Vem är det syndast om?

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Du vet hur det känns: bihålorna spränger, halsen brinner och hela kroppen känns svullen som en övermogen finne. Utslagen på soffan orkar du knappt kolla på senaste söta-hund-videon på youtube, du känner dig lika ynklig som en strykarkatt i ett semesterparadis. Och så visar tempen 37.2. Världen är emot dig. Hur sjuk du än känner dig är det ju av nån anledning alltid mer synd om den som har några grader mer. Febertoppar gör folk mer benägna att ta hänsyn till ens pissighet, även om pissigheten fanns där febern förutan. Orättvist! Det är ju synd om dig i vilket fall som helst!

Så när du ligger där i soffan och hostar och nyser ringer din kompis Ylva och frågar hur du mår, och plötsligt känns ditt lidande väldigt futtigt. För Ylva har just genomgått sin tredje cellgiftsbehandling. Eller kanske har hamnat på psyket/förlorat sin partner/blivit våldtagen. Något mycket hemskare än din gamla förkylning. Det finns ju trots allt grader av lidande, eller hur? Hierarkier. Och arter. Vissa lidanden är banala, vissa är heroiska och gripande och andra så obehagliga att man helst inte vill konfronteras med dem. Frågan är vad Ylva vill med sin fråga. Är hon intresserad av att höra om ditt snorande eller skulle hon bara uppleva din klagan som ett hån i relation till det helvete hon tampas med?

I några av mina inlägg har jag nog (tyvärr) raljerat lite med ”vanliga” kriser och bekymmer. Dagishämtningsstress, relationsproblem, hinder i karriären – kom inte med era petitesser, ni vet ingenting om Det Stora Lidandet! Som om det existentiella livspusslet vore trivialt i jämförelse med Psykisk Sjukdom. Som om bara den som fått elchocker hade rätt att säga att livet gör ont.

Det är naturligtvis inte sant. Bara dumt. Det kan visserligen kännas så, just när jag sjunkit som djupast i mörkervattnet. Då är min förmåga till engagemang i Gretas stamrenovering noll och intet. Då längtar jag (om jag mår så pass bra att jag orkar längta) efter stamrenovering, efter att ha en sån som min jobbighet. Men efter de fyra första elbehandlingarna (eller vad det nu är som lyckas skrapa loss den brända pannkakan från järnet) brukar världen ha ruskats på plats så pass att jag orkar kika upp ur de svettiga sjukhuslakanen. Och intressera mig en smula för omvärlden

Min bror Sam-Staffan påminde mig vid något tillfälle om just detta. Att vi pratade en del om honom också när han ringde mig på psyket. Jobb, flickvän, framtidsplaner och problem. Jag tänkte inte på det då men det var faktiskt ett bra sätt för mig att hålla fast vid och hala mig tillbaks till verkligheten. Det hjälpte mig att fortsätta vara Maria mitt i eländet; den Maria som också kan vara någon annans ankare. Sittande i sjukhussängen kunde jag faktiskt hjälpa min bror med några av hans bekymmer. Eller i alla fall försöka. Hans problem kändes lika mycket på riktigt som mina, lika betydelsefulla även om vi befann oss på väldigt olika ställen.

Visst finns det grader av elände. Det mesta vi svär åt hör inte ens hemma i Helvetets vestibul. Och det vet vi ju. Det finns trots allt ett Syrien och ett Yemen. Det finns en Trump och en Kim Jong-Un. Men vissa former av lidande är förmodligen lika outhärdliga var du än befinner dig i världen. Som att förlora sitt barn. Eller drivas till självmord. Olika förutsättningar för att sörja, lindra och förhindra, olika sätt att uttrycka sig – ja, men smärtan är universell. En sketen gammal depression är inte mycket att komma med när en vän ska begrava sitt barn. Det är skillnad.

Samtidigt har alla sin personliga jämmerdal. Det är svårt att ha nåt annat än sin egen lägstanivå som referens. När jag säger att “tack, jag mår bra” avser jag till ett tillstånd som de flesta av mina vänner skulle kalla förfärligt. Min lägstanivå är ju hyfsat låg.

(En bonus med det, och det här är så fånigt klyschigt att jag måste sätta det inom parentes, är att jag kan “ta vara på de små goda stunderna”, haha. Jag är ganska billig i drift – det behövs inte så mycket för att jag ska känna mig tillfredsställd. Borde kanske skriva det i min profil nästa gång jag ger mig på att nätdejta…)

Det betyder naturligtvis inte att mina friska släktingar och vänner aldrig någonsin lider eller tampas med livet. Det betyder inte att de aldrig hamnar i svåra livssituationer. Alla har sitt värsta, sitt vidrigaste, sina absolut sämsta stunder. Livet drabbar oss hela tiden och det är tämligen ointressant att tala om vems lidande som är störst. Säger min bror att han plågas är det min uppgift att möta hans smärta, inte att mäta den. Jämförelser kommer inte hjälpa. Däremot är proportioner viktiga, och jag återkommer till det.

Ibland funderar jag på om det här är en sån sak som kan hindra folk från att hålla kontakt med sina psykfall. Samtal hålls ju flytande av oskrivna regler för turtagande. Har man otur kanske psykfallet inte alls har nån bra dag och då kan samtalet helt fall ur ramen. Greta: “hur är det idag då”, psykfallet: “jo tack, jag kräks av ångest, och du?”, Greta: “ja, jo… eh… det är ju det här med stamrenoveringen”.

Om jag var i Gretas kläder skulle jag nog ganska snabbt retirera till rollen av att vara “snäll” och “stöttande”. Lyssna och humma och knipa käft om mitt. Och det är förmodligen bra när psykfallet ligger och kräks av ångest. Men ganska snart blir det där hummandet inte särskilt hjälpsamt. I alla fall inte för mig. Så fort det initiala katastrofläget passerat blir ju psykavdelningen också vardag. Eller soffan hemma. Det finns bra dagar och dåliga dagar och bra dagar kan till och med ett psykfall undra hur det går med Gretas stamrenovering. Att bry sig om sånt som kanske inte verkar lika uselt som psykfallets eget mående, det är psykfallet kapabel till. Och mår bra av.

Men en viktig förutsättning är det här med proportionerna. Greta och psykfallet har förmodligen rätt olika lägstanivåer, och det måste Greta visa att hon förstår. Ingen som lider längtar efter folk som inte vet, men låtsas att de förstår. Folk som visar medlidande utan att vilja veta hur det är. Som talar om sin “deppighet”, som om den kunde liknas vid det som gör min vårluft till svavel och min sol till tjära.

Kanske borde det höra till allmän hyfs att visa den sortens respekt, men jag är dessvärre själv ofta rätt usel på det… Pratar först och tänker alldeles för långt senare. När jag kommit hem och gått och lagt mig. Eller efter några år, när jag plötsligt befinner mig i motpartens situation. Då kommer jag att tänka på middagen där jag orerat om min min kamp mot övervikten på tio kilo – när gästen tvärs över bordet säkert hade femtio kilo extra att bära på. Eller på den där gången då jag bredde ut mig om min sorg över att jag inte fått fler barn, trots att ett par 40+kvinnor i sällskapet var (oönskat?) barnlösa. Hur många gånger har jag inte fått tala om det för mig själv: jag kan inte utläsa på folks ordnade utsidor vad de bär med sig (bara för att jag går omkring med själen som en scarf om halsen). Jag måste komma ihåg att nästan alla, oavsett hur odrägligt välordnade de ser ut, har nån liten sårig klump inuti. Man måste vara lojal med den som bär på ett större lidande än en själv. Och eftersom man inte alltid vet kan det är det lämpligt att tassa lite försiktigare än jag ofta gör.

