Dina mörkaste begär

Har du sett serien ”Lucifer”? Konceptet är att Djävulen tagit semester från sin dysfunktionella familj och hamnat i Los Angeles (var annars?). Han lever helt öppet som Djävulen, säger att han kommer från Helvetet och skryter om sin odödlighet. Det är inget problem eftersom ingen tror honom. Folk ser bara en odräglig, sexig jävel i Armanikostym. Det ingen undkommer är dock hans magnetiska blick. När han spänner ögonen i dig och frågar, med sin förföriska brittiska accent, ”what is your deepest darkest desire” kan du bara inte motstå. Du avslöjar dina hemligaste drömmar, oavsett om de handlar om att bli president, öppna kattpensionat eller mörda din granne. Ingen kan stå emot – och vem skulle egentligen vilja? Att bara för ett ögonblick bli föremål för denna djävuls uppmärksamhet toppar genansen i att bli avslöjad, många gånger om.

Min dotter och jag är pinsamt besatta av denna fåniga serie. Häromdagen frågade jag henne vilket som var hennes djupaste begär och ganska snabbt hade hon ett generande svar redo. En hopplöst omöjlig längtan. En påminnelse om det barnsliga hoppet om perfektion och odödlighet. En ganska underhållande fantasi.

Så vilket var mitt begär? Jag grunnade. Spejade djupt in i själens mörker. Letade efter dörrar in till mina mest orealistiska fantasier. Och hittade ingenting. Det kunde ju inte vara möjligt. Jag blundade och ägnade mig åt en stunds mental krystning, men nej. Det ekade tomt och mörkt.

Jag tappade för ett ögonblick fotfästet – jag, som ständigt plågar vännerna med mina bisarra drömmar. Som med lätthet slänger ur mig de galnaste associationerna och kan bli full och galen trots att jag inte druckit en droppe. Fantasifärdighet är ju mitt andra modersmål! För att inte tala om min förmåga att veckla ut och in på mig själv vid de mest olämpliga tillfällen. Att uttala mina innersta begär borde vara en barnlek.

Men någon hade släckt lampan innanför skallbenet. Och efter en stund insåg jag att det var jag själv som gjort det. Jag har ju som ni vet pensionerat mitt hopp.

Ett begär glimmar trots allt till ibland, men när det väcks kommer alltid en uppflammande bitterhet i släptåg. Det är naturligtvis begäret efter hälsa. Min fråga är vad man gör med en sådan längtan om prognosen inte är så god. Jag har, efter en massa turer, till sist fått påbörja en utredning för ME/CFS och allt lutar mot att jag faktiskt har den sjukdomen. Och om det stämmer kommer jag sannolikt aldrig tillfriskna. Sjukdomen är kronisk och oftast blir man bara sämre. Det är trist, och det gör liksom att jag hellre satsar energi på att må bra än att bli frisk. Begäret domnar bort.

Just nu definierar ohälsan mina gränser, och inom ramen för de gränserna har jag inga begär. Dåliga dagar är sängen mitt livsrum och goda dagar kan jag skriva bloggtexter och dessutom laga middag. Men när jag är hänvisad till min obäddade bädd begär jag ingenting annat än att kunna umgås med Lucifer en stund. Bara jag inte låter hans sammetsblick ta sig ut ur datorn. Frågan om mina begär gör mig mest trött. Jovisst. Jag minns njutningen i att susa nerför skidbacken när granarna är tunga av snöklasar. Jag minns lättheten i att sätta sig på ett tåg och kliva ut i en främmande stad i ett främmande land. Det är goda minnen. Men där och då, i sängen med Lucifer, vill jag ju faktiskt varken åka skidor eller tåg. Det skulle vara alldeles förfärligt. Kroppen skriker vid blotta tanken.

Kära fru Frågespalt,

Jag är rätt sjuk och orkar inte så mycket. Det är tråkigt, men jag mår ganska bra. Jag spelar piano och umgås med vänner. Men jag kommer nog inte bli så värst mycket friskare och orkar inte längta. Är det dumt?

Tacksam för svar,
Utmattat Psykfall

Jag, ”mig själv” och alla andra

Blir man piggare har man också mer ork att vara bitter. Jag skyller på B-vitaminerna, men det känns ändå väldigt pinsamt. Jag som skrutit över hur skickligt jag lyckats undvika det diket. Bästa förklaringen är väl att när man börjar klara av saker man slutat drömma om börjar man drömma igen. När mitt hopp återvände kom också tanken tillbaka – att jag kanske skulle kunna bli mig själv igen.

Idiotiskt.

Man kan ju, med rätta, fråga sig vad ”mig själv” refererar till. Består självet av en unik och bestående uppsättning egenskaper? Är det något slags okränkbart personlighetscentrum jag kan nå bara jag slappnar av/skärper mig/lär mig meditera? Eller kommer ansträngningen att hitta ”mig själv” urarta i en enda lång väntan på Godot? En längtan efter den jag var en gång i tiden – den tid jag idag föreställer mig att jag var ”mig själv”.

(Ni får ursäkta mig om jag blir lite filosofisk här, men det är snart över. Ledsnar du kan du skippa följande stycken.)

Som student under det tidiga 90-talet drillades jag i det socialkonstruktivistiska tänket. INGENTING ÄR, ALLTING HÅLLER BARA PÅ OCH BLIR. Självet (samhället, kulturen, bla bla bla) konstrueras precis hela tiden. Lärde vi oss. Allt som är fast förflyktigas hette en av böckerna, och det var precis så det kändes. Verkligheten hade inte någon stabil grund. Ett perspektiv som har väldigt mycket att göra med mina fajter med bitterheten.

Det är såklart många som har ifrågasatt socialkonstruktivisterna och lyssnar man till dagens woke-debatt inser man att essentialismen fått nya frejdiga förespråkare. Men för mig kom filosofin med den akademiska modersmjölken, och i grund och botten tycker jag att det är ganska självklart. Rent intellektuellt alltså. Ingenting är helt och hållet Sant, ingenting är helt och hållet Verkligt, ingenting är helt och hållet Du. Tillvaron skapar oss och vi skapar den tillbaka. Eller dekonstruerar som det hette i mina kursböcker. Översatt till levande livet skulle man kunna säga att din personliga verklighet inte gör dig till vem du är, den gör dig till vem du hela tiden blir. Det blir aldrig klart. Nya vänner, åkommor, komplex och äventyr kommer in i bilden – saker du kan omfamna, acceptera eller göra upp med. Arv och miljö, javisst, men du lägger också till, drar ifrån och ritar om. Med andra ord – jobbar du med dig själv förändrar du också i någon mån världen. Självet är inte, det pågår.

Med andra ord. ”Mitt sanna jag” eller den jag ”verkligen är” finns inte mer än i en tänkt, Kantiansk verklighet. Självet står inte still.

(Nu är filosofisnacket typ slut.)

