Lappen i kaminen

Min nyårsafton inleddes på ett föredömligt vis med en rejäl tvagning och utrensning i den gamla ångbastun i Häradsbygden. Det är en samling byar några kilometer från familjens bagarstuga – min favoritplats på jorden. Efter upphettning, snörullning, avrivning och bristfällig torkning på fuktiga handdukar gjorde vi en rit. Vi skrev ner vad vi inte ville släpa med oss in i det nya året. Något i det nyss förflutna som vi tyckte vi klarade oss bäst utan.

Med lapparna i handen gick vi ut i förstugan. Där satt de två dalkarlar som matat ved i den stora kaminen hela förmiddagen för att hålla bastun varm. Han som satt närmast kaminen öppnade luckan för oss, var och en, så att vi kunde slänga in våra lappar och se eldslågorna slicka dem i sig som om de vore tussar av sockervadd.

Jag hade fått grunna länge innan jag kom på vad jag ville skriva. Det finns ju så himla mycket jag helhjärtat önskar att jag slapp – sjukdom, bitterhet, utmattning, ångest, uppgivenhet… Men jag ville inte skriva ner nåt jag på förhand vet att jag faktiskt inte kommer undan. Eller som jag ännu inte klarar av att släppa. Till sist skrev jag “det förflutna”. Osedvanligt fånigt. Vad i det förflutna vill du bli av med? Det förflutna. Men det kändes rätt, för det förflutna kan jag faktiskt undvara. Som helhet.

Allt elände som redan har passerat har jag ju faktiskt ingen användning för när jag tar nästa steg. Inte heller har jag nån nytta av alla goda, starka, lyckade dagar, om jag plockar fram dem som spegel för det jag är idag. Minnen är nåt man ska värma sig vid, glädja sig åt. Och ibland sörja. Men varken goda eller svarta minnen är nåt att klamra sig fast vid. Så jag slängde mitt förflutna i bastukaminens varma hjärta och gick renskrubbad därifrån.

Bad och eld är bra till nyår

Som avslutning på 2018 lägger jag upp ytterligare ett inlägg. En sorts kondensat av tankar från mitt första år som bloggare och professionellt psykfall. Ett år jag är glad för och stolt över. Bloggandet har gett tillbaks gnistan i mitt liv, inte minst på grund av all den respons och uppmuntran jag fått via kommentarer, Facebook, Twitter, mejl och samtal. Det verkar som att mina texter emellanåt faktiskt är roliga, läsvärda – till och med betydelsefulla, och jag kunde inte önska mig mer.

Eller jo. Det vore förstås kul om ännu fler hittade till min blogg! Och ingen skulle kunna åstadkomma det bättre än mina främsta ambassadörer – ni läsare. Så här kommer helt frankt en nyårsönskan till er:

Dela med er av mig!

Undrar du hur man gör? Här kommer några tips:

  • Om du läser bloggen på internet finns en delaknapp som man klickar på för att dela på t ex Facebook eller Twitter. Har du ett favoritinlägg du vill bjussa på öppnar du bara det innan du klickar.
  • Om du är prenumerant och läser bloggen i din mejl får du först öppna inlägget i din webbläsare och sedan klicka på delaknappen.
  • Om du inte använder Facebook och sånt tjafs: vidarebefordra inlägget eller länken till bloggen i ett mejl. Ett hederligt gammalt samtal går också väldigt bra!

Till sist och till först hoppas jag på ett nytt år av humor och öppenhet, kärlek och svärta, skrivande och delande!


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Psykfallets julevangelium

När jag var tjugo var jag stenallvarlig nästan jämt. Om jag inte asgarvade. På morgonen när kollegan hälsade med ett ”hej hur mår du” svarade jag, utan att tveka, ”hej jag har dödsångest”. Jag var ung och hudlös och allt gick rakt in. Det var ständiga känslostormar: ångest, kreativitetsmani, självmordstankar, förälskelser, självförakt, hänryckning. Lite borderline skulle man kunna säga. Jag såg mina känslor som Sanningen och agerade därefter. Men med ett inre kaos är det kanske inte så konstigt om man blir något av en känslofascist: ”Jag känner att du är arg på mig”, ”Men jag är inte arg”, ”Jo, det är du, jag känner det”. Vissa människor hade ju inte kommit så långt i sin utveckling, och då var jag förstås tvungen att bistå med upplysning…

Det här var på den tiden då man pratade om ”sitt inre barn” i terapisoffan (idag pratar man om vad man ska göra när ens barn kräks). Det inre barnet var ett bildspråk jag tog till mig, det klingade rätt. Det var den lilla Maria som gav sig till känna i mardrömmarna och under ångestnätterna. Den lilla Maria var värnlös och utlämnad till en stor och farlig värld och det var min uppgift att skydda henne och föra hennes talan. Hur nu det skulle gå till.

1990 var ett slags mellanår. Bakom mig låg bäst-i-skolan-studenten och pianostudierna vid musikfolkhögskolan för underbarn (haha). Nu hade jag börjat på journalisthögskolan, mest för att det krävdes 5.0 för att komma in. The Sky Is The Limit, hej och hå. Men precis som musikfolkhögskolan ätit upp min kreativitet släckte journalisthögskolan min självsäkerhet och upptäcktslusta. Mina coola medstudenter pratade om var man fick bästa kaffet i Buenos Aires, hur de tillbringade semestern med sin guru i Kerala och var Robert Aschberg handlade strumpor (han var väldigt inne just då). Jag satt prydligt och antecknade. Vet inte om jag försökte klassa in i gänget med min katastrofala resa till Kamerun, men jag kände mig i vilket fall som helst exceptionellt patetisk.

Till sist gav jag upp. Och släppte allt som på något sätt kunde relateras till begåvning, prestation och betyg. Jag dränkte mina bisarra föreställningar om att vara utvald och drog till Rättviks stiftsgård. Diskade, städade, krattade löv. Och sjöng i stiftsgårdens kapell.

Till julen kokade mina ångestnätter ner till en liten sång, en sån där som bara dyker upp, klappad och klar i huvudet. Den var inte särskilt bra och jag tror jag bara framförde den en gång, men refrängen har stannat kvar i mig:

Så mörk var världen och tiden så kall
Men ingenting finns som kan besegra den kraft som är minst

Jag var rätt kyrklig på den tiden, och just den julen grep mig den kristna julsagan på ett särskilt sätt. Jag drabbades av paradoxen, att den skrynkliga lilla bebisen i fodertråget var alltings skapare. Att den nakna kroppen som sprattlade i höet var den allsmäktige. Jag älskar fortfarande bilden. Det ofattbart stora i det minsta lilla.

Av någon anledning kommer jag att tänka på ett av Staffan Westerbergs ljuvliga barnprogram (jo, jag tillhör en av de otraumatiserade) där han sitter ”i en ask, i en ask, i en ask” och håller i ännu en ask där ”herr Ingenting” bor. Och i mörkret som omger den största asken, den som Staffan Westerberg bebor, där sitter Världen Utanför och spelar vemodigt på sin cello. Fantastiskt och obegripligt underbart för det lilla barnet Maria.

Fantastiskheten med Jesusbarnet är förstås att guden väljer att göra sig liten och skyddslös. Det finns ju ingen anledning för en allsmäktig varelse att göra sig sårbar, men i Jesussagan drivs guden av sin kärlek till människan. Hen avsäger sig sin makt för att komma människan så nära som det bara är möjligt. Som fjunig bebishud mot förälderns kind. Bilden av gudbebisen hjälpte mig då, när jag var tjugo och försökte värma mitt inre lilla barn. Att guden kanske också fanns där med mig, och ville värma.

Bilden är stark för mig också nu, när jag inte längre är så värst kristen. Jag förstod först inte min text. Det där att inget kan besegra den minsta. Men orden kändes betydelsefulla. Och tröstande. Så småningom insåg jag att de fångade den känsla av makt jag paradoxalt nog kunde uppleva i mina jobbigaste stunder. Och som jag fortfarande behöver påminna mig om. Makten i det ömkligaste.

Såhär. Den starka, duktiga och lyckade Maria har en mycket högre försvarsbudget än den svaga och misslyckade. När jag nybantad reser på forskningskonferens, snaggad och med snajdig dräkt (= Maria 1997), då måste jag passa mig. Så att jag inte spiller, fumlar, stammar, ramlar och glömmer hur man pratar vetenskapsengelska. Jag måste finta finforskarnas frågor så de inte avslöjar mina kunskapsluckor och inser att jag bara är på låtsas. Och när jag kommer hem till släktmiddagen måste jag vara sådär glad och smart som mina förfäder och kusinbarnsbryllingar känner mig: ”Tänk vad kreativ du är, med kulturkrog och måleri och spelningar och allt!”, ska de säga, ”oh och ah och jättebra”.

Och det är klart jag är. Kreativ och smart och snäll och så. Och glad. Absolut. Men att hålla sig kvar på toppen kräver exercis och skicklig kamouflering. Sprickor i väggarna och golv som glappar – varsågod och dölj! Osäkerhet och mindervärdeskänsla – ladda kanonerna med fyndiga repliker! Och om ditt orkeskapital inte räcker är det bara att revidera försvarsbudgeten och och konsumera lite mer. K-pistar och spikpistoler och spackel.

