Din sista stund på jorden

Om det här var din sista dag i livet – vad skulle du göra? Om du visste det alltså, att det var sista chansen. Det är en sån där fråga man oftare hör filmkaraktärer säga än verkliga människor. Idag var det Grey’s Anatomy jag kollade på (ytterligare en vanebildande sak min dotter lurat på mig – precis som Sims och Nutella). Läkaren Meredith hade nästan sprängts till döds av en bomb som låg inkapslad i patientens mage (herregud, varför tittar jag inte på nåt franskt och kultiverat?). Hon undkom förstås med en hårsmån och i den kranka blekheten ställde hon denna visa fråga. Denna besvärligt obesvarliga undran. Lika omtuggad som de slogans som skulle kunna vara frågans svar:

Idag är första dagen på resten av ditt liv!
Lev här och nu!
Carpe jävla diem!

Nä. Gör för guds skull inte det. Fånga inte den stackars dagen, släpp den fri.

Att uppmana någon till att leva “här och nu” är lika motsägelsefullt som att säga: “Försök att slappna av”. Exakt hur då hade du tänkt dig? Jag försöker och försöker i mitt anletes svett men inte fan blir jag mer avslappnad av det. Bättre att sluta anstränga sig. Bättre att bara andas. Låta spänningen, sorgen, ångesten vandra vidare när de är färdiga med sitt. Ge den där stackars ångesten sin frihet. Just den ångestkänslan har ju inte så långt kvar på sin existens i världen. Den vrider om dina inälvor i några timmar, på sin höjd en halv dag, men sen är det slut med den.

Nej, ögonblicket är överskattat. Alla gånger jag huggit mig fram genom levnadsdjungeln på jakt efter stigen till här-och-nu-landet har jag hamnat vid samma väg. Den går bara åt ett håll. Den gula varningstriangeln säger”risk för ras” och på vägskylten står det “Utmattning, 3 kilometer”.

Många som tillfrisknat efter livshotande sjukdomar eller överlevt svåra olyckor vittnar om att livet efteråt blir annorlunda. De har lärt sig att värdesätta det som de flesta tar för givet. Att de får fortsätta leva. Det har jag inte svårt att förstå. Jag har skrivit om det tidigare – att hänga tvätten är aldrig så njutbart som efter den djupaste depressionen. Att erfara den ljuvliga frånvaron av svärta, känna det kalla betonggolvet under fötterna och torktumlarens ludd mellan fingrarna. Att få vara med och leka igen.

Men, är det inte just det det innebär, att vara här och nu? Är det inte precis det det handlar om? Tja, det kanske det är. Att hänga tvätt är kanske mitt sätt att Carpa Diem. Inte så värst storvulet eller äventyrligt. Ingenting man sätter upp på en bucket list. Men kanske är det lättare att fånga sina dagar om man är ett psykfall (givet att man inte just då känner sig fångad av dem)?

När jag försökte besvara Meredith’s fråga slogs jag just av hur lätt jag hade att svara på den. Om jag visste att detta var min sista dag på jorden skulle jag nämligen göra precis det jag gör just nu. Eller typ precis det jag gör just nu. Varför i hela friden då? Varför skulle jag såsa omkring i lägenheten, ligga på kökssoffan och skriva blogg, kolla på fåniga youtube-klipp med dottern och spela en skvätt Rachmaninov på elpianot? Varför inte gå ut i natuuuren, hoppa bungyjump eller ta en sista-minuten till en fjärran strand och se ut över oceanen när solen går ner över mina sista ögonblick?

Enkelt. För jag orkar inte. För att mina mentala begränsningar är omutbara. För att jag skulle gömma mig under handduken om jag verkligen kom hela vägen till oceanen – måsglittrandet och solskränandet skulle inte få plats i min lilla matsäckskorg med sinnesintryck. För att jag, just idag, inte heller mäktar med den lilla promenaden till den lilla skogen på andra sidan den lilla vägen eller till vännerna som bor åt andra hållet, tvärs över det lilla fältet med kolonilotterna.

