Panikplåster för alla eventualiteter

Som sagt (i mitt tidigare inlägg som detta bygger vidare på): jag tror på att känna efter. Och jag tycker det är dumt att rusa in i väggar. Innan igelkotten tar nästa steg undersöker han tålmodigt hur långt det är från trappstenen ner till marken, och vi måste också ge akt på våra steg. Men som förälder i curlinggenerationen kan jag inte låta bli att undra ibland: kommer allt mitt känslosnackande göra det lättare för min dotter att kliva av löpbandet? Jag har hjälpt henne sätta ord på saker som är jobbiga, men har jag samtidigt också riktat hennes uppmärksamhet mot dem? Styrt hennes varseblivning mot själsliga blåsor och mentala skoskav – sånt som får en att sätta sig vid vägkanten om man känner efter för mycket?

Jag bevittnade en gång en liten incident på vårdcentralen. Jag satt i anonym gemenskap med några andra sjuksökande i väntrummet. Bläddrade i nåt magasin om lyckade hem och lyckade middagar. Dörren till provtagningsrummet strax intill var av någon anledning vidöppen mot korridoren och det gick alldeles utmärkt att höra konversationen mellan sjuksköterskan och den lilla pojken. Han satt framför henne i sin mammas knä och grejade förnöjt med nån leksak.

Sjuksköterskan (pedagogiskt): Nu ska jag ta ett blodprov på dig. Vet du vad det är?

Pojken (oengagerat): Aaa…

Sjuksköterskan: Jo, jag kommer sticka dig med en liten nål, såhär, ser du så liten den är?

Pojken: Kolla, kolla, bilen flyger jättefort! Här är garaget, brum, brummm!

Sjuksköterskan (tålmodigt): Ja, fint, jag ser. Men titta här ska du få se… Ser du, en sån liten liten nål? Så liten så den nästan inte syns! Den lilla lilla nålen ska jag alldeles snart sticka i din arm, bara jättelite, såhär…

Pojken: Aj!

Sjuksköterskan (hurtigt): Ser du, så fort kommer det går att sticka!

Pojken (ilsket): AaaAAJ! Jag vill inte!

Sjuksköterskan (lugnande): Såja, det var väl inget farligt stick? Det var bara på låtsas.

Pojken (ynkligt och undergivet): Jag vill inte stickas…

Sjuksköterskan: Du får ett fint plåster efteråt. Och ett klistermärke om du är duktig – vill du ha Bamse eller Skalman?

Pojken (gråtande): Jag VILL inte stickas!

Sjuksköterskan (som en skolfröken): Jodå. Det kommer gå så bra så. Och det är spännande förstår du, för sen (konspiratoriskt)… sen ska jag ta den här och suga upp lite av ditt blod och…

Pojken (skräckslaget): BLOOOD! MAMMA HON SKA SUGA BLOD!

Sjuksköterskan (moderligt irriterat): Såja, såja, det är inte farligt, det kommer gå precis så fort som nyss. Bara ett lite stick…

Pojken (gråtande och skrikande): JAG VILL INTE STICKAS! Mamma hjälp!

Sjuksköterskan (bestämt): Jaja, jag hör det, men nu måste vi faktiskt sätta igång!

Pojken (illvrålar): JAG VIIIILL INTE, NEJNEJNEJ!

Sjuksköterskan (till pojken, mer barskt än lugnande): Det kommer gå bra, det är ingenting farligt alls!, (och till mamman, lågmält effektivt): Ta och dra upp hans ärm här så kommer jag åt att… sådärja, då var det klart!

I väntrummet har alla släppt sina tummade bullrecept och verandabyggnationer. Pojkens högljudda förtvivlan dominerar hela vårdcentralskorridoren och den hörs fortfarande när den stackars mamman kommit ut på asfaltsgården och låst upp barnvagnen för att gå hem.

Att vifta farligheter i ansiktet på den som är lugn och tillfreds är naturligtvis idiotiskt. Ett skolboksexempel på att vända uppmärksamheten mot det potentiellt hotfulla blodprovsmolnet i utkanten av den blå himlen. Välmenande men korkat. Precis min stil. Min mentala hönsmammastil. Fall från klätterställningar har aldrig oroat mig men jag bär alltid med mig panikplåster, lugnande liniment och tröstande näsdukar i örngottsformat. Jag bakar aldrig kanelbullar och är värdelös på vardagsrutiner, men min muminmammaväska har jag alltid med mig, för alla eventualiteter. För det är så lätt hänt, det vet jag ju, att man skrubbar självkänslan, halkar på håglöshetshällar och sätter psyksoppor i halsen.

Men hur påverkar min beredskap mitt barn? I hennes liv har ju muminmammaväskan alltid funnits inom armlängds avstånd. Hon har vuxit upp i min ständiga villighet att förstå och ta på allvar sånt som i tidigare generationer knappt existerade (eftersom man inte uppmärksammade det). Hur har det präglat henne? Har jag, i min korkade välvilja, utrustat henne med en effektiv metod för att maska sig genom livet?

Såna tankar plågar mig ibland. Risken är ju extra stor för henne, tänker jag oroligt, eftersom hon dagligen har att göra med en alldeles ypperlig förebild för maskandets princip. En som ligger på sofflocket och känner efter. Eller på schäslongen ligger jag och fläktar mina bleka kinder med en solfjäder när jungfrun kommer in med inbjudningar på en silverbricka: “O nej, kära söta det klarar jag inte i mitt tillstånd, mina nerver är helt i olag efter den tunga middagen på Grand Hotel; nej jag är ju alldeles echaufferad efter droskfärden; nej jag känner mig fullständigt utschasad efter tebjudningen”. Visst handarbete klarar jag fortfarande av. Sånt jag kan utföra när jag ligger där som en bräcklig blomstängel på sagda schäslong. Jobbar jag på riktigt bra kanske jag hinner färdigställa koftan till min dotter till hennes studentexamen. Hennes alldeles egna offerkofta. I färger matchande hennes eteriskt plågade anletsdrag.

Mina grubblerier leder till en undran: är det förmågan att iklä sig i sitt jobbiga snarare än att uttrycka det som kommer bli mitt arv till kommande generationer?

Radioprogrammet eldade såklart på mina masochistiska tankar: ska jag bli en hälsosam förebild för mitt barn måste jag lära mig att vända min uppmärksamhet åt ett annat håll. Ignorera mina kroppsliga signaler och kliva upp på löpbandet igen. Piska igång mig själv och få nåt gjort här i världen. För det måste ju rimligen vara bättre att trampa och lida än att bara lida? Jag mådde inte så värst bra när jag fäktade omkring i mitt personliga prestationsdike, men liksom – hur bra mår jag egentligen nu? Hur mycket har alla känsloord och insikter hjälpt mig?

Hm.

Tänk, tänk, tänk.

Jo. Mycket. För det finns faktiskt ett tredje dike att ramla ner i, och det är att lägga allting på sig själv. En metod jag prövat och förkastat så många gånger att jag inte fattar att jag ska dit och grotta ner mig igen. Att det är mig det är fel på. Jo, det är såklart det är fel på mig, men hade jag inte haft tonårens insikter med mig skulle jag ha blivit Psykfallet. Det Helt Oironiska Psykfallet. Flickan med de “svaga nerverna”, som man sade om mig när jag var åtta. Ur det diket har tonårs-Maria baxat upp mig, många många gånger.

Hon har hjälpt mig att se att jag inte är en isolerad psykfallsö utan ett märke på en livskarta där alla människors små märken och prickar är förbundna med varandra. En sänka blir inte en sänka om det inte finns en höjd, en sjö blir en sjö bara om det finns en strand. Och mina jordskred skulle kanske mildrats, eller inte ens ägt rum, om det funnits träd och buskar som hindrat marken från att erodera. Sånt har hon hjälpt mig se, den allvisa sjuttonåringen. Och tvingat mig att söka kunskap och metoder för att snirkla mig vidare. Så jag har snällt analyserat, terapeutat, tränat och disciplinerat mig. Målat, svettats, skrivit min ångest och skuffat gamla komplex och fobier överbord. Ja, när det kommer till kritan har jag nog aldrig upphört att dekonstruera och omskapa mig själv, att hitta nya Marior och inskola dem i gänget.

Så nog har jag bölat och sprungit. Kräkts på löpbandet. Klokare har jag blivit, lugnare och mer tillfreds, men frisk är jag ju inte, och långt ifrån arbetsför. Tänk om RAPS ändå kunde vara det steg som fick mig att kliva upp på banan igen? Med hjälp av skoningslös avprogrammering kanske jag kunde lämna också min ironiska psykfalls-identitet bakom mig? Vända uppmärksamheten och inse att jag faktiskt bara är lite “trött” och “deppig”. Sånt som man kan vara och ändå trampa på.

