Dan före dopparedan

Sådärja. Nu har jag diskat. Nog med julförberedelser.

Två värmeljus brinner och jag sitter i min ensamhet i köket med en kopp glögg. Imorgon kommer min dotter och plockar upp mig med bilen (jojo!) och så åker vi till min minstbrorsa och hans familj. Det blir mysigt. Men jag kan slå vad om att de inte har något änglahår.

Jag var elva-tolv någonting när julen förlorade barndomens tinder i ögonen. Vi brukade alltid ha änglahår om de elektriska ljusen på granen. Silvrigt, stickigt och säkert otroligt omiljövänligt. Det gjorde ljuset från granen luddigt och skapade en illusion av pepparkaksidyll, julkortsglitter, presentpappersmagi. En känsla av att julen fortfarande gick av stapeln i ett förr-i-tiden då brasorna dånade och snön stod meterhög upp mot husväggarna. En värld då man alldeles säkert kunde få syn på en grå liten tomte vid husknuten. Men den där julen när jag var elva-tolv någonting fanns inget änglahår kvar i kartongen med julgransprydnader.

När mor såg min panikartade blick störtade hon bums iväg till Ica-Väst för att köpa – för så gör alla goda mödrar när deras barn drabbas av julpanik. Men allt änglahår var slut och de alldeles för elektriska ljusen lyste kala. När julen var över lät jag min förlorade barnaglädje rinna ut i en rimmad dikt, som slutade med den ödesmättade raden: ”den här julen var utan änglahår”.

Dagen före är väl som ingenting annat en dag av hopplös förväntan. På barnen (som ska tindra), maten (som ska smaka), makan/en (som äntligen ska fatta att julen faktiskt inte blir till av sig själv). På frid och harmoni och gemyt och vad fan. Här borde jag ju skriva att ”man ska vara glad för det man har” och ”lyckan finns i det lilla” eller nåt sånt där. Och jag kanske kommer dit, jag vet inte. Men just nu sitter jag och ser framför mig alla jular som hänt sedan änglahåren försvann. Jag ser den hoppfulla 20-åringen som hängde hembakade och vackert glaserade pepparkakor i granen för att det skulle vara ”på riktigt”. Hon kämpade med att förbereda julmyset enligt konstens alla regler och blev så nervös att julklappsöppningen fick klaras av innan Kalle för att lätta på något av trycket… 30-åringen slet vidare för att det skulle bli gran och skinka och levande brasor och bestämde sig till sist för att inte förvänta sig någonting av sin partner som satt i soffan och hävdade att han ”inte behövde nåt annat än en fårfiol av karva mat ifrån”. Med barn, bonusbarn och diverse fristående kompisar blev jularna ändå roliga. 40-åringen bodde på den mest idylliska gård i den mest idylliska vinteridyll man kan föreställa sig och jularna blev bara större och gladare. Nu fanns hur mycket plats som helst för folk – släkt och vänner skockades och 40-åringen själv stod vid spisen och var det muntra, svettiga navet.

Jaa, och 50-åringen sitter som sagt i sin ensamhet och dricker glögg. Här finns inte tillstymmelse till julstök, inga vänner kommer invirvlande, stampar av sig snön och slår sig förväntansfulla ner i kökssoffan. Ingen ved och ingen eld och ingen vedspis heller. Om ett år ska jag flytta till en lägenhet på 38 kvm (vilket jag för övrigt är väldigt nöjd med) och så kommer en hel era att gå i graven. Var är alla barn som skulle springa runt mina fötter, var är allt kaos och alla drivor av presentpapper som jag skulle kasta in i brasan, var är det stora långbordet jag skulle ha i den stora salen? Livet ska ju, så har jag förstått det, bli mer och bättre. Man ska avancera, utöka sitt territorium. Skaffa fler kvadratmetrar och fler kakelugnar. En större sal där man får plats med ett ännu längre långbord. Och en julgran på tre meter.

Fast är det julgranar och kakelugnar jag pratar om? Hm. Jo. Jag ska inte sticka under stol med att jularna i idyllgården vad alldeles särskilt idylliska. Det går inte att komma ifrån att spraket från kakelugnar faktiskt sprider harmoni. Men den där intentionen att ”aldrig förvänta mig någonting” från min partner hade, när vi kommit till idyllgården, urartat. Det var en väldigt dum intention. Jag gick i spagat och brygga morgon middag kväll. På alla plan. Jag minns hur jag mitt i en av de snöiga, stjärntindrande julnätterna satt i den idylliska vedboden och grät så jag skalv över min övergivenhet. Medan gemytet slog klackarna i taket i huset bredvid. Jag kände mig så förfärligt ensam.

Det känner jag faktiskt inte nu, här i min ensamhet. Om jag tänker efter är jag rätt nöjd med att ha det så stilla och fridfullt. Ingen gran, knäckgegg och tjafs. Jag har det jag behöver och imorgon får jag gästa brorsans julekaos – med småungar och klappar och hela bidevippen. Det blir väldigt lagom.

Jag tror i alla fall att jag känner så. Och jag tror att stinget från de där svunna jularna handlar om min självbild mer än något annat. Att jag varit den där personen som stått mitt i, som folk dragits till, som haft kretsar runt sig. Nu är jag en egen liten måne som kan kretsa kring någon annans planet ibland. Och det är väl rätt bra? Jadå, ”lyckan finns i det lilla”, jojo. Det är väl bara det där att ord har värden kopplade till sig. Periferin är inte lika cool som centrum, och popularitet slår ensamhet.  Och visst kan det kosta på, men ”tristess” låter trots allt inte lika bra som lite traditionellt, moraliskt ”julstress”.

Vännen jag alltid kan sätta på – och stänga av

Jag vet inte om jag har gjort det tidigare, skrivit när jag faktiskt varit deprimerad. Det är jag väl i och för sig inte nu heller, inte sådär fullskaligt, episkt dyngdeprimerad. Men en vecka har passerat utan lust till annat än att titta på sånt jag redan tittat på och äta sånt jag inte redan ätit alldeles för mycket av. Idag kom jag upp först när en ängel ringde på dörren med Polly, lakritskolor och en söt liten flaska rom (att påsen med Polly var ämnad åt min dotter förstod jag först idag – vid åsynen av sötsaker har mitt nedstämda jag inte mycket förstånd). Det var vid halv fyra. Nu är hon snart sex och jag ligger i sängen och ser fram emot att det snart ska bli läggdags. Imorgon ska det nämligen bli bättre. Tänker jag, eftersom jag inte är episkt deprimerad. Jag slukar godiset och somnar snart, inbäddad av de välbekanta rösterna i Netflix-serien vars scener jag känner bättre än mitt eget förflutna…

Fem dagar senare:

… ja, där tog styrseln slut i hjärncellerna. Det går inte så bra att skriva när man är deprimerad får väl bli kontentan av detta experiment. Men nu mår jag bättre! Och börjar fundera på det där med TV-serier. Ett fenomen som kanske inte är helt begripligt för dem som danades till Hylands hörna och stängde luckorna för apparaten när programmet var slut. Jag antar att det här med att ”sätta på teven” fortfarande är ett giltigt uttryck för dem som har arbetstider att hålla sig till, men TV-seriernas tillgänglighet är trots allt giltig för oss alla. Och upplevelsen av mening och trygghet som de fiktiva liven skänker. Eller kan skänka. Somliga av oss. Ibland.

När jag sett avsnitt tjugotvå av säsong sex, och serien är slut, drabbas jag alltid av sorg. De vänner som följt mig så många veckor har övergivit mig, de har uttalat sina allra sista repliker och jag famlar i tomrummet. Tystnaden och mörkret intar Netflix-tablån och raderna av nya filmer och program framstår som ett obegripligt kaos av oberättade berättelser. Vart ska jag vända mig? Vilken av alla okända figurer på skärmen ska jag utse till min nya vapendragare, min förtrogna, min syster och fanbärare?

Särskilt kännbart blir detta när jag är deprimerad. Då är jag inte så bra på att skaffa nya kompisar när telefonen tystnar. Det tar sådan energi, och energi har jag ingen. Det säkraste är att återvända till någon man redan känner. Någon som man vet inte säger nej. Alltså bläddrar jag ner till rubriken ”Titta igen” och letar upp någon av serierna jag redan sett. Tre-fyra gånger. Jag rättar till kuddarna i sängen och trycker igång S1E1 (season one, episode one). Känslan av skam är naturligtvis ofrånkomlig och liknar den jag får när jag stoppar ner handen i Polly-påsen (som egentligen är min dotters). Jag tänker att vissa människor aldrig ens läser om samma bok – och jag sätter just igång New Girl för fjärde gången.