Det hävdade jag också i min ungdom. Men att försöka omvandla ett teoretiskt paradigm till livsprincip är inte riskfritt. Det är som att öppna Pandoras ask och inse att varje ask bara innehåller en ny pandoraask. På 90-talet var jag idogt sysselsatt med att öppna askar. Det var ju inte världens alla olyckor som vällde ut, men de besvärlig frågorna ledde hela tiden till nya, ännu mer besvärliga frågor: varför blev jag som jag blev; är det mitt fel eller någon annans; hade jag kunnat bli någon annan; är ”jag” bara ett val jag gör; är verkligheten i så fall verklig och kan vi någonsin förstå varandra; finns det ens någon gräns mellan mig och världen; om allting bara är en konstruktion – existerar jag överhuvudtaget?

Har man anlag för existentiell ångest är frågor som dessa inte optimala. Det insåg jag redan då, men vad gör man när frågorna fortsätter köra enligt tidtabell. Hälften jagade väloljat runt på den filosofiska höghastighetsbanan medan den andra hälften gjorde stopp vid varje tungsint tågstation: Komplexboda, Arketypeborg och Östra Överjagstorpet.

Nu när jag tänker tillbaka inser jag att de där tågen måste ha kört på olika stambanor. Satt jag på Komplexbodatåget var det mer känslan än tanken som styrde och följaktligen kunde mina akademiska principer kopplas ifrån. Det var ett mer essentialistiskt spår, vilket förmodligen var en välbehövlig variation. Utsikten brydde jag mig inte om. Jag stängde kupédörren och drog för gardinerna, helt fokuserad på navelsökandet efter Min Plats och Mitt Ansvar och, inte minst, ”Mitt Inre Barn” (som det hette i ett annat hörn av 90-talet).

Emellanåt hade jag sällskap av någon mer eller mindre insiktsfull terapeut, och kanske var det så att alla terapitimmar i grund och botten handlade om en jakt på den värld som förflyktigats. En längtan efter fast mark. Tåget gick längs en ringlinje och jag återvände ständigt till samma förbaskade tågstationer, men för varje gång jade jag blivit lite äldre och kunde se på frågorna med nya, lite klokare ögon. Kanske går det introspektiva tåget mer längs en spirallinje. Den gamla, vältrampade ångesten förändras ju för varje varv och plötsligt kan man upptäcka att det finns ett gulligt litet café vid Komplexboda Station. Som man inte sett tidigare. När jag satt i terapistolen letade jag visserligen efter ”mig själv”, men kanske var det så att jag skapade snarare än hittade jag mig själv och mitt inre barn.

Nu är terapiåren sedan länge avslutade och jag försöker mest hålla takten med min egen förändring. För att se vart den är på väg med mig. Det är som att jag försöker anpassa mig själv efter mig själv. Kanske har jag förfinat denna kompetens under mina sjukskrivningsverksamma år. En sjukdom skapar ju en otvetydig gräns för dina möjligheter och är ingenting du kan förhandla bort. Men, som det så fint heter, du kan förhålla dig. Att göra sig av med hoppet är ett förhållningssätt som passat mig bra (det här har ni hört förut). Hoppet påminde mig om allt det som kunde ha varit och gjorde mig mest bitter. Därför föreställde jag mig att ingenting någonsin skulle bli bättre. Då blev det bättre. Inte som att jag blev friskare eller piggare, men jag lärde mig att trivas med det liv jag faktiskt hade.

Och så börjar jag med B-vitaminer. För första gången på mycket länge får jag nos på det där som jag rent filosofiskt inte tror på. ”Mig själv”. Den energi som var just ”min speciella energi”. När jag står i vårsolen och just ska släppa ner den överfyllda kompostpåsen i tunnan, då går den som en blixt uppför ryggraden. Jag känner direkt igen den, fylls av den där starka och kaxiga livskraften som en gång var jag. Jag känner mig hemma. Det är helt underbart och alldeles förfärligt. För när ögonblicket är över inser jag det som min hoppfrihet skyddat mig ifrån – att det är så väldigt lite kvar av ”mig”. Livsgnistan sprakar hastigt till under huden, och när den slocknat börjar hopplösheten röra på sig i det gamla mörkervattnet.

Inte blir det bättre när jag tvingar mig ut på en promenad, inom synhåll för resten av mänskligheten. Till exempel en äldre kvinna i vindjacka och cykelhjälm. Hon slänger sig upp på cykeln och tutar i väg upp för backen, som om ingenting. Ska förmodligen till Friskis & Svettis. Sjuttio är ju det nya femtio. Och femtio det nya åttio. Tänker jag och minns hur jag kunde slänga mig på cyklar en gång i tiden. Gå på Friskis. Och allt annat jag kunde en gång för länge sedan.

Varför togs allt ifrån mig?

Det var länge sedan jag ställde mig den frågan. I min hoppfria värld har den inte haft någon funktion. Men tack vara B-vitaminerna är den tillbaka. Trots att jag vet hur meningslös den är. Det finns ju inget svar. Det är ett varför som bara gör bara ont. Ett som värker innanför bröstbenet och får mig att gråta. Jag som inte gråtit på många år ligger plötsligt och trycker min våta nos mot örngottet. Varför? Varför? Trots mina hurtiga föresatser. Trots mitt stillsamma paddlande i förnöjsamhetsdammen. Trots träningen i att släppa taget. Vad vill de mig, de där varför-tankarna? Har de överhuvudtaget några goda avsikter?

Det går någon dag och jag tar en liten promenad igen. Då upptäcker jag en sak. En väldigt fånig liten sak. En sak som jag ju redan visste. Jag lufsar på helt vanligt i min vanliga kropp och tänker på den där livsgnistan jag längtar så hett efter. Som inte är där. Tänker, som jag tänker hundra gånger om dagen, att jag är tjock och ful. Ilsketårar trängs bakom ögonlocken och jag sparkar på en stackars kotte. Fräser åt verkligheten i största allmänhet: jävlaförbannadepissgurka. Varför måste livet kasta på just mig så mycket skit? Jag vet inte om det är mina socialkonstruktivistiska forskargener som sparkar mig i röven, men plötsligt blir jag påmind om att jag faktiskt kan kasta tillbaka. Göra motstånd. Välja. Jag stannar upp på stigen. Drar tillbaka axlarna. En liten, liten smula. Så lite att de som promenerar förbi mig nog inte ens kan se det. Det är som en hemlighet jag har med mig själv. Kanske hjälper också mina erfarenheter från Komplexbodatåget – känslan av att jag faktiskt kan landa i ett själv som är mig själv. Jag drar axlarna bakåt. Bara så att bröstet höjs en aning, så att jag blir ett uns rakare i ryggen. Då med ens känner jag gnistan. Det var ju där hon satt, den starka Maria! En kaxig millimeter bakåt med axlarna.

Ja jävlar vilken mindfulness.

