Dan före dopparedan

Sådärja. Nu har jag diskat. Nog med julförberedelser.

Två värmeljus brinner och jag sitter i min ensamhet i köket med en kopp glögg. Imorgon kommer min dotter och plockar upp mig med bilen (jojo!) och så åker vi till min minstbrorsa och hans familj. Det blir mysigt. Men jag kan slå vad om att de inte har något änglahår.

Jag var elva-tolv någonting när julen förlorade barndomens tinder i ögonen. Vi brukade alltid ha änglahår om de elektriska ljusen på granen. Silvrigt, stickigt och säkert otroligt omiljövänligt. Det gjorde ljuset från granen luddigt och skapade en illusion av pepparkaksidyll, julkortsglitter, presentpappersmagi. En känsla av att julen fortfarande gick av stapeln i ett förr-i-tiden då brasorna dånade och snön stod meterhög upp mot husväggarna. En värld då man alldeles säkert kunde få syn på en grå liten tomte vid husknuten. Men den där julen när jag var elva-tolv någonting fanns inget änglahår kvar i kartongen med julgransprydnader.

När mor såg min panikartade blick störtade hon bums iväg till Ica-Väst för att köpa – för så gör alla goda mödrar när deras barn drabbas av julpanik. Men allt änglahår var slut och de alldeles för elektriska ljusen lyste kala. När julen var över lät jag min förlorade barnaglädje rinna ut i en rimmad dikt, som slutade med den ödesmättade raden: ”den här julen var utan änglahår”.

Dagen före är väl som ingenting annat en dag av hopplös förväntan. På barnen (som ska tindra), maten (som ska smaka), makan/en (som äntligen ska fatta att julen faktiskt inte blir till av sig själv). På frid och harmoni och gemyt och vad fan. Här borde jag ju skriva att ”man ska vara glad för det man har” och ”lyckan finns i det lilla” eller nåt sånt där. Och jag kanske kommer dit, jag vet inte. Men just nu sitter jag och ser framför mig alla jular som hänt sedan änglahåren försvann. Jag ser den hoppfulla 20-åringen som hängde hembakade och vackert glaserade pepparkakor i granen för att det skulle vara ”på riktigt”. Hon kämpade med att förbereda julmyset enligt konstens alla regler och blev så nervös att julklappsöppningen fick klaras av innan Kalle för att lätta på något av trycket… 30-åringen slet vidare för att det skulle bli gran och skinka och levande brasor och bestämde sig till sist för att inte förvänta sig någonting av sin partner som satt i soffan och hävdade att han ”inte behövde nåt annat än en fårfiol av karva mat ifrån”. Med barn, bonusbarn och diverse fristående kompisar blev jularna ändå roliga. 40-åringen bodde på den mest idylliska gård i den mest idylliska vinteridyll man kan föreställa sig och jularna blev bara större och gladare. Nu fanns hur mycket plats som helst för folk – släkt och vänner skockades och 40-åringen själv stod vid spisen och var det muntra, svettiga navet.

Jaa, och 50-åringen sitter som sagt i sin ensamhet och dricker glögg. Här finns inte tillstymmelse till julstök, inga vänner kommer invirvlande, stampar av sig snön och slår sig förväntansfulla ner i kökssoffan. Ingen ved och ingen eld och ingen vedspis heller. Om ett år ska jag flytta till en lägenhet på 38 kvm (vilket jag för övrigt är väldigt nöjd med) och så kommer en hel era att gå i graven. Var är alla barn som skulle springa runt mina fötter, var är allt kaos och alla drivor av presentpapper som jag skulle kasta in i brasan, var är det stora långbordet jag skulle ha i den stora salen? Livet ska ju, så har jag förstått det, bli mer och bättre. Man ska avancera, utöka sitt territorium. Skaffa fler kvadratmetrar och fler kakelugnar. En större sal där man får plats med ett ännu längre långbord. Och en julgran på tre meter.

Fast är det julgranar och kakelugnar jag pratar om? Hm. Jo. Jag ska inte sticka under stol med att jularna i idyllgården vad alldeles särskilt idylliska. Det går inte att komma ifrån att spraket från kakelugnar faktiskt sprider harmoni. Men den där intentionen att ”aldrig förvänta mig någonting” från min partner hade, när vi kommit till idyllgården, urartat. Det var en väldigt dum intention. Jag gick i spagat och brygga morgon middag kväll. På alla plan. Jag minns hur jag mitt i en av de snöiga, stjärntindrande julnätterna satt i den idylliska vedboden och grät så jag skalv över min övergivenhet. Medan gemytet slog klackarna i taket i huset bredvid. Jag kände mig så förfärligt ensam.

Det känner jag faktiskt inte nu, här i min ensamhet. Om jag tänker efter är jag rätt nöjd med att ha det så stilla och fridfullt. Ingen gran, knäckgegg och tjafs. Jag har det jag behöver och imorgon får jag gästa brorsans julekaos – med småungar och klappar och hela bidevippen. Det blir väldigt lagom.

Jag tror i alla fall att jag känner så. Och jag tror att stinget från de där svunna jularna handlar om min självbild mer än något annat. Att jag varit den där personen som stått mitt i, som folk dragits till, som haft kretsar runt sig. Nu är jag en egen liten måne som kan kretsa kring någon annans planet ibland. Och det är väl rätt bra? Jadå, ”lyckan finns i det lilla”, jojo. Det är väl bara det där att ord har värden kopplade till sig. Periferin är inte lika cool som centrum, och popularitet slår ensamhet.  Och visst kan det kosta på, men ”tristess” låter trots allt inte lika bra som lite traditionellt, moraliskt ”julstress”.

Att bli frälst på sig själv

Misslyckandet har blivit inne. Fick jag veta när jag lyssnade på P1 för nån vecka sedan. Du ska krascha. Framför allt ska du vara känd och krascha. Nej förresten, du ska vara känd och ha kraschat – för att sedan, ärorikt, ha kravlat dig upp igen som en ny och ännu bättre kändis. En sådan som har kommit till den unika insikten om att en ska TA VARA på dagen. Till sist ska du skriva en estetiskt formgiven bok om din resa – om hur svårt du haft det och hur duktig du varit på det att ha det svårt. En resa i min själ, Min resa mot självkännedom, Min resa från att överleva till att leva, Min resa från tid till rum kan boken heta (enligt en snabbsökning på Bokus).

Men vill du skriva en bästsäljare ska du helst definiera din resa i pedagogiska portioner. Eller steg, som det heter i branschen. Om du klarar av att ta klivet från din egen svettiga depressionskammare och göra en allmängiltig metod av eländet kan din bok sälla dig till en lång rad av succéer, som Fri från ångest i 10 steg,Fem Steg – släpp din oro, 9 steg till att leva livet du älskar, Sju steg för att vakna, läka och leva (också på Bokus). Det är böcker som berättar om hur det faktiskt är och hur man faktiskt borde göra. De särskilt framgångsrika böckerna är dessutom skrivna av personer som själva har tagit alla nio stegen till att liva livet de älskar och alla sju stegen för att vakna, läka och leva. De har inte längre någon ångest, de är befriade från oro. De är upplysta. Upphöjda och onåbara.