Men när allting krackelerar. När du är besegrad och det är uppenbart att du faktiskt är ett skämt. När kulturkrogen stängt, familjen havererat och yrkeslivet kapsejsat. Då är du oövervinnerlig, för ingen kan fälla den som redan ligger platt på marken. Där och då, på bottnen, i mörkret, i den usla bädden av halm och strå, visar sig din verkliga makt. Där är du starkare än alla dem som lyckade och leende dunkar varandra i ryggen nånstans i soldiset ovanför dig. Du sitter på trumfen för, precis som den kaosiga borderlineflickan Maria, har du omfamnat de skuggsidor som de lyckade gör allt för att undvika. Du har ingenting att försvara, och därför har du redan vunnit.

När jag precis kommit fram till Rättvik efter journalistfloppen gick jag ut på en pir nedanför kyrkan. Det var fortfarande lite rostfärger i träden, annars var allt höstgrått. En fuktig kyla hängde i luften och Siljan var oåtkomlig och färgad som stål. I plånboken låg de sista slantarna av mitt sista studiemedel. Jag drog fram sedlarna och släppte dem, en efter en, i vattnet. Såg dem guppa bort, blötas upp och sjunka ner och försvinna. Det fanns inget kvar att ta ifrån mig. Jag var sårbar men obetvinglig som vattenytan framför mig. Stark och rädd, och redo att möta det där inre barnet. Den skrynkliga lilla gudabebisen.


Vill du få mina blogginlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också gå med i bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Katter kan väl också få vara Jesusbarn ibland

Jag är inte modig

Mod, tänker jag, förutsätter att man är rädd. En riddare på en ståtlig springare som galopperar mot draken med svärdet i hand är inte modig om hen inte också är rädd. Om riddaren är så säker på handen att hen inte ens i tanken tvekar – då gör hen bara sitt jobb. Men en person med social fobi är modig när hen sitter i kassan på Hemköp. Att beta av den ringlande kön av tjattrande tanter, jäktade pappor, stöddiga tonåringar och illaluktande gubbar är ett storverk när man är rädd för folk. Att övervinna sin skräck är att vara modig. Tänker jag. Kanske är uppgiften betydelsefull också, att man tar sig förbi rädslan för att man ska åstadkomma något. Att gå in i spökhuset är förmodligen läskigt första gången, men är man modig för att man gör det? Kanske.

Folk påstår ibland att jag är modig. Som när jag kliver ut på talkshow-scenen och presenterar mig som psykfall. ”Det är så viktigt att någon vågar berätta”, säger flera efteråt, ”att det får komma nära”. Nu har jag gjort det igen, titulerat mig som psykfall. Fast den här gången i Svenska kyrkans tidning Hopp, där jag fått äran att skriva månadens krönika. Hur törs jag? Hur vågar jag lyfta fram mitt sårbaraste så att alla kan se?

När jag vänder mig mot publiken, som jag inte riktigt kan urskilja bakom ljuset från strålkastarna, och säger att jag är ett psykfall är jag inte modig. För jag är faktiskt inte rädd. Jag vet inte varför det är så – ett karaktärsfel, en gränslös läggning eller en generell lust att få folk att sätta lite av andan i halsen. Jag har alltid varit sån. Kanske beror min brist på korrekthet just på att jag är ett psykfall? Den sortens psykfall som jag är alltså (det finns mer klädsamma varianter).

Det är inte alltid det blir så himla bra. Som när jag försökte skämta om att jag var intagen på psyket på ett väldigt vetenskapligt seminarium. En del före detta vänner har nog till och med blivit före detta just för att jag är så oförblommerat sjuk i huvudet. Jag generas inte, och det blir pinsamt. För dem. De skäms å mina vägnar.

Men det är kanske en annan sak med läsare, lyssnare, publik. Man behöver inte ha skämskudden lika nära till hands när det är en helt främmande person som viker ut sig, i synnerhet inte om vederbörande gör det i något slags professionellt sammanhang. Konstigt egentligen… Att det pinsamma kan vara lättare att höra från en stor scen än i konferensrummet med kollegorna.

Fast jo, jag fattar. Jag tänker på alla dansföreställningar jag njutit av, inte minst på Dansens hus i Stockholm. I modern dans är det inte helt ovanligt att delar av eller hela ensemblen uppträder nakna. En föreställning jag har ett särskilt livligt minne av, fortfarande efter tjugotalet år, var speciell på det sättet att publiken stod utspridd på samma golv där dansarna rörde sig. Vid ett moment låg dansarna i en stor hög på varandra, spritt nakna, och sprattlade som en fångst sill. Efter en stund rasade högen ihop och dansarna sprattlade sig från ena änden av rummet till den andra, rakt igenom publiken.

Man kan liksom ta en sån sak i just det sammanhanget. Man vet att på Dansens hus får man räkna med avant-garde, vilket kan innebära att nakna människor sprattlar vid ens fötter. Men man behöver inte gå särskilt långt för att hitta situationer där detta inte skulle kännas bekvämt. Nobelfesten. Luciatåget. Skoldiscot. Konferensrummet.

Ja, det är faktiskt hur självklart som helst när jag tänker på det. Inte minst för mig som ritforskare – allt handlar ju om de signaler vi omgärdar en tillställning med. Att käka ostkex och rödtjut kan ju med ganska enkla medel omvandlas till en av kristenhetens mest laddade riter.

Men alltså. När jag presenterar mig som psykfall handlar det inte om mod utan snarare galenskap (haha). Och kärlek. Jag har en vansinnig föreställning om att alla människor är lika värda, vet inte var jag fått det ifrån. Nej förresten, det är inte en föreställning, det är en känsla. Eller… (svårt att fånga in) en kroppslig förnimmelse. Ett sätt att erfara verkligheten. Eller kanske ännu mer ett sätt att vilja erfara verkligheten.

Godhet har ingenting med saken att göra om nån trodde det. En god människa gör avkall på sina egna behov för att gynna någon annan. Hen kan till och med göra nåt som är plågsamt eller obehagligt – bara för att nån annan behöver det. Det är inte därför jag står där på scenen. Jag står där för att det är kul. För att jag är en sån som mår bra av att ha folks blickar på sig, även när den fernissade lyckadheten flagnat bort. Kan jag inte få beröm blir jag hellre dömd än bortglömd, haha…

Lyckadheten, eller min strävan efter lyckadhet, har ofta blivit min tvångströja. Jag gör saker för att visa mig duktig. Dumt. När jag visar mig som psykfall är det tvärtom. Faktum är att det är en riktigt bra kur om du har problem med din duktighet! Som psykfall är det strängt taget omöjligt att ställa sig på en scen, figurera i radio eller tidningar, för att vara duktig. Jag säger inte det jag föreställer mig att folk förväntar sig av mig, jag säger inte det jag tror ska ge mig några duktighetspoäng (och det är så skönt!).

En tid då lyckadheten ännu inte blivit min tvångströja…

Jag säger rätt och slätt det jag behöver säga, det som hjälper mig att vara mig: Här är jag, sån här är jag. Jag är vacker och stark och rolig. Och jag är också ynklig och patetisk, jag är osynlig och bortglömd, jag är onyttig och besvärlig. Och jag tycker att ni ska älska mig. Och jag tycker ni ska älska alla andra som är ynkliga, patetiska, osynliga, bortglömda, onyttiga och besvärliga. Jag tycker du ska älska dem. Jag tycker du ska älska dig.

Jag är inte modig. Jag säger så för att jag behöver det. Om det också berör nån, hjälper nån att jag står där, stolt och tydlig, och gör mig själv till det spektakel jag är – då finns det ingenting jag hellre vill göra än just det.


Sen kan förstås en viss krank blekhet komma ifatt mig efteråt. Som efter reportaget i UNT då en av grannarna hejdade mig i trappuppgången för att liksom tycka synd om mig. Det var först då jag insåg att jag inte bara bjudit in alla uppsalabor att ta del av min ynkedom – utan också alla dem jag träffar på när jag ska boka tvättstugan eller slänga soporna. Tänkt inte på det…

Psykfallet intar scenen

Wien, Boston, Leuven, Berlin och Lausanne… Engång i tiden reste jag på viktiga konferenser med viktiga människor som hade viktig forskning att presentera. När jag stod och talade inför sömniga auditorium hade jag inte kunnat föreställa mig detta. Att det var som psykfall jag skulle göra succé. Jag borde ha valt denna karriär för länge sedan. Faktum är att min tidigare karriär nog var mer av ett misslyckande än min nuvarande. Jo, jag drog väl in några miljoner i forskningspengar, publicerade mig i internationella tidskrifter, blev docent och gick på Nobelfester, men gjorde jag någon nytta i det stora hela? Tveksamt. Merparten av det fåtal som läste mina artiklar var väl mest ute efter att se om de själva blivit citerade, haha.

Känslan av att stå på en glammig talkshow-scen inför ett par hundra jublande åskådare och berätta om hur sjuk i huvudet jag är slår i vilket fall som helst det mesta. Ett psykfall känns kanske inte som en standardgäst på en talkshow, men egentligen är det inte konstigare än att bjuda in en hyllad skådespelare eller prisbelönt atlet. Idrott och skådespeleri kräver sina förmågor, mörkersim andra. Medan somliga ligger och nöter tusentals meter crawl varje dag ger andra sitt yttersta för att hållan äsan över ytan. Inte för att de är sämre på crawl utan för att de inte befinner sig i någon klorerad, kaklad träningsbassäng. I mörkervattnet krävs en helt annan sorts teknik, en annan kondition och styrka. Det kan krävas rent heroiska prestationer för att skaffa sig dem. Tänker man närmare på saken är det egentligen mindre konstigt att en mörkersimmare hamnar på en talkshowscen än faktumet att ingen mörkersimmare någonsin fått ta emot någon medalj för sina prestationer.

