Psykfallet dejtar

Det är inte så lätt att gå ut och ragga när man aldrig går ut. Eller aldrig och aldrig… Jag var faktiskt på krogen en gång i höstas. Tog ett stillsamt glas rom med en kompis vid sjutiden. Mysigt, men rätt tomt kring borden så dags. Jag gick hem innan nio. Nätdejting passar bättre när man tillbringar merparten av sina arbetsdagar i soffan. Jag har testat det i några omgångar, med varierande motgång. Hatar det. Såhär brukar det bli:

Jag kollar in en typ som enligt appen ska matcha mig: “Hej tjejer!!! ,,, Här har ni en helt vanlig kille som gillar allt som gör livet glatt!!! ,,, Tveka inte att höra av dig!!!!!!” När jag tagit mig förbi alla skiljetecken dyker den normala killens nuna upp. Ett foto taget i motljus, och, omtänksamt nog, underifrån – så att man kan studera alla orakade hakor innan man svarar. Det är svårt att välja bland alla godingar.

Så plingar en okänd Hugo till i chatten: “Sugen på att mysa?”. Jag orkar inte ens svara att nej tack. Själva frågan diskvalificerar. Sugen på att mysa med en vanlig kille som gillar allt som är glatt?. Nej, absolut inte. Jag vill träffa en konstig kille som gillar allt som är svårt. Och som inte vill mysa det första han gör. En okänd Hugos ivriga handpåläggning i min soffa, hm… ja, om du skickar mig en dick-pick så ska jag överväga saken. Ibland dyker det förstås upp nån hyfsat snygg snubbe med en profiltext som vittnar om en rudimentär intelligens. Då kan det bli lite messande och om vederbörande inte helt dragit ner sina verbala brallor kan det kanske utveckla sig till en regelrätt dejt.

Tycker ni att jag är hård? Det är jag. Skoningslös. Elitistisk och klasschauvinistisk. “Vanliga” mänskor betackar jag mig för – jag är värd bättre! Det är hemskt, men dejtingsajterna lockar fram min värsta rangordningsdemon. Av ganska rationella skäl: ska jag hitta guldkornet bland alla “godingar” måste jag använda ett finmaskig såll, annars blir jag sittande i åratal. Trots det fantiserar jag ibland om att hitta en helt normal, trevlig och snäll kille. En massa människor verkar ju bli lyckliga med killar som bäst sammanfattas av fenomen som altansnickring, ishockey och grillning i trädgård. Trevliga killar med trevliga liv och trevliga barn.

Oftast brukar det hela stupa på att jag inte lyckas attraheras av all den där trevligheten, men nu under påskhelgen i Leksand vände vinden oväntat. Jag drabbades av ett antal exemplar ur trevlighetssläktet: unga leksingar med fruar och barnvagnar och slitna jeans. Fruarna med tjejtjusigt långt hår och dalmasarna (som är moderna nog att köra vagnen) med snygga tatueringar på sina underarmar. Sina muskulösa underarmar. De är förmodligen sotare eller plåtslagare eller nåt annat rejält, har säkert snickrat femton altaner och byggt knuttimrade gårdar med bara tummarna. Och hejar troget på Leksands IF.

Jag sneglar avundsjukt på dem där de promenerar förbi hästhagen utanför mitt vindsfönster. Blir lite småförbannad. De har mage att inte bara verka vanliga, trevliga och nöjda med livet – de är sexiga också. Kanske är det för att jag närmar mig femtio, men plötsligt attraherar de mig, ishockey och altaner till trots. Livet hade kunnat bli så enkelt, inser jag. Jag hade kunnat få min alldeles egna altan. Fått ett ljusblått rum till min son och ett flickrum i rosa. Grillkvällar och sprillans nytt kök i vitt. Frågan är om någon ung, tatuerad kroppsarbetare skulle vilja mysa med ett halvgammalt psykfall som kämpat, men aldrig fått till det där tjejtjusiga håret. Frågan är om okända Hugo skulle vara så värst intresserad han heller när det kommer till kritan…

Fast egentligen är jag fullständigt ointresserad av att hitta en partner. Bara för att hitta en partner alltså. Jag väljer tusen gånger hellre singellivet än att leva i en relation som skaver. Det är faktiskt riktigt trivsamt att leva själv och kanske är det därför jag har så många rutor som måste kryssas rätt på min partnerönskelista. Jag söker nån som, förutom bastu och altan också snickrar hyllade romaner. Nån som kan äntra en scen eller talarstol lika nonchalant som han klättrar på en sotarstege. Som kan höja temperaturen på festen bara genom att träda in i rummet, men som trots det väljer att ge sin uppmärksamhet åt Tråkiga Hanna i hörnet. Nån som är djupt förtrogen med livets skuggsidor; som bär på svåra livserfarenheter men är färdig med sin terapi. Helt enkelt en person som besitter en lagom blandning av gudomliga gåvor och mänsklig självdistans. Slutligen måste personen vara förtjust i att dammsuga och laga mat och bli stimulerad av att se mig ligga på soffan.

Tyvärr har jag inte hittat nån sån man på nätet. Så jag har fallit till föga. Tänkt att jag måste ge några lite mer slätstrukna killar en chans att charma mig. Ove var en av den som fick ynnesten. Första dejten hade vi på ett fik, och han kändes riktigt lovande. Det var inte bara lätt att prata och skämta med honom, han hade dessutom en utstrålning som lovade gott för de fantasier som låg som en översättnningsremsa under orden vi uttalade. Timmarna flög iväg och när vi bröt upp bestämde vi oss för att ses för en sushi-lunch veckan efter. Det var första nätkillen jag ville ge en andra chans och det gjorde mig oväntat pirrig.

Ove var sinolog (forskare i det kinesiska språket) och när jag kom till sushirestaurangen stod han och pratade med Shen, mannen som tydligen ägde stället. Han var kines så de pratade naturligtvis kinesiska. Jag kände genast att jag ville tvinga in Ove i närmaste städskrubb. Jamie Lee Curtis filmkaraktär i A fish called Wanda har rätt: språk är sexigt. Särskilt om man inte förstår.

Vi fick i alla fall ett bord, slog oss ner och beställde. Fick vår mat, satt och åt, småpratade och hade det bra. Efter en fem-tio minuter kom Shen tillbaks och återupptog samtalet med Ove. På kinesiska. Jag åt lite mer och väntade på att Ove skulle avsluta samtalet. Låta Shen förstå att han faktiskt var här med mig, på vår andra dejt. Givetvis kunde jag inte följa samtalet men efter en stund märkte jag att Ove inte bara svarade på Shens frågor utan också ställde frågor tillbaks. Det var ett givande och tagande, så som ett trevligt samtal ska vara. Om man vill fortsätta prata.

Tio minuter gick och jag hade ätit upp min mat. Lite längre in i restaurangen upptäckte jag satt min vän Anneli satt och åt i sällskap med en kvinna. Ove och kinesen pratade fortfarande glatt och livligt. Jag reste mig demonstrativt, gick tvärs över rummet och slog mig ner hos Anneli och hennes vän och hoppades att Ove skulle förstå vinken. Nej, jag förväntade mig att han skulle göra det. Han tycktes knappt registrera att jag gått. Ytterligare tio minuter passerade medan kina-kompisarna pratade (som på värsta dejten) och jag började undra vad sjutton jag gjorde där. Till sist gick jag bort till min stol, tog jacka och väska, sa hej och gick ut. Då kom plötsligt Ove utskuttandes och undrade när vi skulle ses nästa gång.

Han prickade inte så värst många av mina rutor när det kom till kritan.

Mitt nätdejtande ligger en bit tillbaks i tiden, innan 2016, då jag blev inlagd senaste gången. Då arbetade jag på 25-50 procent och levde ett någorlunda normalt liv. Jag orkade navigera mellan dejtingprofilerna och kunde boka in en fika utan att oroa mig över eventuella efterverkningar (utmattningsrelaterade efterverkningar alltså). Det livet känns ganska långt bort. Men kanske kan jag i alla fall ta och uppdatera min profiltext? I förra svängen började jag chatta med en snygg läkare, men det visade sig han blev avskräckt av alla mina talanger (haha), så det är kanske bäst att försöka hålla sig till den motsägelsefulla verkligheten:

Neurotisk amason på 49 vårar

Arbete: Psykfall och docent.

Socialt liv: En dotter och tre boendestödjare. Och jättemånga vänner jag aldrig orkar träffa.

Intressen: Titta på TV-serier, skriva roman. Spela Sims och Rachmaninov.

