Jag, ”mig själv” och alla andra

Blir man piggare har man också mer ork att vara bitter. Jag skyller på B-vitaminerna, men det känns ändå väldigt pinsamt. Jag som skrutit över hur skickligt jag lyckats undvika det diket. Bästa förklaringen är väl att när man börjar klara av saker man slutat drömma om börjar man drömma igen. När mitt hopp återvände kom också tanken tillbaka – att jag kanske skulle kunna bli mig själv igen.

Idiotiskt.

Man kan ju, med rätta, fråga sig vad ”mig själv” refererar till. Består självet av en unik och bestående uppsättning egenskaper? Är det något slags okränkbart personlighetscentrum jag kan nå bara jag slappnar av/skärper mig/lär mig meditera? Eller kommer ansträngningen att hitta ”mig själv” urarta i en enda lång väntan på Godot? En längtan efter den jag var en gång i tiden – den tid jag idag föreställer mig att jag var ”mig själv”.

(Ni får ursäkta mig om jag blir lite filosofisk här, men det är snart över. Ledsnar du kan du skippa följande stycken.)

Som student under det tidiga 90-talet drillades jag i det socialkonstruktivistiska tänket. INGENTING ÄR, ALLTING HÅLLER BARA PÅ OCH BLIR. Självet (samhället, kulturen, bla bla bla) konstrueras precis hela tiden. Lärde vi oss. Allt som är fast förflyktigas hette en av böckerna, och det var precis så det kändes. Verkligheten hade inte någon stabil grund. Ett perspektiv som har väldigt mycket att göra med mina fajter med bitterheten.

Det är såklart många som har ifrågasatt socialkonstruktivisterna och lyssnar man till dagens woke-debatt inser man att essentialismen fått nya frejdiga förespråkare. Men för mig kom filosofin med den akademiska modersmjölken, och i grund och botten tycker jag att det är ganska självklart. Rent intellektuellt alltså. Ingenting är helt och hållet Sant, ingenting är helt och hållet Verkligt, ingenting är helt och hållet Du. Tillvaron skapar oss och vi skapar den tillbaka. Eller dekonstruerar som det hette i mina kursböcker. Översatt till levande livet skulle man kunna säga att din personliga verklighet inte gör dig till vem du är, den gör dig till vem du hela tiden blir. Det blir aldrig klart. Nya vänner, åkommor, komplex och äventyr kommer in i bilden – saker du kan omfamna, acceptera eller göra upp med. Arv och miljö, javisst, men du lägger också till, drar ifrån och ritar om. Med andra ord – jobbar du med dig själv förändrar du också i någon mån världen. Självet är inte, det pågår.

Med andra ord. ”Mitt sanna jag” eller den jag ”verkligen är” finns inte mer än i en tänkt, Kantiansk verklighet. Självet står inte still.

(Nu är filosofisnacket typ slut.)

Det hävdade jag också i min ungdom. Men att försöka omvandla ett teoretiskt paradigm till livsprincip är inte riskfritt. Det är som att öppna Pandoras ask och inse att varje ask bara innehåller en ny pandoraask. På 90-talet var jag idogt sysselsatt med att öppna askar. Det var ju inte världens alla olyckor som vällde ut, men de besvärlig frågorna ledde hela tiden till nya, ännu mer besvärliga frågor: varför blev jag som jag blev; är det mitt fel eller någon annans; hade jag kunnat bli någon annan; är ”jag” bara ett val jag gör; är verkligheten i så fall verklig och kan vi någonsin förstå varandra; finns det ens någon gräns mellan mig och världen; om allting bara är en konstruktion – existerar jag överhuvudtaget?

Har man anlag för existentiell ångest är frågor som dessa inte optimala. Det insåg jag redan då, men vad gör man när frågorna fortsätter köra enligt tidtabell. Hälften jagade väloljat runt på den filosofiska höghastighetsbanan medan den andra hälften gjorde stopp vid varje tungsint tågstation: Komplexboda, Arketypeborg och Östra Överjagstorpet.