Hm. (Igen).

Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att metoden inte mirakulöst skulle sätta mig i form för arbete. Bara att ta sig till arbetet varje dag, till bussen, till institutionen, trappan, korridoren, rummet. Varje liten etapp är en resa för mig, hur konstigt det än låter. Att flyga till USA med familjen är på vissa sätt lättare – om vi reser ihop och jag inte behöver lita på min egen koordination och lokalsinne. Väl i flygstolen sitter jag ju bara och konfronteras med en befriande stimulitorka.

För om jag kom så långt som till min tystlåtna, städade forskaravdelning är det just stimuli som hotar min balans. Det kryllar av fikascheman och seminarieprogram i mejlkorg och på anslagstavlor. Folk fäktar med sina kalendrar och planeringsmöten; tjatar om traktamenten och likabehandlingspolicydokument. Folk som dessutom är människor som jag vill förhöra om den senaste dagisinskolningen eller högskolebefordran. Den hemtama fislukten i korridoren gör arbetsmiljön extra krävande, den som kontinuerligt fylls på av alla nyutpruttade meritförteckningar och projektansökningar.

Kanske hade det varit nånstans i utkanten av möjligt att återvända, som ”trött” och ”deppig” medarbetade, om prefekten placerat ut lite kräkspåsar i lunchrum och korridor. Och skrivit in en ‘uttryck-dina-känslor-paragraf’ i policydokumentet. En som ger en rätt att ta tillfället i akt att lätta lite på bördan när nån forskarnisse kommer jäktande i korridoren: “Hallå där? Ursäkta? Tänkte bara säga att det känns som att jag är invirad i hundra kilo våt yllefilt. Allting snurrar och jag vet inte om jag ska svimma eller kräkas. Du kanske kan hämta en påse?”.

Kanske hade jag då kunnat hålla mig kvar i ett par timmar. Men då skulle jag ligga avtuppad över tangentbordet merparten av tiden. Ett sätt att hålla sig på löpbandet kanske, men jag är tämligen säker på att jag ganska snabbt skulle bli ganska mycket sämre. Precis som igelkotten måste jag också få lov att treva.

(Och som om kroppen ville bevisa detta för mig blev jag helt urkramad när jag skrivit klart detta inlägg. Det har säkert hänt mig tusen gånger men känns alltid lika besynnerligt: en stunds intensiv kognitiv förlustelse gör mina muskler utmattade. Huvud, armar och ben. Som om jag gått den där stärkande tussilagopromenaden jag aldrig orkade ut på, fyra gånger om. Men jag klagar inte. Har man en balkongdörr att öppna kan man faktiskt få vår i vardagsrummet också. Ha!)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Ångest är (inte) sexigt

Jag lovade er en fortsättning på föregående inlägg och det kommer,
men den här lilla texten klämde liksom in sig emellan.


En gång i tiden var det sexigt med ångest. Om ni sett filmen Betty Blue vet ni vad jag menar. Jag var kåt på Bettys vansinne, för att uttrycka det simpelt. Grät floder över hennes öde och önskade nånstans i bakvindlingarna av mitt medvetande att jag var lika galen som hon. Lika ångestdriven och åtråvärd. Jag ville bli sedd i min sinnessjuka. Ville att folk skulle uppmärksamma hur jag led och hur speciell jag var. Att folk skulle förstå att jag var utvald (konstnär, magiker, profet?) och tärd av mina visioner.

Ångesten kom som stormar – tjusiga, dramatiska. De var naturkrafter som bokstavligen kunde klubba mig till golvet. Mitt i matsalen eller korridoren kunde jag falla ihop i kramper, om jag visste att det fanns räddande kompisar i närheten. Snygga killkompisar helst. Svarta dikter och groteska teckningar sprutade ur mig. I högstadiet hade jag en hel mapp proppfull med vidriga fantasifoster jag kluddat ner – ormar som kröp ur ögonhålor, bisarra missfoster och döda huvuden på pålar. Mina kompisar kallade mappen “skräckkabinettet” och var vederbörligen fascinerade. Äcklade, men också liksom imponerade av mitt annorlundaskap.

Kanske låter det som att lidandet var på låtsas, men så var det inte. Det är inte lättare att ha ångest bara för att man är ung, eller för att man lyckas iscensätta den i ett socialt sammanhang. Nej, det är inte kul med tonårsångest, men på nåt vis var det ändå liksom roligare. Det är ju mer meningsfullt med skådespel än med nageltrång. Och nu är det mer nageltrång. Eller hemorrojder. Ett plågsamt och meningslöst handikapp. Som kackerlackor i ryggraden. Spindlar under huden. Jag skulle inte komma på tanken att leva ut mina demoner på Hemköp. Jag går helt stilla hem, petar i mig en Stesolid och drar filten över huvudet. Ångesten pekar inte längre mot något storslaget konstnärsöde (inte när man snart är femtio…). Nej, den är bara en bekräftelse på att jag är och fortsätter vara ett psykfall. Vilket är precis hur osexigt som helst.

Kräks och spring vidare

Smärtan är outhärdlig. På en skala från ett till tio skulle Devyn tveklöst säga tio. Om hon fick säga det för terapeuten. Löpbandet rullar under hennes fötter, varv efter varv. Hela kroppen värker, bränner, skär och stinger. Det är den välkända smärtan som tvingat henne sluta skolan, sluta dansa, sluta allt. Hon springer. Så plötsligt, för första gången under terapin, tränger känslor fram genom smärtan: skam, rädsla och vrede. Hon börjar gråta, kvidande och förtvivlat. Fötterna fortsätter trumma mot löpbandet. Terapeuten säger ingenting, men Devyn ger allt hon har – svettas, värker, gråter och springer ända tills passet är slut. Då rusar hon till papperskorgen och spyr. Nu öppnar terapeuten munnen och säger irriterat: “Du ska ju kräkas i nån av kräkspåsarna! Nu kommer det börja lukta och det är inte så kul för oss andra”.

En terapi du kanske ska pröva om du vill lära dig sätta lite gränser, känna efter, lyssna inåt, börja leva istället för att prestera. Eller?

Terapin heter RAPS (Rehabilitation for amplified pain syndromes). Den är specifikt utformad för barn med svår kronisk smärta och en allmänt vedertagen behandlingsform i USA. Det var brorsan tipsade mig på det amerikanska radioavsnittet där terapin presenterades. Och den bygger faktiskt inte om renodlad sadism, det finns ett tänkesätt bakom som på vissa sätt verkar en smula vettigt. Patienterna blir inte piskade och ignorerade utan uppmuntras att uttrycka sina känslor, men undvika ord som har med just smärtan att göra. Och behandlarna är naturligtvis kapabla till empati, men undviker att gå in i synd-tyckar-rollen.

Så vafför gör de på detta viset? Jo, det har att göra med känslor och prestationer att göra. Och lite grand om soffor och koftor (fast det kommer i nästa inlägg). Grundprincip är i alla fall enkel: vår uppmärksamhet påverkar vår varseblivning. Ett självklart men ofta ignorerat faktum. Inom RAPS fokuserar man på hur den generation vi växt upp i styr vår uppmärksamhet. Eftersom tankekartorna ständigt förändras kommer vi förmodligen fostra våra barn enligt ett annat paradigm än det vi själva fostrades efter. Tankar blir snabbt omoderna och klokskaper mina föräldrar lärde sig är kanske inte längre gångbara idag. Och känslor är en vattendelare mellan generationerna:

Dagens mor- och farföräldrar uppmuntrades till att trycka undan jobbiga känslor, och sätta sina prestationer i första rummet.

Dagens barn fostras till att uttrycka sina jobbiga känslor och ta dem på allvar, och att sätta sina behov i första rummet.

Så vilket är rätt? Inget. Enligt RAPS alltså. Båda är dikesåkningar: köra in i kaklet – inte bra; dalta ner sig – inte bra. Det första är lätt att smälta för en 70-talist – inte minst från utbrändhetssoffan sett. Jag har redan kört in i kaklet. Men varför skulle det vara fel att ta sina känslor på allvar? Borde jag uppmana min dotter att bita ihop när hon är ledsen? Spypåsarna i terapirummet för ju mina tankar åt det hållet. Men RAPS, förstår jag efter ett tag, är mer ute efter dikeskörningarna. Som vid kronisk smärta: om du ständigt uppmärksammar ditt onda kommer du till sist bli en riktig stackare (här skulle jag flyga i taket om jag hade fibromyalgi eller nåt – som om man bara kunde tänka bort värken!). Bättre då, säger RAPS-människorna, att göra både och: kräkas och springa. Uttrycka känslorna OCH kämpa vidare.

