Sakral skamvrå

Alltså… jag sade att det skulle bli tre delar av mitt syndtyckarepos. Sedan kom en väldigt bra läsarfråga (läsarfrågor är alltid välkomna!). Frågan handlade om “övervänlighet”. Ett underbart ord som läsaren själv definierar: “en påklistrad vänlighet som egentligen inte kommer från hjärtat, utan nästan är nedlåtande”. Jag kom ju in lite på det där med vänlighet och medlidande i mitt förra inlägg och det är knepigt. Ibland kan vi känna oss snuvade på folks medkänsla, ibland tycker vi oss inte ha rätt till den och vissa former av synd-tyckande vill vi helst vara utan. Övervänligheten tillhör den sista kategorin. Den gör mer ont än gott. Är du ett psykfall är risken stor att du blivit utsatt för den rätt ofta. Du kan utveckla allergiska symptom och dina vänlighetseksem gör dig mycket skicklighet i att detektera den.

Är du allergisk mot övervänlighet finns det ett ställe du framför allt ska undvika. Kyrkan. Jag är själv inte (längre) troende men har stor respekt för människors andlighet och vet kyrkorna utför mycket viktigt arbete. MEN (ni kände nog att det var ett men på väg där…), den kyrkliga miljön kan ibland bli en grogrund för övervänligheten.

Jag lyssnade en gång till en föreläsning av Stadsmissionens direktor Margaretha Svensson Paras. Hon sade en sak som fick mig att hoppa till i stolen, för det stod liksom på kant mot alla mina föreställningar om vad kristlighet handlar om. Jag minns inte exakt ordalydelsen, men det var något i stil med att godheten är någonting vi ska akta oss för.

Det låter ju inte riktigt klokt. Precis som många av Svenska kyrkans engagemang går ju hela Stadsmissionens verksamhet ut på att hjälpa dem som har skuffats undan av samhället. Men när Margareta fortsatte sin föreläsning förstod jag att det inte var generositeten eller medmänskligheten hon talade om. Den behöver vi hur mycket som helst av. Det var snarare godheten som attityd. Som min postkoloniala kompis säger: ”Det farligaste som finns är en människa som tror att hon är god”. En människa som tänker typ “jag är en god människa och det är därför jag är så himla duktig och källsorterar, sparar i etiska fonder och pratar med konstiga psykfall (ju konstigare de är desto godare är jag)”.

En ambo. Det är här man ber för psykfall och andra stackare.

Risken att drabbas av godhetsattityden just i kyrkan är som störst i den del av gudstjänsten som kallas förbön. Det är då man ber för folk det är synd om. Det finns en del lite mer poetiska böner och dem har jag lättare för, men de traditionella ger mig eksem:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

En hädisk fråga kanske men – va? Jag har ju alltså själv ett förflutet som god och på den tiden föll det sig naturligt. Förbönen var en stund för att leva sig in i lidandet i världen. Och jag skulle känna, inte bara be. Jag riktigt känslokrystade för att föreställa mig de utmärglade barnen med flugorna i ögonen. Knäppte händerna riktigt hårt och grät av godhet. Nu fattar jag inte grejen. Skulle det blidka gud? Få honom att komma till insikt: den som är är allsmäktig och godast i världen kan faktiskt inte låta folk hålla på och kriga och mörda? Eller handlade bönen om mig? Spelade jag upp förbönsdramat för att bli en god människa och använde de svältande barnen som rekvisita?

(Jag sjöng med min kör i Domkyrkan för nåt år sen och det var en sån gudstjänst där man kan gå runt mellan olika stationer med lite olika aktiviteter. Jag valde ett kor där man kunde får just förbön, personlig förbön. Tänkte att, varför inte, det kunde väl inte skada. Två präster lade händerna på mig och bad. Det kändes fint. Kände mig liksom omsluten av välvilja. Så avslutade den ena prästen bönen med att säga: “Gud, vi ber för att Maria ska bli frisk” och så lade han till, nästan som en brasklapp “om du vill”. Jaha?! Så gud skulle göra som gud ville ändå, trots att vi bad och hade oss? Och det kunde alltså hända att gud inte ville att jag skulle bli frisk?? Orden utraderade effektivt min känsla av omsorg och trygghet.)

Det här med förbön handlar förstås om min religiösa resa. Om den sortens fromhet jag sög i mig som barn och som jag fått ta mig an som vuxen. Som religionsforskare vet jag att religion i väldigt begränsad utsträckning handlar om tro, även om man kan tro det (ha!). Det handlar om folk. Människor som träffas och gör nåt så konstigt som att fokusera på nånting man varken kan se, höra eller ta på. Och just det tycker jag faktiskt är rätt coolt, jag menar sånt gör man inte på så många ställen. Alla har sina väldigt egna föreställningar om det där opåtagliga, men man samlas runt det och tänker för en stund inte lika mycket på pensionsfonder och sportlovsaktiviteter. Det är fint på ett underligt vis. Mitt problem är att det är så förbaskat mycket ord. Som om det viktigaste vore att försöka förklara det där obegripliga och diktera vad folk ska tänka och känna om det. En del av orden gör mig mer ont än gott. Som följande förbönsrader:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

Det kanske låter fint, och intentionen är det väl inget fel på – man vill liksom ta in eländet i det stearindoftande kyrkorummet. Låta uteliggaren, mobboffret och psykfallet också få vara med. Med jag har väldigt svårt för bönens användande av pronomina: det här med att vi ber för dem. Vi sitter på den goda kyrkbänken, vi är mätta och torrskodda, och njuter av vår snällhet. Dem – det är de misslyckade stackarna. Hårda ord kanske men jag tar mig rätten till dem, för jag befinner mig på båda sidorna. Jag kan fortfarande falla in i den där gosiga känslan av att vara den välvillige och känna välbehaget efter mina empatiska tårar. Men som psykfall hamnar jag oftast på mottagarsidan. Det är jag som är sjuk, åsidosatt, ensam och meningslös. Församlingen stånkar och ber och jag känner mig bara patetisk. Jag sitter som i en kyrklig skamvrå och önskade att alla fick vara ett vi.

Hur kan det vara så, när folk bara vill vara snälla och omtänksamma? Har medlidande och tycker synd om?

Margaretha utvecklade sitt resonemang om godhet, och hon menade (om jag minns rätt, det var ganska många år sedan) att utövandet av godhet alltid innebär att inta ett överläge (och min postkoloniala kompis nickar instämmande). Den gode erbjuder den underlägsne sin gunst. Den gode är tryggt förankrad i sin normalitet och riskerar ingenting när hen ömkar stackaren. Själva godhetsrollen kan endast innehas av den som “har något att ge”, och för att bryta maktbalansen – för att de svältande-barnen-i-Afrika ska kunna vara goda mot medelålders svenska banktjänstemän – krävs en pyramidalt omvälvande förändring. Änkan kan visserligen ge sin sista skärv och uteliggaren kan visserligen sälja sina tidningar men det är mer rörande än något annat. Gripande. Eller “gulligt”. Som gamla människor, barn och förståndshandikappade är gulliga när de presterar något trots sitt underläge. Står det gullig på ena sidan myntet kan man vara rätt säker på att det står stackare på andra sidan.

Och vad blir stackarna den gode skyldig efter dennes uppoffrande handling? Tacksamhet såklart. Börjar vi snacka med nån på tåget kan det ibland leda till ett givande samtal, men oftast stannar det med några artighetsfraser och så är det bra med det. Vi förväntar oss inget av vår medresenär. Däremot förväntar jag mig, när jag förfaller i godhet, att uteliggaren automatiskt ska bli glad när jag består hen med ett leende och att tiggaren ska bli tacksam över tian jag lägger i koppen. Och psykfallet ska givetvis känna sig inkluderad när den gode tar sig tid att prata.

Alltså ska jag sluta lägga pengar i muggar, sluta le åt konstiga främlingar och sluta prata med folk det är synd om.

Nej, det ska jag såklart inte. Men jag ska försöka jobba på den där förrädiska övervänligheten. För jag vill inte sitta i nån sakral skamvrå, jag vill inte sitta i nån skamvrå alls, och jag tror inte nån annan vill det heller.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Ynkedomens fanbärare

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Att jag väljer att inte skriva så mycket om hur otroligt lyckad jag egentligen är har att göra med min uppgift som ynkedomsombudsman – en uppgift som liksom växt fram spontant under mitt första år som bloggare.