Ett bekymmer är att den medlidande ofta kräver nån form av bevis för att engagera sig. Som det här med feber. När jag blir dunderförkyld tar jag tempen typ tre gånger i timmen och håller tummarna för att den ska klättra upp i alla fall till 37.8. Vilket den till min besvikelse nästan aldrig gör. Inte för att jag längtar efter feber – jag längtar efter ett ovedersägligt prov på att jag mår så dåligt som jag mår. Men är det verkligen för att folk ska tycka synd om mig? När allt kommer omkring tror jag faktiskt inte det. Det jag längtar efter är en omsorg som står i proportion till mitt lidande.

Någon psykisk febertermometer är ännu inte uppfunnen. Psykisk ohälsa kan bara bedömas utifrån den sjukas berättelse, något som gör den unik inom läkarvetenskapen. Detta ställer stora krav på kommunikationsförmåga, och det kräver (vilket ju gäller alla former av lidanden) att omgivningen kommer till insikt om sin insiktslöshet. Har man aldrig haft cancer, förlorat ett barn, hamnat i en psykos måste man utgå ifrån att man inte vet vad den drabbade går igenom. Att mötas av respektfull undran är för mig mer läkande än att mötas av aningslös hjälpsamhet.

Ja, så är det nog. Respekt, mer än något annat, är det jag önskar mig som psykfall. En rudimentär förståelse för det allvarliga och handikappande sjukdomstillstånd som en depression eller utmattningssjukdom kan vara. En respekt för att saker är just så svåra som jag säger att de är.

Även om jag just idag mår ganska bra, givet min lägstanivå.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag fick ett mejl…

Emellanåt hör läsare av sig och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Det berör. Om mina texter kan hjälpa andra psykfall glänta på garderobsdörren och ta sig rätten att vara sina besvärliga och hedervärda jag kan jag inte önska mig nåt mer. För någon vecka sen fick jag ett meddelande som gjorde mig särskilt glad och stolt, och jag kan inte låta bli att dela det med er:

Hej Maria!

Jag bestämde mig för första gången att prova onlinepizza-appen på min telefon sent igår kväll. Beställde. Satte mig sedan på köksstolen och väntade och bläddrade sporadiskt igenom högen med senaste tidens post. En tidning från Svenska kyrkan låg där. Med din krönika. Jag läste. Pizzan kom. Åt upp den. Satte mig sedan och sträckläste din blogg från början fram till att ögonen gick ihop vid 6.30-tiden imorse. Då sov jag några timmar och vid lunchtid idag gick jag igenom de resterande inläggen som jag inte orkade imorse. Skämmigt? Ja, lite. Men jag kunde inte slita mig. Så mycket som berörde mig, så mycket igenkänning och skratt. Jag ville bara skriva och tacka för att du släpper in. Så betydelsefullt för så många. Vilken människa du är! Bara glad att du finns. 

Skämmigt – varför då? Det kan väl åtminstone inte vara sämre att sträckläsa min geniala blogg än att binge-kolla en halvtaskig TV-serie. Vilket är vad jag huvudsakligen ägnar mig åt…

För egen del är berättelsen raka motsatsen till skämmig. Såklart. Jag blev helt paff när jag läste, hade aldrig trott att mina ord kunde ha en sån effekt. Och så kände jag mig upplivad, som om jag serverats en riktig energidryck. Det kanske är lite skrytsamt att dela detta men jag är inte bara ute efter att visa upp stjärtfjädrarna. Kommentaren fick mig också att undra vad sjutton jag sysslat med de senaste tjugo åren. Jag menar – tänk om jag skitit i doktorering och forskningsrapporter och följt mitt hjärta från första början!

(Följa sitt hjärta är väl en underbar en kliché, så ofta använd att den blivit en dramaturgisk banalitet. Baka ihop den med att ”vara sig själv” och ”följa sin inre röst” så har du snart manus till nästa Disneyfilm. Eller till en riktig tungviktare om rullstolsburna transpersoner som bryter upp från Koranskolan för att starta cirkus i ett flyktingläger. Klysch-triaden bildar helt enkelt stommen till vilket bästsäljande epos som helst. Men det ligger ju något i det. Att man kan behöva lyssna lite inåt ibland.)

Hjärtat kan förstås bulta varmt och ömt också innanför forskarrocken, men jag lyckades alldeles för sällan beröra med mitt vetenskapande. Vare sig mig själv eller andra. Det krävdes så oerhört många mil och år att bearbeta den brinnande viktiga frågan att när jag väl kom fram till något som liknade ett svar var det så omgärdat av ”diskurser”, ”kontexter” och ”poststrukturella perspektiv” att det knappt gick ens att begripa ens titeln på arbetet. Jag tror min avhandling hette typ Ritual Invention – A play perspective on ritual and mental health in late modern Sweden . Hör gärna av dig om du vigt en natt åt att plöja igenom den! Då ska jag äta upp min doktorshatt. Jag lovar.

Ni har förstås sett något av 16-åriga Greta Thunbergs framträdanden, som när hon pratade på FN:s klimatkonferens. Jag blev helt överväldigad när min dotter visade mig klippet förra veckan men insåg snabbt att typ alla andra redan upptäckt henne. Alltså behöver jag inte berätta att hon flickan som skolstrejkat utanför Sveriges riksdag sedan förra sommaren för att få politikerna att förstå att klimatet faktiskt är i kris. På riktigt. Varje fredag sitter hon där, preppar sig med långkalsonger och tetermos i vinterkylan. För hennes prioritering är barnsligt enkel: så länge planetens överlevnad är hotad skiter hon i skolan.

Hennes tveklösa inställning inspirerar mig. Kompromissfriheten. Orättvisa, ojämlikhet, krig och katastrof – det är bara att vända på klacken och hitta en ny väg. Följa sitt hjärta om man så vill. Eller i det här fallet kanske förnuft. För Greta säger det sig själv, jorden håller på att gå sönder och vi fortsätter flyga härs och tvärs över klotet och käka hamburgare som ingenting. Det är ju bara korkat.

Jag skriver mer om söndriga människor än planeter och att göra det kräver varken något hjältemod eller några uppoffringar. Jag har inte valt att flytta till en jurta i skogen och börja livnära mig på nässlor. Inte tackat nej till lönearbete och bekvämlighet för att rädda isbjörnar eller utrotningshotade spindlar. Strängt taget har jag inte valt någonting, det var sjukdomen som tvingade mig i karriärstrejk. Det egendomliga var att när jag lyssnade till Greta drabbades jag av tacksamhet – just för att jag sluppit välja. Hade jag inte blivit så himla mycket sjuk hade jag inte fått den här unika möjligheten att följa mitt hjärta.

Man kanske kan tro att den som är utmattad har dåliga förutsättningar för att arbeta, men faktum är att utmattning är en alldeles utmärkt sjukdom för att få viktiga saker gjorda, just för att orken är så begränsad. Man har liksom inte tid för banaliteter. Och energidepåerna töms mycket snabbare när man måste ta tag i tråkigheter som mejl och blanketter och listor och scheman (mina hatsaker). Det är en rätt så enastående utgångspunkt, för den enda rimliga kuren är att göra det som inspirerar! Göra det som den där inre motorn brummar om.

För att genomgå kuren krävs en viss inskolning. Det gäller att skilja på det som är kul för att det är inspirerande och kul för att det är avkopplande. Netflix och Sims är mina bästa metoder när jag behöver ladda om. Och det är rätt skoj att binge-kolla och binge-bygga, men det kanske inte är just dit mitt hjärta vill dirigera mig. Med andra ord: man måste lära sig att lyssna till den där förbaskade rösten. Moana och Lejonkungen kan leda dig på rätt spår om du inte fattar galoppen.

Som alla mediciner har kuren också vissa biverkningar. I mitt fall blir det oftast förseningsavgifter och förstoppning. Jag vill ju inte slösa den lilla energi jag har på trivialiteter som att betala räkningarna och gå och bajsa.