Personlighet: Pålitligt instabil. Livsklok men vardagsvilsen. Utmattad och pigg på livet.

Motion: Går till Hemköp.

Resa: Stadsbiblioteket kanske?

Sex: Ja, gärna. När jag orkar.

Ork: Oftast ingen.

Planer för livet: Få ordning på det där med att diska och laga mat.

Nej, det känns inte särskilt lovande. Så de senaste åren har jag valt att inte bekymra mig över mitt civilstånd alls. Faktum är att jag förlikat mig med tanken på att återstoden av mitt liv kommer levas i kyskhet. Faktiskt. Det skulle kunna vara ok. Så länge jag har Sims och Rachmaninov.

Det jävliga är att det trots allt händer att jag, helt spontant, träffar nån som verkar se på mig med de där andra ögonen. Nån som öppnar luckan lite, lite på glänt. Och då suger den förstås till igen – längtan efter en annan. En människa som har mig som sin viktigaste. Inte alls bra. Sluta genast med det! Kom inte och väck det där ömtåliga jag äntligen lyckats bädda ner och natta! För några singlar handlar det förstås inte om – dom finns bara på det förbannade nätet.

Eller förresten… sluta inte. Visst kan det ibland göra ont att inte ingå i kollektivet av äktenskapligt lyckliga och romantisk utvalda. Men att emellanåt, trots allt, få en sån där blick; få ett ord som kanske vill, men inte gör – det är nog värt den där extra skvätten smärta i alla fall. De påminner mig om att under min skyddande psykfallsidentitet, min självvalt patetiska image, finns hon kvar – den stolta och åtråvärda kvinnan som också är jag.

För övrigt är väl den äktenskapliga trassligheten och slentrianmässiga romantiken ingenting att stå efter. Då väljer jag hellre min trivsamma singelgrotta. För nätdejting, det har jag slutat med.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Karoshi – med dödlig utgång

Varje år dör hundratals unga friska japaner av en sjukdom som inte existerar i Sverige. Eller gör den det? Kanske handlar det bara om att vi kallar sjukdomen vid ett annat namn och behandlar den på ett helt annat sätt.

När en gammal bekant berättar att hon inte kunnat jobba på åtta år på grund av utmattning blir jag omedelbart skeptisk. Hon som ser så pigg och glad ut. Som kommer kånkandes på en jättekasse från Clas Ohlson – shoppa orkar hon tydligen. Hon är nog bara lat. Orkar hon springa på Clas Ohlson borde hon väl kunna hitta något litet stillsamt arbete. Nåt sätt att bidra till samhället. Men det är klart, hon har ju redan fått in foten på Försäkringskassan och vem skulle säga nej till semester året om? Spela Sims och sola på balkongen.

Såna tankar flyger ocensurerade genom min skalle, på bråkdelen av en sekund, trots att jag själv står där, utmattningssjuk med en påse från Åhléns. Misstänksamheten. Samma misstänksamhet jag riktar mot mig själv de dagar jag mår så pass bra att jag kan handla på Åhléns, kolla mina mejl och diska utan att bli särskilt trött. Jag är nog bara lat. Alla de andra utmattade dagarna förutsätter jag den från min omgivning – misstänksamheten mot min lättjefyllda tillvaro. Trött, vem är inte det?

“Gud,  jag var helt slut förra veckan, du vet, deadlines och dagishämtningar, omorganisation, stamrenovering och middag med svärföräldrarna. Jag hade inte klarat mig om jag inte haft gymmet. Och tangokursen. Du borde du faktiskt testa tango – alla stressiga tankar bara försvinner!”

Jo, det är klart. Varför ska man lägga sig på soffan när man kan börja med yoga och fågelskådning? Med tarotkort, poledance eller ryska för nybörjare? Nej, vad utmattade har problem med är nog inte ork, det är disciplin! Tänker jag att mina kollegor och bekanta tänker om mig. Tänker jag själv om Clas-Ohlson-kvinnan, den första ocensurerade sekunden. Tänker jag om mig själv.

Ett orättfärdigt ifrågasättande av människors livsberättelser. Men egentligen är denna skepsis inte så konstig. Jag menar, varför gick alla och blev så himla utmattade plötsligt? Inte ens tant doktorn kan klargöra var gränserna går mellan utmattning, trötthet och lättja. Hon måste bara tro på patientens evangelium. Eller inte. Jag frågar mig (med viss bävan): existerar ens det vi kallar för utmattning? Och så tänker jag på förr i tiden och långt bort i världen. Hur såg det ut i de svenska statarlängorna? Hur är det för folk i dagens Syrien? Kan människor unna sig att bli utbrända när de kämpar för att överleva, när bristen på ork ställs mot möjligheten till liv? Kanske skulle jag också orka om jag hade kniven mot strupen.

I lördags fick jag ett nytt perspektiv på saken. Det var min födelsedag och på kvällen fick jag ett oväntat och mycket kärt besök: mina japanska vänner Yukiko och Takeo och deras bedårande lilla treåring. Som småbarnsförälder kan man ju inte sitta still och konversera hela tiden, och det gav mig möjlighet att också betrakta den lilla familjen från min soffa. Byta blöja, värma mat, locka till bordet, försöka mata, hämta tillbaks till bordet, trösta, försöka mata igen…

Min tid som småbarnsmamma är sedan länge förfluten, men arbetet med att ständigt förutse och parera minns jag tydligt. Och frustrationen när mina insatser inte räckte till, trots att tålamodet redan töjts långt utanför gränsen. Vilket naturligtvis alltid hände de kvällar jag hade besök. Så fort samtalet med kompisarna började bli någorlunda sammanhängande kallades jag tillbaks till den eviga sängkanten och när jag återkom till mina gäster efter tionde nattningen rasade jag ihop i fåtöljen varifrån jag åkallade alla jävlar som iddes lyssna – med dämpad röst men dramatiska gester. Var jag tillräckligt trött bröt jag helt enkelt ihop. Blev lite ynkad och klappad på. Fick veta att jag var en väldigt Tålmodig och Duktig mamma.

(Varning: för kulturella stereotyper och etniska klichéer i nedanstående text tar jag inget ansvar. Eftersom jag vet att de är klichéer går jag ju fri från kritik. Eller hur? För övrigt är texten empiriskt underbyggd av ett statistiskt urval av två individer.)

Svenskt snörliv för sorg. Japansk festkimono.

Yukiko och Takeo svär aldrig och bryter definitivt inte ihop. De klagar inte ens när sonen suttit i bilen och gallskrikit oavbrutet i en timme. Jag tror knappt de rynkar på pannan. Åtminstone inte när jag ser på. När pojken trilskas och rusar från bordet följer mamma Yukiko bara leende efter honom på sina lätta små geishasteg. Och fortsätter vara lika uppmärksam på mig och mina behov som hon alltid varit. Tar tag i disk eller sopor som om allting var lättsamt och ingenting kostade på.

Medan jag ligger i soffan och skäms. Kanske borde jag bli japan. Vaska fram det där inre leendet, den där friden som gör att jag kan levitera mig igenom vardagen. Söka efter mina vänners mystiska graal – den egendomliga balansen mellan driftighet och påpasslighet som inte tycks dränera dem. Nej, det känns som ett hopplöst uppdrag. Däremot tog jag den här gången mod till mig att ställa den fråga jag länge funderat på: blir japaner någonsin utmattade?

Oerhört korkad fråga, men det var ju det här med “förr i tiden och långt bort i världen”. Att jag har en känsla av att japaner tar sig an livet på ett annat sätt. Att japaner (läs: mina vänner) inte verkar prata om ångest och depressioner och livskriser. Sånt som svenskar (läs: jag) äter som lördagsgodis. Att Yukiko och Takeo omedelbart accepterat mitt tillstånd och respekterar mina behov, men aldrig själva tycks drabbas av nåt liknande. Eller ha nåt behov av att prata om det. På ett sätt är det vilsamt, men avsaknaden av spegling gör mig också liksom orolig. Möjligheten att få höra “när jag får självmordstankar…”, “vid mina elchocksbehandlingar…” eller  kanske bara “det händer ibland att jag inte vill kliva ur sängen”. När speglingen uteblir är det lätt att känna sig som en ensam kötthög i en värld befolkad av andeväsen.