Därför skulle jag inte ändra någonting, om det så vore min sista dag. Därför vill jag faktiskt inte ändra någonting. Jag är, på det hela taget, rätt nöjd. Tillfreds med min tillvaro av Sims, Rachmaninov och Grey’s Anatomy. Det är den verklighet jag för närvarande faktiskt mår bäst i. Om den nån gång erbjöds mig skulle jag girigt och tacksamt ta tillbaks min forna kraft och göra stunden vid oceanen till min sista, men inte just här och nu. Jag vill inte sitta som en fiskare med nackspärr, spanande ner i livsströmmen efter alla tillfällen som skulle kunna gå förlorade, alla de möjliga möjligheterna att bli och göra och uppleva.

Hellre gör jag som den lilla hussvalan som kattrackaren kom in med i stugan i somras. Den dog under trasmattan. Ett nu som blivit ett då. Men när jag plockade upp den för att begrava den i syrénbusken (bland alla möss och sorkar katten också fångat in) kände jag hur den grep om mitt finger med sin lilla klo. Så jag kastade upp den i luften och den flög några tappra cirklar innan den ramlade ihop igen på gräset. Då bar jag upp den till sovrummet, öppnade fönstret och lade den på mitt fönsterbleck. Så kunde den hämta sig i lugn och ro, tänkte jag. När jag kom upp några timmar senare hade svalan försvunnit. Helt utan ansträning hade svalans då blivit ett nu igen.

Så jag tänker inte öda mina tankar på att häret ska bli så nu som möjligt. Eller nuet så här. Jag kollar hellre på TV-serier. Och släpper dagen fri.

Ångest är (inte) sexigt

Jag lovade er en fortsättning på föregående inlägg och det kommer,
men den här lilla texten klämde liksom in sig emellan.


En gång i tiden var det sexigt med ångest. Om ni sett filmen Betty Blue vet ni vad jag menar. Jag var kåt på Bettys vansinne, för att uttrycka det simpelt. Grät floder över hennes öde och önskade nånstans i bakvindlingarna av mitt medvetande att jag var lika galen som hon. Lika ångestdriven och åtråvärd. Jag ville bli sedd i min sinnessjuka. Ville att folk skulle uppmärksamma hur jag led och hur speciell jag var. Att folk skulle förstå att jag var utvald (konstnär, magiker, profet?) och tärd av mina visioner.

Ångesten kom som stormar – tjusiga, dramatiska. De var naturkrafter som bokstavligen kunde klubba mig till golvet. Mitt i matsalen eller korridoren kunde jag falla ihop i kramper, om jag visste att det fanns räddande kompisar i närheten. Snygga killkompisar helst. Svarta dikter och groteska teckningar sprutade ur mig. I högstadiet hade jag en hel mapp proppfull med vidriga fantasifoster jag kluddat ner – ormar som kröp ur ögonhålor, bisarra missfoster och döda huvuden på pålar. Mina kompisar kallade mappen “skräckkabinettet” och var vederbörligen fascinerade. Äcklade, men också liksom imponerade av mitt annorlundaskap.

Kanske låter det som att lidandet var på låtsas, men så var det inte. Det är inte lättare att ha ångest bara för att man är ung, eller för att man lyckas iscensätta den i ett socialt sammanhang. Nej, det är inte kul med tonårsångest, men på nåt vis var det ändå liksom roligare. Det är ju mer meningsfullt med skådespel än med nageltrång. Och nu är det mer nageltrång. Eller hemorrojder. Ett plågsamt och meningslöst handikapp. Som kackerlackor i ryggraden. Spindlar under huden. Jag skulle inte komma på tanken att leva ut mina demoner på Hemköp. Jag går helt stilla hem, petar i mig en Stesolid och drar filten över huvudet. Ångesten pekar inte längre mot något storslaget konstnärsöde (inte när man snart är femtio…). Nej, den är bara en bekräftelse på att jag är och fortsätter vara ett psykfall. Vilket är precis hur osexigt som helst.

