göra med utsläpp och rovdrift för att kompensera för sin omoraliska barnalstring. Annars går inte kalkylen ihop. Inte för några Svenssons. Eller nationer. Såklart. En in – två ut, det borde väl vara det bästa. Har vi tur kommer nån riktigt förödande farsot, svält eller naturkatastrof som kan utradera en eller annan befolkning nån annanstans på planeten. Då kanske vi kan lyxa till det igen – bilda familj och skaffa barn med gott samvete.

Jo, det fanns dystopier också när jag var arton, men trycket har ökat. Små rosenkindade bäbisar – vårt största miljöhot? Det är omöjligt att ta in, för det går ju emot den primära instinkt som förenar de allra flesta på vårt klot. Livet kan vara gott och meningsfullt också utan egna barn, och djävulusiskt trots att man har. Men själv viljan till nytt liv gör många beredda att försaka väldigt mycket annat. För mig är min dotter den sol av mening som skiljer från nu. Mitt liv är ett Före Tildelos Tideräkning och ett Efter. Men för planeten är hon bara ett av alla miljarder ekologiska fotavtryck den kanske inte kommer hämta sig ifrån. Och för min dotter, visade det sig, var allt detta redan en självklarhet. En av hennes kompisar har redan bestämt sig för att låta bli det där med barn, för att inte ligga planeten till last. Tänk att växa upp i en tid då såna beslut landar på ens axlar! Spleen? Snarare uppgivenhet.

Och vem är då jag att komma och tycka om min dotters youtube-tillvaro? Det är ju trots allt en rätt ekologisk sysselsättning… Och när jag tänker lite mer på hur min dotter tittar på de där tjejerna så kan jag faktiskt inte påstå att hon tittar på dem. De utgör mer som en ljudbild mot vilken hon stickar, målar naglarna, läser läxor, äter frukost. Det är nånting i bakgrunden som slaprar och går. En vardaglighet, en trygghetslunk. En bekräftelse av att livet består av just såna saker som att äta frukost och köpa toapapper. Fortfarande. Trots allt.

Några dagar senare kommer min kranka blekhet som ett brev på posten – hur var det nu med toapapper – har inte jag också skrivit om det? Hm… jo visst ja, det har jag ju… Toapapperskatatoni, bajs och kräkfobi. Till exempel. Och hur man ställer in kastruller i ett skåp. Ja, ni får väl låta mig stå och slapra och gå i bakgrunden då…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Notis: bloggen lever faktiskt

…jag har bara haft annat för mig ett tag. Min roman är klar och nu jobbar jag med att skicka den till förlag. Det verkade så enkelt först – ett litet brev bara och så bifoga dokumentet – men det visade sig att alla förlag vill ha sin särskilda variant. Exakt en sån sak som nöter på min stackars slitna skalle. Så det tar kanske inte så mycket tid som energi och då har bloggen fått vila. Men som plåster på eventuella sår kommer en ”baksidestext” till boken Snörliv. Och ett inlägg om toapapper.

Leksand, sommaren 1903. Emilia är en förmögen ung kvinna som drömmer om det trygga hem hon aldrig haft. I Stockholm pratar konstnärer och författare om det genuina, okonstlade liv som fortfarande lever kvar i Siljansbygdens ålderdomliga byar och Emilia reser till Leksand som turist. Hon får logi på en gård där Karin bor, en självständig ung kulla som hellre läser böcker än sätter potatis. Karin känner sig fjättrad vid gårdens plikter. Hon föraktar turisternas oblyga stirrande över gärdesgårdar och häckar. Samtidigt påminner deras närvaro om att det finns ett liv bortom separator och spinnrock. Motvilligt inser hon att Emilia lockar henne. Emilia är förtrollad av Karins gäckande och otämjda person och när Karin rymmer till fäboden följer hon efter. Där föds deras vänskap, och Karin upptäcker sin längtan efter något mer.

Några år senare reser Karin till Stockholm för att hjälpa till som piga i Emilias hushåll. Klass- och kulturskillnaderna mellan dem blir plågsamt tydliga här, men en kris i Emilias familj för dem närmare varandra och i deras första erotiska möte suddas gränserna ut. I förälskelsens berusning följer Emilia med Karin tillbaka till Leksand där de i smyg lyckas hänge sig åt sin kärlek. Men morgonen efter trösklagsfesten är Emilia plötsligt borta, och Karin får bara veta att hon aldrig mer kommer komma tillbaka. Karin är förtvivlad och gårdens förutsägbara cykel sluter sig runt henne som ett fängelse. Livet utan Emilia driver Karin in i en djup depression och hennes öde avgörs i spelet mellan byns och familjens normer.

Disciplin eller kärlek

Jag brukar inte avge några nyårslöften. Däremot, som jag beskrev förra januari, har jag de senaste åren antagit ett motto för det kommande året. Ni minns kanske vad det handlade om då, men det är värt en upprepning. I alla fall behöver jag upprepa mig, påminna mig om vad jag tänkte då och om det har hänt nånting tills nu. Och när jag tittar tillbaks inser jag att jag ägnat en del tid åt att begrunda beundransvärda kvinnor. Föredömen, såna man borde ha vett att ta efter. 

Den föredömliga kvinnan går upp i ottan bara för att hinna med yogapass och meditation – eftersom hon vet att en sund själ i en sund kropp kräver arbete. “Jag måste ha den där timmen på morgonen, annars blir jag inte mig själv” (nehejnej, så vem skulle jag bli om jag späkte mig i ottan? En riktigt behaglig individ?). Och innan jobbet ens börjat har hon dessutom arbetat en timme med frukostkaffet bredvid sin laptop (några messmörsmackor hinns inte med) – eftersom hon är på det klara med att karriären kräver strategiska prioriteringar (ja, jo, såna hade förstås varit bra att ha). Middagen förbereder hon innan hon går och lägger sig – eftersom hon vet att barnen kräver all uppmärksamhet när familjen samlas till kvällen (ja, det vet ju jag med, men liksom…). Som tänker gå ner tio kilo till badsäsongen – och verkligen gör det. Som har adventsljusstakarna framplockade och avdammade till första december och snyggt nedpackade tjugondag knut (ja man borde väl skämmas när julgardinerna får hänga uppe hela året) (tur att det inte är några tomtar på dem i alla fall). 