Rösten och hjärtat och vara-sig-självandet leder inte nödvändigtvis till stordåd. Däremot leder de till viktigheter. Det där som du bara måste göra för att du är du. Det som du vill fastän ingen ber dig om det. Det som får dig att tända och brinna en liten smula. Just nu är bloggen en sån sak för mig. Den kommer inte rädda vare sig människor eller planeter, men den är en jaghet jag aldrig hade hittat om jag inte välsignats med min psykiska ohälsa. Kan texterna dessutom locka någon att sitta uppe hela natten, då känns mitt liv ganska gott och meningsfullt.

Ynkedomens fanbärare

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Att jag väljer att inte skriva så mycket om hur otroligt lyckad jag egentligen är har att göra med min uppgift som ynkedomsombudsman – en uppgift som liksom växt fram spontant under mitt första år som bloggare.

Om jag inte hade så svårt för att sköta mitt mejlkonto, ha koll på kalendern, läsa protokoll och gå på möten kanske jag rent av borde bli fackförbundsledare. Fackförbundet Mental är visserligen inte lika etablerat som Metall (möjligtvis för att det inte existerar), men är det inte dags att det blir det? Skulle inte vi som ligger och skramlar i diverse rännstenar behöva skyddsombud och kollektivavtal? Idén framstår kanske som märklig – långtidssjukskrivna har ju inga namnskyltar eller nyckelkort. Inga lunchrum eller fikaraster. Nej, det har de inte. De måste vara mycket mer flexibla än dem som har.

Tjänst utlyses som: Allmänt Odiagnostiserat Psykfall
Kronisk anställning, pensionering ej tillämplig. Löneanspråk inlämnas ej, tjänsten betraktas som frivilligarbete

Arbetsuppgifter
I arbetsuppgifterna ingår att övertyga vårdpersonal om dina vårdbehov, informera dig om diagnoser och behandlingar och utbilda vårdpersonal om diagnoser och behandlingar.

Arbetet omfattar också samordning av tjänster från socialtjänsten, rehabiliteringen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Arbetsmiljöerna inkluderar konferensrum, väntrum, läkarkontor. Tillträde till psykiatrisk vårdavdelning erbjuds efter högre examina. Huvudparten av arbetet utförs dock på soffan i ditt vardagsrum.

Meriter
Arbetsuppgifterna kräver stresstålighet, social kompetens och mental stabilitet. På grund av turbulens i branschen kommer du regelbundet få introducera och utbilda nya samarbetspartners.

God muntlig och skriftlig kommunikationsförmåga är ett krav, samt kunskap om dina samarbetspartners jargonger. Kvalifikationer i blankettifyllning är särskilt meriterande.

Villkor
Du ska vara psykiskt sjuk.

Att strida för att göra psykfallens arbetsuppgifter rimliga och deras arbetsmiljöer säkra, hälsosamma och jämställda borde vara precis lika viktigt som att skaffa ergonomiska skrivbordsstolar till Försäkringskassan. Psykfallen behöver en fackpamp. Men vem är bäst lämpad? Hur långt måste man ha avancerat inom sitt psykiska sjukdomsfack?

Det låter kanske ironiskt alltihop, och rätt ironiskt är det också, men det här med att vara (utse sig själv till) psykfallsrepresentant är ganska intressant. Och knepigt – i synnerhet när jag inser att det just nu inte är så värst synd om mig.

En dag under min senaste vända på psyket samlade nån kuratorsmänniska oss i dagrummet för att prata ångesthantering. Tekniker vi kunde ta med oss när vi en gång blev utskrivna. Krister satt och gungade på stolen bredvid mig och Yrsa hade sjunkit djupt ner i ångestfåtöljen, den som hade stora flärpar man helt kunde omfamna sig med. Annika var som vanligt inpyrd av cigarettrök. Och så var där en handfull okända från grannavdelningen. Bleka, uttryckslösa tittade de ingenstans. Hur jag tedde mig har jag ingen aning om, men förmodligen var jag inte jättesexig.

Kuratorn frågade vilka knep och metoder vi brukade ta till för att dämpa ångesten. Det blev förstås tyst. Entusiasmen är sällan sprudlande i de där sammanhangen. Nån skrapade med foten mot linoleumgolvet, Krister fortsatte gunga. Yrsa kikade upp ur fåtöljen och sade att den var bra, fåtöljen alltså, men att hon ju inte hade nån sån hemma.

― Ett tyngdtäcke kanske kunde va en idé? Tyckte kuratorn.

Yrsa hummade och borrade ner sig ännu mer. Övriga sade ingenting. Annika undrade när det var dags för fika.

― Netflix, Polly och Stesolid, sade jag. Gärna allihop på en gång, i soffan under en filt.

Kuratorn nickade välvilligt. En av de okända rusade plötsligt upp och ut ur rummet. Ingen sade något. Jag fortsatte:

― Fast när jag är hemma brukar jag sätta mig vid pianot. Jag kan sitta i timmar och spela Bach, Beethoven eller Chopin. Allra helst Bachs Partitor. Det är mindfulness för mig. Då slutar jag tänka och känna och bara är.

Kuratorn nickade igen med ett lite fladdrande leende. Sen var det dags för fika.

Det är sant, under mina tyngsta perioder har jag spelat Bachs första Partita fem gånger per dag. Minst. Två Nocturner av Chopin och en Beethovensonat har också gått på repeat. Samma stycken hela tiden i många år. Det har burit mig. Men när jag berättar det där i dagrummet på avdelning tre känner jag inte att jag hjälper till. Snarare märker jag att jag skapar distans. Som i högstadiet när Veronica stirrade hatiskt på mig varje gång vi fick tillbaks nåt prov – jag hade ju alltid full pott. Min prestation hotade vår vänskap eftersom jag, helt oförtjänt, hade tillgångar som gjorde skolarbetet enklare för mig än för de flesta.

Ibland tänker jag att det kanske funkar på samma sätt i psykfallsbranschen. Mina tillgångar ger mig ju ett försprång. Jag har medel att ta till när livet kraschar. Ett sparkapital som ger mig goda chanser att uppleva mening även när mitt liv, utifrån normalitetens måttstock, är rätt patetiskt. När jag sitter där i dagrummet med kuratorsmänniskan känns det nästan som att jag tillhörde en psykfallens överklass. Kan jag då ta mig rätten att tala om lidande och utanförskap? När börskurserna rasar och von Adelstropf på Strandvägen måste sälja delar av sitt arvegods för att kunna bo kvar i våningen blir hon säkert ledsen, kanske till och med förtvivlad. Men lidandet till trots blir hon inte en trovärdig representant för dem som drivits från hus och hem. Tvärtom är lidandet en rättighet man sällan vill unna dem som har det bättre ställt. När den gynnade delger sin olycka sticker det i ögonen på den som verkligen är nödställd. Man känner sig förrådd.

Som när min vän Solveig just blivit sjukskriven för utmattning och hennes överordnade sade: ”Ja det är verkligen stressigt nu, jag skulle också sjukskriva mig om jag hade tid” (citat från Teologiska institutionen i Uppsala).

Det är så lätt hänt, i alla sammanhang, att vi ”generöst” tar parti för dem det är synd om. Säger att vi vet hur de känns, att de inte ska känna sig annorlunda eller utanför – men bakom ryggen håller vi hårt om våra personliga brasklappar. Sånt som skyddar oss från att bli identifierade ”på riktigt” med stackarna. Det är förrädiskt frestande. När jag bloggar om mina vardagliga tillkortakommanden ligger brasklapparna nära till hands: Javisst har jag blivit rätt ensam, men jag hade så jättemånga kompisar innan jag blev sjuk så jag har naturligtvis inte blivit isolerad. Javisst är det rörigt hemma innan boendestödjarna kommit, men det är trots allt en väldesignad oreda. Tallrikarstravarna på diskbänken matchar såklart temuggarna och den rustika keramikskålen är givetvis full med röda äpplen. Allt för att klargöra:

Något riktigt psykfall är jag såklart inte. Det vore ju pinsamt!