Kräks och spring vidare

Smärtan är outhärdlig. På en skala från ett till tio skulle Devyn tveklöst säga tio. Om hon fick säga det för terapeuten. Löpbandet rullar under hennes fötter, varv efter varv. Hela kroppen värker, bränner, skär och stinger. Det är den välkända smärtan som tvingat henne sluta skolan, sluta dansa, sluta allt. Hon springer. Så plötsligt, för första gången under terapin, tränger känslor fram genom smärtan: skam, rädsla och vrede. Hon börjar gråta, kvidande och förtvivlat. Fötterna fortsätter trumma mot löpbandet. Terapeuten säger ingenting, men Devyn ger allt hon har – svettas, värker, gråter och springer ända tills passet är slut. Då rusar hon till papperskorgen och spyr. Nu öppnar terapeuten munnen och säger irriterat: “Du ska ju kräkas i nån av kräkspåsarna! Nu kommer det börja lukta och det är inte så kul för oss andra”.

En terapi du kanske ska pröva om du vill lära dig sätta lite gränser, känna efter, lyssna inåt, börja leva istället för att prestera. Eller?

Terapin heter RAPS (Rehabilitation for amplified pain syndromes). Den är specifikt utformad för barn med svår kronisk smärta och en allmänt vedertagen behandlingsform i USA. Det var brorsan tipsade mig på det amerikanska radioavsnittet där terapin presenterades. Och den bygger faktiskt inte om renodlad sadism, det finns ett tänkesätt bakom som på vissa sätt verkar en smula vettigt. Patienterna blir inte piskade och ignorerade utan uppmuntras att uttrycka sina känslor, men undvika ord som har med just smärtan att göra. Och behandlarna är naturligtvis kapabla till empati, men undviker att gå in i synd-tyckar-rollen.

Så vafför gör de på detta viset? Jo, det har att göra med känslor och prestationer att göra. Och lite grand om soffor och koftor (fast det kommer i nästa inlägg). Grundprincip är i alla fall enkel: vår uppmärksamhet påverkar vår varseblivning. Ett självklart men ofta ignorerat faktum. Inom RAPS fokuserar man på hur den generation vi växt upp i styr vår uppmärksamhet. Eftersom tankekartorna ständigt förändras kommer vi förmodligen fostra våra barn enligt ett annat paradigm än det vi själva fostrades efter. Tankar blir snabbt omoderna och klokskaper mina föräldrar lärde sig är kanske inte längre gångbara idag. Och känslor är en vattendelare mellan generationerna:

Dagens mor- och farföräldrar uppmuntrades till att trycka undan jobbiga känslor, och sätta sina prestationer i första rummet.

Dagens barn fostras till att uttrycka sina jobbiga känslor och ta dem på allvar, och att sätta sina behov i första rummet.

Så vilket är rätt? Inget. Enligt RAPS alltså. Båda är dikesåkningar: köra in i kaklet – inte bra; dalta ner sig – inte bra. Det första är lätt att smälta för en 70-talist – inte minst från utbrändhetssoffan sett. Jag har redan kört in i kaklet. Men varför skulle det vara fel att ta sina känslor på allvar? Borde jag uppmana min dotter att bita ihop när hon är ledsen? Spypåsarna i terapirummet för ju mina tankar åt det hållet. Men RAPS, förstår jag efter ett tag, är mer ute efter dikeskörningarna. Som vid kronisk smärta: om du ständigt uppmärksammar ditt onda kommer du till sist bli en riktig stackare (här skulle jag flyga i taket om jag hade fibromyalgi eller nåt – som om man bara kunde tänka bort värken!). Bättre då, säger RAPS-människorna, att göra både och: kräkas och springa. Uttrycka känslorna OCH kämpa vidare.

För att undvika dikeskörning med dagens växande generation kräver alltså att de lär sig att smärtan, sorgen, oron och skammen hör till livet. Det ingår i paketet och är ingen ursäkt för att kliva av och be någon annan sköta maskineriet. Du kan inte få allt serverat, du kan inte alltid ha det kul, du kan inte få beröm för minsta lilla, du kan inte slippa undan ansvar… Känns det igen?