Förra årets motto blev alltså, som ni kanske minns, Disciplin för fan! Även för psykfall finns det ju gott om områden för excersis. Den heliga dygnsrytmen är ett utmärkt sådant. Blåsa revelj och allt sånt. Verkligen faktiskt gå upp när det högst pedagogiska larmet ringer (trots att inga kollegor väntar med duktiga dagordningar i karriärsbefrämjande konferensrum). Det gäller bara att vilja det goda livet tillräckligt starkt för att skapa det, även om det är ett pensionerat liv. Följa med i politiken, sköta sin mejl, äta mer rotsaker. Det gäller att inse att dagarna är ändliga och varje stund möjlig att vårda eller slösa bort. Tänkte jag inför nyåret 2019.

Sedan gick jag upp tio kilo, betade av fjortielva Netflix-serier och byggde ett helt litet samhälle av arkitektoniskt fulländade Sims-hus. Jag gick aldrig till biblioteket, vattnade inte tomaterna, ägnade mig inte ett dugg åt mindfulness. Det oanvända skrivbordet lade jag aldrig ut på Blocket trots att det legat avporträtterat och klart i min mobil sedan början av 2018. Pianostycket av Petterson-Berger som jag tänkt lära mig kom jag mig inte för att köpa noterna till. Jag målade inte ens om den stackars risiga trädgårdsbänken – det enda projekt jag ålagt mig under sommaren. Fast den var kanske lite för risig, den stackars bänken.

Så kan det gå. 

Inför 2020 fick jag alltså tänka om. Disciplin i all ära, men begreppet verkar inte riktigt bita på min karaktär (eller bristen på den). Jag behöver förmodligen en personlig diktator om jag ska kunna följa de föredömliga kvinnorna i hasorna. En personlig assistent, fast sadistisk. En korpral som tvingar mig tömma latrinerna om jag inte får det förbannade skrivbordet sålt. Fast nä… jag hade nog gjort en usel karriär i det militära. Det får bli ett omtag. Mottot för 2020 blev därför: 

Inget dåligt samvete (gjort är gjort)

Det var väl en flott helomvändning? Min rad av motton (sedan 2017) beskriver en elegant liten kurva: Lite är bättre än inget – Bara gör – Disciplin för fan – Inget dåligt samvete. Upptrappning i tre steg och sedan ett behagligt fall ner i acceptansens dunkudde. Insikten: jag mår inte så bra av adåligt samvete. Vilket jag egentligen redan visste. Vilket vem som helst kan förstå. Dåligt samvete är ju ungefär det sämsta man kan ägna sig åt. Jo, det är klart, just när det nyper till kan man få en välbehövlig insikt och en knuff i bättre riktning. Men att ägna sig åt det, att låta samvetet gnaga i inälvorna som en outtröttlig benjaminsyrsa – det är inte särskilt behagligt, och definitivt inte nyttigt (såvida man inte varit riktigt stygg, då kan man gott ha det). Visst kan det kännas som en moralisk prestation, “o, vilken dålig människa jag är (fast visst är jag rätt god som vet om det?)”, men i grund och botten presterar det dåliga samvetet absolut ingenting. Inte sedan ögonblicket passerat.

Och därför säger mitt motto också “gjort är gjort”. Det som har hänt har redan hänt. Bortslösat är bortslösat. Bytt är bytt och kommer inte igen. Det var ju synd att du inte hade disciplin nog att gå upp förrän klockan ett, men nu är de timmarna borta – ligg inte kvar i sängen tre timmar till och älta den tid du förlorat.

Hittills har min nya regim funkat rätt bra. Var lite rädd att den skulle kunna förslappa mig, men inte så här långt. Jag är i varje fall inte “latare” än jag var i december. Och istället för att gruva mig åt det jag misslyckas med försöker jag pumpa mig full med nyttiga älska-mig-själv-karameller. Jag väjer inte med blicken när jag går förbi spegeln, jag tittar på mitt snart femtioåriga ansikte (numer inramat av ett vitnande hårfnös) och älskar mig. Bombar mig med kärlek. Så gott jag kan. Tänker så lite jag kan på omålade bänkar och föredömliga tanter. Tänker istället på den roman jag just skrivit klart. På andra böcker jag vill skriva. På människor jag mött och vill träffa igen. På disken som faktiskt är diskad trots att diskmaskinen är paj. Och mår, just nu, ganska bra.

Återstår att se om jag gått upp ytterligare tio kilo till januari 2021.

Värddjur åt änglarna

Från Psykfallet till Alla Läsare: ett julesprak av löst sittande julgransprydnader, tindrande tarmkanaler och religionspsykologiskt lösgodis. De analytiska backarna är branta – varning utfärdas för snömos och sladdande associationer .


Hon kliver fram ur den mörkt kolorerade rymden med strålglans runt sina långa blonda lockar. Det är glitter på hennes böljande empireklänning som är moderligt och/eller sensuellt skuren under bysten. Färgen är skär (eller möjligtvis ljusblå) och faller i rika veck ner över fötterna. Och så, med ett dån, vecklar hon ut sina skimrande vingar! Nejnejnej, inte ett dån. Hon gör inget väsen av sig. Hon är vän och blid och stiger ljudlöst ner, hela vägen från himlen till din sängkant. Fast själva flygturen får man aldrig se. Den får väl inte plats på de glittriga bokmärkena. Ibland får inte ens kroppen plats, bara huvudet. Det verkar vara en annan sorts änglar för deras vingar växer liksom ut direkt under halsen. Som en krage. Helt underdimensionerad för att förflytta ens en kroppslös individ. Det måste vara de funktionshindrade änglarna.