Jag älskar New Girl. När jag mår piss är New Girl min intimaste kamrat. Jag bär med mig henne från soffan till köket och toaletten. Berättelsen om Jess, Nick, Schmidt och Winston binder ihop min trista tillvaro med en tråd som, även om den inte är min, är röd. När ingen boendestödjare besöker mig får New Girl stå på köksbordet och sällskapa med mig när jag lagar risotto. Jag plockar fram lök ur kylen, hämtar skärbräda och kniv och behöver bara kasta ett öga på skärmen – jag vet ju precis hur New Girl reagerar när Nick bjuder henne på rutten fisk på Thanksgiving (= hon mumsar förtjust för att göra Nick glad och drabbas sedan av magsjuka och delirium).

Jag älskar New Girl och hatar att jag älskar New Girl. Det finns ju så många filmer jag inte sett, så många böcker jag aldrig läst. Så mycket KVALITET. Så mycket KULTUR. Musik lyssnar jag inte heller på. Tack och lov finns i alla fall inga konserter och föreställningar att missa just nu. Jag kanske helt enkelt inte är en kultiverad person? Kanske behöver man inte vara kultiverad?

Nej det behöver man naturligtvis inte. I mitt fall handlar det egentligen mest om lättja och oföretagsamhet. De stora kulturupplevelserna har jag oftast fått när någon tagit mig i hampan eller satt en biljett i handen på mig. Eller bara lagt på en platta. Öppnat ett rum. Hjälpt mig stänga av. Utmätt ett stycke tid åt mig då jag bara ska ta in. Då kan det bli stort, ödesmättat, gastkramande, tindrande vackert. Men jag kommer sällan dit på egen hand. Att sätta sig vid pianot är en annan sak. Det står ju där. Två steg bort. Och fingrarna har jag ju liksom redan med mig. Så kanske handlar det om att hitta vägen till det där som i den kultiverade världens förståelse är meningsfullt. Som alltså inte är New Girl.

Fast… hur kommer det sig att jag älskar den där outhärdligt käcka, pinsamt spontana flick-kvinnan i prickiga klänningar som gör allt för sina bisarra vänner? Hon som inte ens utmanar könsstereotyperna och inte ger en enda vass gliring till världens makthavare.

Hm. Ja, till att börja med är New Girl naturligtvis fenomenalt ångestdämpande. Hon bryter tystnaden när den blir för öronbedövande och istället för att ställa de svåra frågorna serverar hon besynnerliga lösningar på skruvade livsproblem. Dessutom finns hon alltid vid min sida. Jag behöver aldrig ringa henne och stämma träff, jag behöver inte ens klä på mig eller kamma håret och hon har inga förväntningar på att jag ska finnas till för henne. Jag kan avbryta henne med en knapptryckning om jag tröttnar. Men det som är väsentligast handlar om kronologi. Hon hjälper mig att skapa en känsla av tidsförlopp i en tillvaro som saknar förmiddagsfika, onsdagsmöte, fredagsmys och jullov. Sjukpensionären är ju ständig timvikarie – hon lever i ständigt hoppfull beredskap att rycka in när orken och sinnestillståndet tillfälligtvis tillåter. Det behövs någonting som binder ihop.

Sist men inte minst är New Girls existentiella approach väsensskild från min. Vrickat vederkvickande annorlunda. Jag är en sådan som svettas valen och kvalen i min obäddade säng, som ständigt vänder och vrider på livets dilemman med mina vänner och som skriver inträngande och djupa (?) texter på min blogg. Och New Girl? Hur hanterar hon livsfrågorna?

  • Rädslan: Hon bygger koja i vardagsrummet.
  • Människovärdet: Hon bjuder sin snuskiga vicevärd på middag.
  • Ensamheten: Hon leker sprinttävling med sig själv i hallen.
  • Döden: Hon får trafikböter när hon tvärnitar för en gråsparv.
  • Kärleken: Hon hjälper sin olyckliga förälskelse ut ur lekhuset.

Påtagligt och vänskapligt skrattretande. Varje avsnitt är i själva verket ett gestaltande av människans tillkortakommanden och pinsamma försök att lösa dem, paketerat i 22 hanterbara minuter. En flykt från verkligheten helt i avsaknad av Benzodiapeziner – precis som Brecht, Beckett och Bizet. Eller, om vi vill hålla fast vid det kultiverade spåret: en medvandring mitt i verkligheten.

Blä, det lät krystat. Men typ något sådant. I vilket fall som helst tycker jag vi ska sluta upp att samveta oss för att vi tittar på, läser, lyssnar på sådant vi tror är dåligt. Mår vi bra av att göra det är det förmodligen ganska bra också. För oss i alla fall.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag är en parasit

Att vara bidragstagare innebär att man, ekonomiskt sett, tär på samhället. Man tar pengar men ger ingenting tillbaka. Man utför inget lönearbete och har inte råd att konsumera (vilket tydligen ska vara väldigt moraliskt). Ur samhällsekonomiskt perspektiv är man en börda, och det kommer man inte ifrån hur välvilligt man än försöker se på saken. Ingen kan förneka att det vore bättre för alla inblandade (för mig, min familj och Stefan Löfvén) om jag gjorde lite samhällsekonomisk nytta.

Jag anar era vänliga protester – jo, visst kan jag fortfarande betraktas som ”värdefull” eftersom jag är en lite smårolig och halvvettig person. Eller rätt och slätt för att jag är människa och som sådan anses ha ett värde alldeles oavsett allt. Men det är alltså inte det jag talar om. Jag talar om mitt ekonomiska värde. Och det står på minus. Jag bidrar inte. Jag tär. Enda anledning till att jag inte sitter i rännstenen är att alla ni hyfsat halvfriska svettats ihop skattepengar som räcker till min mat, mitt toapapper, mina glödlampor och mitt busskort. Det är jag mycket glad för, för jag vill helst slippa rännstenen. Så tack!

Men att vara en belastning för Svea rikes välfärd är ingenting man önskar sig. Det är lätt att man hamnar vid tacksamhetens curlingbana och ivrigt sopar fram pensionsutbetalningen till mindervärdets måltavla (eh… besynnerlig metafor). Bidragsfusksdebatten som vältrat omkring i media den senaste månaden är därför, som ni kanske förstår, en ganska utmanande historia. Har man inte själv sopat in stenen så prickar debatten om de omoraliska bidragsroffarna den rakt in i boet.

Bidragsfusket – Så blåser de Försäkringskassan på miljoner (Expressen), Bidragsfusket kostar samhället miljarder (SVT Nyheter), Södertälje jagar bidragsfusk och svarthyror (Aftonbladet). Nej, jag är inte fuskare, men det jag läser är ordet bidrag kopplat till ord som fusk, kostar, miljarder, jaga. Så funkar jag. Och jag tror inte jag är ensam. Bidrag har med fuskande att göra. Vad som bekymrar mig här är inte så mycket politiken som själva samtalet. Mellan media, politiker, försäkringskassehandläggare, vänner och bekanta. Vad vi väljer att säga. Hur vi säger det. Och om vi törs fråga.

I grund och botten tycker jag det är orimligt mycket väsen kring en ganska simpel fråga. Ingen vill att skattemedel försvinner och alla önskar att folk var ärliga. 18 miljarder försvinner i bidragsfusk varje år – himla dumt, se till att bura in skurkarna. Tänker jag när jag sitter i curlingboet och känner mig som en tjyv, och försöker påminna mig själv om att de allra flesta faktiskt inte fuskar. Att gå på bidrag är inte att fuska. Upprepar jag för mig själv, eftersom ingen annan gör det.

Och för att må lite bättre uppdaterar jag min kunskap om skattefusk: 40 miljarder skattekronor försvinner varje år, och det är de rikaste människorna som undanhåller i särklass mest. Ha! En av de värsta skattefuskarna lyckas undanhålla staten så mycket som 4 miljarder. Alltså en enskild person. Bidragsfuskarna framstår plötsligt som ficktjuvar. De skrämmande exemplen bakom de braskande löpsedlarna lyckas inte ens få ihop 200 000. Vilket såklart också är fel, men liksom – vad handlar det här gapandet egentligen om?