För att undvika dikeskörning med dagens växande generation kräver alltså att de lär sig att smärtan, sorgen, oron och skammen hör till livet. Det ingår i paketet och är ingen ursäkt för att kliva av och be någon annan sköta maskineriet. Du kan inte få allt serverat, du kan inte alltid ha det kul, du kan inte få beröm för minsta lilla, du kan inte slippa undan ansvar… Känns det igen?

Curlingångest borde vara ett ord. En benämning på det värkande samvete som föräldrar i min generation brottas med. Vi vet att det är fel att bädda och sopa och servera fram våra barn till vuxenblivandet och vi behöver hitta en vettig balans. Men när RAPS-människorna lite nedlåtande pratar om “helicopter parents” tänds en ilsken låga i mig. Min generation har gjort en viktig resa, och den ska ingen komma och förringa!

Såhär. När jag var åtta år fick jag stanna hemma från skolan i ett halvår, eftersom jag mådde så illa att jag vägrade gå hemifrån. Det var illamåendet som höll mig hemma. Det var illamåendet jag skrev om i min första dagbok. Ångest visste jag inte vad det var. 70-talets föräldrar gjorde förstås lika mycket sitt bästa som föräldrar gör idag, men kunskapen om psykisk ohälsa var inte lika allmän som den är idag. Alltså genomlevde jag hela grundskolan med mina svårigheter utan att ha någon att bolla med. Livet var ett löpband och ingen hjälpte mig förstå varför jag hela tiden ramlade av. Jag fick utbilda mig själv. I gymnasiet drogs jag till andra tjejer med själsliga trasigheter och först då lärde jag mig vad ordet ångest betydde. När vi inte spelade teater, sprallade, sjöng eller fånade oss pratade vi ångest, precis hela tiden. Det var inte alltid lätt att dela allt det svåra som inga vuxna förstod sig på att prata med om, men för mig lade våra samtal grunden till ett nytt sätt att förhålla sig:

  1. Man kan prata om jobbiga känslor.
  2. Man kan betrakta känslorna från olika perspektiv.
  3. Man kan fundera på var de kommer ifrån.

Det var revolutionerande för mig! De långa pratnätterna med mina borderline-anorexi-depressions-och-bulimikompisar bäddade för insikter som kommit att bära mig ända sedan dess.

Känslor kan fungera som redskap för att navigera i livet – det är en insikt jag och mina gymnasiekompisar skickar vidare till nästa generation, och jag kan inte betrakta det som något annat än ett värdefullt arv. Det är nog den mamma-sak jag är mest stolt över. Att min dotter kan säga: “Mamma, jag mår illa. Jag har nog ångest.” Att hon självmant kan komma på att hon ska ta ett varmt bad. Att hon kan säga “det tar vi då” när ångesten för nåt som ska hända börjar ta över. Eftersom vi jobbat med ångesthantering. Eftersom jag drillat henne i coping-strategier. Eftersom jag hjälpt henne sätta ord på ångesten.

Frågan är: kommer allt mitt känslosnackande också göra det lättare för henne att kliva av löpbandet? Har jag i själva verkat utrustad henne med en effektiv metod för att maska sig genom livet? Det får bli nästa inlägg…

Löpande självbiografi

”Lämna inte ut dig för mycket nu”, sade min psykiater i torsdags, apropå den stundande talk-showen. Hur menar hon att det skullegå till? Skulle jag le och bita ihop? Svälja galenskapen och knäppa blusen upptill hakan? Nej, hon har nog inte fattat grejen. Men det är klart – hon är ju läkare. Ett yrke som alla vet vad det går ut på.

Som religionspsykolog var det alltid en liten utmaning att förklara för folk vad jag pysslade med. Vad gör en religionspsykolog? Och varför? Det kunde bli ganska roliga samtal, även om jag inte alltid kunde redogöra för poängen med mitt jobb. Jag hade liksom inte riktigt koll på den själv. Men jag hade rätt kul och jag fick betalt. Att jobba som psykfall är ännu svårare att förklara. Jag håller själv på att utforska vad det skulle kunna innebära och jag har ingen aning om vem som skulle kunna vilja ge mig lön för mödan. Poängen är däremot glasklar.

Ett professionellt psykfall jobbar med attgestalta sina erfarenheter av psykisk ohälsa och dela med sig av de insiktersom dessa har resulterat i. Ett psykfall fungerar som representant för detynkliga och sårbara som finns hos alla människor och använder sin egentrasighet för att belysa allmänna existentiella problem.

Gud! Det lät nästan så korrekt att det hade kunnat vara på riktigt! Anställ mig någon!

Kanske ska jag visa min arbetsbeskrivning förmin psykiater nästa gång, så att hon förstår hur orimlig hennes uppmaning var. Lämna ut mig, det är mitt jobb. Som forskare lyckades jag aldrig bli sådär sval ochkorrekt som många av mina kollegor, men jag stod aldrig vid min powerpoint på forskningskonferensen och sade att jag hade panikångest eller käkade Lithium. Som professionellt psykfall är det precis det man ska prata om. Man kan inte förbereda ett framträdande genom att spackla igen sina sprickor – det är sprickorna som är jobbet.

Och det gäller förstås bloggen också. Det som är svårt att skriva om är sånt som är viktigt att höra. Tar det emot att skriva om boendestödjare och om ensamhet – då är det precis det jag ska skriva om. Känns det pinsamt att berätta om mitt samtal med chefen – då är det just det som ska bli mitt inlägg. Sprickorna är jobbet.

Efter lite funderingar har jag insett att psykfallets kommunikation med omvärlden också hör hemma i en speciell genre. Det är en heltny genre som vuxit fram i de sociala mediernas tidevarv, en slags realtidsgenre. Man skulle kunna kalla den för löpande självbiografi.

Jag tittar ibland på de vloggar (typ videoblogg) min dotter följer och förundras över att så många ungdomar lägger så mycket tid till att titta på när deras youtubers städar skafferiet, rastar hunden eller går till frisören (många betyder i det här sammanhanget hundratusentals, om vi håller oss till Sverige: den youtube-kanal som ligger i topp, Jocke & Jonna, har till exempel 861 000 följare). Youtubers tillhör en ny generation av självlärda kändisar som har den gemensamma nämnaren att de inte har slagit igenom som musiker, dansare, skådespelare eller nåt annat man kan bli störst och bäst på. Det är inga specifika talanger som gett dem deras stjärnstatus – annat än deras självbiografiska begåvning.

Driver du en löpande självbiografisk youtubekanal kommer du väldigt nära dina tittare, och många youtubers blir mer av en kompis än en kändis för följarna. Börjar du titta på en vloggare som Therese Lindgren (790 000följare) har du kanske också fått en förebild, eller till och med en mentor. Therese Lindgren kan tipsa dig om bästa sättet att städa garderoben, göra reklam för den snyggaste väskan och ge förslag på hur du ska lindra din panikångest. I samma vlogg. Högt och lågt. Och hela tiden personligt.

Jag är ännu inte så inflytelserik att nån skulle få för sig att kolla på en vlogg där jag går till vårdcentralen eller åker till återvinningen. Däremot bjuder jag på min psykiska skörhet, precis somTherese Lindgren och många andra modiga unga youtubers. När jag först ställdes inför fenomenet – videos med tonåringar som berättade om sin ätstörning, sin depression eller sitt självskadebeteende – blev jag perplex. Oroad. Förstod de att de bjudit in hela världen till sin personliga ångestkammare? Om de ställt sig i köpcentret mitt under julhandeln hade betydligt färre personer fått ta del av deras privata problem – fattade de verkligen vad de gjorde? Fanns det inte någon gammal hederlig axel att gråta ut mot? Eller var videon helt enkelt ett rop påhjälp?

När jag blivit mer inskolad i genren insåg jagatt jag dragit förhastade slutsatser. Det finns förstås en hel del ungdomar som publicerar saker de i efterhand önskade att de hållit för sig själva, men de etablerade vloggarna, som just Therese Lindgren, verkar ha rätt bra koll på vad de gör. De kan vara personliga, ibland nästan intima – men de är inte privata. De lämnar ut sig, men utan att förlora sin integritet. Kanske gör de helt enkelt som konstnärer och författare gjort i alla tider – använder sitt eget liv som ett redskap i skapandet. Och i så fall kan man ju betrakta en ung kvinnas video om sitt självskadebeteende som ett kapitel i hennes löpande självbiografi. Vilket är nåt helt annat än ett rop på hjälp.