Själv klär jag granen med diverse glittriga och knubbiga varianter. Mina egna flygande superhjältar. Eller vad de nu är. Bevingade kärleksnomader, ständigt på färd från en sängkant till en annan. Det är nog rätt synd om änglar inser jag nu, de kan ju inte ha mycket till privatliv. Om man jämför med jultomten till exempel, som också får hänga i granen. Har har det såklart hektiskt såhär års, fram tills klapparna är utdelade, men sen kan han åka hem till tomtemor och lägga upp benen på den stoppade pallen framför brasan. Han behöver nog inte ens ta av sig stövlarna.

Någon änglasemester har jag inte hört talas om. Änglarna fortsätter oförtrutet sitt jobb som sängkants-sittare och frid-spridare, dag och natt, år efter år. Så vitt jag vet finns det inte heller någon änglamor. Eller far. Eller är det kanske Gud Fader själv som innehar den rollen? Kan han vara skyddsänglarnas skyddsombud? Fridsskaparen för fridskaparna? Hm… nja, jag vet inte jag. Jag har liksom svårt att föreställa mig det vardagsrum där Gud tänt brasan och ställt fram fåtöljerna. Svårt att se honom går runt och slå varm choklad i deras koppar medan de lättjefullt kammar ut sina lockiga hår och torkar sina skimrande vingar. Men jag har nog bara dålig fantasi.

Bättre kanske om jag tar det från en mer religionspsykologisk synvinkel. Hum hum… Ja, det rimligaste är nog att se änglar mer som bakterier. Som våra egna bakterier alltså, alla miljoner som åker snålskjuts på oss (i oss?) genom livet och skapar frid och fred i våra tarmkanaler. Strängt taget är vi ju värddjur åt bakterierna, och så är det naturligtvis också med änglarna. Våra änglar lever, precis som våra bakterier, så länge vi lever och när vi dör gör dom det också. Vi bär på dem – de reser med oss. Den enda skillnaden mellan änglar och bakterier (förutom glitter) är att vi kan titta på bakterierna i mikroskop.

Änglar är ju, än så länge, rätt svåra att få syn på. Som en hel del annat. Förälskelser, spöken, sommarminnen, gudar och ideologier och sånt. Ja, så… egentligen gäller det där med bakterier inte bara änglar. Vi är ju värddjur för alla våra föreställningar och inre bilder – andevarelser allihopa. En gudavärld av grekiska dimensioner lever faktiskt inuti oss (sida vid sida med bakterierna). Änglar och demoner formade ur våra upplevelser. En del dör bort av sig själva, en del växer sig till gudar som vi ger makt att styra och döma. Tänk er det – vi bär alla på ett helt eget kosmologiskt system innanför pannbenet! Allt uppbyggt av de klossar av kärlek, skräck, ambition, lycka och hopplöshet som format våra liv. Det är ju storslaget! Och ändå – när resan når sitt slut och vi dör, då försvinner hela detta kosmos med oss. Våra gudar och demoner. Våra sommarminnen, tragedier och förälskelser. Och våra änglar. 

Så, för att knyta tillbaks till tomten, och från ett strängt religionspsykologiskt perspektiv – det är faktiskt vi som är både vardagsrum och tomtemor åt änglarna. Eller hur? Det är vi som möblerar vardagsrummet så att det blir bekvämt och hemtrevligt för våra andevarelser. Om vi nu vill ha dem kvar alltså, vilket man ju inte alltid vill. En del gudar kan bli väl högröstade, en del vill alldeles ta över. Vissa änglar visar sig vara demoner, andra borde gå i pension. Borde ha gått i pension för länge sedan. Det där är faktiskt lite knepigt, för föreställningar blir tyvärr ofta kvar i våra vardagsrum trots att vi inte har nån glädje av dem längre. Man har liksom blivit så van.

Kanske är det Syster Självförakt som bitit sig kvar så länge att hon helt gröpt ur den slitna skinnfåtöljen. Hon som såg så blid och vän ut när hon kom för… var det trettio år sedan? Eller farbröderna Fördom och Förakt som står och lurar i hörnet som ett par förgrämda hatthängare. Dom som verkade så rediga, och så bra att luta sig emot. Har du otur kan hela syföreningen ha förskansat sig i den storblommiga soffgruppen. Miss Tänksam, Miss Belåten, Miss Modig, Miss Nöjd, Miss Unnsam. Får du inte ut dem så servera dem åtminstone inte nån choklad. Sen kanske du borde läsa lite inredningstidningar och planera för en rejäl make-over. Kanske kan du städa ut tanterna till våren?

Min regnbågsängel – i julkortstappning

Men ibland händer det på riktigt. Du är fallen till marken, du är slagen av uppgivenhet, rädsla, vrede eller sorg. Ditt vardagsrum är mörkt och tomt och kallt och ingen, ingen hör dina tårar. Då händer det ibland att dörren plötsligt går upp lite på glänt – och ljuset som faller in är fullt av stjärnglitter. Där står en ängel med regnbågsfjädrar och eldrött hår. Hon kommer fram till din sida, sätter sig vid din fot. Och när din vanmakt når henne reser hon sig mäktigt upp över din tillvaro, fäller ut vingarna över alla horisonter och vrålar. Vred som en häxa, stark som en Pippi, tveklös som en tiger. Ingen får göra dig illa! Skriker hon, och vingarna slår som åskdån. Och du vet att hon, utan att tveka skulle baxa dig ut från svek och jordskred och mentala kollapser. Sedan sätter hon sig igen vid din sida, sveper regnbågsfjädrarna runt dig som en famn och håller dig tills du inte behöver hållas längre.

Då tittar du upp och ser – att det är du. Din bevingade storasyster, storebror. Din andes skapelse. Du. Hennes kraft, hennes vrede, hennes skydd och värme – det är ditt alltihop. För du är ju värddjuret, det är i dig hon bor.


Och i och med detta ber jag att få önska er en riktigt varm och kraftbringande jul! Nu ska jag skriva lite roman ett tag men återkommer nån gång i januari. Vi hörs!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.


