Rullstolsramper för psykfall

Jag har tänkt lite på rullstolsramper. Hur bra det är att människor med rörelsevariationer (det är väl så det heter idag?) kan komma in på biblioteket och simhallen. Och så har jag tänkt på hur få ramper det finns för oss psykologiskt varierade.

Ett exempel, som både förklarar hur varierad jag är och hur väl jag skulle behöva lite ramper:

För några dagar sedan satt jag i badrummet i godan ro medan min dotter Tildelo smetade hårfärg i mina grånande testar. Hon hade nästan hunnit gegga klart när det oväntat ringde på dörren. Tildelo skyndade iväg och öppnade. Där stod ordföranden i den förening som jag försöker orka vara med i och såg ut som om hon kommit rätt. Tildelo bjöd in henne men återvände till mig med ett frågetecken ritat i ansiktet. Jag såg förmodligen ännu mer vilsen ut där jag satt på toalettstolen med hårfärgen klibbad mot skalpen. Det visade sig att ett möte vi tydligen skulle ha uppenbarligen skulle gå av stapeln i mitt vardagsrum och att det skulle börja om tio minuter. Jag befann mig i nattmössan. När man har tagit ett antal rejäla dopp i mörkervattnet, och dessutom kurerats med elchocker, kan det hända att en del hjärnceller försvunnit. Det är ingen stor grej, jag har ganska många kvar, men ibland blir de vita fläckarna påtagliga. I mitt fall är det planerings- och kalendercentret som blivit kantstött. Jag har utvecklat en organisatorisk variation.

Det finns förstås olika sätt att ta sig förbi ett hinder
Foto av Phillip Pfeiffer pu00e5 Pexels.com

Mejlvarierad är jag också. Jag kan inte förklara det, men stresspåslaget när jag öppnar Outlook liknar förmodligen det som människor med social fobi drabbas av när de kliver upp på scenen framför en hundrahövdad församling. Får jag ett mess så får jag ett mess, men öppnar jag mejlen väntar en så lång rad meddelanden att de inte får plats på skärmen (vilket förmodligen beror på att jag så sällan vågar öppna programmet). Det krävs simultan stimulihantering och sortering, vilket följs av informationsbearbetning, tolkning och eventuell respons. DET ÄR FÖR MYCKET PÅ EN GÅNG. Bara det att man inte kan öppna ett mejl utan att se alla dem man inte öppnat. Som för det mesta är skräp. På brevlådan har jag, som det flesta, satt upp ”ingen reklam tack-lappen”, men jag har fortfarande inte fattat var den ska tejpas upp vid min mejlbox. Dessutom presenterar sig inte reklammeljen inte i trevligt grälla färger, de ser likadana ut som de kvartsamtalsmejl, kondoleansmejl, kalasinbjudningsmejl och (alltför sällan förekommande) kärleksmejl som gömmer sig någonstans i röran. Vilket gör att jag inte öppnar någonting alls. Jag blir överväldigad. Det har blivit lite bättre sedan jag börjat med mina vitamin-shots.

Jäklar! nu kom jag på att jag inte tog min shot igår, ursäkta, jag återkommer strax…

…sådärja. Typiskt. Men i alla fall, det har blivit bättre. Jag har blivit bättre på att ignorera och radera alla ”heja”, ”jag är på”, ”bra jobbat” som kommer i långa spindeltrådar från folk som ännu inte lärt sig skillnaden mellan ”svara” och ”svara alla”. Men trappsteget är fortfarande väldigt stort. Den osorterade informationsmassan får mina skröpliga synapser att slå knut på sig.

Så en bit in i det där oväntade mötet jag inte hade koll på att vi skulle ha i mitt vardagsrum undrade jag försiktigt, fortfarande med rosa klet på huvudet, om vi kunde hitta något annat sätt, utöver mejl, att dela det som vanligtvis kommer som bilagor. Så att man kunde plocka fram det om man av någon anledning skulle ha missat dem/förlagt dem/glömt bort dem. Som Google Drive, Dropbox eller något annat. System som underlättar för den som inte vill ha tusen nigerianska prinsar mellan varje dokument. Och som inte kräver omedelbar respons.

’Ja men vi har ju mejl, och jag har ju skickat dig alla dokumenten, 23 augusti och 11 och 15 september och igår och före sommaren’, svarade ordföranden och tillade, när jag försökte påpeka att det alltså var mejl jag hade svårt för ’Ja men du kan ju göra mappar i inkorgen och spara allting där’. Som om jag inte arbetat i tjugo år med mejlmappar och pärmar och post-it-lappar och registerblad och varit ett organisatoriskt föredöme för mina kollegor. Jag kände mig återigen som en parasit. Insåg det orimliga i att ordföranden skulle ändra sina administrativa vanor bara för att psykfallet skulle hänga med.

Till saken hör att det här handlar om väldigt vänliga och tillmötesgående människor. Vi har mötena hemma hos mig så att jag kan delta från soffhörnet om så behövs. Och ordföranden skickar alltid ett mess när något viktigt ramlat ner i den förhatliga inkorgen, så att jag inte behöver utsätta mig för Outlook varje dag. De är jättesnälla. Vem är jag att komma med min mentala rullstol och kräva att det ska finnas en hiss i mitt eget hisslösa trapphus? Jag menar, rörelsevarierade kan ju knappast kräva att det ska finnas rullstolsramp hela vägen upp till Kebnekaise.

Nä.

Men ibland kan jag önska att jag hade en varierad stol. Så att det var uppenbart att jag inte kunde ta mig upp för vilka trappsteg som helst. Fast det är ju en dumhet. Man ska inte önska sig någon annans handikapp, förlåt, variation. Det vore förmätet. Vem är jag att säga att någon annans liv är lättare än mitt. Jag kan ju, oftast, smälta in i mängden, framstå som en fullständigt ovarierad dussinmänniska. Stå i kön på Hemköp utan att någon stirrar på mig, eftersom de inte ser hur himla varierad jag är. Och mina föreningsvänner är välvilliga. Till sist kom vi fram till att ordföranden ska cc:a min dotter i sina utskick så att hon kan upplysa mig om när det inkommit något viktigt mejl… En mental rullstolsramp så god som någon. Tack Tildelo!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag är en parasit

Att vara bidragstagare innebär att man, ekonomiskt sett, tär på samhället. Man tar pengar men ger ingenting tillbaka. Man utför inget lönearbete och har inte råd att konsumera (vilket tydligen ska vara väldigt moraliskt). Ur samhällsekonomiskt perspektiv är man en börda, och det kommer man inte ifrån hur välvilligt man än försöker se på saken. Ingen kan förneka att det vore bättre för alla inblandade (för mig, min familj och Stefan Löfvén) om jag gjorde lite samhällsekonomisk nytta.

