Psykfallets julevangelium

När jag var tjugo var jag stenallvarlig nästan jämt. Om jag inte asgarvade. På morgonen när kollegan hälsade med ett ”hej hur mår du” svarade jag, utan att tveka, ”hej jag har dödsångest”. Jag var ung och hudlös och allt gick rakt in. Det var ständiga känslostormar: ångest, kreativitetsmani, självmordstankar, förälskelser, självförakt, hänryckning. Lite borderline skulle man kunna säga. Jag såg mina känslor som Sanningen och agerade därefter. Men med ett inre kaos är det kanske inte så konstigt om man blir något av en känslofascist: ”Jag känner att du är arg på mig”, ”Men jag är inte arg”, ”Jo, det är du, jag känner det”. Vissa människor hade ju inte kommit så långt i sin utveckling, och då var jag förstås tvungen att bistå med upplysning…

Det här var på den tiden då man pratade om ”sitt inre barn” i terapisoffan (idag pratar man om vad man ska göra när ens barn kräks). Det inre barnet var ett bildspråk jag tog till mig, det klingade rätt. Det var den lilla Maria som gav sig till känna i mardrömmarna och under ångestnätterna. Den lilla Maria var värnlös och utlämnad till en stor och farlig värld och det var min uppgift att skydda henne och föra hennes talan. Hur nu det skulle gå till.

1990 var ett slags mellanår. Bakom mig låg bäst-i-skolan-studenten och pianostudierna vid musikfolkhögskolan för underbarn (haha). Nu hade jag börjat på journalisthögskolan, mest för att det krävdes 5.0 för att komma in. The Sky Is The Limit, hej och hå. Men precis som musikfolkhögskolan ätit upp min kreativitet släckte journalisthögskolan min självsäkerhet och upptäcktslusta. Mina coola medstudenter pratade om var man fick bästa kaffet i Buenos Aires, hur de tillbringade semestern med sin guru i Kerala och var Robert Aschberg handlade strumpor (han var väldigt inne just då). Jag satt prydligt och antecknade. Vet inte om jag försökte klassa in i gänget med min katastrofala resa till Kamerun, men jag kände mig i vilket fall som helst exceptionellt patetisk.

Till sist gav jag upp. Och släppte allt som på något sätt kunde relateras till begåvning, prestation och betyg. Jag dränkte mina bisarra föreställningar om att vara utvald och drog till Rättviks stiftsgård. Diskade, städade, krattade löv. Och sjöng i stiftsgårdens kapell.

Till julen kokade mina ångestnätter ner till en liten sång, en sån där som bara dyker upp, klappad och klar i huvudet. Den var inte särskilt bra och jag tror jag bara framförde den en gång, men refrängen har stannat kvar i mig:

Så mörk var världen och tiden så kall
Men ingenting finns som kan besegra den kraft som är minst

Jag var rätt kyrklig på den tiden, och just den julen grep mig den kristna julsagan på ett särskilt sätt. Jag drabbades av paradoxen, att den skrynkliga lilla bebisen i fodertråget var alltings skapare. Att den nakna kroppen som sprattlade i höet var den allsmäktige. Jag älskar fortfarande bilden. Det ofattbart stora i det minsta lilla.

Av någon anledning kommer jag att tänka på ett av Staffan Westerbergs ljuvliga barnprogram (jo, jag tillhör en av de otraumatiserade) där han sitter ”i en ask, i en ask, i en ask” och håller i ännu en ask där ”herr Ingenting” bor. Och i mörkret som omger den största asken, den som Staffan Westerberg bebor, där sitter Världen Utanför och spelar vemodigt på sin cello. Fantastiskt och obegripligt underbart för det lilla barnet Maria.

Fantastiskheten med Jesusbarnet är förstås att guden väljer att göra sig liten och skyddslös. Det finns ju ingen anledning för en allsmäktig varelse att göra sig sårbar, men i Jesussagan drivs guden av sin kärlek till människan. Hen avsäger sig sin makt för att komma människan så nära som det bara är möjligt. Som fjunig bebishud mot förälderns kind. Bilden av gudbebisen hjälpte mig då, när jag var tjugo och försökte värma mitt inre lilla barn. Att guden kanske också fanns där med mig, och ville värma.

Bilden är stark för mig också nu, när jag inte längre är så värst kristen. Jag förstod först inte min text. Det där att inget kan besegra den minsta. Men orden kändes betydelsefulla. Och tröstande. Så småningom insåg jag att de fångade den känsla av makt jag paradoxalt nog kunde uppleva i mina jobbigaste stunder. Och som jag fortfarande behöver påminna mig om. Makten i det ömkligaste.