Ett evigt kistspikande

Det har blivit lite tyst här på sistone. Tyst och tomt. Kanske beror det på att jag blivit ännu lite mer utmattad, att jag står på ett sluttande plan. Kanske beror det på att det faktiskt påverkar mig mer än mina självironiska tillrop ger sken av: att bli arbetslös och fattig ovanpå allt. I maj 2018 skrev jag ett inlägg med rubriken Spiken i kistan. Det brukar väl betyda det slutgiltiga dråpslaget, men så blev det inte – det har varit ett ständigt spikande i min kista allt sedan dess. Man blir lite trött. Ovanpå utmattning och alltihop.

Nu har jag också gått och blivit pensionär… fast det heter det inte längre. Som kroniskt och oåterkalleligt obrukbar får man inte längre sjukpenning utan sjukersättning, men så vitt jag vet följer ingen specifik titel med. Kanske är tur. Skillnaden är i varje fall att ersättningen från Försäkringskassan är permanentad, fram tills man blir pensionär på riktigt. Man behöver alltså inte skaffa intyg från doktorn varje gång man insett att man faktiskt inte blivit trisk nu heller. Ingen försäkringskassehandläggare kommer någonsin mer ifrågasätta min inkapacitet. Så det är ju bra. Sen är förstås sjukersättningen lägre än sjukpenningen, vilket jag bävat lite för. Eftersom jag hade återbetalning till CSN denna månad fick jag inte en krona kvar när räkningarna var betalda så vi får förmodligen koka gröt på gardinerna, haha! Nej, det är ingen fara, jag har lite sparat i madrassen.

(Varför känns det förresten mindre ok att tala om vad man inte äter och vad man inte gör och vart man inte reser för att man inte har råd än att tala om vad man äter och gör och reser för att man har råd? Eller vilka taffligheter man får ta till som ersättning. De estetiskt upplagda middagarna folk marknadsför sig med på Facebook består ju rätt sällan av blodpudding – såvida den inte skulle vara hemlagad. Då skulle den vara riktigt hipp. Och fotona från den tropiska sandstranden gör att utflykterna till sandlådan känns rätt patetiska att dela. Såvida man inte precis byggt lådan, av drivved och ekologisk hampa och dessutom har en riktigt snygg unge som sitter i den. Det är inte bara det att man skäms själv. Man vill skona alla andra från att skämmas för en.)

Komiskt nog visade det sig att jag kommer få mer i sjukersättning än vad jag har i sjukpenning – till och med handläggaren verkade förvånad. Tills hon insåg att jag låg på absoluta minimum i deras tabell. Vilket egentligen inte är så konstigt. När Försäkringskassan tar måtten till ens sjukbörs utgår den ifrån ens sjukpenninggrundande inkomst (snälla, kan inte nån ta och skriva lite subversiv poesi på byråkratiska?). Min sjukpenninggrundande inkomst, jag höll på att skratta på mig när jag fick beslutet, är lika med noll. Årsinkomst – 0 kronor står det på blanketten.

Dom är roliga på Försäkringskassan, man kan inte säga nåt annat. Jag har fått massa papper nu eftersom min status ändras till ”hopplöst fall”, men ett av dem tog priset. Läs själva och se om ni fattar (läser du blogginlägget i din mejl ser du kanske inte bilderna så då får du gå in på hemsidan för att se godbitarna).

(URSÄKTA de miserabelt dåliga bilderna, men jag bestämde mig för att hellre låta dem vara miserabla än att få nackspärr i prestationsmuskeln och inte få ut nån text över huvud taget…)

Ja, det står alltså att Försäkringskassan tänker dra av 94 015 kronor vid den första utbetalningen av sjukersättning som kommer ligga på 18 000-nånting före skatt. Det låter väl som en härlig start på livet som pensionär! Det var så knäppt att jag inte ens orkade bli orolig, och mycket riktigt – Försäkringskassan menade naturligtvis inte vad de skrev. Alltihop handlar om pengar som ska kvittas i deras interna system. Jag ska inte betala något eller begära ut något, jag har absolut ingenting med saken att göra och kommer över huvud taget inte märka transaktionen. Men, bra att veta i alla fall. Tack.

Det blev inte så mycket nu, men jag har flera texter på gång. Om lättja och begrsbestigning, om att vara politiskt korrekt med psykfallet och lite om bitterhet och annat smått och gott. Det är mörkt och jag är väldigt mycket trött och pensionerad, men det har varit mycket mycket värre. Och det känns ju bra. Att det inte är så nu.

Få sparken-karneval

Nu så. En knagglig start på hösten har det varit och en kvalificerad gissning är att det berott både på det ena och på det andra. En viss balans infann sig igår och om den bara kan ha vett att hålla sig i balans ett tag kommer det bli lite fler inlägg framöver. Så att jag riktigt kan grotta ner mig i bitterheten, hehe.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag under min sjukskrivning fått sparken från den arbetsplats jag vistats på de senaste tjugo-eller-nåt åren. I september var det dags att utrymma mitt kontor, en hyfsat halvotrevlig uppgift att starta hösten med, men det blev en riktigt skojig tillställning och en läxa till alla er i bitterhetsskolan som ännu inte kommit så långt i er mentala utveckling. Som jag alltså. Som redan är klar med den. 

Att få sparken som forskare är på ett sätt rätt odramatiskt – det händer typ vartannat år. Åtminstone om man inte har en fast anställning, vilket gäller de flesta av oss som saknar strategisk kompetens och tajming (konferensmingel har alltid varit grekiska för mig). Som löst hängande vetenskapare har jag därför, i konkurrens med mina ostrategiska systrar och bröder, fått söka pengar till min lön. Det gör man genom att slå blå dunster i ögonen på dem som sitter på de akademiska pengapåsarna. Just mina projekt har ju varit så unika, banbrytande och excellenta. Till skillnad från alla andras (som inte kommit så långt i sin mentala utveckling). Det är inte kul att luras, men efter ett tag lär man sig genren och vet hur man ska stoppa in orden som just för tillfället ger utdelning. Oftast är det nåt med post. Postsekulär, postkolonial, postkonventionell, eller den gamla godingen poststrukturell. Jag har aldrig håvat hem några jätteanslag, men lyckats så pass bra att jag blivit uppsagd vartannat, vart tredje år ända sedan min disputation. Det har blivit en administrativ rutin.