Jag anar era vänliga protester – jo, visst kan jag fortfarande betraktas som ”värdefull” eftersom jag är en lite smårolig och halvvettig person. Eller rätt och slätt för att jag är människa och som sådan anses ha ett värde alldeles oavsett allt. Men det är alltså inte det jag talar om. Jag talar om mitt ekonomiska värde. Och det står på minus. Jag bidrar inte. Jag tär. Enda anledning till att jag inte sitter i rännstenen är att alla ni hyfsat halvfriska svettats ihop skattepengar som räcker till min mat, mitt toapapper, mina glödlampor och mitt busskort. Det är jag mycket glad för, för jag vill helst slippa rännstenen. Så tack!

Men att vara en belastning för Svea rikes välfärd är ingenting man önskar sig. Det är lätt att man hamnar vid tacksamhetens curlingbana och ivrigt sopar fram pensionsutbetalningen till mindervärdets måltavla (eh… besynnerlig metafor). Bidragsfusksdebatten som vältrat omkring i media den senaste månaden är därför, som ni kanske förstår, en ganska utmanande historia. Har man inte själv sopat in stenen så prickar debatten om de omoraliska bidragsroffarna den rakt in i boet.

Bidragsfusket – Så blåser de Försäkringskassan på miljoner (Expressen), Bidragsfusket kostar samhället miljarder (SVT Nyheter), Södertälje jagar bidragsfusk och svarthyror (Aftonbladet). Nej, jag är inte fuskare, men det jag läser är ordet bidrag kopplat till ord som fusk, kostar, miljarder, jaga. Så funkar jag. Och jag tror inte jag är ensam. Bidrag har med fuskande att göra. Vad som bekymrar mig här är inte så mycket politiken som själva samtalet. Mellan media, politiker, försäkringskassehandläggare, vänner och bekanta. Vad vi väljer att säga. Hur vi säger det. Och om vi törs fråga.

I grund och botten tycker jag det är orimligt mycket väsen kring en ganska simpel fråga. Ingen vill att skattemedel försvinner och alla önskar att folk var ärliga. 18 miljarder försvinner i bidragsfusk varje år – himla dumt, se till att bura in skurkarna. Tänker jag när jag sitter i curlingboet och känner mig som en tjyv, och försöker påminna mig själv om att de allra flesta faktiskt inte fuskar. Att gå på bidrag är inte att fuska. Upprepar jag för mig själv, eftersom ingen annan gör det.

Och för att må lite bättre uppdaterar jag min kunskap om skattefusk: 40 miljarder skattekronor försvinner varje år, och det är de rikaste människorna som undanhåller i särklass mest. Ha! En av de värsta skattefuskarna lyckas undanhålla staten så mycket som 4 miljarder. Alltså en enskild person. Bidragsfuskarna framstår plötsligt som ficktjuvar. De skrämmande exemplen bakom de braskande löpsedlarna lyckas inte ens få ihop 200 000. Vilket såklart också är fel, men liksom – vad handlar det här gapandet egentligen om?

Foto av Skitterphoto pu00e5 Pexels.com

Min spaning är att det har att göra med något som man kanske inte riktigt törs säga ut i det politiskt korrekta Sverige. Något väldigt simpelt, välkänt och uttjatat. Typ att friska, hårt arbetande människor inte borde beskattas så högt bara för att lata och oärliga människor ska kunna hasa runt i foppatofflorna hela dagen. En klassiker med alla ord. Om alla diffusa psykospeciella åkommor som folk stoltserar med som bara är ett enda statsfinansierat stickande av offerkoftor. Det måste ju finnas vettiga program för att sätta koftorna i arbete igen, ingjuta lite jävlar anamma och få folk att göra rätt för sig. Det största problemet med bidrags-Sverige är inte fuskandet, utan att folk slår sig till ro med sina bidrag och blir för bekväma för att sluta upp med toffel-hasandet.

Det är en underton jag ofta känner av när bidragsfusksnasket hamnar på agendan. Ingen skulle få för sig att säga det men illa dolt stramande mungipor talar ofta ett annat språk än det som uttalas. Och kanske framför allt bristen på frågor. Att förfasa sig om bidragsfusk utan att på något vis beröra det faktum att någon i sällskapet (läs psykfallet) arbetar som heltidssnyltare känns (för psykfallet) nästan oförskämt. Det är som att tala om orimliga utbetalningar till rörelsehindrade utan att kännas vid att den man talar med sitter i rullstol. Typ. Det kanske bara är min position i curlingbanans måltavla som får mig att övertolka, men eftersom jag också kan komma på mina egna mungipor med att strama är jag ganska säker på att denna skepsis finns gentemot mig emellanåt. Och det är tillfällen när jag verkligen skulle önska att jag fick de outtalade frågorna (som jag tjatat om på olika sätt, men av någon anledning blir jag aldrig kvitt dem):

’Hur kan du vara sjuk egentligen, du som ser så pigg och glad ut?’

’Borde du inte kunna jobba deltid, du som skriver så mycket?

’Det tar väl emot för alla ibland – varför kan inte du också ta dig i kragen?’

Precis sådana frågor jag själv ställer mig när jag blir bekant med en annan sjukpensionär som verkar så himla mycket fräschare än jag. Det är inte konstigt att man undrar. Men det finns alltid en historia bakom och jag hatar mig själv när jag själv sätter en fördömande stämpel på mitt syskon i curlingboet utan att ge hen en chans att berätta. För det är precis vad jag själv vill göra. Svaret på frågorna är nämligen mycket enkla.

  1. Jag sparar mig till de tillfällen som bjuds. När jag inte är social vegeterar jag.
  2. Jag tar kraften när den kommer, nån timme här och där. Mejl, tidsplanering, möten och blanketter är jättesvårt. Alltså funkar inte lönearbetare.
  3. Min motivation är inte problemet, det är mitt batteri. Allting tar fyra gånger mer energi än det gjorde förut och jag kan inte vila mig bättre. Skitkonstigt, men så är det.