Men när jag ställer frågan får jag veta att jag på någon nivå har rätt. Japaner pratar inte om sånt som ångest och depression, i alla fall inte utanför hemmets väggar. Säger du att du är deprimerad betraktas du som, ja just det – lat. Depressioner “finns” inte i Japan. Åtminstone inte i den äldre generationen. Utmattning existerar naturligtvis inte heller. Däremot finns det som kallas “karoshi”. Min väninna översätter begreppet: “karo” betyder att jobba väldigt hårt, “shi” betyder dö. Tycker vi att svenska läkare har dålig insikt i utmattningssjukdom borde vi kanske göra en exkursion till Japan. Där är det lika konstigt att gå till doktorn för utmattning som för, typ, besvikelse. Däremot finns det en allmänt accepterad diagnos för fenomenet att dö av överansträngning. Vilket japaner gör när de när de levt i ständig rädsla för att misslyckas eller tillbringat all sin vakna tid på arbetsplatsen för att få behålla jobbet. Själva dödsorsaken är oftast hjärtsvikt eller hjärtattack, självmord en annan.

Med andra ord skulle man kunna säga att människor som lider av utmattning kan dö om de inte får diagnos och behandling.

När mina vänner gått tänker jag vidare. På statarlängor, murarsmäckor och bortauktionerade barn. Jag tänker på Per-Anders Fogelströms Stockholms-skildring och arbetare som dör vid fyrtio års ålder eftersom de är fullständigt utslitna. Och jag tänker: utmattade människor går förmodligen att hitta i alla tider och på alla platser (där man inte lyckats utrota fattigdom, våld, förtryck, orättvisa, ojämlikhet, marginalisering, miljöförstöring och förmodligen en hel del annat). Folk blivit ilskna enstöringar och gnällande surkärringar. Somliga har blivit oförklarligt förlamade, andra har inte orkat resa sig igen för att fortsätta sin flykt. Och en del har bara lagt sig ner och dött.

Jo, lathet finns. Men jag tror faktiskt också att utmattning finns. Och när jag tänker efter, när jag föreställer mig att något plötsligt skulle driva mig på flykt och tvinga mig att vandra miltals varje dag (eller om någon skulle tvinga mig att sitta i oavbrutna personalmöten åtta timmar om dagen), då vet jag att jag också skulle kunna dö av min utmattning. Ganska snabbt. För energin är en förbrukningsvara. Har vi slut i förråden kommer vi till sist att svälta ihjäl.

Tack gode gud för försäkringskassan!



Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Din sista stund på jorden

Om det här var din sista dag i livet – vad skulle du göra? Om du visste det alltså, att det var sista chansen. Det är en sån där fråga man oftare hör filmkaraktärer säga än verkliga människor. Idag var det Grey’s Anatomy jag kollade på (ytterligare en vanebildande sak min dotter lurat på mig – precis som Sims och Nutella). Läkaren Meredith hade nästan sprängts till döds av en bomb som låg inkapslad i patientens mage (herregud, varför tittar jag inte på nåt franskt och kultiverat?). Hon undkom förstås med en hårsmån och i den kranka blekheten ställde hon denna visa fråga. Denna besvärligt obesvarliga undran. Lika omtuggad som de slogans som skulle kunna vara frågans svar:

Idag är första dagen på resten av ditt liv!
Lev här och nu!
Carpe jävla diem!

Nä. Gör för guds skull inte det. Fånga inte den stackars dagen, släpp den fri.

Att uppmana någon till att leva “här och nu” är lika motsägelsefullt som att säga: “Försök att slappna av”. Exakt hur då hade du tänkt dig? Jag försöker och försöker i mitt anletes svett men inte fan blir jag mer avslappnad av det. Bättre att sluta anstränga sig. Bättre att bara andas. Låta spänningen, sorgen, ångesten vandra vidare när de är färdiga med sitt. Ge den där stackars ångesten sin frihet. Just den ångestkänslan har ju inte så långt kvar på sin existens i världen. Den vrider om dina inälvor i några timmar, på sin höjd en halv dag, men sen är det slut med den.

Nej, ögonblicket är överskattat. Alla gånger jag huggit mig fram genom levnadsdjungeln på jakt efter stigen till här-och-nu-landet har jag hamnat vid samma väg. Den går bara åt ett håll. Den gula varningstriangeln säger”risk för ras” och på vägskylten står det “Utmattning, 3 kilometer”.

Många som tillfrisknat efter livshotande sjukdomar eller överlevt svåra olyckor vittnar om att livet efteråt blir annorlunda. De har lärt sig att värdesätta det som de flesta tar för givet. Att de får fortsätta leva. Det har jag inte svårt att förstå. Jag har skrivit om det tidigare – att hänga tvätten är aldrig så njutbart som efter den djupaste depressionen. Att erfara den ljuvliga frånvaron av svärta, känna det kalla betonggolvet under fötterna och torktumlarens ludd mellan fingrarna. Att få vara med och leka igen.

Men, är det inte just det det innebär, att vara här och nu? Är det inte precis det det handlar om? Tja, det kanske det är. Att hänga tvätt är kanske mitt sätt att Carpa Diem. Inte så värst storvulet eller äventyrligt. Ingenting man sätter upp på en bucket list. Men kanske är det lättare att fånga sina dagar om man är ett psykfall (givet att man inte just då känner sig fångad av dem)?

När jag försökte besvara Meredith’s fråga slogs jag just av hur lätt jag hade att svara på den. Om jag visste att detta var min sista dag på jorden skulle jag nämligen göra precis det jag gör just nu. Eller typ precis det jag gör just nu. Varför i hela friden då? Varför skulle jag såsa omkring i lägenheten, ligga på kökssoffan och skriva blogg, kolla på fåniga youtube-klipp med dottern och spela en skvätt Rachmaninov på elpianot? Varför inte gå ut i natuuuren, hoppa bungyjump eller ta en sista-minuten till en fjärran strand och se ut över oceanen när solen går ner över mina sista ögonblick?

Enkelt. För jag orkar inte. För att mina mentala begränsningar är omutbara. För att jag skulle gömma mig under handduken om jag verkligen kom hela vägen till oceanen – måsglittrandet och solskränandet skulle inte få plats i min lilla matsäckskorg med sinnesintryck. För att jag, just idag, inte heller mäktar med den lilla promenaden till den lilla skogen på andra sidan den lilla vägen eller till vännerna som bor åt andra hållet, tvärs över det lilla fältet med kolonilotterna.

Därför skulle jag inte ändra någonting, om det så vore min sista dag. Därför vill jag faktiskt inte ändra någonting. Jag är, på det hela taget, rätt nöjd. Tillfreds med min tillvaro av Sims, Rachmaninov och Grey’s Anatomy. Det är den verklighet jag för närvarande faktiskt mår bäst i. Om den nån gång erbjöds mig skulle jag girigt och tacksamt ta tillbaks min forna kraft och göra stunden vid oceanen till min sista, men inte just här och nu. Jag vill inte sitta som en fiskare med nackspärr, spanande ner i livsströmmen efter alla tillfällen som skulle kunna gå förlorade, alla de möjliga möjligheterna att bli och göra och uppleva.

Hellre gör jag som den lilla hussvalan som kattrackaren kom in med i stugan i somras. Den dog under trasmattan. Ett nu som blivit ett då. Men när jag plockade upp den för att begrava den i syrénbusken (bland alla möss och sorkar katten också fångat in) kände jag hur den grep om mitt finger med sin lilla klo. Så jag kastade upp den i luften och den flög några tappra cirklar innan den ramlade ihop igen på gräset. Då bar jag upp den till sovrummet, öppnade fönstret och lade den på mitt fönsterbleck. Så kunde den hämta sig i lugn och ro, tänkte jag. När jag kom upp några timmar senare hade svalan försvunnit. Helt utan ansträning hade svalans då blivit ett nu igen.

Så jag tänker inte öda mina tankar på att häret ska bli så nu som möjligt. Eller nuet så här. Jag kollar hellre på TV-serier. Och släpper dagen fri.

Jag fick ett mejl…

Emellanåt hör läsare av sig och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Det berör. Om mina texter kan hjälpa andra psykfall glänta på garderobsdörren och ta sig rätten att vara sina besvärliga och hedervärda jag kan jag inte önska mig nåt mer. För någon vecka sen fick jag ett meddelande som gjorde mig särskilt glad och stolt, och jag kan inte låta bli att dela det med er:

Hej Maria!