Och så kan ju inte en ynkedomens fanbärare bete sig. Har jag tänkt, och efter bästa förmåga undvikit de mest braskande brasklapparna. Skrivit mer om Sims än om Bach. Vilket innebär att jag i vissa fall faktiskt undanhållit en del av sanningen. Kanske ofrivilligt skapat bilden av ett tragiskt hjältemod, av en kvinna som mot alla odds bla bla bla… Bara för att jag inte velat skylta med min hemtrevliga keramikskål.

Men mina tillgångar är också min överlevnad. Bach är en bro över mitt mörkervatten. Skrivandet en annan. Jag vågar inte ens tänka på hur livet skulle bli om jag inte längre hade dem. Om livet ens skulle orka fortsätta bli. I övrigt kan jag undvara det mesta, om jag måste. Vetenskapande, skidåkning, utlandsresor, forskningskonferenser, skogspromenader, konstprojekt och galna fester. Till och med sex skulle jag klara mig utan om det knep. Tror jag. Så länge depressionen håller sig undan. Så länge jag kan tänka och skriva. Så länge jag kan umgås med Bachs Partitor – då är det inte särskilt synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Det är inte synd om mig

Syndtyckande. Detta är del ett i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Av nån anledning verkar folk får för sig att det är synd om mig. Kanske har det nåt att göra med att jag tjatar om hur deprimerad, ensam och misslyckad jag är, jag vet inte… Men låt mig dementera. Det är inte särskilt synd om mig. Jag mår på det hela taget rätt bra, och jag är varken ensam eller misslyckad.

Såå… har jag bara hittat på alltihop?

Nej, såklart inte. Allt är på riktigt och jag aktar mig noga för att överdriva. Men jag väljer medvetet att inte presentera mig så som vi lärt oss att vi ska göra. Ta mitt CV till exempel. Ingen vettig människa skulle ju få för sig att skicka in ett sånt CV till en potentiell arbetsgivare (faktiskt inte ens jag). Det är en ganska dum idé att lista sina psykiatriska diagnoser, behandlingar och mediciner som underlag för en arbetsintervju. Men på bloggen tillåter jag mig att frossa i sånt man inte ska, ge mig hän åt min lust att göra precis tvärtom.

Jag tror inte jag är ensam om att vara hjärtligt trött på alla polerade bilder av barnkalas, parmiddagar och exotiska semesterresor som läggs upp på Facebook. Inte för att det är något fel på festligheter och sandstränder, men bilderna ger mig en FALSK bild av att mitt liv är misslyckat, och en lika FALSK bild av att mina Facebook-vänner blir uppvaktade med ekologiskt hemlagad romantik och dessutom upplever äventyr helt i avsaknad av skavsår och diarré.

Det är inte konstigt att vi väljer ut de trevliga bitarna när vi ska presentera våra liv, men resultatet hamnar ju ofta ganska långt ifrån verkligheten. För mig blev det nästan skrattretande tydligt en sommar för typ åtta år sedan. Då bodde vi på en superidyllisk gård i en superidyllisk liten by i Leksand. Vi hade alltid jättemycket gäster, drev musikkrog i vår lada och var på det hela taget extremt kreativa och beundransvärda. Just den där sommaren var en god vän från Japan på besök. Hon höll på med ett bokprojekt och fotade kreativa svenska familjer i pittoreska miljöer. Jag tror i alla fall det var bokens tema (jag kan ju inte japanska så det kan lika gärna handlat om en studie av idylliska svenska psykopater). I vilket fall som helst ville hon ha oss med.

I den färdiga boken presenteras vår familj med en rad förföriska scenerier – soliga bilder av röda timmerhus, får och trädgårdsland, kurbitsar och solnedgång vid Siljan. På en bild sitter min dotter med två kompisar på höloftet och käkar korv med bröd. På en annan sitter jag och min dåvarande man på farstukvisten och spelar gitarr och dragspel i kvällsljuset. Ett riktigt övergulligt barnkalas finns också med där en hel hop ungar leker i gröngräset på bakgården. Under ett blommande körsbärsträd.

Tänk den som fick leva så!

Hade jag kunnat tänka. Fast i det här fallet visste jag ju hur det egentligen var. Bakom dragspelet, gitarren och solnedgången gömdes tärande relationsproblem. Vi promenerade längs sjöstranden på beställning, jag med den konstanta orossmärtan malande i magen. Vi poserade på farstukvisten med våra instrument, uppammade så mycket engagemang vi orkade inför någon av våra låtar – de som varit kittet i vårt samliv men nu föll platt till marken. Kort efter fotosessionen lämnade vi idyllen, flyttade tillbaks till Uppsala och skilde oss.

Det är klart att jag redan visste att de glättade bilderna döljer mycket mer än de visar upp. Att det knöliga, besvärliga och bristfälligt hoptråcklade är mycket mer omfattande än det väldesignade stöket vi ser på det varsamt slipade hundraåriga trägolvet i den gamla fiskarstugan med personlig prägel i Sköna Hem. Det visste jag ju. Men det var skönt att se diskrepansen så tydligt. Jag framstod som avundsvärd när det inte fanns något att avundas! Utanför ramen gömmer sig alltid mörker, i någon form: tristess, kontaktlöshet, sorg, maktkamp, skoskav eller diarré. Och pedantisk prestationsångest om man aspirerar på ett reportage i Sköna Hem.

Vilket är det som bloggen zoomar in, det utanför ramen. Alltså pratar jag mest om pinsamheter, misslyckanden och smärtor. På sätt och vis skapar det också en falsk bild. Inser jag nu. Att jag helst rotar omkring i de mörka hörnen betyder ju inte att min berättelse blir fullständig. Autentisk och osminkad kanske, men inte komplett.

Just idag mår jag faktiskt rätt kasst, men i övrigt har både december och januari varit bra månader. Livet känns som en ganska bra uppfinning. En del buggar förstås, men på senaste tiden har det gått bra att reboota systemet. Bloggen är kul, romanen tickar på, pianot är roligt att spela på och kören är mysig. Och ensamheten? Nej, den är inget större problem när jag mår lite bättre och själv orkar upprätthålla mina kontakter. Jag har ett tiotal nära vänner och det senaste året har jag orkat skaffa flera nya. Det är hyfsat bra på det stora hela. Men ganska tråkigt att läsa om. Det är som att försöka skriva en roman utan konflikter. Det var en gång… och så levde de lyckliga i alla dar. En ganska kort roman skulle det bli.

Det som är intressant med det glada och lyckliga är väl hur man tar sig dit (Sköna Hem: ”linoljefärg, såpa och matchande kuddar”). Mitt recept är acceptans. När jag säger att jag mår bra menar jag ju inte att jag är tillbaks till mitt gamla jag: jag jobbar inte heltid, åker på konferensresor, driver kulturkrog på sommaren, skidar och paddlar, musicerar och tar emot sjuttio övernattande gäster på en sommar (sant!). För det kan jag inte. Jag orkar ta mig till stan nån gång per vecka och min dotter och mina boendestödjare är de enda träffar på regelbunden basis.

Men det har jag accepterat. Just nu är min kraft väldigt begränsad och min väldigt balans lätt att rucka. Om jag på frågan ”hur mår du?” bara fick svara ”bra” om det var som förr skulle jag aldrig kunna säga bra. Och det är dumt, för ganska ofta känns det ganska bra. Min normalitetslinje har bara förflyttats. Mitt standardläge är annorlunda och jag märker, precis som alla andra, att ibland rör det sig uppåt och ibland neråt.

