Ett tigersprång vid mitt hjärta

Jag tror jag sade det förut, att jag går igenom mina gamla dagböcker. I föreställning om att det skulle kunna bli en bok någon gång. I föreställning om att någon skulle kunna vara intresserad av mina privata grubblerier och teologiska salvelser. Andlig anemi har nog aldrig legat för mig inser jag när jag läser. Anemi överhuvudtaget. Men det kanske ska vara så när man håller på och försöker bli stor – en lång räcka av gråtmilda attacker över synd, förtappelse och finnar, och ett outtröttligt sökande efter Sanning och Renhet och Pojkvän. Alltsammans nedstoppat i den gryta av livsångest som på Frälsningsarméns vis hålls kokande. Eller är det bara jag?

Jag vet inte. I vilket fall som helst. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte kommer bli någon särskilt uppbygglig bok, om det nu till äventyrs skulle bli någon. Ibland tänker jag att det kanske vore lika bra att packa ner alltihop i kartongen igen. Vira in böckerna i den där vackra stuvbiten jag köpte på Söder när jag var tjugo och trodde jag skulle bli journalist. För det är en ganska deprimerande läsning. Med betoning på mycket. Herregud vad jag sliter! Dagboken är som en enda lång och påfrestande korrespondenskurs med mig själv. Institutionen: ”livets hårda skola” – det där man drar till med på nätdejting-appen, när man inte har några tjusigare meriter att komma med. Mina frågor till mig själv och svar på desamma är så plågsamt närgångna att de, om man ser dem med psykfallets ironiska ögon, blir riktigt skojiga!

”Jag måste låta huvudet råda.”

”Jag måste LEVA. Inte tänka och planera.”

”Det är korsets mönster jag måste leva i, annars tappar jag meningen med lidandet.”

”Jag får inte förneka inkarnationen Jag måste leva i förgänglighetens intensitet.”

”Jag måste foga mig i mitt öde. Mitt trots mot överheten var fruktlöst.”

”Bara förmultningen samtalar med mitt hjärta, och närhet till döden ger mig tröst.”

Andliga övningar som inte alltid passar så bra att referera till när man ska käka chips med kompisarna. Vilket stundtals gör den social samvaron outhärdlig för mig.

”Så fort jag ska tala med människor spänns stämbanden till ohörbar hysteri. Jag vill sjunka ner i nuet, men klamrar mig fast vid mitt eget leende, mitt eget intresserat höjda ögonbryn.”

Haha, jag var visst en smula ironisk även då. Men det är inte konstigt att nästan alla vänner som bestått genom åren också är psykfall. Fast även psykfall kan ledsna på psykfall, och akta dig för mitt raseri när du inte längre finner min ångest underhållande…

Vänd blickarna från mig ni. Jag är frisk! Jag är lycklig! Jag är befriad! När ni inte längre ser på ska jag strimla mitt eget ansikte till julgransprydnader.”

Lite drastiskt kanske. Fast raseriet stannade på dagbokssidorna, jag har alltid varit hämmad på den punkten. Annars inte alls. Jag levde i en existentiell boom box och var nog ett ganska utmattande emotionellt sällskap. Inte minst om det gällde obesvarad kärlek.

”Skjut mig då! Halshugg mig med dina innerligt sanna sånger! Stryp mig med dina ögon och ditt kristna kärleksleende! Hata mig! Jag längtar efter likgiltighet.”

Fast det var nog inte bara jag som var påfrestande när jag tänker efter…

Förr i tiden hette det hysteri, idag kallas det borderline. Ett konstant klättrande på väggarna. Och jag menar verkligen konstant – 1991 års dagbok blev 400 sidor när jag knattrat in det på datorn. Allt i samma stil. Varje dag återföds ångesten i nya, fräscha sportkläder. Till skillnad från mig är den utsövd och pigg på brottningsmatch. Att jag kunde hålla takten med mig själv när det existentiella tåget rusade fram på min ofärdiga räls imponerar mig! Att livet sedan innehöll föreläsningar, spelningar, gympapass, fester och alldeles vanliga TV-kvällar märks intet av – jag använder dagböckerna endast för mina mentala kampsporter. Enda tecknet på att jag börjar må bättre, från och med 1994 eller så, är att det blir allt glesare mellan anteckningarna. Jag måste påminna mig om det när jag läser, annars framstår det som om hela mitt liv varit en katastrof.