Jag bestämde mig för första gången att prova onlinepizza-appen på min telefon sent igår kväll. Beställde. Satte mig sedan på köksstolen och väntade och bläddrade sporadiskt igenom högen med senaste tidens post. En tidning från Svenska kyrkan låg där. Med din krönika. Jag läste. Pizzan kom. Åt upp den. Satte mig sedan och sträckläste din blogg från början fram till att ögonen gick ihop vid 6.30-tiden imorse. Då sov jag några timmar och vid lunchtid idag gick jag igenom de resterande inläggen som jag inte orkade imorse. Skämmigt? Ja, lite. Men jag kunde inte slita mig. Så mycket som berörde mig, så mycket igenkänning och skratt. Jag ville bara skriva och tacka för att du släpper in. Så betydelsefullt för så många. Vilken människa du är! Bara glad att du finns. 

Skämmigt – varför då? Det kan väl åtminstone inte vara sämre att sträckläsa min geniala blogg än att binge-kolla en halvtaskig TV-serie. Vilket är vad jag huvudsakligen ägnar mig åt…

För egen del är berättelsen raka motsatsen till skämmig. Såklart. Jag blev helt paff när jag läste, hade aldrig trott att mina ord kunde ha en sån effekt. Och så kände jag mig upplivad, som om jag serverats en riktig energidryck. Det kanske är lite skrytsamt att dela detta men jag är inte bara ute efter att visa upp stjärtfjädrarna. Kommentaren fick mig också att undra vad sjutton jag sysslat med de senaste tjugo åren. Jag menar – tänk om jag skitit i doktorering och forskningsrapporter och följt mitt hjärta från första början!

(Följa sitt hjärta är väl en underbar en kliché, så ofta använd att den blivit en dramaturgisk banalitet. Baka ihop den med att ”vara sig själv” och ”följa sin inre röst” så har du snart manus till nästa Disneyfilm. Eller till en riktig tungviktare om rullstolsburna transpersoner som bryter upp från Koranskolan för att starta cirkus i ett flyktingläger. Klysch-triaden bildar helt enkelt stommen till vilket bästsäljande epos som helst. Men det ligger ju något i det. Att man kan behöva lyssna lite inåt ibland.)

Hjärtat kan förstås bulta varmt och ömt också innanför forskarrocken, men jag lyckades alldeles för sällan beröra med mitt vetenskapande. Vare sig mig själv eller andra. Det krävdes så oerhört många mil och år att bearbeta den brinnande viktiga frågan att när jag väl kom fram till något som liknade ett svar var det så omgärdat av ”diskurser”, ”kontexter” och ”poststrukturella perspektiv” att det knappt gick ens att begripa ens titeln på arbetet. Jag tror min avhandling hette typ Ritual Invention – A play perspective on ritual and mental health in late modern Sweden . Hör gärna av dig om du vigt en natt åt att plöja igenom den! Då ska jag äta upp min doktorshatt. Jag lovar.

Ni har förstås sett något av 16-åriga Greta Thunbergs framträdanden, som när hon pratade på FN:s klimatkonferens. Jag blev helt överväldigad när min dotter visade mig klippet förra veckan men insåg snabbt att typ alla andra redan upptäckt henne. Alltså behöver jag inte berätta att hon flickan som skolstrejkat utanför Sveriges riksdag sedan förra sommaren för att få politikerna att förstå att klimatet faktiskt är i kris. På riktigt. Varje fredag sitter hon där, preppar sig med långkalsonger och tetermos i vinterkylan. För hennes prioritering är barnsligt enkel: så länge planetens överlevnad är hotad skiter hon i skolan.

Hennes tveklösa inställning inspirerar mig. Kompromissfriheten. Orättvisa, ojämlikhet, krig och katastrof – det är bara att vända på klacken och hitta en ny väg. Följa sitt hjärta om man så vill. Eller i det här fallet kanske förnuft. För Greta säger det sig själv, jorden håller på att gå sönder och vi fortsätter flyga härs och tvärs över klotet och käka hamburgare som ingenting. Det är ju bara korkat.

Jag skriver mer om söndriga människor än planeter och att göra det kräver varken något hjältemod eller några uppoffringar. Jag har inte valt att flytta till en jurta i skogen och börja livnära mig på nässlor. Inte tackat nej till lönearbete och bekvämlighet för att rädda isbjörnar eller utrotningshotade spindlar. Strängt taget har jag inte valt någonting, det var sjukdomen som tvingade mig i karriärstrejk. Det egendomliga var att när jag lyssnade till Greta drabbades jag av tacksamhet – just för att jag sluppit välja. Hade jag inte blivit så himla mycket sjuk hade jag inte fått den här unika möjligheten att följa mitt hjärta.

Man kanske kan tro att den som är utmattad har dåliga förutsättningar för att arbeta, men faktum är att utmattning är en alldeles utmärkt sjukdom för att få viktiga saker gjorda, just för att orken är så begränsad. Man har liksom inte tid för banaliteter. Och energidepåerna töms mycket snabbare när man måste ta tag i tråkigheter som mejl och blanketter och listor och scheman (mina hatsaker). Det är en rätt så enastående utgångspunkt, för den enda rimliga kuren är att göra det som inspirerar! Göra det som den där inre motorn brummar om.

För att genomgå kuren krävs en viss inskolning. Det gäller att skilja på det som är kul för att det är inspirerande och kul för att det är avkopplande. Netflix och Sims är mina bästa metoder när jag behöver ladda om. Och det är rätt skoj att binge-kolla och binge-bygga, men det kanske inte är just dit mitt hjärta vill dirigera mig. Med andra ord: man måste lära sig att lyssna till den där förbaskade rösten. Moana och Lejonkungen kan leda dig på rätt spår om du inte fattar galoppen.

Som alla mediciner har kuren också vissa biverkningar. I mitt fall blir det oftast förseningsavgifter och förstoppning. Jag vill ju inte slösa den lilla energi jag har på trivialiteter som att betala räkningarna och gå och bajsa.

Rösten och hjärtat och vara-sig-självandet leder inte nödvändigtvis till stordåd. Däremot leder de till viktigheter. Det där som du bara måste göra för att du är du. Det som du vill fastän ingen ber dig om det. Det som får dig att tända och brinna en liten smula. Just nu är bloggen en sån sak för mig. Den kommer inte rädda vare sig människor eller planeter, men den är en jaghet jag aldrig hade hittat om jag inte välsignats med min psykiska ohälsa. Kan texterna dessutom locka någon att sitta uppe hela natten, då känns mitt liv ganska gott och meningsfullt.

Det är inte synd om mig

Syndtyckande. Detta är del ett i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Av nån anledning verkar folk får för sig att det är synd om mig. Kanske har det nåt att göra med att jag tjatar om hur deprimerad, ensam och misslyckad jag är, jag vet inte… Men låt mig dementera. Det är inte särskilt synd om mig. Jag mår på det hela taget rätt bra, och jag är varken ensam eller misslyckad.

Såå… har jag bara hittat på alltihop?

Nej, såklart inte. Allt är på riktigt och jag aktar mig noga för att överdriva. Men jag väljer medvetet att inte presentera mig så som vi lärt oss att vi ska göra. Ta mitt CV till exempel. Ingen vettig människa skulle ju få för sig att skicka in ett sånt CV till en potentiell arbetsgivare (faktiskt inte ens jag). Det är en ganska dum idé att lista sina psykiatriska diagnoser, behandlingar och mediciner som underlag för en arbetsintervju. Men på bloggen tillåter jag mig att frossa i sånt man inte ska, ge mig hän åt min lust att göra precis tvärtom.

Jag tror inte jag är ensam om att vara hjärtligt trött på alla polerade bilder av barnkalas, parmiddagar och exotiska semesterresor som läggs upp på Facebook. Inte för att det är något fel på festligheter och sandstränder, men bilderna ger mig en FALSK bild av att mitt liv är misslyckat, och en lika FALSK bild av att mina Facebook-vänner blir uppvaktade med ekologiskt hemlagad romantik och dessutom upplever äventyr helt i avsaknad av skavsår och diarré.

Det är inte konstigt att vi väljer ut de trevliga bitarna när vi ska presentera våra liv, men resultatet hamnar ju ofta ganska långt ifrån verkligheten. För mig blev det nästan skrattretande tydligt en sommar för typ åtta år sedan. Då bodde vi på en superidyllisk gård i en superidyllisk liten by i Leksand. Vi hade alltid jättemycket gäster, drev musikkrog i vår lada och var på det hela taget extremt kreativa och beundransvärda. Just den där sommaren var en god vän från Japan på besök. Hon höll på med ett bokprojekt och fotade kreativa svenska familjer i pittoreska miljöer. Jag tror i alla fall det var bokens tema (jag kan ju inte japanska så det kan lika gärna handlat om en studie av idylliska svenska psykopater). I vilket fall som helst ville hon ha oss med.