Om jag inte hade så svårt för att sköta mitt mejlkonto, ha koll på kalendern, läsa protokoll och gå på möten kanske jag rent av borde bli fackförbundsledare. Fackförbundet Mental är visserligen inte lika etablerat som Metall (möjligtvis för att det inte existerar), men är det inte dags att det blir det? Skulle inte vi som ligger och skramlar i diverse rännstenar behöva skyddsombud och kollektivavtal? Idén framstår kanske som märklig – långtidssjukskrivna har ju inga namnskyltar eller nyckelkort. Inga lunchrum eller fikaraster. Nej, det har de inte. De måste vara mycket mer flexibla än dem som har.

Tjänst utlyses som: Allmänt Odiagnostiserat Psykfall
Kronisk anställning, pensionering ej tillämplig. Löneanspråk inlämnas ej, tjänsten betraktas som frivilligarbete

Arbetsuppgifter
I arbetsuppgifterna ingår att övertyga vårdpersonal om dina vårdbehov, informera dig om diagnoser och behandlingar och utbilda vårdpersonal om diagnoser och behandlingar.

Arbetet omfattar också samordning av tjänster från socialtjänsten, rehabiliteringen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Arbetsmiljöerna inkluderar konferensrum, väntrum, läkarkontor. Tillträde till psykiatrisk vårdavdelning erbjuds efter högre examina. Huvudparten av arbetet utförs dock på soffan i ditt vardagsrum.

Meriter
Arbetsuppgifterna kräver stresstålighet, social kompetens och mental stabilitet. På grund av turbulens i branschen kommer du regelbundet få introducera och utbilda nya samarbetspartners.

God muntlig och skriftlig kommunikationsförmåga är ett krav, samt kunskap om dina samarbetspartners jargonger. Kvalifikationer i blankettifyllning är särskilt meriterande.

Villkor
Du ska vara psykiskt sjuk.

Att strida för att göra psykfallens arbetsuppgifter rimliga och deras arbetsmiljöer säkra, hälsosamma och jämställda borde vara precis lika viktigt som att skaffa ergonomiska skrivbordsstolar till Försäkringskassan. Psykfallen behöver en fackpamp. Men vem är bäst lämpad? Hur långt måste man ha avancerat inom sitt psykiska sjukdomsfack?

Det låter kanske ironiskt alltihop, och rätt ironiskt är det också, men det här med att vara (utse sig själv till) psykfallsrepresentant är ganska intressant. Och knepigt – i synnerhet när jag inser att det just nu inte är så värst synd om mig.

En dag under min senaste vända på psyket samlade nån kuratorsmänniska oss i dagrummet för att prata ångesthantering. Tekniker vi kunde ta med oss när vi en gång blev utskrivna. Krister satt och gungade på stolen bredvid mig och Yrsa hade sjunkit djupt ner i ångestfåtöljen, den som hade stora flärpar man helt kunde omfamna sig med. Annika var som vanligt inpyrd av cigarettrök. Och så var där en handfull okända från grannavdelningen. Bleka, uttryckslösa tittade de ingenstans. Hur jag tedde mig har jag ingen aning om, men förmodligen var jag inte jättesexig.

Kuratorn frågade vilka knep och metoder vi brukade ta till för att dämpa ångesten. Det blev förstås tyst. Entusiasmen är sällan sprudlande i de där sammanhangen. Nån skrapade med foten mot linoleumgolvet, Krister fortsatte gunga. Yrsa kikade upp ur fåtöljen och sade att den var bra, fåtöljen alltså, men att hon ju inte hade nån sån hemma.

― Ett tyngdtäcke kanske kunde va en idé? Tyckte kuratorn.

Yrsa hummade och borrade ner sig ännu mer. Övriga sade ingenting. Annika undrade när det var dags för fika.

― Netflix, Polly och Stesolid, sade jag. Gärna allihop på en gång, i soffan under en filt.

Kuratorn nickade välvilligt. En av de okända rusade plötsligt upp och ut ur rummet. Ingen sade något. Jag fortsatte:

― Fast när jag är hemma brukar jag sätta mig vid pianot. Jag kan sitta i timmar och spela Bach, Beethoven eller Chopin. Allra helst Bachs Partitor. Det är mindfulness för mig. Då slutar jag tänka och känna och bara är.

Kuratorn nickade igen med ett lite fladdrande leende. Sen var det dags för fika.

Det är sant, under mina tyngsta perioder har jag spelat Bachs första Partita fem gånger per dag. Minst. Två Nocturner av Chopin och en Beethovensonat har också gått på repeat. Samma stycken hela tiden i många år. Det har burit mig. Men när jag berättar det där i dagrummet på avdelning tre känner jag inte att jag hjälper till. Snarare märker jag att jag skapar distans. Som i högstadiet när Veronica stirrade hatiskt på mig varje gång vi fick tillbaks nåt prov – jag hade ju alltid full pott. Min prestation hotade vår vänskap eftersom jag, helt oförtjänt, hade tillgångar som gjorde skolarbetet enklare för mig än för de flesta.

Ibland tänker jag att det kanske funkar på samma sätt i psykfallsbranschen. Mina tillgångar ger mig ju ett försprång. Jag har medel att ta till när livet kraschar. Ett sparkapital som ger mig goda chanser att uppleva mening även när mitt liv, utifrån normalitetens måttstock, är rätt patetiskt. När jag sitter där i dagrummet med kuratorsmänniskan känns det nästan som att jag tillhörde en psykfallens överklass. Kan jag då ta mig rätten att tala om lidande och utanförskap? När börskurserna rasar och von Adelstropf på Strandvägen måste sälja delar av sitt arvegods för att kunna bo kvar i våningen blir hon säkert ledsen, kanske till och med förtvivlad. Men lidandet till trots blir hon inte en trovärdig representant för dem som drivits från hus och hem. Tvärtom är lidandet en rättighet man sällan vill unna dem som har det bättre ställt. När den gynnade delger sin olycka sticker det i ögonen på den som verkligen är nödställd. Man känner sig förrådd.

Som när min vän Solveig just blivit sjukskriven för utmattning och hennes överordnade sade: ”Ja det är verkligen stressigt nu, jag skulle också sjukskriva mig om jag hade tid” (citat från Teologiska institutionen i Uppsala).

Det är så lätt hänt, i alla sammanhang, att vi ”generöst” tar parti för dem det är synd om. Säger att vi vet hur de känns, att de inte ska känna sig annorlunda eller utanför – men bakom ryggen håller vi hårt om våra personliga brasklappar. Sånt som skyddar oss från att bli identifierade ”på riktigt” med stackarna. Det är förrädiskt frestande. När jag bloggar om mina vardagliga tillkortakommanden ligger brasklapparna nära till hands: Javisst har jag blivit rätt ensam, men jag hade så jättemånga kompisar innan jag blev sjuk så jag har naturligtvis inte blivit isolerad. Javisst är det rörigt hemma innan boendestödjarna kommit, men det är trots allt en väldesignad oreda. Tallrikarstravarna på diskbänken matchar såklart temuggarna och den rustika keramikskålen är givetvis full med röda äpplen. Allt för att klargöra:

Något riktigt psykfall är jag såklart inte. Det vore ju pinsamt!

Och så kan ju inte en ynkedomens fanbärare bete sig. Har jag tänkt, och efter bästa förmåga undvikit de mest braskande brasklapparna. Skrivit mer om Sims än om Bach. Vilket innebär att jag i vissa fall faktiskt undanhållit en del av sanningen. Kanske ofrivilligt skapat bilden av ett tragiskt hjältemod, av en kvinna som mot alla odds bla bla bla… Bara för att jag inte velat skylta med min hemtrevliga keramikskål.

Men mina tillgångar är också min överlevnad. Bach är en bro över mitt mörkervatten. Skrivandet en annan. Jag vågar inte ens tänka på hur livet skulle bli om jag inte längre hade dem. Om livet ens skulle orka fortsätta bli. I övrigt kan jag undvara det mesta, om jag måste. Vetenskapande, skidåkning, utlandsresor, forskningskonferenser, skogspromenader, konstprojekt och galna fester. Till och med sex skulle jag klara mig utan om det knep. Tror jag. Så länge depressionen håller sig undan. Så länge jag kan tänka och skriva. Så länge jag kan umgås med Bachs Partitor – då är det inte särskilt synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Extra mycket människa

Den här texten publicerades först som krönika i Svenska kyrkans tidning Hopp. Här fungerar den lite som ett kondensat av tankar från mitt första år som bloggare; en sammanfattning av 2018 och en knuff vidare in i det nya året!


Jag är ett psykfall. Efter tre inläggningar på psyket och tjugo elchocker tycker jag att jag har kvalificerat mig till den titeln. Ja, kvalificerat! Jobbet som psykfall är inte för vem som helst; det är en avancerad lindans med mycket bristfälligt skyddsnät. Faktum är att om det inte vore så skamligt skulle jag vara mer stolt över att jag är ett psykfall än över att jag också råkar vara docent.