Nu när jag tänker tillbaka inser jag att de där tågen måste ha kört på olika stambanor. Satt jag på Komplexbodatåget var det mer känslan än tanken som styrde och följaktligen kunde mina akademiska principer kopplas ifrån. Det var ett mer essentialistiskt spår, vilket förmodligen var en välbehövlig variation. Utsikten brydde jag mig inte om. Jag stängde kupédörren och drog för gardinerna, helt fokuserad på navelsökandet efter Min Plats och Mitt Ansvar och, inte minst, ”Mitt Inre Barn” (som det hette i ett annat hörn av 90-talet).

Emellanåt hade jag sällskap av någon mer eller mindre insiktsfull terapeut, och kanske var det så att alla terapitimmar i grund och botten handlade om en jakt på den värld som förflyktigats. En längtan efter fast mark. Tåget gick längs en ringlinje och jag återvände ständigt till samma förbaskade tågstationer, men för varje gång jade jag blivit lite äldre och kunde se på frågorna med nya, lite klokare ögon. Kanske går det introspektiva tåget mer längs en spirallinje. Den gamla, vältrampade ångesten förändras ju för varje varv och plötsligt kan man upptäcka att det finns ett gulligt litet café vid Komplexboda Station. Som man inte sett tidigare. När jag satt i terapistolen letade jag visserligen efter ”mig själv”, men kanske var det så att jag skapade snarare än hittade jag mig själv och mitt inre barn.

Nu är terapiåren sedan länge avslutade och jag försöker mest hålla takten med min egen förändring. För att se vart den är på väg med mig. Det är som att jag försöker anpassa mig själv efter mig själv. Kanske har jag förfinat denna kompetens under mina sjukskrivningsverksamma år. En sjukdom skapar ju en otvetydig gräns för dina möjligheter och är ingenting du kan förhandla bort. Men, som det så fint heter, du kan förhålla dig. Att göra sig av med hoppet är ett förhållningssätt som passat mig bra (det här har ni hört förut). Hoppet påminde mig om allt det som kunde ha varit och gjorde mig mest bitter. Därför föreställde jag mig att ingenting någonsin skulle bli bättre. Då blev det bättre. Inte som att jag blev friskare eller piggare, men jag lärde mig att trivas med det liv jag faktiskt hade.

Och så börjar jag med B-vitaminer. För första gången på mycket länge får jag nos på det där som jag rent filosofiskt inte tror på. ”Mig själv”. Den energi som var just ”min speciella energi”. När jag står i vårsolen och just ska släppa ner den överfyllda kompostpåsen i tunnan, då går den som en blixt uppför ryggraden. Jag känner direkt igen den, fylls av den där starka och kaxiga livskraften som en gång var jag. Jag känner mig hemma. Det är helt underbart och alldeles förfärligt. För när ögonblicket är över inser jag det som min hoppfrihet skyddat mig ifrån – att det är så väldigt lite kvar av ”mig”. Livsgnistan sprakar hastigt till under huden, och när den slocknat börjar hopplösheten röra på sig i det gamla mörkervattnet.

Inte blir det bättre när jag tvingar mig ut på en promenad, inom synhåll för resten av mänskligheten. Till exempel en äldre kvinna i vindjacka och cykelhjälm. Hon slänger sig upp på cykeln och tutar i väg upp för backen, som om ingenting. Ska förmodligen till Friskis & Svettis. Sjuttio är ju det nya femtio. Och femtio det nya åttio. Tänker jag och minns hur jag kunde slänga mig på cyklar en gång i tiden. Gå på Friskis. Och allt annat jag kunde en gång för länge sedan.

Varför togs allt ifrån mig?