Foto av Skitterphoto pu00e5 Pexels.com

Min spaning är att det har att göra med något som man kanske inte riktigt törs säga ut i det politiskt korrekta Sverige. Något väldigt simpelt, välkänt och uttjatat. Typ att friska, hårt arbetande människor inte borde beskattas så högt bara för att lata och oärliga människor ska kunna hasa runt i foppatofflorna hela dagen. En klassiker med alla ord. Om alla diffusa psykospeciella åkommor som folk stoltserar med som bara är ett enda statsfinansierat stickande av offerkoftor. Det måste ju finnas vettiga program för att sätta koftorna i arbete igen, ingjuta lite jävlar anamma och få folk att göra rätt för sig. Det största problemet med bidrags-Sverige är inte fuskandet, utan att folk slår sig till ro med sina bidrag och blir för bekväma för att sluta upp med toffel-hasandet.

Det är en underton jag ofta känner av när bidragsfusksnasket hamnar på agendan. Ingen skulle få för sig att säga det men illa dolt stramande mungipor talar ofta ett annat språk än det som uttalas. Och kanske framför allt bristen på frågor. Att förfasa sig om bidragsfusk utan att på något vis beröra det faktum att någon i sällskapet (läs psykfallet) arbetar som heltidssnyltare känns (för psykfallet) nästan oförskämt. Det är som att tala om orimliga utbetalningar till rörelsehindrade utan att kännas vid att den man talar med sitter i rullstol. Typ. Det kanske bara är min position i curlingbanans måltavla som får mig att övertolka, men eftersom jag också kan komma på mina egna mungipor med att strama är jag ganska säker på att denna skepsis finns gentemot mig emellanåt. Och det är tillfällen när jag verkligen skulle önska att jag fick de outtalade frågorna (som jag tjatat om på olika sätt, men av någon anledning blir jag aldrig kvitt dem):

’Hur kan du vara sjuk egentligen, du som ser så pigg och glad ut?’

’Borde du inte kunna jobba deltid, du som skriver så mycket?

’Det tar väl emot för alla ibland – varför kan inte du också ta dig i kragen?’

Precis sådana frågor jag själv ställer mig när jag blir bekant med en annan sjukpensionär som verkar så himla mycket fräschare än jag. Det är inte konstigt att man undrar. Men det finns alltid en historia bakom och jag hatar mig själv när jag själv sätter en fördömande stämpel på mitt syskon i curlingboet utan att ge hen en chans att berätta. För det är precis vad jag själv vill göra. Svaret på frågorna är nämligen mycket enkla.

  1. Jag sparar mig till de tillfällen som bjuds. När jag inte är social vegeterar jag.
  2. Jag tar kraften när den kommer, nån timme här och där. Mejl, tidsplanering, möten och blanketter är jättesvårt. Alltså funkar inte lönearbetare.
  3. Min motivation är inte problemet, det är mitt batteri. Allting tar fyra gånger mer energi än det gjorde förut och jag kan inte vila mig bättre. Skitkonstigt, men så är det.

Skulle jag så gärna vilja säga, men när jag känner den där skeptiska luften runt ett samtal är det väldigt sällan någon som frågar.

Värddjur åt änglarna

Från Psykfallet till Alla Läsare: ett julesprak av löst sittande julgransprydnader, tindrande tarmkanaler och religionspsykologiskt lösgodis. De analytiska backarna är branta – varning utfärdas för snömos och sladdande associationer .


Hon kliver fram ur den mörkt kolorerade rymden med strålglans runt sina långa blonda lockar. Det är glitter på hennes böljande empireklänning som är moderligt och/eller sensuellt skuren under bysten. Färgen är skär (eller möjligtvis ljusblå) och faller i rika veck ner över fötterna. Och så, med ett dån, vecklar hon ut sina skimrande vingar! Nejnejnej, inte ett dån. Hon gör inget väsen av sig. Hon är vän och blid och stiger ljudlöst ner, hela vägen från himlen till din sängkant. Fast själva flygturen får man aldrig se. Den får väl inte plats på de glittriga bokmärkena. Ibland får inte ens kroppen plats, bara huvudet. Det verkar vara en annan sorts änglar för deras vingar växer liksom ut direkt under halsen. Som en krage. Helt underdimensionerad för att förflytta ens en kroppslös individ. Det måste vara de funktionshindrade änglarna.

Själv klär jag granen med diverse glittriga och knubbiga varianter. Mina egna flygande superhjältar. Eller vad de nu är. Bevingade kärleksnomader, ständigt på färd från en sängkant till en annan. Det är nog rätt synd om änglar inser jag nu, de kan ju inte ha mycket till privatliv. Om man jämför med jultomten till exempel, som också får hänga i granen. Har har det såklart hektiskt såhär års, fram tills klapparna är utdelade, men sen kan han åka hem till tomtemor och lägga upp benen på den stoppade pallen framför brasan. Han behöver nog inte ens ta av sig stövlarna.

Någon änglasemester har jag inte hört talas om. Änglarna fortsätter oförtrutet sitt jobb som sängkants-sittare och frid-spridare, dag och natt, år efter år. Så vitt jag vet finns det inte heller någon änglamor. Eller far. Eller är det kanske Gud Fader själv som innehar den rollen? Kan han vara skyddsänglarnas skyddsombud? Fridsskaparen för fridskaparna? Hm… nja, jag vet inte jag. Jag har liksom svårt att föreställa mig det vardagsrum där Gud tänt brasan och ställt fram fåtöljerna. Svårt att se honom går runt och slå varm choklad i deras koppar medan de lättjefullt kammar ut sina lockiga hår och torkar sina skimrande vingar. Men jag har nog bara dålig fantasi.

Bättre kanske om jag tar det från en mer religionspsykologisk synvinkel. Hum hum… Ja, det rimligaste är nog att se änglar mer som bakterier. Som våra egna bakterier alltså, alla miljoner som åker snålskjuts på oss (i oss?) genom livet och skapar frid och fred i våra tarmkanaler. Strängt taget är vi ju värddjur åt bakterierna, och så är det naturligtvis också med änglarna. Våra änglar lever, precis som våra bakterier, så länge vi lever och när vi dör gör dom det också. Vi bär på dem – de reser med oss. Den enda skillnaden mellan änglar och bakterier (förutom glitter) är att vi kan titta på bakterierna i mikroskop.

Änglar är ju, än så länge, rätt svåra att få syn på. Som en hel del annat. Förälskelser, spöken, sommarminnen, gudar och ideologier och sånt. Ja, så… egentligen gäller det där med bakterier inte bara änglar. Vi är ju värddjur för alla våra föreställningar och inre bilder – andevarelser allihopa. En gudavärld av grekiska dimensioner lever faktiskt inuti oss (sida vid sida med bakterierna). Änglar och demoner formade ur våra upplevelser. En del dör bort av sig själva, en del växer sig till gudar som vi ger makt att styra och döma. Tänk er det – vi bär alla på ett helt eget kosmologiskt system innanför pannbenet! Allt uppbyggt av de klossar av kärlek, skräck, ambition, lycka och hopplöshet som format våra liv. Det är ju storslaget! Och ändå – när resan når sitt slut och vi dör, då försvinner hela detta kosmos med oss. Våra gudar och demoner. Våra sommarminnen, tragedier och förälskelser. Och våra änglar. 

Så, för att knyta tillbaks till tomten, och från ett strängt religionspsykologiskt perspektiv – det är faktiskt vi som är både vardagsrum och tomtemor åt änglarna. Eller hur? Det är vi som möblerar vardagsrummet så att det blir bekvämt och hemtrevligt för våra andevarelser. Om vi nu vill ha dem kvar alltså, vilket man ju inte alltid vill. En del gudar kan bli väl högröstade, en del vill alldeles ta över. Vissa änglar visar sig vara demoner, andra borde gå i pension. Borde ha gått i pension för länge sedan. Det där är faktiskt lite knepigt, för föreställningar blir tyvärr ofta kvar i våra vardagsrum trots att vi inte har nån glädje av dem längre. Man har liksom blivit så van.