Folk fattar sällan vilket hårt arbete psykfallet utför. När jag har en dålig dag och hasar till Hemköp i mjukisbyxor och otvättat hår ser det kanske ut som att jag tappat fotfästet. Men jag är över huvud taget inte ute och går. Jag har slungats ut på djupt vatten och där är förmågan att gå fullständigt överflödig. Rullator och rejäla skor hjälper föga, för i mörkervattnet finns inget att ta spjärn emot. Det som krävs är förmågan att uthärda. Att fortsätta vara när allt runtomkring släcks ner.

Jag jobbade i korvkiosk när jag var tjugo. Rutinerade kunder beställde korv med ”extra allt”. Extra bostongurka, räksallad och allt vad det var. Så är det med psykfall också. Extra allt. Ett psykfall är människa extra allt.

När jag tittar tillbaks på den tid då jag balanserade musikfestivaler, forskningsrapporter och barnkalas på vänsterhanden känns det som att jag måste varit nån slags övermänniska. Jag orkade ju hur mycket som helst! Men en sak slapp jag: mitt existensberättigande behövde jag inte tänka på. Det kommer psykfallet inte undan. Det gör ingen som slängts i mörkervattnet.

När jag kommer hem efter tre månader på psyket väntar livsfrågorna, nånstans i högen av räkningar som samlats på hallgolvet. Genomborrande, magkramande, utmattande. Efter alla bakslag återstår bara en spillra av det som förr var jag (nödtorftigt sammanhållen av piller och dåliga TV-serier). Så tänker jag och sjunker ihop framför räkningarna. Frågar mig: Är misslyckandet min nya titel, ältandet mitt nya jobb? Finns det egentligen någon poäng med mig? Alls?

Goddag livsfrågor. Hej på dig existentiell ångest. Här finns inga scheman att fylla, inga tårtor att baka i skarven mellan sammanträden och gympapass. Inte ens några svar finns att klura ut – här finns bara val. Livsavgörande val till råga på allt. Existentiell ångest drabbar förstås alla, oavsett om du är ärkebiskop eller vaktmästare. Men som psykfall läser du överkursen: det är existentiell ångest extra allt. Du sitter på badrumsgolvet med pillerburken i handen eftersom ingenting längre berör. Ingenting väcker din vilja att le, smaka, smeka eller ens gråta. Allt är olust, motvilja och tomhet. Du kommer inte undan. Du måste välja: Är livet värt att vara i? Är jag värd att leva det?

Tänk då alla fantastiska mörkersimmare och mentala atleter som i den stunden faktiskt svarat ja. På ren trots. Som fortsatt andas. Den plats de strandat på är så död att döden själv gett upp andan, och de tar den möjlighet som återstår – de kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Ärkebiskop, mörkersimmare, vaktmästare, människa: är du stolt?

Det är jag.

Jag är inte modig

Mod, tänker jag, förutsätter att man är rädd. En riddare på en ståtlig springare som galopperar mot draken med svärdet i hand är inte modig om hen inte också är rädd. Om riddaren är så säker på handen att hen inte ens i tanken tvekar – då gör hen bara sitt jobb. Men en person med social fobi är modig när hen sitter i kassan på Hemköp. Att beta av den ringlande kön av tjattrande tanter, jäktade pappor, stöddiga tonåringar och illaluktande gubbar är ett storverk när man är rädd för folk. Att övervinna sin skräck är att vara modig. Tänker jag. Kanske är uppgiften betydelsefull också, att man tar sig förbi rädslan för att man ska åstadkomma något. Att gå in i spökhuset är förmodligen läskigt första gången, men är man modig för att man gör det? Kanske.

Folk påstår ibland att jag är modig. Som när jag kliver ut på talkshow-scenen och presenterar mig som psykfall. ”Det är så viktigt att någon vågar berätta”, säger flera efteråt, ”att det får komma nära”. Nu har jag gjort det igen, titulerat mig som psykfall. Fast den här gången i Svenska kyrkans tidning Hopp, där jag fått äran att skriva månadens krönika. Hur törs jag? Hur vågar jag lyfta fram mitt sårbaraste så att alla kan se?

När jag vänder mig mot publiken, som jag inte riktigt kan urskilja bakom ljuset från strålkastarna, och säger att jag är ett psykfall är jag inte modig. För jag är faktiskt inte rädd. Jag vet inte varför det är så – ett karaktärsfel, en gränslös läggning eller en generell lust att få folk att sätta lite av andan i halsen. Jag har alltid varit sån. Kanske beror min brist på korrekthet just på att jag är ett psykfall? Den sortens psykfall som jag är alltså (det finns mer klädsamma varianter).

Det är inte alltid det blir så himla bra. Som när jag försökte skämta om att jag var intagen på psyket på ett väldigt vetenskapligt seminarium. En del före detta vänner har nog till och med blivit före detta just för att jag är så oförblommerat sjuk i huvudet. Jag generas inte, och det blir pinsamt. För dem. De skäms å mina vägnar.

Men det är kanske en annan sak med läsare, lyssnare, publik. Man behöver inte ha skämskudden lika nära till hands när det är en helt främmande person som viker ut sig, i synnerhet inte om vederbörande gör det i något slags professionellt sammanhang. Konstigt egentligen… Att det pinsamma kan vara lättare att höra från en stor scen än i konferensrummet med kollegorna.

Fast jo, jag fattar. Jag tänker på alla dansföreställningar jag njutit av, inte minst på Dansens hus i Stockholm. I modern dans är det inte helt ovanligt att delar av eller hela ensemblen uppträder nakna. En föreställning jag har ett särskilt livligt minne av, fortfarande efter tjugotalet år, var speciell på det sättet att publiken stod utspridd på samma golv där dansarna rörde sig. Vid ett moment låg dansarna i en stor hög på varandra, spritt nakna, och sprattlade som en fångst sill. Efter en stund rasade högen ihop och dansarna sprattlade sig från ena änden av rummet till den andra, rakt igenom publiken.

Man kan liksom ta en sån sak i just det sammanhanget. Man vet att på Dansens hus får man räkna med avant-garde, vilket kan innebära att nakna människor sprattlar vid ens fötter. Men man behöver inte gå särskilt långt för att hitta situationer där detta inte skulle kännas bekvämt. Nobelfesten. Luciatåget. Skoldiscot. Konferensrummet.

Ja, det är faktiskt hur självklart som helst när jag tänker på det. Inte minst för mig som ritforskare – allt handlar ju om de signaler vi omgärdar en tillställning med. Att käka ostkex och rödtjut kan ju med ganska enkla medel omvandlas till en av kristenhetens mest laddade riter.

Men alltså. När jag presenterar mig som psykfall handlar det inte om mod utan snarare galenskap (haha). Och kärlek. Jag har en vansinnig föreställning om att alla människor är lika värda, vet inte var jag fått det ifrån. Nej förresten, det är inte en föreställning, det är en känsla. Eller… (svårt att fånga in) en kroppslig förnimmelse. Ett sätt att erfara verkligheten. Eller kanske ännu mer ett sätt att vilja erfara verkligheten.

Godhet har ingenting med saken att göra om nån trodde det. En god människa gör avkall på sina egna behov för att gynna någon annan. Hen kan till och med göra nåt som är plågsamt eller obehagligt – bara för att nån annan behöver det. Det är inte därför jag står där på scenen. Jag står där för att det är kul. För att jag är en sån som mår bra av att ha folks blickar på sig, även när den fernissade lyckadheten flagnat bort. Kan jag inte få beröm blir jag hellre dömd än bortglömd, haha…

Lyckadheten, eller min strävan efter lyckadhet, har ofta blivit min tvångströja. Jag gör saker för att visa mig duktig. Dumt. När jag visar mig som psykfall är det tvärtom. Faktum är att det är en riktigt bra kur om du har problem med din duktighet! Som psykfall är det strängt taget omöjligt att ställa sig på en scen, figurera i radio eller tidningar, för att vara duktig. Jag säger inte det jag föreställer mig att folk förväntar sig av mig, jag säger inte det jag tror ska ge mig några duktighetspoäng (och det är så skönt!).

En tid då lyckadheten ännu inte blivit min tvångströja…

Jag säger rätt och slätt det jag behöver säga, det som hjälper mig att vara mig: Här är jag, sån här är jag. Jag är vacker och stark och rolig. Och jag är också ynklig och patetisk, jag är osynlig och bortglömd, jag är onyttig och besvärlig. Och jag tycker att ni ska älska mig. Och jag tycker ni ska älska alla andra som är ynkliga, patetiska, osynliga, bortglömda, onyttiga och besvärliga. Jag tycker du ska älska dem. Jag tycker du ska älska dig.

