Fyrtio graders depression

Jag har haft ett litet återfall. Ett bakslag, en dipp, ett depressivt skov. Brukar försöka lägga upp ett nytt inlägg varje helg men nu var det två veckor sedan sist (det blir ett eller två extra den här veckan, som kompensation). När mörkret tjocknade i torsdags slank kommunikationsförmågan ut genom fönstret. Mitt hus är dåligt isolerat, väggarna runt min själ är dragiga som i ett gammalt övergivet sommarstugedass och uppgiften att täta gliporna sysselsätter mig konstant. I brist på isolering använder jag mest gamla tidningar och så fort det blåser det upp fladdrar de iväg i vinddraget och rummet blir utkylt igen.

Det blir mycket metaforer när man försöker beskriva psykiskt lidande… Tänkte just på det när jag dippade. Och på er. Försökte studera känslan i min kropp när depressionen sipprade in, iaktta meningslösheten som lägrade sig för att kondensera mörkret till ord att dela med mina läsare. Inte för att jag inte redan gjort det, men det känns fortfarande som att ämnet gäckar mig. Just när jag känner mörkret i mig har jag nämligen inte så många ord. Allt blir efterkonstruktioner.

Så jag försökte mig på en fenomenologisk studie, försatte mig i ett tillstånd av epoché, i avsikt att registrera mina förnimmelser av återfallet – fritt från förförståelse. Det var svårt. Jag är ju trots allt inte någon Heidegger eller Arendt. Men några strån till stacken fick jag tag i, och naturligtvis i form av metaforer. Det gäller kanske inte bara psykisk ohälsa förresten, hur många känslotillstånd kan man egentligen beskriva utan att tillgripa bildspråk? Veckans metafortema: åkommor och handikapp. Idag handlar det om influensa.

(Det går alldeles utmärkt att bortse från mina akademiska krusiduller – de är oftast bara där som kuttersmycken, för att ge mig själv en känsla av viktighet.)

Influensa

Ett återfall känns inledningsvis ganska mycket som att drabbas av influensan. Det är alltid oväntat, en käftsmäll som kommer ur det blå – ena dagen lagar man fläskpannkaka och åker på föräldramöte, nästa dag kommer man inte ur sängen. Det spelar ingen roll om man är fredsmäklare i Syrien eller busschaufför – har man fyrtio grader eller självmordstankar får man snällt stanna hemma. Och som alla vet finns det inte mycket att göra åt virusinfektioner, antibiotika biter inte. Ett depressivt återfall är lika svårbehandlat för sannolikheten är stor att du redan käkar lyckopiller.

Så det är bara att vänta ut eländet. Uthärda sig igenom sjukdagarna. Precis som med influensan är det depressiva bakslaget en stegvis process. Den ser ut ungefär såhär:

Dag ett. En allmän upplevelse av obehag kryper på mig. En dov huvudvärk ger sig till känna och det börjar mola i kroppen. Jag vill helst bara vara i fred, i sängen. Än så länge vet jag inte om jag faktiskt drabbats av influensan eller om det är något annat. Känslan av sjuklighet är samma som den man kan ha precis innan febertermometern ger något utslag.

Dag två. Molandet sätter sig kring ögonen, ögonlocken blir tunga och vill bara falla ner. Uppe på hjässan övergår molandet i en diffus värk, som om någon konstant drog mig i håret – men så lätt att jag inte riktigt vet vad som pågår. Sedan smälter värken ner över pannan och ansiktet likt en hjälm av fetvadd. Då stumnar verkligheten. Den rör sig utanför mig, men rör mig inte längre inuti och det blir allt svårare att le. Jag är som ett apatiskt lejon i en alldeles för trång bur – väggarna har kommit så nära inpå att det inte längre är någon mening med att röra sig. Nu vet jag att det inte är influensan.

Dag tre. Utanför hjälmen av vadd tjocknar luften, bäddar in mig i trögflytande gråhet. Verkligheten lever och håller på någonstans, men inte här. Den gråa cirkeln är sluten och nu är det ansträngande att andas. Varje rörelse kräver en viljeinsats, även utvidgandet av lungorna. En tröstande kram kanske? Nej, inte nu. Just nu vill kroppen inte komma i kontakt med några ytor – kylskåp, morot, potatisskalare, någons famn. All form av interaktion med världen är obehaglig, som om hela kroppen vore svullen och öm. Ja, precis så, jag är svullen. Jag är ett enda stort myggbett och pannan svullnar ända ner till näsan, fingrarna svullnar ihop med varandra och mitt uppsvällda innanmäte sväljer själen.