Kanske är det Syster Självförakt som bitit sig kvar så länge att hon helt gröpt ur den slitna skinnfåtöljen. Hon som såg så blid och vän ut när hon kom för… var det trettio år sedan? Eller farbröderna Fördom och Förakt som står och lurar i hörnet som ett par förgrämda hatthängare. Dom som verkade så rediga, och så bra att luta sig emot. Har du otur kan hela syföreningen ha förskansat sig i den storblommiga soffgruppen. Miss Tänksam, Miss Belåten, Miss Modig, Miss Nöjd, Miss Unnsam. Får du inte ut dem så servera dem åtminstone inte nån choklad. Sen kanske du borde läsa lite inredningstidningar och planera för en rejäl make-over. Kanske kan du städa ut tanterna till våren?

Min regnbågsängel – i julkortstappning

Men ibland händer det på riktigt. Du är fallen till marken, du är slagen av uppgivenhet, rädsla, vrede eller sorg. Ditt vardagsrum är mörkt och tomt och kallt och ingen, ingen hör dina tårar. Då händer det ibland att dörren plötsligt går upp lite på glänt – och ljuset som faller in är fullt av stjärnglitter. Där står en ängel med regnbågsfjädrar och eldrött hår. Hon kommer fram till din sida, sätter sig vid din fot. Och när din vanmakt når henne reser hon sig mäktigt upp över din tillvaro, fäller ut vingarna över alla horisonter och vrålar. Vred som en häxa, stark som en Pippi, tveklös som en tiger. Ingen får göra dig illa! Skriker hon, och vingarna slår som åskdån. Och du vet att hon, utan att tveka skulle baxa dig ut från svek och jordskred och mentala kollapser. Sedan sätter hon sig igen vid din sida, sveper regnbågsfjädrarna runt dig som en famn och håller dig tills du inte behöver hållas längre.

Då tittar du upp och ser – att det är du. Din bevingade storasyster, storebror. Din andes skapelse. Du. Hennes kraft, hennes vrede, hennes skydd och värme – det är ditt alltihop. För du är ju värddjuret, det är i dig hon bor.


Och i och med detta ber jag att få önska er en riktigt varm och kraftbringande jul! Nu ska jag skriva lite roman ett tag men återkommer nån gång i januari. Vi hörs!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.


En vändkrets bortom verkligheten

Min dotter tyckte jag skulle förse detta inlägg med en bruksanvisning, eller läsanvisning kanske man ska säga. Det blev nämligen en dikt den här gången och hon, underbart skoningslös som vanligt, tyckte den var lite klyschig. ”Jag vet ju att du gillar klyschor mamma, men dikten funkar nog inte lika bra om man inte hör dig läsa den” – och det gör man ju inte. Så hur skriver man en bruksanvisning till en dikt? Ingen aning.

Texten kom till på samma sätt som nästan allt kommer till i min värld – jag hittar en fras, en tonslinga, en scen eller en pinsam berättelse. Vet inte riktigt vad jag ska ha den till, men eftersom den tar tag i mig hakar jag på och så blir det nåt. Men själva meningen med det hela vet jag nästan aldrig förrän efteråt. Det som fångade mig den här gången var orden ”låt facklan brinna ut”. Jag hörde dem för några dar sen, men jag minns inte var eller vem som sade det. Eller om jag läste.

I alla fall. När jag skrivit klart såg jag att dikten nog kanske – helt oväntat (haha) – kommit att handla om depression. Och kanske klimatkrisen, och säkert en del annat. Men det viktigaste, och det insåg jag först när jag läst några gånger, handlar nog om vreden mot en orättfärdig gud.

För dig som lever fullständigt gudlös kan jag säga att ”gud” inte är nåt annat än ett kodord för ”det som jag inte är beredd att ge upp med mindre än att jag tvingats igenom en riktigt fet livskris”. Typ sin partner, sin självkänsla, sin identitet eller sitt fotbollslag. Och precis som med religioner hänger oftast allt ihop. Med andra ord: svårt att göra sig av med. 

Själv är jag inte särskilt religiös längre, men jag sjunger i kyrkokör och konfronteras därför regelbundet med min barndoms gud. Och rätt ofta blir jag rätt förbannad. Till exempel på det ständiga lovprisandet av den allsmäktige. Det ska ”prisas”, ”helgas”, ”välsignas”, ”tackas” och ”äras” hela tiden. Idel lovord. Full pott för gud. Hurra. Vågen. Han dog ju på ett kors, fy så hemskt, och för min skull, tack snälla. Inte för att jag bad om det och själv har jag levt i helvetet i tio år och nu är det visst dags att plocka fram sina tillkortakommanden och ”bekänna”.

Som mina lite mer gudliga läsare känner till finn det alla möjliga fiffiga teologier som kan skapa om lovprisandet och syndabekännandet till nåt upplyftande och bekräftande (för alla), men saker och ting blir ju i regel inte som vi tänker utan som vi gör. Och ingen prisar mig. Ja, skratta du, men jag menar faktiskt allvar. Haha. Var nånstans får man på riktigt bli förbannad? Var nånstans i en kristet okristen välvillilgt svensknormal trevlighetssammankomst får man lov att vara besvärligt uppriktigt? När i hela fridens dar kommer folk ära mig när jag berättar om min Getsemanevandring och mitt kors (och jag gjorde det faktiskt också för er skull). Va?

Ehm… jag får kanske ta och lugna ner mig lite. Detta var i alla fall tankar som mitt diktskrivande virvlade upp, och kanske kan de funka som ”bruksanvisning”. Det min dotter poängterade var att vissa partier ska läsas med emfas, med vrede, och jag tror att ni kommer förstå vilka det är nu. Så, här kommer mitt lilla (redan färdiganalyserade) epos:


Låt facklan brinna ut
Låt timmarna slockna
Låt stormarna rasa i fjärran,
en vändkrets bortom verkligheten

Ugnen ska kallna, bulldegen falla samman
Världshav under världshav ska gunga som skyskrapor, topparna höga som galaxer

Vattnet vräker sig mot kroppen som katedraler, kastar sig mot radhusen
Tusen famnar mörker ovanför hjässam
och tiotusen ödelagda städer i sanden

Låt allting dö och glömmas, låt öknarna övermanna korallrev och motorvägar, släta ut alla skrymslen och veck där folk inrett sina bostäder i brutet vitt
Slå med din helvetessvans och låt allt störta samman

Jag säger: slå!

Och du slår

Ändå
Står hon kvar
Eroderad
Signerad av kratrar och förkastningar
Ruinerna klistrade som fjäll mot hennes kropp
Arter har fötts, utvecklats och gått under
medan du varit på lunch
Jag rasar, ryter:

Välsigna henne!
Prisa hennes plåga!
Den reser sig stolt och mäktigt över markerna
Otröstlig och segrande, vanmakten stegrande på den förrödda gågatan
Se, hon sträcker sin fana högt över alldagligheten och begäret efter alldeles detsamma

Välsigna henne!
Helga hennes tunga!
Den spyr nattens misströstan ut över klipporna i flammande kilskrift,
bokstäverna vassa som laser
Se, hon ber morgonens ensamma klagan, om och om igen, i skuggan under din vilja
Säger:

Se mig
Hör mig
Rör mig

Alltid dessa tre, alltid detsamma

Nu kliver hon över horisonten, dimman om hälarna och skymningen runt sin panna
Dagen har slutat andas
Natten är här
Havet är mörker
Staden är mörker
Smärtan och livet
Hon
Är mörker
Jag

Låt facklan brinna ut


Och nu tänker jag faktiskt avsluta med en liten, hårt nedbantad, bön. Fadervårsomärihimmelen får som ni vet makten och härligheten, prinsessan och hela kungariket. Det är ord jag inte behöver. Inte för att jag blir arg egentligen, men de hjälper mig inte att stå ut med livets jävligheter. Men det finns en annan rad i Fader Vår som jag gärna skulle be om jag fortfarande kunde. Ord som skulle vara väldigt bra att ha till hands när världshaven gungar. Som jag gärna skulle tro på om jag fortfarande kunde. Och om jag låter en annan rad inleda blir det faktiskt en fin liten helhet, en bön fullt tillräcklig för ett hedniskt psykfall:

Ge oss idag det (bröd) vi behöver
Och rädda oss från det onda

Amen

(Bröd har vi i Sverige så det behöver vi faktiskt inte be om.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Få sparken-karneval

Nu så. En knagglig start på hösten har det varit och en kvalificerad gissning är att det berott både på det ena och på det andra. En viss balans infann sig igår och om den bara kan ha vett att hålla sig i balans ett tag kommer det bli lite fler inlägg framöver. Så att jag riktigt kan grotta ner mig i bitterheten, hehe.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag under min sjukskrivning fått sparken från den arbetsplats jag vistats på de senaste tjugo-eller-nåt åren. I september var det dags att utrymma mitt kontor, en hyfsat halvotrevlig uppgift att starta hösten med, men det blev en riktigt skojig tillställning och en läxa till alla er i bitterhetsskolan som ännu inte kommit så långt i er mentala utveckling. Som jag alltså. Som redan är klar med den. 