Men den här gången blev det riktigt jobbigt. Inte när uppsägningen trillade ner i brevlådan utan flera år tidigare. Det var precis i början av den senaste kollapsen. Jag befann mig i den där fasen där man fortfarande hysteriskt paddlar på i sin kajak fast man redan känner hur strömmen tagit greppet om båten och obönhörligt drar den mot det hotande niagaradånet. När jag väl började släppa taget insåg jag att nu var det inte bara kört, det var kört för gott. Jag hade redan kravlat mig upp efter två långa vändor på psyket, lyckats ta mig tillbaks och rasat igen. Den här gången skulle det inte gå. Jag visste det. Jag skulle aldrig mer komma tillbaks till den enda yrkesidentitet jag någonsin haft. Det var allt annat än en administrativ rutin.

Själva uppsägningen kom inte förrän flera år senare och då kändes det mest som ett konstaterande av faktum. Jag hade redan släppt taget. Det jag inte var förberedd på var känslan av skam och misslyckande. Obekanta, obehagliga känslor som jag tränat väldigt lite på att känna. Och när jag skulle ta mig till institutionen för att tömma mitt kontorsrum slog de ut i full blom.

Under min frånvaro har avdelningen fått en sprillans ny byggnad. Huvudattraktionen är Humanistiska teatern, den fantasieggande runda byggnaden som huserar en lika rund föreläsningssal. Arkitekturen är nyskapande med sina bronsfärgade perforerade väggar och konstnärligt utformade fasadbelysning. Föreläsningssalen är byggd som en amfiteater med innovativ (och demokratisk) hörsalsarkitektur. Det går inte att undgå att inspirationen hämtats från Anatomiska teatern i Gustavianum, den byggnad där jag en gång som kaxig trettiofemåring disputerade. 

Men i Humanistiska teatern kommer jag aldrig tala. Den scenen tillhör mina före detta kollegor. De har fortfarande hemortsrätt till universitetets innovativa (och demokratiska) samtalsrum. De kan ta plats vid podiet med den självklarhet som tillhörigheten skapar. Bara i hemlighet kan jag se den kaxiga universitetsläraren Maria framför mig; se hur hon nonchalant släntrar in i den fullsatta salen, bränner av en rad unika powerpoint-bilder, talar med min mest banbrytande röst och charmar publiken med mitt excellenta leende. I verkligheten ska mina böcker, papper och tankar sopas ut.

Bittert? Ja, nåt så in i helvete! Jag hade aldrig sett mitt eget arbetsrum, aldrig satt min fot i byggnaden eftersom den blev klar medan jag satt och spelade Uno på psyket. Uppgiften att leta mig fram till detta sprillans nya rum i det sprillans nya huset med mina gamla kollegor lurandes i faggorna gav mig mentala eksem. Jag förstod att bara jag gick in genom dörren skulle skamhatten växa fram som en svamp ur huvudet på mig. Nej, jag insåg att det skulle inte gå, aldrig i livet skulle det gå!

Men det var då jag blev andligen fulländad och fick den gudomliga upplysningen att vända på steken (vilket för övrigt alltid är en bra idé): tänk om det var precis tvärtom. Tänk om jag kände mig stolt och pigg och glad när jag gick in genom dörrarna. Hur skulle det vara då? Hur skulle det bittraste skamliga kunna möbleras om till nånting kul? Med andra ord: vad är motsatsen till få-sparken-skam? Kanske… karnevalsyra? 

Å ja, tänk vad underbart, tänkte jag då (rusig av religiös hänryckning), om jag kunde göra ett karnevalståg av alltihop! Med sambaorkester, clowner på styltor och eldslukare – och så skulle vi bara välla in allihop på institutionen, skratta och väsnas och myllra! Och jag skulle vimla nånstans i mitten av vimlet, delvis skymd av alla cancan-flickor och dragqueens. I kaotisk upprymdhet skulle vi dundra in i mitt kontorsrum och gemensamt tjoffa ner min hela min akademiska existens – alla otroligt viktiga böcker och pärmar och skit – i Ikea-kartonger och kassar från Coop. Sen skulle den paljettrydda akrobatgruppen från Bulgarien jonglera ut alltihop till neutral mark. Medan mina kollegor lektorerna, professorerna, prefekterna och promotorerna skulle stå tryckta mot väggarna och kissa på sig i ren panik. Ja! En sån vill jag ha! En karneval!

Åtta glada vänner nappar på min inbjudan till Få-sparken-karneval och vi samlas vid Pelle Svanslös-lekparken utanför campus för att mobilisera vår attack. Det blir inte så mycket paljetter och ingen är tillräckligt vig för att göra några saltomortaler, men det gör ingenting. Jag känner mig TRYGG när jag väller in i all stillsamhet, mitt i klungan av människor som inte ser mig som ett misslyckande. Inne på mitt, på en gång nya och gamla, kontorsrum uppstår snabbt en febril flyttfest: jag slänger böcker och pärmar ur hyllorna i vild frenesi och karnevalsdeltagarna fångar och packar enligt mina instruktioner. 

Flera av hyllmetrarna upptas av gaffelpärmar, sorterade efter färger, alla med omsorgsfullt kategoriserande registerblad och fullspäckade med artiklar, meritförteckningar, ansökningar, bokmanus, protokoll och publikationslistor. Och så är det allt det jag lämnat mitt i steget. Det som låg på bordet när jag gick hem från arbetet utan att veta att jag aldrig skulle komma tillbaks: utskrifterna av mina sista forskningsintervjuer och mina sista analyser – nästan klara, på väg att bli nya (banbrytande och excellenta) artiklar. Jag sätter några festivalyra vänner på att kassera alltihop. En efter en knäpps pärmarna upp och lass efter lass av mödosamt ihopgnetat arbete kastas i den gröna papperstunnan. 