Notis: Dåligt samvete

…ska man ju inte ha har jag sagt, men varje gång jag tänkt på att jag inte har skrivit något blogginlägg på så länge har jag ägnat mig åt det. Istället för att skriva. Ni finns med mig, kära läsare, och med jämna mellanrum ser jag på livet med den stolta galningens perspektiv. Tänker ”aha, det måste jag skriva om”. Och så gör jag inte det. Inte ens en notis har jag kommit mig för att skriva. Jag har hela tiden föreställt mig att eftersom det kommer ett inlägg alldeles snart är det bara fånigt att berätta varför jag inte skriver. Men alldeles snart kommer alldeles för snart och så sitter jag där och känner att loppet liksom är kört. Dessutom är jag rädd för att öppna Facebook för där finns säkert en massa människor som är arga för att jag inte gillat deras kommentarer… Dumt.

Men den viktigaste anledningen till torkan är trots allt kreativ. Jag har dykt ner i min roman igen. En redaktör på Bonniers tog sig tid att skriva en kommentar till sin refusering: det gick alldeles för långsamt (annars var det tydligen skapligt bra). Så jag plockade fram sekatören och attackerade texten som en trädgårdsmästare tuktar sina vildvuxna tujor. Det behövdes, jag insåg det när jag började. Boken är definitivt inte en formklippt häck, snarare en tulipanaros med pelargoner och pioner i hatten. Vissa stycken har jag fått rensa ur och klippa till fyra-fem gånger innan jag blivit nöjd. Nu har jag kommit fram till en bra tumregel: max en metafor per stycke. Problemet är bara att alla mina metaforer är så fantastiskt bra…

I alla fall. Jag vill ju bli klar någon gång med det förbaskade romaneländet så att jag kan börja på den där boken jag halvt om halvt lovat er. Min lilla visdomssamling. Mina psykfallsessäer. Men det kommer att ta ett bra tag till tyvärr, vissa kapitel måste jag alldeles gräva upp och plantera om och det går inte i en handvändning. Så när det blir stiltje på bloggen är det förmodligen detta jag pysslar med, om ni skulle undra. Förutom att jag tar mina gamla promenader, blir utmattad, bakar studenttårtor, kollar på X-files, spelar Chopin, deppar ihop, sprutar i mig B-vitamin och emellanåt känner mig ganska lycklig.

Men det kommer faktiskt ett inlägg alldeles snart.

Den fjärde bron

Offer kan vara jobbiga att ha att göra med. Deras lidande diskvalificerar våra egna triviala bekymmer, samtidigt som vi blir påminda om att offrets varför-just-jag väldigt lätt skulle kunna bli vårt eget. Den typen av problem kan tyvärr offret inte göra så mycket åt. Offrets utmaning är att undvika koftan. Att bli ett moraliskt offer. Ett sådant som folk kan tänka sig att bjuda på bröllop utan att vrida sig i våndor inför bordsplaceringen. Så vad är då psykfallets motsvarighet till kåt, glad och tacksam?

Det här är del fyra av min Offer-exposé (här är inlägg ett, två, tre) som handlar, typ, mest om ANSVAR.

Allt beror naturligtvis på vad som drabbat offret. Vissa katastrofer är så stora att den som står utanför inte ens kan föreställa sig hur den drabbade orkar fortsätta. En mamma jag träffade för flera år sedan fick inom kort tid uppleva att två av hennes tonårsbarn tog livet av sig och att hennes man dog av en hjärtattack. Och mamman stod inte bara på benen när jag mötte henne – hon var levande, hjärtevarm och skrattande. Som en sol. Jag fattade inte hur det var möjligt. Och det gör jag fortfarande inte. I jämförelse med henne har mitt liv varit otroligt skonsamt och tillrättalagt. Jag har inte förlorat vare sig föräldrar, syskon eller barn, jag har inte drabbats av några svåra fysiska sjukdomar och inte blivit utsatt för några brott eller olyckor. När jag tänker närmare på saken borde egentligen någon annan skriva den här texten, någon som har bättre erfarenhet. Men ni får hålla till godo med min bristfälliga manual:

Från offerskap till frihet utan att passera kofta

Ok, så du har drabbats, du drog nitlotten, du hamnade på botten. Vad göra? Ja, egentligen är det ganska självklart för den som någon gång nosat en KBT-terapeut i skägget. Åtminstone om skägget råkar sitta på mig, som inte är någon terapeut.

Min KBT-variant börjar med att du ältar och ältar och fortsätter med att älta tills du bara behöver älta ibland (älta är jätteviktigt, fram till den punkt då det inte är viktigt längre). Du slutar hoppas på bättring, bygger ett bo i soffan och hänger dig åt din olycka. När du till sist orkar öppnar du ögonen och upptäcker någonting alldeles i närheten av din misär som trots allt förmedlar en liten smula mening. Och så ser du till att faktiskt känna den lilla smulan mening. Kanske är det en chokladbit som ligger på soffbordet. Det är ju trots allt gott med lite choklad. Kanske kommer det aldrig bli bra igen, men medan du mumsar på chokladen kan du försöka må en liten smula bra där du ligger bland soffkuddarna. Det kan vara förödande tröttsamt, men du har egentligen inget annat val än att öva dig i förnöjsamhet. Helt enkelt för att det är tråkigare att bara vara ledsen.

Med lite tur blir du snart i alla fall lite piggare, och då är promenader inte så dumt. Väldigt korta små promenader. Bara fram till ån, till den allra första bron över ån. Passera skogsbrynet och sätt fötterna på den. Stå där en liten minut och se det brungrå skogsvattnet flyta fram under fötterna. Och gå hem igen. Här ska inte kämpas eller sättas upp några storslagna mål. Gå hem och ät choklad. Några veckor (månader, år) senare upptäcker du till din förvåning att du just passerat den andra bron, den som ligger lite längre bort i dalgången. Knappt utan att du märkte det. Du känner dig glad, lättad och segerviss.

Och då!

Fortsätter du underhålla din frustrerande förnöjsamhet. Du säger till dig själv:

”Tänk idag kom jag fram till den andra bron igen!”
”Och idag kikade jag bort mot den tredje!”
”Jaha, idag blev det bara den första…”
”…men förra veckan kom jag ju inte ut alls, så, typ hurra (antar jag)!”
”Idag blev det bara choklad. Alltid något.”

Skit i alla löparentusiaster, längdskidåkare och cykelfanatiker som svischar fram på det där sättet du minns kändes så skönt i kroppen. Eller vad det nu är du behöver skita i. Skit i det. Här är här och du är du och imorgon finns faktiskt inte än. Kanske kommer du till tredje bron en dag, men det är ingen idé att hetsa upp sig över framgångarna. Se bara på mig! För en månad sedan tog jag mig hela vägen till den fjärde bron, en berusande känsla av att stå på kanten till Världen Utanför. Igår tog jag med möda en omväg genom skogsbrynet på väg till Hemköp.

Och det är klart. Det är i sådana stunder man tänker: ”Jaha, nu är nu och glaset är halvfullt och det är roligare att vara glad? Vad fan, pissa mig inte i ansiktet! Ibland är det hemskt och ibland fortsätter det bara att vara hemskt!!”