Jag betackar mig för självhjälpsböcker skrivna av andliga atleter. Jag tror inte mental fulländning är en bra utgångspunkt om man vill skriva för den som kämpar. Atleter berättar om sin väg genom livet som om de vore först ut på plan. De är atleterna som upptäckt ångesten, som satt kollapsen på kartan. Det är atleterna som efter sin alldeles särskilt prövande och intressanta resa har lyckats uppfinna Metoden och frälst sig själva till omänsklig och ointressant sinnesfrid.

Foto av Cosmopolitano Music pu00e5 Pexels.com

Ja, jag vet, jag spottar ur mig orden så att föraktet fradgar i mungiporna. Låt mig därför berätta att jag har ingenting emot kändisar eller livsresor eller insikter eller böcker. Jag skulle gärna se att hela den svenska befolkningen fick hjälp att skriva sina biografier. Jag hade i forntiden en historikerkollega som satt vid mitt lunchbord ibland. Han hävdade bestämt att de flesta människor skulle vara fullständigt ointressanta att skriva böcker om. Jag håller inte med. Alla som råkar hamna vid ditt lunchbord, i din bankomatkö eller på din yogakurs har en spännande historia som du kan ta del av om du bara har vett att ställa rätt frågor. Och kan hålla tyst när berättelsen väl sipprar fram.

(Detta gäller dock inte om det råkar vara Maria Liljas som hamnar vid ditt lunchbord för hon lägger ut texten oavsett om du vill det eller inte.)

Men oftast har man inte tid att ställa frågor till och lyssna på människor som till ytan verkar vara väldigt vanliga. Med andra ord: personliga utmaningar och insikter har jag ingenting alls emot. Däremot kan populärpsykologiska mallar och modeller och ”fem steg till attt…” få det att riktigt krypa i mina nervändar. Böcker där man hittar formuleringar som:

Identifikation med intellektet omintetgör alla sanna relationer

Vår slutliga destination är att återknyta kontakten med vårt innersta

Sann frälsning är att vara den du är

Ord som får somliga att rysa av självinsikt och andra av akademisk allergi. Det som får mig att spjärna emot är att de flesta guruböcker saknar ett tydligt jag (eller som akademikern skulle säga: en kontext). Det finns sällan en hemmahamn, en kontrapunkt, en fingervisning om vem det är som säger det som sägs. Jag vill inte veta hur det ÄR, jag vill veta hur du har kommit fram till att det är som du upplever att det är. Skriv hellre, skulle jag vilja säga till gurun…

Mitt intellekt fuckar upp mina relationer.

Målet med min resa är släktträff i hjärnbarken.

Jag blir frälst på mig själv.

…eller hur du nu, käre guru, skulle formulera dig om du stoppade in dig själv i texten.

Mina nervrysningar betyder alltså inte att jag ser alla självhjälpsböcker som skräp eller alla gurus som dårar, tvärtom. Det finns enormt mycket vishet förborgad i icke-akademisk litteratur och praktik. I själva verket skulle jag säga att det är i det icke-akademiska levandet som vishet över huvud taget föds. Det måste vara smuts i maskineriet om det ska bli någonting av verklig substans. Förankring i det vanliga, jordiskt påtagliga. Det jag får klåda av är anspråksfullheten.

Och här dök två insikter upp, mitt i skrivandet:

Jag inser att anspråksfullheten för mig faktiskt är mindre framträdande i verkligt anspråksfulla akademiska texter än i bästsäljande gurutexter, eftersom (goda) vetenskapare verkligen bemödar sig om att kontextualisera, d v s sätta ramar kring vad de säger. Också de akademiska texterna saknar ett ”jag”, men vetenskaparen skulle heller aldrig säga ”sann frälsning är att vara den du är” utan snarare ”sann frälsning KAN under vissa omständigheter upplevas som att vara det en är”. Inte lika klatschigt kanske, och det är väl därför akademiker väldigt sällan är gurus…)

Jag inser, pinsamt nog, att jag själv också är en sån där självhjälpsskribent med ihopfuskat gurudiplom. Eller som min bror upplyste mig om häromsistens – ”Du är ganska självupptagen, syrran”. ”Jaha, vadå?”, svarade jag frågande. ”Jamen, skriver om dina intima hälsogrejer på bloggen och skriver ut alla dina dagböcker för att göra en roman”.

”Jaha. Och?”

Sade jag inte. Men lite paff blev jag. Jag hade liksom inte förknippat ordet ”självupptagen” med att blotta sina personliga pinsamheter, men visst. Det är ju mig det handlar om. Och visst tillåter jag mig en ganska omnipotent ton emellanåt. Skriver att det ÄR och MAN SKA eller INGEN FÅR och sånt. Jag har väl mest tänkt att det ruskar ni av er. Är jag inte mitt inne i texten står jag ju och viftar i marginalen hela tiden – det är JAG som upplever, tycker, tänker och gafflar. Kanske är det lite bra att vara självupptagen när man skriver sånt här (funderar jag) – jag är så påtaglig och burlesk att väl ingen kan missta mina ord för sanningen? Kanske kan man ha rätt att vara omnipotent om man också tillstår att man inte lyckats? Det kanske skapar en kontext av ynklighet som tar udden av även de mest narcissistiska salvelserna.

Hoppas jag.

Jaha, och för att avrunda det hela tänkte jag informera lite kort om att inredningstrenden för 2020 (jag är lite sent ute här) enligt initierade källor är att en ska ”släppa perfektionen” och mixa djurmönstrat med bullig manchester. Eller som de skriver på Sköna hems hemsida: ”en spännande inredning ska vara som en resa”. Javisst! Och inkludera gärna, som en pikant detalj i det väldesignade kaoset, en så kallat ”inre” resa. Placera ett stilfullt sammanbrott i den välkomnande sammetssoffan, matcha den handgjorda ljusstaken i slagen brons med en riktigt råhyvlad ångest. Sätt upp en handmålad tapet, i trendriktigt brokiga mönster, som du kan gå in i. För att undvika den omoderna väggen.

Väggen är nämligen ute. Men misslyckandet är inne.

Varför tänkte ingen på vitaminer?

Frånsett handspritandet och bekymret med att hålla min kära mor på två meters avstånd har sommaren varit bra. Faktiskt alldeles enastående bra. Nästan mirakulöst!

Som jag väl har sagt ett antal gånger är det inte depressioner som varit mitt största problem de senaste tre åren, det är min utmattning. Detta luddiga, fluffiga tillstånd som undflyr de mest celebra och beprövade överläkares och hälsogurus fattningsförmåga. Utmattning kan, enligt expertis jag konsulterat, bero på stress, fattigdom och långvarig psykisk ohälsa; det kan bero på autoimmuna eller neurologiska dysfunktioner; det kan handla om att man äter fel (för mycket socker och för lite spenat); det kan komma sig av ett överdimensionerat överjag, av överprestation, omorganisation, skilsmässa och fyra bröllop och en begravning. 

De har ingen aning!

(Jag kommer till miraklet alldeles snart, men jag måste ju förklara vad det var som mirakulerades.)