Skulle jag så gärna vilja säga, men när jag känner den där skeptiska luften runt ett samtal är det väldigt sällan någon som frågar.

Ett tigersprång vid mitt hjärta

Jag tror jag sade det förut, att jag går igenom mina gamla dagböcker. I föreställning om att det skulle kunna bli en bok någon gång. I föreställning om att någon skulle kunna vara intresserad av mina privata grubblerier och teologiska salvelser. Andlig anemi har nog aldrig legat för mig inser jag när jag läser. Anemi överhuvudtaget. Men det kanske ska vara så när man håller på och försöker bli stor – en lång räcka av gråtmilda attacker över synd, förtappelse och finnar, och ett outtröttligt sökande efter Sanning och Renhet och Pojkvän. Alltsammans nedstoppat i den gryta av livsångest som på Frälsningsarméns vis hålls kokande. Eller är det bara jag?

Jag vet inte. I vilket fall som helst. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte kommer bli någon särskilt uppbygglig bok, om det nu till äventyrs skulle bli någon. Ibland tänker jag att det kanske vore lika bra att packa ner alltihop i kartongen igen. Vira in böckerna i den där vackra stuvbiten jag köpte på Söder när jag var tjugo och trodde jag skulle bli journalist. För det är en ganska deprimerande läsning. Med betoning på mycket. Herregud vad jag sliter! Dagboken är som en enda lång och påfrestande korrespondenskurs med mig själv. Institutionen: ”livets hårda skola” – det där man drar till med på nätdejting-appen, när man inte har några tjusigare meriter att komma med. Mina frågor till mig själv och svar på desamma är så plågsamt närgångna att de, om man ser dem med psykfallets ironiska ögon, blir riktigt skojiga!

”Jag måste låta huvudet råda.”

”Jag måste LEVA. Inte tänka och planera.”

”Det är korsets mönster jag måste leva i, annars tappar jag meningen med lidandet.”

”Jag får inte förneka inkarnationen Jag måste leva i förgänglighetens intensitet.”

”Jag måste foga mig i mitt öde. Mitt trots mot överheten var fruktlöst.”

”Bara förmultningen samtalar med mitt hjärta, och närhet till döden ger mig tröst.”

Andliga övningar som inte alltid passar så bra att referera till när man ska käka chips med kompisarna. Vilket stundtals gör den social samvaron outhärdlig för mig.

”Så fort jag ska tala med människor spänns stämbanden till ohörbar hysteri. Jag vill sjunka ner i nuet, men klamrar mig fast vid mitt eget leende, mitt eget intresserat höjda ögonbryn.”

Haha, jag var visst en smula ironisk även då. Men det är inte konstigt att nästan alla vänner som bestått genom åren också är psykfall. Fast även psykfall kan ledsna på psykfall, och akta dig för mitt raseri när du inte längre finner min ångest underhållande…

Vänd blickarna från mig ni. Jag är frisk! Jag är lycklig! Jag är befriad! När ni inte längre ser på ska jag strimla mitt eget ansikte till julgransprydnader.”

Lite drastiskt kanske. Fast raseriet stannade på dagbokssidorna, jag har alltid varit hämmad på den punkten. Annars inte alls. Jag levde i en existentiell boom box och var nog ett ganska utmattande emotionellt sällskap. Inte minst om det gällde obesvarad kärlek.

”Skjut mig då! Halshugg mig med dina innerligt sanna sånger! Stryp mig med dina ögon och ditt kristna kärleksleende! Hata mig! Jag längtar efter likgiltighet.”

Fast det var nog inte bara jag som var påfrestande när jag tänker efter…

Förr i tiden hette det hysteri, idag kallas det borderline. Ett konstant klättrande på väggarna. Och jag menar verkligen konstant – 1991 års dagbok blev 400 sidor när jag knattrat in det på datorn. Allt i samma stil. Varje dag återföds ångesten i nya, fräscha sportkläder. Till skillnad från mig är den utsövd och pigg på brottningsmatch. Att jag kunde hålla takten med mig själv när det existentiella tåget rusade fram på min ofärdiga räls imponerar mig! Att livet sedan innehöll föreläsningar, spelningar, gympapass, fester och alldeles vanliga TV-kvällar märks intet av – jag använder dagböckerna endast för mina mentala kampsporter. Enda tecknet på att jag börjar må bättre, från och med 1994 eller så, är att det blir allt glesare mellan anteckningarna. Jag måste påminna mig om det när jag läser, annars framstår det som om hela mitt liv varit en katastrof.

Det märkliga är att jag mår så otroligt mycket bättre nu. Trots att jag mått så oerhört mycket sämre de senaste åren. Trots att jag varit så funktionshindrad att jag inte klarat de vardagliga trivialiteterna på egen hand. Trots att jag på den tiden var kapabel att driva universitetsstudier, spela i band, arbeta och skaffa nya vänner. Ungdomen borde inte slösas bort på de unga, de har inget vett att njuta av sina små friska smidiga kroppar och sina sent sinande kroppskrafter.

En annan märklighet är att jag redan då visste allt det som behövde vetas, jag hade bara så svårt att tillämpa det. Så jag försöker ta emot Maria, 23 år, där hon står vid ett av alla sina hundratals vägskäl, en av alla ödesmättade stunder, och försöker återta några av hennes visheter.

Kyrkogården. Träden står gula och våta, himlen är tung. Gravsten vid gravsten, cykeln lutad mot bänken jag sitter på. Måste stanna här, måste gråta, måste sitta länge. Hade kommit på mig själv med att formulera mitt sista brev och fundera på hur jag skulle genomföra det. Jag letar men kan inte hitta någonting som gör livet värt att levas. Och när jag öppnar mig för denna meningslöshet, då kan jag bara sitta. Men jag sitter i alla fall. Känner smärtan, tomheten. Sitter. Söker. Ingenting, ingenstans finner jag något som lockar. Allt är brist, allt är inget. Ta mig vart som helst, gör med mig vad som helst. Jag vill inte leva.