Jag stannar upp i några ögonblick med en egendomlig känsla. Lite som den man kan få när man står under stjärnhimlen – att vara så obetydlig. Att vara så oerhört lätt att radera ut. Jag brukar tycka om att stå under oceanerna av mörker och stjärnblink från tidsåldrar som redan passerat i ett synfält som bara räcker till en bråkdels sandkorn av allt som finns. Jag brukar tycka det känns skönt att förstå hur obetydlig jag är. Det skapar liksom mer andrum åt nuet – saker och ting blir lättare att skratta åt när de faktiskt inte är så betydelsefulla i det stora hela. Som orättvisor, obehagligheter, otillräckligheter. Kanske till och med ondska.

Men pärmarna. Det är känns annorlunda. Under stjärnhimlen är vi alla lika. Rang och status betyder noll och intet sett ur det kosmiska perspektivet – alla har vi ju lika lite inflytande över att Jupiter håller ordning på sin omloppsbana. Men medan allt mitt arbete går till pappersåtervinningen står kollegornas pärmar fortfarande kvar och samlar vördnadsbjudande damm. Institutionens golv, tak och väggar skyddar dem mot den egalitära oändligheten och därinne fortsätter de fortfarande forskande forskarna forska vidare (ha!). Själv står jag utanför i universums allomfamnande intighet. Hud mot hud med ett världsallt de viktiga inte ens hinner tänka på. De har ju sina pärmar. Sina nya perspektiv på syföreningar, amatörbowling, damtidningar och transexuella dagmammors meningsskapande i mötet med iranska busschaufförer i Halstahammar från ett Post Nord-iskt perspektiv. 

Bittert? Jag ser mig omkring på kompisarna som solidariskt och tveklöst ryckt ut. Malin river ut artiklarna om kropp och filosofi, David packar kartongen med spara-böcker och Taha kastar effektivt ner de ratade böckerna i gröna tunnan. Nä. Inte bittert. Och till sist blir det tomt och vi drar hem till mig för att fira. Champagnen ligger på kylning och jag har redan hämtat tårtorna från Güntherska. Världshistoriens första bakverk prydda med texten: “Hurra – jag har fått sparken!”.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Som om det alltid skulle vara sommar

Jag ska skriva en bok om bitterhet. Jag kom på det i juli nån gång när jag satt i sjön (det är långgrunt hos oss) och molnen flanerade på himlen som obekymrade pensionärer i vita solhattar. Jag är ju för tusan världsbäst på att inte bli bitter, tänkte jag, har minst ett decennium av elände bakom mig och lyckas ändå vara glad! Nu börjar höstens svalkande gråhet äntligen omfamna oss och jag är riktigt helhjärtat bitter. Ha!

Det är lätt att vara lätt om hjärtat när humlorna bumlar runt rosorna som om de alltid skulle hålla på med det och skogsstigen lättjefullt promenerar iväg med en mot badstranden. Det var lätt när jag låg i hängmattan tillsammans med Klara (kan vi säga att hon heter)* och gungade lojt under äppelträden. Då kändes fortfarande sommaren som en självklarhet. Men Klara var, som tonåringar är, orolig. För allt. Skola, betyg, identitet, utbildning, jobb, pengar, partner och familj. Allt. Lite sorgligt kanske en så vacker dag, men varför inte? Ta alla ångestar på en gång så är du klar sen! Sade jag inte. Inte heller sade jag att de där ångestarna kommer hemsöka dig livet ut. För jag var ju inte ett dugg bitter. Istället plockade jag fram nån komisk anekdot från mitt miserabla liv och fick Klara att skratta. Och så förklarade jag att jag faktiskt inte har någonting av det som hon oroade sig för att hon aldrig skulle få. Och ändå är jag nöjd med livet. Sade jag. Ändå har jag det bra. Tyckte jag då. 

Faktiskt var jag så obitter att inte ens min havererade ekonomi kunde välta mig ur hängmattan. Min uppsägning har till sist trätt i kraft så sjuklönen har försvunnit och sjukpenningen gått ner till minimum. Ett psykfall som inte har nån anställning behöver ju inte köpa nya vinterskor eller gå på bio, det säger sig själv. I runda slängar (man ska inte prata om sin privata ekonomi har jag förstått, men en som glatt berättar om sina boendestödjare kan ta lätt på såna principer) måste jag nu klara mig på typ 10000 kronor i månaden. Möjligen 11. 

Vilket mitt obittra jag mest känt sig lite upprymd inför. Plötsligt behöver mina solidariska och ekologiska samvetstarmar inte slå knut på sig ständigt och jämt. Vi vet ju att vi inte kan konsumera oss ur den överhängande klimatkollapsen, ändå fortsätter vi flyga, köpa och slänga. Det är av nån anledning nästan omöjligt att styra om sin privata lilla skuta på ren vilja, så vi fortsätter obekymrat promenera vidare och lämnar ekologiska fotavtryck som bara ett tredubbelt jordklot skulle mäkta med. Nu blir jag helt enkelt tvingad till det de militanta miljövännerna (läs Greta) kallar köp-stopp. Vilken fantastisk utmaning!* Och kanske inte så omöjlig trots allt – säger Socialstyrelsen att sisådär 4500 ska räcka till allt som inte är hyra, då måste det ju gå. Som far hurtfriskt brukade sjunga när jag var nio och riktigt arg: 

Ett glatt humör ska man alltid ha, om vägen också är lång
Och sura miner är aldrig bra, nej skratta och sjung på en gång!
För om du bara tänker så, det här var roligt det måste gå
Det finns ingen väg som är svår för dig, gå fram med ett jublande hej!

Tjohej! 