I mitt liv, som det är just nu, blir dagar glada när jag orkar skriva några timmar, laga mat och dessutom träffa en kompis. Eller när jag orkar promenera en sväng, spela piano och byta lakan. Det är dagar med livskraft och tillfredsställelse och just nu är det de dagarna som överväger.

Alltså är det inte ett dugg synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Känn (inte) efter!

Insåg att en liten specificering kan vara på sin plats efter mitt föregående inlägg (det är bra med kommentarer!).

Mottot ”disciplin för fan” är inte tillämpligt i alla situationer. Mig passar det bra just nu, efter ett långvarigt bruk av mottot: ”känn efter”. Vilket är extremt viktigt att banka in i skallen om man har en tendens att rusa ifrån sig själv. Idag faller det sig väldigt naturligt för mig – om jag inte lyssnat in mina gränser får jag tveklöst betala veckan efter. Men efterkännandet kan också hämma. Jag måste ju inte pejla inåt varje gång jag ska kliva ur sängen, resa mig ur stolen eller öppna datorn för att skriva. Nu när jag tänker efter tillämpar jag nog alla mina motton samtidigt, i en sekvens från strängare till mjukare. Såhär:

  1. Jag kommer inte ur sängen – disciplin för fan, känn inte efter, upp med dig bara.
  2. Jag ids inte slå på datorn – bara gör det, tänk inte på vad du ska göra sen.
  3. Jag törs inte öppna romanprojektet – skriver du bara ett ord är det bättre än inget.
  4. Jag skriver och skriver och vill inte sluta – känn efter nu, kanske dags att ta en paus?

Depression och utmattning leder lätt till en passivisering som man på sikt behöver bryta – till exempel genom att komma ur sängen (på psyket får man aldrig sin mat på rummet, gissningsvis av just den anledningen). Har man dessutom en tendens för överaktivitet gäller det också att bromsa när man väl kommit igång.

Människor är komplexa: lust och ork, ambition och krav, längtan och sårbarhet lever i oss parallellt hela tiden. Att avläsa dem alla är förmodligen omöjligt, men kanske kan vi hoppas på att bli så självkännande att vi vet när vi behöver en hand som drar upp oss eller en famn att falla i. Och när vi behöver båda två.

Disciplin för fan!

Jag tycker väldigt mycket om januari, det nya året ger mig känslan av att nu ligger en tom yta framför mig. Som en rensopad sandstrand eller nysnöad äng där jag kan bygga alldeles nya sandslott eller snömonster. En nystart. Vissa tycker sånt är lite läskigt: tomheten, det okända. De mår bättre i sin etablerade rutin och har inget behov av att försöka bygga sandkatedraler eller pepparkakspalats när de vet att deras hederliga gamla slott alltid blir så stabila och bra.

Jag beundrar såna människor. Deras trofasta upprätthållande av arbete och vardag är för mig imponerande och smått obegripligt. På pendeln hem från jobbet betalar de sina räkningar och betar av sina mejl för att hinna handla när de tar cykeln hem från stationen. De lagar ordentlig kvällsmat, diskar och sätter på en tvätt, läser läxor med barnen och kollar sina pensionsfonder när barnen gått och lagt sig. Tisdag och fredag går de till Friskis & Svettis, torsdag sjunger de i kör och på helgen gör de utflykter med barnen. Jag fattar inte hur de bär sig åt.

Rektorn på dotterns skola känns som en sån. Jag satt mest och stirrade på henne när hon och skolsköterskan tog emot oss för vägledning i höstas. Hon är en sån där sval människa, i positiv bemärkelse. Hela hon känns liksom nystruken trots att klockan redan är tre. Hon är inte direkt vacker, men snygg. Fräsch. Håret faller helt naturligt åt det håll det ska eftersom hon inte har några virvlar i hårbottnen som gör att frisyren blir platt där den ska vara luftig och spretig där den ska vara slät, och hur jag än skärskådar hennes ansikte hittar jag inga missprydande prickar eller ojämnheter. Hon har säkert haft samma stilrena kläder i årtionden eftersom hon vet att de aldrig glipar eller klämmer. Om halsen har hon en tunn guldlänk och vigselringen sitter stadigt på fingret. Hon skulle aldrig få för sig att bära snörliv på konferens eller regnbågsfärgad sidenrock på Nobelfest (som vissa andra…).

Jag kan slå vad om att rektorn är en sån som troget bygger på det sandslott hon skissade ritningar till redan i gymnasiet. Att hon alltid diskar direkt efter middagen och går upp i tid på morgonen. Det är enastående. Och det är fantastiskt att det faktiskt finns så många såna rektorer, sjuksyrror, städare, byggarbetare, professorer och dagisfröknar som gör just det. Troget knegar på. För hur skulle det annars se ut?

Men jag är alltså inte riktigt sån. Ibland känns det som att jag måste uppfinna det där med att diska och betala räkningar på nytt, varje vecka. Jag är jätteduktig på att strukturera, skapa kategorier, och sortera. På ett teoretiskt plan. Tre gånger per år kommer jag på det perfekta systemet för att ta hand om posten, vilket alltid havererar efter nån vecka. Jag hatar post. Men nyår är som sagt en bra tid för mig för då har jag liksom rätt att skaka på kakburken igen och se hur jag ska få till det. Skaffa mig en master-plan.

Just nyårslöften aktar jag mig för eftersom jag vet att jag kommer bryta dem. Tveklöst. Vilket jag ju inte är ensam om. Det är som dottern sade: anstormningen till Friskis måste vara monumental just i januari innan allt återgår till det vanliga och bara de härdade motionärerna är kvar. Som rektorn. Nej nyårslöften är inte min grej. Men jag har ett annat knep. Jag har målat en ”svart tavla” på ett av våra köksskåp, en sån man skriver med vit krita på. Det har råkat bli så att jag, strax efter nyår, skriver ett nytt motto högst upp på tavlan (så långt upp att man inte når att sudda ut det utan att klättra upp på en stol). Inget löfte, mer som en påminnelse.

Plats för prokrastinering

Prokrastinering är väl ett underbart ord för vardaglig lathet, det låter så professionellt att det ju måste handla om nåt duktigt. Men det gör det ju inte och de senaste åren har mina motton handlat om att motarbeta just denna tjusiga åkomma. Hjälpa mig ta tag i den vardag jag helst skjuter upp – antingen för att jag är för deprimerad eller utmattad, eller för att jag är så pigg att jag vill passa på att göra allt det roliga jag annars aldrig orkar. När piggheten slår till vill jag inte slösa tid på sånt strunt som att laga mat, gå på toaletten eller gå och lägga mig, då vill jag skapa! Utföra storverk! Uppfinna nya postsorteringssystem! Därav följande påminnelser.

2017 års motto: LITE ÄR BÄTTRE ÄN INGET

Funkar jättebra när man är helt på dekis och det känns oöverstigligt bara att plocka undan efter maten. Det är då man tar till Alfons Åberg-metoden: ”äh, jag ska bara ställa in mjölken i kylskåpet”, och så när mjölken är inställd ”äh, jag kan ju stoppa tallriken i diskmaskinen också”. Kastrullerna kanske inte blir diskade, men lite är ju bättre än inget. Och så dunkar man sig i ryggen och säger ”duktig flicka” och går och spelar Sims.

2018 års motto: BARA GÖR!