Jag är inte modig. Jag säger så för att jag behöver det. Om det också berör nån, hjälper nån att jag står där, stolt och tydlig, och gör mig själv till det spektakel jag är – då finns det ingenting jag hellre vill göra än just det.


Sen kan förstås en viss krank blekhet komma ifatt mig efteråt. Som efter reportaget i UNT då en av grannarna hejdade mig i trappuppgången för att liksom tycka synd om mig. Det var först då jag insåg att jag inte bara bjudit in alla uppsalabor att ta del av min ynkedom – utan också alla dem jag träffar på när jag ska boka tvättstugan eller slänga soporna. Tänkt inte på det…

Psykfallet intar scenen

Wien, Boston, Leuven, Berlin och Lausanne… Engång i tiden reste jag på viktiga konferenser med viktiga människor som hade viktig forskning att presentera. När jag stod och talade inför sömniga auditorium hade jag inte kunnat föreställa mig detta. Att det var som psykfall jag skulle göra succé. Jag borde ha valt denna karriär för länge sedan. Faktum är att min tidigare karriär nog var mer av ett misslyckande än min nuvarande. Jo, jag drog väl in några miljoner i forskningspengar, publicerade mig i internationella tidskrifter, blev docent och gick på Nobelfester, men gjorde jag någon nytta i det stora hela? Tveksamt. Merparten av det fåtal som läste mina artiklar var väl mest ute efter att se om de själva blivit citerade, haha.

Känslan av att stå på en glammig talkshow-scen inför ett par hundra jublande åskådare och berätta om hur sjuk i huvudet jag är slår i vilket fall som helst det mesta. Ett psykfall känns kanske inte som en standardgäst på en talkshow, men egentligen är det inte konstigare än att bjuda in en hyllad skådespelare eller prisbelönt atlet. Idrott och skådespeleri kräver sina förmågor, mörkersim andra. Medan somliga ligger och nöter tusentals meter crawl varje dag ger andra sitt yttersta för att hållan äsan över ytan. Inte för att de är sämre på crawl utan för att de inte befinner sig i någon klorerad, kaklad träningsbassäng. I mörkervattnet krävs en helt annan sorts teknik, en annan kondition och styrka. Det kan krävas rent heroiska prestationer för att skaffa sig dem. Tänker man närmare på saken är det egentligen mindre konstigt att en mörkersimmare hamnar på en talkshowscen än faktumet att ingen mörkersimmare någonsin fått ta emot någon medalj för sina prestationer.

I vilket fall som helst. Jag har, som ni säkert har fattat vid det här laget, en talang för att lämna ut mig själv. På scenen i Uppsala Konsert och Kongress kände jag för första gången i livet att jag verkligen kunde dra nytta av den förmågan. Jag skäms inte när jag berättar hur det är att hasa omkring på psyket efter en störtdykning i mörkervattnet. Det är inte pinsamt att prata om elchocker och piller. Och den odiskutabla värmen från publiken bekräftar min upplevelse: jag gör något viktigt. Nu gör jag till sist något som är på riktigt.

Maud Karlsson, värdinnan för föreställningen, tog upp en fråga jag inte funderat så mycket på tidigare. Det har ju blivit så mycket lättare att prata om psykisk ohälsa  – finns det några tabun kvar? Finns det några fler dörrar att slå in? Behövs det verkligen ännu en blogg? Eller, det var så jag valde att tolka hennes fråga…  Varför började jag egentligen blogga? Ja, ärligt talat hade jag inte nån specifik agenda. Ingen psyko-politisk vinkel. Jag började skriva för att jag tycker om att skriva. För att jag hoppades nån ville läsa. För att jag var trött på att låtsas. För att jag inte ville vara ensam.

Foto: Mikael Lindqvist

När jag förberedde mig för samtalet med Maud kom jag också på att vissa genres dominerar vårt tilltagande pratande om psykisk ohälsa. Vi pratar visserligen mer om ämnet idag än för typ tjugo år sedan, men vi har mallar som anger hur vi ska prata om det. Det finns säkert fler men när jag satt i mine loge innan föreställningen (var bara tvungen att få med det: psykfallet satt i sin loge!) lyckades jag klura ut tre stycken. Mallar, genres eller synvinklar som vi oftast tar när vi pratar om det som tidigare varit tabu.

  1. Diagnoser. Populärmedicinskt alltså, snacket som du och jag kan ha på fikarasten om skojiga syndrom. Eller frågorna du själv kan (o)roa dig med vid din dator. I en handvändning kan vi ju googla fram vetenskapliga och ovetenskapliga tester för i stort sett alla psykiatriska åkommor . Kvällspress och veckotidningar bistår gärna också. Med hjälp av en knippe kryssfrågor kan du få reda på om du är bipolär eller om ditt barn har en släng av ADHD. Eller få bekräftat det du länge misstänkt – att ditt ex är en psykopat.
  2. Tragedier. Eller kanske snarare skräckhistorier och mysrysare. Det här finns precis överallt: i dagstidningar, romaner, bloggar, dokumentärer, på youtube och film. Det är någonting extra upprörande med förfärligheter som inträffar på psyket. Bara ord som bältesläggning och elchocker kan ju få en att tänka på medeltida tortyrmetoder och modern hjärntvätt. Sedan har vi förfärligheterna som de riktigt sjuka psykfallen begått. De som blivit sektledare, kannibaler och seriemördare (som jag skrivit om alldeles nyligen). Med andra ord – en fascination för ”vansinnet”, som på det hette på den gamla goda tiden.
  3. Hjälteepos, sedelärande berättelse, uppbyggelselitteratur. Denna genre är inte i närheten lika vanlig som de andra två. Den kommer mest i formen av dokumentärer och reportage, men finns säkert i bloggform också. Den bästa sedelärande berättelsen kräver stora kontraster. En obscent rik och gudomligt vacker Oscarsvinnare som fått Nobels fredspris skulle vara en perfekt utgångspunkt. Som det ska gå käpprätt utför ifrån. Riktigt seriös galenskap är förstås bäst, gärna kryddat med allmän misär och konkurs. Ju högre fallhöjd och ju allvarligare krasch desto starkare blir upplösningen: Tänk att hen tog sig tillbaks trots alltTrots allt-litteratur skulle genren kunna heta också.

Ett gemensamt drag för alla dessa genres är attde lyckas hålla psykfallet på armlängds avstånd. I TV-soffan, vid tidningen eller datorn kan den som vill förtjust bläddra igenom skräckkabinettet av bisarra sjukdomar, diagnoser och tragedier. Det räcker med några knapptryckningar för att vi på tryggt avstånd ska kunna kika in i samhällets absolut mörkaste hålor.  Vissa föredrar om det slutar lyckligt, andra trivs bättre med att skyffla undan eländet i sopsorteringsfacket: ”förfärligheter som inte har nåt med mig att göra”.

Jag raljerar lika mycket över mig själv som nån annan. Hjälteepos vore kanske bättre att fördjupa sig i men personligen har jag lättare för sektledare och seriemördare. Jag blir sällan hjälpt av att se enannan människa mirakulöst ta sig ur sin olycka (som säkert är ännu värre än min egen). Det känns mer som ett krav än en krycka för mig. Gråskalorna försvinner så lätt i uppbyggelselitteratur. Allt verkar så storslaget och självklart i sin lösning, medan mitt liv bara känns envetet eländigt. Hela tiden. Tills det blir en liten, liten smula bättre. Nej, ge mig en hederlig kannibal i stället, det piggar alltid upp!

Så, vad skulle min blogg kunna tillföra i sammanhanget? Kanske en helt ny genre? Min blogg passar ju inte in i nån av de genres jag nyss hittade på och raljerade över. Kanske har jag hittat en genre som verkligen behövs (ironisk kursivering) som komplement till allt distanserande psyko-babbel. Existentiellt tragikomisk skulle man i så fall kunna kalla genren. Och den är naturligtvis redan uppfunnen. Av nån. Det finns säkert massor av duktiga, fyndiga, kunniga bloggare som skriver existentiell tragikomik, men eftersom jag är extremt dålig på att läsa andras bloggar lever jag i salig ovetskap om detta. Och strängt taget spelar det ju egentligen ingen roll. Mitt svar till Maud: Jag vill skriva så att psykfallet ska komma lite närmare inpå i all sin lysande grådaskighet. Jag vill blotta det skamligaste och få människor att gråta och skratta över det.