Det var länge sedan jag ställde mig den frågan. I min hoppfria värld har den inte haft någon funktion. Men tack vara B-vitaminerna är den tillbaka. Trots att jag vet hur meningslös den är. Det finns ju inget svar. Det är ett varför som bara gör bara ont. Ett som värker innanför bröstbenet och får mig att gråta. Jag som inte gråtit på många år ligger plötsligt och trycker min våta nos mot örngottet. Varför? Varför? Trots mina hurtiga föresatser. Trots mitt stillsamma paddlande i förnöjsamhetsdammen. Trots träningen i att släppa taget. Vad vill de mig, de där varför-tankarna? Har de överhuvudtaget några goda avsikter?

Det går någon dag och jag tar en liten promenad igen. Då upptäcker jag en sak. En väldigt fånig liten sak. En sak som jag ju redan visste. Jag lufsar på helt vanligt i min vanliga kropp och tänker på den där livsgnistan jag längtar så hett efter. Som inte är där. Tänker, som jag tänker hundra gånger om dagen, att jag är tjock och ful. Ilsketårar trängs bakom ögonlocken och jag sparkar på en stackars kotte. Fräser åt verkligheten i största allmänhet: jävlaförbannadepissgurka. Varför måste livet kasta på just mig så mycket skit? Jag vet inte om det är mina socialkonstruktivistiska forskargener som sparkar mig i röven, men plötsligt blir jag påmind om att jag faktiskt kan kasta tillbaka. Göra motstånd. Välja. Jag stannar upp på stigen. Drar tillbaka axlarna. En liten, liten smula. Så lite att de som promenerar förbi mig nog inte ens kan se det. Det är som en hemlighet jag har med mig själv. Kanske hjälper också mina erfarenheter från Komplexbodatåget – känslan av att jag faktiskt kan landa i ett själv som är mig själv. Jag drar axlarna bakåt. Bara så att bröstet höjs en aning, så att jag blir ett uns rakare i ryggen. Då med ens känner jag gnistan. Det var ju där hon satt, den starka Maria! En kaxig millimeter bakåt med axlarna.

Ja jävlar vilken mindfulness.

Varför just jag??

Varför skulle just jag drabbas? Är en väldigt fånig fråga. Varför skulle just du inte drabbas? Borde det ha varit just någon annan? Nej, jag ägnar mig hellre åt konstruktiva frågor som: Är det mitt fel? Borde jag skämmas?

Hm. Jag tänker såhär: offer blir du just för att du drabbas av någonting. Du blir ett offer när du råkar ut för omständigheter som gjorde dig illa och som du inte kunde rå för. Du fick halsfluss och missade klassfesten. Du körde av vägen och blev förlamad. Du blev mobbad, gick in i väggen, blev misshandlad, bedragen, arbetslös, sjuk eller våldtagen.

Jamen vadå? Du borde kanske inte ha gått så lättklädd hem från festen. Du borde ha skilt dig innan han spöade skiten ur dig. Tränat bort trivselvikten innan hon gick bakom din rygg. Jobbat hårdare, satt ner foten, aktat dig, älskat dig, skärpt dig, ätit bättre, ätit mindre, tagit ut svängarna, skaffat dig disciplin, levt i nuet och satt på dubbdäck. Och så blev det såhär! Det hade du väl kunnat räkna ut!

Tough luck! Back in the saddle! Det är du som skapar din framtid!

Nej. Nejnejnej. NEJ. Det var inte ditt fel att du blev våldtagen. Och ingen kan skapa sin framtid. Inte så länge världen är skapt som den är. Förutsättningarna är hopplöst ojämlika och verkligheten oförutsägbar, så ser naturlagarna ut och de är konstanta. Ingen har kontroll. Det bara är så. Även om jag kör nyktert och laglydigt kan jag råka ut för en fartdåre. Jag kan inte ens förutse hur min tur till Hemköp kommer se ut. Jag kan halka och bryta benet, träffa min tillkommande eller bli rov för en seriemördare. Hur skulle jag då kunna kontrollera min promenad mot döden? Jag säger som Strindberg: det är synd om människan. Vi är alla offer i en grym värld och livet är orättvist…

Åtminstone det senare är odiskutabelt sant.