Det märkliga är att jag mår så otroligt mycket bättre nu. Trots att jag mått så oerhört mycket sämre de senaste åren. Trots att jag varit så funktionshindrad att jag inte klarat de vardagliga trivialiteterna på egen hand. Trots att jag på den tiden var kapabel att driva universitetsstudier, spela i band, arbeta och skaffa nya vänner. Ungdomen borde inte slösas bort på de unga, de har inget vett att njuta av sina små friska smidiga kroppar och sina sent sinande kroppskrafter.

En annan märklighet är att jag redan då visste allt det som behövde vetas, jag hade bara så svårt att tillämpa det. Så jag försöker ta emot Maria, 23 år, där hon står vid ett av alla sina hundratals vägskäl, en av alla ödesmättade stunder, och försöker återta några av hennes visheter.

Kyrkogården. Träden står gula och våta, himlen är tung. Gravsten vid gravsten, cykeln lutad mot bänken jag sitter på. Måste stanna här, måste gråta, måste sitta länge. Hade kommit på mig själv med att formulera mitt sista brev och fundera på hur jag skulle genomföra det. Jag letar men kan inte hitta någonting som gör livet värt att levas. Och när jag öppnar mig för denna meningslöshet, då kan jag bara sitta. Men jag sitter i alla fall. Känner smärtan, tomheten. Sitter. Söker. Ingenting, ingenstans finner jag något som lockar. Allt är brist, allt är inget. Ta mig vart som helst, gör med mig vad som helst. Jag vill inte leva.

Himlen är grå, asfalten grå, löven gula som oktoberguld. Jag har suttit länge. Jag märker att tanken har drivit iväg, att jag sitter och funderar på någonting, vet inte vad, men jag funderar. Jag iakttar trädstammarna, raka och mörka, som bär upp de gyllene kronorna, och känner svagt en doft av lust. Lusten att måla. Jag sitter kvar. Känner att jag längtar efter att måla, sitter där och känner det. Reser mig, benen ostadiga, darrande mot gruset. Jag känner att när man längtar efter döden, då kan man bli jävligt kompromisslös i livet. Många gånger har jag ju återvänt till refrängen som jag skapade en gång i Rättvik: ”bara andas Maria, och överlev”. Att reducera alla krav på mig själv till detta enda: bara överleva. Nu inser jag att det också finns ett trots mot livsvillkoren inbyggt i min dödslängtan. För överlevnaden skull kan jag riskera allt – utom livet.

Jag cyklar över fältet bort mot högen. Skogen står i höstbrand runtom dalgången, jag tar mig till ekarna och fåren. På vägen hem köper jag vattenfärger, penslar och en rulle papper. Intigheten finns kvar. Måste brottas med den många timmar, många stunder; jag vet det. Men jag spar trotset jag funnit som ett tigersprång vid mitt hjärta, medan tomheten pulserar i mina ådror.

Ett tigersprång vid mitt hjärta. Bara det. Och jag fattar precis vad jag menar.

Personen som vilar här har ingenting med min text att göra

DÖDEN


Coronavirus cases: 12 540
Recovered: 550
Deaths: 1 333

Statistics for Sweden, last updated April 16

Jo döden alltså. En fortsättning på tidigare inlägg (inklusive eventuella upprepningar). Hade det inte varit så olämpligt hade jag sagt att döden var rolig. Nej det är inte roligt att sörja, det är inte roligt att förlora någon man älskar och det finns ingenting lustigt med en död människokropp. Men själva döden. Fenomenet. Det är ju den förnämsta osäkerheten av alla osäkerheter. Vi vet inte när den ska inträffa och inte hur.  Vi vet inte hur det känns att dö eller vad som eventuellt händer när vi gjort det. Det är ju alldeles underbart osäkert! Och det är just därför jag är så lugn, som sagt. Just nu i alla fall. För jag vet att jag inte kan göra någonting åt den. Det är bara att slappna av och hänga med. Förr eller senare kommer du ligga där, som en bortglömd sko i sanden.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20190420_112130-e1586689198205.jpg

