DÖDEN


Coronavirus cases: 12 540
Recovered: 550
Deaths: 1 333

Statistics for Sweden, last updated April 16

Jo döden alltså. En fortsättning på tidigare inlägg (inklusive eventuella upprepningar). Hade det inte varit så olämpligt hade jag sagt att döden var rolig. Nej det är inte roligt att sörja, det är inte roligt att förlora någon man älskar och det finns ingenting lustigt med en död människokropp. Men själva döden. Fenomenet. Det är ju den förnämsta osäkerheten av alla osäkerheter. Vi vet inte när den ska inträffa och inte hur.  Vi vet inte hur det känns att dö eller vad som eventuellt händer när vi gjort det. Det är ju alldeles underbart osäkert! Och det är just därför jag är så lugn, som sagt. Just nu i alla fall. För jag vet att jag inte kan göra någonting åt den. Det är bara att slappna av och hänga med. Förr eller senare kommer du ligga där, som en bortglömd sko i sanden.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20190420_112130-e1586689198205.jpg

(Detta säger jag helt respektlöst och utan någon som helst närkontakt med min egen död. Jag ligger inte på dödsbädden och sitter inte vid någon annans. Jag vakar inte utanför någon intensivvårdsplats iförd steriliserad dykardräkt. Den dag jag erbjuds tillträde till dödens intima krets kommer helt andra mekanismer ta över, naturligtvis, och jag kommer kanske rysa inför dessa mina vanvördiga rader. Men fram till dess finns det ju ingen anledning till oro. Jag kan helt enkelt chilla. Och vara lite burdus.)

Döden är också den mest demokratiska tilldragelsen livet har att erbjuda, och det tycker jag om. Vi åker alla dit. Trump och tant Vera och alla andra. Alla dör precis lika mycket, ingen kan göra det bättre, vackrare eller mer framgångsrikt än nån annan. Och ingen kan låta bli att göra det. Det är rätt uppfriskande att tänka på i dessa sjuka tider.

Döden är dessutom ett av de stora Existentiella Eventen, mer omgärdad av riter och föreställningar än något annat. Vilket får en gammal avdankad religionspsykolog att gnugga händerna i förtjusning. Det som är särskilt spännande med döden är att ritualen är så oerhört konkret. Föda barn är ju också extremt konkret, det vet den som varit med, men om man vill döpa sitt barn sker ju inte det förrän en bra bit efter det att den nya människan krystats ut. Dopet hjälper inte till ett dugg vid själva utkrystandet. Och det går hur bra som helst att flytta ihop och skaffa barn och bli glada och långlivade partners utan att gifta sig. Men begrava våra döda, det måste vi göra.

Döden innebär nämligen att en helt ny entitet har skapats: ett lik. Du har inte längre att göra med en människa utan en kvarleva. Ja, rent konkret ett stycke kött som, om inga insatser görs, ganska snabbt kommer ruttna. På nåt sätt måste vi ta hand om det. Och just det älskar jag med döden som existentiell milstolpe (jo, jag vet att jag är pervers) – att avlägsnandet av den döda från de levande är ett universellt och tvingande behov. Döden kräver en fysiskt hanterande, och hur man än löser detta hanterande blir det också en symbolisk handling. Det går inte att undvika.

Gräv ner kroppen, bränn upp den, kasta den i en flod, elda upp den på ett bål eller lägg upp den på ett torn så att gamarna kan äta upp den (zoroastrernas preferens). Jord, vatten, eld eller luft – det spelar ingen roll. Vad du än tar dig för med en död människa så blir det symboliskt.

Av jord är du kommen, Jord ska du åter bli
God, full of mercy, who dwells in the heights, provide a sure rest upon the Divine Presence’s wings

O Allah, ease upon him his matters, and make light for him whatever comes hereafter
Om is that Brahman, Om is that Air, Om is that primeval cause that existed before creation

Ingen, som inte är mördare, skulle få för sig att avrunda ett människoliv med källsortering och desinfektion. Jo, vi måste städa undan, var sak på sin plats och inga lik i garderoben – men själva undanstädandet är vår ritual. Vi gör oss av med liket – och på samma gång trevar vi efter nån slags mening i den yttersta, kosmiska osäkerheten. En unik tilldragelse då till och med profana Netflix-anhängare ställs öga mot öga med den sakrala dimensionen.

Mer om döden i P1-programmet Människor och tro där jag medverkade den 14 mars.
Och begravningsbönerna ovan är hämtade från kristen, judisk, muslimsk och hinduistisk tradition.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Kom och dansa på min kista!