Många som slås av lyckan förtjänar den inte, andra ger sitt allt men kommer ändå aldrig fram. Att det finns ett antal föredömliga förebilder som lyckas vända katastrofen till framgång bevisar ingenting – alla talangfulla som kämpar och misslyckas styrker ändå tesen. Du måste ha massor med tur och jävligt goda kontakter om du ska ta dig från slummen till Buckingham Palace. Även om du är ett genialiskt bombnedslag.

Fast… är inte de flesta olyckor sådana som vi faktiskt kan rå för? Tänk om jag bara… Varför gjorde jag inte… Jag borde aldrig ha… Som om det fanns en skuggversion av oss, en parallell dimension där vi gjorde precis rätt i precis rätt stund. Tyvärr finns det ju inte några parallella varianter i den här verkligheten – just precis här finns bara den här världen där du gjorde precis som du gjorde. Eller som du valde att inte göra, eftersom du var du och då var då.

Foto av Anna Tarazevich pu00e5 Pexels.com

Den som har tillräckligt med självförtroende och kompetens kan naturligtvis bestämma rent generellt vad den ska göra av sina möjligheter, små eller stora. Du kan, om du har tillräcklig insikt i finansmarknaden, förvalta ditt pund. Skydda dina tillgångar. Stoppa i madrassen eller investera. Du kan välja mellan soffa, träningscykel och självförsvar; mellan hängslen, livrem, hjälm och bikini. Du kan bädda för en uppsägning genom att missköta ditt arbete, förbereda hjärtattacken med ostbrickor och vin. Så det är klart att du kan påverka din framtid, och för vissa motgångar har man framför allt sig själv att skylla. Framför allt har andra det. Sig själva att skylla (för då slipper säkert jag som är så duktig).

Men ingen kan välja sitt pund, själva utgångspunkten i ekvationen. Och ingen kan välja bort de händelser som kantstöter myntet under resans gång. Du har vad du en gång fick och du förlorar det som tas ifrån dig. Du kan inte välja om det ska bli cancer eller hjärtattack. Eller när. Det bara händer. Och ingen livscoach i världen kan skydda dig från det. Kanske kan man se det som någon slags ekvation:

  • UTGÅNGSPUNKTEN. Det pund du är givet kan du inte förändra.
  • SAMMANHANGET. Du har, skaffar eller saknar stöd.
  • LEVANDET. Du förvaltar ditt pund eller missköter det.
  • OLYCKAN. Du blir ett offer för något du inte rår för.
  • HANTERANDET. I den mån ditt pund räcker till tar du dig upp igen.

Utgångspunkten är som en grundplåt, placerad i din fond av miljöer och kontakter. Dessa ger ditt kapital mer eller mindre goda möjligheter att växa, vilket ökar eller minskar dina resurser att överleva de katastrofer du möter i livet. Olyckan i sig står bortom din kontroll. Typ något sådant…? Låter jag tvärsäker är det bara för att det är så roligt att låta tvärsäker. En sak är i alla fall bombis: livet är orättvist och talangerna ojämlikt fördelade. Det enda som är någorlunda jämnt fördelat är olyckan. Åtminstone i meningen att det är lika (o)sannolikt att du drabbas av katastrofen som att din granne Gunnar gör det (varför skulle just han drabbas?). Sexikoner och Nobelpristagare kan också bli offer för omständigheter som gör dem illa och som de inte kan rå för. De har alldeles säkert bantat, plastikopererat och svettats långa timmar i laboratoriet för att nå sina framgångar, men när det gäller olyckan kan de skapa sin framtid lika lite som du.