Att få sparken som forskare är på ett sätt rätt odramatiskt – det händer typ vartannat år. Åtminstone om man inte har en fast anställning, vilket gäller de flesta av oss som saknar strategisk kompetens och tajming (konferensmingel har alltid varit grekiska för mig). Som löst hängande vetenskapare har jag därför, i konkurrens med mina ostrategiska systrar och bröder, fått söka pengar till min lön. Det gör man genom att slå blå dunster i ögonen på dem som sitter på de akademiska pengapåsarna. Just mina projekt har ju varit så unika, banbrytande och excellenta. Till skillnad från alla andras (som inte kommit så långt i sin mentala utveckling). Det är inte kul att luras, men efter ett tag lär man sig genren och vet hur man ska stoppa in orden som just för tillfället ger utdelning. Oftast är det nåt med post. Postsekulär, postkolonial, postkonventionell, eller den gamla godingen poststrukturell. Jag har aldrig håvat hem några jätteanslag, men lyckats så pass bra att jag blivit uppsagd vartannat, vart tredje år ända sedan min disputation. Det har blivit en administrativ rutin.

Men den här gången blev det riktigt jobbigt. Inte när uppsägningen trillade ner i brevlådan utan flera år tidigare. Det var precis i början av den senaste kollapsen. Jag befann mig i den där fasen där man fortfarande hysteriskt paddlar på i sin kajak fast man redan känner hur strömmen tagit greppet om båten och obönhörligt drar den mot det hotande niagaradånet. När jag väl började släppa taget insåg jag att nu var det inte bara kört, det var kört för gott. Jag hade redan kravlat mig upp efter två långa vändor på psyket, lyckats ta mig tillbaks och rasat igen. Den här gången skulle det inte gå. Jag visste det. Jag skulle aldrig mer komma tillbaks till den enda yrkesidentitet jag någonsin haft. Det var allt annat än en administrativ rutin.

Själva uppsägningen kom inte förrän flera år senare och då kändes det mest som ett konstaterande av faktum. Jag hade redan släppt taget. Det jag inte var förberedd på var känslan av skam och misslyckande. Obekanta, obehagliga känslor som jag tränat väldigt lite på att känna. Och när jag skulle ta mig till institutionen för att tömma mitt kontorsrum slog de ut i full blom.

Under min frånvaro har avdelningen fått en sprillans ny byggnad. Huvudattraktionen är Humanistiska teatern, den fantasieggande runda byggnaden som huserar en lika rund föreläsningssal. Arkitekturen är nyskapande med sina bronsfärgade perforerade väggar och konstnärligt utformade fasadbelysning. Föreläsningssalen är byggd som en amfiteater med innovativ (och demokratisk) hörsalsarkitektur. Det går inte att undgå att inspirationen hämtats från Anatomiska teatern i Gustavianum, den byggnad där jag en gång som kaxig trettiofemåring disputerade. 

Men i Humanistiska teatern kommer jag aldrig tala. Den scenen tillhör mina före detta kollegor. De har fortfarande hemortsrätt till universitetets innovativa (och demokratiska) samtalsrum. De kan ta plats vid podiet med den självklarhet som tillhörigheten skapar. Bara i hemlighet kan jag se den kaxiga universitetsläraren Maria framför mig; se hur hon nonchalant släntrar in i den fullsatta salen, bränner av en rad unika powerpoint-bilder, talar med min mest banbrytande röst och charmar publiken med mitt excellenta leende. I verkligheten ska mina böcker, papper och tankar sopas ut.

Bittert? Ja, nåt så in i helvete! Jag hade aldrig sett mitt eget arbetsrum, aldrig satt min fot i byggnaden eftersom den blev klar medan jag satt och spelade Uno på psyket. Uppgiften att leta mig fram till detta sprillans nya rum i det sprillans nya huset med mina gamla kollegor lurandes i faggorna gav mig mentala eksem. Jag förstod att bara jag gick in genom dörren skulle skamhatten växa fram som en svamp ur huvudet på mig. Nej, jag insåg att det skulle inte gå, aldrig i livet skulle det gå!

Men det var då jag blev andligen fulländad och fick den gudomliga upplysningen att vända på steken (vilket för övrigt alltid är en bra idé): tänk om det var precis tvärtom. Tänk om jag kände mig stolt och pigg och glad när jag gick in genom dörrarna. Hur skulle det vara då? Hur skulle det bittraste skamliga kunna möbleras om till nånting kul? Med andra ord: vad är motsatsen till få-sparken-skam? Kanske… karnevalsyra? 

Å ja, tänk vad underbart, tänkte jag då (rusig av religiös hänryckning), om jag kunde göra ett karnevalståg av alltihop! Med sambaorkester, clowner på styltor och eldslukare – och så skulle vi bara välla in allihop på institutionen, skratta och väsnas och myllra! Och jag skulle vimla nånstans i mitten av vimlet, delvis skymd av alla cancan-flickor och dragqueens. I kaotisk upprymdhet skulle vi dundra in i mitt kontorsrum och gemensamt tjoffa ner min hela min akademiska existens – alla otroligt viktiga böcker och pärmar och skit – i Ikea-kartonger och kassar från Coop. Sen skulle den paljettrydda akrobatgruppen från Bulgarien jonglera ut alltihop till neutral mark. Medan mina kollegor lektorerna, professorerna, prefekterna och promotorerna skulle stå tryckta mot väggarna och kissa på sig i ren panik. Ja! En sån vill jag ha! En karneval!

Åtta glada vänner nappar på min inbjudan till Få-sparken-karneval och vi samlas vid Pelle Svanslös-lekparken utanför campus för att mobilisera vår attack. Det blir inte så mycket paljetter och ingen är tillräckligt vig för att göra några saltomortaler, men det gör ingenting. Jag känner mig TRYGG när jag väller in i all stillsamhet, mitt i klungan av människor som inte ser mig som ett misslyckande. Inne på mitt, på en gång nya och gamla, kontorsrum uppstår snabbt en febril flyttfest: jag slänger böcker och pärmar ur hyllorna i vild frenesi och karnevalsdeltagarna fångar och packar enligt mina instruktioner. 

Flera av hyllmetrarna upptas av gaffelpärmar, sorterade efter färger, alla med omsorgsfullt kategoriserande registerblad och fullspäckade med artiklar, meritförteckningar, ansökningar, bokmanus, protokoll och publikationslistor. Och så är det allt det jag lämnat mitt i steget. Det som låg på bordet när jag gick hem från arbetet utan att veta att jag aldrig skulle komma tillbaks: utskrifterna av mina sista forskningsintervjuer och mina sista analyser – nästan klara, på väg att bli nya (banbrytande och excellenta) artiklar. Jag sätter några festivalyra vänner på att kassera alltihop. En efter en knäpps pärmarna upp och lass efter lass av mödosamt ihopgnetat arbete kastas i den gröna papperstunnan. 

Jag stannar upp i några ögonblick med en egendomlig känsla. Lite som den man kan få när man står under stjärnhimlen – att vara så obetydlig. Att vara så oerhört lätt att radera ut. Jag brukar tycka om att stå under oceanerna av mörker och stjärnblink från tidsåldrar som redan passerat i ett synfält som bara räcker till en bråkdels sandkorn av allt som finns. Jag brukar tycka det känns skönt att förstå hur obetydlig jag är. Det skapar liksom mer andrum åt nuet – saker och ting blir lättare att skratta åt när de faktiskt inte är så betydelsefulla i det stora hela. Som orättvisor, obehagligheter, otillräckligheter. Kanske till och med ondska.