Curlingångest borde vara ett ord. En benämning på det värkande samvete som föräldrar i min generation brottas med. Vi vet att det är fel att bädda och sopa och servera fram våra barn till vuxenblivandet och vi behöver hitta en vettig balans. Men när RAPS-människorna lite nedlåtande pratar om “helicopter parents” tänds en ilsken låga i mig. Min generation har gjort en viktig resa, och den ska ingen komma och förringa!

Såhär. När jag var åtta år fick jag stanna hemma från skolan i ett halvår, eftersom jag mådde så illa att jag vägrade gå hemifrån. Det var illamåendet som höll mig hemma. Det var illamåendet jag skrev om i min första dagbok. Ångest visste jag inte vad det var. 70-talets föräldrar gjorde förstås lika mycket sitt bästa som föräldrar gör idag, men kunskapen om psykisk ohälsa var inte lika allmän som den är idag. Alltså genomlevde jag hela grundskolan med mina svårigheter utan att ha någon att bolla med. Livet var ett löpband och ingen hjälpte mig förstå varför jag hela tiden ramlade av. Jag fick utbilda mig själv. I gymnasiet drogs jag till andra tjejer med själsliga trasigheter och först då lärde jag mig vad ordet ångest betydde. När vi inte spelade teater, sprallade, sjöng eller fånade oss pratade vi ångest, precis hela tiden. Det var inte alltid lätt att dela allt det svåra som inga vuxna förstod sig på att prata med om, men för mig lade våra samtal grunden till ett nytt sätt att förhålla sig:

  1. Man kan prata om jobbiga känslor.
  2. Man kan betrakta känslorna från olika perspektiv.
  3. Man kan fundera på var de kommer ifrån.

Det var revolutionerande för mig! De långa pratnätterna med mina borderline-anorexi-depressions-och-bulimikompisar bäddade för insikter som kommit att bära mig ända sedan dess.

Känslor kan fungera som redskap för att navigera i livet – det är en insikt jag och mina gymnasiekompisar skickar vidare till nästa generation, och jag kan inte betrakta det som något annat än ett värdefullt arv. Det är nog den mamma-sak jag är mest stolt över. Att min dotter kan säga: “Mamma, jag mår illa. Jag har nog ångest.” Att hon självmant kan komma på att hon ska ta ett varmt bad. Att hon kan säga “det tar vi då” när ångesten för nåt som ska hända börjar ta över. Eftersom vi jobbat med ångesthantering. Eftersom jag drillat henne i coping-strategier. Eftersom jag hjälpt henne sätta ord på ångesten.

Frågan är: kommer allt mitt känslosnackande också göra det lättare för henne att kliva av löpbandet? Har jag i själva verkat utrustad henne med en effektiv metod för att maska sig genom livet? Det får bli nästa inlägg…

Extra mycket människa

Den här texten publicerades först som krönika i Svenska kyrkans tidning Hopp. Här fungerar den lite som ett kondensat av tankar från mitt första år som bloggare; en sammanfattning av 2018 och en knuff vidare in i det nya året!


Jag är ett psykfall. Efter tre inläggningar på psyket och tjugo elchocker tycker jag att jag har kvalificerat mig till den titeln. Ja, kvalificerat! Jobbet som psykfall är inte för vem som helst; det är en avancerad lindans med mycket bristfälligt skyddsnät. Faktum är att om det inte vore så skamligt skulle jag vara mer stolt över att jag är ett psykfall än över att jag också råkar vara docent.

Folk fattar sällan vilket hårt arbete psykfallet utför. När jag har en dålig dag och hasar till Hemköp i mjukisbyxor och otvättat hår ser det kanske ut som att jag tappat fotfästet. Men jag är över huvud taget inte ute och går. Jag har slungats ut på djupt vatten och där är förmågan att gå fullständigt överflödig. Rullator och rejäla skor hjälper föga, för i mörkervattnet finns inget att ta spjärn emot. Det som krävs är förmågan att uthärda. Att fortsätta vara när allt runtomkring släcks ner.

Jag jobbade i korvkiosk när jag var tjugo. Rutinerade kunder beställde korv med ”extra allt”. Extra bostongurka, räksallad och allt vad det var. Så är det med psykfall också. Extra allt. Ett psykfall är människa extra allt.