Himlen är grå, asfalten grå, löven gula som oktoberguld. Jag har suttit länge. Jag märker att tanken har drivit iväg, att jag sitter och funderar på någonting, vet inte vad, men jag funderar. Jag iakttar trädstammarna, raka och mörka, som bär upp de gyllene kronorna, och känner svagt en doft av lust. Lusten att måla. Jag sitter kvar. Känner att jag längtar efter att måla, sitter där och känner det. Reser mig, benen ostadiga, darrande mot gruset. Jag känner att när man längtar efter döden, då kan man bli jävligt kompromisslös i livet. Många gånger har jag ju återvänt till refrängen som jag skapade en gång i Rättvik: ”bara andas Maria, och överlev”. Att reducera alla krav på mig själv till detta enda: bara överleva. Nu inser jag att det också finns ett trots mot livsvillkoren inbyggt i min dödslängtan. För överlevnaden skull kan jag riskera allt – utom livet.

Jag cyklar över fältet bort mot högen. Skogen står i höstbrand runtom dalgången, jag tar mig till ekarna och fåren. På vägen hem köper jag vattenfärger, penslar och en rulle papper. Intigheten finns kvar. Måste brottas med den många timmar, många stunder; jag vet det. Men jag spar trotset jag funnit som ett tigersprång vid mitt hjärta, medan tomheten pulserar i mina ådror.

Ett tigersprång vid mitt hjärta. Bara det. Och jag fattar precis vad jag menar.

Personen som vilar här har ingenting med min text att göra

Varför tänkte ingen på vitaminer?

Frånsett handspritandet och bekymret med att hålla min kära mor på två meters avstånd har sommaren varit bra. Faktiskt alldeles enastående bra. Nästan mirakulöst!

Som jag väl har sagt ett antal gånger är det inte depressioner som varit mitt största problem de senaste tre åren, det är min utmattning. Detta luddiga, fluffiga tillstånd som undflyr de mest celebra och beprövade överläkares och hälsogurus fattningsförmåga. Utmattning kan, enligt expertis jag konsulterat, bero på stress, fattigdom och långvarig psykisk ohälsa; det kan bero på autoimmuna eller neurologiska dysfunktioner; det kan handla om att man äter fel (för mycket socker och för lite spenat); det kan komma sig av ett överdimensionerat överjag, av överprestation, omorganisation, skilsmässa och fyra bröllop och en begravning. 

De har ingen aning!

(Jag kommer till miraklet alldeles snart, men jag måste ju förklara vad det var som mirakulerades.)

Utmattningar är dessutom olika. Det finns en speciell sorts utmattning som kallas ME (myalgisk encefalomyelit, eller kroniskt trötthetssyndrom som det hette tidigare). Det har stått en del om den i dagstidningar de senaste två åren kanske, men det är inte en medicinsk fluga. Diagnosen antogs av WHO redan 1969 men har trots det rönt varierande grad av acceptans hos läkarkårerna i olika länder. Har du dålig koll på vad det rör sig om? Här kommer intensivkursen: Har du ME blir du inte bättre av stärkande skogspromenader. Och där var kursen slut.

Varför blir man inte bättre av den välkända friska luften? Kan man ju fråga sig när man avslutat intensivkursen. Skogspromenader som är så himla bra. Ok, vi fortsätter med fördjupningskursen. Skogspromenerande är, hör och häpna, inte för alla (som man säger om maratonlopp, bergsbestigning och djuphavsdykning). Och det är inte för mig. Eller väldigt ofta inte. Om jag haft en dålig dag och trots detta tagit en stärkande skogspromenad får jag värk i hela kroppen, svårt att ta in omgivningen och kan bli så svag i benen att jag inte tar mig hem, med mindre än att jag lägger mig raklång på stigen och dör i nån timme. Hjärnvärk får jag också. Hjärnan känns så svullen att den trycker mot insidan av skallbenet, vilket leder till att jag blir kognitivt dimmig och har svårt att ta in vad folk säger. Risken att ramla ihop är större om jag tar med en kompis på promenaden, för då måste jag ju göra två saker samtidigt – gå och prata. Nej tre förresten, jag måste hantera alla stimuli också, alla stimuli som går utöver mitt hörn i soffan. Himlen, solen, vindfläkten, svalorna, trädstammarna, barren på stigen. Allt det där fina och stärkande. Det kan bli alldeles för mycket att jobba med.

Den här listan av plågor är inte avsedd att uppmuntra till syndtyckande och medömkan, de är till för att ni verkligen ska förstå miraklet.

Men tillbaks igen till ME, diagnosen. Precis som vid andra former av uttmattningssyndrom drabbas den som får ME framför allt just av utmattning, fysisk och mental. Skillnaden är att tillståndet är kroniskt, och att du faktiskt blir sjukare om du anstränger dig. Det kallas ansträngningsutlöst försämring. Alltså inga skogspromenader. Vilket är så emot alla vedertagna motionsmantran att det ibland inte är lönt att berätta vad du lider av – merparten av de svenska läkarna lever i villfarelsen att sjukdomen inte ens existerar. Och ordinerar därför skogspromenader. För det finns inga mediciner. Och terapi funkar inte heller (även om de villfarande läkarna gärna tror det). Det går inte att tänka, träna, vila eller analysera sig ur sjukdomen.

ME är inte en psykologisk sjukdom, utan en neurologisk. Och dessutom, enligt WHO, en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. Kanske inte helt orimligt med tanke på att 25% av patienterna inte kan ta sig från sitt hem. Eller sin säng. Någonsin. Mindfulness kan då i bästa fall hjälpa dig stå ut med eländet. 

Jag har inte fått någon diagnos. Det är nämligen minst 24 månaders väntetid till specialistkliniken i Stockholm. Och det tog tre år innan min läkare tyckte att det fanns anledning att skriva en remiss. Inte för att jag vill ha ME, jag har fruktat och spjärnat emot min misstanke i många år. Det hade ju varit kul att hoppas på att jag nån gång skulle orka cykla, simma, dejta, storhandla, bjuda på middag igen. Att kunna planera saker mer än en dag framåt och orka göra mer än en sak om dagen.

Då kom miraklet. Jag fick tips av en kompis (ja, efter tio års patientkarriär och vårdbesök hos en uppsjö av specialister kom tipset från en kompis) om att B12 kunde ha effekt på patienter med ME. Vitaminen B12 alltså. Som man kan köpa på Ica. Fast dosen måste vara väldigt hög, så Ica-burkarna förslår inte så långt. Vilket man kunde önska sig när man har en husläkare som tycker att idén låter suspekt. Det finns nämligen ingen ”evidens”. Inga dubbelblinda studier. Ingen vedertagen praxis. Jag försedde min läkartant med en vetenskaplig försöksstudie som visade på gott resultat. Bortkastat. Det var när jag råkade nämna att jag är glutenintolerant som en svag glimt tändes i hennes ögon. Har man gluten kan man nämligen få brist på B12 – och det är tydligen vetenskapligt bevisat enligt konstens alla regler. Alltså fick jag börja med en injektion var fjärde vecka.