Men pärmarna. Det är känns annorlunda. Under stjärnhimlen är vi alla lika. Rang och status betyder noll och intet sett ur det kosmiska perspektivet – alla har vi ju lika lite inflytande över att Jupiter håller ordning på sin omloppsbana. Men medan allt mitt arbete går till pappersåtervinningen står kollegornas pärmar fortfarande kvar och samlar vördnadsbjudande damm. Institutionens golv, tak och väggar skyddar dem mot den egalitära oändligheten och därinne fortsätter de fortfarande forskande forskarna forska vidare (ha!). Själv står jag utanför i universums allomfamnande intighet. Hud mot hud med ett världsallt de viktiga inte ens hinner tänka på. De har ju sina pärmar. Sina nya perspektiv på syföreningar, amatörbowling, damtidningar och transexuella dagmammors meningsskapande i mötet med iranska busschaufförer i Halstahammar från ett Post Nord-iskt perspektiv. 

Bittert? Jag ser mig omkring på kompisarna som solidariskt och tveklöst ryckt ut. Malin river ut artiklarna om kropp och filosofi, David packar kartongen med spara-böcker och Taha kastar effektivt ner de ratade böckerna i gröna tunnan. Nä. Inte bittert. Och till sist blir det tomt och vi drar hem till mig för att fira. Champagnen ligger på kylning och jag har redan hämtat tårtorna från Güntherska. Världshistoriens första bakverk prydda med texten: “Hurra – jag har fått sparken!”.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Skammens karusell

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skrivit på så länge, skuldkänslor har aldrig gjort mig gladare. Och det finns orsaker till alla försummelser. Bemärkelsedagar, körkonserter, bortbjudningar. Trötthet, sjukdom, lättja.

Ja just det, lättja… och oföretagsamhet, förslappning, själviskhet och allmän förtappelse. Förlåt! Här har ni säkert suttit och hungrat i veckor efter mina ord och så har jag inte bjudit på minsta kommatecken. Inga “om” och “men” att luta sig emot i tillvaron. Ja, det är ju tyvärr så. Att det inte går att lita på mig. Psykfallet är liksom ingen klippa att ta stöd emot. Hon kommer “om hon orkar”. Hjälper till “om energin räcker”. Man måste ha tolerans. Överseende. Acceptera mer krångel än man accepterar med andra. Det är klart jag skäms…

Nej, det gör jag inte alls! Skam är ingen produktiv känsla, så det har jag ju faktiskt lagt av med. Det är som det är. Det räcker med lite festligheter, svackor och deppgropar, nån vecka här och där av totalt (och fullständigt ursäktbart) Sims-koma. Då blir det inte så mycket producerat om man heter jag. Så är det, och det står jag för!

Fast jag kunde kanske ha lite bättre disciplin… Herregud, mitt enda “jobb” är att klämma ur mig typ en bloggtext i veckan – hur svårt kan det va? Jag menar, jag tycker ju faktiskt det är roligt! Och idéerna har inte sinat. Jag går in under fliken “arkiv” på bloggens förstasida och låter skammen krama riktigt skönt om inälvorna. Januari 2018 publicerade jag åtta texter. Januari i år blev det fem. I maj blev det ett enda urschligt inlägg och snart är det midsommar. Jag presterar inte ens på denna lilla front. Presterar ingenstans.

Det är klart att jag också vill betyda nåt. Vara lite viktig eller komma åtminstone till nån slags liten nytta? Men jag har uppenbarligen för stora handikapp för att vara nån resurs. Jag är en sjuk person. Jag kryper ner i sängen och lägger armen över ögonen som helt ofrivilligt börjar gråta. Skäms.

Den gröna skamgubben

Fast… Vad ska det va bra för? Ligga här och böla? Det här är den lilla plätt jag står på och det är bara här jag kan gräva, när jag väl orkar gräva. Med min lilla sandlådespade av gul plast. Jag har inga studenter, patienter, klienter – synd för dom! För här grävs det rätt snygga slott när orken faller på. Jag kan ju inte rå för att det är ganska sällan.

Sen är det ju faktiskt så, kommer jag på, att jag skriver mycket bättre nu än i januari 2018. Eller det kanske jag inte gör, men jag lägger ner mycket mer energi på varje text. Orden är viktiga för mig så jag klämmer och känner på dem rätt länge innan jag sätter dit dem. När min dotter undrar om vi ska kolla på en film och jag säger “håller på med bloggen men om en kvart kanske” så stönar hon. För då vet hon att det kommer ta minst en timme.

Så förlåt och inte förlåt och ni behöver inte ursäkta mig för det har jag redan gjort själv, men jag lovar att det faktiskt kommer en text till i juni. För den är redan klar.

Sakral skamvrå

Alltså… jag sade att det skulle bli tre delar av mitt syndtyckarepos. Sedan kom en väldigt bra läsarfråga (läsarfrågor är alltid välkomna!). Frågan handlade om “övervänlighet”. Ett underbart ord som läsaren själv definierar: “en påklistrad vänlighet som egentligen inte kommer från hjärtat, utan nästan är nedlåtande”. Jag kom ju in lite på det där med vänlighet och medlidande i mitt förra inlägg och det är knepigt. Ibland kan vi känna oss snuvade på folks medkänsla, ibland tycker vi oss inte ha rätt till den och vissa former av synd-tyckande vill vi helst vara utan. Övervänligheten tillhör den sista kategorin. Den gör mer ont än gott. Är du ett psykfall är risken stor att du blivit utsatt för den rätt ofta. Du kan utveckla allergiska symptom och dina vänlighetseksem gör dig mycket skicklighet i att detektera den.

Är du allergisk mot övervänlighet finns det ett ställe du framför allt ska undvika. Kyrkan. Jag är själv inte (längre) troende men har stor respekt för människors andlighet och vet kyrkorna utför mycket viktigt arbete. MEN (ni kände nog att det var ett men på väg där…), den kyrkliga miljön kan ibland bli en grogrund för övervänligheten.

Jag lyssnade en gång till en föreläsning av Stadsmissionens direktor Margaretha Svensson Paras. Hon sade en sak som fick mig att hoppa till i stolen, för det stod liksom på kant mot alla mina föreställningar om vad kristlighet handlar om. Jag minns inte exakt ordalydelsen, men det var något i stil med att godheten är någonting vi ska akta oss för.

Det låter ju inte riktigt klokt. Precis som många av Svenska kyrkans engagemang går ju hela Stadsmissionens verksamhet ut på att hjälpa dem som har skuffats undan av samhället. Men när Margareta fortsatte sin föreläsning förstod jag att det inte var generositeten eller medmänskligheten hon talade om. Den behöver vi hur mycket som helst av. Det var snarare godheten som attityd. Som min postkoloniala kompis säger: ”Det farligaste som finns är en människa som tror att hon är god”. En människa som tänker typ “jag är en god människa och det är därför jag är så himla duktig och källsorterar, sparar i etiska fonder och pratar med konstiga psykfall (ju konstigare de är desto godare är jag)”.

En ambo. Det är här man ber för psykfall och andra stackare.

Risken att drabbas av godhetsattityden just i kyrkan är som störst i den del av gudstjänsten som kallas förbön. Det är då man ber för folk det är synd om. Det finns en del lite mer poetiska böner och dem har jag lättare för, men de traditionella ger mig eksem:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

En hädisk fråga kanske men – va? Jag har ju alltså själv ett förflutet som god och på den tiden föll det sig naturligt. Förbönen var en stund för att leva sig in i lidandet i världen. Och jag skulle känna, inte bara be. Jag riktigt känslokrystade för att föreställa mig de utmärglade barnen med flugorna i ögonen. Knäppte händerna riktigt hårt och grät av godhet. Nu fattar jag inte grejen. Skulle det blidka gud? Få honom att komma till insikt: den som är är allsmäktig och godast i världen kan faktiskt inte låta folk hålla på och kriga och mörda? Eller handlade bönen om mig? Spelade jag upp förbönsdramat för att bli en god människa och använde de svältande barnen som rekvisita?