Exakt vad det är som gör skillnaden kan jag inte svara på. Åtminstone inte stilistiskt. Det vore intressant om en litteratur- eller filmvetare kunde upplysa mig om vilka markörer i en personlig text eller video som krävs för att den ska urskilja sig ifrån det gränslöst utlämnande. Inuti mig själv är i vilket fall som helst skillnaden tydlig. Det handlar om distans. Jag skulle aldrig lägga upp en text som jag inte på något sätt också kunde skratta åt. Eller resonera kring. Som har en tråd vidare. Den stillastående pölen av självömkan eller skam är inte publicerbar, den är privat. Men känslan av självömkan eller skam kan bli till en personlig text när jag klarar av att prata om den. Helst skratta också.

Alltså tänker jag fortsätta lämna ut mig själv. Jag tänker vara ynklig på scen och pinsam i bloggen. Men jag kommer inte under några som helst omständigheter betrakta åhörare eller läsare som min axel att gråta ut mot. Det jag säger och skriver är en del av psykfallets löpande självbiografi. Ett oavlönat arbete som jag vet mycket bättre vad det går ut på än det jag fått betalt för i sisådär tjugo år.

Amuletter mot mörkret

I söndagens DN konfronterades jag återigen med myten om den galne mördaren. Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta den, respektabla nyhetsmedier är lika förtjusta i den som sensationspressen. För att inte tala om deckarförfattare. Det är någonting extra mysrysigt med sinnessjuka mördare, det hade redan Agatha Christie förstått på sin tid. Seriemördare säljer.

I ärlighetens namn handlade inte artikeln egentligen inte om mord utan om vrede och våld, men mönstret ser likadant ut. Alex Schulman har kommit ut med en ny bok (Bränn alla mina brev) och i artikeln berättar han om sina morföräldrar Sven och Karin Stolpe som är bokens huvudpersoner. Schulmans mormor Karin hade en hemlig kärleksaffär med Olof Lagercrantz och boken är en ”resa in i släktens mörker”, som journalisten Johar Bendjelloul beskriver det. Det var när Sven Stolpe upptäckte otroheten som situationen blev våldsam, på vilket sätt avslöjar inte artikeln. Fokus ligger på Axel Schulmans beskrivning av hur vreden förts vidare i hans släkt och hur han med boken försöker bryta det arvet.

Inget ont om intervjun eller boken, det är ett intressant tema och en lovvärd ambition. Det är bara den lilla kommentaren som slinker in när Schulman försöker beskriva sin morfar:

”Min tidigare bild av honom byggde på lustiga familjeanekdoter/—/ men nu tänker jag att det måste finnas en psykisk sjukdom i botten. Det var på riktigt något fel på honom.”

Såklart. Det förklarar ju alltihop. Jag menar det skulle vara helt helt obegripligt om grannen Gunnar plötsligt hugger ihjäl sin fru, men får vi veta att han var deprimerad förstår vi ju. Så fort ett oförklarligt vålsbrott begås är det psykisk ohälsa vi pratar om. Det förklarar så bra, det återställer lugnet. Vet vi att det fanns en psykisk sjukdom med i bilden andas vi liksom ut. Då går vi fria.

Om vi nu inte själva tillhör psykfallens skara.

Ibland tror jag vi använder diagnoser som amuletter. Laddade föremål vi håller fram för att skydda oss mot det oanpassliga och obegripliga: barnet som inte kan leka, kollegan aldrig verkar duscha, grannen som flackar med blicken och aldrig svarar på ett hej – och mördaren förstås. Vi plockar fram amuletten och skådar verkligheten genom dess öga. Jaha, det var autism, depression, mani, schizofreni, då vet vi.

Jag gör precis på samma sätt. Sätter ramar runt det konstiga, makar in det i någon av de mallar jag känner mig bekväm med. Precis som med smuts, som antropologen Mary Douglas hade kunnat säga. För henne är smuts kort och gott saker som hamnat på fel plats. Skorna på matbordet, soppan i blomkrukan, blomman på golvet. Ordinära, trevliga ting som bara ägnar sig åt att ligga där de inte ska ligga. Samma sak med naglar, hårstrån och kroppsvätskor – sånt som verkligen används till amuletter. Hur vackert håret än är äcklar det oss när det inte längre fäster vid kroppen. Förr gjorde vi magi av det, nu hämtar vi Ajax och en trasa.

305
Rituella ögon? Hittade i Hågadalen, nån kilometer hemifrån

Kanske är det så vi ser på psykisk sjukdom; som mänskliga obegripligheter, beteenden som hamnat på fel plats. Skratt där vi förväntar oss tystnad, gråt där vi förväntar oss behärskning, infall där vi förväntar oss förnuft. Ajax och trasa. Mappar och arkivlådor. Fasiken, var det kanske bättre förr i alla fall? Lite mer magi åt smutsigheten skulle ju inte skada.

Men det var våld och mord det handlade om. Förövare och offer är alla unika och varje brott en egen vidrighetsberättelse, men en sak gäller för våldsbrott överlag – det är inte bara stigmatiserande att lyfta fram psykisk sjukdom som en förklaring, det är korkat också (psykopati är en annan historia*).

Stigmatisering först. Tänk om Schulman sagt såhär: ”Min tidigare bild av honom byggde på lustiga anekdoter, men nu tänker jag att han måste komma från Afghanistan. Det var på riktigt något fel på honom.” Är en mördare psykiskt sjuk får vi snabbt veta det, men det ska mycket till för att journalisterna ska ange en hens etnicitet. Vilket vore vettigt om avhållsamheten inte bara gällde just detta. För det är klart att precis som psykisk sjukdom kan härkomst i vissa fall få en människa att bli ett monster. Man mördar för att man är svensk och hatar såna som inte är det, eller tvärtom. Men ingen skulle ju komma och påstå att svenskhet förklarade kriminella handlingar. Att vi förstod varför mördaren mördade eftersom vi visste var hen kom ifrån.

Och så korkadhet. Det är visserligen rätt många mördare som har en psykiatrisk diagnos, med bland alla människor med psykiatriska diagnoser finns försvinnande få mördare. Och det fattar ju vem som helst. Det är ju inte så att du blir mördare bara för att du har en psykisk sjukdom. Psykisk sårbarhet förvandlar ingen till ett monster, men den ökar risken för andra typer av problem. Som droger. Och missbruk är, till skillnad från psykisk sjukdom, tydligt kopplat till våldsbrott. Liksom otrygg barndom och tidig inskolning i den kriminella världen.

Vad säger mördarna själva? En forskare vände sig till internerna på rättspsyk för att ta reda på vad de själva trodde låg bakom deras brott. För att bli intagen på rättspsyk måste man självfallet klassas som psykiskt sjuk, men internerna hävdade att sjukdomen inte var huvudorsaken till deras illdåd. Istället sade de att det var deras missbruk, fattigdom eller vrede som fått dem att mörda.

Med andra ord: om du växer upp i slummen, blir slagen av farsan och mobbad av kompisarna, serveras gängbråk på lekplatsen och blir pådyvlad din första fix innan du är femton är risken stor att du så småningom tar ett rejält kliv utanför lagens ramar. Alldeles oavsett om du är ett psykfall eller inte.

Min bror Sam-Staffan påminde mig om den där flygkaptenen som avsiktligt kraschade sitt plan i Alperna. Minns ni honom? Det var våren 2015. 150 passagerare satt på ett plan från Barcelona med destination Düsseldorf när en av flygkaptenerna låste in sig i cockpit och med avsikt styrde planet rakt in i bergen. Samtliga passagerare avled. Några dagar senare kom avslöjandet från Lufthansa: flygkaptenen åt antidepressiva!! Precis som 1 000 000 svenskar (enligt Socialstyrelsens läkemedelsdatabas). Om inte SAS sedan dess gjort en noggrann utredning och utrensning bland sin personal borde vi förmodligen inte göra några flygresor.

I DN-artikeln berättar Alex Schulman att han påbörjade sitt bokprojekt om morföräldrarna för att undersöka sin egen ilska. Det hade plötsligt slagit honom att hans barn faktiskt kunde bli rädda för honom och det skrämde honom. Det han säger om föräldraskap träffar mig, rakt in i mamma-hjärtat:

”Man kommer att skada sitt barn. Att vara förälder handlar om att minimera skadan.”

Jag är mamma, dotter, syster, vän – alltså kommer jag att såra och skada. Bara för att jag kommer med min historia, min begränsade förståelse, mina ohejdade vanor och later.

Jag kommer såra för att jag roffar åt mig alla kakorna vid kaffebordet; eller för att jag trycker i mig varenda smula av resterna när alla gått hem.