Utmattningar är dessutom olika. Det finns en speciell sorts utmattning som kallas ME (myalgisk encefalomyelit, eller kroniskt trötthetssyndrom som det hette tidigare). Det har stått en del om den i dagstidningar de senaste två åren kanske, men det är inte en medicinsk fluga. Diagnosen antogs av WHO redan 1969 men har trots det rönt varierande grad av acceptans hos läkarkårerna i olika länder. Har du dålig koll på vad det rör sig om? Här kommer intensivkursen: Har du ME blir du inte bättre av stärkande skogspromenader. Och där var kursen slut.

Varför blir man inte bättre av den välkända friska luften? Kan man ju fråga sig när man avslutat intensivkursen. Skogspromenader som är så himla bra. Ok, vi fortsätter med fördjupningskursen. Skogspromenerande är, hör och häpna, inte för alla (som man säger om maratonlopp, bergsbestigning och djuphavsdykning). Och det är inte för mig. Eller väldigt ofta inte. Om jag haft en dålig dag och trots detta tagit en stärkande skogspromenad får jag värk i hela kroppen, svårt att ta in omgivningen och kan bli så svag i benen att jag inte tar mig hem, med mindre än att jag lägger mig raklång på stigen och dör i nån timme. Hjärnvärk får jag också. Hjärnan känns så svullen att den trycker mot insidan av skallbenet, vilket leder till att jag blir kognitivt dimmig och har svårt att ta in vad folk säger. Risken att ramla ihop är större om jag tar med en kompis på promenaden, för då måste jag ju göra två saker samtidigt – gå och prata. Nej tre förresten, jag måste hantera alla stimuli också, alla stimuli som går utöver mitt hörn i soffan. Himlen, solen, vindfläkten, svalorna, trädstammarna, barren på stigen. Allt det där fina och stärkande. Det kan bli alldeles för mycket att jobba med.

Den här listan av plågor är inte avsedd att uppmuntra till syndtyckande och medömkan, de är till för att ni verkligen ska förstå miraklet.

Men tillbaks igen till ME, diagnosen. Precis som vid andra former av uttmattningssyndrom drabbas den som får ME framför allt just av utmattning, fysisk och mental. Skillnaden är att tillståndet är kroniskt, och att du faktiskt blir sjukare om du anstränger dig. Det kallas ansträngningsutlöst försämring. Alltså inga skogspromenader. Vilket är så emot alla vedertagna motionsmantran att det ibland inte är lönt att berätta vad du lider av – merparten av de svenska läkarna lever i villfarelsen att sjukdomen inte ens existerar. Och ordinerar därför skogspromenader. För det finns inga mediciner. Och terapi funkar inte heller (även om de villfarande läkarna gärna tror det). Det går inte att tänka, träna, vila eller analysera sig ur sjukdomen.

ME är inte en psykologisk sjukdom, utan en neurologisk. Och dessutom, enligt WHO, en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. Kanske inte helt orimligt med tanke på att 25% av patienterna inte kan ta sig från sitt hem. Eller sin säng. Någonsin. Mindfulness kan då i bästa fall hjälpa dig stå ut med eländet. 

Jag har inte fått någon diagnos. Det är nämligen minst 24 månaders väntetid till specialistkliniken i Stockholm. Och det tog tre år innan min läkare tyckte att det fanns anledning att skriva en remiss. Inte för att jag vill ha ME, jag har fruktat och spjärnat emot min misstanke i många år. Det hade ju varit kul att hoppas på att jag nån gång skulle orka cykla, simma, dejta, storhandla, bjuda på middag igen. Att kunna planera saker mer än en dag framåt och orka göra mer än en sak om dagen.

Då kom miraklet. Jag fick tips av en kompis (ja, efter tio års patientkarriär och vårdbesök hos en uppsjö av specialister kom tipset från en kompis) om att B12 kunde ha effekt på patienter med ME. Vitaminen B12 alltså. Som man kan köpa på Ica. Fast dosen måste vara väldigt hög, så Ica-burkarna förslår inte så långt. Vilket man kunde önska sig när man har en husläkare som tycker att idén låter suspekt. Det finns nämligen ingen ”evidens”. Inga dubbelblinda studier. Ingen vedertagen praxis. Jag försedde min läkartant med en vetenskaplig försöksstudie som visade på gott resultat. Bortkastat. Det var när jag råkade nämna att jag är glutenintolerant som en svag glimt tändes i hennes ögon. Har man gluten kan man nämligen få brist på B12 – och det är tydligen vetenskapligt bevisat enligt konstens alla regler. Alltså fick jag börja med en injektion var fjärde vecka.

Först hände ingenting. En vecka gick och jag höll mig mest i mitt soffhörn, pysslade med saker befriade från kognitiva utmaningar. Inga böcker, inga mejl, inga inköpslistor. Så en onsdag tog jag moppen och mötte upp minstbrorsan och hans två solstrålar (två och fem år gamla) vid en lekpark. Vi hade jättekul. Jag lekte, busade och – vad höll jag på med? – klättrade i klätterställningen! På vägen hem tog vi en sväng i skogen. Jag gick över barrstigen, tittade på träden och hade 3-åringen på axlarna. Och när jag kom hem diskade jag! Jag var i chock. Här var plötsligt något som liknade jag igen.

Detta var i april. Sedan gick maj, juni och juli och jag insåg efterhand att ruset, för det var så det kändes, varade i max en vecka. De andra tre veckorna, i väntan på nästa spruta, sjönk jag ner i dimman igen. Så jag återvände naturligtvis till tant doktorn och sade:

  1. Skriv ner i ditt block att B12 kan vara en idé vid utmattning, så att du inte glömmer det. Så att andra inte behöver vänta i tio år på vändningen (hon snörpte på munnen).
  2. Kan jag få fler sprutor tack.

Men det fanns ju ingen evidens för fler sprutor så det var tack och god natt. Jag påminde om studien jag presenterat för henne och hon gick, motvilligt med på att kontakta läkarfackets interna läkemedelsexpertis. Så i augusti fick jag beskedet. Mångordigt redovisade hon för den studie jag själv presenterat för henne, där patienterna själva injicerar B12 en gång i veckan. Och så avrundade hon helt överraskande:

Om du är intresserad av att prova ovanstående behandling på eget bevåg kan jag förskriva det eftersom jag förstår att det är mycket värt för dig att må bättre.

Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Nu går jag omkring och förbluffas av mig själv dagligen. Jag går förbi min cykel och tänker ”jag kanske skulle ta en liten tur”, ser att golvet är skitigt och tänker ”jag tar väl och dammsuger imorgon”, jag spontanbakar sockerkaka, hälsar på en kompis och går och handlar samma dag!! Det är som att marknadsståndet slås upp igen inuti mig: kantareller och hallon och laktrisremmar och allt du kan önska. Vart ska detta ta vägen? Kan jag sköta mitt hem på egen hand? Börjar det bli dags att söka jobb??

Så hejdar jag mig en smula, låter dagarna gå och håller alla tummar och tår för att detta ska fungera. Också på sikt.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Bygg inga verandor

Det är nu som ingenting ännu har hänt

Det är nu som sommaren står framför oss alldeles nybadad och ren. Klockan har ännu inte börjat ticka, mörkret inte börjat tränga sig på. Glasskiosken har precis öppnat och i träden ligger äggen och kläcks. På skogsstigen ligger barren och bara väntar och badviken är blank som ett putsat äpple. Det är nu som världen står oprövad och öppen vid din tröskel och det är bara att kliva ut.