I vilket fall som helst. Jag har, som ni säkert har fattat vid det här laget, en talang för att lämna ut mig själv. På scenen i Uppsala Konsert och Kongress kände jag för första gången i livet att jag verkligen kunde dra nytta av den förmågan. Jag skäms inte när jag berättar hur det är att hasa omkring på psyket efter en störtdykning i mörkervattnet. Det är inte pinsamt att prata om elchocker och piller. Och den odiskutabla värmen från publiken bekräftar min upplevelse: jag gör något viktigt. Nu gör jag till sist något som är på riktigt.

Maud Karlsson, värdinnan för föreställningen, tog upp en fråga jag inte funderat så mycket på tidigare. Det har ju blivit så mycket lättare att prata om psykisk ohälsa  – finns det några tabun kvar? Finns det några fler dörrar att slå in? Behövs det verkligen ännu en blogg? Eller, det var så jag valde att tolka hennes fråga…  Varför började jag egentligen blogga? Ja, ärligt talat hade jag inte nån specifik agenda. Ingen psyko-politisk vinkel. Jag började skriva för att jag tycker om att skriva. För att jag hoppades nån ville läsa. För att jag var trött på att låtsas. För att jag inte ville vara ensam.

Foto: Mikael Lindqvist

När jag förberedde mig för samtalet med Maud kom jag också på att vissa genres dominerar vårt tilltagande pratande om psykisk ohälsa. Vi pratar visserligen mer om ämnet idag än för typ tjugo år sedan, men vi har mallar som anger hur vi ska prata om det. Det finns säkert fler men när jag satt i mine loge innan föreställningen (var bara tvungen att få med det: psykfallet satt i sin loge!) lyckades jag klura ut tre stycken. Mallar, genres eller synvinklar som vi oftast tar när vi pratar om det som tidigare varit tabu.

  1. Diagnoser. Populärmedicinskt alltså, snacket som du och jag kan ha på fikarasten om skojiga syndrom. Eller frågorna du själv kan (o)roa dig med vid din dator. I en handvändning kan vi ju googla fram vetenskapliga och ovetenskapliga tester för i stort sett alla psykiatriska åkommor . Kvällspress och veckotidningar bistår gärna också. Med hjälp av en knippe kryssfrågor kan du få reda på om du är bipolär eller om ditt barn har en släng av ADHD. Eller få bekräftat det du länge misstänkt – att ditt ex är en psykopat.
  2. Tragedier. Eller kanske snarare skräckhistorier och mysrysare. Det här finns precis överallt: i dagstidningar, romaner, bloggar, dokumentärer, på youtube och film. Det är någonting extra upprörande med förfärligheter som inträffar på psyket. Bara ord som bältesläggning och elchocker kan ju få en att tänka på medeltida tortyrmetoder och modern hjärntvätt. Sedan har vi förfärligheterna som de riktigt sjuka psykfallen begått. De som blivit sektledare, kannibaler och seriemördare (som jag skrivit om alldeles nyligen). Med andra ord – en fascination för ”vansinnet”, som på det hette på den gamla goda tiden.
  3. Hjälteepos, sedelärande berättelse, uppbyggelselitteratur. Denna genre är inte i närheten lika vanlig som de andra två. Den kommer mest i formen av dokumentärer och reportage, men finns säkert i bloggform också. Den bästa sedelärande berättelsen kräver stora kontraster. En obscent rik och gudomligt vacker Oscarsvinnare som fått Nobels fredspris skulle vara en perfekt utgångspunkt. Som det ska gå käpprätt utför ifrån. Riktigt seriös galenskap är förstås bäst, gärna kryddat med allmän misär och konkurs. Ju högre fallhöjd och ju allvarligare krasch desto starkare blir upplösningen: Tänk att hen tog sig tillbaks trots alltTrots allt-litteratur skulle genren kunna heta också.

Ett gemensamt drag för alla dessa genres är attde lyckas hålla psykfallet på armlängds avstånd. I TV-soffan, vid tidningen eller datorn kan den som vill förtjust bläddra igenom skräckkabinettet av bisarra sjukdomar, diagnoser och tragedier. Det räcker med några knapptryckningar för att vi på tryggt avstånd ska kunna kika in i samhällets absolut mörkaste hålor.  Vissa föredrar om det slutar lyckligt, andra trivs bättre med att skyffla undan eländet i sopsorteringsfacket: ”förfärligheter som inte har nåt med mig att göra”.

Jag raljerar lika mycket över mig själv som nån annan. Hjälteepos vore kanske bättre att fördjupa sig i men personligen har jag lättare för sektledare och seriemördare. Jag blir sällan hjälpt av att se enannan människa mirakulöst ta sig ur sin olycka (som säkert är ännu värre än min egen). Det känns mer som ett krav än en krycka för mig. Gråskalorna försvinner så lätt i uppbyggelselitteratur. Allt verkar så storslaget och självklart i sin lösning, medan mitt liv bara känns envetet eländigt. Hela tiden. Tills det blir en liten, liten smula bättre. Nej, ge mig en hederlig kannibal i stället, det piggar alltid upp!

Så, vad skulle min blogg kunna tillföra i sammanhanget? Kanske en helt ny genre? Min blogg passar ju inte in i nån av de genres jag nyss hittade på och raljerade över. Kanske har jag hittat en genre som verkligen behövs (ironisk kursivering) som komplement till allt distanserande psyko-babbel. Existentiellt tragikomisk skulle man i så fall kunna kalla genren. Och den är naturligtvis redan uppfunnen. Av nån. Det finns säkert massor av duktiga, fyndiga, kunniga bloggare som skriver existentiell tragikomik, men eftersom jag är extremt dålig på att läsa andras bloggar lever jag i salig ovetskap om detta. Och strängt taget spelar det ju egentligen ingen roll. Mitt svar till Maud: Jag vill skriva så att psykfallet ska komma lite närmare inpå i all sin lysande grådaskighet. Jag vill blotta det skamligaste och få människor att gråta och skratta över det.

Jag vet inte hur mycket publiken roades just av min pseudo-litterära analys, men det var min tragikomiska ton som fick dominera där på scenen. Den existentiella höll jag lite i bakgrunden. När jag klivit av scenen insåg jag till min förvåning att jag varit klok.
Det är klart – blickar man ut över tvåhundra personer i motljusetfrån spotlightsen, är övergången från dråplig vardag till dödligt allvar inte busenkel. Men ändå: att jag skyddat mitt mest plågsamma berodde på att jag faktiskt äger en smula integritet. 

Jo, jag ”lämnade ut mig själv” med hull och hår, trots min läkares rekommendationer. Men jag bibehöll (märkligt nog) min självrespekt genom att locka publiken att skratta åt mig. Och det gjorde de!

PS. Jag ber om ursäkt för att jag staplat två pseudo-litterära inlägg på varandra. Jag ska försöka hålla mig i skinnet nästa gång: inga listor, inga genres och inga metaperspektiv!

Löpande självbiografi

”Lämna inte ut dig för mycket nu”, sade min psykiater i torsdags, apropå den stundande talk-showen. Hur menar hon att det skullegå till? Skulle jag le och bita ihop? Svälja galenskapen och knäppa blusen upptill hakan? Nej, hon har nog inte fattat grejen. Men det är klart – hon är ju läkare. Ett yrke som alla vet vad det går ut på.

Som religionspsykolog var det alltid en liten utmaning att förklara för folk vad jag pysslade med. Vad gör en religionspsykolog? Och varför? Det kunde bli ganska roliga samtal, även om jag inte alltid kunde redogöra för poängen med mitt jobb. Jag hade liksom inte riktigt koll på den själv. Men jag hade rätt kul och jag fick betalt. Att jobba som psykfall är ännu svårare att förklara. Jag håller själv på att utforska vad det skulle kunna innebära och jag har ingen aning om vem som skulle kunna vilja ge mig lön för mödan. Poängen är däremot glasklar.

Ett professionellt psykfall jobbar med attgestalta sina erfarenheter av psykisk ohälsa och dela med sig av de insiktersom dessa har resulterat i. Ett psykfall fungerar som representant för detynkliga och sårbara som finns hos alla människor och använder sin egentrasighet för att belysa allmänna existentiella problem.

Gud! Det lät nästan så korrekt att det hade kunnat vara på riktigt! Anställ mig någon!

Kanske ska jag visa min arbetsbeskrivning förmin psykiater nästa gång, så att hon förstår hur orimlig hennes uppmaning var. Lämna ut mig, det är mitt jobb. Som forskare lyckades jag aldrig bli sådär sval ochkorrekt som många av mina kollegor, men jag stod aldrig vid min powerpoint på forskningskonferensen och sade att jag hade panikångest eller käkade Lithium. Som professionellt psykfall är det precis det man ska prata om. Man kan inte förbereda ett framträdande genom att spackla igen sina sprickor – det är sprickorna som är jobbet.