Javisst. Så känns det ibland. Livet är för jävla orättvist, men det är ingen fara. Ta och älta lite en stund igen. Gråt och förbanna alla som inte fattar hur synd det är om dig. Eller skriv en tragikomisk blogg (det hjälper).

Sedan går du ner till den första bron igen. Du ställer dig med fotsulorna mot brädorna och ser hur vattnet flyter fram under dig. Plockar fram chokladbiten ur jackfickan och mumsar lite i duggregnet. Och inser (för fjortielfte gången) att det fortfarande är roligare att vara glad över det du får vara med om än att vara ledsen över allt det du kanske aldrig mer får uppleva.

Bild: Tildelo Stålhandske

Känner du? Att det är lite lättare att andas? Att trycket över bröstet har lättat? Det är ju trots allt så att offerkoftan inte värmer. Den funkar mest som ett pansar mot andras lyckadhet, och det är inte så kul att skramla omkring i en rustning. Och här står du faktiskt på bron och knäpper upp knapparna! Eller hur man nu tar av sig en rustning. Du börjar bli ett moraliskt acceptabelt offer och det går bra att ha dig i möblerade rum igen. Meningen med ditt liv bestäms inte av om du kommer till första, andra, tredje eller fjärde bron, utan av att du faktiskt håller på med det. Att leva.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Varför just jag??

Varför skulle just jag drabbas? Är en väldigt fånig fråga. Varför skulle just du inte drabbas? Borde det ha varit just någon annan? Nej, jag ägnar mig hellre åt konstruktiva frågor som: Är det mitt fel? Borde jag skämmas?

Hm. Jag tänker såhär: offer blir du just för att du drabbas av någonting. Du blir ett offer när du råkar ut för omständigheter som gjorde dig illa och som du inte kunde rå för. Du fick halsfluss och missade klassfesten. Du körde av vägen och blev förlamad. Du blev mobbad, gick in i väggen, blev misshandlad, bedragen, arbetslös, sjuk eller våldtagen.

Jamen vadå? Du borde kanske inte ha gått så lättklädd hem från festen. Du borde ha skilt dig innan han spöade skiten ur dig. Tränat bort trivselvikten innan hon gick bakom din rygg. Jobbat hårdare, satt ner foten, aktat dig, älskat dig, skärpt dig, ätit bättre, ätit mindre, tagit ut svängarna, skaffat dig disciplin, levt i nuet och satt på dubbdäck. Och så blev det såhär! Det hade du väl kunnat räkna ut!

Tough luck! Back in the saddle! Det är du som skapar din framtid!

Nej. Nejnejnej. NEJ. Det var inte ditt fel att du blev våldtagen. Och ingen kan skapa sin framtid. Inte så länge världen är skapt som den är. Förutsättningarna är hopplöst ojämlika och verkligheten oförutsägbar, så ser naturlagarna ut och de är konstanta. Ingen har kontroll. Det bara är så. Även om jag kör nyktert och laglydigt kan jag råka ut för en fartdåre. Jag kan inte ens förutse hur min tur till Hemköp kommer se ut. Jag kan halka och bryta benet, träffa min tillkommande eller bli rov för en seriemördare. Hur skulle jag då kunna kontrollera min promenad mot döden? Jag säger som Strindberg: det är synd om människan. Vi är alla offer i en grym värld och livet är orättvist…

Åtminstone det senare är odiskutabelt sant.

Många som slås av lyckan förtjänar den inte, andra ger sitt allt men kommer ändå aldrig fram. Att det finns ett antal föredömliga förebilder som lyckas vända katastrofen till framgång bevisar ingenting – alla talangfulla som kämpar och misslyckas styrker ändå tesen. Du måste ha massor med tur och jävligt goda kontakter om du ska ta dig från slummen till Buckingham Palace. Även om du är ett genialiskt bombnedslag.

Fast… är inte de flesta olyckor sådana som vi faktiskt kan rå för? Tänk om jag bara… Varför gjorde jag inte… Jag borde aldrig ha… Som om det fanns en skuggversion av oss, en parallell dimension där vi gjorde precis rätt i precis rätt stund. Tyvärr finns det ju inte några parallella varianter i den här verkligheten – just precis här finns bara den här världen där du gjorde precis som du gjorde. Eller som du valde att inte göra, eftersom du var du och då var då.

Foto av Anna Tarazevich pu00e5 Pexels.com

Den som har tillräckligt med självförtroende och kompetens kan naturligtvis bestämma rent generellt vad den ska göra av sina möjligheter, små eller stora. Du kan, om du har tillräcklig insikt i finansmarknaden, förvalta ditt pund. Skydda dina tillgångar. Stoppa i madrassen eller investera. Du kan välja mellan soffa, träningscykel och självförsvar; mellan hängslen, livrem, hjälm och bikini. Du kan bädda för en uppsägning genom att missköta ditt arbete, förbereda hjärtattacken med ostbrickor och vin. Så det är klart att du kan påverka din framtid, och för vissa motgångar har man framför allt sig själv att skylla. Framför allt har andra det. Sig själva att skylla (för då slipper säkert jag som är så duktig).

Men ingen kan välja sitt pund, själva utgångspunkten i ekvationen. Och ingen kan välja bort de händelser som kantstöter myntet under resans gång. Du har vad du en gång fick och du förlorar det som tas ifrån dig. Du kan inte välja om det ska bli cancer eller hjärtattack. Eller när. Det bara händer. Och ingen livscoach i världen kan skydda dig från det. Kanske kan man se det som någon slags ekvation:

  • UTGÅNGSPUNKTEN. Det pund du är givet kan du inte förändra.
  • SAMMANHANGET. Du har, skaffar eller saknar stöd.
  • LEVANDET. Du förvaltar ditt pund eller missköter det.
  • OLYCKAN. Du blir ett offer för något du inte rår för.
  • HANTERANDET. I den mån ditt pund räcker till tar du dig upp igen.

Utgångspunkten är som en grundplåt, placerad i din fond av miljöer och kontakter. Dessa ger ditt kapital mer eller mindre goda möjligheter att växa, vilket ökar eller minskar dina resurser att överleva de katastrofer du möter i livet. Olyckan i sig står bortom din kontroll. Typ något sådant…? Låter jag tvärsäker är det bara för att det är så roligt att låta tvärsäker. En sak är i alla fall bombis: livet är orättvist och talangerna ojämlikt fördelade. Det enda som är någorlunda jämnt fördelat är olyckan. Åtminstone i meningen att det är lika (o)sannolikt att du drabbas av katastrofen som att din granne Gunnar gör det (varför skulle just han drabbas?). Sexikoner och Nobelpristagare kan också bli offer för omständigheter som gör dem illa och som de inte kan rå för. De har alldeles säkert bantat, plastikopererat och svettats långa timmar i laboratoriet för att nå sina framgångar, men när det gäller olyckan kan de skapa sin framtid lika lite som du.