Men bygg inga verandor, slipa inte någon gammal eka, skala inga potatisar och häng inte upp badhandduken på tork. Somna först i hängmattan och dröm, bygg egendomliga sandslott och rulla runt i gräset medan handduken ligger bortglömd i badväskan. Orkar du gå så gör det inte. Skutta. Lika nyvaken och ivrig som en fölunge som ännu inte förstått att det är ben den har under magen. Sen kanske. Sommaren är kort, men ögonblicket är en hel evighet att frusta och bada i. Och efter varje ögonblick kommer ett nytt.

Det är en självklarhet som, när man tänker närmare på saken, är ganska häpnadsväckande. Och dessutom är den sann!

Lingonmannen

För några veckor sedan fick jag frågan av en god vän: ”Vad vill ni att man säger?”

Detta apropå att jag berättat om nånting hemskt från mitt hemska liv och vännen, tydligen av misstag, svarade ”jag förstår”. För hon hejdade sin genast då hon, antar jag, insåg att det kanske var lite övermaga, att hon stackars normalstörda människa skulle kunna förstå mig. Apropå det här med postkolianism och intersektionell feminism och sånt. Så, här får ni en uppgift: finn två fel i meningen ovan.

Ja, precis just det – orden ”ni” och ”man”. Jag blev personligen inte ett dugg upprörd över att hon försökte förstå mig, men frågan själv gjorde mig väldigt fnissnödig. Även om jag väntade med att fnissa tills jag kom hem, för så finkänslig är jag.

Ni. Jag trodde vi pratade om mig? Nähä, jag förvandlades visst till representant för en grupp vars osynliga närvaro tycks kräva min väns respekt. Hon vänder sig inte till mig utan till amöban bakom min axel.

Man. Vem är denne man som alla pratar om? Var bor han, hur ser han ut? Tar han ketchup på sina köttbullar eller är han en lingonman? Och kanske framför allt – vad har han med mig att göra?

Min kompis verkar utgå ifrån att hennes fråga angår alla i amöbagruppen. Vilka medlemmar som ingår i denna är underförstått (som om det vore uppenbart) men oklart (eftersom det inte är det), men gissningsvis handlar det om oss psykfall i allmänhet. Som en intresseförening. ”Vi psykfall anser att man först och främst bör tänka på vilket ben man står på. Vi psykfall kräver lika behandling oavsett diagnos, personlighet, uppväxtförhållanden, etnicitet, fritidssysselsättning och favoritfärg.” Och så sluter hela psykkören upp och skanderar entonigt med vansinnigt skelande ögon: ”Vi är alla lika. Vi är alla lika.”

Ja, såklart. Amöbakollektivet hör till ett parallellt universum av missanpassade individer som inte lyckas nå upp till den normalstördas fulländning av åtta till fem och storhandling på fredagar. Och då måste man ju få undra hur dom vill bli behandlade, det är väl inte så konstigt? Nej inte ett dugg. Jag har grubblat i årtionden på om man kan säga ”svart” om någons hudfärg som egentligen är ljusbrun, och ifall ”svart” också inkluderar mörkhyade indier eller beigea polynesier, eller om man kanske borde säga ”färgad”. Fast det låter ju som att bara de som inte är vita har färg. Jag är ju till exempel inte vit, snarare grå-skär. Eller har vi kommit bortom detta med hudfärger? Hur vill de egentligen att man ska säga?

Självklart måste man få undra, och hur man ska prata med en person som tillhör en minoritet är en bra fråga. Förresten gäller det inte bara minoriteter, även ers högtidlighet kungen har ju väldigt intrikata regler för pöbelns tillåtelse att tilltala. Men för honom är det faktiskt egendomligt lätt. Vad man säger till kungen gäller bara kungen. Så då kan man faktiskt fråga: hur vill Ni att man ska tilltala Er.

Och jag då? Vill jag bli titulerad psykfall? Tja, kanske, ibland. Det kan vara kul. Men det är framför allt mitt ord för mig. På samma sätt som svarta förbehåller sig rätten att använda n-ordet mellan varandra så vill jag ha äganderätten till mitt epitet. Det är ett förminskande, förlöjligande ord och just därför använder jag det med stolthet. Men i medvetenhet om att jag inte är något psykfall. Ordet psykfall förklarar inte mig, säger inget om vad jag är. Ordet psykfall fångar på intet sätt in det lidande som psykisk ohälsa kan innebära. Men det har blivit viktigt för mig att använda det för att ta udden av skiten.

När det gäller psykfallen som kollektiv så är de inte lika (till skillnad från kungen alltså, som är lik). De vill inte bli tilltalade på samma sätt. De vill inte bli tröstade på samma sätt. Till mig får man gärna säga ”jag förstår” eftersom jag förstår att det innebär en förstående inställning. Och det tycker jag om. Att säga ”jag förstår precis” är däremot kinkigare, och här kommer vi tillbaks till lingonmannen, alltså, vad ska man säga. Och nu vill jag en gång för alla klargöra: man finns inte! Det finns ingen lingonman! Han har aldrig existerat! Ingen vill bli behandlad på precis samma sätt av hela mänskligheten, det vore ju vidrigt! Ja ja, människovärde och bla bla – självklart. Det är en absolut, det ska man förutsätta i varje mänskligt möte. Men vill jag dela min ynkedom med hela världen? (Ja uppenbarligen eftersom jag lägger ut den på internet… men inte nödvändigtvis i konversationer med kreti och pleti. Jo, i och för sig har jag inte så svårt för det heller om det kniper… men jag pratar inte med alla på samma sätt. Faktiskt.)

Lingonmannen. Han finns inte.

Jag har en bisarr förkärlek för att lufta mina pinsamheter med folk och fä, men de intimaste samtalen förbehåller jag de av mina vänner som också genomlidit diverse helveten. De vet inte heller precis hur mitt helvete tett sig, för om jag har varit i femte kretsen så har de varit i andra och nionde. Men de har varit i helvetet, och det har inte alla. Alltså får de säga precis. Det känns bra när de säger så. ”Jag förstår precis hur det känns”, särskilt om det följs av ett ”…och för mig var det såhär…”.

Puh! Det låter säkert jättekrångligt det här. Men då vill jag att ni ska komma ihåg (och gäller inte det oss alla?) att ett ärligt möte sällan slår fel. Som när min vän ställde sin dumma fråga – det roade mig och gjorde mig inte illa, för jag kände hennes goda uppsåt. Det riktigt jobbiga är när folk tassar runt i en ängslig ringdans och inte vågar säga nånting. Eller kanske inte hör av sig alls, förtänkommansägerfel. Vilket är dumt. För de flesta kan trots allt läsa av en människas gränser för intimitet utan att tänka. Alla vet att en varm kram kan vara den bästa trösten – men är det fel person som utdelar den blir det bara värre. Alla vet det. Och är man osäker på om man är fel person kan man alltid fråga.

Och att fråga är fortfarande ok, väldigt mycket ok. Ett väldigt lätt sätt att hantera mitt ältande för dagen är att byta ut två pronomen: Vad vill du att jag säger? Det är en fråga som i alla fall är möjlig att svara på, till skillnad på den jag började med. Och finns inte svaret redo så känner jag i alla fall, om det är jag som är psykfallet i sammanhanget, att du vill visa mig respekt. Och det räcker.