Lejon i bur
När buren blivit så trång är det ingen poäng att röra sig

Ja, sådär håller det på ett tag. Lite upp och lite ned. Om det är ett bakslag brukar det gå över på en vecka, men är det ett nytt insjuknande kan det ta ett halvår att få någorlunda fast mark under fötterna. Det jävliga är att jag inte kan känna skillnaden.

Summa summarum – jag tycker faktiskt min fenomenologiska studie blev rätt intressant. När jag försökte beskriva känslan, så nära den jag bara kunde komma, blev det plötsligt tydligt hur mycket alltihop handlar om kroppen. Psykologi, tänker man, det handlar ju om känslor eller tankar. Det handlar om saker i ens liv som är jobbiga. Saker man behöver prata om och reda ut. Nej, det gör det inte, inte inifrån. Det är inte känslor jag har, det är sinnesförnimmelser. Jag vet inte om Heidegger skulle ha varit nöjd med mitt resultat, men för mig är det faktiskt en upptäckt: depressionen bor i mina sinnesorgan. Precis som influensan.

I nästa inlägg: blödarsjukan.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Jag är nog bara lat

Ställer in yoghurten i kylskåpet, lägger undan knäckebrödet och inser att jag faktiskt orkar sätta tallriken i diskmaskinen också. OCH diska undan stekpannan från gårdagens pannkaksmiddag. Borstar tänderna, sätter på mig kläder – och sminkar mig dagen till ära. Om ett par timmar ska jag till Stadsmissionen för att prata volontärarbete. Känner mig märkligt pigg.

Tar ett par timmar i soffan för säkerhets skull. Klappar katten. Spelar Sims. Sedan bussen till stan. Arbetsträning var det jag hade tänkt mig, men då måste man börja på 25 % och läkaren säger max 1-2 timmars arbete i veckan till att börja med. Pinsamt lite, men hon är luttrad efter alla mina bakslag. Därför ska det bli volontärarbete på Stadsmissionen. Hemlösa, våldsutsatta kvinnor, EU-migranter, ensamkommande flyktingbarn – allt känns viktigt och spännande. Långt från det abstrakta forskningsältandet vid datorn. Jag har redan provat på att packa matvaror i lådor, men det gick inte så bra. Kollegan pratade sönder mig och jag låg platt ett par dagar efteråt.

Nu får jag träffa chefen på bygget och hoppas på något lite mindre socialt uppdrag. Typ jag och en dator. Vi sitter på hennes lilla kontor med var sin kopp te och pratar i ett par timmar. Jag blir genast engagerad. Ser möjligheter och utmaningar. Får idéer. Här skulle mina förmågor och talanger kunna tas i bruk på ett meningsfullt sätt. Jag kanske faktiskt kan få göra lite nytta.

Jag har känt det många gånger i livet, att jag längtat till en plats där jag kan komma till användning. Inte utifrån att jag känt mig misslyckad utan snarare tvärtom – för att jag vet att jag har så mycket att ge. Om jag hamnade på rätt plats kanske jag kunde få vara med och bidra till en bättre värld, istället för att bara jobba på mitt akademiska CV.

Jag har upplevt det vid ett tillfälle, att mina förmågor kom till nytta. Då var jag i nedre tjugoårsåldern och hade tankar på att bli präst. Jag gjorde praktik i den lilla skånska hålan Stora Köpinge. Det var fantastiskt. Jag tänkte, skrev, skapade musik och gudstjänster. Och allting fick omedelbart en funktion i verkligheten. Hos syföreningen, killarna på fängelset, den glesa skaran gudstjänstbesökare och skoleleverna. Bara att lära konfirmandungdomarna några gospellåtar kändes som en välgärning. Just det var i och för sig ett ganska tacksamt uppdrag eftersom kantorn knappt kunde hålla takten till psalmerna…

En alldeles strålande präst hade jag blivit, det är jag övertygad om. Dessvärre tappade jag tron. Först på kyrkan, och så småningom rann liksom hela andligheten ut i sanden. Men jag hann uppleva känslan av komma till användning. I verkliga livet.

