En rullator i förklädnad

När man har varit sjukskriven ett längre tag dyker en speciell uppmaning upp från vårdapparaten. Man ska aktivera sig. Komma ut lite, träffa folk. Göra något. Och det är klokt. Alla vill ju vara med på något litet hörn i samhället. Bidra. Fast som sjukskriven gäller det att inte bli för aktiv. Eller betydelsefull. I alla fall inte så att det märks.

Min psykiater höjde ett varnande finger när jag var där för några dagar sedan. Hon hade läst artikeln om mig i UNT.

— Tänk på att din handläggare på Försäkringskassan kanske också läser det här, sade hon.

Undertexten var hur tydlig som helst. En patient som aktiverar sig på rätt sätt applåderas, en som gör det fel kan bli av med sin sjukpenning. Det är nämligen så att uppgiften att aktivera sig har ganska snäva gränser.

Innan jul var jag på ett vårdmöte om hur jag skulle aktiveras. Förutom läkare och kuratorn var Susanne med, min handläggare från Försäkringskassan. Eftersom jag bara pallar med ett par timmar schemabundet arbete per vecka är arbetsträning inte aktuellt (lägsta nivån är 25%). Istället fick jag tips om olika dagverksamheter för människor med psykosociala handikapp. Träffpunkter där man snickrar bokstöd, spelar pingis och virkar grytlappar av plastband.

Missförstå mig inte nu. Träffpunkter är jätteviktiga. Saknas det privata måste institutionaliserade skapas. Alla behöver höra till. Alla behöver känna att de hör till. Och för den händige kan stunden vid snickarbänken bli en paus från känslan av misslyckande. En skyddad verkstad i dess mest positiva bemärkelse: ett varmt och vänligt ställe där man kan snickra på sina fågelholkar och sin självkänsla.

Själv har jag snickartummen mitt i handen. Om jag ens har någon snickartumme. Bokstöd är inte min grej. De skulle bli skeva, ojämna och oengagerade. Men träffpunkter är som vuxendagis. Det behöver inte bli snyggt. Det får bli lite precis hur som helst och man får vara med ändå. Bara det är lite lagom meningslöst.

Föreställ dig då hur Försäkringskasse-Susanne slår upp tidningen och ser ett helt uppslag om sin klient. Visserligen handlar intervjun om klientens liv som psykfall, men hur fick journalisten fatt i henne? Klienten måste uppenbarligen vara mycket mer aktiv än hon gett sken av. Var hon inte i radio också för ett tag sedan? Hur kommer det sig att hon knappt klarar av två timmars aktivering i veckan när hon kan ge långa intervjuer? Och en blogg dessutom? Nej här ligger en hund begraven. Sjukskriven för utmattning när hon i själva verket är aktiv, organiserad och utåtriktad.

Ja, jag kan bara bekräfta. Det är hur konstigt som helst. I fredags höll jag ett föredrag utifrån mina bloggtexter inför en fullsatt samlingssal. Jag älskar att prata för folk och kände mig underbart vital och vaken. Och publiken var fenomenal – de lyssnade, hummade, suckade och skrattade på rätt ställen och bjöd mig på en lång och varm applåd efteråt. Amfetaminderivat i all ära (jag käkar Modafinil vid behov) – ingenting går upp mot att få stå på scen och prata om sig själv!

Om Susanne suttit i publiken hade detta nog blivit droppen i hennes byråkratiska bägare. Visst kan man vara lite förstående, ge lite marginaler – folk är ju olika. Men det finns trots allt något som hetter bidragsfusk. Man kan inte använda sin sjukpenning som ett starta-eget-bidrag. Nej, det är nog dags att skicka klienten tillbaks till grottekvarnen. Skulle Susanne kanske tänkt. Tack och lov har hon aldrig sagt någonting sådant (än). Hon är en bra byråkrat.

Men min psykiaters skepsis påminner mig om att det finns en gräns. Att det såklart måste finnas en gräns. Och säkert en rimlig sådan. Men var går den? När övergår pysslandet från arbetsterapi till arbete? När pysslandet betyder någonting för fler än mig och kompisen som får mitt fula bokstöd? När jag tillverkar tjugo bokstöd per dag och säljer dem på Vaksala torg? Eller kanske när jag håller ett föredrag för två, tjugo, femtio, hundra entusiastiska lyssnare?