Kontentan? Tja, att vara politiskt korrekt är en god ambition, men också fullständigt omöjligt.

En pigg och glad tjej

Jag tänker på er var och varannan dag, kommer på små saker jag vill berätta eller fundera om. För det är så bra att göra det när ni är där. Så jag är ledsen att jag övergett er ett tag men jag har helt slukats upp av ett nytt projekt. Eller rättare sagt, den ork jag har, har slukats upp av projektet. Plus att jag försöker prångla ut min roman och hittills bara fått ett mycket rimligt erjudande: slanta upp 67 000 så trycker de 100 böcker åt mig…

Mitt nya projekt är typ självbiografiskt och just nu håller jag på och renskriver mina gamla fullklottrade dagböcker från tidigt 90-tal. Snart 400 sidor och jag har bara tagit mig igenom ett år. Det är vansinnigt kul! Jag mådde otroligt dåligt, var väldigt dramatisk och tänkte på Döden och Existensen hela tiden. En pigg och glad tjej som Trump skulle säga. Men det får mig att inse hur lycklig jag egentligen är. Just nu. Faktiskt. Och det är sommar och solen skiner och fräknarna blommar ut över alla extremiteter.

Så jag ville mest säga det och önska glad sommar. Och träna mig på att skriva lite hafsigt ibland. Det kanske kan få mig att skriva lite mer, trots att jag inte ”har tid”. Hoppas jag.

VIRUS

Lägger sig virusångesten som en klibbig dimma över allt du gör, ser, tar på? Som en undergångston, dov och omöjlig att rymma ifrån? Vi ska alla dö, vi kommer alla dö, snart kommer alla ha dött och jorden ligga öde. Tja. Det är ju faktiskt sant, även om det är osannolikt att just Covid19 kommer vara skurken. Högst osannolikt. Jag tror det är dags att påminna om en viss papegoja. En som får undergångsdimmorna att lätta.

Jag är nämligen högst obekymrad om coronasmittan, börskraschen och upplösningen av grundläggande samhällsfunktioner. Jag har varken bunkrat toapapper eller sålt mina aktier (vilket kan bero på att jag inte hade några – en bra sak att inte ha i tider som dessa). Ångesten lyser med sin osedvanliga frånvaro. Jag tycker läget mer än något annat är spännande.

Covid-19 – hämtad från Busca Tu Camino

Det är som med väder. Ett riktigt hederligt snökaos – det är sånt jag gillar. Det är som att civilisationen blir tagen på sängen. Bussarna kommer inte fram och tågen kör fast och ingen kommer fram till sina viktiga kontor. Jag småler i mjugg – där ser ni, civilisationen är bara en fernissa ovanpå krafter som är långt större än några supermakter eller multimiljardärföretag. Och alla är vi lika ynkliga och förskrämda små varelser när det kommer till kritan. Naturkatastrofer och pandemier är de verkliga demokratierna, för de behandlar alla EXAKT lika.

I alla fall om man befinner sig i stormens öga. Där snurrar Trump och Macron runt lika hjälplöst som tant Vera. Därefter är situationen såklart extremt ojämlik, vilket naggar min kärlek till katastrofer något i kanten. För det är klart att jag inte roas av att jättevågor sköljer bort hela samhällen med invånare som inte har råd att bygga nya hus. Eller att sjukdomar som skördar tusentals oskyldiga på en del av planeten enkelt kan avvärjas av några sprutor på den andra. Eller att kylskåpsingenjör Bergmans källare förvandlas till ett träskland medan jag sitter torrskodd i soffan. Nej, det gillar jag inte alls. Sluta med det. Men själva katastrofen, att corona plötsligt förenar hela jordens befolkning i panikåtgärder och masshysteri. Det piggar upp.

Vilket har att göra med sagda papegoja, den som jag presenterade i mitt inlägg om kräkfobi och gastrosokopi. På kräkfobins tid levde jag med undergångsångest hela magsjukesäsongen och önskade ingenting hetare än att få placera mig och min dotter i karantän. För tänk om. Tänk om hon börjar kräkas på vägen till dagis och jag spyr på hallmattan när vi kommit hem. Tänk om det blir en hel kräksymfoni i sängen, tänk om jag och dottern och maken och vår inneboende student från Pajala börjar kräkas i kors i badrummet och hela lägenheten fylls av den omisskännliga doften av uppkastningar, medan grannarna hejvilt spyr i rabatterna.

Vilket såklart aldrig hände. Jag tror faktiskt inte jag spydde en enda gång under dotterns dagisår. Det ångestfyllda var ju i själva verket hotet. Det konstanta illavarslande illamåendet. Osäkerheten om när det skulle ske och hur jag borde förbereda mig för katastrofen. Skräcken lurade i mörkret bakom buskarna när vi gick ut till gungställningen alldeles för sent en vinterkväll, bara för att undfly den klaustrofobiska stämningen inomhus. För att det trots allt skulle vara bättre att spy i en snödriva.

Det var då jag fick papegojan av min underbara terapeut. Den skulle sitta på axeln och kraxa ”det tar vi då” så fort undergången kittlade mig i strupen och jag började överväga åtgärder som kunde vidtas. ”Det tar vi då”.

Jag blir fortfarande mycket mer olustig när kräksjukor lurar bakom hörnet än när termometern visar 39 och halsen tjocknar igen, men papegojan har snällt suttit kvar på axeln ända sedan 2003. Och det är därför jag inte är så värst brydd över dagens globala undergångsstämning. En del problem är förstås mer akuta och jag kan inte annat än hoppas att sjuksköterskor och läkare mäktar med sina hjältedåd, och att alla småföretagare, frilansande kulturarbetare och massavskedade landar på stadig mark. Men annars. Från den lilla plätt jag står på: folkhälsomyndigheten vidtar sina mått och steg och deras rekommendationer ska vi följa och så är det inte mer med det.

Det är klart att det kommer bli värre. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att mina gamla föräldrar ska bli sjuka. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att ekonomin ska urholkas, att misstänksamheten ska öka och nationalismen skjuta i taket. Men det tar vi då. Försäkringskassan kanske går omkull, jag kanske blir hemlös och min dotter utan utbildning. Men det tar vi då.

Och det finns också helt andra tecken: en ny solidaritet växer fram på oväntade ställen. Från popstjärnorna som ger gratiskonserter på internet till personen som, enligt en lapp i vår trappuppgång, erbjuder sig att handla åt äldre som sitter isolerade. Och det minskade flygandet kors och tvärs över jorden kan väl inte bara ha negativa konsekvenser? Det är en ny, spännande tid i antågande, korten blandas om, tärningarna kastas – vem vet vad som kommer växa fram ur resterna av det förgångna? Det finns ingenting annat att göra än att – ta det då.

Extremt besynnerlig söndagsmiddag

Extremt besynnerligt. Jag har skrivit klart min roman. Efter sju svåra år och tusen koppar kaffe. Jag dricker i och för sig inte kaffe, men det låter liksom tjusigare än te – mer Hemmigwayskt. Eller menar jag whiskey? Att jag varit så tystlåten i januari och februari (nej, jag har inget dåligt samvete) beror just på detta. Whiskeyn. Eller menar jag romanen? Ja, det menar jag. I alla fall tänkte jag ge dig, min goda bloggläsare, den exklusiva möjligheten att läsa ett litet stycke ur boken långt innan förlagen refuserat mig!