I den färdiga boken presenteras vår familj med en rad förföriska scenerier – soliga bilder av röda timmerhus, får och trädgårdsland, kurbitsar och solnedgång vid Siljan. På en bild sitter min dotter med två kompisar på höloftet och käkar korv med bröd. På en annan sitter jag och min dåvarande man på farstukvisten och spelar gitarr och dragspel i kvällsljuset. Ett riktigt övergulligt barnkalas finns också med där en hel hop ungar leker i gröngräset på bakgården. Under ett blommande körsbärsträd.

Tänk den som fick leva så!

Hade jag kunnat tänka. Fast i det här fallet visste jag ju hur det egentligen var. Bakom dragspelet, gitarren och solnedgången gömdes tärande relationsproblem. Vi promenerade längs sjöstranden på beställning, jag med den konstanta orossmärtan malande i magen. Vi poserade på farstukvisten med våra instrument, uppammade så mycket engagemang vi orkade inför någon av våra låtar – de som varit kittet i vårt samliv men nu föll platt till marken. Kort efter fotosessionen lämnade vi idyllen, flyttade tillbaks till Uppsala och skilde oss.

Det är klart att jag redan visste att de glättade bilderna döljer mycket mer än de visar upp. Att det knöliga, besvärliga och bristfälligt hoptråcklade är mycket mer omfattande än det väldesignade stöket vi ser på det varsamt slipade hundraåriga trägolvet i den gamla fiskarstugan med personlig prägel i Sköna Hem. Det visste jag ju. Men det var skönt att se diskrepansen så tydligt. Jag framstod som avundsvärd när det inte fanns något att avundas! Utanför ramen gömmer sig alltid mörker, i någon form: tristess, kontaktlöshet, sorg, maktkamp, skoskav eller diarré. Och pedantisk prestationsångest om man aspirerar på ett reportage i Sköna Hem.

Vilket är det som bloggen zoomar in, det utanför ramen. Alltså pratar jag mest om pinsamheter, misslyckanden och smärtor. På sätt och vis skapar det också en falsk bild. Inser jag nu. Att jag helst rotar omkring i de mörka hörnen betyder ju inte att min berättelse blir fullständig. Autentisk och osminkad kanske, men inte komplett.

Just idag mår jag faktiskt rätt kasst, men i övrigt har både december och januari varit bra månader. Livet känns som en ganska bra uppfinning. En del buggar förstås, men på senaste tiden har det gått bra att reboota systemet. Bloggen är kul, romanen tickar på, pianot är roligt att spela på och kören är mysig. Och ensamheten? Nej, den är inget större problem när jag mår lite bättre och själv orkar upprätthålla mina kontakter. Jag har ett tiotal nära vänner och det senaste året har jag orkat skaffa flera nya. Det är hyfsat bra på det stora hela. Men ganska tråkigt att läsa om. Det är som att försöka skriva en roman utan konflikter. Det var en gång… och så levde de lyckliga i alla dar. En ganska kort roman skulle det bli.

Det som är intressant med det glada och lyckliga är väl hur man tar sig dit (Sköna Hem: ”linoljefärg, såpa och matchande kuddar”). Mitt recept är acceptans. När jag säger att jag mår bra menar jag ju inte att jag är tillbaks till mitt gamla jag: jag jobbar inte heltid, åker på konferensresor, driver kulturkrog på sommaren, skidar och paddlar, musicerar och tar emot sjuttio övernattande gäster på en sommar (sant!). För det kan jag inte. Jag orkar ta mig till stan nån gång per vecka och min dotter och mina boendestödjare är de enda träffar på regelbunden basis.

Men det har jag accepterat. Just nu är min kraft väldigt begränsad och min väldigt balans lätt att rucka. Om jag på frågan ”hur mår du?” bara fick svara ”bra” om det var som förr skulle jag aldrig kunna säga bra. Och det är dumt, för ganska ofta känns det ganska bra. Min normalitetslinje har bara förflyttats. Mitt standardläge är annorlunda och jag märker, precis som alla andra, att ibland rör det sig uppåt och ibland neråt.

I mitt liv, som det är just nu, blir dagar glada när jag orkar skriva några timmar, laga mat och dessutom träffa en kompis. Eller när jag orkar promenera en sväng, spela piano och byta lakan. Det är dagar med livskraft och tillfredsställelse och just nu är det de dagarna som överväger.

Alltså är det inte ett dugg synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Känn (inte) efter!

Insåg att en liten specificering kan vara på sin plats efter mitt föregående inlägg (det är bra med kommentarer!).

Mottot ”disciplin för fan” är inte tillämpligt i alla situationer. Mig passar det bra just nu, efter ett långvarigt bruk av mottot: ”känn efter”. Vilket är extremt viktigt att banka in i skallen om man har en tendens att rusa ifrån sig själv. Idag faller det sig väldigt naturligt för mig – om jag inte lyssnat in mina gränser får jag tveklöst betala veckan efter. Men efterkännandet kan också hämma. Jag måste ju inte pejla inåt varje gång jag ska kliva ur sängen, resa mig ur stolen eller öppna datorn för att skriva. Nu när jag tänker efter tillämpar jag nog alla mina motton samtidigt, i en sekvens från strängare till mjukare. Såhär:

  1. Jag kommer inte ur sängen – disciplin för fan, känn inte efter, upp med dig bara.
  2. Jag ids inte slå på datorn – bara gör det, tänk inte på vad du ska göra sen.
  3. Jag törs inte öppna romanprojektet – skriver du bara ett ord är det bättre än inget.
  4. Jag skriver och skriver och vill inte sluta – känn efter nu, kanske dags att ta en paus?

Depression och utmattning leder lätt till en passivisering som man på sikt behöver bryta – till exempel genom att komma ur sängen (på psyket får man aldrig sin mat på rummet, gissningsvis av just den anledningen). Har man dessutom en tendens för överaktivitet gäller det också att bromsa när man väl kommit igång.

Människor är komplexa: lust och ork, ambition och krav, längtan och sårbarhet lever i oss parallellt hela tiden. Att avläsa dem alla är förmodligen omöjligt, men kanske kan vi hoppas på att bli så självkännande att vi vet när vi behöver en hand som drar upp oss eller en famn att falla i. Och när vi behöver båda två.

Låt träden sköta tittandet

Naturen lär ska vara bra om man mår dåligt. Gå ut och titta på trädens ljusgröna aning om sommaren, på höstlöven som skamset skrumpnar ihop runt alla pigga skott och knoppar. Sånt ska tydligen vara hälsosamt.

Första gången jag drabbades av utmattning (för femton år sedan) tog jag dessa råd ad notam. Då hade jag bil och kunde köra lite längre ut i grönskan om andan föll på. En tur gick till Morga hage där det finns en backe full av gamla ekar ner mot Mälarviken. Bara bilparkeringen är naturskönt inbäddad av skog, och när jag klev ur bilen fyllde jag lungorna med frisk luft. För det är så man gör när man kommer till skogen.

 

467
Jag behöver inte ens titta. Jag kan bara vara

 

Så började jag promenera. ”Det här är nyttigt”, sade jag till mig själv och försökte staga upp min vacklande varelse med vilja. ”Se på alla vackra träd”, sade jag och tittade på alla träd. ”Titta på den stora stenbumlingen”, sade jag och tittade på den stora stenbumlingen. ”Å så vackert mossan växer”, sade jag och tittade på mossan. När stigen delade sig valde jag att gå den längre rundan. Motion är nyttigt. Naturen läker. Stigen fortsatte, fötterna gick och ögonen tittade och sedan körde jag hem och stupade i säng. Inte ett dugg vederkvickt.

Finn två fel!

Ja, det första är ju ganska enkelt. Att jag valde den längre vägen när jag var så trött. Men med friskluftspropagandan i ryggraden var det svårt för mig att inse. Det var ju inget fysiskt fel på mig. Jag har sagt det förut: vi är ett folk matade med moraliserande motionsmantran. Minst trettio minuter om dagen ska du skutta omkring, och blir du inte andfådd gills det inte.

Såklart är det bra att röra på sig. Det är duktigheten som är problemet. Pliktskyldigheten. Att vi tappar bort kroppen i kroppsövningarna, trots att det ju var den vi skulle ta hand om. Känner vi oss piskade att prestera ett antal pass i veckan är det lätt att förlora kontakten med våra gränser. Våra fysiska och mentala begränsningar (i synnerhet om man har en släng av ADHD eller bipolär sjukdom).