Detta var del två av min Offer-exposé (se föregående inlägg) som handlade mest om SKULD och RÄTTVISA.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

En ordentlig titt över axeln

Jag är ett offer. Min sjukdom har ju slukat ett decennium av kreativitet och lust, den har halshuggit min karriär och satt mig på fattighuset. Det är ingen tävling – alla kan inte vara lika storslagna i sitt lidande som jag. Du kanske aldrig någonsin har fått iklä dig offerrollen, men du är värdefull ändå. Offerskap är inte något du kan prestera, men oroa dig inte – du kommer också att bli utsatt för livets jävligheter en dag. Jag lovar!

Det konstiga är att de flesta, trots offerskapets ära och glans, inte vill vara några offer. Till skillnad från misslyckandets modetrend är det ännu inte särskilt inne att vara ett offer. Träffar du på ett offer tänker du givetvis på misslyckande, men inte på heroisk återupprättelse. Att bli ett offer är ett oestetiskt misslyckande. Ser inte bra ut i ditt CV. Dessutom är det omoraliskt. Offret utstrålar stagnation och varför-får-inte-jag-vara-med-och-leka. Det representerar en generell buhu-inställning till livet. Eller?

I vissa sammanhang har offersnacket blivit en politisk fråga. Det har tydligen med identitetspolitikatt göra, vilket jag inte vet någonting om (jag har alldeles nyss börjat orka med nyheter igen), men jag tänker vara med och tycka ändå! Om jag fattat saken rätt handlar identitetspolitiken om att vända sig till grupper som det är synd om. Sådana som definieras av utmaningar som andra medborgare inte har. Säg kvinnor, invandrare, rullstolsburna, fattiga, transexuella. Kritikerna menar att detta skaparen offermentalitet som cementerar utanförskap istället för att leda till positiv förändring. Psykfall ska inte ses som psykfall utan som individer med talanger och tillgångar som alla andra.

Det tycker jag är dumt. Psykfall har inga talanger, det kan bara personer ha. Psykfall har problem, det är därför de har bevärdigats med titeln. Vid sidan om den får de gärna ha vilka begåvningar och förmågor de vill. (Mer om detta i ett senare kapitel.) Det påminner mig om en ögonöppnande övning jag deltog i under en fortbildning på min förra arbetsplats. En sådan övning som plötsligt gör det man redan vet mycket tydligare.

Övningen är som ett slags rollspel, alla tilldelades en identitet med grovt tillyxade karaktärsdrag: äldre kvinna i rullstol, medelålders svenne i chefsposition, ensamkommande flyktingbarn, outbildade tjej med tre barn, homosexuell man i sjuttioårsåldern – ja, ni fattar. När vi fått våra roller ställdes vi upp på led vid ena väggen av rummet och fortbildaren beskrev sedan olika situationer. Gå till bibliotek vars entré saknar rullstolsramp, Begära löneökning, Hålla sin partner i hand på stan, Fylla i blanketter på Försäkringskassan, och så vidare. Sedan fick vi ta ett steg framåt för varje situation som vi, i vår tilldelade identitet, upplevde som oproblematisk. Kändes situationen som en utmaning skulle vi stå kvar där vi stod. Enkelt och banalt. Och alla fattar på förhand poängen.

När övningen var över var gruppen helt förväntat utspridd över rummet. Vissa stod med näsan mot den motsatta väggen, några hade knappt tagit ett steg och resten befann sig däremellan. Men det övningen belyser är inteatt det finns en stratifiering utan att de som står längst fram inte har en aning om det. De har helheten bakom sig. I själva verket är det de som står allra längst bak som har bäst koll. De ser alla positioner de inte själva nått fram till, de har gradskalan helt klar för sig. Uteliggare, transexuella och ensamstående flyktingbarn vet alltså bättre än de flesta var det saknas rullstolsramper (mentala och andra).

Vilket innebär att friska, välutbildade, svenska medelklassmän inte borde vara politiker, för de har ingen susning om vad de har bakom ryggen. De borde faktiskt inte uttala sig om verkligheten överhuvudtaget.

Foto av Anna Shvets pu00e5 Pexels.com

Nä, jag skojar. Om de tar sig en ordentlig titt över axeln en gång om dan kan de väl få vara med.

Fast för mig är offerfrågan egentligen inte politisk utan existentiell. Det handlar mer om erfarenheter än principer. Jag tror inte att offerskapet till fullo kan begripas av den som inte vill umgås med frågor om sin skuld, sin identitet, sitt ansvar och sin medkänsla (ord som måste uttalas med det gravitas bara existentiella dilemman förtjänar…).

Men jag har full förståelse för att vanliga arbetsdugliga dödliga inte hinner med sådant finlir, så jag bestämde mig för att ta på mig uppgiften. Att frottera sig med existensens gåtor är ju en mycket lämplig arbetsträning för understimulerade docenter, särskilt om de inte drar sig för att grotta ner sig i sitt eget storstilade offerskap. Som vanligt hade jag bara ett knappt hum om vad jag ville säga när jag började skriva och ämnet svällde ut på ett okontrollerat sätt. För att ge er mer proportionerliga tuggor blir det därför en liten följetong! Yey!

Nästa inlägg: Det är säkert mitt fel alltihop…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Dan före dopparedan

Sådärja. Nu har jag diskat. Nog med julförberedelser.

Två värmeljus brinner och jag sitter i min ensamhet i köket med en kopp glögg. Imorgon kommer min dotter och plockar upp mig med bilen (jojo!) och så åker vi till min minstbrorsa och hans familj. Det blir mysigt. Men jag kan slå vad om att de inte har något änglahår.

Jag var elva-tolv någonting när julen förlorade barndomens tinder i ögonen. Vi brukade alltid ha änglahår om de elektriska ljusen på granen. Silvrigt, stickigt och säkert otroligt omiljövänligt. Det gjorde ljuset från granen luddigt och skapade en illusion av pepparkaksidyll, julkortsglitter, presentpappersmagi. En känsla av att julen fortfarande gick av stapeln i ett förr-i-tiden då brasorna dånade och snön stod meterhög upp mot husväggarna. En värld då man alldeles säkert kunde få syn på en grå liten tomte vid husknuten. Men den där julen när jag var elva-tolv någonting fanns inget änglahår kvar i kartongen med julgransprydnader.

När mor såg min panikartade blick störtade hon bums iväg till Ica-Väst för att köpa – för så gör alla goda mödrar när deras barn drabbas av julpanik. Men allt änglahår var slut och de alldeles för elektriska ljusen lyste kala. När julen var över lät jag min förlorade barnaglädje rinna ut i en rimmad dikt, som slutade med den ödesmättade raden: ”den här julen var utan änglahår”.