(Jag sjöng med min kör i Domkyrkan för nåt år sen och det var en sån gudstjänst där man kan gå runt mellan olika stationer med lite olika aktiviteter. Jag valde ett kor där man kunde får just förbön, personlig förbön. Tänkte att, varför inte, det kunde väl inte skada. Två präster lade händerna på mig och bad. Det kändes fint. Kände mig liksom omsluten av välvilja. Så avslutade den ena prästen bönen med att säga: “Gud, vi ber för att Maria ska bli frisk” och så lade han till, nästan som en brasklapp “om du vill”. Jaha?! Så gud skulle göra som gud ville ändå, trots att vi bad och hade oss? Och det kunde alltså hända att gud inte ville att jag skulle bli frisk?? Orden utraderade effektivt min känsla av omsorg och trygghet.)

Det här med förbön handlar förstås om min religiösa resa. Om den sortens fromhet jag sög i mig som barn och som jag fått ta mig an som vuxen. Som religionsforskare vet jag att religion i väldigt begränsad utsträckning handlar om tro, även om man kan tro det (ha!). Det handlar om folk. Människor som träffas och gör nåt så konstigt som att fokusera på nånting man varken kan se, höra eller ta på. Och just det tycker jag faktiskt är rätt coolt, jag menar sånt gör man inte på så många ställen. Alla har sina väldigt egna föreställningar om det där opåtagliga, men man samlas runt det och tänker för en stund inte lika mycket på pensionsfonder och sportlovsaktiviteter. Det är fint på ett underligt vis. Mitt problem är att det är så förbaskat mycket ord. Som om det viktigaste vore att försöka förklara det där obegripliga och diktera vad folk ska tänka och känna om det. En del av orden gör mig mer ont än gott. Som följande förbönsrader:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

Det kanske låter fint, och intentionen är det väl inget fel på – man vill liksom ta in eländet i det stearindoftande kyrkorummet. Låta uteliggaren, mobboffret och psykfallet också få vara med. Med jag har väldigt svårt för bönens användande av pronomina: det här med att vi ber för dem. Vi sitter på den goda kyrkbänken, vi är mätta och torrskodda, och njuter av vår snällhet. Dem – det är de misslyckade stackarna. Hårda ord kanske men jag tar mig rätten till dem, för jag befinner mig på båda sidorna. Jag kan fortfarande falla in i den där gosiga känslan av att vara den välvillige och känna välbehaget efter mina empatiska tårar. Men som psykfall hamnar jag oftast på mottagarsidan. Det är jag som är sjuk, åsidosatt, ensam och meningslös. Församlingen stånkar och ber och jag känner mig bara patetisk. Jag sitter som i en kyrklig skamvrå och önskade att alla fick vara ett vi.

Hur kan det vara så, när folk bara vill vara snälla och omtänksamma? Har medlidande och tycker synd om?

Margaretha utvecklade sitt resonemang om godhet, och hon menade (om jag minns rätt, det var ganska många år sedan) att utövandet av godhet alltid innebär att inta ett överläge (och min postkoloniala kompis nickar instämmande). Den gode erbjuder den underlägsne sin gunst. Den gode är tryggt förankrad i sin normalitet och riskerar ingenting när hen ömkar stackaren. Själva godhetsrollen kan endast innehas av den som “har något att ge”, och för att bryta maktbalansen – för att de svältande-barnen-i-Afrika ska kunna vara goda mot medelålders svenska banktjänstemän – krävs en pyramidalt omvälvande förändring. Änkan kan visserligen ge sin sista skärv och uteliggaren kan visserligen sälja sina tidningar men det är mer rörande än något annat. Gripande. Eller “gulligt”. Som gamla människor, barn och förståndshandikappade är gulliga när de presterar något trots sitt underläge. Står det gullig på ena sidan myntet kan man vara rätt säker på att det står stackare på andra sidan.

Och vad blir stackarna den gode skyldig efter dennes uppoffrande handling? Tacksamhet såklart. Börjar vi snacka med nån på tåget kan det ibland leda till ett givande samtal, men oftast stannar det med några artighetsfraser och så är det bra med det. Vi förväntar oss inget av vår medresenär. Däremot förväntar jag mig, när jag förfaller i godhet, att uteliggaren automatiskt ska bli glad när jag består hen med ett leende och att tiggaren ska bli tacksam över tian jag lägger i koppen. Och psykfallet ska givetvis känna sig inkluderad när den gode tar sig tid att prata.

Alltså ska jag sluta lägga pengar i muggar, sluta le åt konstiga främlingar och sluta prata med folk det är synd om.

Nej, det ska jag såklart inte. Men jag ska försöka jobba på den där förrädiska övervänligheten. För jag vill inte sitta i nån sakral skamvrå, jag vill inte sitta i nån skamvrå alls, och jag tror inte nån annan vill det heller.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Ynkedomens fanbärare

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Att jag väljer att inte skriva så mycket om hur otroligt lyckad jag egentligen är har att göra med min uppgift som ynkedomsombudsman – en uppgift som liksom växt fram spontant under mitt första år som bloggare.

Om jag inte hade så svårt för att sköta mitt mejlkonto, ha koll på kalendern, läsa protokoll och gå på möten kanske jag rent av borde bli fackförbundsledare. Fackförbundet Mental är visserligen inte lika etablerat som Metall (möjligtvis för att det inte existerar), men är det inte dags att det blir det? Skulle inte vi som ligger och skramlar i diverse rännstenar behöva skyddsombud och kollektivavtal? Idén framstår kanske som märklig – långtidssjukskrivna har ju inga namnskyltar eller nyckelkort. Inga lunchrum eller fikaraster. Nej, det har de inte. De måste vara mycket mer flexibla än dem som har.

Tjänst utlyses som: Allmänt Odiagnostiserat Psykfall
Kronisk anställning, pensionering ej tillämplig. Löneanspråk inlämnas ej, tjänsten betraktas som frivilligarbete

Arbetsuppgifter
I arbetsuppgifterna ingår att övertyga vårdpersonal om dina vårdbehov, informera dig om diagnoser och behandlingar och utbilda vårdpersonal om diagnoser och behandlingar.

Arbetet omfattar också samordning av tjänster från socialtjänsten, rehabiliteringen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Arbetsmiljöerna inkluderar konferensrum, väntrum, läkarkontor. Tillträde till psykiatrisk vårdavdelning erbjuds efter högre examina. Huvudparten av arbetet utförs dock på soffan i ditt vardagsrum.

Meriter
Arbetsuppgifterna kräver stresstålighet, social kompetens och mental stabilitet. På grund av turbulens i branschen kommer du regelbundet få introducera och utbilda nya samarbetspartners.

God muntlig och skriftlig kommunikationsförmåga är ett krav, samt kunskap om dina samarbetspartners jargonger. Kvalifikationer i blankettifyllning är särskilt meriterande.

Villkor
Du ska vara psykiskt sjuk.

Att strida för att göra psykfallens arbetsuppgifter rimliga och deras arbetsmiljöer säkra, hälsosamma och jämställda borde vara precis lika viktigt som att skaffa ergonomiska skrivbordsstolar till Försäkringskassan. Psykfallen behöver en fackpamp. Men vem är bäst lämpad? Hur långt måste man ha avancerat inom sitt psykiska sjukdomsfack?

Det låter kanske ironiskt alltihop, och rätt ironiskt är det också, men det här med att vara (utse sig själv till) psykfallsrepresentant är ganska intressant. Och knepigt – i synnerhet när jag inser att det just nu inte är så värst synd om mig.

En dag under min senaste vända på psyket samlade nån kuratorsmänniska oss i dagrummet för att prata ångesthantering. Tekniker vi kunde ta med oss när vi en gång blev utskrivna. Krister satt och gungade på stolen bredvid mig och Yrsa hade sjunkit djupt ner i ångestfåtöljen, den som hade stora flärpar man helt kunde omfamna sig med. Annika var som vanligt inpyrd av cigarettrök. Och så var där en handfull okända från grannavdelningen. Bleka, uttryckslösa tittade de ingenstans. Hur jag tedde mig har jag ingen aning om, men förmodligen var jag inte jättesexig.

Kuratorn frågade vilka knep och metoder vi brukade ta till för att dämpa ångesten. Det blev förstås tyst. Entusiasmen är sällan sprudlande i de där sammanhangen. Nån skrapade med foten mot linoleumgolvet, Krister fortsatte gunga. Yrsa kikade upp ur fåtöljen och sade att den var bra, fåtöljen alltså, men att hon ju inte hade nån sån hemma.