Detta var del två av min Offer-exposé (se föregående inlägg) som handlade mest om SKULD och RÄTTVISA.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Ett tigersprång vid mitt hjärta

Jag tror jag sade det förut, att jag går igenom mina gamla dagböcker. I föreställning om att det skulle kunna bli en bok någon gång. I föreställning om att någon skulle kunna vara intresserad av mina privata grubblerier och teologiska salvelser. Andlig anemi har nog aldrig legat för mig inser jag när jag läser. Anemi överhuvudtaget. Men det kanske ska vara så när man håller på och försöker bli stor – en lång räcka av gråtmilda attacker över synd, förtappelse och finnar, och ett outtröttligt sökande efter Sanning och Renhet och Pojkvän. Alltsammans nedstoppat i den gryta av livsångest som på Frälsningsarméns vis hålls kokande. Eller är det bara jag?

Jag vet inte. I vilket fall som helst. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte kommer bli någon särskilt uppbygglig bok, om det nu till äventyrs skulle bli någon. Ibland tänker jag att det kanske vore lika bra att packa ner alltihop i kartongen igen. Vira in böckerna i den där vackra stuvbiten jag köpte på Söder när jag var tjugo och trodde jag skulle bli journalist. För det är en ganska deprimerande läsning. Med betoning på mycket. Herregud vad jag sliter! Dagboken är som en enda lång och påfrestande korrespondenskurs med mig själv. Institutionen: ”livets hårda skola” – det där man drar till med på nätdejting-appen, när man inte har några tjusigare meriter att komma med. Mina frågor till mig själv och svar på desamma är så plågsamt närgångna att de, om man ser dem med psykfallets ironiska ögon, blir riktigt skojiga!

”Jag måste låta huvudet råda.”

”Jag måste LEVA. Inte tänka och planera.”

”Det är korsets mönster jag måste leva i, annars tappar jag meningen med lidandet.”

”Jag får inte förneka inkarnationen Jag måste leva i förgänglighetens intensitet.”

”Jag måste foga mig i mitt öde. Mitt trots mot överheten var fruktlöst.”

”Bara förmultningen samtalar med mitt hjärta, och närhet till döden ger mig tröst.”

Andliga övningar som inte alltid passar så bra att referera till när man ska käka chips med kompisarna. Vilket stundtals gör den social samvaron outhärdlig för mig.

”Så fort jag ska tala med människor spänns stämbanden till ohörbar hysteri. Jag vill sjunka ner i nuet, men klamrar mig fast vid mitt eget leende, mitt eget intresserat höjda ögonbryn.”

Haha, jag var visst en smula ironisk även då. Men det är inte konstigt att nästan alla vänner som bestått genom åren också är psykfall. Fast även psykfall kan ledsna på psykfall, och akta dig för mitt raseri när du inte längre finner min ångest underhållande…

Vänd blickarna från mig ni. Jag är frisk! Jag är lycklig! Jag är befriad! När ni inte längre ser på ska jag strimla mitt eget ansikte till julgransprydnader.”

Lite drastiskt kanske. Fast raseriet stannade på dagbokssidorna, jag har alltid varit hämmad på den punkten. Annars inte alls. Jag levde i en existentiell boom box och var nog ett ganska utmattande emotionellt sällskap. Inte minst om det gällde obesvarad kärlek.

”Skjut mig då! Halshugg mig med dina innerligt sanna sånger! Stryp mig med dina ögon och ditt kristna kärleksleende! Hata mig! Jag längtar efter likgiltighet.”

Fast det var nog inte bara jag som var påfrestande när jag tänker efter…

Förr i tiden hette det hysteri, idag kallas det borderline. Ett konstant klättrande på väggarna. Och jag menar verkligen konstant – 1991 års dagbok blev 400 sidor när jag knattrat in det på datorn. Allt i samma stil. Varje dag återföds ångesten i nya, fräscha sportkläder. Till skillnad från mig är den utsövd och pigg på brottningsmatch. Att jag kunde hålla takten med mig själv när det existentiella tåget rusade fram på min ofärdiga räls imponerar mig! Att livet sedan innehöll föreläsningar, spelningar, gympapass, fester och alldeles vanliga TV-kvällar märks intet av – jag använder dagböckerna endast för mina mentala kampsporter. Enda tecknet på att jag börjar må bättre, från och med 1994 eller så, är att det blir allt glesare mellan anteckningarna. Jag måste påminna mig om det när jag läser, annars framstår det som om hela mitt liv varit en katastrof.