Dagen före är väl som ingenting annat en dag av hopplös förväntan. På barnen (som ska tindra), maten (som ska smaka), makan/en (som äntligen ska fatta att julen faktiskt inte blir till av sig själv). På frid och harmoni och gemyt och vad fan. Här borde jag ju skriva att ”man ska vara glad för det man har” och ”lyckan finns i det lilla” eller nåt sånt där. Och jag kanske kommer dit, jag vet inte. Men just nu sitter jag och ser framför mig alla jular som hänt sedan änglahåren försvann. Jag ser den hoppfulla 20-åringen som hängde hembakade och vackert glaserade pepparkakor i granen för att det skulle vara ”på riktigt”. Hon kämpade med att förbereda julmyset enligt konstens alla regler och blev så nervös att julklappsöppningen fick klaras av innan Kalle för att lätta på något av trycket… 30-åringen slet vidare för att det skulle bli gran och skinka och levande brasor och bestämde sig till sist för att inte förvänta sig någonting av sin partner som satt i soffan och hävdade att han ”inte behövde nåt annat än en fårfiol av karva mat ifrån”. Med barn, bonusbarn och diverse fristående kompisar blev jularna ändå roliga. 40-åringen bodde på den mest idylliska gård i den mest idylliska vinteridyll man kan föreställa sig och jularna blev bara större och gladare. Nu fanns hur mycket plats som helst för folk – släkt och vänner skockades och 40-åringen själv stod vid spisen och var det muntra, svettiga navet.

Jaa, och 50-åringen sitter som sagt i sin ensamhet och dricker glögg. Här finns inte tillstymmelse till julstök, inga vänner kommer invirvlande, stampar av sig snön och slår sig förväntansfulla ner i kökssoffan. Ingen ved och ingen eld och ingen vedspis heller. Om ett år ska jag flytta till en lägenhet på 38 kvm (vilket jag för övrigt är väldigt nöjd med) och så kommer en hel era att gå i graven. Var är alla barn som skulle springa runt mina fötter, var är allt kaos och alla drivor av presentpapper som jag skulle kasta in i brasan, var är det stora långbordet jag skulle ha i den stora salen? Livet ska ju, så har jag förstått det, bli mer och bättre. Man ska avancera, utöka sitt territorium. Skaffa fler kvadratmetrar och fler kakelugnar. En större sal där man får plats med ett ännu längre långbord. Och en julgran på tre meter.

Fast är det julgranar och kakelugnar jag pratar om? Hm. Jo. Jag ska inte sticka under stol med att jularna i idyllgården vad alldeles särskilt idylliska. Det går inte att komma ifrån att spraket från kakelugnar faktiskt sprider harmoni. Men den där intentionen att ”aldrig förvänta mig någonting” från min partner hade, när vi kommit till idyllgården, urartat. Det var en väldigt dum intention. Jag gick i spagat och brygga morgon middag kväll. På alla plan. Jag minns hur jag mitt i en av de snöiga, stjärntindrande julnätterna satt i den idylliska vedboden och grät så jag skalv över min övergivenhet. Medan gemytet slog klackarna i taket i huset bredvid. Jag kände mig så förfärligt ensam.

Det känner jag faktiskt inte nu, här i min ensamhet. Om jag tänker efter är jag rätt nöjd med att ha det så stilla och fridfullt. Ingen gran, knäckgegg och tjafs. Jag har det jag behöver och imorgon får jag gästa brorsans julekaos – med småungar och klappar och hela bidevippen. Det blir väldigt lagom.

Jag tror i alla fall att jag känner så. Och jag tror att stinget från de där svunna jularna handlar om min självbild mer än något annat. Att jag varit den där personen som stått mitt i, som folk dragits till, som haft kretsar runt sig. Nu är jag en egen liten måne som kan kretsa kring någon annans planet ibland. Och det är väl rätt bra? Jadå, ”lyckan finns i det lilla”, jojo. Det är väl bara det där att ord har värden kopplade till sig. Periferin är inte lika cool som centrum, och popularitet slår ensamhet.  Och visst kan det kosta på, men ”tristess” låter trots allt inte lika bra som lite traditionellt, moraliskt ”julstress”.

Att bli frälst på sig själv

Misslyckandet har blivit inne. Fick jag veta när jag lyssnade på P1 för nån vecka sedan. Du ska krascha. Framför allt ska du vara känd och krascha. Nej förresten, du ska vara känd och ha kraschat – för att sedan, ärorikt, ha kravlat dig upp igen som en ny och ännu bättre kändis. En sådan som har kommit till den unika insikten om att en ska TA VARA på dagen. Till sist ska du skriva en estetiskt formgiven bok om din resa – om hur svårt du haft det och hur duktig du varit på det att ha det svårt. En resa i min själ, Min resa mot självkännedom, Min resa från att överleva till att leva, Min resa från tid till rum kan boken heta (enligt en snabbsökning på Bokus).

Men vill du skriva en bästsäljare ska du helst definiera din resa i pedagogiska portioner. Eller steg, som det heter i branschen. Om du klarar av att ta klivet från din egen svettiga depressionskammare och göra en allmängiltig metod av eländet kan din bok sälla dig till en lång rad av succéer, som Fri från ångest i 10 steg,Fem Steg – släpp din oro, 9 steg till att leva livet du älskar, Sju steg för att vakna, läka och leva (också på Bokus). Det är böcker som berättar om hur det faktiskt är och hur man faktiskt borde göra. De särskilt framgångsrika böckerna är dessutom skrivna av personer som själva har tagit alla nio stegen till att liva livet de älskar och alla sju stegen för att vakna, läka och leva. De har inte längre någon ångest, de är befriade från oro. De är upplysta. Upphöjda och onåbara.

Jag betackar mig för självhjälpsböcker skrivna av andliga atleter. Jag tror inte mental fulländning är en bra utgångspunkt om man vill skriva för den som kämpar. Atleter berättar om sin väg genom livet som om de vore först ut på plan. De är atleterna som upptäckt ångesten, som satt kollapsen på kartan. Det är atleterna som efter sin alldeles särskilt prövande och intressanta resa har lyckats uppfinna Metoden och frälst sig själva till omänsklig och ointressant sinnesfrid.

Foto av Cosmopolitano Music pu00e5 Pexels.com

Ja, jag vet, jag spottar ur mig orden så att föraktet fradgar i mungiporna. Låt mig därför berätta att jag har ingenting emot kändisar eller livsresor eller insikter eller böcker. Jag skulle gärna se att hela den svenska befolkningen fick hjälp att skriva sina biografier. Jag hade i forntiden en historikerkollega som satt vid mitt lunchbord ibland. Han hävdade bestämt att de flesta människor skulle vara fullständigt ointressanta att skriva böcker om. Jag håller inte med. Alla som råkar hamna vid ditt lunchbord, i din bankomatkö eller på din yogakurs har en spännande historia som du kan ta del av om du bara har vett att ställa rätt frågor. Och kan hålla tyst när berättelsen väl sipprar fram.

(Detta gäller dock inte om det råkar vara Maria Liljas som hamnar vid ditt lunchbord för hon lägger ut texten oavsett om du vill det eller inte.)