Sen blev förstås vägen för svår i alla fall och det obittra jublet fastnade i vrångstrupen. Inget dramatiskt psykbryt eller depressivt hål eller så, jag gick väl bara ut för hårt efter semestern – ett läkarbesök, ett möte och en utrensning av mitt gamla kontorsrum. Notan för det avancerade kalaset blev flera veckors soffläge. Jag har knappt orkat spela Sims. Att koka soppa och gå ut med soporna; att prata med de vänliga själar som hjälpt mig koka soppa och kasta sopor – allt har inneburit kraftansträngningar. Jag hade precis tänkt sparka igång bloggen för hösten men orkade knappt tänka. Jag orkade inte ens sätta mig vid pianot. 

Och det var just det, att varken kunna skriva eller spela, som släppte in bitterheten genom bakdörren. Jag brukar säga att det enda jag behöver i livet är ett piano och en dator – kommer jag inte ut ur lägenheten på veckor kan jag ändå uppleva mening, bara jag har dem. Det är nog. Och jag menar det verkligen, jag har funnit en frid i att behöva så lite och en trygghet i att detta lilla inte kan tas ifrån mig. Pengar, partner och prestationer kan jag vara utan, men inte mitt skapande. En annan sak jag brukar säga är att det finns två saker som kan få mig upp ur soffan en mörk dag – Polly eller Bach. Godis är en effektiv och lättillgänglig medicin, men steget från soffhörnet till pianot har nästan varit lika lätt att ta. Med hörlurarna över öronen har Bach kunnat hålla mig vaken och levande. Då är det bara Bach och jag. Hans musik som jag plockar ur notbladet, mina fingrar som förverkligar den och mina öron som hör det han en gång tiden tänkte. Det är en evighetsbubbla, vid sidan av tiden, och jag har bara kunnat kliva in i den, varifrån som helst. 

Nu var kraften att ta sig till pallen borta. Till och med den. Jag hade reducerats till en köttklump. Jag stoppade in saker i ena änden och släppte ut dem ur den andra. Låg ner, masade mig upp. Åt, gick på toa. Lade mig igen. Annars intet. Bara kött. En hop inälvor intryckta i en hudsäck. En värld som pågår så långt ifrån mig att jag knappt vet om den existerar. Längtningar och önskningar från fem och tio år sedan överväxta med någon annans rötter och tjocka lager av mossa. De gamla drömmarna är i grund och botten meningslösa. Inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte kan. Inte orkar. För att jag lever med ständigt energiläckage. För att tanken aldrig verkar fyllas på. Hur länge kan en människa existera som ett stycke kött och ingenting annat?

En tung fråga. Gravt överviktig. Golvet bågnar och runt ringarna av fett har ett eget gravitationsfält bildats. Jag kommer inte undan. Trots att jag bevisligen mår bättre – jag skriver ju faktiskt. För en stund sen satt jag och försvann i gamla Mozartsonater. Och jag tycker det finns en poäng med att solen just nu skiner. Men det är som när man varit på begravning och inte kan skaka av sig insikten om att man faktiskt en gång kommer att dö. Veckorna i soffan gjorde det så tydligt att jag (och du och vem som helst) nån dag av nån anledning kan hamna just där, som köttklumpen i en säng. Den riktigt seriösa köttklumpen, den som blir kvar i soffan och aldrig mer kommer upp. Den som aldrig mer kan göra nåt av det som en gång kändes en gnutta meningsfullt. Skulle jag klara det? Skulle jag kunna ligga där i soffan, livet ut, utan att fullständigt ätas upp av bitterhet?* Skulle du? Det är såklart en omöjlig fråga, men jag trivs inte med att ha existentiella härvor liggande på hallgolvet. Och just denna härva… tja, min fundamentala osäkerhet inför den bådar inte särskilt gott för min stackars bitterhetsbok. Den matchar mitt projekt lika illa som mossgröna manchesterbyxor passar till en illande orange lackkorsett.

Så jag har tänkt att ni helt enkelt får hjälpa mig med detta. För min bitterhet till trots vill boken om bitterhet fortfarande bli skriven och jag tänker mycket bättre när jag pratar med er. Alltså tänker jag fortsätta prata vidare runt samma tema och kanske i slutändan skramla ihop lite texter till boken. Det blir förmodligen utflykter till andra frågor också och helt säkert rapporter från min allmänt tragikomiska existens, men rätt mycket bitterhet alltså. Vad tror ni om det?

Slutligen, för ovanlighetens skull, några fotnötter:

* Det är min dotter Tildelo på sommarbilden, men Klara är inte Tildelo. Det är en annan flicka som egentligen heter nåt helt annat.

*Känslan av upprymdhet inför att hamna under fattigdomsgränsen är naturligtvis nåt bara rika trashankar kan unna sig. Jag har anhöriga som kan pröjsa för mitt lithium om det skiter sig fullständigt och en stuga att retirera till om jag skulle bli vräkt. Så att.

*Att ligga i soffan livet ut låter kanske överdramatiskt, men det har att göra med en diagnos som jag ska utredas för och som sätter skräck i mig. Mer om det senare.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Midsommar vid farmors svarta yllekjol

Sommarlov!

Syréner, Den blomstertid och köpepizza. Det fick vi alltid då, och bara då, när skolan tagit slut (annars var allt tråkigt hembakt…). Min barndom, har jag kommit att inse, var inramad av en lång räcka återkommande ritualer. Det var inte bara att det blev påsk och jul, det var alla saker man alltid gjorde på och runtikring högtiderna. De återkommande viktigheterna, likt klockslag som mätte in året i hanterbara proportioner.

Midsommar skulle firas hos farmor och farfar i Leksand om det skulle vara rätt. Där var stången den högsta, bergen de blåaste och natten som fullast av de vackraste blommorna: smörblommor, lupiner och midsommarblomster. Farmor fick hjälpa mig med dräktens krångligheter. Blus utan knappar, liv med snörning, kjol med hyska, och så väskan och förklädet som hette  kjolsäck och majd. Sist satte hon fast broschen i sjalen. Den som hette som farfar lät precis innan han började berätta sina släkthistorier. Harsklä. Farmors fingrar var svala när hon stack in handen under blustyget för att skydda mig från nålen. När broschen satt på plats tog hon ett steg tillbaks och granskade mig kritiskt, rättade till nån detalj och log rundkindat så jag förstod att jag var fin. Dräkten skavde, förklädet åkte ner och det blev svettigt under kjolen, men det var så det blev midsommar.