Och det gäller förstås bloggen också. Det som är svårt att skriva om är sånt som är viktigt att höra. Tar det emot att skriva om boendestödjare och om ensamhet – då är det precis det jag ska skriva om. Känns det pinsamt att berätta om mitt samtal med chefen – då är det just det som ska bli mitt inlägg. Sprickorna är jobbet.

Efter lite funderingar har jag insett att psykfallets kommunikation med omvärlden också hör hemma i en speciell genre. Det är en heltny genre som vuxit fram i de sociala mediernas tidevarv, en slags realtidsgenre. Man skulle kunna kalla den för löpande självbiografi.

Jag tittar ibland på de vloggar (typ videoblogg) min dotter följer och förundras över att så många ungdomar lägger så mycket tid till att titta på när deras youtubers städar skafferiet, rastar hunden eller går till frisören (många betyder i det här sammanhanget hundratusentals, om vi håller oss till Sverige: den youtube-kanal som ligger i topp, Jocke & Jonna, har till exempel 861 000 följare). Youtubers tillhör en ny generation av självlärda kändisar som har den gemensamma nämnaren att de inte har slagit igenom som musiker, dansare, skådespelare eller nåt annat man kan bli störst och bäst på. Det är inga specifika talanger som gett dem deras stjärnstatus – annat än deras självbiografiska begåvning.

Driver du en löpande självbiografisk youtubekanal kommer du väldigt nära dina tittare, och många youtubers blir mer av en kompis än en kändis för följarna. Börjar du titta på en vloggare som Therese Lindgren (790 000följare) har du kanske också fått en förebild, eller till och med en mentor. Therese Lindgren kan tipsa dig om bästa sättet att städa garderoben, göra reklam för den snyggaste väskan och ge förslag på hur du ska lindra din panikångest. I samma vlogg. Högt och lågt. Och hela tiden personligt.

Jag är ännu inte så inflytelserik att nån skulle få för sig att kolla på en vlogg där jag går till vårdcentralen eller åker till återvinningen. Däremot bjuder jag på min psykiska skörhet, precis somTherese Lindgren och många andra modiga unga youtubers. När jag först ställdes inför fenomenet – videos med tonåringar som berättade om sin ätstörning, sin depression eller sitt självskadebeteende – blev jag perplex. Oroad. Förstod de att de bjudit in hela världen till sin personliga ångestkammare? Om de ställt sig i köpcentret mitt under julhandeln hade betydligt färre personer fått ta del av deras privata problem – fattade de verkligen vad de gjorde? Fanns det inte någon gammal hederlig axel att gråta ut mot? Eller var videon helt enkelt ett rop påhjälp?

När jag blivit mer inskolad i genren insåg jagatt jag dragit förhastade slutsatser. Det finns förstås en hel del ungdomar som publicerar saker de i efterhand önskade att de hållit för sig själva, men de etablerade vloggarna, som just Therese Lindgren, verkar ha rätt bra koll på vad de gör. De kan vara personliga, ibland nästan intima – men de är inte privata. De lämnar ut sig, men utan att förlora sin integritet. Kanske gör de helt enkelt som konstnärer och författare gjort i alla tider – använder sitt eget liv som ett redskap i skapandet. Och i så fall kan man ju betrakta en ung kvinnas video om sitt självskadebeteende som ett kapitel i hennes löpande självbiografi. Vilket är nåt helt annat än ett rop på hjälp.

Exakt vad det är som gör skillnaden kan jag inte svara på. Åtminstone inte stilistiskt. Det vore intressant om en litteratur- eller filmvetare kunde upplysa mig om vilka markörer i en personlig text eller video som krävs för att den ska urskilja sig ifrån det gränslöst utlämnande. Inuti mig själv är i vilket fall som helst skillnaden tydlig. Det handlar om distans. Jag skulle aldrig lägga upp en text som jag inte på något sätt också kunde skratta åt. Eller resonera kring. Som har en tråd vidare. Den stillastående pölen av självömkan eller skam är inte publicerbar, den är privat. Men känslan av självömkan eller skam kan bli till en personlig text när jag klarar av att prata om den. Helst skratta också.

Alltså tänker jag fortsätta lämna ut mig själv. Jag tänker vara ynklig på scen och pinsam i bloggen. Men jag kommer inte under några som helst omständigheter betrakta åhörare eller läsare som min axel att gråta ut mot. Det jag säger och skriver är en del av psykfallets löpande självbiografi. Ett oavlönat arbete som jag vet mycket bättre vad det går ut på än det jag fått betalt för i sisådär tjugo år.

Notis: TALKSHOW!

Radio, tidning, föreläsning – CHECK. Nu är det dags för en större scen! Fredag den 7 december är jag en av gästerna på talkshowen A la Maud som hålls på Uppsala Konsert och Kongress (UKK). Det blir husband, modeshow, konst och performance, och så samtal på scen förstås. Jag är inbjuden som bloggare och ska prata om värdet av att garva åt depressioner. Eller nåt liknande.

Föreställningen börjar 18.30 och biljetter beställer man här.

Varmt välkomna!

A_la_Maud_5x7-1200x1560

Gastroskopi – en träning i här och nu

Eva-Lena var en bra terapeut att hålla i handen när dottern kommit upp i värsta kräksjukeåldern. Hon gav mig inte, som fobiträningsfarbrorn, ett videoband med folk som kräktes och hon sade inte att behandlingen skulle avslutas med en shot kräkmedel i terapirummet. Nej, hon lärde mig att inte ta så förbannat mycket ansvar. Vilket lät helt vansinnigt. Jag menar – panikångest är inte nån jättebra utgångspunkt för en mamma som vill ta hand om sitt kräksjuka barn. Självklart måste jag ta mitt vuxenansvar och förbereda mig på det värsta. Det tyckte inte Eva-Lena.

Jag fattade inte hur hon tänkte – en småbarnsförälder måste ju mer än något annat lära sig att vara förutseende. Att inte förbereda sig på alla maginfluensor som skulle komma kändes som att göra skogsutflykt utan dricka, mellis, strumpor och varm tröja. Min dotter kunde ju bli törstig, grinig, blöt eller frusen och min uppgift var att planera för alla eventualiteter. Och så skulle jag inte bekymra mig för att hon kunde bli magsjuk mitt i alltihop! Jag tittade desperat på min terapeut:

— Hon kanske börjar kräkas i hallen, just när vi kommit hem!
— Ja det kanske hon gör, svarade Eva-Lena lättsamt.
— Ja!
— Och vad gör du då? frågade hon.
— Vadå vad gör jag?
— Vad gör du om hon börjar kräkas i hallen?
— Öh, jaa… (dottern i hallen, kräkset på golvet, bacillerna i luften – och i magen ett nattsvart hav med domkyrkotornshöga vågor)

Eva-Lenas röst var obegripligt lugn och betryggande. Likt en rosenkindad mormor som förklarar för sitt barnbarn att det inte finns några spöken. Som skrapar bulldegen av händerna, följer med till sovrummet och visar att det otäcka bara är morfars morgonrock som hänger på en krok i väggen.

— Ja, först torkar du kanske av henne och ger henne lite vatten, förklarade Eva-Lena.
— Ja?
— Sen kanske du sätter på henne nåt rent och stoppar om henne i sängen.
— Ja?
— Kanske ställer du fram en hink vid sängkanten och läser en saga.
— Ja?
— …
— Ja men sen då?
— Sen är det inget mer.
— Jamen, hon kanske kommer kräkas igen!
— Ja det kanske hon gör. Och vad gör du då?
— Hm… (lite surt) typ samma sak antar jag…

Jag fattade såklart åt vilket håll hon försökte putta mig. Det är ju inte speciellt avancerade förberedelser som krävs för att ta hand om en unge som kräks. Det faller sig rätt naturligt liksom att torka av och bädda ner. Jag fattade det. Tankar på KRÄKSJUKAN kunde sätta hela mitt system i krigsberedskap men den lilla delen torka-av-och-stoppa-i-säng kändes ändå hyfsat hanterbar.

Och så var lektion ett i Eva-Lenas ångestskola avklarad: jobbiga saker är inte lika jobbiga om man bryter ner dem i mindre delar. Det hade jag nästan kunnat räkna ut själv. Men min kräkångest tillät sig inte manipuleras så enkelt. Inse är en sak, utföra en annan. Dags för lektion två: tillämpning. För detta krävdes en nytt pedagogiskt redskap – jag kunde ju inte släpa med Eva-Lena hem och få henne att tala med sin tryggande mormorsröst så fort jag fick panik. Därför satte hon en papegoja på min axel. En alldeles speciell terapipapegoja som bara kunde säga en mening. Jag skulle föreställa mig att den satt på min axel och tjatade:

”Det tar vi då — Det tar vi då — Det tar vi då”

Den skulle tjata om sin mening varenda gång jag stissade upp mig över att ett litet illamående kröp på, att dottern klagade på ont i magen, att dagispersonalen satte upp det idiotiska plakatet på dörren ”MAGSJUKAN GÅR” (Vad är egentligen syftet med denna information: är dagiset satt i karantän, ska vi gå hem och spika igen fönsterna eller ska vi bara ha lite extra ångest?). Varenda gång min kräkrelaterade skräck väcktes skulle papegojan kraxa: ”det tar vi då”. Just nu är allt ok, vi kan bli sjuka – men det tar vi då. Det finns inga meningsfulla förberedelser att göra.