När jag tittar tillbaks på den tid då jag balanserade musikfestivaler, forskningsrapporter och barnkalas på vänsterhanden känns det som att jag måste varit nån slags övermänniska. Jag orkade ju hur mycket som helst! Men en sak slapp jag: mitt existensberättigande behövde jag inte tänka på. Det kommer psykfallet inte undan. Det gör ingen som slängts i mörkervattnet.

När jag kommer hem efter tre månader på psyket väntar livsfrågorna, nånstans i högen av räkningar som samlats på hallgolvet. Genomborrande, magkramande, utmattande. Efter alla bakslag återstår bara en spillra av det som förr var jag (nödtorftigt sammanhållen av piller och dåliga TV-serier). Så tänker jag och sjunker ihop framför räkningarna. Frågar mig: Är misslyckandet min nya titel, ältandet mitt nya jobb? Finns det egentligen någon poäng med mig? Alls?

Goddag livsfrågor. Hej på dig existentiell ångest. Här finns inga scheman att fylla, inga tårtor att baka i skarven mellan sammanträden och gympapass. Inte ens några svar finns att klura ut – här finns bara val. Livsavgörande val till råga på allt. Existentiell ångest drabbar förstås alla, oavsett om du är ärkebiskop eller vaktmästare. Men som psykfall läser du överkursen: det är existentiell ångest extra allt. Du sitter på badrumsgolvet med pillerburken i handen eftersom ingenting längre berör. Ingenting väcker din vilja att le, smaka, smeka eller ens gråta. Allt är olust, motvilja och tomhet. Du kommer inte undan. Du måste välja: Är livet värt att vara i? Är jag värd att leva det?

Tänk då alla fantastiska mörkersimmare och mentala atleter som i den stunden faktiskt svarat ja. På ren trots. Som fortsatt andas. Den plats de strandat på är så död att döden själv gett upp andan, och de tar den möjlighet som återstår – de kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Ärkebiskop, mörkersimmare, vaktmästare, människa: är du stolt?

Det är jag.

Gastroskopi – en träning i här och nu

Eva-Lena var en bra terapeut att hålla i handen när dottern kommit upp i värsta kräksjukeåldern. Hon gav mig inte, som fobiträningsfarbrorn, ett videoband med folk som kräktes och hon sade inte att behandlingen skulle avslutas med en shot kräkmedel i terapirummet. Nej, hon lärde mig att inte ta så förbannat mycket ansvar. Vilket lät helt vansinnigt. Jag menar – panikångest är inte nån jättebra utgångspunkt för en mamma som vill ta hand om sitt kräksjuka barn. Självklart måste jag ta mitt vuxenansvar och förbereda mig på det värsta. Det tyckte inte Eva-Lena.

Jag fattade inte hur hon tänkte – en småbarnsförälder måste ju mer än något annat lära sig att vara förutseende. Att inte förbereda sig på alla maginfluensor som skulle komma kändes som att göra skogsutflykt utan dricka, mellis, strumpor och varm tröja. Min dotter kunde ju bli törstig, grinig, blöt eller frusen och min uppgift var att planera för alla eventualiteter. Och så skulle jag inte bekymra mig för att hon kunde bli magsjuk mitt i alltihop! Jag tittade desperat på min terapeut:

— Hon kanske börjar kräkas i hallen, just när vi kommit hem!
— Ja det kanske hon gör, svarade Eva-Lena lättsamt.
— Ja!
— Och vad gör du då? frågade hon.
— Vadå vad gör jag?
— Vad gör du om hon börjar kräkas i hallen?
— Öh, jaa… (dottern i hallen, kräkset på golvet, bacillerna i luften – och i magen ett nattsvart hav med domkyrkotornshöga vågor)

Eva-Lenas röst var obegripligt lugn och betryggande. Likt en rosenkindad mormor som förklarar för sitt barnbarn att det inte finns några spöken. Som skrapar bulldegen av händerna, följer med till sovrummet och visar att det otäcka bara är morfars morgonrock som hänger på en krok i väggen.