Såhär. Den starka, duktiga och lyckade Maria har en mycket högre försvarsbudget än den svaga och misslyckade. När jag nybantad reser på forskningskonferens, snaggad och med snajdig dräkt (= Maria 1997), då måste jag passa mig. Så att jag inte spiller, fumlar, stammar, ramlar och glömmer hur man pratar vetenskapsengelska. Jag måste finta finforskarnas frågor så de inte avslöjar mina kunskapsluckor och inser att jag bara är på låtsas. Och när jag kommer hem till släktmiddagen måste jag vara sådär glad och smart som mina förfäder och kusinbarnsbryllingar känner mig: ”Tänk vad kreativ du är, med kulturkrog och måleri och spelningar och allt!”, ska de säga, ”oh och ah och jättebra”.

Och det är klart jag är. Kreativ och smart och snäll och så. Och glad. Absolut. Men att hålla sig kvar på toppen kräver exercis och skicklig kamouflering. Sprickor i väggarna och golv som glappar – varsågod och dölj! Osäkerhet och mindervärdeskänsla – ladda kanonerna med fyndiga repliker! Och om ditt orkeskapital inte räcker är det bara att revidera försvarsbudgeten och och konsumera lite mer. K-pistar och spikpistoler och spackel.

Men när allting krackelerar. När du är besegrad och det är uppenbart att du faktiskt är ett skämt. När kulturkrogen stängt, familjen havererat och yrkeslivet kapsejsat. Då är du oövervinnerlig, för ingen kan fälla den som redan ligger platt på marken. Där och då, på bottnen, i mörkret, i den usla bädden av halm och strå, visar sig din verkliga makt. Där är du starkare än alla dem som lyckade och leende dunkar varandra i ryggen nånstans i soldiset ovanför dig. Du sitter på trumfen för, precis som den kaosiga borderlineflickan Maria, har du omfamnat de skuggsidor som de lyckade gör allt för att undvika. Du har ingenting att försvara, och därför har du redan vunnit.

När jag precis kommit fram till Rättvik efter journalistfloppen gick jag ut på en pir nedanför kyrkan. Det var fortfarande lite rostfärger i träden, annars var allt höstgrått. En fuktig kyla hängde i luften och Siljan var oåtkomlig och färgad som stål. I plånboken låg de sista slantarna av mitt sista studiemedel. Jag drog fram sedlarna och släppte dem, en efter en, i vattnet. Såg dem guppa bort, blötas upp och sjunka ner och försvinna. Det fanns inget kvar att ta ifrån mig. Jag var sårbar men obetvinglig som vattenytan framför mig. Stark och rädd, och redo att möta det där inre barnet. Den skrynkliga lilla gudabebisen.


Vill du få mina blogginlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också gå med i bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Katter kan väl också få vara Jesusbarn ibland

Psykfall i familjen

Den här texten är speciell. Första delen är min text, mammaperspektivet. Sedan kan jag stolt presentera en del som min dotter skrivit, om att vara dotter till ett psykfall. God läsning!

Psykfall och mamma

Två saker drabbar mig när jag känner att mörkervattnet börjar skvalpa in över fötterna igen. Det första är skräck. Det andra är skuld.

Skräcken är kanske lätt att förstå. Att känna hur mörkret plötsligt, som från ingenstans, tornar upp sig och pressar sig mot mig som ett kadaver, stort som världen själv. När verkligheten inte är jobbig eller svår längre, utan outhärdlig. När livet känns så meningslöst att det bokstavligt talat värker.

Just det – det var en ny, skojig metafor jag kom att tänka på häromdagen: tandvärk. När man har riktigt rejäl tandvärk är det svårt att tänka på så mycket annat. Eller migrän. Det spelar ingen roll att tarmarna fungerar, lönen trillar in på kontot eller att solen skiner – så länge tandvärken är riktigt plågsam kan du inte ens prata utan att tänka på den. Depressionen är som en sjuhelvetes jävla tandvärk, bara det att det som värker varken är tänderna eller käken, det är själva levandet. Finnas-till-andet.

Nog om detta. Jag hade inte tänkt plåga er med deprimerande metaforer den här gången (haha). Nej, jag tänkte säga något om den andra saken som slår mig när mörkervattnet kryper inpå. Skulden. Den är kanske också lätt att begripa om man tänker efter. Jag bär naturligtvis inte någon skuld för att jag är sjuk. Det finns inte en cell i hela min kropp som vill bli sjuk igen, det är det absolut sista jag vill ska hända. Jag bär inte någon skuld. Jag vet det.