Papegojan blev mitt husdjur. Mitt huskurs-husdjur. Jag hade den med mig överallt, den påminde mig ständigt och jämt om att inte ta ansvar för det jag inte kunde ansvara för. När det otäcka trängde sig riktigt nära inpå kunde jag få frammana den flera gånger i minuten, som ett antiångestmantra. Till sist skötte den sig själv. Så fort paniken slog till hörde jag kraxet i mitt högra öra: ”det tar vi då”. Papegojan hjälpte mig att baxa mina tankemönster till ett annat spår. Att förkroppsliga det som jag fattat med huvudet för länge sedan: det jobbiga kan jag bara ta när det händer. Det finns ingen läxa att läsa och inga prov att ta för att bli duktigare på att ha det jobbigt. Så länge det inte är behöver du inte ha det i tankarna.

Halvfåniga mantran är en bra medicin mot onyttiga tankemönster. Tänk bara på den spökrädde Alfons Åberg som inte tordes gå ner i källaren, och pappan som gav honom en ramsa som botemedel: ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!”. Jättefånig men jättebra – jag minns den fortfarande trots att det säkert var bortåt femton år sedan jag läste boken för min dotter. Vissa gamla trollformler har säkert fyllt samma funktion – att vända uppmärksamheten åt ett mer hälsosamt håll. Kring förra sekelskiftet fanns till exempel en kvinna i Leksand som hette Rask-Kari. Hon brukade ”slå ut” för att lindra sjukdomar, vilket innebar att hon kastade utvalda föremål i älven samtidigt som hon sade ”Tag du igen ditt och ge mej igen mitt!”.

På ett sätt låter det galet att inte bekymra sig, som om man inte kunde planera sitt liv (som om man var en ”lilja på marken” som väntade på att gud skulle förse en med kläder och mat). Men det gäller att skilja på att förbereda sig för sånt man kan förbereda och att grubbla över det man inte har någon kontroll över. Det är ju smart att vara lite förutseende och använda handsprit, äta vitaminer och motionera och sånt, men att oroa sig för all sjukdom man skulle kunna drabbas av är ju ett slöseri med tid. Visst kan du bli sjuk – men det tar vi då. Det gäller förstås inte bara sjukdom, det finns väldigt mycket i livet vi inte rår över – inte minst andra människor och hur de reagerar på oss och det vi gör. Till en fest, som ett banalt exempel, kan det vara bra att planera mat eller musik eller aktiviteter, men när du ställt allt i ordning är oron meningslös. Det är klart att festen kan bli ett fiasko – men det tar vi då.

Jag tror inte jag är ensam om att ha ägnat onödigt mycket tid och energi åt att oroa mig åt sånt jag inte har någon kontroll över. Men kanske har ett psykfall mer träning i detta än andra? Jag blir påmind om mina misslyckanden precis varje dag – att jag inte går till jobbet är bara förordet till min misslyckandekatalog. Katastrofen har redan hänt, och jag måste leva med den. Hur gärna vill jag då oroa mig för att det ska bli ännu värre, att jag ska drabbas av fotsvamp och böldpest och översvämning och kackerlackor? Inte alls. Det mesta i mitt liv kan jag inte kontrollera, alla aktiviteter måste förses med brasklappen ”om jag orkar”. Jag har ingen lust att ägna den gnutta energi jag har till att oroa mig för att den ska ta slut.

Min examen i papegojträningen fick jag märkligt nog på gastroskopiavdelningen på Akademiska sjukhuset. Jag är glutenintolerant och skulle in för min andra kontroll av tarmen. Första gången hade varit sjuhelvetsjävlahemsk. Alla som varit med om det vet att gastroskopi inte är en sak som man vill boka in som fredagsnöje. Är man dessutom kräkfobiker blir det en extra guldkant på eländet. Undersökningen går till så att en slang förs in genom munnen, ner genom matstrupen och magsäcken och fram till tolvfingertarmen. Kräkreflexen går förstås igång konstant och första gången jag gjorde undersökningen slet jag ut slangen ett antal gånger i ren panik. Därför bad jag om något lugnande inför den andra undersökningen.

När det hela var över låg jag på en brits utanför undersökningsrummet. En sjuksköterska kom och tittade till mig just som jag började komma ur bedövningsruset. Hon frågade hur det kändes och jag sade att det hade gått mycket lättare än förra gången. Hon skrattade till och sade ”Nej, du slet ut slangen lika mycket den här gången också”. Jag blev helt paff, men hon förklarade att den lugnande medicinen jag fått också gav en viss minnesförlust. Jag kom helt enkelt inte ihåg hur jobbigt det hade varit.

När jag cyklade hem kände jag mig inte äcklad och obehaglig till mods, som förra gången, utan upplivad och glad. Gastroskopiundersökningen hade varit som en lektion i den universella mentalkuren: att vara här och nu. Efter papegojan och gastroskopislangen kunde jag dra slutsatsen att det jobbiga i en jobbighet till väldigt många procent består av förväntningarna inför det jobbiga och minnet av det jobbiga. Själva jobbigheten går över mycket fortare. Gastroskopin tar max fem minuter att genomföra och att kräkas går i regel ändå snabbare.

Det vore synd att slänga alla dagar när man inte ska gå på gastroskopiundersökningar på att oroa sig för de som kanske ska komma eller vårda minnet av dem man gått igenom.

Till sist några fler fåniga papegoj-mantran (kommer ni på fler så skriv dem gärna i kommentarsfältet!):

Ta ditt gamla trams och ge mej min balans
En dag i sänder – det som händer det händer
Stick du gamla tvång – ge mej vin och sång!
Ta det som är sjukt och håll mig varmt och mjukt

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Amuletter mot mörkret

I söndagens DN konfronterades jag återigen med myten om den galne mördaren. Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta den, respektabla nyhetsmedier är lika förtjusta i den som sensationspressen. För att inte tala om deckarförfattare. Det är någonting extra mysrysigt med sinnessjuka mördare, det hade redan Agatha Christie förstått på sin tid. Seriemördare säljer.

I ärlighetens namn handlade inte artikeln egentligen inte om mord utan om vrede och våld, men mönstret ser likadant ut. Alex Schulman har kommit ut med en ny bok (Bränn alla mina brev) och i artikeln berättar han om sina morföräldrar Sven och Karin Stolpe som är bokens huvudpersoner. Schulmans mormor Karin hade en hemlig kärleksaffär med Olof Lagercrantz och boken är en ”resa in i släktens mörker”, som journalisten Johar Bendjelloul beskriver det. Det var när Sven Stolpe upptäckte otroheten som situationen blev våldsam, på vilket sätt avslöjar inte artikeln. Fokus ligger på Axel Schulmans beskrivning av hur vreden förts vidare i hans släkt och hur han med boken försöker bryta det arvet.

Inget ont om intervjun eller boken, det är ett intressant tema och en lovvärd ambition. Det är bara den lilla kommentaren som slinker in när Schulman försöker beskriva sin morfar:

”Min tidigare bild av honom byggde på lustiga familjeanekdoter/—/ men nu tänker jag att det måste finnas en psykisk sjukdom i botten. Det var på riktigt något fel på honom.”

Såklart. Det förklarar ju alltihop. Jag menar det skulle vara helt helt obegripligt om grannen Gunnar plötsligt hugger ihjäl sin fru, men får vi veta att han var deprimerad förstår vi ju. Så fort ett oförklarligt vålsbrott begås är det psykisk ohälsa vi pratar om. Det förklarar så bra, det återställer lugnet. Vet vi att det fanns en psykisk sjukdom med i bilden andas vi liksom ut. Då går vi fria.

Om vi nu inte själva tillhör psykfallens skara.

Ibland tror jag vi använder diagnoser som amuletter. Laddade föremål vi håller fram för att skydda oss mot det oanpassliga och obegripliga: barnet som inte kan leka, kollegan aldrig verkar duscha, grannen som flackar med blicken och aldrig svarar på ett hej – och mördaren förstås. Vi plockar fram amuletten och skådar verkligheten genom dess öga. Jaha, det var autism, depression, mani, schizofreni, då vet vi.

Jag gör precis på samma sätt. Sätter ramar runt det konstiga, makar in det i någon av de mallar jag känner mig bekväm med. Precis som med smuts, som antropologen Mary Douglas hade kunnat säga. För henne är smuts kort och gott saker som hamnat på fel plats. Skorna på matbordet, soppan i blomkrukan, blomman på golvet. Ordinära, trevliga ting som bara ägnar sig åt att ligga där de inte ska ligga. Samma sak med naglar, hårstrån och kroppsvätskor – sånt som verkligen används till amuletter. Hur vackert håret än är äcklar det oss när det inte längre fäster vid kroppen. Förr gjorde vi magi av det, nu hämtar vi Ajax och en trasa.

305
Rituella ögon? Hittade i Hågadalen, nån kilometer hemifrån

Kanske är det så vi ser på psykisk sjukdom; som mänskliga obegripligheter, beteenden som hamnat på fel plats. Skratt där vi förväntar oss tystnad, gråt där vi förväntar oss behärskning, infall där vi förväntar oss förnuft. Ajax och trasa. Mappar och arkivlådor. Fasiken, var det kanske bättre förr i alla fall? Lite mer magi åt smutsigheten skulle ju inte skada.

Men det var våld och mord det handlade om. Förövare och offer är alla unika och varje brott en egen vidrighetsberättelse, men en sak gäller för våldsbrott överlag – det är inte bara stigmatiserande att lyfta fram psykisk sjukdom som en förklaring, det är korkat också (psykopati är en annan historia*).