Först hände ingenting. En vecka gick och jag höll mig mest i mitt soffhörn, pysslade med saker befriade från kognitiva utmaningar. Inga böcker, inga mejl, inga inköpslistor. Så en onsdag tog jag moppen och mötte upp minstbrorsan och hans två solstrålar (två och fem år gamla) vid en lekpark. Vi hade jättekul. Jag lekte, busade och – vad höll jag på med? – klättrade i klätterställningen! På vägen hem tog vi en sväng i skogen. Jag gick över barrstigen, tittade på träden och hade 3-åringen på axlarna. Och när jag kom hem diskade jag! Jag var i chock. Här var plötsligt något som liknade jag igen.

Detta var i april. Sedan gick maj, juni och juli och jag insåg efterhand att ruset, för det var så det kändes, varade i max en vecka. De andra tre veckorna, i väntan på nästa spruta, sjönk jag ner i dimman igen. Så jag återvände naturligtvis till tant doktorn och sade:

  1. Skriv ner i ditt block att B12 kan vara en idé vid utmattning, så att du inte glömmer det. Så att andra inte behöver vänta i tio år på vändningen (hon snörpte på munnen).
  2. Kan jag få fler sprutor tack.

Men det fanns ju ingen evidens för fler sprutor så det var tack och god natt. Jag påminde om studien jag presenterat för henne och hon gick, motvilligt med på att kontakta läkarfackets interna läkemedelsexpertis. Så i augusti fick jag beskedet. Mångordigt redovisade hon för den studie jag själv presenterat för henne, där patienterna själva injicerar B12 en gång i veckan. Och så avrundade hon helt överraskande:

Om du är intresserad av att prova ovanstående behandling på eget bevåg kan jag förskriva det eftersom jag förstår att det är mycket värt för dig att må bättre.

Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Nu går jag omkring och förbluffas av mig själv dagligen. Jag går förbi min cykel och tänker ”jag kanske skulle ta en liten tur”, ser att golvet är skitigt och tänker ”jag tar väl och dammsuger imorgon”, jag spontanbakar sockerkaka, hälsar på en kompis och går och handlar samma dag!! Det är som att marknadsståndet slås upp igen inuti mig: kantareller och hallon och laktrisremmar och allt du kan önska. Vart ska detta ta vägen? Kan jag sköta mitt hem på egen hand? Börjar det bli dags att söka jobb??

Så hejdar jag mig en smula, låter dagarna gå och håller alla tummar och tår för att detta ska fungera. Också på sikt.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Bygg inga verandor

Det är nu som ingenting ännu har hänt

Det är nu som sommaren står framför oss alldeles nybadad och ren. Klockan har ännu inte börjat ticka, mörkret inte börjat tränga sig på. Glasskiosken har precis öppnat och i träden ligger äggen och kläcks. På skogsstigen ligger barren och bara väntar och badviken är blank som ett putsat äpple. Det är nu som världen står oprövad och öppen vid din tröskel och det är bara att kliva ut.

Men bygg inga verandor, slipa inte någon gammal eka, skala inga potatisar och häng inte upp badhandduken på tork. Somna först i hängmattan och dröm, bygg egendomliga sandslott och rulla runt i gräset medan handduken ligger bortglömd i badväskan. Orkar du gå så gör det inte. Skutta. Lika nyvaken och ivrig som en fölunge som ännu inte förstått att det är ben den har under magen. Sen kanske. Sommaren är kort, men ögonblicket är en hel evighet att frusta och bada i. Och efter varje ögonblick kommer ett nytt.

Det är en självklarhet som, när man tänker närmare på saken, är ganska häpnadsväckande. Och dessutom är den sann!

Lingonmannen

För några veckor sedan fick jag frågan av en god vän: ”Vad vill ni att man säger?”

Detta apropå att jag berättat om nånting hemskt från mitt hemska liv och vännen, tydligen av misstag, svarade ”jag förstår”. För hon hejdade sin genast då hon, antar jag, insåg att det kanske var lite övermaga, att hon stackars normalstörda människa skulle kunna förstå mig. Apropå det här med postkolianism och intersektionell feminism och sånt. Så, här får ni en uppgift: finn två fel i meningen ovan.

Ja, precis just det – orden ”ni” och ”man”. Jag blev personligen inte ett dugg upprörd över att hon försökte förstå mig, men frågan själv gjorde mig väldigt fnissnödig. Även om jag väntade med att fnissa tills jag kom hem, för så finkänslig är jag.

Ni. Jag trodde vi pratade om mig? Nähä, jag förvandlades visst till representant för en grupp vars osynliga närvaro tycks kräva min väns respekt. Hon vänder sig inte till mig utan till amöban bakom min axel.

Man. Vem är denne man som alla pratar om? Var bor han, hur ser han ut? Tar han ketchup på sina köttbullar eller är han en lingonman? Och kanske framför allt – vad har han med mig att göra?

Min kompis verkar utgå ifrån att hennes fråga angår alla i amöbagruppen. Vilka medlemmar som ingår i denna är underförstått (som om det vore uppenbart) men oklart (eftersom det inte är det), men gissningsvis handlar det om oss psykfall i allmänhet. Som en intresseförening. ”Vi psykfall anser att man först och främst bör tänka på vilket ben man står på. Vi psykfall kräver lika behandling oavsett diagnos, personlighet, uppväxtförhållanden, etnicitet, fritidssysselsättning och favoritfärg.” Och så sluter hela psykkören upp och skanderar entonigt med vansinnigt skelande ögon: ”Vi är alla lika. Vi är alla lika.”

Ja, såklart. Amöbakollektivet hör till ett parallellt universum av missanpassade individer som inte lyckas nå upp till den normalstördas fulländning av åtta till fem och storhandling på fredagar. Och då måste man ju få undra hur dom vill bli behandlade, det är väl inte så konstigt? Nej inte ett dugg. Jag har grubblat i årtionden på om man kan säga ”svart” om någons hudfärg som egentligen är ljusbrun, och ifall ”svart” också inkluderar mörkhyade indier eller beigea polynesier, eller om man kanske borde säga ”färgad”. Fast det låter ju som att bara de som inte är vita har färg. Jag är ju till exempel inte vit, snarare grå-skär. Eller har vi kommit bortom detta med hudfärger? Hur vill de egentligen att man ska säga?