Nu sitter jag där på Stadsmissionen och känner hur lusten och idéerna rinner till. Jag vill, å vad jag vill. Kanske att i alla fall lite på sikt? Som en början kommer vi överens om att jag ska ta tag i en ansökan om medel från en obskyr kyrklig fond. En timme i veckan med deadline i april, det låter rimligt. Och att skriva ansökningar är trots allt något jag lärt mig där jag suttit på akademikerkammaren.

På väg till bussen hem värmer solen mina kinder och ljusreflexerna från snön skuttar mot mig som glada dagisbarn. Jag känner mig full av liv. Kan inte riktigt hålla mig still när bussen dröjer, går runt kring hållplatsen med huvudet brusigt av lust. Kanske ska jag promenera hem? Det vore så skönt. Och nyttigt. Nej, jag ska inte ta i, det brukar inte bli bra. Storasystern inom mig säger ifrån. Ta det lugnt.

Ja ja. Jag tar det lugnt.

Bussen kommer och jag sätter mig där jag brukar, längst bak där det finns fyra säten mitt emot varandra. Där får man luft. Att sitta och att tänka.

Egentligen är jag nog bara lat. Jag inser det nu. Ligga och spela dataspel hela dagarna, så pinsamt, jag är ju inte alls särskilt sjuk! Jag borde nog kunna börja jobba på en gång. Varför är jag inte på jobbet redan? Hur kan man gå och inbilla sig något i flera år, tro att man är fullständigt kraftlös, när det faktiskt bara är att tänka på rätt sätt. Tänka positivt! Släppa fram det friska i sig! Det finns ju där hela tiden, det känner jag nu.

Jag tänker: om man just legat i influensa i flera veckor har man knappast kondition att åka vasaloppet, och det bevisar ju saken – om jag verkligen hade varit sjuk, hur skulle jag då kunna känna mig så pigg som jag gör nu? Klar i huvudet, glad och med stuns i benen. Marken stadig under fötterna.

Storasyster säger: Maria, såhär tänker du varenda gång du blir lite piggare. Du får för dig att allt elände du gått igenom bara varit en släng av lättja. Och hur brukar det bli sedan? Just det. Sedan kommer bakslaget och du får ta tillbaks alltihop igen.

Maria: Visst ja. Jo, det har ju varit så förut, jag vet det. Men det känns verkligen inte som att det är ett gungfly, inte den här gången. Jag tror faktiskt jag hittat nyckeln nu. På riktigt. Rätt inställning, du vet. Man måste ta livet på rätt sätt. Räta på ryggen och se dagen i ögonen. Vilja vara frisk och stark! Om man bara litar på livet kommer golvet att bära, det är det jag inte har fattat!

Storasyster: Det är inte så enkelt. Du vet att det inte är så enkelt.

Maria: Jo. För man kan låta bli att göra det krångligt! Det är ett val!

Jag kommer hem och hänger av mig. Ringer brorsan. Sam-Staffan. Säger att jag mår bra och tror att jag simulerat alla år. Han bara skrattar, och jag inser att jag nog sagt sådär några gånger tidigare. Och att han skrattat då också. Lillebror Staffan är kompis med Storasyster. Jag skrattar också, för det är trots allt skönt att han inte tror jag är lat.

Jag vill inte vara en lat människa. Vill inte att kollegorna ska tro att jag bara maskar. För det hade de säkert tänkt om de träffat mig på stan idag, när jag var full av idéer och hade snöglitter i ögonen. Jag hade själv tänkt så om jag varit i deras kläder. Att min sjukskrivna kollega säkert skulle må bättre om hon inte gick hemma och drog månad ut och månad in. Hon borde säkert kunna komma tillbaks, bara hon inte ställde så orimliga krav på sig. Bara hon lärde sig säga nej. Bara hon inte var så hemmakär. Så glad i soffan. Lat. För man måste ta tag i sig själv. Gå i terapi, träna karate, meditera och bli vegan. Inte bara ge upp.