(Detta skrev jag för två dagar sedan och nu har jag faktiskt fått min första refus – tataraa! Det känns nästan lite högtidligt. Att de gett sig tid till att i alla fall öppna filen, gäspa och konstatera att ”tack, men nej tack”. Tack Piratförlaget!)

Själva plotten till romanen beskrev jag helt kort i ett inlägg förra veckan som jag tror nästan alla missade, så kika där först om ni vill få det större sammanhanget. Det stycke jag bjuder på här utspelar sig i början av romanen och beskriver en äktsvensk kulturkrock (inte en enda blatte inblandad). Och den existentiella nöten – vem blir jag när jag vet att du ser på mig, och föraktar den bild av mig jag tror du ser?

Herrskapsdamen Emilia (typ 22) är sommargäst på Tillasgården, en bondgård av det snitt som fick nationalromantikerna på den tiden att bli rosiga om kinderna. Knuttimrat och rött med höskrindor och fårspillning och andra pittoreska detaljer. Emilia har precis fått besök av sin mamma och sin syster Amanda. Systern, som är av den jovialiska sorten, har fått för sig att bjuda Tillas-familjen på storstilad söndagsmiddag efter kyrkan. Emilia är skeptisk – bondfamiljen har väl knappt smakat annat än fläsk och strömming. Hon längtar mest efter att komma till tals med dottern på gården, Karin (typ 17). Förutom Karin består gårdsfolket av hennes föräldrar, morföräldrar, aramormor (gammelmoster) och syster med familj. Låt er inte skrämmas av att det förekommer lite leksandsmål här och där – du behöver ingen ordbok. Fattar du inte av sammanhanget så är det inte så viktigt att fatta. Mer än att det är obegripligt. Skål och god läsning!

Söndagsmiddag på Tillasgården

Ingenting var sig likt på gårdstunet när Karin kom hem från kyrkan med resten av familjen. Redan på morgonen hade far hjälpt till att ordna ett långbord av golvbrädor och bockar. De skulle ju bli många, inte bara familjen och herrskapet, syster Mia med familj skulle också vara med. Nu fnattade Emilias piga och två flickor med vita förkläden och fåniga spetshattar runt i trädgården. Nymanglade linnedukar klädde plankorna och det var uppdukat med porslinstallrikar och glas, alla av samma sort, och en massa bestick vid varje tallrik. Det såg inte klokt ut!

När alla bänkat sig bars maten ut av spetshatts-flickorna. Klar buljong. Karin stirrade ner på den spartanska måltiden och tittade sedan på far som försiktigt doppade den fina skeden i sopptallriken. Ingen sade någonting. Det enda som hördes var morfars sörplande. Men Emilias mor verkade nöjd och bröt tystnaden glatt: 

”Det var en trevlig predikan. Riktigt trevlig tycker jag.”

Hon såg uppmuntrande på sina gäster. Som en småskolelärarinna på sina elever.

”Joddu, prost’n ä nå oskapli te olittug, ä han.” 

Morfars replik levererades med en tydlig glimt i ögat. Karin kvävde en fnissning. Det var för löjligt alltihop. Sitta så här hemma på gårdstunet och bli serverad av spetshattar, och så begrep värdfolk inte ens vad man sade. Och ingen klimp var det i soppan. Karin skänkte mors rågmjölsgröt en tacksam tanke. Hon hade sett till att familjen fått i sig en rejäl portion efter gudstjänsten. Det skulle inte se bra ut om de kom hungriga till middagen. 

Då smög en av spetshattarna upp bakom henne och sträckte fram en korg med vetebullar. 

”Får det lov att vara ett smördegsknyte?” 

Hon tog en näve. Alltid något. Men soppa? När man trott att det skulle bli kalas! Hon kastade ett öga på Emilia som satt mitt emot. Hon såg nervös ut. Emilias mor försökte ta upp tråden med morfar igen och systern, Amanda, hade vänt sig till Mia, men något samtal blev det just inte. Emilia släppte soppskeden och vände sig till sin piga:

”Rut, vet du vad, jag tror vi tar in alla rätterna på en gång. Spara desserten bara, så kan ni duka upp resten här ute på bordet. Vi kan ta för oss själva.”

”Ja, o så trevligt! Det blir nästan som en picnic!”

Emilias mor verkade förtjust, men pigan såg förnärmad ut. Men hon skyndade in i köket med de två fjamsorna och snart kom det ut en hel massa mat. Emilias mor berättade vad allting var, ungefär som om de skulle hälsa på rätterna. ’God dag herr Pastej’, ’Trevligt att träffas fru Ägg’, ’Hur står det till fröken Orre’. Orre? Och sköldpaddsragu? Vâssera, vilken högfärdsmat! Men det fanns gott om det i alla fall. 

Karin började omedelbart lägga för sig. Hon hade ju blivit presenterad för maten, så det måste väl vara fritt fram? Hon kände mer än såg att mor stirrade på henne från andra sidan bordet. Vadå? Var det inte slut med krusidullerna? Äsch, hade de bjudit bönder fick de väl stå ut med att de var bönder också. Hon tog ju bara för sig av maten som bjöds. Och inte några stora skopor. Att det blev så väldigt mycket på tallriken berodde ju på att det stod så många fat och skålar och karotter på bordet. 

Tallriken blev en enda röra av konstigheter. Inget fläsk, ingen strömming och inte en enda potatis. Hon stack ner sin sked, petade på lite av varje med tummen och stoppade en alltsammans i munnen. Emilia gav henne ett vänligt ögonkast. Nej nedlåtande var det säkert.

”Karin har kanske inte ätit sköldpaddsragu tidigare?”

”Ja, int vet jä ocka hä ä för slag, men jä vet då att hä ska in å nöd.”

Mors blick skar över bordet igen, men Karin bara fnissade. Det var ju sant: vad för slags mat det än var skulle den ju ner. Emilia drog lite förvirrat på munnen. Hon hade uppenbarligen inte förstått ett ord. Det var rätt åt henne. Klart att Karin kunde prata renare svenska om hon ville, men det ville hon inte. Mor öppnade munnen för att banna henne, men Emilias syster fångade hennes uppmärksamhet:

”Fru Greta, kan ni inte berätta lite om alla dräkterna vi såg i kyrkan. Det var så mycket färger och mönster.”

Karin pustade ut. Dräkten var det bästa en herrskapsdam kunde hitta på att prata om med mor, och syster Mia var inte sen att haka på. Karlarna verkade däremot helt ha tappat målföret sedan maten kommit på bordet. Mias man Sven skyfflade effektivt in maten som om han varit utan i veckor. Morfar hade fått sås i mustaschen.

Karin fokuserade tallriken, men hon kände hur Emilia försökte fånga hennes uppmärksamhet igen. Det var som att hon hamnat i strömmen utanför kyrkudden, just där sjön förtätas och förvandlas till älv. Tur att hon hade Mias småpojkar bredvid sig. Hon drog Hans lätt i örat när han började slå med skeden i bordet, men rufsade sedan om honom i håret. Hon kunde inte bli riktigt ond på honom, hon var lika otålig som han på att få gå från bordet.