Självklart måste man få undra, och hur man ska prata med en person som tillhör en minoritet är en bra fråga. Förresten gäller det inte bara minoriteter, även ers högtidlighet kungen har ju väldigt intrikata regler för pöbelns tillåtelse att tilltala. Men för honom är det faktiskt egendomligt lätt. Vad man säger till kungen gäller bara kungen. Så då kan man faktiskt fråga: hur vill Ni att man ska tilltala Er.

Och jag då? Vill jag bli titulerad psykfall? Tja, kanske, ibland. Det kan vara kul. Men det är framför allt mitt ord för mig. På samma sätt som svarta förbehåller sig rätten att använda n-ordet mellan varandra så vill jag ha äganderätten till mitt epitet. Det är ett förminskande, förlöjligande ord och just därför använder jag det med stolthet. Men i medvetenhet om att jag inte är något psykfall. Ordet psykfall förklarar inte mig, säger inget om vad jag är. Ordet psykfall fångar på intet sätt in det lidande som psykisk ohälsa kan innebära. Men det har blivit viktigt för mig att använda det för att ta udden av skiten.

När det gäller psykfallen som kollektiv så är de inte lika (till skillnad från kungen alltså, som är lik). De vill inte bli tilltalade på samma sätt. De vill inte bli tröstade på samma sätt. Till mig får man gärna säga ”jag förstår” eftersom jag förstår att det innebär en förstående inställning. Och det tycker jag om. Att säga ”jag förstår precis” är däremot kinkigare, och här kommer vi tillbaks till lingonmannen, alltså, vad ska man säga. Och nu vill jag en gång för alla klargöra: man finns inte! Det finns ingen lingonman! Han har aldrig existerat! Ingen vill bli behandlad på precis samma sätt av hela mänskligheten, det vore ju vidrigt! Ja ja, människovärde och bla bla – självklart. Det är en absolut, det ska man förutsätta i varje mänskligt möte. Men vill jag dela min ynkedom med hela världen? (Ja uppenbarligen eftersom jag lägger ut den på internet… men inte nödvändigtvis i konversationer med kreti och pleti. Jo, i och för sig har jag inte så svårt för det heller om det kniper… men jag pratar inte med alla på samma sätt. Faktiskt.)

Lingonmannen. Han finns inte.

Jag har en bisarr förkärlek för att lufta mina pinsamheter med folk och fä, men de intimaste samtalen förbehåller jag de av mina vänner som också genomlidit diverse helveten. De vet inte heller precis hur mitt helvete tett sig, för om jag har varit i femte kretsen så har de varit i andra och nionde. Men de har varit i helvetet, och det har inte alla. Alltså får de säga precis. Det känns bra när de säger så. ”Jag förstår precis hur det känns”, särskilt om det följs av ett ”…och för mig var det såhär…”.

Puh! Det låter säkert jättekrångligt det här. Men då vill jag att ni ska komma ihåg (och gäller inte det oss alla?) att ett ärligt möte sällan slår fel. Som när min vän ställde sin dumma fråga – det roade mig och gjorde mig inte illa, för jag kände hennes goda uppsåt. Det riktigt jobbiga är när folk tassar runt i en ängslig ringdans och inte vågar säga nånting. Eller kanske inte hör av sig alls, förtänkommansägerfel. Vilket är dumt. För de flesta kan trots allt läsa av en människas gränser för intimitet utan att tänka. Alla vet att en varm kram kan vara den bästa trösten – men är det fel person som utdelar den blir det bara värre. Alla vet det. Och är man osäker på om man är fel person kan man alltid fråga.

Och att fråga är fortfarande ok, väldigt mycket ok. Ett väldigt lätt sätt att hantera mitt ältande för dagen är att byta ut två pronomen: Vad vill du att jag säger? Det är en fråga som i alla fall är möjlig att svara på, till skillnad på den jag började med. Och finns inte svaret redo så känner jag i alla fall, om det är jag som är psykfallet i sammanhanget, att du vill visa mig respekt. Och det räcker.

Kontentan? Tja, att vara politiskt korrekt är en god ambition, men också fullständigt omöjligt.

En pigg och glad tjej

Jag tänker på er var och varannan dag, kommer på små saker jag vill berätta eller fundera om. För det är så bra att göra det när ni är där. Så jag är ledsen att jag övergett er ett tag men jag har helt slukats upp av ett nytt projekt. Eller rättare sagt, den ork jag har, har slukats upp av projektet. Plus att jag försöker prångla ut min roman och hittills bara fått ett mycket rimligt erjudande: slanta upp 67 000 så trycker de 100 böcker åt mig…

Mitt nya projekt är typ självbiografiskt och just nu håller jag på och renskriver mina gamla fullklottrade dagböcker från tidigt 90-tal. Snart 400 sidor och jag har bara tagit mig igenom ett år. Det är vansinnigt kul! Jag mådde otroligt dåligt, var väldigt dramatisk och tänkte på Döden och Existensen hela tiden. En pigg och glad tjej som Trump skulle säga. Men det får mig att inse hur lycklig jag egentligen är. Just nu. Faktiskt. Och det är sommar och solen skiner och fräknarna blommar ut över alla extremiteter.

Så jag ville mest säga det och önska glad sommar. Och träna mig på att skriva lite hafsigt ibland. Det kanske kan få mig att skriva lite mer, trots att jag inte ”har tid”. Hoppas jag.