Den där första våren med utmattning drillades jag hårt i gränspolisskolan. Upptäckte alla möjliga väggar att gå in i.  Men när jag återvände till Morga hage framemot sommaren hände någonting besynnerligt. Den här gången stannade jag till en stund när jag kommit fram till vägskälet. Stod still och lyssnade. Inåt. Tänkte inte utan vände uppmärksamheten mot mina kroppsdelar.

Då visste jag ännu inte vad det var jag behövde lyssna till, och jag tycker fortfarande det är svårt att beskriva. Lika svårt som att sätta ord på hur det känns i kroppen när man är sömnig eller glad eller arg. Känslan kan vara hur tydlig som helst – men hur beskriver man trötthet, som sinnesförnimmelse? I vilken kroppsdel sitter glädjen? Vilka är de fysiska symptomen på vrede eller svartsjuka?

Jag har haft många år på mig att utforska min känsla av utmattning och hur det låter när min kropp säger att nu är det nog. Idag vet jag att jag närmar mig gränsen när det känns som att hjärnan börjar svullna och musklerna tappar kraft. Det är inte så mycket en värk, snarare en känsla av förtvining. Som om jag blivit smittad av ålderdom. Lite som Bilbo säger i Sagan om Ringen, när ringen gett honom ett onaturligt långt liv:  ”jag känner mig tunn, utsträckt – som alldeles för lilte smör brett över en stor bit bröd” (något sådant).

Idag vet jag att de där signalerna betyder att jag omedelbart ska lägga av. Men första gången jag insåg vad det betydde, det där med att ”lyssna på kroppen”, det var när jag stod där vid stigkorsningen i Morga hage. Det var då jag hörde för första gången hur låren och skallbenet pratade med mig. Svagt men urskiljbart: ”Välj stigen tillbaks mot parkeringen, Maria. Kraften kommer inte räcka den långa vägen”.

Egentligen är det så banalt att det är fånigt, men för mig var upplevelsen genomgripande. Den öppnade dörren till, för mig, helt nya insikter: Man kan veta på förhand hur länge orken kommer räcka! Det går att förutspå ett kroppsligt tillstånd som ännu inte riktigt infunnit sig! Det är faktiskt möjligt att prata med sina kroppsdelar!

Jag tror de allra flesta kan allt det där. De tänker kanske inte ens på att de gör det. De är bra på att varva ner och lägga ifrån sig ofullbordade arbetsuppgifter. De tar automatiskt den korta löpslingan när de är lite ur slag. Håller sig i bakgrunden av festen när energin inte är på topp. Lämnar halva disken odiskad. Som en självklarhet. För mig gav insikten en helt ny känsla av kontroll. Jag insåg att jag kunde lära mig att identifiera mina specifika gränser. Bli min egen motors mästare och lära mig navigera förbi grunden och strömvirvlarna. Faktum är att jag är den enda människan på hela jorden som kan lära mig just var mina gränser går. Ingen annan kan göra det åt mig.

Det var det första felet och den första läxan. Det andra handlar om träden och seendet.

När jag tog mina små terapipromenader hade jag ett tydligt syfte: jag skulle suga åt mig allt syre, all grönhet, all doft och skönhet som väntade på mig. Skogen framstod som en jättelik hälsobuffé uppdukad för mitt personliga välbefinnande. Och en hälsobuffé ska man frossa av. Man ska bunkra upp en massa energivitaminer inför de gråa stunderna och orkeslösheten. Alltså ägnade jag mig åt naturen. Som en aktivitet. Som om någon skulle klappa mig på huvudet när jag kom hem och säga: ”du är så duktig på att gå i skogen”.

Pah! Terapeutiska skogspromenader kan man inte och ska man inte bli duktig på! Man ska inte motionera, inte botanisera, inte leta efter svamp och inte titta på träden. För det var det jag hade gjort. Gått omkring och tittat intensivt på träden, identifierat särskilt estetiska grenar och lövverk, passat på att lära mig namnen på buskar och annat krafs som jag inte kände igen. Men nu, den andra gången i Morga hage, gjorde jag en till upptäckt: jag kunde faktiskt låta träden sköta tittandet. Jag täntke: träden tittar på mig. Oavsett vart jag riktar blicken. Naturen ser mig och jag behöver inte anstränga mig för att vara hos den. Jag behöver inte ens titta. Jag kan bara vara.

Nu blev skogspromenaden en vila. Det blev tyst runt om mig. Tanketyst. Så tyst att jag kunde känna mina fotsteg mot barren och kottarna. Höra suset i trädkronorna, knaket i en gren. Och plötsligt, helt utan ansträngning, hade en låttext vuxit fram i mitt huvud:

Där du doftar, vill jag andas
Djupt i mossan, vända tanken
Du är stigen för min fot som leder mig ut
Du är sol emot min sand, å du är min jord
Och här vill jag bo

Där du växer, vill jag vila
Upp mot kronan, skicka drömmarna
Du är stammen för min rygg som håller mig upp
Du är bark emot min kind, å du är min skog
Och här vill jag bo

Där du sjunger, vill jag lyssna
Ut mot djupen, vända längtan
Du är vågon mot min kropp s om för mig från land
Du är gräns och evighet, å du är mitt hav
Och här vill jag bo

En rullator i förklädnad

När man har varit sjukskriven ett längre tag dyker en speciell uppmaning upp från vårdapparaten. Man ska aktivera sig. Komma ut lite, träffa folk. Göra något. Och det är klokt. Alla vill ju vara med på något litet hörn i samhället. Bidra. Fast som sjukskriven gäller det att inte bli för aktiv. Eller betydelsefull. I alla fall inte så att det märks.

Min psykiater höjde ett varnande finger när jag var där för några dagar sedan. Hon hade läst artikeln om mig i UNT.

— Tänk på att din handläggare på Försäkringskassan kanske också läser det här, sade hon.

Undertexten var hur tydlig som helst. En patient som aktiverar sig på rätt sätt applåderas, en som gör det fel kan bli av med sin sjukpenning. Det är nämligen så att uppgiften att aktivera sig har ganska snäva gränser.

Innan jul var jag på ett vårdmöte om hur jag skulle aktiveras. Förutom läkare och kuratorn var Susanne med, min handläggare från Försäkringskassan. Eftersom jag bara pallar med ett par timmar schemabundet arbete per vecka är arbetsträning inte aktuellt (lägsta nivån är 25%). Istället fick jag tips om olika dagverksamheter för människor med psykosociala handikapp. Träffpunkter där man snickrar bokstöd, spelar pingis och virkar grytlappar av plastband.

Missförstå mig inte nu. Träffpunkter är jätteviktiga. Saknas det privata måste institutionaliserade skapas. Alla behöver höra till. Alla behöver känna att de hör till. Och för den händige kan stunden vid snickarbänken bli en paus från känslan av misslyckande. En skyddad verkstad i dess mest positiva bemärkelse: ett varmt och vänligt ställe där man kan snickra på sina fågelholkar och sin självkänsla.

Själv har jag snickartummen mitt i handen. Om jag ens har någon snickartumme. Bokstöd är inte min grej. De skulle bli skeva, ojämna och oengagerade. Men träffpunkter är som vuxendagis. Det behöver inte bli snyggt. Det får bli lite precis hur som helst och man får vara med ändå. Bara det är lite lagom meningslöst.

Föreställ dig då hur Försäkringskasse-Susanne slår upp tidningen och ser ett helt uppslag om sin klient. Visserligen handlar intervjun om klientens liv som psykfall, men hur fick journalisten fatt i henne? Klienten måste uppenbarligen vara mycket mer aktiv än hon gett sken av. Var hon inte i radio också för ett tag sedan? Hur kommer det sig att hon knappt klarar av två timmars aktivering i veckan när hon kan ge långa intervjuer? Och en blogg dessutom? Nej här ligger en hund begraven. Sjukskriven för utmattning när hon i själva verket är aktiv, organiserad och utåtriktad.

Ja, jag kan bara bekräfta. Det är hur konstigt som helst. I fredags höll jag ett föredrag utifrån mina bloggtexter inför en fullsatt samlingssal. Jag älskar att prata för folk och kände mig underbart vital och vaken. Och publiken var fenomenal – de lyssnade, hummade, suckade och skrattade på rätt ställen och bjöd mig på en lång och varm applåd efteråt. Amfetaminderivat i all ära (jag käkar Modafinil vid behov) – ingenting går upp mot att få stå på scen och prata om sig själv!