— Ja, först torkar du kanske av henne och ger henne lite vatten, förklarade Eva-Lena.
— Ja?
— Sen kanske du sätter på henne nåt rent och stoppar om henne i sängen.
— Ja?
— Kanske ställer du fram en hink vid sängkanten och läser en saga.
— Ja?
— …
— Ja men sen då?
— Sen är det inget mer.
— Jamen, hon kanske kommer kräkas igen!
— Ja det kanske hon gör. Och vad gör du då?
— Hm… (lite surt) typ samma sak antar jag…

Jag fattade såklart åt vilket håll hon försökte putta mig. Det är ju inte speciellt avancerade förberedelser som krävs för att ta hand om en unge som kräks. Det faller sig rätt naturligt liksom att torka av och bädda ner. Jag fattade det. Tankar på KRÄKSJUKAN kunde sätta hela mitt system i krigsberedskap men den lilla delen torka-av-och-stoppa-i-säng kändes ändå hyfsat hanterbar.

Och så var lektion ett i Eva-Lenas ångestskola avklarad: jobbiga saker är inte lika jobbiga om man bryter ner dem i mindre delar. Det hade jag nästan kunnat räkna ut själv. Men min kräkångest tillät sig inte manipuleras så enkelt. Inse är en sak, utföra en annan. Dags för lektion två: tillämpning. För detta krävdes en nytt pedagogiskt redskap – jag kunde ju inte släpa med Eva-Lena hem och få henne att tala med sin tryggande mormorsröst så fort jag fick panik. Därför satte hon en papegoja på min axel. En alldeles speciell terapipapegoja som bara kunde säga en mening. Jag skulle föreställa mig att den satt på min axel och tjatade:

”Det tar vi då — Det tar vi då — Det tar vi då”

Den skulle tjata om sin mening varenda gång jag stissade upp mig över att ett litet illamående kröp på, att dottern klagade på ont i magen, att dagispersonalen satte upp det idiotiska plakatet på dörren ”MAGSJUKAN GÅR” (Vad är egentligen syftet med denna information: är dagiset satt i karantän, ska vi gå hem och spika igen fönsterna eller ska vi bara ha lite extra ångest?). Varenda gång min kräkrelaterade skräck väcktes skulle papegojan kraxa: ”det tar vi då”. Just nu är allt ok, vi kan bli sjuka – men det tar vi då. Det finns inga meningsfulla förberedelser att göra.

Papegojan blev mitt husdjur. Mitt huskurs-husdjur. Jag hade den med mig överallt, den påminde mig ständigt och jämt om att inte ta ansvar för det jag inte kunde ansvara för. När det otäcka trängde sig riktigt nära inpå kunde jag få frammana den flera gånger i minuten, som ett antiångestmantra. Till sist skötte den sig själv. Så fort paniken slog till hörde jag kraxet i mitt högra öra: ”det tar vi då”. Papegojan hjälpte mig att baxa mina tankemönster till ett annat spår. Att förkroppsliga det som jag fattat med huvudet för länge sedan: det jobbiga kan jag bara ta när det händer. Det finns ingen läxa att läsa och inga prov att ta för att bli duktigare på att ha det jobbigt. Så länge det inte är behöver du inte ha det i tankarna.

Halvfåniga mantran är en bra medicin mot onyttiga tankemönster. Tänk bara på den spökrädde Alfons Åberg som inte tordes gå ner i källaren, och pappan som gav honom en ramsa som botemedel: ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!”. Jättefånig men jättebra – jag minns den fortfarande trots att det säkert var bortåt femton år sedan jag läste boken för min dotter. Vissa gamla trollformler har säkert fyllt samma funktion – att vända uppmärksamheten åt ett mer hälsosamt håll. Kring förra sekelskiftet fanns till exempel en kvinna i Leksand som hette Rask-Kari. Hon brukade ”slå ut” för att lindra sjukdomar, vilket innebar att hon kastade utvalda föremål i älven samtidigt som hon sade ”Tag du igen ditt och ge mej igen mitt!”.