Jag kommer skada för att jag är den som alltid stormar in som en bullrande paradorkester och brölar de mer beskedliga ut ur rummet; eller för att jag är den som envisas med att ligga och trycka som en gas strax över golvet, som en osynlig men påtaglig obehaglighet.

Jag kommer orsaka förödelse för att jag är en gränspolis eller en medlöpare, en barrikad eller en översvämning; en igel eller haj – på något sätt är jag alldeles garanterat inte som jag ska. Trots att jag är ett psykfall och inte en mördare. Kanske borde vi säga så om oss själva ibland:

Det är på riktigt något fel på mig.

Och göra så gott vi kan.

 


* Psykopati har en tydlig koppling till vissa våldsbrott, men det är en personlighetsstörning, någonting man föds med till skillnad från sjukdomar som depression och schizofreni. En depression gör dig sårbar och mindre förmögen att ta vara på dig själv. Som psykopat är du tvärtom hård och känslokall och du har lätt att skaffa dig makt och inflytande, just på grund av din störning. Manipulation, förtryck och våld är nämligen psykopatens modersmål.

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Jag är inte en bot

Eller: Politikern och psykfallet.

Jag insåg en sak när jag satt i bilen igår. Far hade hämtat mig i Borlänge och vi var på väg mot Leksand. Landskapet var höstligt på det där krispiga sättet, som ett moget äpple, och jag satt och funderade lite sådär halvmedvetet över valresultatet. Eller egentligen inte över politik och regeringsbildning, jag grunnade nog mer på vad som är på riktigt. I twitter-botarnas och trollfabrikernas tidevarv är det ju inte så lätt att veta. Det den ena sidan presenterar som fakta avfärdar den andra som lögn och förtal. Det som ser ut som en gräsrotsrörelse på facebook kan lika gärna vara resultatet av hybridkrigföring, opinionsförändringar administrerade av legoknektar som är villiga att sälja sina likes till vilka ideologier som helst. Trollarméernas övergripande syfte är att göra samma sak som antikens romare gjorde: söndra och härska, ställa grupper mot grupper för att kunna ta makten över allihop.

Det är riktigt otäckt. Men också filosofiskt intressant, inser jag precis nu när jag skriver (en insikt inuti insikten, ni får ha lite tålamod med mig här – jag kommer till psykfallet). När jag var student på 90-talet hade vi många diskussioner kring ontologi och epistemologi, kanske för att vi befann oss i något slags gränsskede. Medan våra professorer var skolade i en mer faktaburen tradition slängdes vi in i ett postmodernt tumult, och var tvungna att ställa oss frågan om det ens fanns några fakta. Filosofisk crash course: ontologi handlar om hur verkligheten är beskaffad, epistemologi handlar om hur vi kan nå kunskap om den. De mest fundamentala frågorna är 1) existerar världen oberoende av den som betraktar den och 2) kan vi komma åt en objektiv kunskap om den, fri från de föreställningar vi har med oss.

Jag älskade de här hårklyverierna! De kognitiva brottningsmatcherna gjorde mig alltid upprymd, kanske för att de var så lyxiga i sin totala onyttighet. Jag minns att vi satt på Williams med varsin öl och att jag satte flaskan i bordet så att min Kilkenny skvätte: ”finns det en objektivt flaska här – eller skapar jag en version av flaskan när jag smäller ner den i bordet?”. En ontologisk klassiker, mer känd i den lite klyftigare trädvarianten: om ett träd faller i en urskog där det inte finns några djur eller människor som kan höra – kommer det då bli ett brak när trädstammen slår i marken?

I slutänden landade jag oftast i någonting i stil med: ”jo, det är klart att flaskan finns även när jag inte dricker ur den (typ ontologisk realism), men jag kan aldrig vara säker på att flaskan är precis sån som jag tror att den är (typ epistemologisk relativism)”. Med andra ord: även om verkligheten är någorlunda självständig i sitt existerande kommer vi alltid att betrakta den utifrån någon slags synvinkel.

Insikten om det relativa kändes fräscht och dynamiskt på nittiotalet. Det blev en ögonöppnare, fick forskningsvärlden att stanna upp och erkänna: jag har visst bara studerat svansen på elefanten, det finns en hel del annat. Genusperspektiv till exempel. Det behövdes feministiska forskare för att få den tunga vetenskapliga skutan att sakta vända på nosen. Jaha – kvinnor har också funnits förr i tiden, är också religiösa, utövar också makt och kommunicerar också med varandra. En jättebra nosvändning.

En så bra nosvändning att jag utan tvekan håller med min vän som ondgjorde sig över sin manliga akademikerkollegas klagomål: ”Han håller på och gnäller över det ’ständiga pratandet om kvinnors perspektiv’, så till sist bad jag honom komma tillbaks om hundra år. Då kanske vi börjat fylla igen forskningsglappet efter ett par milleniers pratande om män”. Det ligger en epistemologisk insikt bakom kommentaren, och inom feminismen kallas det ”könsblindhet”. Det är ju inte så att frågan om kön har fått betydelse först nu, det är bara det att det manliga könet har varit ett så självklart fokus att man inte behövt tänka i termer av kön.

Men ontologi? Kan man dribbla med verkligheten hur som helst? Ja, som student på nittiotalet upplevde jag det mest som ett skojigt jonglerande. Nu känner jag snarare ett diffust obehag – frågan om varandet framstår inte längre som akademisk grannlåt. Det är som att vi har hamnat i något slags märkligt bakvatten. Insikten om att våra perspektiv formar världen har varit fullständigt avgörande. Nu har perspektiv och synsätt blivit en vara. De har blivit så orelaterade till verkligheten att man kan konstruera inte bara åsikterna i sig, utan också de som förfäktar dem. Trollen. De tycker ingenting, de är på låtsas.

Man kan till och med omvända människor man aldrig haft kontakt med till en åsikt de aldrig omfamnat och aldrig uttalat sig om. Som till exempel följande klipp med Barack Obama. Detta kallas för ”deep fake”. Medan man tidigare kunde tala med djupt allvar kan man idag alltså tala med djup falskhet. Smaka på den… ”Hon tog hans händer och såg honom djupt i ögonen, blundade helt kort, som för att samla sig, och sade sedan med djupaste falskhet: jag älskar dig”.

Mot den här sortens manipulation krävs ett starkt psykologiskt försvar (jag älskar den oavsiktliga referensen till psykoanalytisk teori!) och till min förvåning beskriver professor Robert Egnell på Försvarshögskolan detta i extremt smarta termer ( (i Aftonbladet 3 februari): en främmande makt skulle inte få något större inflytande i Sverige om inte det svenska samhället varit så polariserat. Därför måste försvarsinsatserna sättas in just där:”Vi måste jobba med oss själva, skapa tillit mellan individer och till staten. /…/ Då får vi försvarsstyrka”.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men tack gode gud för försvaret! Det är ju fantastiskt – inte minst detta att vi måste ”jobba med oss själva”. Lite flummigt uttryckt kanske, men låt mig hjälpa Robert lite på traven: att jobba med sig själv kräver introspektion, vilket innebär att utsätta sig för risken att möta en svagare, konstigare, otrevligare sida av sig själv. Så länge man inte jobbar med sig själv kan man leva i vanföreställningen om att man är smartare och godare än de flesta; att om alla bara var mer som en själv skulle inte bara Amerika utan hela världen bli ”great again”.

Att få upprättelse och hitta sin inre styrka är naturligtvis viktigt, men man ska inte underskatta betydelsen av att inse hur ynkliga och beroende vi är av varandra. Vi bygger alla skal för att täcka över vår skröplighet, vilket är helt naturligt, kanske gömmer vi oss bakom en yta av proffsighet, ironi, främlingsfientlighet eller effektivitet. Ju tjockare lager av spackel, desto svårare att tränga igenom. Och det är klart att det är läskigt att blotta sig efter år av knytblus, hakkors eller symetriska arkivmappar. Ingen vet vad som händer när masken faller av och ingen vill bli förödmjukad. Men landar man i ödmjukhet landar man mjukt, ett sådant fall tar ingen skada av. Dessutom måste det väl vara den bästa psykologiska försvarsinsats man kan göra för vårt fosterland (eller hur Robert?).

potatis 3
En sån här potatis kan du lita på, den är inte konstigare än den ser ut. (Foto: Tildelo Stålhandske)

OCH (nu kommer jag äntligen till min stackars poäng…), i detta arbete borde vi inspireras av våra psykfall. I en tid där de ytligaste tweets kan dölja ett djup av välplanerad politisk manipulation och de varmaste uttalanden kan gömma en ”djup falskhet” kan du trots allt lita på psykfallet. Den pinsamma människan i din omgivning kan du alltid lita på. För det som förenar alla trollfabriker är att de förskönar och kastar skit, och det finns ingen som helst anledning att sätta upp en hel stab av kontorsnissar för att prångla ut budskapet att du är galen. Jag kan inte komma på en enda en i hela världen som skulle göra det. Jag tror faktiskt det är en sak vi kan vara objektivt säkra på: inget troll svartmålar sin uppdragsgivare. Det är mycket rimligt att misstro någon som prisar sig själv i alla tonarter, oavsett om det är en president eller ett kommunalråd. Men om jag blottar mina svagaste ynklighetsfläckar – då kan du lita på att jag talar sanning.

