Värddjur åt änglarna

Från Psykfallet till Alla Läsare: ett julesprak av löst sittande julgransprydnader, tindrande tarmkanaler och religionspsykologiskt lösgodis. De analytiska backarna är branta – varning utfärdas för snömos och sladdande associationer .


Hon kliver fram ur den mörkt kolorerade rymden med strålglans runt sina långa blonda lockar. Det är glitter på hennes böljande empireklänning som är moderligt och/eller sensuellt skuren under bysten. Färgen är skär (eller möjligtvis ljusblå) och faller i rika veck ner över fötterna. Och så, med ett dån, vecklar hon ut sina skimrande vingar! Nejnejnej, inte ett dån. Hon gör inget väsen av sig. Hon är vän och blid och stiger ljudlöst ner, hela vägen från himlen till din sängkant. Fast själva flygturen får man aldrig se. Den får väl inte plats på de glittriga bokmärkena. Ibland får inte ens kroppen plats, bara huvudet. Det verkar vara en annan sorts änglar för deras vingar växer liksom ut direkt under halsen. Som en krage. Helt underdimensionerad för att förflytta ens en kroppslös individ. Det måste vara de funktionshindrade änglarna.

Själv klär jag granen med diverse glittriga och knubbiga varianter. Mina egna flygande superhjältar. Eller vad de nu är. Bevingade kärleksnomader, ständigt på färd från en sängkant till en annan. Det är nog rätt synd om änglar inser jag nu, de kan ju inte ha mycket till privatliv. Om man jämför med jultomten till exempel, som också får hänga i granen. Har har det såklart hektiskt såhär års, fram tills klapparna är utdelade, men sen kan han åka hem till tomtemor och lägga upp benen på den stoppade pallen framför brasan. Han behöver nog inte ens ta av sig stövlarna.

Någon änglasemester har jag inte hört talas om. Änglarna fortsätter oförtrutet sitt jobb som sängkants-sittare och frid-spridare, dag och natt, år efter år. Så vitt jag vet finns det inte heller någon änglamor. Eller far. Eller är det kanske Gud Fader själv som innehar den rollen? Kan han vara skyddsänglarnas skyddsombud? Fridsskaparen för fridskaparna? Hm… nja, jag vet inte jag. Jag har liksom svårt att föreställa mig det vardagsrum där Gud tänt brasan och ställt fram fåtöljerna. Svårt att se honom går runt och slå varm choklad i deras koppar medan de lättjefullt kammar ut sina lockiga hår och torkar sina skimrande vingar. Men jag har nog bara dålig fantasi.

Bättre kanske om jag tar det från en mer religionspsykologisk synvinkel. Hum hum… Ja, det rimligaste är nog att se änglar mer som bakterier. Som våra egna bakterier alltså, alla miljoner som åker snålskjuts på oss (i oss?) genom livet och skapar frid och fred i våra tarmkanaler. Strängt taget är vi ju värddjur åt bakterierna, och så är det naturligtvis också med änglarna. Våra änglar lever, precis som våra bakterier, så länge vi lever och när vi dör gör dom det också. Vi bär på dem – de reser med oss. Den enda skillnaden mellan änglar och bakterier (förutom glitter) är att vi kan titta på bakterierna i mikroskop.

Änglar är ju, än så länge, rätt svåra att få syn på. Som en hel del annat. Förälskelser, spöken, sommarminnen, gudar och ideologier och sånt. Ja, så… egentligen gäller det där med bakterier inte bara änglar. Vi är ju värddjur för alla våra föreställningar och inre bilder – andevarelser allihopa. En gudavärld av grekiska dimensioner lever faktiskt inuti oss (sida vid sida med bakterierna). Änglar och demoner formade ur våra upplevelser. En del dör bort av sig själva, en del växer sig till gudar som vi ger makt att styra och döma. Tänk er det – vi bär alla på ett helt eget kosmologiskt system innanför pannbenet! Allt uppbyggt av de klossar av kärlek, skräck, ambition, lycka och hopplöshet som format våra liv. Det är ju storslaget! Och ändå – när resan når sitt slut och vi dör, då försvinner hela detta kosmos med oss. Våra gudar och demoner. Våra sommarminnen, tragedier och förälskelser. Och våra änglar. 

Så, för att knyta tillbaks till tomten, och från ett strängt religionspsykologiskt perspektiv – det är faktiskt vi som är både vardagsrum och tomtemor åt änglarna. Eller hur? Det är vi som möblerar vardagsrummet så att det blir bekvämt och hemtrevligt för våra andevarelser. Om vi nu vill ha dem kvar alltså, vilket man ju inte alltid vill. En del gudar kan bli väl högröstade, en del vill alldeles ta över. Vissa änglar visar sig vara demoner, andra borde gå i pension. Borde ha gått i pension för länge sedan. Det där är faktiskt lite knepigt, för föreställningar blir tyvärr ofta kvar i våra vardagsrum trots att vi inte har nån glädje av dem längre. Man har liksom blivit så van.

Kanske är det Syster Självförakt som bitit sig kvar så länge att hon helt gröpt ur den slitna skinnfåtöljen. Hon som såg så blid och vän ut när hon kom för… var det trettio år sedan? Eller farbröderna Fördom och Förakt som står och lurar i hörnet som ett par förgrämda hatthängare. Dom som verkade så rediga, och så bra att luta sig emot. Har du otur kan hela syföreningen ha förskansat sig i den storblommiga soffgruppen. Miss Tänksam, Miss Belåten, Miss Modig, Miss Nöjd, Miss Unnsam. Får du inte ut dem så servera dem åtminstone inte nån choklad. Sen kanske du borde läsa lite inredningstidningar och planera för en rejäl make-over. Kanske kan du städa ut tanterna till våren?

Min regnbågsängel – i julkortstappning

Men ibland händer det på riktigt. Du är fallen till marken, du är slagen av uppgivenhet, rädsla, vrede eller sorg. Ditt vardagsrum är mörkt och tomt och kallt och ingen, ingen hör dina tårar. Då händer det ibland att dörren plötsligt går upp lite på glänt – och ljuset som faller in är fullt av stjärnglitter. Där står en ängel med regnbågsfjädrar och eldrött hår. Hon kommer fram till din sida, sätter sig vid din fot. Och när din vanmakt når henne reser hon sig mäktigt upp över din tillvaro, fäller ut vingarna över alla horisonter och vrålar. Vred som en häxa, stark som en Pippi, tveklös som en tiger. Ingen får göra dig illa! Skriker hon, och vingarna slår som åskdån. Och du vet att hon, utan att tveka skulle baxa dig ut från svek och jordskred och mentala kollapser. Sedan sätter hon sig igen vid din sida, sveper regnbågsfjädrarna runt dig som en famn och håller dig tills du inte behöver hållas längre.

Då tittar du upp och ser – att det är du. Din bevingade storasyster, storebror. Din andes skapelse. Du. Hennes kraft, hennes vrede, hennes skydd och värme – det är ditt alltihop. För du är ju värddjuret, det är i dig hon bor.


Och i och med detta ber jag att få önska er en riktigt varm och kraftbringande jul! Nu ska jag skriva lite roman ett tag men återkommer nån gång i januari. Vi hörs!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.