DÖDEN


Coronavirus cases: 12 540
Recovered: 550
Deaths: 1 333

Statistics for Sweden, last updated April 16

Jo döden alltså. En fortsättning på tidigare inlägg (inklusive eventuella upprepningar). Hade det inte varit så olämpligt hade jag sagt att döden var rolig. Nej det är inte roligt att sörja, det är inte roligt att förlora någon man älskar och det finns ingenting lustigt med en död människokropp. Men själva döden. Fenomenet. Det är ju den förnämsta osäkerheten av alla osäkerheter. Vi vet inte när den ska inträffa och inte hur.  Vi vet inte hur det känns att dö eller vad som eventuellt händer när vi gjort det. Det är ju alldeles underbart osäkert! Och det är just därför jag är så lugn, som sagt. Just nu i alla fall. För jag vet att jag inte kan göra någonting åt den. Det är bara att slappna av och hänga med. Förr eller senare kommer du ligga där, som en bortglömd sko i sanden.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20190420_112130-e1586689198205.jpg

(Detta säger jag helt respektlöst och utan någon som helst närkontakt med min egen död. Jag ligger inte på dödsbädden och sitter inte vid någon annans. Jag vakar inte utanför någon intensivvårdsplats iförd steriliserad dykardräkt. Den dag jag erbjuds tillträde till dödens intima krets kommer helt andra mekanismer ta över, naturligtvis, och jag kommer kanske rysa inför dessa mina vanvördiga rader. Men fram till dess finns det ju ingen anledning till oro. Jag kan helt enkelt chilla. Och vara lite burdus.)

Döden är också den mest demokratiska tilldragelsen livet har att erbjuda, och det tycker jag om. Vi åker alla dit. Trump och tant Vera och alla andra. Alla dör precis lika mycket, ingen kan göra det bättre, vackrare eller mer framgångsrikt än nån annan. Och ingen kan låta bli att göra det. Det är rätt uppfriskande att tänka på i dessa sjuka tider.

Döden är dessutom ett av de stora Existentiella Eventen, mer omgärdad av riter och föreställningar än något annat. Vilket får en gammal avdankad religionspsykolog att gnugga händerna i förtjusning. Det som är särskilt spännande med döden är att ritualen är så oerhört konkret. Föda barn är ju också extremt konkret, det vet den som varit med, men om man vill döpa sitt barn sker ju inte det förrän en bra bit efter det att den nya människan krystats ut. Dopet hjälper inte till ett dugg vid själva utkrystandet. Och det går hur bra som helst att flytta ihop och skaffa barn och bli glada och långlivade partners utan att gifta sig. Men begrava våra döda, det måste vi göra.

Döden innebär nämligen att en helt ny entitet har skapats: ett lik. Du har inte längre att göra med en människa utan en kvarleva. Ja, rent konkret ett stycke kött som, om inga insatser görs, ganska snabbt kommer ruttna. På nåt sätt måste vi ta hand om det. Och just det älskar jag med döden som existentiell milstolpe (jo, jag vet att jag är pervers) – att avlägsnandet av den döda från de levande är ett universellt och tvingande behov. Döden kräver en fysiskt hanterande, och hur man än löser detta hanterande blir det också en symbolisk handling. Det går inte att undvika.

Gräv ner kroppen, bränn upp den, kasta den i en flod, elda upp den på ett bål eller lägg upp den på ett torn så att gamarna kan äta upp den (zoroastrernas preferens). Jord, vatten, eld eller luft – det spelar ingen roll. Vad du än tar dig för med en död människa så blir det symboliskt.

Av jord är du kommen, Jord ska du åter bli
God, full of mercy, who dwells in the heights, provide a sure rest upon the Divine Presence’s wings

O Allah, ease upon him his matters, and make light for him whatever comes hereafter
Om is that Brahman, Om is that Air, Om is that primeval cause that existed before creation

Ingen, som inte är mördare, skulle få för sig att avrunda ett människoliv med källsortering och desinfektion. Jo, vi måste städa undan, var sak på sin plats och inga lik i garderoben – men själva undanstädandet är vår ritual. Vi gör oss av med liket – och på samma gång trevar vi efter nån slags mening i den yttersta, kosmiska osäkerheten. En unik tilldragelse då till och med profana Netflix-anhängare ställs öga mot öga med den sakrala dimensionen.

Mer om döden i P1-programmet Människor och tro där jag medverkade den 14 mars.
Och begravningsbönerna ovan är hämtade från kristen, judisk, muslimsk och hinduistisk tradition.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

KARANTÄN

Och döden. Det hänger ihop, med några steg emellan. För karantän ger en alldeles utomordentlig möjlighet till eftertanke, och all eftertanke leder raka spåret till den kosmiska osäkerheten. Och döden. I alla fall för mig.

Men vi börjar med att du sitter instängd i väntan på virusarna. Väggarna kryper inpå dig, du lider av konstant brist på stimulans och varför känns luften så unken fastän du vädrar och vädrar? Bästa sättet att överleva livet i karantän är förberedelse. Fast inte hamstring av konserver och vattendunkar utan ett par-tre års träning – gärna med psykfallet som personlig tränare. Karantän påverkar nämligen inte mig inte ett dugg, jag lever livets glada dagar precis som vanligt – i ensam, unken isolering. Nej, jag klagar inte – tvärtom. Det är inte så dumt som man kan tro att hålla sig innanför fyra väggar ett par veckor eller månader eller så. Eller år. Det lär sig den som suttit på psykiatrisk karantän några gånger.

Med undantag för Hemköp, hundpromenader och kanske en vända till jobbet om man absolut måste kopiera lite superviktiga papper (jag talar nu uteslutande till alla som inte upprätthåller några livsnödvändiga uppgifter i samhället) så sitter vi nu i samma båt med dubbla flytvästar knutna upp mot struparna. Nej, inte samma båt förstås. Viruset förenar hela mänskligheten, men i en gemensam flykt från gemenskapen. Det är en kollektiv ensamsegling mot en framtid varken konjunkturinstitutet eller SMHI kan förutspå.

Så vad ska man göra då när man sitter i sin lilla skorv? Tja, den (väldigt) långa eftertanken kan vara en ganska tillfredsställande sysselsättning. På sikt. Det är inte så upphetsande i början, men har man lite tålamod. Och sitter i karantän. Då kan man för en gångs skull ge sig tid att tänka tankarna till slut. Och det är spännande! För du vet ju inte vart de faktiskt skulle ta vägen om du inte ids följa efter. ”Har jag nåt värde egentligen”, är en bra tanke att ta tag i. Eller ”finns det egentligen nån som bryr sig”. Nysta lite där så ska du se var det skaver. Och vad som kanske kan luckras upp. Kanske visar sig det unkna rummet vara en hisnande grotta? Lagom läskig och lärorik.