Vid TV-debatten innan valet stod våra partiledare och himlade med ögonen åt sina motståndares kommentarer och bortförklarade all kritik. De försökte alla prångla ut bilden av att just deras ledarskap, deras parti, deras politik var ofelbar, aldrig hade gått på några blindgångare och att motståndarnas förslag till lösningar bara var värda en utfrysningstaktik man enkelt kan hitta på skolgården. Ingen hade fel, alla hade rätt. Tänk er då en riksdag av psykfall, sådana som kvalificerat sig genom att visa sin sårbarhet och genom att arbeta med sig själva (ja vi kan nog slänga in en hel del kulturella och HBTQ-minoriteter här också); tänk er 349 mentala atleter samlade för att leda nationen. En kvalificerad gissning är att vi skulle få en rätt annorlunda politisk situation. Instabil, ineffektiv och alldeles… alldeles underbar! För vi skulle lägga vårt förtroende i händerna på människor som verkligen vet att de inte är så särdeles fantastiska och som har slutat upp med att låtsas någonting annat.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Talar du psykiska?

Detta är sista delen av min sommarföljetong om kultur, sjukdom och personlighet (här hittar du del ett, två och tre).

Alltihop började med en läsarfråga: var går gränsen mellan störning och personlighet? Det är en sådan där bra fråga, som det inte går att svara på. Den väcker bara en massa nya frågor. Och associationer – som stugbyn och sinnessjukhuset. Jag tycker båda exemplen är superspännande. Särskilt om man ställer dem mot varandra.

Jag menar, tänk om flicklägret utspelade sig i 1880-talets Frankrike. Kanske hade vi inte bara gråtit, utan också drabbats av besynnerliga kramper och kroppsförvridningar. Och tänk om Blanche skulle ramla in på Uppsalas psykakut 2018. Hon skulle förmodligen inte förevisat några av de symptomen. Varför? Jo, för att varje kultur och tid tillhandahåller sin palett av känslo- och sjukdomsuttryck. Varje samhälle har sin meny av symptom som det lönar sig att servera.

Vadå, så ingenting var på riktigt? Blanche och lägerflickorna spelade bara charader?

Absolut inte. Men berättelserna ställer frågan på sin spets: vad är en verklig störning, och vad är kulturella trender och personlighetsdrag?

Och svaret är förstås att det inte finns några entydiga gränser. Man kan inte få några andra sjukdomar än dem som ens kultur erbjuder. Man kan inte ens få cancer om det inte finns cancer (då får man något annat)! ”Den vandrande livmodern” som ansågs ligga bakom 1800-talets ”hysteri” existerar inte längre. Vi blir inte längre ”koleriker” eller ”flegmatiker” och ingen modern läkare undersöker balansen mellan blod, slem och galla. Däremot kommer ingen ifrågasätta oss om vi säger att vi har ”ADHD”, är ”bipolära” eller lider av ”utmattningssyndrom”.

Idag finns det blodprov och röntgen och grejer som kan avgöra om vi har cancer eller inte. För psykiska sjukdomar finns ingenting. Därför är vår tids psykdiagnoser bara försök att ringa in problem som läkarna strängt taget varken kan se eller ta på. Precis som det var med hysteri.

Och när det inte finns några blodprov att tillgå kan din läkare inte göra någonting annat än att ta dig på orden. Vilket betyder att du måste vara bra på att berätta och att din läkare måste vara bra på att lyssna. Och vad är förutsättningen för ett bra samtal? Att vi förstår varandra. Att vi tolkar ord, hållning, gester, tonfall och mimik på ungefär samma sätt. Vilket kräver gemensamma kulturella referensramar.

Bham!

När någon beter sig obalanserat eller sinnessjukt så är det inte antingen en fråga om personlighet/mode/teater eller en fråga om ”verklig” sjukdom. Gråt, krampryckningar, panikattacker, gröna-händer-hallucinationer är inte bara manifestationer av inre psykiska tillstånd, de är också en form av språk. Vi lär oss att uttrycka våra själsliga sår i begripliga former. Och vi kan inte göra någonting annat om vi ska bli tagna på allvar.

Fast när plötsligt en massa snälla och välartade flickor bara sätter igång och gråter hysteriskt – då måste det väl bara handla om grupptryck i alla fall?

Ja, det är ett sätt att se det. Att det bara handlar om att väcka uppmärksamhet. Och så tänkte säkert några av ledarna för flicklägret, som utfärdade ett förbud mot gråtandet (fick jag veta av några bloggläsare som också var där!).

Men ser man symptomen som ett språk kan man tänka åt andra hållet. Och så tänker jag. När ett språk växer fram och blir accepterat (oavsett om det gäller ett läger eller en hel era) kan det bli en kanal för att uttrycka sådant som tidigare inte uppmärksammats eller tagits på allvar.

Gråtande kvinna
Stora flickor behöver också gråta ibland.

Exemplet från de mörka Orsa-skogarna handlar ju strängt taget inte om psykisk sjukdom, men det handlar om språk och lidande, i någon form. Jag tror att gråtlägret gav oss någonting så enkelt och viktigt som en chans att gråta ut, och en möjlighet att stå i centrum för andras omsorg en liten stund. Att gråtandet blev en sådan ”farsot” på lägret berodde förmodligen på att vi hade rätt mycket flicksorger uppbunkrade. Sådant som vi inte haft möjlighet att släppa ut tidigare. Från det perspektivet var kanske gråthysterin en välsignelse, jag menar – hellre ett gråtläger än en epidemi av självskadebeteende.

Men finns ett alltid ett underliggande budskap bakom depressioner?

Såklart inte. Människors lidande är komplext. Mina depressioner vill oftast inte säga någonting. Men för att få hjälp måste jag säga någonting. Inte minst hos doktorn.

MADRS är ett självskattningsinstrument som används över hela världen för att diagnosticera depression. Jag har fått fylla i det sjutusentrehundraförtioelva gånger. MARDS består av ord. Ord som jag måste använda för att skatta mitt personliga kaos. Skattningar som blir siffror på en skala. Siffror som läkaren måste tolka. Tolkningar som ska översättas i antal piller per dag. Det gäller att tala flytande psykiska.

Därför är det superviktigt att jag vet exakt vad orden på formuläret betyder för mig och för läkaren. Till exempel:

  • Känner jag mig genomgående nedstämd och dyster eller är jag totalt nedstämd och olycklig?
  • Har jag en mycket stark känsla av oro eller rent av outhärdliga ångestkänslor?
  • Klandrar jag mig själv och tycker att jag är mindre värd eller grubblar jag ofta över mina misslyckanden och känner mig mindervärdig?

Vem kan svara tillförlitligt på sådana frågor? Inte jag. Men efter ett tag blir man expert på exakt vad man ska kryssa i för rutor för att få den vård som man vet att man behöver. Vilket är det viktigaste för alla människor som lider. Alltså lär man sig språket. Alltså är störningen och kulturen och personligheten och politiken och diagnoskriterierna och vårdapparaten och möjligheterna att gråta ut oupplösligt förbundna vid varandra.

Och där tänker jag stanna för den här gången. Frågan är bara om jag talar samma språk som ni. Det vill säga – var detta ett någorlunda begripligt svar på den ursprungliga frågan?

Fast jag kan inte låta bli att stoppa in en annonsbild från den gamla goda hysteri-tiden. Ibland önskar man nästan att man kunde plocka tillbaks lite begrepp och behandlingar. Tihi.

Livmodermassage
Jag lovar – detta var verkligen en etablerad metod på den tiden! För den som inte sett filmen ”Hysteria” kan jag upplysa om att denna behandling syftade till att ge kvinnan ”paroxysmer”, vilket visade sig väldigt välgörande och populärt. Kvinnor hade nämligen ingen sexualitet på den tiden, och förmodligen ett uselt sexliv.

Hysteri i salongen

Detta är del tre av fyra i min sommarföljetong om kultur, psyke och personlighet (här hittar du del ett och del två). Den här gången ska vi bege oss till Paris. Året är 1880 och vi befinner oss på sinnessjukhuset la Salpêtrière.