Om Susanne suttit i publiken hade detta nog blivit droppen i hennes byråkratiska bägare. Visst kan man vara lite förstående, ge lite marginaler – folk är ju olika. Men det finns trots allt något som hetter bidragsfusk. Man kan inte använda sin sjukpenning som ett starta-eget-bidrag. Nej, det är nog dags att skicka klienten tillbaks till grottekvarnen. Skulle Susanne kanske tänkt. Tack och lov har hon aldrig sagt någonting sådant (än). Hon är en bra byråkrat.

Men min psykiaters skepsis påminner mig om att det finns en gräns. Att det såklart måste finnas en gräns. Och säkert en rimlig sådan. Men var går den? När övergår pysslandet från arbetsterapi till arbete? När pysslandet betyder någonting för fler än mig och kompisen som får mitt fula bokstöd? När jag tillverkar tjugo bokstöd per dag och säljer dem på Vaksala torg? Eller kanske när jag håller ett föredrag för två, tjugo, femtio, hundra entusiastiska lyssnare?

Mitt problem är egentligen inte att jag inte kan arbeta. Jag kan skriva, läsa och tänka (= ungefär vad som krävs av en docent i religionspsykologi). Men jag är extremt oberäknelig, jag behöver väldigt lång ställtid och har mycket låg tidsmässig kapacitet. Det vill säga: jag kan hålla ett föredrag på tre kvart om jag får lov att förbereda mig i två veckor, kan hårdvila i tre dagar innan och kollapsa i ytterligare några dagar efteråt. Annars riskerar fallet att bli hårt och återhämtningen mycket längre.

Yrke - häst
Min stolta springare – en rullator i förklädnad

Egentligen skulle jag behöva en härold. En välpudrad 1700-talsfjant med vitlockig peruk på hjässan som annonserar min ankomst i alla sammanhang. Som ger försäkringskassehandläggare såväl som kollegor och vänner en pålysning om min status och mina titlar. Ett förord. En förklaring till min i vissa sammanhang så pigga och glada uppenbarelse. Härolden skulle dunka med sin stav i golvet och säga:

”Här kommer Maria. Bipolär av andra rangen, psykfallens riddare och de utmattades förekämpe. Hon hedrar oss idag med sin närvaro som kombatant vid tornerspelen, och har inför uppgiften genomlevt två år avasketisk avhållsamhet och vigt sex dygn åt meditativ isolering. När klockan slår nio slag kommer hon att ha försvunnit från arenan, för vid denna tidpunkt förvandlas hennes glänsande rustning till mjukisbyxor och springaren till en rullator”.

Typ något sådant.

På 90-talet någon gång såg jag en TV-intervju med filmregissören Lars Mullback. Han sade en sak som återkommit i mina tankar då och då sedan dess. Mullback är en prisbelönad regissör med 26 filmer bakom sig. Och så har han en grav CP-skada. Han har svårt både att röra sig och att prata. I intervjun berättade han om all tid och energi som han och hans arbetsterapeuter lagt på tandborstning. Det ansågs viktigt att han lärde sig sköta sin munhygien på egen hand, för att utveckla så stor självständighet som möjligt, trots sitt funktionshinder.

Träningen kostade Mullback oändligt med tid och tålamod utan att ge särskilt mycket resultat. Han hade säkert kunnat fortsätta kämpa med tandborstningen livet ut. Istället lade han av. Sket i att lära sig basala uppgifter som sätta på sig skjortan. Knyta skorna. Skära potatisen i lagoma tuggor. Någon annan fick göra det åt honom. Vilket gav honom tid att fokusera på det han verkligen var bra på: film.

Jag tycker det är en fantastisk historia, särskilt som den är lite provocerande. Vadå – har han rätt att beordra folk att betjäna honom? Alla måste ju göra tråkiga, tidsödande vardagssysslor, han kan väl inte slippa undan?

På fråga 1 svarar jag ja och på fråga B svarar jag jo. Typ. Egentligen vore ju det bästa om hela samhället kunde organiseras så – att alla fick ägna sig åt det de verkligen var bra på och slippa det som kostade mer energi än det ger. En utopi förstås, men det är vansinnigt att inte tänka så när man har att göra med en så svårt funktionshindrat person som Mullback. För på vilket sätt bidrar han bäst till vårt samhälle: genom att filma eller genom att borsta sina tänder?

Och i vilken dimension av verkligheten skulle världen bli vackrare om jag ägnade min energi åt att snickra fula bokstöd?

 


Berättelsen om Mullback är återgiven utifrån mitt minne av ett TV-program som sändes för kanske tjugo år sedan. Med andra ord har jag säkert glömt eller missuppfattat något, men jag tror min huvudpoäng står sig i vilket fall som helst.

Jag skiter i vårsolen

Glädjen i att få sin läkare att le generat kan inte underskattas. Jag gillar min psykiater. Hon är stabil, kunnig och tar sig tid. Och har vett nog att stanna kvar på sin post i flera år. Men kroniskt trötthetssyndrom (ME-CFS) ligger, som sagt, inte på hennes bord. Dessutom, säger hon, är det en diagnos som inte har några biomarkörer. Det är ingenting man kan mäta. Man kan bara gå på symptomen, och utesluta att det inte finns några andra sjukdomar som orsakat dem.

— Som med depression alltså?, frågade jag troskyldigt.

Det var då hon började le fånigt och flacka med blicken. Svarslös.

Ha! Där satt den!

Fast egentligen är det förstås ingenting att fira. Hela psykiatrin är en sumpmark av symptom och känslor och värderingar. Forskarna har beslutat sig för vissa ramar, klumpat ihop ett antal konstigheter och satt namn på dem. För att ha någonting att utgå ifrån. Men exakt vad betyder egentligen ord som ”nedstämd”, ”intresse”, ”klander” eller ”livslust”? Eller förstärkningarna ”fruktansvärt” och ”hemskt” och tidsmarkören ”ofta”? För att inte tala om ”mer/mindre än normalt”.

Alltihop ord som förekommer i diagnosmanualen MADRS, det skattningsinstrument för depression som används inom sjukvården. Ord som vi använder och tolkar på olika sätt. Läkarna också.

Jag har träffat åtskilliga psykiatrer genom åren. De har bollat omkring med mina symptom och mina tolkningar av ”fruktansvärt” och ”ofta” och placerat mig i än det ena och än det andra facket. Bipolär typ 2 står det i min journal. En ”släng” av bipolär sjukdom kan man ju inte skriva, även om det är flera som sagt det. En läkare var mer bestämd i sin uppfattning och sade att jag definitivt inte var bipolär. Detta eftersom jag inte varit uppvarvad så länge som fyra dagar i sträck (vilket alltså är ett kriterium för bipolär sjukdom). Hon menade i stället att jag led av ADHD. Så att liksom… ord.

Min läkare morskade i alla fall snabbt upp sig och påpekade att det som skiljer utmattningstillstånd från depression och bipolaritet är att det, för de senare två, finns vetenskapligt testade och väl beprövade mediciner. För ME-CFS finns ingenting. Och det är en väldigt viktig skillnad, det har hon ju rätt i. Vad ska man med en diagnos till om det inte finns någon bot?

Kanske insikt?

Jag har inget behov av att vara drabbad av ME-CFS. Jag vore oändligt lättad om det visade sig att jag inte hade just det. Då fanns det ju en chans att jag kunde bli bättre. I alla fall på lite sikt. Prognosen för ME-CFS är nämligen väldigt dyster.

Anledningen till att jag ändå hållit på och tjatat om detta det senaste året är att diagnosen sätter fingret på en problematik som ingen av mina läkare hittills hjälpt mig se. I sjukdomsbilden för ME-CFS ingår det som kallas ansträngningsutlöst försämring. Jag har pratat om det tidigare, men det tål att upprepas: det mantra som genomsyrar svensk sjukvård idag är att fysisk aktivitet alltid är av godo. Man ska inte passiviseras. Nej, man ska ta en stärkande promenad. Gå till gymmet. Ta ett spinning-pass (som överläkaren på avdelningen rådde mig). ”Du ser väl till att komma ut och röra på dig, det är aldrig bra att sitta hemma och uggla”.

Jo. Om man är drabbad av en sjukdom som blir sämre av att man anstränger sig.

Ni anar inte vad jag har hållit på och duktigat mig. Promenerat. Cyklat. Tränat. Kommit ut i den förbannade naturen. Det var först när jag började läsa om ME-CFS som jag kunde ta in att det faktiskt inte var särskilt bra i mitt fall. Tvärtom, varje gång jag tog ut mig det allra minsta blev jag sämre. Idag kan det räcka med en lite för lång promenad, säg två kilometer istället för en, och så blir jag soffliggande i ett par dagar.