En försiktig upptrappning av samma tema, riktat mot min tankeverksamhet. Jag tenderar att ägna en massa onyttigt tänkande kring allt jag måste och borde, vilket till sist kan ta mer energi och tid än själva görandet, något mina boendestödjare hjälpt mig se. Jag pratade med professor Erik för några veckor sedan, en gammal kompis som lyckats snitsla sin bana genom den akademiska soppan. En talang som hjälpt honom är att han sällan tänker efter. Vill han prata med nån så ringer han, vill han skriva en bok så skriver han den och vill han träffa sina kollegor i Burkmenistan så åker han dit. Han bara gör. Han är en bra förebild för den som regelbundet drabbas av toapapperskatatoni i mataffären. Perforerat, dubbelsidigt, papperskvalitet, miljövänligt, prisvärt, hjärtan eller blommor? Vad ska jag basera mitt beslut på? Äh, bara köp!

Jaha, så hur blev det i år då?

2019 års motto: DISCIPLIN FÖR FAN!

Ja, eh… jag trappade upp lite till… Det är superviktigt att vara snäll mot sig själv och inte ställa för höga krav, men ibland kan man faktiskt behöva en spark i röven. Nu handlar det mest om dygnsrytm. Att den kajkar ur. Som till exempel nu när jag sitter och skriver detta och klockan är 00.49. Lusten och orken slår av nån anledning till just när jag ska sova.

Eller när det blivit alldeles för hög tid. Som idag när jag skulle få gäster klockan sex. Jag hade haft hela dagen på mig och gjort i stort sett ingenting. När klockan närmade sig halv fem insåg jag att jag nog måste sätta fart med att handla, baka paj, städa undan, möblera om och duka upp. Och helst duscha och byta om och också. Vilket jag inte hann, och såg därför varken sval eller nystruken ut. Dumt. Jättedumt.

Delvis är jag väl bara en sån som behöver flåsas i nacken, en sån som behöver nån sorts krissituation för att gå och handla och stoppa ner toapapper i kundvagnen. Men borde jag inte åtminstone kunna följa de alarm jag själv ställt in åt mig? De som med irriterande trogenhet ringer varje kväll och uppmanar mig att varva ner (22.00), borsta tänderna (22.30), lägga mig (23.00) och släcka (23.30).

23.30? Ha! Efter lite redigering är nu klockan 01.19. Är det ens nån idé att göra sig i ordning? Tja, jag kan väl ta av mig kläderna i alla fall, lite är ju bättre än inget. Jo, visserligen, men nu håller jag ju på och planerar det hela, det var inte bra. Inte tänka, bara göra! Ja ok då. Knäppt egentligen att man måste gå upp för att kunna gå och lägga sig. Men jag behöver kanske inte borsta tänderna i alla fall? Nej, det kan väl inte vara så noga. Förr i tiden borstade väl ingen tänderna… Men hallå – disciplin för fan!!

Ok då. God natt.

För övrigt blev det inget pepparkakspalats. Det blev ett ruckel.

Extra mycket människa

Den här texten publicerades först som krönika i Svenska kyrkans tidning Hopp. Här fungerar den lite som ett kondensat av tankar från mitt första år som bloggare; en sammanfattning av 2018 och en knuff vidare in i det nya året!


Jag är ett psykfall. Efter tre inläggningar på psyket och tjugo elchocker tycker jag att jag har kvalificerat mig till den titeln. Ja, kvalificerat! Jobbet som psykfall är inte för vem som helst; det är en avancerad lindans med mycket bristfälligt skyddsnät. Faktum är att om det inte vore så skamligt skulle jag vara mer stolt över att jag är ett psykfall än över att jag också råkar vara docent.

Folk fattar sällan vilket hårt arbete psykfallet utför. När jag har en dålig dag och hasar till Hemköp i mjukisbyxor och otvättat hår ser det kanske ut som att jag tappat fotfästet. Men jag är över huvud taget inte ute och går. Jag har slungats ut på djupt vatten och där är förmågan att gå fullständigt överflödig. Rullator och rejäla skor hjälper föga, för i mörkervattnet finns inget att ta spjärn emot. Det som krävs är förmågan att uthärda. Att fortsätta vara när allt runtomkring släcks ner.

Jag jobbade i korvkiosk när jag var tjugo. Rutinerade kunder beställde korv med ”extra allt”. Extra bostongurka, räksallad och allt vad det var. Så är det med psykfall också. Extra allt. Ett psykfall är människa extra allt.

När jag tittar tillbaks på den tid då jag balanserade musikfestivaler, forskningsrapporter och barnkalas på vänsterhanden känns det som att jag måste varit nån slags övermänniska. Jag orkade ju hur mycket som helst! Men en sak slapp jag: mitt existensberättigande behövde jag inte tänka på. Det kommer psykfallet inte undan. Det gör ingen som slängts i mörkervattnet.

När jag kommer hem efter tre månader på psyket väntar livsfrågorna, nånstans i högen av räkningar som samlats på hallgolvet. Genomborrande, magkramande, utmattande. Efter alla bakslag återstår bara en spillra av det som förr var jag (nödtorftigt sammanhållen av piller och dåliga TV-serier). Så tänker jag och sjunker ihop framför räkningarna. Frågar mig: Är misslyckandet min nya titel, ältandet mitt nya jobb? Finns det egentligen någon poäng med mig? Alls?

Goddag livsfrågor. Hej på dig existentiell ångest. Här finns inga scheman att fylla, inga tårtor att baka i skarven mellan sammanträden och gympapass. Inte ens några svar finns att klura ut – här finns bara val. Livsavgörande val till råga på allt. Existentiell ångest drabbar förstås alla, oavsett om du är ärkebiskop eller vaktmästare. Men som psykfall läser du överkursen: det är existentiell ångest extra allt. Du sitter på badrumsgolvet med pillerburken i handen eftersom ingenting längre berör. Ingenting väcker din vilja att le, smaka, smeka eller ens gråta. Allt är olust, motvilja och tomhet. Du kommer inte undan. Du måste välja: Är livet värt att vara i? Är jag värd att leva det?

Tänk då alla fantastiska mörkersimmare och mentala atleter som i den stunden faktiskt svarat ja. På ren trots. Som fortsatt andas. Den plats de strandat på är så död att döden själv gett upp andan, och de tar den möjlighet som återstår – de kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Ärkebiskop, mörkersimmare, vaktmästare, människa: är du stolt?

Det är jag.

Lappen i kaminen

Min nyårsafton inleddes på ett föredömligt vis med en rejäl tvagning och utrensning i den gamla ångbastun i Häradsbygden. Det är en samling byar några kilometer från familjens bagarstuga – min favoritplats på jorden. Efter upphettning, snörullning, avrivning och bristfällig torkning på fuktiga handdukar gjorde vi en rit. Vi skrev ner vad vi inte ville släpa med oss in i det nya året. Något i det nyss förflutna som vi tyckte vi klarade oss bäst utan.

Med lapparna i handen gick vi ut i förstugan. Där satt de två dalkarlar som matat ved i den stora kaminen hela förmiddagen för att hålla bastun varm. Han som satt närmast kaminen öppnade luckan för oss, var och en, så att vi kunde slänga in våra lappar och se eldslågorna slicka dem i sig som om de vore tussar av sockervadd.

Jag hade fått grunna länge innan jag kom på vad jag ville skriva. Det finns ju så himla mycket jag helhjärtat önskar att jag slapp – sjukdom, bitterhet, utmattning, ångest, uppgivenhet… Men jag ville inte skriva ner nåt jag på förhand vet att jag faktiskt inte kommer undan. Eller som jag ännu inte klarar av att släppa. Till sist skrev jag “det förflutna”. Osedvanligt fånigt. Vad i det förflutna vill du bli av med? Det förflutna. Men det kändes rätt, för det förflutna kan jag faktiskt undvara. Som helhet.

Allt elände som redan har passerat har jag ju faktiskt ingen användning för när jag tar nästa steg. Inte heller har jag nån nytta av alla goda, starka, lyckade dagar, om jag plockar fram dem som spegel för det jag är idag. Minnen är nåt man ska värma sig vid, glädja sig åt. Och ibland sörja. Men varken goda eller svarta minnen är nåt att klamra sig fast vid. Så jag slängde mitt förflutna i bastukaminens varma hjärta och gick renskrubbad därifrån.