Föreläsningssalen är som vanligt fylld till bristningsgränsen av mörkklädda herrar. Stämningen är entusiastisk, nästan febrig. Trots att det hitintills bara har varit en vetenskaplig genomgång som vilken som helst vågar ingen ta blicken från podiet – scenen för den uppvisning alla talar om. De celebra gästerna som rest till Paris enkom för detta tillfälle trängs med lokala läkare och kandidater. I första raden sitter en kirurg som inte hunnit få av sig sitt förkläde. Längst bak i rummet sitter en skäggprydd man med cigarr som några känner igen som den där österrikaren – visst var det Freud han hette?

När Blanche Wittman gör entré går ett sus genom publiken. Alla har hört talas om henne – stjärnpatienten. Sinnebilden för den plågade kvinnan. Och hon är verkligen vacker – bräcklig och eterisk som en blomstängel i sin tunna klänning. Det djupa dekolletaget avslöjar en bit av barmen, lika vit som hennes klädsel. Hennes själsliga lidande står som skrivet på hennes klara panna, men hon håller huvudet rakt på den långa, smala halsen.

Professorn, Jean-Martin Charcot, tar emot henne med en faderlig hand och leder fram henne på estraden. Där står hon sedan helt stilla och tittar allvarligt och lite blygt ut mot församlingen. Somliga är djupt skeptiska mot professorns nydanande teorier inom neurologin, men de herrar som inte tillhör hans beundrare är lika ivriga att få se dagens föreställning. Charcot har inte bara förklarat sin teori om hysterin och dess symptom, nu ska han demonstrera den med hjälp av sin hypnotiska metod. Med hjälp av Blanche ska de få se den epileptiska fasen, faserna av förvridning, passion och delirium med egna ögon.

Charcot påbörjar sin hypnos och Blanche försätts i trance. De herrar som befinner sig längre bak i rummet trängs för att se bättre. Professorn talar lågmält och suggestivt till kvinnan, som inte tycks registrera något annat än hans röst. En assistent står strax bakom Blanche och när anfallet börjar fångar han upp henne. Hon genomfars av krampryckningar och spasmer. De åhörare som haft att göra med epileptiker känner väl igen symptomen. Efter en stund följs anfallet av dramatiska och bisarra rörelser, nästan som om hon vore akrobat vid en cirkus. Vid ett tillfälle kröker Blanche ryggen så djupt bakåt att den nästan ser ut att kunna gå av. Samtidigt grimaserar hon, sträcker ut tungan och spärrar upp ögonen som om hon vore besatt av demoner.

A clinical lesson at the Salpêtrière
A clinical lesson at la Salpêtrière av Pierre Aristide André Brouillet

Charcot fortsätter hela tiden ge patienten sina instruktioner och plötsligt hänger hon slappt i assistentens armar. Blusen hasar ner så att den vita axeln blottas. Då spricker ett saligt leende fram på hennes läppar och ett extatiskt uttryck tänds i ögonen. Hon sträcker upp armarna som i bön, knäpper händerna och strålar hänryckt och lycksaligt. Samtidigt sveper kjolen böljande kring hennes ben som om hon rörde underlivet fram och tillbaks. Slutligen stillnar hon, ser sig förvirrat omkring och plockar osäkert på halslinning. Hon pratar och mumlar, men inga begripliga ord kommer över hennes läppar. Till sist avslutar Charcot hypnosen och då står hon där igen. Lugn och samlad som när hon först kommit in.

Publiken andas samfällt ut. Kanske några fortfarande tvivlar, men alla är djupt gripna och fyllda av sympati för den stackars unga kvinnan. Och det finns inte en man i församlingen som inte skulle vilja behandla en sådan patient.

Berättelsen låter bisarr, men den bygger helt på verkliga händelser och karaktärer. Googla på Blanche Wittman och Jean-Martin Charcot om ni inte redan har hört talas om dem (det är också dessa vi ser på målningen ovan)! Det ska tilläggas att även om den här passusen målar bilden av Charcot som en fullfjädrad charlatan så var han också en framstående neurolog och har gett stora bidrag till vetenskapen. Han upptäckte och har gett namn till flera neurologiska sjukdomar, bland annat ALS som också kallas ”Charcots sjukdom”.

I nästa inlägg, det sista i min sommarföljetong, kommer jag att försöka sy ihop mina två berättelser om hysteri (hur nu det ska gå till…) och knyta ihop säcken kring läsarfrågan om personlighet och störning. I alla fall för den här gången.

 


Jag har förstått att en del inte förstått att man kan få notis om mina upplägg även om man inte är så aktiv på Facebook. Klicka på knappen ”Follow” längst upp i högerspalten och ange din epostadress så kommer ett mejl när jag lagt upp något nytt.

O, så djup och så tragisk jag är!

LÄSARFRÅGA: Var går gränsen mellan störning och personlighet?

Jag kanske inte är ett psykfall egentligen – jag kanske bara är en drama queen? Kanske handlar mina plågor om att jag har en lite gränslös läggning och en tendens att se livet i svart? I så fall borde jag skicka diagnosermanualerna och klippkortet på apoteket till återvinningscentralen. För om alltihop sitter i min personlighet måste jag ju bara rycka upp och skärpa ihop mig. Skaffa mig lite disciplin. Bli en lite bättre människa.

Gränsen mellan diagnos och personlighet är en fråga med väldigt många bottnar. Bara ordet ”personlighet” väcker en massa frågor i mig. Jag är till exempel rätt skeptisk till att det skulle finnas någon ursprunglig eller sann Maria, gömd i en mystisk kärna av mig själv. Jag ser personligheten mer som en process. Någonting som händer snarare än är. Ett verb rent av: vi har inte en personlighet, vi ”personlighetar” oss. Typ. Vilket gör det väldigt svårt att skilja identiteten från viktiga livshändelser. Som att få en diagnos. En så definierande händelse kommer alltid att göra någonting med vårt personlighetande, oavsett om vi lägger till diagnosen på vårt visitkort eller om vi gömmer undan den i en byrålåda.

Diagnosen har man på gott och på ont. Den kan bli en sanning, användas som maktmedel, skapa identitet och tillhörighet, och fungera som språk eller redskap. Med andra ord – ett riktigt skojigt ämne! Som säkert kommer vattna många kommande bloggplantor.

Just nu tänkte jag backa bandet till slutet av 80-talet, när jag var tonåring och gick omkring med herrock och tvärrandiga strumpbyxor. En tid då galenskap var lite på modet, och själslig labilitet kunde fungera som statushöjare. Inte bland alla. Många av mina vänner ställde sig helt oförstående till psyko-snacket och vi andra satt naturligtvis inte och skröt om våra barndomstrauman hela dagarna. Det var orkester och kör också. Jazzdans, simträning, musikal och anti-apartheidrörelse.

Men i de mer själsliga sammanhangen, bland dem som var intresserade av Livet, Döden och Existensen – där var det liksom lite tjusigt att skriva besynnerliga dikter, fylla skissblocket med mardrömsbilder, svälta sig eller skära sig i armarna. Det tydde på att man var ”djup”, på något diffust konstnärligt vis. Det begåvade en med en aura av spänning och tragik. Man hade det svårt, var sårbar – men också erfaren, märkt av livet redan vid så unga år. Hade man varit på psykakuten eller gjort ett självmordsförsök gav det naturligtvis extra poäng.

Jag ger mig själv tillåtelse att raljera här eftersom det främst är mig själv jag ser i backspegeln. Men att det går mode i ett sätt att definiera sig själv, att leva ut sin personlighet, betyder som sagt inte nödvändigtvis att ens upplevelser är påhittade. Det handlar snarare om ett sätt att skapa sin personlighet, ett sätt att personligheta. Med andra ord: sårigheten, ångesten och nedstämdheten som fanns bland många av mina vänner var inte på låtsas. Men den tog plats på en scen, den regisserades utifrån en viss dramaturgi. Som alla viktiga upplevelser gör.

002
Är sjukdomen min mask, min identitet, min hemlighet?

Att deppighet kan bli ”inne” säger någonting om den luddiga gräns som kringgärdar psykiatrisk sjukdom. Det handlar inte bara om ett samspel mellan personlighet och diagnos – kultur och tidsanda spelar också roll. Och då menar jag kultur som alla de sätt att vara människa på som vi helt automatiskt lärt oss genom att växa upp i ett visst sammanhang. Hur man rör sig, hur nära man står varandra när man pratar, hur högt man talar, hur mycket man gestikulerar, vilka slags ord man använder, hur man grimaserar, vilka känslor man låter bli synliga och på vilket sätt.

