Disciplin eller kärlek

Jag brukar inte avge några nyårslöften. Däremot, som jag beskrev förra januari, har jag de senaste åren antagit ett motto för det kommande året. Ni minns kanske vad det handlade om då, men det är värt en upprepning. I alla fall behöver jag upprepa mig, påminna mig om vad jag tänkte då och om det har hänt nånting tills nu. Och när jag tittar tillbaks inser jag att jag ägnat en del tid åt att begrunda beundransvärda kvinnor. Föredömen, såna man borde ha vett att ta efter. 

Den föredömliga kvinnan går upp i ottan bara för att hinna med yogapass och meditation – eftersom hon vet att en sund själ i en sund kropp kräver arbete. “Jag måste ha den där timmen på morgonen, annars blir jag inte mig själv” (nehejnej, så vem skulle jag bli om jag späkte mig i ottan? En riktigt behaglig individ?). Och innan jobbet ens börjat har hon dessutom arbetat en timme med frukostkaffet bredvid sin laptop (några messmörsmackor hinns inte med) – eftersom hon är på det klara med att karriären kräver strategiska prioriteringar (ja, jo, såna hade förstås varit bra att ha). Middagen förbereder hon innan hon går och lägger sig – eftersom hon vet att barnen kräver all uppmärksamhet när familjen samlas till kvällen (ja, det vet ju jag med, men liksom…). Som tänker gå ner tio kilo till badsäsongen – och verkligen gör det. Som har adventsljusstakarna framplockade och avdammade till första december och snyggt nedpackade tjugondag knut (ja man borde väl skämmas när julgardinerna får hänga uppe hela året) (tur att det inte är några tomtar på dem i alla fall). 

Förra årets motto blev alltså, som ni kanske minns, Disciplin för fan! Även för psykfall finns det ju gott om områden för excersis. Den heliga dygnsrytmen är ett utmärkt sådant. Blåsa revelj och allt sånt. Verkligen faktiskt gå upp när det högst pedagogiska larmet ringer (trots att inga kollegor väntar med duktiga dagordningar i karriärsbefrämjande konferensrum). Det gäller bara att vilja det goda livet tillräckligt starkt för att skapa det, även om det är ett pensionerat liv. Följa med i politiken, sköta sin mejl, äta mer rotsaker. Det gäller att inse att dagarna är ändliga och varje stund möjlig att vårda eller slösa bort. Tänkte jag inför nyåret 2019.

Sedan gick jag upp tio kilo, betade av fjortielva Netflix-serier och byggde ett helt litet samhälle av arkitektoniskt fulländade Sims-hus. Jag gick aldrig till biblioteket, vattnade inte tomaterna, ägnade mig inte ett dugg åt mindfulness. Det oanvända skrivbordet lade jag aldrig ut på Blocket trots att det legat avporträtterat och klart i min mobil sedan början av 2018. Pianostycket av Petterson-Berger som jag tänkt lära mig kom jag mig inte för att köpa noterna till. Jag målade inte ens om den stackars risiga trädgårdsbänken – det enda projekt jag ålagt mig under sommaren. Fast den var kanske lite för risig, den stackars bänken.

Så kan det gå. 

Inför 2020 fick jag alltså tänka om. Disciplin i all ära, men begreppet verkar inte riktigt bita på min karaktär (eller bristen på den). Jag behöver förmodligen en personlig diktator om jag ska kunna följa de föredömliga kvinnorna i hasorna. En personlig assistent, fast sadistisk. En korpral som tvingar mig tömma latrinerna om jag inte får det förbannade skrivbordet sålt. Fast nä… jag hade nog gjort en usel karriär i det militära. Det får bli ett omtag. Mottot för 2020 blev därför: 

Inget dåligt samvete (gjort är gjort)

Det var väl en flott helomvändning? Min rad av motton (sedan 2017) beskriver en elegant liten kurva: Lite är bättre än inget – Bara gör – Disciplin för fan – Inget dåligt samvete. Upptrappning i tre steg och sedan ett behagligt fall ner i acceptansens dunkudde. Insikten: jag mår inte så bra av adåligt samvete. Vilket jag egentligen redan visste. Vilket vem som helst kan förstå. Dåligt samvete är ju ungefär det sämsta man kan ägna sig åt. Jo, det är klart, just när det nyper till kan man få en välbehövlig insikt och en knuff i bättre riktning. Men att ägna sig åt det, att låta samvetet gnaga i inälvorna som en outtröttlig benjaminsyrsa – det är inte särskilt behagligt, och definitivt inte nyttigt (såvida man inte varit riktigt stygg, då kan man gott ha det). Visst kan det kännas som en moralisk prestation, “o, vilken dålig människa jag är (fast visst är jag rätt god som vet om det?)”, men i grund och botten presterar det dåliga samvetet absolut ingenting. Inte sedan ögonblicket passerat.