Det märkliga är att jag mår så otroligt mycket bättre nu. Trots att jag mått så oerhört mycket sämre de senaste åren. Trots att jag varit så funktionshindrad att jag inte klarat de vardagliga trivialiteterna på egen hand. Trots att jag på den tiden var kapabel att driva universitetsstudier, spela i band, arbeta och skaffa nya vänner. Ungdomen borde inte slösas bort på de unga, de har inget vett att njuta av sina små friska smidiga kroppar och sina sent sinande kroppskrafter.

En annan märklighet är att jag redan då visste allt det som behövde vetas, jag hade bara så svårt att tillämpa det. Så jag försöker ta emot Maria, 23 år, där hon står vid ett av alla sina hundratals vägskäl, en av alla ödesmättade stunder, och försöker återta några av hennes visheter.

Kyrkogården. Träden står gula och våta, himlen är tung. Gravsten vid gravsten, cykeln lutad mot bänken jag sitter på. Måste stanna här, måste gråta, måste sitta länge. Hade kommit på mig själv med att formulera mitt sista brev och fundera på hur jag skulle genomföra det. Jag letar men kan inte hitta någonting som gör livet värt att levas. Och när jag öppnar mig för denna meningslöshet, då kan jag bara sitta. Men jag sitter i alla fall. Känner smärtan, tomheten. Sitter. Söker. Ingenting, ingenstans finner jag något som lockar. Allt är brist, allt är inget. Ta mig vart som helst, gör med mig vad som helst. Jag vill inte leva.

Himlen är grå, asfalten grå, löven gula som oktoberguld. Jag har suttit länge. Jag märker att tanken har drivit iväg, att jag sitter och funderar på någonting, vet inte vad, men jag funderar. Jag iakttar trädstammarna, raka och mörka, som bär upp de gyllene kronorna, och känner svagt en doft av lust. Lusten att måla. Jag sitter kvar. Känner att jag längtar efter att måla, sitter där och känner det. Reser mig, benen ostadiga, darrande mot gruset. Jag känner att när man längtar efter döden, då kan man bli jävligt kompromisslös i livet. Många gånger har jag ju återvänt till refrängen som jag skapade en gång i Rättvik: ”bara andas Maria, och överlev”. Att reducera alla krav på mig själv till detta enda: bara överleva. Nu inser jag att det också finns ett trots mot livsvillkoren inbyggt i min dödslängtan. För överlevnaden skull kan jag riskera allt – utom livet.

Jag cyklar över fältet bort mot högen. Skogen står i höstbrand runtom dalgången, jag tar mig till ekarna och fåren. På vägen hem köper jag vattenfärger, penslar och en rulle papper. Intigheten finns kvar. Måste brottas med den många timmar, många stunder; jag vet det. Men jag spar trotset jag funnit som ett tigersprång vid mitt hjärta, medan tomheten pulserar i mina ådror.

Ett tigersprång vid mitt hjärta. Bara det. Och jag fattar precis vad jag menar.

Personen som vilar här har ingenting med min text att göra

DÖDEN


Coronavirus cases: 12 540
Recovered: 550
Deaths: 1 333

Statistics for Sweden, last updated April 16

Jo döden alltså. En fortsättning på tidigare inlägg (inklusive eventuella upprepningar). Hade det inte varit så olämpligt hade jag sagt att döden var rolig. Nej det är inte roligt att sörja, det är inte roligt att förlora någon man älskar och det finns ingenting lustigt med en död människokropp. Men själva döden. Fenomenet. Det är ju den förnämsta osäkerheten av alla osäkerheter. Vi vet inte när den ska inträffa och inte hur.  Vi vet inte hur det känns att dö eller vad som eventuellt händer när vi gjort det. Det är ju alldeles underbart osäkert! Och det är just därför jag är så lugn, som sagt. Just nu i alla fall. För jag vet att jag inte kan göra någonting åt den. Det är bara att slappna av och hänga med. Förr eller senare kommer du ligga där, som en bortglömd sko i sanden.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20190420_112130-e1586689198205.jpg