― Ett tyngdtäcke kanske kunde va en idé? Tyckte kuratorn.

Yrsa hummade och borrade ner sig ännu mer. Övriga sade ingenting. Annika undrade när det var dags för fika.

― Netflix, Polly och Stesolid, sade jag. Gärna allihop på en gång, i soffan under en filt.

Kuratorn nickade välvilligt. En av de okända rusade plötsligt upp och ut ur rummet. Ingen sade något. Jag fortsatte:

― Fast när jag är hemma brukar jag sätta mig vid pianot. Jag kan sitta i timmar och spela Bach, Beethoven eller Chopin. Allra helst Bachs Partitor. Det är mindfulness för mig. Då slutar jag tänka och känna och bara är.

Kuratorn nickade igen med ett lite fladdrande leende. Sen var det dags för fika.

Det är sant, under mina tyngsta perioder har jag spelat Bachs första Partita fem gånger per dag. Minst. Två Nocturner av Chopin och en Beethovensonat har också gått på repeat. Samma stycken hela tiden i många år. Det har burit mig. Men när jag berättar det där i dagrummet på avdelning tre känner jag inte att jag hjälper till. Snarare märker jag att jag skapar distans. Som i högstadiet när Veronica stirrade hatiskt på mig varje gång vi fick tillbaks nåt prov – jag hade ju alltid full pott. Min prestation hotade vår vänskap eftersom jag, helt oförtjänt, hade tillgångar som gjorde skolarbetet enklare för mig än för de flesta.

Ibland tänker jag att det kanske funkar på samma sätt i psykfallsbranschen. Mina tillgångar ger mig ju ett försprång. Jag har medel att ta till när livet kraschar. Ett sparkapital som ger mig goda chanser att uppleva mening även när mitt liv, utifrån normalitetens måttstock, är rätt patetiskt. När jag sitter där i dagrummet med kuratorsmänniskan känns det nästan som att jag tillhörde en psykfallens överklass. Kan jag då ta mig rätten att tala om lidande och utanförskap? När börskurserna rasar och von Adelstropf på Strandvägen måste sälja delar av sitt arvegods för att kunna bo kvar i våningen blir hon säkert ledsen, kanske till och med förtvivlad. Men lidandet till trots blir hon inte en trovärdig representant för dem som drivits från hus och hem. Tvärtom är lidandet en rättighet man sällan vill unna dem som har det bättre ställt. När den gynnade delger sin olycka sticker det i ögonen på den som verkligen är nödställd. Man känner sig förrådd.

Som när min vän Solveig just blivit sjukskriven för utmattning och hennes överordnade sade: ”Ja det är verkligen stressigt nu, jag skulle också sjukskriva mig om jag hade tid” (citat från Teologiska institutionen i Uppsala).

Det är så lätt hänt, i alla sammanhang, att vi ”generöst” tar parti för dem det är synd om. Säger att vi vet hur de känns, att de inte ska känna sig annorlunda eller utanför – men bakom ryggen håller vi hårt om våra personliga brasklappar. Sånt som skyddar oss från att bli identifierade ”på riktigt” med stackarna. Det är förrädiskt frestande. När jag bloggar om mina vardagliga tillkortakommanden ligger brasklapparna nära till hands: Javisst har jag blivit rätt ensam, men jag hade så jättemånga kompisar innan jag blev sjuk så jag har naturligtvis inte blivit isolerad. Javisst är det rörigt hemma innan boendestödjarna kommit, men det är trots allt en väldesignad oreda. Tallrikarstravarna på diskbänken matchar såklart temuggarna och den rustika keramikskålen är givetvis full med röda äpplen. Allt för att klargöra:

Något riktigt psykfall är jag såklart inte. Det vore ju pinsamt!

Och så kan ju inte en ynkedomens fanbärare bete sig. Har jag tänkt, och efter bästa förmåga undvikit de mest braskande brasklapparna. Skrivit mer om Sims än om Bach. Vilket innebär att jag i vissa fall faktiskt undanhållit en del av sanningen. Kanske ofrivilligt skapat bilden av ett tragiskt hjältemod, av en kvinna som mot alla odds bla bla bla… Bara för att jag inte velat skylta med min hemtrevliga keramikskål.

Men mina tillgångar är också min överlevnad. Bach är en bro över mitt mörkervatten. Skrivandet en annan. Jag vågar inte ens tänka på hur livet skulle bli om jag inte längre hade dem. Om livet ens skulle orka fortsätta bli. I övrigt kan jag undvara det mesta, om jag måste. Vetenskapande, skidåkning, utlandsresor, forskningskonferenser, skogspromenader, konstprojekt och galna fester. Till och med sex skulle jag klara mig utan om det knep. Tror jag. Så länge depressionen håller sig undan. Så länge jag kan tänka och skriva. Så länge jag kan umgås med Bachs Partitor – då är det inte särskilt synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Extra mycket människa

Den här texten publicerades först som krönika i Svenska kyrkans tidning Hopp. Här fungerar den lite som ett kondensat av tankar från mitt första år som bloggare; en sammanfattning av 2018 och en knuff vidare in i det nya året!


Jag är ett psykfall. Efter tre inläggningar på psyket och tjugo elchocker tycker jag att jag har kvalificerat mig till den titeln. Ja, kvalificerat! Jobbet som psykfall är inte för vem som helst; det är en avancerad lindans med mycket bristfälligt skyddsnät. Faktum är att om det inte vore så skamligt skulle jag vara mer stolt över att jag är ett psykfall än över att jag också råkar vara docent.

Folk fattar sällan vilket hårt arbete psykfallet utför. När jag har en dålig dag och hasar till Hemköp i mjukisbyxor och otvättat hår ser det kanske ut som att jag tappat fotfästet. Men jag är över huvud taget inte ute och går. Jag har slungats ut på djupt vatten och där är förmågan att gå fullständigt överflödig. Rullator och rejäla skor hjälper föga, för i mörkervattnet finns inget att ta spjärn emot. Det som krävs är förmågan att uthärda. Att fortsätta vara när allt runtomkring släcks ner.

Jag jobbade i korvkiosk när jag var tjugo. Rutinerade kunder beställde korv med ”extra allt”. Extra bostongurka, räksallad och allt vad det var. Så är det med psykfall också. Extra allt. Ett psykfall är människa extra allt.

När jag tittar tillbaks på den tid då jag balanserade musikfestivaler, forskningsrapporter och barnkalas på vänsterhanden känns det som att jag måste varit nån slags övermänniska. Jag orkade ju hur mycket som helst! Men en sak slapp jag: mitt existensberättigande behövde jag inte tänka på. Det kommer psykfallet inte undan. Det gör ingen som slängts i mörkervattnet.

När jag kommer hem efter tre månader på psyket väntar livsfrågorna, nånstans i högen av räkningar som samlats på hallgolvet. Genomborrande, magkramande, utmattande. Efter alla bakslag återstår bara en spillra av det som förr var jag (nödtorftigt sammanhållen av piller och dåliga TV-serier). Så tänker jag och sjunker ihop framför räkningarna. Frågar mig: Är misslyckandet min nya titel, ältandet mitt nya jobb? Finns det egentligen någon poäng med mig? Alls?

Goddag livsfrågor. Hej på dig existentiell ångest. Här finns inga scheman att fylla, inga tårtor att baka i skarven mellan sammanträden och gympapass. Inte ens några svar finns att klura ut – här finns bara val. Livsavgörande val till råga på allt. Existentiell ångest drabbar förstås alla, oavsett om du är ärkebiskop eller vaktmästare. Men som psykfall läser du överkursen: det är existentiell ångest extra allt. Du sitter på badrumsgolvet med pillerburken i handen eftersom ingenting längre berör. Ingenting väcker din vilja att le, smaka, smeka eller ens gråta. Allt är olust, motvilja och tomhet. Du kommer inte undan. Du måste välja: Är livet värt att vara i? Är jag värd att leva det?

Tänk då alla fantastiska mörkersimmare och mentala atleter som i den stunden faktiskt svarat ja. På ren trots. Som fortsatt andas. Den plats de strandat på är så död att döden själv gett upp andan, och de tar den möjlighet som återstår – de kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Ärkebiskop, mörkersimmare, vaktmästare, människa: är du stolt?

Det är jag.