Men jag är inte bara ett psykfall, jag är också en mamma. Och jag tar tillbaks – det absolut sista jag vill, är att mitt barn ska fara illa. Vilket är precis vad hon gör.

Jag är ett tveeggat svärd i hennes liv. Hon får inte ha mig, och hon blir inte av med mig. Tänk dig själv – du är tonåring och väntar otåligt på att det ska komma en vuxensanerad fredagskväll. Det är bara det att din mamma hasar omkring hemma i sina skitiga mjukisbyxor hela tiden. Så plötsligt är du av med henne, men då får du snällt packa ihop och flytta till din extramamma. Tonåringar vill ha föräldrafritt – men ett par kvällar i månaden räcker. Inte flera månader på rad.

Jag har skrivit en hel del om skam, men den här skammen är nog den värsta. Det är inte ”skämmigt” eller ”pinsamt” att inte kunna ta hand om sitt barn, det är ungefär det värsta du kan göra. Det är den största skammen. Den största skulden. Att göra sitt barn illa.

Du gör vad som helst för att undvika det. Tvingas du trots allt göra det kan smärtan inte bli värre, skulden inte tyngre. Du vill inte överge ditt barn för att själv överleva. Bara att sätta på dig syrgasmasken först, innan du sätter den på ditt barn (så som instruktionerna på flyget säger), känns fel. Föräldraskulden skulle vara det ultimata redskapet för en flagellant. Slå den över ryggen i rapp efter rapp och gör Cersei sällskap ner längs the walk of atonement. Shame, shame, shame…

Varje gång jag rasat har det varit min skräck, att jag måste överge mitt barn. Varje gång jag blivit inlagd min förtvivlan. Min hjärtvärk och själsplåga. Så fort jag fått en plastöverdragen madrass att kalla min har sorgen överväldigat mig. Jag övergett henne igen! Min älskade vackraste dotter i världen. Nu måste hon ta sig till psyket efter skolan för att hälsa på sin galna mamma. Mamman som borde steka pannkakor åt henne, läsa läxor med henne och vara den allmänt pinsamma företeelse som tonårsmammor har till uppgift att vara. Min käraste finaste unge har jag fått skjuta från mig. Måste klara sig utan mig. Måste själv tro på att livet är gott. Att det är värt att levas.

Det kan inte vara annat än det yttersta sveket en mamma kan utsätta sitt barn för.

Alla föräldrar lider till och från av känslan av tillkortakommande. För att man inte hinner, orkar, har råd eller förmåga att ge det som man vill ge sitt barn. Det är alltid jobbigt att känna så. Man säger att det som inte dödar det härdar och det tycker jag är att ta i. Men man kanske kan säga att det som inte skadar härdar. Det skadar inte att behöva vänta, att inte alltid få som man vill, att mamma inte alltid finns till hands. Sådant härdar. Men det finns saker som barn inte skulle behöva gå igenom. Att mammor blir psykfall till exempel. Eller att pappor sviker. Det skadar.

Min psykiska ohälsa har gjort livet mycket svårare för min dotter än för de flesta av hennes kompisar. Jag erkänner – det är mitt fel. Jag är skyldig.

Den känslan kommer jag aldrig bli av med. Trots att jag vet alla de andra sakerna också:

  • Att ingen kan rå för sin sjukdom
  • Att väldigt många barn lever med svårigheter i sin familj
  • Att väldigt många barn som har det svårt blir starka och kreativa människor med meningsfulla liv

Och jag vet också att just min dotter, mitt underbara älskade trollbarn, är en hjältinna med sociala, och mentala begåvningar som bär henne genom de perioder då hennes mamma inte kan göra det.

Och om jag tar ordentligt med sats kan jag också säga: jag är en bra mamma.

De allra flesta dagarna, månaderna och åren av min dotters liv har jag varit frisk och fungerande, och då har jag varit en väldigt bra mamma. Hon kan inte hysa några som helst tvivel på att jag älskar henne. Och genom alla lekar vi lekt och allt prat vi pratat; genom gråt, tröstande, oro, stöttande, skratt och tokigheter har jag rustat henne att klara sig igenom de svåraste stunderna. Det har jag faktiskt gjort, och det är jag stolt över.