(Detta säger jag helt respektlöst och utan någon som helst närkontakt med min egen död. Jag ligger inte på dödsbädden och sitter inte vid någon annans. Jag vakar inte utanför någon intensivvårdsplats iförd steriliserad dykardräkt. Den dag jag erbjuds tillträde till dödens intima krets kommer helt andra mekanismer ta över, naturligtvis, och jag kommer kanske rysa inför dessa mina vanvördiga rader. Men fram till dess finns det ju ingen anledning till oro. Jag kan helt enkelt chilla. Och vara lite burdus.)

Döden är också den mest demokratiska tilldragelsen livet har att erbjuda, och det tycker jag om. Vi åker alla dit. Trump och tant Vera och alla andra. Alla dör precis lika mycket, ingen kan göra det bättre, vackrare eller mer framgångsrikt än nån annan. Och ingen kan låta bli att göra det. Det är rätt uppfriskande att tänka på i dessa sjuka tider.

Döden är dessutom ett av de stora Existentiella Eventen, mer omgärdad av riter och föreställningar än något annat. Vilket får en gammal avdankad religionspsykolog att gnugga händerna i förtjusning. Det som är särskilt spännande med döden är att ritualen är så oerhört konkret. Föda barn är ju också extremt konkret, det vet den som varit med, men om man vill döpa sitt barn sker ju inte det förrän en bra bit efter det att den nya människan krystats ut. Dopet hjälper inte till ett dugg vid själva utkrystandet. Och det går hur bra som helst att flytta ihop och skaffa barn och bli glada och långlivade partners utan att gifta sig. Men begrava våra döda, det måste vi göra.

Döden innebär nämligen att en helt ny entitet har skapats: ett lik. Du har inte längre att göra med en människa utan en kvarleva. Ja, rent konkret ett stycke kött som, om inga insatser görs, ganska snabbt kommer ruttna. På nåt sätt måste vi ta hand om det. Och just det älskar jag med döden som existentiell milstolpe (jo, jag vet att jag är pervers) – att avlägsnandet av den döda från de levande är ett universellt och tvingande behov. Döden kräver en fysiskt hanterande, och hur man än löser detta hanterande blir det också en symbolisk handling. Det går inte att undvika.

Gräv ner kroppen, bränn upp den, kasta den i en flod, elda upp den på ett bål eller lägg upp den på ett torn så att gamarna kan äta upp den (zoroastrernas preferens). Jord, vatten, eld eller luft – det spelar ingen roll. Vad du än tar dig för med en död människa så blir det symboliskt.

Av jord är du kommen, Jord ska du åter bli
God, full of mercy, who dwells in the heights, provide a sure rest upon the Divine Presence’s wings

O Allah, ease upon him his matters, and make light for him whatever comes hereafter
Om is that Brahman, Om is that Air, Om is that primeval cause that existed before creation

Ingen, som inte är mördare, skulle få för sig att avrunda ett människoliv med källsortering och desinfektion. Jo, vi måste städa undan, var sak på sin plats och inga lik i garderoben – men själva undanstädandet är vår ritual. Vi gör oss av med liket – och på samma gång trevar vi efter nån slags mening i den yttersta, kosmiska osäkerheten. En unik tilldragelse då till och med profana Netflix-anhängare ställs öga mot öga med den sakrala dimensionen.

Mer om döden i P1-programmet Människor och tro där jag medverkade den 14 mars.
Och begravningsbönerna ovan är hämtade från kristen, judisk, muslimsk och hinduistisk tradition.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.