Jag vet inte hur mycket publiken roades just av min pseudo-litterära analys, men det var min tragikomiska ton som fick dominera där på scenen. Den existentiella höll jag lite i bakgrunden. När jag klivit av scenen insåg jag till min förvåning att jag varit klok.
Det är klart – blickar man ut över tvåhundra personer i motljusetfrån spotlightsen, är övergången från dråplig vardag till dödligt allvar inte busenkel. Men ändå: att jag skyddat mitt mest plågsamma berodde på att jag faktiskt äger en smula integritet. 

Jo, jag ”lämnade ut mig själv” med hull och hår, trots min läkares rekommendationer. Men jag bibehöll (märkligt nog) min självrespekt genom att locka publiken att skratta åt mig. Och det gjorde de!

PS. Jag ber om ursäkt för att jag staplat två pseudo-litterära inlägg på varandra. Jag ska försöka hålla mig i skinnet nästa gång: inga listor, inga genres och inga metaperspektiv!

Löpande självbiografi

”Lämna inte ut dig för mycket nu”, sade min psykiater i torsdags, apropå den stundande talk-showen. Hur menar hon att det skullegå till? Skulle jag le och bita ihop? Svälja galenskapen och knäppa blusen upptill hakan? Nej, hon har nog inte fattat grejen. Men det är klart – hon är ju läkare. Ett yrke som alla vet vad det går ut på.

Som religionspsykolog var det alltid en liten utmaning att förklara för folk vad jag pysslade med. Vad gör en religionspsykolog? Och varför? Det kunde bli ganska roliga samtal, även om jag inte alltid kunde redogöra för poängen med mitt jobb. Jag hade liksom inte riktigt koll på den själv. Men jag hade rätt kul och jag fick betalt. Att jobba som psykfall är ännu svårare att förklara. Jag håller själv på att utforska vad det skulle kunna innebära och jag har ingen aning om vem som skulle kunna vilja ge mig lön för mödan. Poängen är däremot glasklar.

Ett professionellt psykfall jobbar med attgestalta sina erfarenheter av psykisk ohälsa och dela med sig av de insiktersom dessa har resulterat i. Ett psykfall fungerar som representant för detynkliga och sårbara som finns hos alla människor och använder sin egentrasighet för att belysa allmänna existentiella problem.

Gud! Det lät nästan så korrekt att det hade kunnat vara på riktigt! Anställ mig någon!

Kanske ska jag visa min arbetsbeskrivning förmin psykiater nästa gång, så att hon förstår hur orimlig hennes uppmaning var. Lämna ut mig, det är mitt jobb. Som forskare lyckades jag aldrig bli sådär sval ochkorrekt som många av mina kollegor, men jag stod aldrig vid min powerpoint på forskningskonferensen och sade att jag hade panikångest eller käkade Lithium. Som professionellt psykfall är det precis det man ska prata om. Man kan inte förbereda ett framträdande genom att spackla igen sina sprickor – det är sprickorna som är jobbet.

Och det gäller förstås bloggen också. Det som är svårt att skriva om är sånt som är viktigt att höra. Tar det emot att skriva om boendestödjare och om ensamhet – då är det precis det jag ska skriva om. Känns det pinsamt att berätta om mitt samtal med chefen – då är det just det som ska bli mitt inlägg. Sprickorna är jobbet.

Efter lite funderingar har jag insett att psykfallets kommunikation med omvärlden också hör hemma i en speciell genre. Det är en heltny genre som vuxit fram i de sociala mediernas tidevarv, en slags realtidsgenre. Man skulle kunna kalla den för löpande självbiografi.

Jag tittar ibland på de vloggar (typ videoblogg) min dotter följer och förundras över att så många ungdomar lägger så mycket tid till att titta på när deras youtubers städar skafferiet, rastar hunden eller går till frisören (många betyder i det här sammanhanget hundratusentals, om vi håller oss till Sverige: den youtube-kanal som ligger i topp, Jocke & Jonna, har till exempel 861 000 följare). Youtubers tillhör en ny generation av självlärda kändisar som har den gemensamma nämnaren att de inte har slagit igenom som musiker, dansare, skådespelare eller nåt annat man kan bli störst och bäst på. Det är inga specifika talanger som gett dem deras stjärnstatus – annat än deras självbiografiska begåvning.

Driver du en löpande självbiografisk youtubekanal kommer du väldigt nära dina tittare, och många youtubers blir mer av en kompis än en kändis för följarna. Börjar du titta på en vloggare som Therese Lindgren (790 000följare) har du kanske också fått en förebild, eller till och med en mentor. Therese Lindgren kan tipsa dig om bästa sättet att städa garderoben, göra reklam för den snyggaste väskan och ge förslag på hur du ska lindra din panikångest. I samma vlogg. Högt och lågt. Och hela tiden personligt.

Jag är ännu inte så inflytelserik att nån skulle få för sig att kolla på en vlogg där jag går till vårdcentralen eller åker till återvinningen. Däremot bjuder jag på min psykiska skörhet, precis somTherese Lindgren och många andra modiga unga youtubers. När jag först ställdes inför fenomenet – videos med tonåringar som berättade om sin ätstörning, sin depression eller sitt självskadebeteende – blev jag perplex. Oroad. Förstod de att de bjudit in hela världen till sin personliga ångestkammare? Om de ställt sig i köpcentret mitt under julhandeln hade betydligt färre personer fått ta del av deras privata problem – fattade de verkligen vad de gjorde? Fanns det inte någon gammal hederlig axel att gråta ut mot? Eller var videon helt enkelt ett rop påhjälp?

När jag blivit mer inskolad i genren insåg jagatt jag dragit förhastade slutsatser. Det finns förstås en hel del ungdomar som publicerar saker de i efterhand önskade att de hållit för sig själva, men de etablerade vloggarna, som just Therese Lindgren, verkar ha rätt bra koll på vad de gör. De kan vara personliga, ibland nästan intima – men de är inte privata. De lämnar ut sig, men utan att förlora sin integritet. Kanske gör de helt enkelt som konstnärer och författare gjort i alla tider – använder sitt eget liv som ett redskap i skapandet. Och i så fall kan man ju betrakta en ung kvinnas video om sitt självskadebeteende som ett kapitel i hennes löpande självbiografi. Vilket är nåt helt annat än ett rop på hjälp.

Exakt vad det är som gör skillnaden kan jag inte svara på. Åtminstone inte stilistiskt. Det vore intressant om en litteratur- eller filmvetare kunde upplysa mig om vilka markörer i en personlig text eller video som krävs för att den ska urskilja sig ifrån det gränslöst utlämnande. Inuti mig själv är i vilket fall som helst skillnaden tydlig. Det handlar om distans. Jag skulle aldrig lägga upp en text som jag inte på något sätt också kunde skratta åt. Eller resonera kring. Som har en tråd vidare. Den stillastående pölen av självömkan eller skam är inte publicerbar, den är privat. Men känslan av självömkan eller skam kan bli till en personlig text när jag klarar av att prata om den. Helst skratta också.

Alltså tänker jag fortsätta lämna ut mig själv. Jag tänker vara ynklig på scen och pinsam i bloggen. Men jag kommer inte under några som helst omständigheter betrakta åhörare eller läsare som min axel att gråta ut mot. Det jag säger och skriver är en del av psykfallets löpande självbiografi. Ett oavlönat arbete som jag vet mycket bättre vad det går ut på än det jag fått betalt för i sisådär tjugo år.

Skönhet gör välgörenhet

Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan dålig uppslutning! Offentlig inbjudan på Facebook, sjuttio specifika inbjudningar på Messenger, ännu fler på mess, lappar och affischer till grannarna. Och så kommer två personer. TVÅ.

Min dotter och jag får regelbundna ryck att rensa undan saker vi inte använder, mest kläder och så lånar vi en bil och kör iväg till Röda korset. I år blev det så mycket fina saker att jag tänkte att några vänner kanske kunde vara intresserade av att rota lite bland grejerna först. Eller förresten – varför inte en loppis? Kanske för välgörande ändamål? Ja, vad kul! Vi bestämde oss för Stadsmissionen och bokade föreningslokalen i källaren. Där finns gott om bord så om folk ville haka på gick det bra, eller om någon kanske ville sälja lite kaffe till förmån för uteliggarna.

Så igår morse gick jag upp ovanligt tidigt (för att vara mig) och gick ner i källaren. Möblerade om i samlingsrummet, kånkade dit alla lådor och kassar, vek kläderna och lade i prydliga högar och sorterade övriga grejer efter funktion: leksaker, skor, friluftsprylar, spel, prydnadssaker. Tog en extra sväng i lägenheten och kollade om jag missat något jag kunde avvara. Letade rätt på målarfärg, pensel och en plywoodskiva och gjorde en ”loppis”-skylt som jag ställde ut. Dottern skrev en snygg prislista på ett blädderblock. Och så satte vi oss och väntade.