På bron in till Noret var det proppfullt med folk, men bara jag höll mig intill farmors svarta yllekjol var jag trygg. På älven under oss gled de långa kyrkbåtarna fram som om de rotts fram från forntiden. Kören och spelmanslaget satt vid årorna, tio på vardera sida. I mitten hade de med sig de stora lövade kransarna och hjärtat som stången skulle smyckas med. Jag registrerade inte så mycket av detta och märkte aldrig att kören sjöng på vägen, men kyrkbåtarna skulle ju vara där såklart. Det var så det blev midsommar.

I midsommarvimlet, ännu för ung för snörlivet

Majstången var 25 meter, faktiskt på riktigt världens högsta och därför tog det väldigt mycket tid att resa den. Farmor dukade upp med kaffe, rabarbersaft och doppa på den skotskrutiga filten. Det finaste sparades till midsommardagens kyrkkaffe, men det fanns prostmagar och kardemummaskorpor. Lite torrt, men sött och gott. När stången med en skälvande suck kom på plats mot sitt fundament utbröt ett tiotusenfallt hurrande och min flickstämma överröstades av alla andras vrål. Jag höll för öronen och tog mor i handen. Sen drog jag henne med mig till stången för att vara med i dansen. Kusin Anna var med också, men det gällde att ha nån vuxen med sig in i vimlet av vuxna som hoppade grodor som om det gällde livet. Det blev snabbt ett virrvarr av ringar, den ena utanpå den andra, och när vi kom till “å vi ska dansa bomfaderalla” blev det sån fart att handen alldeles säkert höll på att gå ur led. Det var underbart och alldeles precis så som det skulle va.

På midsommardagen var det mycket turister i kyrkan. Turisterna var såklart inte riktigt på riktigt. Som främmande fåglar flaxade de nyfiket längst bak i kyrkan; förstod inte när de skulle sitta och stå, viskade högljutt och pekade. De stirrade in i vårt gemensamma timglas där sanden rann jämnt och lungt och där till och med jag visste att organisten hette Skommar. Jag satt mitt emellan farmor och farfar på deras speciella plats i kyrkan, den där de alltid brukade sitta. I blåmajd och tuppharsklä sjöng jag med i psalmerna så högt jag kunde, sneglade på farfar och hoppades att han hörde hur rent det lät. Men far och farfar tävlade sinsemellan med sina kraftfulla röster, så jag tydde mig till farmors hemliga och djupa stämma.

Jag var stolt över henne där i kyrkbänken, och efteråt på kyrkbacken med alla flängande stockholmare och japaner som ville fota oss i dräkterna. Hon var riktigheten. Mäktigt mullig; lekfull, barsk och len om kinderna. Stolt ägare av rätten till liv och plats. Hon visste, och gjorde som man skulle. Hon var en årsrytm att luta sig emot, en puls inunder livets nyckfullhet. Otvetydig. Ett rätt och ett fel.

Idag är jag nån slags relativist. Förstås. Det är en oundviklig biverkan av humanistisk forskning. I min värld finns inte längre några timglas, prostmagar eller otvetydigheter. Allt handlar om de förbannade perspektiven. Att du uppfinner verkligheten varje gång du upplever den – att du väljer att se, tolka, höra och röra. Du väljer vad du ser och hur du gör det. Du väljer, fast helt omedvetet, eftersom du är muslim, kvinna, psykfall, hamster eller frimärkssamlare. Alltså finns det egentligen inte några blåaste berg, ingen otvetydig gud, inga korrekta kakor att servera på din skotskrutiga utflyktsfilt. Såklart blir det vintermörker, tussilago och ljusa sommarnätter också i den stackars relativistens liv. Det blir jullov, påsklov och skolavslutning. Men själva årsrytmen är ändå suddig, tiden inte lika tydligt utmärkt av kjolsäckar och köpepizza.

Så sitter vi här, jag och dottern, på farmors gård, i de halvblå bergens Leksand. Midsommarblommorna är samma som i Uppsala, Tomelilla och Nynäshamn, och majstången som snart ska resas är 23 meter, av säkerhetsskäl. Själv är jag traditionsenligt orkeslös och dottern har sin hävdvunna gamla ångest. Det är nog bäst att vi gör som vi oftast gör. Stannar i stugan och tittar på Game of Thrones. Eller, som ett avbrott i rutinen, spelar lite Sims…

Nej. I år tror jag faktiskt jag ska tråckla på mig snörlivet. Och hitta harsklä till dottern och fästa hennes brosch med min svala (?) hand. Baraföratt. Bara för att det är sommar. Bara för att farmor fortfarande bor i sina färgglada broderier på mitt snörliv och min kjolsäck. Jag kan ju vara den hemvävda kullan liksom lite ironiskt, lite utmattat på distans. Bara för att sanden som sakta rinner i timglaset nog kan ha korn av ångest också, bland de mäktigt otvetydiga.

Så jag anmäler mig som gäströst till kören, hoppar på tandemcykeln bakom far, övar soprankrusiduller och laddar för kyrkbåtsrodden. Det får vara värt en eventuell kollaps, även om det kommer lagom till midsommardagens predikan. Som jag kommer lyssna till lite på låtsas, som en turist. Som på lek. Ja, jag kommer sitta där under kyrkvalven, helhjärtad och utanför, skeptisk och rosenkindad, tveksam och fylld av kärlek till en tid som flytt. Och som fortfarande är kvar.

För bergen kring Siljan är trots allt fortfarande de blåaste. Sedda från mitt perspektiv.

Till minne av Karin Liljas 1907-2000.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.