Hur bär man sig åt när man sitter mitt i strömfåran? Blicken sögs obönhörligt mot Emilias. Hon höll fortfarande emot, men Emilias ögon förtätade luften mellan dem. De där ljusa ögonen med de mörka ögonbrynen. Hur tittade hon just nu, när hon tittade på henne? Var blicken överlägsen, sorgsen eller längtande? Eller var den alltihop? Strömmen fick fatt i henne. Hon tittade upp, och blev omedelbart infångad:

”Det var visst ringlekar på Nises-gården igår afton, sade Emilia.” 

Vad skulle man svara på det? Det kändes mer som ett lockbete än vanligt prat. Som slekan man lockar hem korna med. Karin tittade på Mia i förhoppning om en utväg, men Per hade börjat gråta och gnälla och Mia satt med honom i knät och försökte trösta. Storebror satt bredvid och sparkade på bocken under bordet. Mia pustade och svettades med sin stora mage under förklädet. Karin tittade på den med avsmak.

”Nises-kullorna har riktigt klara sångröster, försökte Emilia igen. De sjöng så vackert när jag var på väg förbi så jag var tvungen att stanna till utanför häcken och lyssna. Först sjöng de några folkvisor, sånger som du säkert kan.”

Karin vände sig mot fatet med brysselkål, tog en med handen och stoppade i munnen. Tuggade, svalde. Sträckte sig efter en till. 

”Sedan tror jag de tog upp någon romans, till och med i stämmor – det var helt bedårande!” 

Karin tittade hastigt på henne medan hon tuggade i sig sin tredje brysselkål. Var de ljusgröna eller grå, hennes ögon? Det gick inte att avgöra. Men överlägsna, helt säkert. Hon lutade sig över bordet och norpade ett smördegsknyte.

”Men folkvisorna passade förstås deras stämmor bäst. Och det är väl rätt naturligt, tycker du inte? Ett vildblomster kan ju aldrig bli en trädgårdsplanta, hur mycket man än försöker skola den. Det måste få frodas på ängen, i det fria. Istället för tyglar…”

Karin reste sig upp, plötsligt med hela sitt fokus på Emilia:

”Tej! Int skolas? Då skull vi fôll stänga folkskolan mä kan tänka. Ja, hä ä då alldôlôs säkôrt bâttôr! Minndôss blir kullon lika fessugen som hâsskap!”

Hon slungade ur sig orden. Samtalet kring andra änden av bordet stannade av och alla vände sig emot dem. Till och med småpojkarna höll upp med sitt kinkande. Emilia rodnade.

”Stänga skolan? Nej nej, du missförstår mig! Så menar jag inte alls! Men det är ju så vackert allt det ni har här, det är så värdefullt… det är så jag menar! Att det är viktigt att det gamla blir kvar och inte glöms bort. Sen är det förstås viktigt att också allmogens barn… jag menar, alla barn måste ju få skolning, naturligtivis, och det…”

Hon såg sig omkring med en vädjande min, och började om:

”Tänk om du kunde sjunga någon folkvisa för oss här ikväll, Karin. Jag är säker på att du har minst lika vacker stämma som Nises-kullorna! Och du får gärna sjunga en romans om du vill!”

Gröna ögon eller grå, här kunde Karin inte stanna en sekund till. Hon mumlade någonting om att pojkarna behövde komma från bordet, tog dem i varsin hampa och släpade dem med sig bort runt husknuten. Inte förrän senare på kvällen insåg hon att de sprungit ifrån efterrätten.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Toapapper och tonårsrevolt

”Hejsan hejsan, idag är det fredag… inte riktigt den bästa saken på dagen att vakna upp till EN toarulle”… (håller upp en toarulle, den sista får man förmoda) “och att jag inte har nån frukost… Perfekt! Så det måste vi göra nåt åt. Aaah vad jobbigt!” (går upp ur sängen) “Alltså jag är lite för bra på att snooza. Alltså mitt mål är ju att vakna klockan nio, och det lyckades jag med idag, men ibland så går det inte hela vägen”. (gör tummen upp och ler käckt)

Jag blir ofta (ofrivillig) medlyssnare till diverse youtubekanaler som min dotter följer. Jag har skrivit om detta förut så jag är uppenbarligen fascinerad av fenomenet (mer om fascination nedan). En hel del youtubekanaler är förvånansvärt bra men det är de fullständigt obegripligt meningslösa som liksom griper tag i mig.

”Lite frukost innan vi handlar toapapper kanske”. (öppnar kylen, kommenterar vad som finns, vad som inte finns och vad som brukar finnas) “Jag brukar ha mjölk och smör och sånt på en hylla och så lägger jag kaviartuber och sånt i en plastlåda för dom är så fula när dom är klämda”.

Innan youtubern kommer iväg till affären är det dags för sminkrutinen. Det heter så. 

”Alltså, för mig är det viktigt att kunna visa mig utan smink ibland, för liksom, det är ju insidan som räknas. Det är ju där skönheten sitter”. 

Säger hon allvarligt och ger sedan utförliga sminkinstruktioner medan hon penslar fram sin ”naturliga vardagslook”. Allt för att tittaren ska kunna bli som hon. Sminka sig, äta, torka sig i ändan. Det gäller ju att passa in i flocken!

Att unga, intelligenta och kreativa kvinnor finner detta underhållande fascinerar mig. Min dotter hatar när jag använder det ordet – fascinerar. Jag gör det tydligen bara när jag talar om nåt jag ser ner på. När jag intresserar mig för nåt jag föraktar. När jag tror att jag maskerar min känsla av överlägsenhet genom att visa mitt intresse. Det är så fascinerande – när började unga kändisars toapapper bli av allmänt intresse? Kändisar som egentligen inte är kända för nåt annat än att än att shoppa och sminka sig. Vad är det egentligen med dagens tonåringar, vad är det för värld de lever i, vad är det som driver dem till denna ointelligenta mediekonsumtion? För jag skulle ju aldrig… 

Jo, jag är nog drabbad av nån form av exotism – en fascination för det förbryllande och underlägset annorlunda. Handlade det inte om outbildade tonårstjejer hade det kunnat vara nån ociviliserad folkgrupp. ”O vilka charmiga infödingar, tänk så skickliga de är som gör så vackra hyddor av kobajs”. Fast nej, det är annorlunda, för där är ju bajset faktiskt intressant.

I vilket fall som helst håller jag inte med. Min dotter alltså. Jag ser inte ner på henne bara för att hon ägnar så mycket tid åt meningslösheter. Det förbryllande är att medan många videos är så oerhört stenkorkade är min dotter är smart och kreativ – hur går det ihop? Hur kan hon gilla det här skräpet? Alltså är jag fascinerad. Jag tänker tillåta mig att vara just det. För det innebär att jag fattar att det är för att nåt fattas mig som jag inte fattar. Att det finns en pusselbit som kanske hela min generation saknar. Som, om jag hade den, skulle få vlogg-flickorna att framstå som lika begripliga för mig som för min dotter. Och det gör mig genuint nyfiken. Faktiskt. 