Bad och eld är bra till nyår

Som avslutning på 2018 lägger jag upp ytterligare ett inlägg. En sorts kondensat av tankar från mitt första år som bloggare och professionellt psykfall. Ett år jag är glad för och stolt över. Bloggandet har gett tillbaks gnistan i mitt liv, inte minst på grund av all den respons och uppmuntran jag fått via kommentarer, Facebook, Twitter, mejl och samtal. Det verkar som att mina texter emellanåt faktiskt är roliga, läsvärda – till och med betydelsefulla, och jag kunde inte önska mig mer.

Eller jo. Det vore förstås kul om ännu fler hittade till min blogg! Och ingen skulle kunna åstadkomma det bättre än mina främsta ambassadörer – ni läsare. Så här kommer helt frankt en nyårsönskan till er:

Dela med er av mig!

Undrar du hur man gör? Här kommer några tips:

  • Om du läser bloggen på internet finns en delaknapp som man klickar på för att dela på t ex Facebook eller Twitter. Har du ett favoritinlägg du vill bjussa på öppnar du bara det innan du klickar.
  • Om du är prenumerant och läser bloggen i din mejl får du först öppna inlägget i din webbläsare och sedan klicka på delaknappen.
  • Om du inte använder Facebook och sånt tjafs: vidarebefordra inlägget eller länken till bloggen i ett mejl. Ett hederligt gammalt samtal går också väldigt bra!

Till sist och till först hoppas jag på ett nytt år av humor och öppenhet, kärlek och svärta, skrivande och delande!


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Psykfallets julevangelium

När jag var tjugo var jag stenallvarlig nästan jämt. Om jag inte asgarvade. På morgonen när kollegan hälsade med ett ”hej hur mår du” svarade jag, utan att tveka, ”hej jag har dödsångest”. Jag var ung och hudlös och allt gick rakt in. Det var ständiga känslostormar: ångest, kreativitetsmani, självmordstankar, förälskelser, självförakt, hänryckning. Lite borderline skulle man kunna säga. Jag såg mina känslor som Sanningen och agerade därefter. Men med ett inre kaos är det kanske inte så konstigt om man blir något av en känslofascist: ”Jag känner att du är arg på mig”, ”Men jag är inte arg”, ”Jo, det är du, jag känner det”. Vissa människor hade ju inte kommit så långt i sin utveckling, och då var jag förstås tvungen att bistå med upplysning…

Det här var på den tiden då man pratade om ”sitt inre barn” i terapisoffan (idag pratar man om vad man ska göra när ens barn kräks). Det inre barnet var ett bildspråk jag tog till mig, det klingade rätt. Det var den lilla Maria som gav sig till känna i mardrömmarna och under ångestnätterna. Den lilla Maria var värnlös och utlämnad till en stor och farlig värld och det var min uppgift att skydda henne och föra hennes talan. Hur nu det skulle gå till.

1990 var ett slags mellanår. Bakom mig låg bäst-i-skolan-studenten och pianostudierna vid musikfolkhögskolan för underbarn (haha). Nu hade jag börjat på journalisthögskolan, mest för att det krävdes 5.0 för att komma in. The Sky Is The Limit, hej och hå. Men precis som musikfolkhögskolan ätit upp min kreativitet släckte journalisthögskolan min självsäkerhet och upptäcktslusta. Mina coola medstudenter pratade om var man fick bästa kaffet i Buenos Aires, hur de tillbringade semestern med sin guru i Kerala och var Robert Aschberg handlade strumpor (han var väldigt inne just då). Jag satt prydligt och antecknade. Vet inte om jag försökte klassa in i gänget med min katastrofala resa till Kamerun, men jag kände mig i vilket fall som helst exceptionellt patetisk.

Till sist gav jag upp. Och släppte allt som på något sätt kunde relateras till begåvning, prestation och betyg. Jag dränkte mina bisarra föreställningar om att vara utvald och drog till Rättviks stiftsgård. Diskade, städade, krattade löv. Och sjöng i stiftsgårdens kapell.

Till julen kokade mina ångestnätter ner till en liten sång, en sån där som bara dyker upp, klappad och klar i huvudet. Den var inte särskilt bra och jag tror jag bara framförde den en gång, men refrängen har stannat kvar i mig:

Så mörk var världen och tiden så kall
Men ingenting finns som kan besegra den kraft som är minst

Jag var rätt kyrklig på den tiden, och just den julen grep mig den kristna julsagan på ett särskilt sätt. Jag drabbades av paradoxen, att den skrynkliga lilla bebisen i fodertråget var alltings skapare. Att den nakna kroppen som sprattlade i höet var den allsmäktige. Jag älskar fortfarande bilden. Det ofattbart stora i det minsta lilla.

Av någon anledning kommer jag att tänka på ett av Staffan Westerbergs ljuvliga barnprogram (jo, jag tillhör en av de otraumatiserade) där han sitter ”i en ask, i en ask, i en ask” och håller i ännu en ask där ”herr Ingenting” bor. Och i mörkret som omger den största asken, den som Staffan Westerberg bebor, där sitter Världen Utanför och spelar vemodigt på sin cello. Fantastiskt och obegripligt underbart för det lilla barnet Maria.

Fantastiskheten med Jesusbarnet är förstås att guden väljer att göra sig liten och skyddslös. Det finns ju ingen anledning för en allsmäktig varelse att göra sig sårbar, men i Jesussagan drivs guden av sin kärlek till människan. Hen avsäger sig sin makt för att komma människan så nära som det bara är möjligt. Som fjunig bebishud mot förälderns kind. Bilden av gudbebisen hjälpte mig då, när jag var tjugo och försökte värma mitt inre lilla barn. Att guden kanske också fanns där med mig, och ville värma.

Bilden är stark för mig också nu, när jag inte längre är så värst kristen. Jag förstod först inte min text. Det där att inget kan besegra den minsta. Men orden kändes betydelsefulla. Och tröstande. Så småningom insåg jag att de fångade den känsla av makt jag paradoxalt nog kunde uppleva i mina jobbigaste stunder. Och som jag fortfarande behöver påminna mig om. Makten i det ömkligaste.

Såhär. Den starka, duktiga och lyckade Maria har en mycket högre försvarsbudget än den svaga och misslyckade. När jag nybantad reser på forskningskonferens, snaggad och med snajdig dräkt (= Maria 1997), då måste jag passa mig. Så att jag inte spiller, fumlar, stammar, ramlar och glömmer hur man pratar vetenskapsengelska. Jag måste finta finforskarnas frågor så de inte avslöjar mina kunskapsluckor och inser att jag bara är på låtsas. Och när jag kommer hem till släktmiddagen måste jag vara sådär glad och smart som mina förfäder och kusinbarnsbryllingar känner mig: ”Tänk vad kreativ du är, med kulturkrog och måleri och spelningar och allt!”, ska de säga, ”oh och ah och jättebra”.

Och det är klart jag är. Kreativ och smart och snäll och så. Och glad. Absolut. Men att hålla sig kvar på toppen kräver exercis och skicklig kamouflering. Sprickor i väggarna och golv som glappar – varsågod och dölj! Osäkerhet och mindervärdeskänsla – ladda kanonerna med fyndiga repliker! Och om ditt orkeskapital inte räcker är det bara att revidera försvarsbudgeten och och konsumera lite mer. K-pistar och spikpistoler och spackel.