Och därför säger mitt motto också “gjort är gjort”. Det som har hänt har redan hänt. Bortslösat är bortslösat. Bytt är bytt och kommer inte igen. Det var ju synd att du inte hade disciplin nog att gå upp förrän klockan ett, men nu är de timmarna borta – ligg inte kvar i sängen tre timmar till och älta den tid du förlorat.

Hittills har min nya regim funkat rätt bra. Var lite rädd att den skulle kunna förslappa mig, men inte så här långt. Jag är i varje fall inte “latare” än jag var i december. Och istället för att gruva mig åt det jag misslyckas med försöker jag pumpa mig full med nyttiga älska-mig-själv-karameller. Jag väjer inte med blicken när jag går förbi spegeln, jag tittar på mitt snart femtioåriga ansikte (numer inramat av ett vitnande hårfnös) och älskar mig. Bombar mig med kärlek. Så gott jag kan. Tänker så lite jag kan på omålade bänkar och föredömliga tanter. Tänker istället på den roman jag just skrivit klart. På andra böcker jag vill skriva. På människor jag mött och vill träffa igen. På disken som faktiskt är diskad trots att diskmaskinen är paj. Och mår, just nu, ganska bra.

Återstår att se om jag gått upp ytterligare tio kilo till januari 2021.

Den värsta synden

Det finns trevliga psykfall och det finns besvärliga. Jag tillhör den trevliga sorten! Det säger i alla fall min kompis Moa. I synnerhet när hon jämför mig med ett annat psykfall i bekantskapskretsen – Elisabeth.

Det som gör Elisabeth till ett jobbigt psykfall är att hon är emot. Allting. Alla. Ingen bemöter henne på rätt sätt, ingen förstår hennes situation, och ingenting kommer någonsin bli bättre.

Kretsen kring Elisabeth är inte särskilt stor. Det är Moa och ett par till som står henne nära. Och som får arbeta desto hårdare för att se till att hon i alla fall har näsborrarna över ytan. Moa har spenderat många timmar på psyket för att hålla Elisabeth sällskap, hon har följt med på läkarbesök, vattnat hennes blommor och betalat hennes räkningar. Kommit med små förslag. Handfasta saker som ”bekymra dig inte om posten, jag går och hämtar den på vägen hem”; ”ska vi ta en liten promenad idag?”; eller ”ska du inte prova den nya medicinen en vecka i alla fall, innan du dömer ut den?”.

Moa är klok.

Men Elisabeths refräng är att det inte är någon idé. Livet pågår utanför hennes fönster. Hon är inte med. Hon kommer aldrig vara med igen. Vågar hon sig ut måste hon hålla sig på helspänn, för efter varje gathörn kan en farlighet dyka upp. En gammal kollega, en barnfamilj, en kompis från klättergruppen. Allt som påminner henne om karriären som gick i stå, de barn hon aldrig fick, den smidiga kropp hon en gång hade.

För hon kommer aldrig vara med igen. Det kommer inte bli bättre. Det vet hon. Och då är det lika bra att hålla sig undan.

På ett sätt har hon ju rätt. Hon är redan över femtio. Efter sina långa sjukskrivningsperioder kommer hon aldrig komma ikapp sina kollegor, och en karriär som motsvarar hennes ursprungliga kapacitet är förmodligen inte möjlig. Hon kommer aldrig få några barn. Och även om hon lyckas banta bort de trettio kilo som medicinering och tröstätande vadderat hennes kropp med kommer hon sannolikt aldrig bestiga några bergstoppar i Nepal. Kanske kommer hon inte ens bli riktigt frisk igen.

Hon har det svårt. Hon kämpar. Hon behöver allt stöd och all kärlek hon kan få. Men att umgås med någon som dissar allt är oerhört påfrestande.

”Vad ska jag göra?”, frågar Moa i telefon. ”Vad kan jag säga till henne utan att låta hurtig eller nedlåtande?”

Ja, vad säger man? Vad säger jag till mig själv?

När jag grubblat ett tag insåg jag att Elisabeths historia skulle kunna användas som ett sedelärande exempel. För den blottar en av de värsta karaktärssynderna i det postindustriella välfärdssamhället: bitterheten (i alla fall om man håller sig till den snälla och präktiga världen). Bitter ska man inte vara, det är misslyckat och pinsamt. Precis som att vara ensam.

Såklart är det inte någon synd att bli bitter (säger jag utifall ni inte såg glimten i mitt öga). Snarare är det synd om dem som är bittra. Men jag är inte en av dem. Det är faktiskt en av få pinsamheter jag lyckats undvika! Trots att jag har ungefär lika många anledningar till det som Elisabeth. Triggersituationer som sätter igång det där gnaget och vill få mig på fall: Varför, varför, varför skulle just jag drabbas?