Men oftast har man inte tid att ställa frågor till och lyssna på människor som till ytan verkar vara väldigt vanliga. Med andra ord: personliga utmaningar och insikter har jag ingenting alls emot. Däremot kan populärpsykologiska mallar och modeller och ”fem steg till attt…” få det att riktigt krypa i mina nervändar. Böcker där man hittar formuleringar som:

Identifikation med intellektet omintetgör alla sanna relationer

Vår slutliga destination är att återknyta kontakten med vårt innersta

Sann frälsning är att vara den du är

Ord som får somliga att rysa av självinsikt och andra av akademisk allergi. Det som får mig att spjärna emot är att de flesta guruböcker saknar ett tydligt jag (eller som akademikern skulle säga: en kontext). Det finns sällan en hemmahamn, en kontrapunkt, en fingervisning om vem det är som säger det som sägs. Jag vill inte veta hur det ÄR, jag vill veta hur du har kommit fram till att det är som du upplever att det är. Skriv hellre, skulle jag vilja säga till gurun…

Mitt intellekt fuckar upp mina relationer.

Målet med min resa är släktträff i hjärnbarken.

Jag blir frälst på mig själv.

…eller hur du nu, käre guru, skulle formulera dig om du stoppade in dig själv i texten.

Mina nervrysningar betyder alltså inte att jag ser alla självhjälpsböcker som skräp eller alla gurus som dårar, tvärtom. Det finns enormt mycket vishet förborgad i icke-akademisk litteratur och praktik. I själva verket skulle jag säga att det är i det icke-akademiska levandet som vishet över huvud taget föds. Det måste vara smuts i maskineriet om det ska bli någonting av verklig substans. Förankring i det vanliga, jordiskt påtagliga. Det jag får klåda av är anspråksfullheten.

Och här dök två insikter upp, mitt i skrivandet:

Jag inser att anspråksfullheten för mig faktiskt är mindre framträdande i verkligt anspråksfulla akademiska texter än i bästsäljande gurutexter, eftersom (goda) vetenskapare verkligen bemödar sig om att kontextualisera, d v s sätta ramar kring vad de säger. Också de akademiska texterna saknar ett ”jag”, men vetenskaparen skulle heller aldrig säga ”sann frälsning är att vara den du är” utan snarare ”sann frälsning KAN under vissa omständigheter upplevas som att vara det en är”. Inte lika klatschigt kanske, och det är väl därför akademiker väldigt sällan är gurus…)

Jag inser, pinsamt nog, att jag själv också är en sån där självhjälpsskribent med ihopfuskat gurudiplom. Eller som min bror upplyste mig om häromsistens – ”Du är ganska självupptagen, syrran”. ”Jaha, vadå?”, svarade jag frågande. ”Jamen, skriver om dina intima hälsogrejer på bloggen och skriver ut alla dina dagböcker för att göra en roman”.

”Jaha. Och?”

Sade jag inte. Men lite paff blev jag. Jag hade liksom inte förknippat ordet ”självupptagen” med att blotta sina personliga pinsamheter, men visst. Det är ju mig det handlar om. Och visst tillåter jag mig en ganska omnipotent ton emellanåt. Skriver att det ÄR och MAN SKA eller INGEN FÅR och sånt. Jag har väl mest tänkt att det ruskar ni av er. Är jag inte mitt inne i texten står jag ju och viftar i marginalen hela tiden – det är JAG som upplever, tycker, tänker och gafflar. Kanske är det lite bra att vara självupptagen när man skriver sånt här (funderar jag) – jag är så påtaglig och burlesk att väl ingen kan missta mina ord för sanningen? Kanske kan man ha rätt att vara omnipotent om man också tillstår att man inte lyckats? Det kanske skapar en kontext av ynklighet som tar udden av även de mest narcissistiska salvelserna.

Hoppas jag.

Jaha, och för att avrunda det hela tänkte jag informera lite kort om att inredningstrenden för 2020 (jag är lite sent ute här) enligt initierade källor är att en ska ”släppa perfektionen” och mixa djurmönstrat med bullig manchester. Eller som de skriver på Sköna hems hemsida: ”en spännande inredning ska vara som en resa”. Javisst! Och inkludera gärna, som en pikant detalj i det väldesignade kaoset, en så kallat ”inre” resa. Placera ett stilfullt sammanbrott i den välkomnande sammetssoffan, matcha den handgjorda ljusstaken i slagen brons med en riktigt råhyvlad ångest. Sätt upp en handmålad tapet, i trendriktigt brokiga mönster, som du kan gå in i. För att undvika den omoderna väggen.

Väggen är nämligen ute. Men misslyckandet är inne.

Varför tänkte ingen på vitaminer?

Frånsett handspritandet och bekymret med att hålla min kära mor på två meters avstånd har sommaren varit bra. Faktiskt alldeles enastående bra. Nästan mirakulöst!

Som jag väl har sagt ett antal gånger är det inte depressioner som varit mitt största problem de senaste tre åren, det är min utmattning. Detta luddiga, fluffiga tillstånd som undflyr de mest celebra och beprövade överläkares och hälsogurus fattningsförmåga. Utmattning kan, enligt expertis jag konsulterat, bero på stress, fattigdom och långvarig psykisk ohälsa; det kan bero på autoimmuna eller neurologiska dysfunktioner; det kan handla om att man äter fel (för mycket socker och för lite spenat); det kan komma sig av ett överdimensionerat överjag, av överprestation, omorganisation, skilsmässa och fyra bröllop och en begravning. 

De har ingen aning!

(Jag kommer till miraklet alldeles snart, men jag måste ju förklara vad det var som mirakulerades.)

Utmattningar är dessutom olika. Det finns en speciell sorts utmattning som kallas ME (myalgisk encefalomyelit, eller kroniskt trötthetssyndrom som det hette tidigare). Det har stått en del om den i dagstidningar de senaste två åren kanske, men det är inte en medicinsk fluga. Diagnosen antogs av WHO redan 1969 men har trots det rönt varierande grad av acceptans hos läkarkårerna i olika länder. Har du dålig koll på vad det rör sig om? Här kommer intensivkursen: Har du ME blir du inte bättre av stärkande skogspromenader. Och där var kursen slut.

Varför blir man inte bättre av den välkända friska luften? Kan man ju fråga sig när man avslutat intensivkursen. Skogspromenader som är så himla bra. Ok, vi fortsätter med fördjupningskursen. Skogspromenerande är, hör och häpna, inte för alla (som man säger om maratonlopp, bergsbestigning och djuphavsdykning). Och det är inte för mig. Eller väldigt ofta inte. Om jag haft en dålig dag och trots detta tagit en stärkande skogspromenad får jag värk i hela kroppen, svårt att ta in omgivningen och kan bli så svag i benen att jag inte tar mig hem, med mindre än att jag lägger mig raklång på stigen och dör i nån timme. Hjärnvärk får jag också. Hjärnan känns så svullen att den trycker mot insidan av skallbenet, vilket leder till att jag blir kognitivt dimmig och har svårt att ta in vad folk säger. Risken att ramla ihop är större om jag tar med en kompis på promenaden, för då måste jag ju göra två saker samtidigt – gå och prata. Nej tre förresten, jag måste hantera alla stimuli också, alla stimuli som går utöver mitt hörn i soffan. Himlen, solen, vindfläkten, svalorna, trädstammarna, barren på stigen. Allt det där fina och stärkande. Det kan bli alldeles för mycket att jobba med.