Stigmatisering först. Tänk om Schulman sagt såhär: ”Min tidigare bild av honom byggde på lustiga anekdoter, men nu tänker jag att han måste komma från Afghanistan. Det var på riktigt något fel på honom.” Är en mördare psykiskt sjuk får vi snabbt veta det, men det ska mycket till för att journalisterna ska ange en hens etnicitet. Vilket vore vettigt om avhållsamheten inte bara gällde just detta. För det är klart att precis som psykisk sjukdom kan härkomst i vissa fall få en människa att bli ett monster. Man mördar för att man är svensk och hatar såna som inte är det, eller tvärtom. Men ingen skulle ju komma och påstå att svenskhet förklarade kriminella handlingar. Att vi förstod varför mördaren mördade eftersom vi visste var hen kom ifrån.

Och så korkadhet. Det är visserligen rätt många mördare som har en psykiatrisk diagnos, med bland alla människor med psykiatriska diagnoser finns försvinnande få mördare. Och det fattar ju vem som helst. Det är ju inte så att du blir mördare bara för att du har en psykisk sjukdom. Psykisk sårbarhet förvandlar ingen till ett monster, men den ökar risken för andra typer av problem. Som droger. Och missbruk är, till skillnad från psykisk sjukdom, tydligt kopplat till våldsbrott. Liksom otrygg barndom och tidig inskolning i den kriminella världen.

Vad säger mördarna själva? En forskare vände sig till internerna på rättspsyk för att ta reda på vad de själva trodde låg bakom deras brott. För att bli intagen på rättspsyk måste man självfallet klassas som psykiskt sjuk, men internerna hävdade att sjukdomen inte var huvudorsaken till deras illdåd. Istället sade de att det var deras missbruk, fattigdom eller vrede som fått dem att mörda.

Med andra ord: om du växer upp i slummen, blir slagen av farsan och mobbad av kompisarna, serveras gängbråk på lekplatsen och blir pådyvlad din första fix innan du är femton är risken stor att du så småningom tar ett rejält kliv utanför lagens ramar. Alldeles oavsett om du är ett psykfall eller inte.

Min bror Sam-Staffan påminde mig om den där flygkaptenen som avsiktligt kraschade sitt plan i Alperna. Minns ni honom? Det var våren 2015. 150 passagerare satt på ett plan från Barcelona med destination Düsseldorf när en av flygkaptenerna låste in sig i cockpit och med avsikt styrde planet rakt in i bergen. Samtliga passagerare avled. Några dagar senare kom avslöjandet från Lufthansa: flygkaptenen åt antidepressiva!! Precis som 1 000 000 svenskar (enligt Socialstyrelsens läkemedelsdatabas). Om inte SAS sedan dess gjort en noggrann utredning och utrensning bland sin personal borde vi förmodligen inte göra några flygresor.

I DN-artikeln berättar Alex Schulman att han påbörjade sitt bokprojekt om morföräldrarna för att undersöka sin egen ilska. Det hade plötsligt slagit honom att hans barn faktiskt kunde bli rädda för honom och det skrämde honom. Det han säger om föräldraskap träffar mig, rakt in i mamma-hjärtat:

”Man kommer att skada sitt barn. Att vara förälder handlar om att minimera skadan.”

Jag är mamma, dotter, syster, vän – alltså kommer jag att såra och skada. Bara för att jag kommer med min historia, min begränsade förståelse, mina ohejdade vanor och later.

Jag kommer såra för att jag roffar åt mig alla kakorna vid kaffebordet; eller för att jag trycker i mig varenda smula av resterna när alla gått hem.

Jag kommer skada för att jag är den som alltid stormar in som en bullrande paradorkester och brölar de mer beskedliga ut ur rummet; eller för att jag är den som envisas med att ligga och trycka som en gas strax över golvet, som en osynlig men påtaglig obehaglighet.

Jag kommer orsaka förödelse för att jag är en gränspolis eller en medlöpare, en barrikad eller en översvämning; en igel eller haj – på något sätt är jag alldeles garanterat inte som jag ska. Trots att jag är ett psykfall och inte en mördare. Kanske borde vi säga så om oss själva ibland:

Det är på riktigt något fel på mig.

Och göra så gott vi kan.

 


* Psykopati har en tydlig koppling till vissa våldsbrott, men det är en personlighetsstörning, någonting man föds med till skillnad från sjukdomar som depression och schizofreni. En depression gör dig sårbar och mindre förmögen att ta vara på dig själv. Som psykopat är du tvärtom hård och känslokall och du har lätt att skaffa dig makt och inflytande, just på grund av din störning. Manipulation, förtryck och våld är nämligen psykopatens modersmål.

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

”Peep”, lämna inget meddelande…

Influensa, kräksjuka, blödarsjuka. Metaforerna har haglat i de senaste inläggen, men jag vill tillägga en sista metafor till temat sjukdomar och handikapp (åtminstone för nu). Det är en aspekt som faktiskt motsäger en del av det jag skrev om i våras. Eller kanske inte motsäger, men fördjupar, skiftar fokus. Det gäller det här med ensamhet, känslan av att bli bortglömd. En sak jag brottats med, inte bara känslomässigt utan också (typ) kulturpsykologiskt – varför har människor så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem? Jag är övertygad om (lika övertygad nu som då) att det varken handlar om ointresse eller brist på empati. Därför framkastade jag några andra tänkbara förklaringar i våras:

  • Att folk är rädda för att lägga sig i
  • Att folk är rädda för att säga fel
  • Att folk är rädda för att bli uppslukade
  • Att folk är rädda för att galenskapen ska smitta

Efter min fenomenologiska mini-studie fick jag fatt i en till aspekt, en som kanske kan avlasta eventuella skuldkänslor från frånvarande men välmenande vänner och bekanta. Det handlar om ett handikapp som inträder hos psykfallet, just när depressionen och ångesten vältrar in:

Stumhet.

När man varit borta från vardagslivet några år på raken kan verkligen varje mess kännas som ett guldkorn i tillvaron, men i det akuta skedet, precis när allting krackelerar och faller samman – oavsett om det handlar om insjuknande eller bakslag – är man inte särskilt kommunikativ. Alls. I alla fall är inte jag det. Min kompis Moa (hon med det jobbiga psykfallet) har uttryckligen bett mig att ringa när jag är riktigt nere, eftersom hon vill finnas till för mig. Liksom dalkullan och min trogne broder Sam-Staffan. Och kompisen Jonas som ställt in telefonen så att jag ska komma fram även när han har ljudet avstängt. De vill inte att jag ska vara ensam när det riktigt kniper.

Problemet är att just när det är som värst är jag som minst kapabel att höra av mig. Då känns telefonen oändligt långt borta även när den ligger bredvid mig på soffan. Oändligt någon annanstans. Jag kan ju inte ringa någon innan rösten bär, innan jag har någonting att säga. Det finns ju ingenting att dela. Vad kan jag säga om mörkret annat än att det är mörkt? Varför ska jag prata när jag vet att det inte kommer hjälpa? Mörkervattnet är ett icke-land, eller i bästa fall ett väntrum till tillvaron; landstingssterilt och med plaststolar gula som galla. Och vad finns att säga om ett väntrum? Jag vet inte ens vem jag bokat tid hos – är det storasyster Maria, min högst personlige husläkare, eller är det djävulen själv?

I en av de värsta mardrömmar jag haft (och jag har haft alldeles för många alldeles för detaljerade mardrömmar) befinner jag mig i en källare. En källare som ligger under ett oräkneligt antal andra källare. Det är alldeles för lågt i tak och den gigantiska byggnaden ovanför får själva luften att pressa mig nedåt mot de ändlösa nålfiltsmattorna. Svartblå plastväggar, sjukhusdörrar och labyrintiska korridorer, sparsamt upplysta av kalla lysrör. Byggnaden är fullkomligt öde och källaren så vidsträckt att jag vet att jag aldrig kommer hitta upp till livet på jordytan igen. Snarare sjunker källarvåningarna längre och längre ner mot ett ogenomträngligt och öronbedövande tyst mörker. Endast en skräckfylld evighet väntar. Även om jag hittade en walkie-talkie vet jag att ingen kan befria mig, för det finns inte någon ingång och jag har ingen aning om var jag är.

När jag vaknar upp ur drömmen förstår jag ju att bilden av källaren bara är något som finns inuti mig. Inuti och utanför är viktiga (och extremt diffusa) begrepp när vi pratar om psykisk ohälsa. Det som är speciellt med en depression är att det inre blir väldigt mycket större än den verklighet vi alla kan se och ta på. När jag blir deprimerad är det som att mardrömmen växer sig så stor att jag blir en bild inuti den. Mardrömskällaren är världen och det jag som en gång fanns känns som en dröm. Det är som i Staffan Westerbergs barnprogramsvisa: ”I en ask, i en ask, i en ask, där bor du där bor jag och där bor herr Ingenting”. Fast i min ask bor bara, bara jag. Om det varit en psykos hade jag inte alls kunnat göra distinktionen mellan känsla och verklighet, källaren hade varit lika på riktigt som vardagsrummet och köket, men jag är fortfarande så verklighetsförankrad att jag vet att källaren inte existerar. Men det har ingen betydelse, för jag kommer inte ut.