Tänk på sorg till exempel. Sorgen är en universell upplevelse som väl drabbar i stort sett alla människor någon gång i livet. Men att sörja ter sig helt olika i olika kulturer. I Sverige skriker vi inte och gråter högljutt vid begravningen. Vi kastar oss inte på backen och river vårt hår, vi smörjer inte in oss med jord eller aska. Vi är inte fostrade till att sörja på det sättet och skulle vi göra det skulle vi förmodligen skickas till psykakuten.

De psykiatriska diagnoserna är, på samma sätt som våra uttryck för sorg, indränkta i kultur. De är omöjliga att ens se utan att ta det kulturella sammanhanget i beräkningen. På ett helt annat sätt än fysisk ohälsa. Som till exempel ett benbrott.

Orsak: du ramlar i slalombacken.
Symptom: du får hysteriskt ont och kan inte stödja på benet.
Undersökning: röntgen visar att benet är av.
Diagnos: fraktur.

Vid depression eller mani är symptomen det enda vi har. Orsakerna kan bara anas i ett psykologiskt och biologiskt töcken. Diagnosen baseras enbart på de symptom patienten själv presenterar vid undersökningen. I själva verket är symptomen det enda psykiska sjukdomar (än så länge) är. Vad som räknas som en psykisk sjukdom och vad som hamnar på personlighetskontot är därför en förhandlingsfråga.

Ja. Precis just det: en förhandlingsfråga. Och när kultur och mode skiftar gör också symptomen för psykisk sjukdom det. Liksom bevekelsegrunderna för att bli klassad som sjuk (eller ”djup”).

Jag tänker illustrera det hela med två berättelser från olika sekler – från 1980-talet respektive 1880-talet. Vi ska kika in i stugorna på en lägerskola för flickor, mitt i de mörkaste dalaskogarna; och så ska vi besöka föreläsningssalen på ett sinnessjukhus i Paris. Men det blir en liten sommarföljetong. Följande avsnitt kommer på söndag och då ses vi på Hamregården utanför Orsa!

 


Jag har en lista med läsarfrågor som jag stoppar in emellanåt. Har du något du vill att jag tar upp? Skicka gärna in dem så lägger jag till dem. När jag fått lite kött på benet blir det ett inlägg!

Jag har ett förflutet som god

Jag har ett förflutet som god människa. Som kristen och snäll. Det är rätt länge sedan. Då tyckte jag synd om. Bad för. Ömkade de stackare som livet for illa med. Jag var, som man säger, ”snäll”. Tack och lov har jag jobbat bort det värsta. För snällheten har många sidor, och en av dem är riktigt stygg.

Att vara snäll handlade i min värld om att höra till dem som gjorde rätt. Som befann sig på rätt sida om skranket. Som var goda. Och för att kunna vara god krävs ju någon att idka sin godhet mot. Tiggare, flyktingar, svältande barn – ju syndare det var om dem, desto snällare var man när man hjälpte. Även om det bara handlade om att inkludera dem i sin förbön: ”Vi ber för dem som svälter någonstans långtbortistan”.

Snällheten innebär med andra ord ett överläge. Den kan bli en klappa-på-huvudet-moral. Och till sist kröna en med duktighetens förgiftande krona.

Det får lov att bli en sedelärande berättelse här, för att förklara. Fast det tar emot, för det är en historia där jag inte direkt visar mig i min bästa dager… Men ni har väl lärt er min inställning vid det här laget: känns någonting pinsamt tar jag det som ett tecken på att det behöver berättas.

I alla fall. Den här lilla berättelsen utspelar sig på mitten av åttiotalet när jag gick i högstadiet. I parallellklassen fanns det en kille som kallades Tjalle (säger vi). Jag tror vi hade franska ihop. Tjalle var en sådan där skuggfigur som aldrig någonsin gjorde något väsen av sig. Han hade några kompisar, men de rörde sig alltid i marginalen. Försvann i bakgrundsbruset. Han var en person som det inte ens lönade sig att mobba. Just därför fascinerande han mig. Ungefär på samma sätt som en underlig insekt kan fascinera. Vad gör den där på fönsterblecket? Vart är den på väg egentligen? Vet den ens om att den är på väg någonstans?

När jag försöker minnas Tjalle ser jag framför mig ett lite pussigt och blekt ansikte. Anletsdrag som såg ut att ha hällts över huvudet, så att allting liksom hängde lite nedåt. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg en glimt i hans ögon eller hörde honom skratta. Jag tror han bodde ensam med sin mamma och jag kommer specifikt ihåg att hans mamma arbetade som städerska (vilket per definition innebar att vara av en sämre sort i min värld). De hade nog inte så gott om pengar för hans kläder var lika bleka som hans anletsdrag.

Själv tillhörde jag pluggisarna. Hade glasögon och ingen riktig koll på vilka popgrupper man skulle lyssna på eller hur tajt jeansen skulle sitta. Nej, jag var aldrig en av de coola, tuffa eller snygga, men jag var nästan alltid bäst. På allt utom gympa och slöjd. Och jag var väl medveten om detta. Tjalle hade inte något riktigt öknamn så vitt jag kan minnas, men jag kallades ibland för ”Bibelormen”. En fyndig (?) sammanfattning av min persona: en kristen plugghäst med glasögon. På kvällarna bad jag, som den kristna flicka jag var. Mest för folk i fattiga länder. Jag hade dimmiga föreställningar om deras plågor men kunde ändå klämma ur mig några tårar ibland i mitt heroiska medlidande.

Tjalle förekom aldrig i mina böner. Jag tror aldrig jag ens tänkte på om han led av sitt utanförskap. Svältoffren som jag såg på TV, barnen med uppsvällda magar, de utmärglade mödrarna som viftade bort flugor från sina spädbarns ögon – deras lidande var så fruktansvärt att det nästan var… storslaget. Ett självklart mål för min snällhet. Tjalle var bara misslyckad. Och han var alldeles för nära inpå.

En lunchrast när vi stod och hängde på asfaltsgården, jag och mina kompisar, kom vi att prata om Tjalle. Jag minns inte vad vi sade, men det var förmodligen ingenting trevligt. Och plötsligt, sådär plågsamt ocensurerad som jag alltid varit, utbrast jag:

”Varför existerar egentligen Tjalle? Vad är meningen med att han finns?”

Mina kompisar bara stirrade på mig – hur kunde jag säga någonting så elakt? Man kan väl inte ifrågasätta en människas rätt att existera? Jag skämdes naturligtvis omedelbart. I synnerhet som pojken jag var förälskad i var den mest indignerade. Men jag hade inte fått svar på min fråga. För inuti mig var logiken fortfarande tydlig: Tjalle tillförde ju ingenting. Han skulle aldrig bidra med någonting speciellt till samhället. Han hade inga gåvor eller talanger. Han var ful och tråkig. Han var inte ens tillräckligt tragisk för att vara värd mitt medlidande. Jag fick inte ihop det.

Puh! Detta var nog det absolut pinsammaste jag skrivit hittills. Vilket litet präktigt, beskäftigt odjur jag var! Snällhetskoftan i rosa mohair skylde inte den elitistiska undertröjan särskilt väl. Eller alls.

Jag får försöka se på mig själv med en förlåtande blick. Jag var trots allt bara tonåring. Jag hade inte greppat det där med människovärde än (herregud…). Godhet var viktigare. Och för mig var det någonting större, någonting som handlade om jorden och himlen och helvetet. Någonting som handlade om ”vi” som ber för ”dem”. Snällheten, som alla söndagars gudstjänstbesök präglat in i min naiva flicksjäl, den kom med rätten att se ner på, och rätten att välja objekten för mitt medlidande.

Vad är då botemedlet för denna villfarelse?

Psykisk sjukdom. Det är en alldeles överlägsen kur. Oöverträffad. Annan ego-vandalisering kan också prövas. Se helt enkelt till att hitta något som kan mala ner din stolthet och pulvrisera din självgodhet. Som kan förinta dina möjligheter att upprätthålla fasaden och annihilera ditt goda anseende. Det brukar hjälpa.

Efter tre inläggningar, fjortielva sjukskrivningar och med ett medicinskåp som bågnar av härliga droger är det svårt att känna sig så värst mycket bättre. Än någon. Je suis Charlie sade vi för tre år sedan. Idag blir mina avslutande ord:

Jag är Tjalle.

 


Min kristna fostran också burit ätbar frukt, och på ett rätt besynnerligt vis. Den kristna kärlekstanken har faktiskt fungerat som motgift till den kristna snällhetstanken. Men mer om det i ett senare inlägg.