Två grannar kom insläntrande och kikade runt och gav lite positiva tillrop, helt uppenbart inte ute efter att köpa något. Sedan kom alltså två till, som handlade. Vilken skam! Här hade jag ordnat och bullat upp som om jag trott att folk skulle komma och handla, haha – vad tänkte jag med? Ingen social nesa kan väl vara värre än att bjuda till, anstränga sig och göra krumbukter, bara för att upptäcka att inte en enda en vill komma. Eller jo, två.

I morse höll jag på att inte komma ur sängen. Loppisen hade såklart varit ett alldeles för krävande projekt för mig, kroppen kändes som ett sänke på en metrev och förmågan att ta tag i kaoset som uppstått i köket medan jag ägnat mig åt alltihop var lika med noll. Jag har räknat med det, att kroppen skulle ta lite stryk, tänkt att mitt påhitt ändå skulle ge så mycket tillbaks. Mentalt, socialt.

Riktigt så blev det ju inte. En positiv sak var att en hel del faktiskt hörde av sig och sade att de inte kunde komma. Det är trots allt en väldigt bra sak med att bjuda in till events, att folk svarar. Alla hade givetvis goda skäl för att inte komma, jobb och familj och andra uppdrag och festligheter. ”Goda” skäl spelar förresten inte någon roll, man kanske inte har lust bara. Det är dumt att göra saker som man inte vill och kanske ännu dummare om man inte orkar. Det gäller att hushålla med lust och energi, det vet jag bättre än de flesta. Med andra ord är jag inte sur eller besviken eller något sådant. Mer perplex. Och lite ledsen förstås.

Fullsatt på Spejaren
Till min lilla lada ville alla komma…

För åtta-tio år sedan ordnade jag kulturevenemang i min lada på somrarna. Då kunde det komma tvåhundra personer på en kväll. En av fyra kvällar i veckan. Då var jag navet och folk drogs till min värld som till en magnet. Jag tänkte inte på det då, men det gav mig givetvis en känsla av att vara betydelsefull och eftertraktad. Jag var en person som var tvungen att säga nej till saker, som inte hann med alla vänner och ständigt träffade nytt folk. Jag tänkte inte på det då. Nu ser jag hur livet snurrar och brinner någonstans bortanför mitt synfält medan jag själv befinner mig i en trasig periferi. En dikeskant där bara ogräs växer.

138
…till min lilla loppis bara två

Ta nu inte detta för en självömkande klagovisa! Det handlar inte om att jag tycker synd om mig. Eller, jo jag tycker nog lite synd om mig faktiskt – men jag vill inte att någon annan ska göra det. Att synd-tycka (ja, jag tycker det borde finnas ett verb här) det är någonting man gör på avstånd, när man själv inte är inblandad. Man synd-tycker den som man aldrig hinner hälsa på, den man inte längre ids bjuda in, den som aldrig orkar dyka upp på roligheter. Man synd-tycker dem som är ömkansvärda men inte värda ens möda. Och sånt klarar jag mig allra bäst utan. Tack, men nej tack. Vill ni stötta mig blir jag däremot jätteglad (se längst ner för tips)!

Jag vet att jag är en intressant och stark person. Jag vet att jag har mycket att erbjuda. Jag tycker framför allt det är synd om världen som inte verkar har fattat det! Och det säger jag faktiskt utan vare sig ironi eller agg.

Frågan är varför bara två personer kom till min välgörenhetsloppis. Varför kom inte en enda av alla de femtio som inte tackat nej, och inte en enda av alla andra som måste ha sett min inbjudan? Hade de fullt upp, varenda en av dem? Hade de en motvilja mot Stadsmissionen? Eller kan det vara så, och rätta mig väldigt gärna om jag har fel här, att ett evenemang som hålls av en efterfrågad och presterande individ drar människor medan motsatsen inte gör det? Haha, jag tänkte inte på att det var en retorisk fråga! Det är ju fullständigt självklart. Varför skulle man annars anstränga sig så med att bjuda in kändisar till välgörenhetsevenemang? Såklart.

Låt de vackra, friska och lyckade driva in allmosorna
– inte de som vet vad det innebär att behöva.

 


Stötta gärna mitt arbete  det betyder mycket för mig! Såhär:

  • ge mig likes (här, eller på bloggens facebooksida eller twitter)
  • följ mig (på facebooksida, twittereller ”follow” längst upp till höger)
  • bjud in mig att hålla föredrag, det tycker jag är jättekul!

Klickar du på ”follow”-knappen längst upp till höger så får du alltså mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen. Kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Saco, Jesus och Idol

I måndags jobbade jag, kors i taket. Två hela timmar. Det var fortbildning för diakoner på Stiftsgården i Rättvik och jag var anlitad som psykfall. Ja, faktiskt! De hade identifierat tre områden för diakonala insatser: invandrarkvinnor, ensamma pensionärer, unga med psykisk ohälsa. Upplägget var enkelt men genialiskt: för varje område hade en person från målgruppen bjudits in för att ge respons. Alltså en invandrarkvinna, en ensam pensionär och ett mentalfall. Smart! Inte ens en påläst och kreativ diakon kan klura ut på egen hand om det är stickcafé, självförsvarskurs eller filmkväll som är lösningen på alla problem.

Unga är lite för unga för att föra sin egen talan på en diakonfortbildning så jag fick vara ställföreträdande tonåring (lite knepigt kanske – imo är jag visserligen mer milf än noob och tmi är min specialitet, men tbh – jag är ju inte femton)*. Men det fick gå ändå. Jag satt med i gruppen ett par timmar och bollade frågor och idéer. Kände mig nästan som en wallraffare, i besittning av information och kunskaper man bara kan tillägna sig om man lyckats stjäla ett passerkort till de låsta avdelningarna. När vi bröt upp fick jag många varma kramar och en och annan tår (tmi är i vissa sammanhang just vad som efterfrågas). En trevlig diakon kom fram med ett varmt leende och gav mig en respons som väl borde klassas som ett MVG i kyrkans värld:

”Du är så modig! Och det där du sade i början, det kändes som nånting Jesus hade kunnat säga”.

Eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Det hon refererade till var min korta presentation i början, innan vi gått ut i smågrupperna. Jag stod i utkanten av konferensrummet och väntade på min tur. Hade inte riktigt kommit på vad jag skulle säga – hur presenterar man sig när ens enda kvalifikation i sammanhanget är att man är psykiskt sjuk? Den ensamma pensionären började. Jag minns inte vad hon sade, men medan hon pratade landade det i mig. Eller jag landade i min roll, min uppgift. Så när det var min tur greppade jag mikrofonen och sade:

”Mitt liv består av både prestationer och misslyckanden. Jag är docent i religionspsykologi, och det är väl mitt största misslyckande. Att jag satsat tid och möda på en bana som inte gjort världen så värst mycket bättre. Min största prestation är att jag tampats med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år, och att jag trots detta faktiskt står här och lever”.

Ganska enkelt och ärligt. Och tydligen lite som ett Jesus-ord… Jo, jag kan förstå det. Jag har faktiskt tänkt så själv ibland, lite kristet ödmjukt sådär, att jag gör som Jesus. Vänder på begreppen, gör mig till talesperson för mentalt lytta och psykiskt spetälska. Det där med underverk och handpåläggning har jag aldrig gett mig på, men upp-och-ned-aspekten av min kristna uppväxt har tydligen bitit sig fast. Det representerar ett sätt att se på världen som jag lite grand har återupptäckt sedan jag tvingades byta min misslyckade doktorshatt mot den ärofyllda dårmössan.

En av våra nutida trosbekännelser, Lagen om anställningsskydd, säger ”sist in, först ut”. Jesus säger att den sista ska komma först i kön och den första ska bli sist. Den sparkade ska hyllas och den befordrade lomma hem med svansen mellan benen. Lycka till med det uppdraget Saco! En annan (sällan uttalad, men desto mer tillämpad) trosartikel av vår tid är att vi ska samla på vackra, framgångsrika, begåvade människor för att själva framstå i god dager. Jesus gjorde precis tvärtom. Han omgav sig med sådana vars ynkedom smittar bara man sätter sig på samma parkbänk. Sådana som är så plågsamma att betrakta att man går omvägar bara för att slippa se. Istället för att un-frienda, eller utvisa dem säger Jesus att vi ska ge dem mat, kläder och husrum, ja vi ska till och med hälsa på dem på psyket! Han avslutar sin uppmaning med ett klassiskt Jesus-ord:

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Jag skulle förstås föredra dessa minsta som är mina syskon, men det skulle ju dröja nästan två millenier innan feminism och HBTQ var uppfunna. Men dessa mina minsta. Jag tycker om det. Det kniper liksom lite i mitt hjärta. Det kristna snällhetsidealet som förgiftat en stor del av mitt vuxna liv, både som sändare och mottagare, har jag mer eller mindre gjort upp med (se detta inlägg). Men att strålkastarljuset riktas mot dessa mina minsta, det berör mig. Det handlar inte om de andra stackarna, inte dem jag ska vara snäll och duktig för, det är en syn på de minsta som de mest värdefulla, de ynkliga som de vackraste, de patetiska som de rikast begåvade och de galna som de visaste. En Idol-scen där de stammande falsksångarna med minst självinsikt i världen får stående ovationer. Det berör mig. Det berör mig.