Därför ringer jag varken Moa, dalkullan, Sam-Staffan eller Jonas. Jag ger upp. Lägger mig på nålfiltsmattan och väntar. Öppnar datorn och spelar lite Sims (som tur är har jag hittat ett eluttag i en av korridorerna). Jag bygger lite oengagerat på Buckingham palace, men tappar snart intresset. Fingrarna är för tunga att flytta över tangentbordet. Jag sveper en filt om mig och kurar i den unkna lukten av overklighet. Värker. Väntar.

Jag borde ringa någon. Just då borde jag verkligen ringa någon. Jag ringer ingen. Jag orkar inte. Vad ska jag säga? Vad ska den jag ringer säga? Det finns ingenting att säga. Får jag en gnutta tillstymmelse till ork skäms jag ändå för mycket för att visa mig i mitt tillstånd av livlöshet, och eftersom inga ord kommer hjälpa mig vill jag inte plåga någon med min intighet. Jag måste bara värka och vänta. Om läget är precis likadant efter ett par, tre timmar lovar jag mig själv att ringa det enda samtal jag hoppas orka ringa. Till psyket.

Stumhet alltså. Omedelbart och fullständigt kommunkationshaveri. Evighetskällaren som håller mig fången ligger så långt under jordskorpan att någon uppkoppling inte är möjlig och skulle någon mot förmodan komma promenerandes i korridoren skulle jag förmodligen kasta mig in i närmaste städskrubb. Bättre sitta där än att visa mig i ett skick där alla försök till kontakt och omsorg kommer avvisas som regndroppar från en vaxad yta.

Vår sociala kompetens är inpräglad i oss sedan barnsben. Vi vet instinktivt när vi ska nicka, humma, le och rynka på ögonbrynen. Vi vet hur mycket engagemang som är lämpligt att lägga i rösten i olika situationer, hur högt vi ska tala och hur nära vi ska stå. Om inte annat märker vi, i de flesta fall, när vi gör fel.

Jag är sällan den mest välpolerade personen i ett sällskap och inser rätt ofta att jag gått över diverse uttalade och outtalade gränser. Ibland skäms jag både medan jag är i gasen och efteråt (även om min stackars tonårsdotter förmodligen skäms mer…) och drar mig kanske undan till någon social skrubb ett tag. Sedan kommer jag tillbaks och hoppas på att bli inkluderad igen; få en bekräftelse på att folk är ok med mig trots mitt knas. För jag vill ju vara med – oavsett om det betyder att jag kastar mig in i sammanhanget igen (förmodligen med huvudet före) eller ber att få tacka för mig och åka hem. Jag vill leverera sociala koder som mottagaren accepterar och förstår.

Jag har egentligen samma grad av social kompetens i som utanför källaren, i den bemärkelse att jag fortfarande vet vilka hummanden och fnysningar som ligger inom ramen för det acceptabla, men i källaren blir min kompetens en börda eftersom den gör mig plågsamt medveten om att jag inte kan kommunicera, att jag inte klarar av att ge relevant respons. En vänlig själ kanske kommer ner till min bottenvåning, säg en Emma. Hon visar att hon vill mig väl, vill hjälpa. Det är bara det att jag, objektet för välviljan, vill ingenting alls. Viljan är evakuerad, tillsammans med alla meningsfulla känslor. Bara en sak vill jag – jag vill bli lämnad.

Egendomligt nog är det just så. I den ensammaste ensamheten vill jag bara att Emma ska gå, och en anledning är att jag inte orkar bära ansvaret för hennes besvikelse. Som naturligtvis infinner sig när jag efter tio minuter fortfarande inte sett henne i ögonen, fortfarande inte gett henne några vettiga svar på frågan om hur jag mår, fortfarande inte uttryckt ett uns av tacksamhet över att hon fortsätter sitta där bredvid mig, fortsätter hänga kvar i luren, trots att hela min varelse signalerar olust och brist på engagemang.

003
Det ordlösa samtalet med en mule funkar nästan alltid

Med andra ord: tystnaden omgärdar den deprimerade redan innan vänner och bekanta slutat ringa. Kanske är den till och med en anledning till att somliga drar sig tillbaks. Inte så konstigt att man inte vill ringa tillbaks när man blivit avvisad ett antal gånger. Fast avvisa är fel ord, det är alldeles för aktivt. Det handlar inte om att göra motstånd eller tycka illa om, det är också för meningsfullt för att passa in i den deprimerades väntrum. Kanske kan man säga ”apatisera”? Ja, kanske: en vän eller anhörig kan bli apatiserad i kontakten med den som är apatisk. Som en oavsiktlig följdverkan av bristen på livsengagemang (faktiskt rätt bra, det får komma med i ordlistan).

Har man blivit apatiserad några gånger för mycket är det alltså inte så konstigt om man slutar ta kontakt. Det verkar ju bara som att man stör och säger fel saker. Ska man ta sig igenom den där gråa dimman behövs det förmodligen så stora insatser att man blir helt uppslukad eller till och med smittad. Inte så konstigt om det är så det känns. Faktiskt kanske en del av svaret på varför människor tycks ha så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem.

Shame on you, mörkersimmare, det är ditt fel alltihop! Ingen vill väl hänga med en dyster depp-diva och ingen vill hjälpa en otacksam bitter-bitch! Nä. Så jag ringer inte till Moa, dalkullan eller Jonas. Jag kommer ju inte kunna motsvara deras förhoppningar om att torka tårarna och piggna till. Säkrast därför att hålla skiten undanskuffad från världen, så länge jag inte kan presentera den med en gnutta ironi i rösten. Du vill kanske få kontakt, men jag är inte nåbar. Om jag ringer skulle du bara få min telefonsvarare i örat: Maria kan inte svara just nu, lämna helst inget meddelande. Nej, det är bäst att vänta och ringa till psyket istället om det inte går över. Eller möjligtvis ringa till Sam-Staffan.

Men hallelelujahurra – till psyket har jag inte behövt ringa på två år! Jag har klarat mig på banan tack vare:

  • hängslen – mediciner som håller mig uppe (tolv tabletter om dan, haha!)
  • livrem – folk som håller ihop mig (även när jag varit en källarråtta)
  • bogserlina – folk som drar med mig (när jag kommit upp ur det värsta)
  • reservbatterier – stöttare i vardagen (familj och boendestödjare)
  • stödhjul – saker som hjälper mig rulla framåt (blogg, kör, roman, piano)
  • krockkuddar – saker för att dämpa vid gupp i vägen (Sims, Netflix, soffan)

Det var väl en redig liten lista med metaforer, haha!! Förhoppningsvis kan listan ge lite hopp, mitt i detta hav av språkförbistringar, outtalade förhoppningar och förväntade misslyckanden.

För det finns många sätt att stötta den som har det tufft. Det behöver inte nödvändigtvis vara det djupa samtalet eller skjutsen till Psykakuten, det kan lika gärna vara en sockerkaka, en bokcirkel, ett pass vid diskbänken, ett soffhörn eller – det lilla guldkornet i tillvaron – ett mess. Depressioner är någonting som pågår, alldeles för länge. Precis som andra svåra sjukdomar och upplevelser. Det första rejäla raset (depressionsgenombrottet, cancerdiagnosen, dödsfallet…) kan vara tufft att bevittna och alla behöver inte orkar med just det. Men sedan kommer väldigt många veckor och månader när det är mest tungt och grått och lustlöst. När saker gör ont, när tårar ska gråtas och solen kanske kan njutas om man bara kom ut.

Då kan vem som helst kan göra lite nytta. Om man har lust.

Sårbarhet, blödarsjuka och skridskor

Det är kul med metaforer. I förra inlägget lekte jag med influensa och feber; nu tänkte jag fortsätta på ett mer genetiskt spår. Det kanske inte framgick senast, men mitt bakslag lättade efter en vecka. Och kom tillbaks igen. Och verkar återigen ha gett med sig. Ömheten i kroppen dröjer sig alltid kvar ett tag liksom ett väldigt specifik daller i mellangärdet, en yrslighet som signalerar att allt inte riktigt står stadigt än. Då är soffan och Sims bästa lösningen om det inte ska bli en ny djupdykning. Jag måste ta det lite lugnare ett tag (hur det nu ska gå till för en som redan tillbringar större delen av dagen i horisontalläge, haha…). Det är förstås nyttigt att skratta och bra att göra nåt kul, men det gäller att inte engagera sig. Lagom småtråkigt är bra. Vilket är jävligt småtråkigt. På det hela taget är det rätt tråkigt att vara ett psykfall. Och förbannat meningslöst.

Ta bakslag till exempel. Lika poänglösa som med halsfluss och maginfluensa. Det är få som skulle säga att ”det är en resa mot större självinsikt” att sitta med huvudet i toalettstolen hela dagen. Kräksjuka är, det tror jag de flesta kan hålla med om, inte ett tillfälle att öva sig i medveten närvaro – det finns liksom inte några djupare lärdomar att dra från uppkastningar. Ett mentalt bakslag är inte heller någon utmaning från högre eller inre makter. Bakslaget kommer inte för att den bakslagne behöver lära sig att släppa taget/säga nej/blomma ut/försonas/sätta gränser/gilla läget eller nåt annat käckt.  Det är bara kräkonödigt.