Den här listan av plågor är inte avsedd att uppmuntra till syndtyckande och medömkan, de är till för att ni verkligen ska förstå miraklet.

Men tillbaks igen till ME, diagnosen. Precis som vid andra former av uttmattningssyndrom drabbas den som får ME framför allt just av utmattning, fysisk och mental. Skillnaden är att tillståndet är kroniskt, och att du faktiskt blir sjukare om du anstränger dig. Det kallas ansträngningsutlöst försämring. Alltså inga skogspromenader. Vilket är så emot alla vedertagna motionsmantran att det ibland inte är lönt att berätta vad du lider av – merparten av de svenska läkarna lever i villfarelsen att sjukdomen inte ens existerar. Och ordinerar därför skogspromenader. För det finns inga mediciner. Och terapi funkar inte heller (även om de villfarande läkarna gärna tror det). Det går inte att tänka, träna, vila eller analysera sig ur sjukdomen.

ME är inte en psykologisk sjukdom, utan en neurologisk. Och dessutom, enligt WHO, en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. Kanske inte helt orimligt med tanke på att 25% av patienterna inte kan ta sig från sitt hem. Eller sin säng. Någonsin. Mindfulness kan då i bästa fall hjälpa dig stå ut med eländet. 

Jag har inte fått någon diagnos. Det är nämligen minst 24 månaders väntetid till specialistkliniken i Stockholm. Och det tog tre år innan min läkare tyckte att det fanns anledning att skriva en remiss. Inte för att jag vill ha ME, jag har fruktat och spjärnat emot min misstanke i många år. Det hade ju varit kul att hoppas på att jag nån gång skulle orka cykla, simma, dejta, storhandla, bjuda på middag igen. Att kunna planera saker mer än en dag framåt och orka göra mer än en sak om dagen.

Då kom miraklet. Jag fick tips av en kompis (ja, efter tio års patientkarriär och vårdbesök hos en uppsjö av specialister kom tipset från en kompis) om att B12 kunde ha effekt på patienter med ME. Vitaminen B12 alltså. Som man kan köpa på Ica. Fast dosen måste vara väldigt hög, så Ica-burkarna förslår inte så långt. Vilket man kunde önska sig när man har en husläkare som tycker att idén låter suspekt. Det finns nämligen ingen ”evidens”. Inga dubbelblinda studier. Ingen vedertagen praxis. Jag försedde min läkartant med en vetenskaplig försöksstudie som visade på gott resultat. Bortkastat. Det var när jag råkade nämna att jag är glutenintolerant som en svag glimt tändes i hennes ögon. Har man gluten kan man nämligen få brist på B12 – och det är tydligen vetenskapligt bevisat enligt konstens alla regler. Alltså fick jag börja med en injektion var fjärde vecka.

Först hände ingenting. En vecka gick och jag höll mig mest i mitt soffhörn, pysslade med saker befriade från kognitiva utmaningar. Inga böcker, inga mejl, inga inköpslistor. Så en onsdag tog jag moppen och mötte upp minstbrorsan och hans två solstrålar (två och fem år gamla) vid en lekpark. Vi hade jättekul. Jag lekte, busade och – vad höll jag på med? – klättrade i klätterställningen! På vägen hem tog vi en sväng i skogen. Jag gick över barrstigen, tittade på träden och hade 3-åringen på axlarna. Och när jag kom hem diskade jag! Jag var i chock. Här var plötsligt något som liknade jag igen.

Detta var i april. Sedan gick maj, juni och juli och jag insåg efterhand att ruset, för det var så det kändes, varade i max en vecka. De andra tre veckorna, i väntan på nästa spruta, sjönk jag ner i dimman igen. Så jag återvände naturligtvis till tant doktorn och sade:

  1. Skriv ner i ditt block att B12 kan vara en idé vid utmattning, så att du inte glömmer det. Så att andra inte behöver vänta i tio år på vändningen (hon snörpte på munnen).
  2. Kan jag få fler sprutor tack.

Men det fanns ju ingen evidens för fler sprutor så det var tack och god natt. Jag påminde om studien jag presenterat för henne och hon gick, motvilligt med på att kontakta läkarfackets interna läkemedelsexpertis. Så i augusti fick jag beskedet. Mångordigt redovisade hon för den studie jag själv presenterat för henne, där patienterna själva injicerar B12 en gång i veckan. Och så avrundade hon helt överraskande:

Om du är intresserad av att prova ovanstående behandling på eget bevåg kan jag förskriva det eftersom jag förstår att det är mycket värt för dig att må bättre.

Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Nu går jag omkring och förbluffas av mig själv dagligen. Jag går förbi min cykel och tänker ”jag kanske skulle ta en liten tur”, ser att golvet är skitigt och tänker ”jag tar väl och dammsuger imorgon”, jag spontanbakar sockerkaka, hälsar på en kompis och går och handlar samma dag!! Det är som att marknadsståndet slås upp igen inuti mig: kantareller och hallon och laktrisremmar och allt du kan önska. Vart ska detta ta vägen? Kan jag sköta mitt hem på egen hand? Börjar det bli dags att söka jobb??

Så hejdar jag mig en smula, låter dagarna gå och håller alla tummar och tår för att detta ska fungera. Också på sikt.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Bygg inga verandor

Det är nu som ingenting ännu har hänt

Det är nu som sommaren står framför oss alldeles nybadad och ren. Klockan har ännu inte börjat ticka, mörkret inte börjat tränga sig på. Glasskiosken har precis öppnat och i träden ligger äggen och kläcks. På skogsstigen ligger barren och bara väntar och badviken är blank som ett putsat äpple. Det är nu som världen står oprövad och öppen vid din tröskel och det är bara att kliva ut.

Men bygg inga verandor, slipa inte någon gammal eka, skala inga potatisar och häng inte upp badhandduken på tork. Somna först i hängmattan och dröm, bygg egendomliga sandslott och rulla runt i gräset medan handduken ligger bortglömd i badväskan. Orkar du gå så gör det inte. Skutta. Lika nyvaken och ivrig som en fölunge som ännu inte förstått att det är ben den har under magen. Sen kanske. Sommaren är kort, men ögonblicket är en hel evighet att frusta och bada i. Och efter varje ögonblick kommer ett nytt.

Det är en självklarhet som, när man tänker närmare på saken, är ganska häpnadsväckande. Och dessutom är den sann!