Men när allting krackelerar. När du är besegrad och det är uppenbart att du faktiskt är ett skämt. När kulturkrogen stängt, familjen havererat och yrkeslivet kapsejsat. Då är du oövervinnerlig, för ingen kan fälla den som redan ligger platt på marken. Där och då, på bottnen, i mörkret, i den usla bädden av halm och strå, visar sig din verkliga makt. Där är du starkare än alla dem som lyckade och leende dunkar varandra i ryggen nånstans i soldiset ovanför dig. Du sitter på trumfen för, precis som den kaosiga borderlineflickan Maria, har du omfamnat de skuggsidor som de lyckade gör allt för att undvika. Du har ingenting att försvara, och därför har du redan vunnit.

När jag precis kommit fram till Rättvik efter journalistfloppen gick jag ut på en pir nedanför kyrkan. Det var fortfarande lite rostfärger i träden, annars var allt höstgrått. En fuktig kyla hängde i luften och Siljan var oåtkomlig och färgad som stål. I plånboken låg de sista slantarna av mitt sista studiemedel. Jag drog fram sedlarna och släppte dem, en efter en, i vattnet. Såg dem guppa bort, blötas upp och sjunka ner och försvinna. Det fanns inget kvar att ta ifrån mig. Jag var sårbar men obetvinglig som vattenytan framför mig. Stark och rädd, och redo att möta det där inre barnet. Den skrynkliga lilla gudabebisen.


Vill du få mina blogginlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också gå med i bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Katter kan väl också få vara Jesusbarn ibland

Jag är inte modig

Mod, tänker jag, förutsätter att man är rädd. En riddare på en ståtlig springare som galopperar mot draken med svärdet i hand är inte modig om hen inte också är rädd. Om riddaren är så säker på handen att hen inte ens i tanken tvekar – då gör hen bara sitt jobb. Men en person med social fobi är modig när hen sitter i kassan på Hemköp. Att beta av den ringlande kön av tjattrande tanter, jäktade pappor, stöddiga tonåringar och illaluktande gubbar är ett storverk när man är rädd för folk. Att övervinna sin skräck är att vara modig. Tänker jag. Kanske är uppgiften betydelsefull också, att man tar sig förbi rädslan för att man ska åstadkomma något. Att gå in i spökhuset är förmodligen läskigt första gången, men är man modig för att man gör det? Kanske.

Folk påstår ibland att jag är modig. Som när jag kliver ut på talkshow-scenen och presenterar mig som psykfall. ”Det är så viktigt att någon vågar berätta”, säger flera efteråt, ”att det får komma nära”. Nu har jag gjort det igen, titulerat mig som psykfall. Fast den här gången i Svenska kyrkans tidning Hopp, där jag fått äran att skriva månadens krönika. Hur törs jag? Hur vågar jag lyfta fram mitt sårbaraste så att alla kan se?

När jag vänder mig mot publiken, som jag inte riktigt kan urskilja bakom ljuset från strålkastarna, och säger att jag är ett psykfall är jag inte modig. För jag är faktiskt inte rädd. Jag vet inte varför det är så – ett karaktärsfel, en gränslös läggning eller en generell lust att få folk att sätta lite av andan i halsen. Jag har alltid varit sån. Kanske beror min brist på korrekthet just på att jag är ett psykfall? Den sortens psykfall som jag är alltså (det finns mer klädsamma varianter).

Det är inte alltid det blir så himla bra. Som när jag försökte skämta om att jag var intagen på psyket på ett väldigt vetenskapligt seminarium. En del före detta vänner har nog till och med blivit före detta just för att jag är så oförblommerat sjuk i huvudet. Jag generas inte, och det blir pinsamt. För dem. De skäms å mina vägnar.

Men det är kanske en annan sak med läsare, lyssnare, publik. Man behöver inte ha skämskudden lika nära till hands när det är en helt främmande person som viker ut sig, i synnerhet inte om vederbörande gör det i något slags professionellt sammanhang. Konstigt egentligen… Att det pinsamma kan vara lättare att höra från en stor scen än i konferensrummet med kollegorna.

Fast jo, jag fattar. Jag tänker på alla dansföreställningar jag njutit av, inte minst på Dansens hus i Stockholm. I modern dans är det inte helt ovanligt att delar av eller hela ensemblen uppträder nakna. En föreställning jag har ett särskilt livligt minne av, fortfarande efter tjugotalet år, var speciell på det sättet att publiken stod utspridd på samma golv där dansarna rörde sig. Vid ett moment låg dansarna i en stor hög på varandra, spritt nakna, och sprattlade som en fångst sill. Efter en stund rasade högen ihop och dansarna sprattlade sig från ena änden av rummet till den andra, rakt igenom publiken.

Man kan liksom ta en sån sak i just det sammanhanget. Man vet att på Dansens hus får man räkna med avant-garde, vilket kan innebära att nakna människor sprattlar vid ens fötter. Men man behöver inte gå särskilt långt för att hitta situationer där detta inte skulle kännas bekvämt. Nobelfesten. Luciatåget. Skoldiscot. Konferensrummet.

Ja, det är faktiskt hur självklart som helst när jag tänker på det. Inte minst för mig som ritforskare – allt handlar ju om de signaler vi omgärdar en tillställning med. Att käka ostkex och rödtjut kan ju med ganska enkla medel omvandlas till en av kristenhetens mest laddade riter.

Men alltså. När jag presenterar mig som psykfall handlar det inte om mod utan snarare galenskap (haha). Och kärlek. Jag har en vansinnig föreställning om att alla människor är lika värda, vet inte var jag fått det ifrån. Nej förresten, det är inte en föreställning, det är en känsla. Eller… (svårt att fånga in) en kroppslig förnimmelse. Ett sätt att erfara verkligheten. Eller kanske ännu mer ett sätt att vilja erfara verkligheten.

Godhet har ingenting med saken att göra om nån trodde det. En god människa gör avkall på sina egna behov för att gynna någon annan. Hen kan till och med göra nåt som är plågsamt eller obehagligt – bara för att nån annan behöver det. Det är inte därför jag står där på scenen. Jag står där för att det är kul. För att jag är en sån som mår bra av att ha folks blickar på sig, även när den fernissade lyckadheten flagnat bort. Kan jag inte få beröm blir jag hellre dömd än bortglömd, haha…

Lyckadheten, eller min strävan efter lyckadhet, har ofta blivit min tvångströja. Jag gör saker för att visa mig duktig. Dumt. När jag visar mig som psykfall är det tvärtom. Faktum är att det är en riktigt bra kur om du har problem med din duktighet! Som psykfall är det strängt taget omöjligt att ställa sig på en scen, figurera i radio eller tidningar, för att vara duktig. Jag säger inte det jag föreställer mig att folk förväntar sig av mig, jag säger inte det jag tror ska ge mig några duktighetspoäng (och det är så skönt!).

En tid då lyckadheten ännu inte blivit min tvångströja…

Jag säger rätt och slätt det jag behöver säga, det som hjälper mig att vara mig: Här är jag, sån här är jag. Jag är vacker och stark och rolig. Och jag är också ynklig och patetisk, jag är osynlig och bortglömd, jag är onyttig och besvärlig. Och jag tycker att ni ska älska mig. Och jag tycker ni ska älska alla andra som är ynkliga, patetiska, osynliga, bortglömda, onyttiga och besvärliga. Jag tycker du ska älska dem. Jag tycker du ska älska dig.

Jag är inte modig. Jag säger så för att jag behöver det. Om det också berör nån, hjälper nån att jag står där, stolt och tydlig, och gör mig själv till det spektakel jag är – då finns det ingenting jag hellre vill göra än just det.


Sen kan förstås en viss krank blekhet komma ifatt mig efteråt. Som efter reportaget i UNT då en av grannarna hejdade mig i trappuppgången för att liksom tycka synd om mig. Det var först då jag insåg att jag inte bara bjudit in alla uppsalabor att ta del av min ynkedom – utan också alla dem jag träffar på när jag ska boka tvättstugan eller slänga soporna. Tänkt inte på det…