Ibland känner jag att jag kanske borde nyansera mig lite mer. Allt jag skriver om är ju sant, och min ambition är att berätta så naket och rått jag kan. Ingen förskönande julgransbelysning. Sanningen ska ju göra oss fria! (Vem var det som sade det nu igen, måste googla – jaha, det var visst Jesus, ja jag kanske är lite religiös i alla fall…)

Men en del av sanningen är att mitt liv också är ganska bra. Jag har bara haft några kortare depressiva skov det senaste året, jag har en fantastisk familj, älskar vintern och ser fram emot våren. Eftersom mitt ekorrhjul är avställt kan jag ohämmat hänge mig åt blogg- och romanskrivande och förlora mig i Beethoven vid elpianot. Så långt orken räcker. Livet är på många sätt rätt bra.

Och jag är inte ensam. Jag var så lyckligt lottad att jag hade en väldigt stor umgängeskrets när jag började bli sjuk så jag hade liksom att ta av. Jag är fortfarande begåvad med en skara trogna, nära vänner att leka och gråta med. Och många fler som det är lätt att återknyta till när orken återvänder. Jag är inte ensam.

Det som fått mig att reflektera kring ensamheten är just det som händer när jag blir riktigt dålig. Känslan av att det glesar ut. Att folk jag trodde skulle finnas inte fanns. Att det blev så väldigt tyst just då jag som mest behövde någon hos mig. Att det ska vara så svårt att hitta tillbaks igen när man piggat på sig. Och jag vet ju att jag delar upplevelsen med många. Därför undrar jag varför. Varför blir det på det viset?

Ni kommer ihåg messet jag skickade när jag just blivit inlagd (i mitt förra inlägg), där jag skrev att jag ville ha kontakt men inte fick det. Jo, några svarade. Dalkullan (hon med trosorna) svarade. Och sedan skickade hon ett mess varje dag i tre månader – tills jag blev utskriven från psyket. Väldigt korta mess. Något om hennes dag, om vädret, en fråga om hur jag hade det. Ofta bara lite hjärtan och smiley-gubbar. Ibland orkade jag inte med alla smiley-gubbar som plingade in, ibland läste jag inte vad hon skrivit och oftast svarade jag nog inte heller. Men messen fortsatte komma.

Jag vet inte om ni kan fatta hur mycket de betydde. Jag visste att dalkullan tänkte på mig – varje dag. Hon var med mig. När jag kom upphasande till avdelningen från elbehandlingen (ECT) med skötaren Tommys arm som stöd. När jag fått i mig åtta köttbullar och tre incesthistorier till middag. När jag legat i sängen och spelat tetris hela dagen. Pling! Så kom det fyra rosa hjärtan, en glad och en blinkande smiley. Pling! Tre rosor och en sol. Pling! ”Tänker på dig”. Ja det gjorde hon. Tänkte på mig.

Hur mycket tid och möda tror ni det tog för dalkullan att skicka de där messen? Tjugo sekunder per dag? Tänk om alla som skickar mig födelsedagsgrattisar på Facebook skickat mig ett mess var under hösten – en messbehandling som kanske kunnat bespara mig flera elbehandlingar, haha!

Jag har börjat fantisera om att ordna min egen begravning. Alltså att jag skulle leva på min begravning, hålla den innan jag dör. För till begravningar kommer folk, no matter what. Du kan ha drabbats av halsböld, datahaveri eller identitetskris – begravningar går man på. Det kommer ingen andra chans.

Tänk att få vara med om den uppslutningen när man lever! Alla kända ansikten från olika epoker, förtätningen i rummet, det helhjärtade engagemanget. Allt det där vill jag ha. Tårarna kan vi skippa (i synnerhet om jag lever), däremot vill jag ha en brassorkester. Sådan där New Oreleansk begravningsjazz. Upbeat. Med visselpipor och flaggor och parasoll. Och så ska folk dansa på min kista. En sådan begravning önskar jag, och helst vill jag ha den nu.

marching brass band
Yey, jag är inte död! Kom och dansa på min kista!

Skämt åsido. Dags att ta itu med frågorna från förra inlägget. Rädslorna. Normotikernas fobier – sett från psykfallets perspektiv. Vi kan väl börja med rädslan för att lägga sig i, visitofobin. Att man inte vill störa. Inte råka ringa vid fel tidpunkt. Då undrar jag såhär: vilket är värst – att bli störd eller att vara den som stör? Vems känslor är det vi skonar när vi låter bli att ringa?

Tänk dig att du råkar ringa en kompis som just satt sig till bords för en högtidlig födelsedagsmiddag – ett ganska olämpligt tillfälle för ett telefonsamtal. Kompisen säger att det inte passar just nu och ni lägger på. Hur känns det? Kommer du våga ringa igen dagen därpå?