082
En förrädiskt bräcklig hinna täcker mörkervattnet

Dagen puttrar vidare. Jag tycker jag håller mig i schack. Mår ganska bra (får man ha det bra när man är sjukskriven, får man njuta när man latar sig?). Jag spelar Sims, tar en promenad, pratar i telefon, spelar Sims. Skriver lite, spelar piano, planerar körresa, spelar Sims, skriver föredrag. Allt i lugn och fin takt. Det känns bra. Lugnt och bra.

Dagen efter kommer bakslaget. Som ett litet trevligt brev från posten (förstår inte varför Post Nord aldrig kan tappa bort just det brevet…). Jag blir trött trött trött. In i väggen trött. Ner på golvet trött. Storasyster hade rätt. Jag har inte simulerat. Jag är inte lat. En märklig tillfredsställelse infinner sig mitt i eländet. Jag är inte lat.

Den här gången går bakslaget inte över. Inte efter en dag, inte efter två eller tre. Det är ett sluttande plan. Jag glider ner i ångestdimman. I dimman är ångesten inte akut, men den pågår hela tiden. Som en dov påtaglighet, ett äckel. Som en silverfisk i svalget. Termiter under huden.

Det går en dag till. Silverfisken har förökat sig och termiterna byggt bo. Och det stadiga golvet har öppnat sig. För det var ju inget golv, det var en is. En förrädiskt bräcklig hinna över mörkervattnet. Jag störtar ner och uppslukas av det iskalla stilleståndet. Dagsljuset faller fortfarande ner genom vakens öga, som ett vittne om liv. Men när malströmmen tar mig försvinner det längre och längre bort. Mörkervattnet tar plats i mina muskler och inälvor. Jag förfryser. Jag kommer inte upp.

Om du bara vill vara frisk? Om du bara litar på livet? Om du bara börjar med yoga och psykoanalys? Nej. Här existerar ingen vilja eller tillit. Om vattnet var ett rum och ljuset en lampa så vet jag inte vem som släckte, och efter alla år har jag fortfarande inte hittat någon strömbrytare.

Det finns ingen plats jag hellre vill undkomma än denna. Det finns ingen sjukdomsvinst i världen som skulle hålla mig kvar just här.

Kunde jag vilja mig frisk, tänka mig frisk, lita mig frisk hade jag gjort det för länge sedan. Jag har försökt, och Det Spelar Ingen Som Helst Jävla Roll. Dammluckorna är trasiga och när mörkervattnet forsar in är jag chanslös. Hittar du skruven, bjälken, gångjärnet eller låset som lagar luckan ska jag kyssa dina fötter och betala dina studieskulder.

Det är eftermiddag, fyra dagar efter mötet på Stadsmissionen. Jag ligger kvar i mitt icke-land under isen och börjar längta efter elchocker. Men jag vill inte in igen, vill inte inläggning, vill inte tappa friskheten jag återfunnit. Så jag härdar ut en dag, och en dag till. Sam-Staffan stöttar på telefon och boendestödjarna ser till att det kommer lite mat på bordet.

Så lättar det lite. Jag får syn på ljuskäglan från vaken, ser öppningen. Något flämtar till i mig, är det liv? Jag flyter långsamt närmare. Ålar mig på något vis upp. Jag tar några skälvande steg på isen, livrädd att den ska brista en gång till. Benen skakar men bär mig till land. Kan inte tro att det är sant. Är jag redan på stranden? Jag sjunker ihop mot en tallstam och blundar mot solen. Inget glitter studsar mot mig, men jag känner att jag lever, och att jag kan fortsätta leva. Elchockerna får vänta.

Jag är inte lat. Jag är tacksam.

 


Sjukdomsvinst är ett psykologiskt begrepp som innebär att en person kan vinna saker genom att vara sjuk, och därför bli ovillig till att tillfriskna. Det handlar då oftast om att man vinner sympati och uppmärksamhet från andra och att man slipper ta ansvar. Till exempel när man ligger i sängen en dag till, trots att febern gått ner, får honungsmjölk på sängkanten och låter sin partner sköta matlagning och nattning.

Eller när man ligger och spelar Sims hela dagarna fast man egentligen kan gå till jobbet och göra lite nytta.