Om gud eventuellt skulle finnas så finns hon också i mig.

Jag är inte modig, snäll eller god när jag ställer mig upp och säger att jag är ett psykfall, jag är stolt över min prestation: jag existerar, jag fortsätter existera. Eller kanske inte stolt heller. Jag gör något som känns fullständigt självklart – säger lika mycket till mig själv som till dem som lyssnar: ”Här är jag, så här misslyckad är jag. Får jag vara med? Ja, tamejfan, jag får också vara med!”. På ett sätt är det ju tur att jag är docent i f*cking religionspsykologi, annars hade jag inte haft någon pondus när jag greppade mikrofonen. Det krävs tyvärr en höjd att ramla ner ifrån för att folk ska bli intresserade av en människas svaghet. En karriär, en skönhet eller ett kändisskap. Men min akademiska titel säger egentligen noll och nada. Det är min prestation som mental atlet, att jag drunknat i mörkervattnet och kommit upp igen, som ger mig rätten att stå där. Det är den karriären som ersatt snällhetsgiftet med en försiktig puls av kärlek i mitt blodomlopp.

Om gud finns bor hon också i mig.

Det betydde något för diakonen, att jag vände på begreppen.
Vi borde kanske göra det oftare.

 


Jag stilade med följande ungdomliga förkortningar som förmodligen redan är obsoleta:

Imo = in my opinion
Milf = mother I like to f*ck
Noob = nybörjare
Tmi = too much information
Tbh = to be honest

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Snälla, överraska mig!

I onsdags var jag kallad till min prefekt (chef). Kallelsen kom via mess och innehöll inga specifikationer om vad det hela handlade om, så jag frågar. ”Det vill jag helst ta när vi ses”, svarar prefekten. Jag får genast en klump i magen – vad har jag nu gjort? Men det var inte så farligt. Jag skulle bara få sparken igen (här finns del ett till denna historia). Man blir tydligen först varslad och sedan uppsagd, det hade jag inte fattat… Så min oro var obefogad, jag trodde ju redan att sparken var utdelad. Men jag lade manken till och skapade ett ganska förnedrande möte i alla fall. Ett litet dopp i skambaljan. När prefekten undrade om det fanns något jag ville ta upp kunde jag inte låta bli att rikta hans och fackrepresentantens fokus mot min ynkedom. Igen.

Jag vet inte varför jag håller på sådär. Blottar mig. Kanske är det ett behov av att lägga korten på bordet. Göra hela bilden synlig. Särskilt om det är styvt och stramt och professionellt brukar det där behovet slå till, att hitta de mänskliga punkter och fläckar som avviker från protokollet – oavsett om det är jag eller någon annan som hamnar i skottgluggen.

I alla fall. Jag tar upp det här med avslutning. När en människa lämnar en arbetsplats efter ett halvt liv kan man tycka att det vore rimligt med någon slags blomstertid nu kommer-stämning, men jag vet att om inte jag tar upp det vid det här mötet kommer något avslut aldrig äga rum. Avskedanden ingår liksom inte i de akademiska högtiderna. Rent sakligt tänker jag att detta är ett strukturproblem, det handlar inte bara om mig. Människor behöver uppmärksammas, inte bara när de blir doktorer och professorer, utan kanske i synnerhet när det händer något svårt.

Men när jag ska lägga fram mina sakliga argument tar känslorna över, och jag är funtad på det där irriterande sättet att då börjar jag gråta. Oavsett om jag är rädd eller arg eller ledsen gör jag det och det är SÅ förnedrande. Jag inte kan kontrollera mina kroppsliga reaktioner, mina läten och min mimik. Munnen är kanske svårast. Ni vet den där darrningen som kan komma i läpparna när man ska säga något svårt, och som gör det omöjligt att prata utan att hela ansiktet krackelerar. Jag tar tag om ansiktet när jag sitter där framför prefekten, som för att hålla ihop det, hålla ihop mig. Jag anstränger mig för att andas så lugnt jag kan och försöker skapa tillräcklig distans mellan mig och situationen för att kunna presentera mitt ämne. Men så fort jag börjar prata sätter läpparna igång och darrar igen och rösten brister. Det är vidrigt.

Anledningen till att jag inte kan hålla mina anletsdrag i schack är förstås att jag skäms. Det hör inte till god ton att uppmärksamma folk på sin utsatthet, än mindre på de behov utsattheten skapar. I grund och botten tror jag att vi psykfall är rädda för att be om hjälp – samtidigt som de opsykiska är rädda för att bli insnärjda. Jag har skrivit om de här rädslorna tidigare, svårigheterna som uppstår när psykfallet inte vågar prata och normotikern inte vågar fråga (här och här), men det finns specifika problem som har med en arbetsplatsen att göra.

När jag var riktigt nere i skiten för några år sedan pratade jag med en god bekant – en sån man träffar ganska sällan men tycker väldigt mycket om. Hon hade fullt upp i sitt liv och stöttade dessutom ett annat psykfall så hon kunde inte finnas till för mig så mycket som hon kanske ville. Vilket är fullständigt rimligt och ok. Men hon sade en sak som i efterhand fick mig att fundera: ”du har ju så stort nätverk och så mycket vänner”, med undermeningen ”det finns säkert många andra som ställer upp”. Kanske tänkte hon också att eftersom hon inte hörde till min ”inre cirkel” av anhöriga skulle det nästan kännas förmätet om hon plötsligt dök upp som gubben ur lådan.

Det är sant att jag har många kamrater och massor med bekanta. Att ha över 600 vänner på facebook är kanske inte så imponerande nuförtiden men innebär i varje fall att jag har knutit ganska många kontakter genom åren. Så det är sant. Men det jag tror normalstörda lätt glömmer bort är att de närmaste vännerna ofta är färre och den inre cirkeln mindre än man tror. Man pratar liksom inte om sitt sexliv, sin traumatiska barndom och sina fobier med sexhundra personer. Man lägger inte upp sina diagnoser på fejjan (öh, förutom typ jag då…). Dessutom är det inte de närmaste vännerna man umgås med allra mest – det är faktiskt arbetskamraterna. Och de hejdas ofta av rädslan för att tränga sig på, bli indragna, uppätna och översvämmade av psykfallets förmodligen ändlösa behov.

Eller av rädsla för skammen.

Även om många opsykiska har beröringsskräck smittar inte galenskap, skam däremot kan enkelt överföras från en människa till en annan. Att se en tant tappa brallorna på gågatan är pinsamt – inte bara för henne, utan också för oss som oturligt nog tvingades bevittna hennes nesa. Skamkänslan skuttar över från den pinsamme till betraktaren så enkelt att vi till och med vid TV-rutan kan behöva förse oss med en skämskudde. Vi vill inte konfronteras med folk som har kallops på näsan, spenat mellan tänderna och trosorna ovanpå jeansen. Vi vill helst slippa lunchsällskap som pratar om samlagsställningar när alla andra pratar om vädret. Vi drar oss helst undan om någon ohämmat sitter och bölar i fikarummet. Det är fel saker på fel plats och vid fel tidfälle. Gör om och gör rätt!

Det intressanta är att det är minst lika obehagligt att umgås med någon som skäms. Som vet att den är pinsam, som skäms över det, men som inte kan tvätta bort det skamliga. Som har mage att bara fortsätta vara pinsam. En skamlös skämsperson.

Det är så jag känner mig när jag sitter där med prefekten och fackrepresentanten. Jag är outhärdlig. Jag är så skamlös att jag tar upp den där knappt synbara fläcken på kartan, uppsägningskuvertet, prefektens skrivbordsunderlägg. Den som alla vet om men ingen vill kännas vid. Jag tänker inte hålla god ton och tyst och stilla försvinna ut i marginalen. Jag vill bli uppmärksammad. Vilket är ungefär lika pinsamt som att be sina kollegor om en överraskningsfest till en födelsedag ingen haft någon aning om. På en arbetsplats där man inte firar födelsedagar.