Dessutom vet jag att hon vet att till och med när jag ligger på psyket så är jag hennes mamma. Tveklöst. Vi kan fortfarande skoja och kramas och prata om jobbigheter. Utom måndag, onsdag, fredag mellan nio och tio, för då ligger jag med elektroder i huvudet och får elchocker. Men när jag kommer upp på avdelningen igen, kladdig i håret och en smula förvirrad. Då är jag mamma igen. Alltid.

När jag läser igenom det här inser jag att skam egentligen inte är rätt ord. Det är så jagcentrerat. Instinkten att skydda sitt barn har ingenting att göra med att undvika en nesa, den är mycket större än så. När det gäller ensamhet och vardagstaffel, som jag skrivit om tidigare, blir skammen mindre när vi delar den. Det blir mindre pinsamt att prata om sin ensamhet när vi vet att andra också känner sig ensamma. Men barnet är lika sviket oavsett om jag pratar om det eller inte.

Jag tror fortfarande på delandet. Allting, det är min filosofi om ni inte har märkt det, blir lättare att uthärda och förstå om vi kan dela det. Och jag tror också våra barn mår bra av att vi är ärliga med våra misslyckanden: ”Jag förstår att det är jättejobbigt för dig att jag mår så dåligt…”, ”Jag ser att du blir jätteledsen nu när jag måste till sjukhuset igen, och det är inte så konstigt…”, ja ni fattar. Att se smärtan i våra barns ögon gör den inte mindre, men vår bekräftelse gör den verklig i en värld där allting skakar. Och om vi vågar se smärtan vårt tillstånd skapar hos barnet blir vi bättre rustade att möta deras behov. Att säga de ord som behöver sägas.

Oavsett vad är du hos mig. Jag älskar dig. Alltid.

 


Dotter till ett psykfall

Av Tildelo

Min mamma är bäst. Det har jag tyckt sedan jag föddes (det är jag säker på), och jag har inte för en sekund förlorat den känslan. Även när hon har lite ångest, eller när hon inte kan ta sig upp ur sängen. Och hon är fortfarande bäst när hon är på botten och måste bli inlagd.

Första gången hon blev inlagd var jag tretton år. Mamma ringde och försökte förklara att hon skulle få elchocker, på det mest pedagogiska sätt hon kunde – vilket kanske inte var det lättaste… Efter mycket förvirring och ångest kunde jag ändå acceptera det. Hon har blivit inlagd två gånger till efter det, och det har varit lika jobbigt varje gång.

Att tänka på att mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och att det inte fanns något att göra åt det, det skrämde mig. Det var lite lättare då jag träffade henne på ett café, eller när jag hälsade på henne på sjukhuset, för då märkte jag att det ju fortfarande var min mamma.

2014-06-26 14.21.32
Mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och det fanns inte något att göra åt det

Fast ibland var hon inte det heller. Elchocker har en viss biverkning som gör att mammor inte riktigt blir sig själva.

Jag kommer ihåg en gång när hon var hemma på permission. Hon satt så stelt och konstigt i soffan och pratade snällt och artigt med mig som om jag var en gäst och inte hennes dotter. Det skrämde mig nästan mer än allt. Att mamma inte riktigt var mamma längre. Jag fick en ångestattack och då visade det sig att mamma glömt bort vad ångestattacker var också. Hon som alltid brukar lugna mig. Men min förvirrade mamma gjorde sitt bästa. Vi borstade tänderna och jag gick och lade mig. Mamma lade sig bredvid. Hon fattade i alla fall att hon skulle hålla om mig, och det gjorde mig lugn till sist.

Som tur var försvann det där snälla och artiga ganska snart och hon blev sitt galna själv igen…

När mamma inte är inlagd går det lite upp och ner. Ibland när jag kommer hem har hon duschat och sminkat sig, skrivit, spelat piano, gått en lång promenad, lagat mat, städat och gjort några ärenden på stan. Ibland har hon legat i soffan hela dagen med smutsiga mjukisbyxor och otvättat hår. Självklart med datorn i knät och i full gång med ett nytt husprojekt på sims.

Men jag kan inte bry mig mindre, för det bästa är att hon inte ligger i det där gråa, kantiga rummet. Att hon är här hos mig.

 


Flagellanter kallades de munkar som trodde att de kunde få syndernas förlåtelse genom att slå och piska sig själva.

Cercei är drottningen i Game of Thrones (bok och TV-serie) som fick gå naken genom staden för att sona sina synder medan härolden taktfast skanderade: ”Shame, shame, shame”.