Men hallå, finns det inte nån orsak till att man åker på en depression? Såklart. Det finns alltid svar på varför-frågorna. Någonstans i högen av biomedicinska, psykologiska, genetiska, miljömässiga, socialpsykologiska och kulturantropologiska pusselbitar. Just när man ligger och influensaspyr eller ångestsvettas är man kanske inte så värst sugen på att gräva omkring bland dem, men när det värsta gått över kan det eventuellt vara vettigt. Åtminstone de första gångerna. Om inte annat kan man ju lära sig nåt om baciller och poängen med att tvätta sina händer när man varit på toan.

Dessvärre är det inte väldefinierade bakterieinfektioner som ligger bakom depressioner. Om kräksjukans pussel har fem bitar med knoppar på att stoppa in i utsågade formar har depressionens flera tusen bitar och locket på pusselkartongen saknas (jag vet inte vad en bakteriolog skulle säga om den jämförelsen, men jag har ingen bakteriolog hos mig här i sängen så det kan jag glatt skita i).

En sak är i alla fall säker – både genetik och omständigheter är inblandade. Det är här blödarsjukan kommer in i bilden. Blödarsjukan är nämligen starkt genetiskt betingat. Som blödarsjuk föds du sårbarare än andra och det måste du bara lära dig att leva med. Du blir lättare skadad när du ramlar och börjar du blöda är det svårare att få stopp på blödandet. På 1177 kan man läsa följande:

De flesta som har blödarsjuka kan leva som vanligt eftersom det finns läkemedel som minskar eller förhindrar blödningarna. Det du behöver tänka på är att du behöver vara extra försiktig så att du inte skadar dig.

Handfast och konkret. Kanske är det därför psykiatrin har adopterat ordet ”sår” som sin metafor. När läkemedelslistan är avklarad leder min psykiater in samtalet på min ”psykiska sårbarhet”. Hon avser då min medfödda benägenhet att skadas vid mentala vurpor och min dåliga förmåga att läka (typ). Sår-metaforen är inte så tokig. Den är till och med så bra att man ganska enkelt kan översätta texten om blödarsjuka från 1177 till depression:

De flesta som har en sårbarhet för depression kan leva som vanligt, en del drabbas aldrig av något djupare skov och de flesta är hjälpta av läkemedel. Det du behöver tänka på är att vara extra försiktig med psykiska påfrestningar så att du inte skadar dig.

En blödarsjuk som aldrig ramlar och slår sig skulle aldrig märka av sin sjukdom, och på samma sätt är det (i många fall) med depression. Du är mer blödig än andra, men går du torrskodd genom livet kanske det inte behöver plåga dig så värst mycket. Med blödig menar jag inte mesig. I vanliga livet kan du vara precis lika modig, stark och uthållig som vem som helst, Det är när du är med om svåra livshändelser som mörkret kan blöda fram. Jobbigheter som andra, på nåt obegripligt sätt, lyckas ta sig igenom med några magnecyl och en chokladask.

Säg till exempel att din pappa dör när du är tio. Det är en krissituation både för dig och din tvillingsyrra och den traumatiska förlusten väcker förstås ett tumult av känslor. Men medan syrran ganska snart kan återgå till skolan har du svårt att komma på banan igen. Du blir plötsligt ängslig, vill inte gå till skolan och har nästan alltid ont i magen. Ångesten fortsätter följa dig som en trogen partner genom uppväxten, men du kommer ut på andra sidan: får bra betyg, har många, skaffar dig en fin utbildning, får jobb och partner. Tjugo år efter pappas bortgång ser du fram emot att snart bli förälder, men ditt barn dör vid förlossningen. Du går in i en djup depression och måste vara sjukskriven i flera år.

Orsak och verkan. Sårbarhet och reaktion. Tvillingsyrran bor säkert redan i radhus, bakar rabarberpaj efter arbetsdagen och skjutsar sina äppelkindade barn till hockeyskolor och körövningar. Saker kommer att göra också hennes liv till ett helvete emellanåt, så är det för alla, men hon har välsignats med mycket stabilare gener än du. Orättvist? Tveklöst.

Men tänk på det som en talang (sade hon med tillkämpad hurtighet)! Det är inte alla talangfulla simskolebarn i världen som får en biljett till OS, hur mycket simhud de än har mellan tårna. På samma sätt är det med blödigheten – missar du uttagningarna kommer du inte vinna några segrar i mörkersim och sen är det förmodligen kört. Du kommer aldrig bli nån mental atlet. Vilket du hela tiden drömt om, haha… Nej, ska du ha någon framgång på det området måste du se till att råka illa ut, minst ett par gånger och helst rejäl. Några skilsmässor och dödsfall, lite misshandel och övergrepp. Då ska du se att det går bättre! För att blöda måste man ju först ordna ett ordentligt sår.

Våra vänner landgångarna, traktorerna (gud vad jag älskar att stapla metaforer, stoppa mig den som kan!) klarar sig ofta bara med ett bamseplåster när olyckan varit framme. De kan resa sig upp efter vårdnadstvister, förtalskampanjer och kafferep med svärmodern från helvetet som om de vore Lazarus själv som steg upp ur sin grav, fråga mig inte hur. Är man blödarsjuk behövs däremot bandage och kryckor och rullstol och hela  faderullan. Och sjukskrivning. Länge. N.är skadan till sist har läkt ut har man förhoppningsvis vett nog att akta sig för de värsta isgatorna. Så att man inte vurpar igen. För talangen finns ju kvar, men man kanske helst lägger sina ambitioner som mörkersimmare åt sidan.

Jag tillhör dem som tyvärr kommit rätt långt i denna olycksaliga talangjakt. Nej ursäkta, jag menar: tjoho, jag tillhör den ärofyllda skaran av mentala elitatleter! Övning ger nämligen färdighet – varje gång man slår upp såret blöder det lite längre och i hjärnan slipas banan allt glattare så att man lättare ska slinka in på den igen. Det är ju enklare att bryta ett ben som redan varit brutit. Tittar jag på mitt liv ser jag det tydligt. Tidigare krävdes rejäla törnar för att knäcka fram blödigheten – nu kan det räcka med att jag ansträngt mig lite för mycket så kommer bakslaget. Jag ordnar en loppis eller jobbar nån timme på Stadsmissionen. En skitsak – och så öppnar sig slukhålet.

Jag har sagt det om depression överlag – det finns inget ”varför” och ”därför”. Det kan finnas utlösande faktorer, men depressionen i sig är en sjukdom, inte en ledsenhet. När det gäller bakslag är det mer sant än någonsin. ”Förklaringen” står inte på något sätt i proportion till det tillstånd jag hamnat i. Inte. Alls.

Därför är det så sjukt svårhanterligt: det finns ingenting att ta tag i, ingenting att lösa, ingenting att begråta för att ta sig upp ur gropen. Piller äter jag redan så kemikalierna står som rök ur mina näsborrar, och jag har ingen aning om hur länge episoden kommer pågå.

Bla bla… Ibland fattar jag inte hur det kan komma sig att så många läser mina eländighetstexter. Blir ni inte deprimerade i längden?

Jag får slutföra mitt tema i lite mer hoppfulla ordalag. Sårbarheten, och det här har ni säkert hört en massa gånger tidigare men jag tycker det är så viktigt att vi inte kan upprepa det för ofta, sårbarheten är också en gåva. Nej, fy, dåligt ord (min dotter hatar det), jag skulle gärna reklamera den gåvan om jag kunde. Hm. En styrka kanske? Ja, mer så. I en damtidning jag läste för en massa år sedan använde de ordet ”starkskör” och jag tycker det är fantastiskt bra. När jag pratar om talang är det inte bara för att raljera och skoja till det, det finns faktiskt en massa ovärderliga tillgångar med såna som mig.

Sårbarheten kommer ju ofta med en känslighet för sådant som våra vänner traktorerna inte alltid uppfattar. I en värld där alla väggar tapetseras med det som är lyckat och storslaget krävs det också verklig talang för att leva med en skörhet som inte går att maskera. Ingen föds med sin själ i en betongbunker och det är naturligtvis inte bara människor med en psykisk sårbarhet som blir sårade. Liv kommer som bekant aldrig utan lidande. Men den vällackerade yta som kännetecknar traktorer (haha, galen korsbefruktning av metaforer) har krackelerat hos mörkersimmare. Vi tvingas blotta den svaghet som alla trots allt bär på (inklusive tvillingsyrran i radhuset). För varje sår tvingas vi utveckla vår talang att försonas med vår egen skruttighet –  och känna ömhet för andras.

117
Med störtkruka och stavar kan även den vinglige klara sig på isen (min far på Siljan).

 

Min dotter kom med en väldigt bra liknelse för just detta. Tänk dig att du är med din skolklass på isbanan för att åka skridskor. Alla i klassen kör runt och tacklas och gör fantastiska piruetter medan du bara ramlar och ramlar och ramlar. Pinsamt och jobbigt, och ont gör det också. Men vad kan du göra? Du är ingen fena på skridskoåkning helt enkelt. Om du inte ska kliva av banan får du helt enkelt bara fortsätta ramla och bli modig nog att låta de andra se på. Du tvingas iklä dig rollen som misslyckad – vilket är ett hjältemod större än att skjuta alla puckarna i krysset. I grund och botten är alla människor bräckliga, ömkliga varelser – men det är du, mörkersimmaren, som fått den svåra uppgiften att vara bräcklighetens representant. Den som envisas med att ramla och lika envist reser sig upp igen.