På ett sätt låter det galet att inte bekymra sig, som om man inte kunde planera sitt liv (som om man var en ”lilja på marken” som väntade på att gud skulle förse en med kläder och mat). Men det gäller att skilja på att förbereda sig för sånt man kan förbereda och att grubbla över det man inte har någon kontroll över. Det är ju smart att vara lite förutseende och använda handsprit, äta vitaminer och motionera och sånt, men att oroa sig för all sjukdom man skulle kunna drabbas av är ju ett slöseri med tid. Visst kan du bli sjuk – men det tar vi då. Det gäller förstås inte bara sjukdom, det finns väldigt mycket i livet vi inte rår över – inte minst andra människor och hur de reagerar på oss och det vi gör. Till en fest, som ett banalt exempel, kan det vara bra att planera mat eller musik eller aktiviteter, men när du ställt allt i ordning är oron meningslös. Det är klart att festen kan bli ett fiasko – men det tar vi då.

Jag tror inte jag är ensam om att ha ägnat onödigt mycket tid och energi åt att oroa mig åt sånt jag inte har någon kontroll över. Men kanske har ett psykfall mer träning i detta än andra? Jag blir påmind om mina misslyckanden precis varje dag – att jag inte går till jobbet är bara förordet till min misslyckandekatalog. Katastrofen har redan hänt, och jag måste leva med den. Hur gärna vill jag då oroa mig för att det ska bli ännu värre, att jag ska drabbas av fotsvamp och böldpest och översvämning och kackerlackor? Inte alls. Det mesta i mitt liv kan jag inte kontrollera, alla aktiviteter måste förses med brasklappen ”om jag orkar”. Jag har ingen lust att ägna den gnutta energi jag har till att oroa mig för att den ska ta slut.

Min examen i papegojträningen fick jag märkligt nog på gastroskopiavdelningen på Akademiska sjukhuset. Jag är glutenintolerant och skulle in för min andra kontroll av tarmen. Första gången hade varit sjuhelvetsjävlahemsk. Alla som varit med om det vet att gastroskopi inte är en sak som man vill boka in som fredagsnöje. Är man dessutom kräkfobiker blir det en extra guldkant på eländet. Undersökningen går till så att en slang förs in genom munnen, ner genom matstrupen och magsäcken och fram till tolvfingertarmen. Kräkreflexen går förstås igång konstant och första gången jag gjorde undersökningen slet jag ut slangen ett antal gånger i ren panik. Därför bad jag om något lugnande inför den andra undersökningen.

När det hela var över låg jag på en brits utanför undersökningsrummet. En sjuksköterska kom och tittade till mig just som jag började komma ur bedövningsruset. Hon frågade hur det kändes och jag sade att det hade gått mycket lättare än förra gången. Hon skrattade till och sade ”Nej, du slet ut slangen lika mycket den här gången också”. Jag blev helt paff, men hon förklarade att den lugnande medicinen jag fått också gav en viss minnesförlust. Jag kom helt enkelt inte ihåg hur jobbigt det hade varit.

När jag cyklade hem kände jag mig inte äcklad och obehaglig till mods, som förra gången, utan upplivad och glad. Gastroskopiundersökningen hade varit som en lektion i den universella mentalkuren: att vara här och nu. Efter papegojan och gastroskopislangen kunde jag dra slutsatsen att det jobbiga i en jobbighet till väldigt många procent består av förväntningarna inför det jobbiga och minnet av det jobbiga. Själva jobbigheten går över mycket fortare. Gastroskopin tar max fem minuter att genomföra och att kräkas går i regel ändå snabbare.

Det vore synd att slänga alla dagar när man inte ska gå på gastroskopiundersökningar på att oroa sig för de som kanske ska komma eller vårda minnet av dem man gått igenom.

Till sist några fler fåniga papegoj-mantran (kommer ni på fler så skriv dem gärna i kommentarsfältet!):

Ta ditt gamla trams och ge mej min balans
En dag i sänder – det som händer det händer
Stick du gamla tvång – ge mej vin och sång!
Ta det som är sjukt och håll mig varmt och mjukt

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!