En intressant sak med bitterheten är att den liksom är riktad till livet i största allmänhet. Avundsjuka är vi på Urban som fått mycket mer i löneförhöjning eller Sussie som ärvt en sommarstuga vid havet. Men bittra är vi inför livet i stort. För att ”alla andra men inte jag”.

Nu kommer jag att tänka på ett litet barn som inte får låna kompisens gula plasthink: ”Du är dum! Jag tänker inte vara MED längre om du är sådär dum!”

Just så säger vi när vi är bittra. Livet är dumt mot mig! Dumma, dumma liv! Om inte livet vill leka den leken jag vill leka, då vill inte jag leka alls! Nähäpp. Det var ju en, eh… kreativ inställning.

En replik som hjälpt mig navigera undan de bittra blindskären är den som sjuksköterskan på rehabiliteringskursen (som jag pratat om tidigare) alltid körde med:

Hur blir det här för mig?

Ja, hur blir det för mig att tänka på vad alla andra får men inte jag? Hur blir det för mig att tänka på allt jag kunnat uträtta och uppleva om inte jag blivit sjuk? Hur blir det för mig?

Ja, inte fan blir det bättre.

Det suveräna med den där lilla frågan är att den tar tillbaka ältandet till mig själv. När jag känner mig förfördelad väcks lätt driften att slå tillbaks, ge igen med samma mynt. Men som straff är bitterheten ingen bra metod, för den slår inte mot någon annan, och livet i sig kan man ju inte straffa. I långa loppet slår bitterheten bara mot mig själv. Med andra ord: att sluta vara bitter är inte någon moralisk gärning, någon duktighet. Folk i min omgivning tycker säkert det är roligare att umgås med mig om jag slutar titta snett, missunna, älta. Men i grund och botten är det en egoistisk handling.

Att vara sjuk, oavsett på vilket sätt, innebär att man förlorar en massa valmöjligheter. Bara en rejäl förkylning minskar mina möjligheter att jobba, umgås och motionera. Men jag kan alltid välja om jag ska vara bitter, det är ett val som ingen sjukdom i världen kan ta ifrån mig. Det är väldigt lätt att bli bitter, att drabbas av känslan av att vara förbigången. Men jag kan välja om jag ska fortsätta vara det.

Jag har rackat ner på alla hurtfriska råd om att ta sig i kragen och tänka positivt, och jag vidhåller – man inte kan välja att bli odeprimerad. Det rätt omöjligt att välja sina tankar så länge mörkervattnet stormar. Då finns inga tankar på prestation, ingen ork att bry sig om vem som fixat den snyggaste altanen, dyraste bilen, roligaste födelsedagsfesten. Vem som lyckats bli lycklig. Men när depressionen lättar bara en liten smula står bitterheten i givakt: varför måste just jag prövas så hårt?

Och det är då jag insett att jag har ett val. För det finns alltid fickor av tid då saker trots allt kan vara lite behagliga. Om jag inte ger bitterheten handen.

Till exempel när jag dricker te. Håller den varma koppen mellan händerna – favoritkoppen, den med en tiger på. Och teet är precis lagom starkt, tofflorna på fötterna är mjuka och Sam står och slamrar med disken i köket. Just precis där har jag ett val. Jag kan njuta en liten smula med tekoppen, tänka på just ingenting och se att en fågel flyger förbi utanför fönstret.

Eller också kan jag tänka på kollegan som fått tjänsten jag trodde var vikt för mig. På brorsorna som åker till Tyskland och Japan och Borneo när jag knappt orkar ta mig till Stockholm. Väninnorna som lever med sina vänliga och välbeställda män (som dessutom har mage att vara snygga). På gården jag lämnat bakom mig, musiken jag slutat spela, festerna jag inte orkar ordna längre, det tomma bankkontot, rynkorna och de gråa håren…

Hur blir det för mig?

Och det är precis vad jag tycker Moa ska säga till Elisabeth. Hur blir det för dig att betrakta dina läkare som fiender, se ditt liv som förbrukat, misstro varje försök att hjälpa dig, ständigt gå igenom listan över alla som kränkt dig? Alldeles oavsett hur riktig din tolkning av verkligheten är – Hur Blir Det För Dig?

Så länge Elisabeth är djupt deprimerad kommer frågan studsa som på en blank yta. Då är den meningslös att ställa. Men när hon fått aldrig så lite rosor på kinderna är den inte bara relevant, utan avgörande för hur bra hon tillåter sig att må. Och, om ni inte fattat det redan, det är en fråga som både mörkersimmare och landgångare kan behöva ställa sig emellanåt. För psykfallen har dessvärre inte ensamrätt på bitterheten…


Elisabeth och Moa heter förstås någonting annat. Jag använder aldrig någons namn om det inte är glasklart att jag får. Inte heller beskriver jag livsöden så att de går att identifiera: jag lägger till, ändrar och drar ifrån. Gör personen fiktiv utan att förlora verklighetsförankringen.