Förmodligen. Tidpunkten var fel för kompisen, och du känner dig inte avvisad eftersom du förstår omständigheten.

Tänk dig istället att du ringer ditt psykfall. Hen svarar med blek röst, pratar enstavigt och säger att hen inte orkar prata just nu. Hur känns det? Känns det bekvämt att ringa tillbaks?

Förhoppningsvis. Situationen är egentligen identisk: tidpunkten var fel, och det kunde du inte veta. Du störde, och det är inte hela världen. Men det är såklart skillnad. Dels blir du obehaglig till mods när du hör din kompis låta som om hen stod med ena foten i graven, och dels tror jag att du faktiskt känner dig avvisad – du ville ju bara vara snäll och deltagande. Och psykfallet kunde inte prestera den vanliga ritualen av avslutningsfraser. Vilken oftast är mycket längre än vi inser:

— Jag kanske kan ringa igen imorgon om det passar bättre?
— Ja, det blir bra.
— Funkar det?
— Ja, det funkar.
— Jamen då hörs vi!
— Absolut, det gör vi!
— Fint, jättebra!
— Ja, men tack för att du ringde!
— Såklart. Sköt om dig nu!
— Och du också. Och hälsa!
— Ja det gör jag, hälsa du med!
— Absolut. Kram på dig så länge!
— Kramkram!
— Fint, hejdå!
— Hejdå!

Vi slänger aldrig på luren sådär som James Bond och andra hårdkokta deckare. Vi drar ut på avslutandet, talar med lite ljusare (mindre hotfullt) tonfall och härmar varandras fraser för att försäkra varandra om att vi fortfarande är vänligt inställda. Smileysar fungerar förstås likadant. Utan de sociala ritualerna blir vi vilsna, känner oss obekväma, och det är en av de saker vi allra helst vill undvika.

Psykfall klarar inte alltid av att sköta de sociala ritualerna. Det är en handske som passar väldigt illa på den som är ångestsvullen. Därför är det på sätt och vis inte så konstigt att psykfallets kompis drar sig för att ta kontakt – hen anar att de invanda spelreglerna kanske inte längre gäller. Och då kan det bli penibelt. Då kan det börja läcka ut saker emellan psykfallet och kompisen som vanligtvis hålls innanför kostymen. Det blir pinsamt.

Jag kommer plötsligt att tänka på den bisarra reaktionen på me-too-kampanjen: ”nu vågar man ju inte ens krama kvinnor längre!”. Det säger bara en man som plötsligt insett att hans sociala ritualer inte längre accepteras. Han är såklart omskakad. Och vi svarar: ”Nej, om du inte har en aning om när folk vill bli kramade kanske du ska lägga av. Eller också, om du inte är livrädd för att få ett nej – så kan du börja fråga. Det är en välbeprövad metod”.

Fråga kollegan som gråter om hen vill ha en kram, den utmattade kompisen om hen vill få maten lagad, psykfallet om hen vill ha ett besök. Fråga!

Easy peasy.

Jag tror att en vanlig föreställning hos normotiker är att när någon kollapsar så blir hen som en helt annan människa. En som man inte kan prata med på samma sätt. Som man inte kan ställa enkla frågor till. ”För det kan ju bli fel”.

Jag kan naturligtvis inte tala för alla psykfall, men sett från mitt perspektiv är detta en vanföreställning (jo, normalstörda har också vanföreställningar). När jag blir sjuk är jag fortfarande Maria. En Maria som visserligen upplever och behöver andra saker, men fortfarande en Maria. När du har influensa och hög feber är du inte benägen att åka till stormarknaden eller spela sällskapsspel, men du är fortfarande samma du. Jag kan fråga dig: ”Orkar du komma upp och kolla lite på TV?” och du kan svara ”Nej, jag har fortfarande 39,6”.

Sådant kan du också fråga psykfallet. Orkar du med ett besök? Vill du ta en promenad? Får jag berätta om en sak som hände på jobbet idag? Väldigt okonstigt och vanligt. Skillnaden är bara att med 39,6 eller akut depression är kapaciteten drastiskt mindre än vanligt. Vilket också är tämligen okonstigt.

Det är så okonstigt att det faktiskt gäller jämt. Gäller alla. Friska, duktiga människor också. Det är så okonstigt och vanligt att de flesta inte ens tänker på att de gör det: om man är osäker på vad ens kompis orkar, vill, behöver, mäktar med – då frågar man. Och får ett svar. Ibland är svaret ärligt, ibland friserat. Ibland behöver man peppa, ibland stötta. Ibland vet man inte hur man ska göra. Det blir inte alltid rätt, men det blir garanterat svårare om man aldrig vågar fråga. Och ännu mycket sämre om man inte vågar prata alls.

Så gör det.