(Detta säger jag helt respektlöst och utan någon som helst närkontakt med min egen död. Jag ligger inte på dödsbädden och sitter inte vid någon annans. Jag vakar inte utanför någon intensivvårdsplats iförd steriliserad dykardräkt. Den dag jag erbjuds tillträde till dödens intima krets kommer helt andra mekanismer ta över, naturligtvis, och jag kommer kanske rysa inför dessa mina vanvördiga rader. Men fram till dess finns det ju ingen anledning till oro. Jag kan helt enkelt chilla. Och vara lite burdus.)

Döden är också den mest demokratiska tilldragelsen livet har att erbjuda, och det tycker jag om. Vi åker alla dit. Trump och tant Vera och alla andra. Alla dör precis lika mycket, ingen kan göra det bättre, vackrare eller mer framgångsrikt än nån annan. Och ingen kan låta bli att göra det. Det är rätt uppfriskande att tänka på i dessa sjuka tider.

Döden är dessutom ett av de stora Existentiella Eventen, mer omgärdad av riter och föreställningar än något annat. Vilket får en gammal avdankad religionspsykolog att gnugga händerna i förtjusning. Det som är särskilt spännande med döden är att ritualen är så oerhört konkret. Föda barn är ju också extremt konkret, det vet den som varit med, men om man vill döpa sitt barn sker ju inte det förrän en bra bit efter det att den nya människan krystats ut. Dopet hjälper inte till ett dugg vid själva utkrystandet. Och det går hur bra som helst att flytta ihop och skaffa barn och bli glada och långlivade partners utan att gifta sig. Men begrava våra döda, det måste vi göra.

Döden innebär nämligen att en helt ny entitet har skapats: ett lik. Du har inte längre att göra med en människa utan en kvarleva. Ja, rent konkret ett stycke kött som, om inga insatser görs, ganska snabbt kommer ruttna. På nåt sätt måste vi ta hand om det. Och just det älskar jag med döden som existentiell milstolpe (jo, jag vet att jag är pervers) – att avlägsnandet av den döda från de levande är ett universellt och tvingande behov. Döden kräver en fysiskt hanterande, och hur man än löser detta hanterande blir det också en symbolisk handling. Det går inte att undvika.

Gräv ner kroppen, bränn upp den, kasta den i en flod, elda upp den på ett bål eller lägg upp den på ett torn så att gamarna kan äta upp den (zoroastrernas preferens). Jord, vatten, eld eller luft – det spelar ingen roll. Vad du än tar dig för med en död människa så blir det symboliskt.

Av jord är du kommen, Jord ska du åter bli
God, full of mercy, who dwells in the heights, provide a sure rest upon the Divine Presence’s wings

O Allah, ease upon him his matters, and make light for him whatever comes hereafter
Om is that Brahman, Om is that Air, Om is that primeval cause that existed before creation

Ingen, som inte är mördare, skulle få för sig att avrunda ett människoliv med källsortering och desinfektion. Jo, vi måste städa undan, var sak på sin plats och inga lik i garderoben – men själva undanstädandet är vår ritual. Vi gör oss av med liket – och på samma gång trevar vi efter nån slags mening i den yttersta, kosmiska osäkerheten. En unik tilldragelse då till och med profana Netflix-anhängare ställs öga mot öga med den sakrala dimensionen.

Mer om döden i P1-programmet Människor och tro där jag medverkade den 14 mars.
Och begravningsbönerna ovan är hämtade från kristen, judisk, muslimsk och hinduistisk tradition.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.