Nej, som jag sade i mitt senaste inlägg – Corona-tider är inte så värst knepiga för psykfallet. För det första har psykfallet redan fått omfattande karantänträning, och för det andra har liksom katastrofen redan inträffat. Förlusten av självkänslan, tillhörigheten och framtidsutsikterna. Det finns såklart katastrofer som är långt mycket värre, men med allt elände i bakfickan så känns inte Corona som en livskris. För varför krisa om det självklara? Livet var osäkert redan innan pandemin äntrade scenen. Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. Det har jag lärt mig av livsfilosofen Too-ticki i Tove Janssons bok Trollvinter.Så kloka ord att de måste upprepas:

ALLT ÄR MYCKET OSÄKERT, OCH DET ÄR JUST DET SOM LUGNAR MIG.

Om inte livet var osäkert skulle vi ju aldrig få några roliga överraskningar, vi skulle redan veta precis vart vi var på väg och hur det skulle gå och vad skulle då poängen vara? Det krävs svaj i kanten för att det ska kallas liv, det vet minsta lus som ramlar ur rosenbusken.

Därför tycker jag också om döden. Men jag tror faktiskt jag tar det nästa gång.

VIRUS

Lägger sig virusångesten som en klibbig dimma över allt du gör, ser, tar på? Som en undergångston, dov och omöjlig att rymma ifrån? Vi ska alla dö, vi kommer alla dö, snart kommer alla ha dött och jorden ligga öde. Tja. Det är ju faktiskt sant, även om det är osannolikt att just Covid19 kommer vara skurken. Högst osannolikt. Jag tror det är dags att påminna om en viss papegoja. En som får undergångsdimmorna att lätta.

Jag är nämligen högst obekymrad om coronasmittan, börskraschen och upplösningen av grundläggande samhällsfunktioner. Jag har varken bunkrat toapapper eller sålt mina aktier (vilket kan bero på att jag inte hade några – en bra sak att inte ha i tider som dessa). Ångesten lyser med sin osedvanliga frånvaro. Jag tycker läget mer än något annat är spännande.

Covid-19 – hämtad från Busca Tu Camino

Det är som med väder. Ett riktigt hederligt snökaos – det är sånt jag gillar. Det är som att civilisationen blir tagen på sängen. Bussarna kommer inte fram och tågen kör fast och ingen kommer fram till sina viktiga kontor. Jag småler i mjugg – där ser ni, civilisationen är bara en fernissa ovanpå krafter som är långt större än några supermakter eller multimiljardärföretag. Och alla är vi lika ynkliga och förskrämda små varelser när det kommer till kritan. Naturkatastrofer och pandemier är de verkliga demokratierna, för de behandlar alla EXAKT lika.

I alla fall om man befinner sig i stormens öga. Där snurrar Trump och Macron runt lika hjälplöst som tant Vera. Därefter är situationen såklart extremt ojämlik, vilket naggar min kärlek till katastrofer något i kanten. För det är klart att jag inte roas av att jättevågor sköljer bort hela samhällen med invånare som inte har råd att bygga nya hus. Eller att sjukdomar som skördar tusentals oskyldiga på en del av planeten enkelt kan avvärjas av några sprutor på den andra. Eller att kylskåpsingenjör Bergmans källare förvandlas till ett träskland medan jag sitter torrskodd i soffan. Nej, det gillar jag inte alls. Sluta med det. Men själva katastrofen, att corona plötsligt förenar hela jordens befolkning i panikåtgärder och masshysteri. Det piggar upp.

Vilket har att göra med sagda papegoja, den som jag presenterade i mitt inlägg om kräkfobi och gastrosokopi. På kräkfobins tid levde jag med undergångsångest hela magsjukesäsongen och önskade ingenting hetare än att få placera mig och min dotter i karantän. För tänk om. Tänk om hon börjar kräkas på vägen till dagis och jag spyr på hallmattan när vi kommit hem. Tänk om det blir en hel kräksymfoni i sängen, tänk om jag och dottern och maken och vår inneboende student från Pajala börjar kräkas i kors i badrummet och hela lägenheten fylls av den omisskännliga doften av uppkastningar, medan grannarna hejvilt spyr i rabatterna.

Vilket såklart aldrig hände. Jag tror faktiskt inte jag spydde en enda gång under dotterns dagisår. Det ångestfyllda var ju i själva verket hotet. Det konstanta illavarslande illamåendet. Osäkerheten om när det skulle ske och hur jag borde förbereda mig för katastrofen. Skräcken lurade i mörkret bakom buskarna när vi gick ut till gungställningen alldeles för sent en vinterkväll, bara för att undfly den klaustrofobiska stämningen inomhus. För att det trots allt skulle vara bättre att spy i en snödriva.

Det var då jag fick papegojan av min underbara terapeut. Den skulle sitta på axeln och kraxa ”det tar vi då” så fort undergången kittlade mig i strupen och jag började överväga åtgärder som kunde vidtas. ”Det tar vi då”.

Jag blir fortfarande mycket mer olustig när kräksjukor lurar bakom hörnet än när termometern visar 39 och halsen tjocknar igen, men papegojan har snällt suttit kvar på axeln ända sedan 2003. Och det är därför jag inte är så värst brydd över dagens globala undergångsstämning. En del problem är förstås mer akuta och jag kan inte annat än hoppas att sjuksköterskor och läkare mäktar med sina hjältedåd, och att alla småföretagare, frilansande kulturarbetare och massavskedade landar på stadig mark. Men annars. Från den lilla plätt jag står på: folkhälsomyndigheten vidtar sina mått och steg och deras rekommendationer ska vi följa och så är det inte mer med det.

Det är klart att det kommer bli värre. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att mina gamla föräldrar ska bli sjuka. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att ekonomin ska urholkas, att misstänksamheten ska öka och nationalismen skjuta i taket. Men det tar vi då. Försäkringskassan kanske går omkull, jag kanske blir hemlös och min dotter utan utbildning. Men det tar vi då.

Och det finns också helt andra tecken: en ny solidaritet växer fram på oväntade ställen. Från popstjärnorna som ger gratiskonserter på internet till personen som, enligt en lapp i vår trappuppgång, erbjuder sig att handla åt äldre som sitter isolerade. Och det minskade flygandet kors och tvärs över jorden kan väl inte bara ha negativa konsekvenser? Det är en ny, spännande tid i antågande, korten blandas om, tärningarna kastas – vem vet vad som kommer växa fram ur resterna av det förgångna? Det finns ingenting annat att göra än att – ta det då.