Nyfiken också på min egen hopsnörpta mun. Den trodde jag aldrig att jag skulle drabbas av, men nu får jag skamset sälla mig till generationer av uppsnörpta föräldrar. Så här var det minsann inte när vi var unga (på 40-, 60- eller 80-talet), herregud! Vi fick minsann pallra oss ut på dansbanor, husockupationer och rave-partyn om det skulle bli nåt ligga av. Nu kan de väl inte ens ligga utan att vara uppkopplade. Va?! Hur ska vi förstå det här? Är mitt munsnörpande bara en upprepning av vuxenvärldens kollektiva bestörtning över att ungdomen inte förstår sig på hederliga sysselsättningar? Ge mig den tonåring som startar morgonen med att i alla fall läsa Stålmannen i dagstidningen och som omsorgsfullt tuperar sin tuppkam för att göra sig fin till plugget – man kan ju inte va som alla andra!

Men om det ser så stereotypiskt ut från min mamma-horisont är det kanske likadant från andra hållet. Att det är nån slags revolt. Snapchattandet och instagrammandet och youtuberiet. Alltihop representerar kanske det djärva kliv dagens ungdom tar mot en banbrytande och annorlunda värld. Som ungdomar alltid tvingats ta ända sedan ungdomar uppfanns, en gång i modernitetens gryning. Det var nog en dum uppfinning för det verkar alltid ha varit rätt kämpigt att vara ung. Spleen, alienation, dystopi, främlingskap, uppgivenhet, livsleda – det var sånt som August Strindberg kunde kosta på sig men som hans föräldrar inte visste existerade. Psykiska ohälsa heter det förstås idag.

Så. Spleen 2020, vad går den ut på? Ja, det är väl inte så svårt att räkna ut. Igår kollade jag på en faktavideo om miljöpåverkan på SVT-play, om vad vi helst borde sluta med för att skona klimatet. Flyga ligger förstås högt upp på listan, åka bil och äta kött bör vi också lägga av med (sopsortera och skippa plastkassar har tydligen mer marginell betydelse). Men det överlägset bästa sättet att bidra till ett bättre klimat är, enligt videon, att inte skaffa barn.

Inte skaffa barn?

Jag blev både förbluffad och tillplattad. Kände mig rädd – och rätt korkad. Det verkar helt bisarrt, men när jag fick tanken serverad är ju resonemanget glasklart: varje ny individ kommer ju tära lika mycket på miljön som vi. Flyga, åka bil och äta kött. Det räcker inte med att mamma och pappa Svensson blir veganer och håller sig inom cykelavstånd från sin bostad – de måste sluta med all form av konsumtion som har nånting som helst att göra med utsläpp och rovdrift för att kompensera för sin omoraliska barnalstring. Annars går inte kalkylen ihop. Inte för några Svenssons. Eller nationer. Såklart. En in – två ut, det borde väl vara det bästa. Har vi tur kommer nån riktigt förödande farsot, svält eller naturkatastrof som kan utradera en eller annan befolkning nån annanstans på planeten. Då kanske vi kan lyxa till det igen – bilda familj och skaffa barn med gott samvete.

Jo, det fanns dystopier också när jag var arton, men trycket har ökat. Små rosenkindade bäbisar – vårt största miljöhot? Det är omöjligt att ta in, för det går ju emot den primära instinkt som förenar de allra flesta på vårt klot. Livet kan vara gott och meningsfullt också utan egna barn, och djävulusiskt trots att man har. Men själv viljan till nytt liv gör många beredda att försaka väldigt mycket annat. För mig är min dotter den sol av mening som skiljer från nu. Mitt liv är ett Före Tildelos Tideräkning och ett Efter. Men för planeten är hon bara ett av alla miljarder ekologiska fotavtryck den kanske inte kommer hämta sig ifrån. Och för min dotter, visade det sig, var allt detta redan en självklarhet. En av hennes kompisar har redan bestämt sig för att låta bli det där med barn, för att inte ligga planeten till last. Tänk att växa upp i en tid då såna beslut landar på ens axlar! Spleen? Snarare uppgivenhet.

Och vem är då jag att komma och tycka om min dotters youtube-tillvaro? Det är ju trots allt en rätt ekologisk sysselsättning… Och när jag tänker lite mer på hur min dotter tittar på de där tjejerna så kan jag faktiskt inte påstå att hon tittar på dem. De utgör mer som en ljudbild mot vilken hon stickar, målar naglarna, läser läxor, äter frukost. Det är nånting i bakgrunden som slaprar och går. En vardaglighet, en trygghetslunk. En bekräftelse av att livet består av just såna saker som att äta frukost och köpa toapapper. Fortfarande. Trots allt.

Några dagar senare kommer min kranka blekhet som ett brev på posten – hur var det nu med toapapper – har inte jag också skrivit om det? Hm… jo visst ja, det har jag ju… Toapapperskatatoni, bajs och kräkfobi. Till exempel. Och hur man ställer in kastruller i ett skåp. Ja, ni får väl låta mig stå och slapra och gå i bakgrunden då…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Notis: bloggen lever faktiskt

…jag har bara haft annat för mig ett tag. Min roman är klar och nu jobbar jag med att skicka den till förlag. Det verkade så enkelt först – ett litet brev bara och så bifoga dokumentet – men det visade sig att alla förlag vill ha sin särskilda variant. Exakt en sån sak som nöter på min stackars slitna skalle. Så det tar kanske inte så mycket tid som energi och då har bloggen fått vila. Men som plåster på eventuella sår kommer en ”baksidestext” till boken Snörliv. Och ett inlägg om toapapper.

Leksand, sommaren 1903. Emilia är en förmögen ung kvinna som drömmer om det trygga hem hon aldrig haft. I Stockholm pratar konstnärer och författare om det genuina, okonstlade liv som fortfarande lever kvar i Siljansbygdens ålderdomliga byar och Emilia reser till Leksand som turist. Hon får logi på en gård där Karin bor, en självständig ung kulla som hellre läser böcker än sätter potatis. Karin känner sig fjättrad vid gårdens plikter. Hon föraktar turisternas oblyga stirrande över gärdesgårdar och häckar. Samtidigt påminner deras närvaro om att det finns ett liv bortom separator och spinnrock. Motvilligt inser hon att Emilia lockar henne. Emilia är förtrollad av Karins gäckande och otämjda person och när Karin rymmer till fäboden följer hon efter. Där föds deras vänskap, och Karin upptäcker sin längtan efter något mer.

Några år senare reser Karin till Stockholm för att hjälpa till som piga i Emilias hushåll. Klass- och kulturskillnaderna mellan dem blir plågsamt tydliga här, men en kris i Emilias familj för dem närmare varandra och i deras första erotiska möte suddas gränserna ut. I förälskelsens berusning följer Emilia med Karin tillbaka till Leksand där de i smyg lyckas hänge sig åt sin kärlek. Men morgonen efter trösklagsfesten är Emilia plötsligt borta, och Karin får bara veta att hon aldrig mer kommer komma tillbaka. Karin är förtvivlad och gårdens förutsägbara cykel sluter sig runt henne som ett fängelse. Livet utan Emilia driver Karin in i en djup depression och hennes öde avgörs i spelet mellan byns och familjens normer.