Nej inte ungefär, det är precis samma sak. Så vitt jag minns har ingen som fått sparken tidigare blivit uppmärksammad. Nu sitter jag där med skrynkligt gråtansikte och snoret droppande ner på mitt avskedsbeslut och ber att de ska fira mig. Att de ska tycka att jag är tillräckligt värdefull för, kanske en tårta. Prefekten frågar genast vad jag hade tänkt mig, vad jag vill att de ska göra. Som om det var en så besynnerlig idé att mina jobbarkompisar inte själva skulle komma på något. Som om han ville att jag skulle beställa tårtan själv.

Men då blir det ju inte på riktigt tänker jag, som en tonåring som inte vill skriva någon önskelista men ändå blir besviken när hen inte fått det hen önskat sig. Då blir det ju inte någon överraskning. Då firar det ju mig bara för att jag bett om det. Det är naturligtvis en omöjlighet, hela alltihopa. En paradox. Att be om att bli uppmärksammad, vilket de inte skulle göra om jag inte bad, men bara om de vill.

Att jag sitter där och grinar beror ju också på att jag inte längre känner mig värd. Inte bara den tårta jag så tårdrypande ber om, utan att ens vara där. På väg från mötet passerar jag ett arbetsrum där en av mina bästaste kollegor sitter. Jag har inte sett henne på ett par år. Nu hukar jag och slingrar mig snabbt förbi. Vill inte att hon ska se min miserabla uppsyn, vill inte skämmas och inte se hur hon skäms för att jag skäms. Jag har över huvud taget inte satt min fot i mitt eget arbetsrum sedan 2016 (som dessutom flyttats till ett alldeles nybyggt skrytbygge jag inte heller satt min fot i). För jag skäms.

Jag vet att jag inte borde, att det inte finns någon anledning att skämmas för att människovärde bla bla och jag har ju andra tillgångar bladiblu. Men egentligen är det inte så konstigt. Från insidan kunde det emellanåt kännas tufft att vara forskare, men från utsidan framstår universitetet som ett universum byggt av status, prestation och hierarkier, inget snack om saken. Inte så konstigt då att man som nollpresterande psykfall hukar sig och helst vill smyga ut bakvägen.

Men får jag en inbjudan, hör mina kollegor av sig och ber mig komma – på en kanelbulle, ett glas vin eller vad fan som helst – då skulle det kännas i alla fall lite annorlunda. Då skulle så pass mycket jämlikhet återställas att jag kanske vågade mig dit. Men kan man be någon att säga det man behöver höra? Du har varit en i gänget. Vi gillade att ha dig med. Lycka till i fortsättningen.

Jag är i alla fall inte mördare

Hypomana skov följs ofta av mer depressiva. Hur härligt och jobbigt medryckande livet än kan kännas när du är i gasen blir motorerna till sist överhettade. Du tar ut mer än du har att ge. Den här gången fick jag dessutom god hjälp med uppbromsningen av Uppsala universitets HR-avdelning. I tisdags var jag nämligen kallad till Segerstedthuset, universitetets nya skrytbygge, för omplaceringsmöte.

Där fick jag veta att det är min arbetsgivares skyldighet att ge mig förslag på alternativa tjänster och min skyldighet att ta dessa förslag i beaktande. Och för att göra detta måste jag till att börja med skicka in mitt CV. Det vill säga – slå på datorn, öppna min administrations-mapp, klicka fram dokumentet och kontrollera att allting är uppdaterat. Resan ur hypomanin blir kort. Det blir platt fall direkt. Jag läser: ”qualification as docent”, ”senior lecturer”, ”centre of excellence”. Hur kan det där ha något med mig att göra? Qualification as dåre snarare. Senior psykfall at centre of excrement. Haha.

Till min olycka håller institutionen på att tillsätta en lektorstjänst just nu, en fast tjänst till råga på allt. Det hände väl senast under Krita-perioden för sisådär hundra miljoner år sedan. Som varslad har jag förtur. Jag måste bara lämna in lite mer information om mina pedagogiska kvalifikationer innan jag kan prövas. Det är en once-in-a-lifetime chans, ett gyllene tillfälle för avancemang och tryggad inkomst. För några år sedan skulle jag ha kastat mig över möjligheten, skrivit en avhandling om pedagogiska metoder, hittat förtioelva högt uppsatta referenspersoner och skaffat mig en riktigt ordentligt vetenskaplig tweed-kavaj.

Nu sitter jag med HR-damen på andra sidan bordet och känner hur bränsletanken går sönder. Mitt drivmedel rinner ut på golvet och bildar en sorglig och högst oakademisk pöl mellan våra stolar.

Efter tre dagars depressivt sims- och soffläge har jag nästan simmat upp till ytan igen. Jag startar morgonen med lite Donald Trump, det brukar alltid hjälpa på traven. Jag har hittat en hel rad av youtube-kanaler som kan förse mig med de senaste hårresande händelserna. Ilska är ett bra sätt att ta udden av nedstämdhet. Det kan också vara ganska självuppbyggande.

Kungen-bajsar-metoden har jag redan introducerat, och det här är lite liknande. Ett knep att ta till när man känner sig usel. Jag utvecklade konceptet långt innan Trump kom in i bilden. Faktiskt kom jag på det när jag satt på bussen på väg in till staden och passerade Blåsenhus (där lärarutbildningarna håller till).

Blåsenhus är en av alla byggnader som utsatts för massiv kritik i Uppsala. Nu minns jag inte längre på vilket sätt just Blåsenhus upprörde, men uppsalabor har lätt för att bli upprörda över sådant de anser vara fult. Som till exempel konserthuset, Resecentrum, och Psykiatrins hus. Segerstedthuset där jag satt med min HR-kvinna utsågs 2016 till Sveriges fulaste nyproduktion. ”Huset ser ut som en korsning mellan en finlandsfärja och en tjock-TV”, som en jurymedlem sade.

Så hur kan detta vara terapeutiskt?

Jo, jag tänker på de stackars arkitekterna som har visionerat och ritat och planerat. Vunnit priser och tävlingar och omtalats i media. Förbrukat miljoner och åter miljoner av våra skattepengar. Dragit över budgeten och förbrukat några miljoner till. För att i slutänden utsättas för en massa människor som bara HATAR det de åstadkommit. Verkligen hatar. Och där står den, deras fula fula byggnad. Och kommer inte flytta på sig under de närmaste decennierna. Folk tvingas gå omkring där, leva sitt arbetsliv, i ett bygge som är så avskyvärt att folk startar upprop för att slippa skiten.

Jamen terapin i det hela?

Är det inte ganska uppenbart? Det handlar om jämförelse och proportioner. Nej, jag orkar kanske inte skriva om mina pedagogiska bedrifter. Jag orkar inte tävla om en tjänst jag en gång hett eftertraktade men idag blir sjuk av att tänka på. Det kanske till och med är så illa att jag aldrig mer kommer dra något strå till skatte-stacken. Ja, jag kan dra det till sin yttersta spets: jag skulle kunna bli en människa som gräver stora hål i den kommunala budgeten utan att någonsin ha något mer att ge.

Men jag har i alla fall inte gjort någon större skada. Jag har inte förfulat eller förstört någonting. Jag har inte plöjt ner miljarder i något projekt som massorna häcklar. Jag har inte myglat och mutats för att kunna leva i sus och dus. Jag har inte misshandlat eller mördat. Och jag är definitivt inte så korkad att jag förnekar miljöförstöringen och tycker att vissa nationer bäst betecknas som ”shithole-countries”. För jag är inte en person med obefintlig självinsikt och obegränsad makt.

Trots allt.

Jag kan se ganska långt, tänka ganska klart och känna ganska varmt. Hur mycket status du eller jag någonsin skulle förlora kan vi i alla fall räta på ryggen och med stolthet deklarera: jag har i alla fall inte startat något krig.

 


Om du har behov av lite Trump-terapi kan jag rekommendera följande videos. De är naturligtvis inte bara förargelseväckande, delvis är de mycket skrämmande. Men desto bättre tjänar det som uppbyggligt referensmaterial till ditt eget liv.

En samlad kår av psykiatriker förklarar varför de anser Trump inte bara som olämplig utan också farlig som president.

Analys av intervju: Trump tycks inte kunna ge några begripliga svar om kärnvapen. Vet han ens vad han pratar om? 

Språkvetare analyserar Trumps sätt att prata och gör tydligt på vilken nivå hans språk befinner sig (en tioårings) och varför han inte går att begripa.

Och som en bonus, en intervju med en av Trumps närmaste medarbetare som inte klarar av att fullfölja en seriös intervju på ett professionellt sätt, vilket gör att intervjuaren till sist avbryter hans svada.