I ett sådant läge kan en diagnos som saknar både biomarkörer och mediciner vara rätt bra att ha. De senaste månaderna har jag struntat i det där med motion helt och hållet. Jag känner mig inte ens pressad av att vårsolen skiner uppfordrande dag ut och dag in. Vill kroppen stanna inne så gör jag det. Vill den ligga i soffan hela dagen så gör jag det. Det händer förstås att kroppen vill ut en liten skvätt, och då tar jag en liten stros i skogsbacken. Flanerar en bit längs Fyrisån i sakta mak. Det är härligt, för jag älskar att vara ute. Men jag har slutat se mig själv som lat, och det mår jag väldigt mycket bättre av.

Ferrari och kastrullskåpets zen

Om mitt ex ska jag inte skriva. I alla fall inte nu. Däremot tänker jag citera honom, för han sade en sak som faktiskt var väldigt bra. En sak som uppmuntrat mig genom åren. Jag vet inte var alla motormetaforer kommer ifrån (jag pratade ju om bilbatterier i ett tidigare inlägg) men mitt ex fokuserade i alla fall på Ferrari. Ska tydligen vara en rätt sexig sak om man kan något om bilar. Ungefär så här sade han i alla fall:

”Maria, du är som en Ferrari. Du kan gasa och dra på av bara helvete, men sedan behöver du mycket tid i depån”.

Depån, för er som inte vallfärdar till rallybanorna, det är området där förarna kör in för däckbyte, tankning och reparationer. Där finns verktyg, reservdelar och ett specialistteam som kan serva bilen. En bil med hög prestanda behöver mycket fixande och finkalibrerande, och mellan racen krävs det mycket tid för att få allt i skick. Det är inte ovanligt att en Ferrari får parkera i soffan med Polly och Netflix i ett halvår. Eller mer. För att sedan rivstarta så att gruset sprutar upp mot den nya lacken.

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos. Att foga till mental atlet och mörkersimmare.

Med traktorer är det någonting helt annat. De kan tuffa och gå över leråkrarna år efter år. De går inte särskilt fort men är starka, tåliga och pålitliga. När en traktor gör karriär är det genom hårt och troget arbete. Den gör inga våghalsiga svängar, voltar aldrig och kommer aldrig först fram. Den bryter mark genom ren och skär ihärdighet, torva för torva.

Sam är oftast en traktor. Och utan traktorer skulle världen snabbt gå under. Men hur rolig skulle världen vara om det inte också fanns racerbilar?

Ett aber för mig som Ferrari är att jag alltid blivit frustrerad över sådant som tar tid i onödan. Eller inte i onödan, men som känns onödigt att hålla på med. Livets petitesser. Gå på toaletten till exempel. Det är ju så okreativt! Den här frustrationen gäller både när jag har låg energi (och vill använda den lilla jag har till väsentligheter), eller när jag har en massa (och vill göra mycket mer än jag hinner).

Ta en sådan banal sak som att få ut cykeln ur cykelstället. Micklandet med nyckel och cykellås känns så irriterande att hålla på med, när jag egentligen redan borde vara framme (eftersom jag haft så mycket för mig att jag inte kommit iväg i tid). I själva verket är jag redan framme i tanken och därför lyckas jag inte pricka det eländiga cykellåset. Inte förrän efter fem försök. Då sliter jag tag i cykeln med ett ilsket knyck, välter i hastigheten två andra cyklar och fastnar med väskan i en tredje.

ferrari 2

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos.

Det händer också, och det här är egentligen knäppare, att jag ägnar en massa energi åt att försöka tänka ut något ultimat sätt att göra det tråkiga, så att det ska gå så fort som möjligt. För det är ju inte möjligt att alla människor håller på så här och krånglar med sina cyklar. Det finns säkert någon hemlig teknik med cykelparkering som jag inte har klurat ut än.

Matlagning är ett annat område som ofta krånglar till det för mig. Inte för att jag egentligen tycker det är tråkigt att laga mat, men det finns ju annat jag hellre gör (bygger färdigt Sims-katedralen till exempel…). Men med mat tillkommer en ytterligare utmaning. Det ska inte bara gå så fort som möjligt – det måste bli rätt också. Säg att jag kommit så långt att jag lyckats bestämma mig för att laga fisk, lyckats välja torsk och lyckats plocka till mig torsk från något av alla märken.

Här måste jag bara lägga in parentes om mataffären som ett valfrihetens gehenna. Det värsta jag vet är att välja toapapper. Miljövänligt, dubbelt, perforerat, mönstrat. Serla, Edet, Lambi, Fixa. Lammungar och ekorrar. Ibland drabbas jag av fullständig toapapperskatatoni. Fryser fast vid toapappershyllan. Det borde ju finnas ett rationellt svar på mitt toapappersbehov, tänker jag, men hur jag än läser på etiketterna och jämför antalet pappersvarv per rulle lyckas jag inte komma fram till vilket det är. Till sist tvingar jag mig att slänga ner ett paket i kundvagnen och gå därifrån, men redan när jag kommit till rengöringsmedlen inser jag att jag förmodligen valt fel. Det är som med pensionsfonder.

I alla fall, när jag kommit hem och torsken ligger på skärbrädan kommer nästa räcka med tankar. Det enklaste vore väl att steka fisken i lite smör. Men det kanske inte är så hälsosamt? Matolja är väl bättre. Eller är det olivolja som är det bästa? Grekerna lever längst, det är väl för oliverna. Fast hur klimatsmart är det att steka mat egentligen? Det är kanske bättre att koka. Men gör det någon skillnad för näringsvärdet? Jag måste nog googla. På matolja och olivolja, klimatsmart matlagning, kokning och näringsvärde. Och kanske klimatsmart, hälsosam, näringsvärde, recept, torsk. Kanske lägga till enkel och snabb också, för klockan har redan passerat middagstid med råge. Då inser jag att jag egentligen inte borde äta torsk alls. Haven är ju utfiskade. Jag kommer bidra till jordens undergång oavsett om jag steker eller kokar den.

Med andra ord – jag slösar en massa tankemöda på vardagliga sysslor som inte kan lösas utan bara måste göras. Vilket gör att allt tar längre tid och mycket mer energi. Och det här blir av någon anledning värre när jag är sjuk.

Därför var det första halvåret med boendestödjare särskilt lärofullt. Vi planerade vanlig enkel mat utan att blanda in vare sig världsekonomin eller jordens undergång. Jag köpte hem torsk och toapapper men skrev inga pm om utfiskning och skogsskövling. Jag iakttog Monica och Mehmet när de hackade morötter och ställde undan kastruller. Jag konstaterade fascinerat att varje arbetsinsats faktiskt tog en liten smula tid i anspråk. För dem, för mig, för alla. Att det liksom inte gick att kunde komma runt det. Att man måste låta varje liten rörelse ta den tid på sig som den tar.

Jag insåg också att även om varje uppgift kunde utföras på en massa olika sätt var det minst energikrävande att bara göra. Inte tänka. En gastkramande insikt för en akademisk Ferrari – inte tänka?! Traktorn låter sig inte uppröras, utan tuffar på i sin fåra. Åkern ligger ju där åkern ligger, och när den ska plöjas plöjer traktorn den. Just nu är det torsk på skärbrädan och då är det torsk vi ska laga. Har du ett recept? Vad bra, då tar vi det.

Ferrarin saktar in. Stannar till vid vägkanten.

Mehmet och Monica donar på. Jag tittar och härmar. Inser små saker. Som att varje hack med kniven måste få ett eget litet ögonblick till sitt förfogande. Att varje gryta har sin lilla resa från diskmaskinen till kastrullskåpet. Att det är saker som tar lite tid. Att alla saker tar tid att göra och att köksklockans tickande mäter ut tiden i samma takt till oss alla. Stjärnkockar, boendestödjare och felkalibrerade ferraribilar.

Små fettblommor flyter upp i soppkastrullen. Jag drar undan köksstolen för att öppna kastrullskåpet. Ställer undan stekpannan jag aldrig använde. Stänger skåpet. Skjuter tillbaks stolen. Sätter mig på kökssoffan och känner doften av saffran från spisen. Görandet kom till sist till ro i sig själv. Toapappret sitter på hållaren, torsken fick bli soppa och pensionsfonderna har fått sova ostört ett tag till. Förnöjsamhet, eller med ett annat ord – kastrullskåpets zen.