Mitt problem är egentligen inte att jag inte kan arbeta. Jag kan skriva, läsa och tänka (= ungefär vad som krävs av en docent i religionspsykologi). Men jag är extremt oberäknelig, jag behöver väldigt lång ställtid och har mycket låg tidsmässig kapacitet. Det vill säga: jag kan hålla ett föredrag på tre kvart om jag får lov att förbereda mig i två veckor, kan hårdvila i tre dagar innan och kollapsa i ytterligare några dagar efteråt. Annars riskerar fallet att bli hårt och återhämtningen mycket längre.

Yrke - häst
Min stolta springare – en rullator i förklädnad

Egentligen skulle jag behöva en härold. En välpudrad 1700-talsfjant med vitlockig peruk på hjässan som annonserar min ankomst i alla sammanhang. Som ger försäkringskassehandläggare såväl som kollegor och vänner en pålysning om min status och mina titlar. Ett förord. En förklaring till min i vissa sammanhang så pigga och glada uppenbarelse. Härolden skulle dunka med sin stav i golvet och säga:

”Här kommer Maria. Bipolär av andra rangen, psykfallens riddare och de utmattades förekämpe. Hon hedrar oss idag med sin närvaro som kombatant vid tornerspelen, och har inför uppgiften genomlevt två år avasketisk avhållsamhet och vigt sex dygn åt meditativ isolering. När klockan slår nio slag kommer hon att ha försvunnit från arenan, för vid denna tidpunkt förvandlas hennes glänsande rustning till mjukisbyxor och springaren till en rullator”.

Typ något sådant.

På 90-talet någon gång såg jag en TV-intervju med filmregissören Lars Mullback. Han sade en sak som återkommit i mina tankar då och då sedan dess. Mullback är en prisbelönad regissör med 26 filmer bakom sig. Och så har han en grav CP-skada. Han har svårt både att röra sig och att prata. I intervjun berättade han om all tid och energi som han och hans arbetsterapeuter lagt på tandborstning. Det ansågs viktigt att han lärde sig sköta sin munhygien på egen hand, för att utveckla så stor självständighet som möjligt, trots sitt funktionshinder.

Träningen kostade Mullback oändligt med tid och tålamod utan att ge särskilt mycket resultat. Han hade säkert kunnat fortsätta kämpa med tandborstningen livet ut. Istället lade han av. Sket i att lära sig basala uppgifter som sätta på sig skjortan. Knyta skorna. Skära potatisen i lagoma tuggor. Någon annan fick göra det åt honom. Vilket gav honom tid att fokusera på det han verkligen var bra på: film.

Jag tycker det är en fantastisk historia, särskilt som den är lite provocerande. Vadå – har han rätt att beordra folk att betjäna honom? Alla måste ju göra tråkiga, tidsödande vardagssysslor, han kan väl inte slippa undan?

På fråga 1 svarar jag ja och på fråga B svarar jag jo. Typ. Egentligen vore ju det bästa om hela samhället kunde organiseras så – att alla fick ägna sig åt det de verkligen var bra på och slippa det som kostade mer energi än det ger. En utopi förstås, men det är vansinnigt att inte tänka så när man har att göra med en så svårt funktionshindrat person som Mullback. För på vilket sätt bidrar han bäst till vårt samhälle: genom att filma eller genom att borsta sina tänder?

Och i vilken dimension av verkligheten skulle världen bli vackrare om jag ägnade min energi åt att snickra fula bokstöd?

 


Berättelsen om Mullback är återgiven utifrån mitt minne av ett TV-program som sändes för kanske tjugo år sedan. Med andra ord har jag säkert glömt eller missuppfattat något, men jag tror min huvudpoäng står sig i vilket fall som helst.

Jag skiter i vårsolen

Glädjen i att få sin läkare att le generat kan inte underskattas. Jag gillar min psykiater. Hon är stabil, kunnig och tar sig tid. Och har vett nog att stanna kvar på sin post i flera år. Men kroniskt trötthetssyndrom (ME-CFS) ligger, som sagt, inte på hennes bord. Dessutom, säger hon, är det en diagnos som inte har några biomarkörer. Det är ingenting man kan mäta. Man kan bara gå på symptomen, och utesluta att det inte finns några andra sjukdomar som orsakat dem.

— Som med depression alltså?, frågade jag troskyldigt.

Det var då hon började le fånigt och flacka med blicken. Svarslös.

Ha! Där satt den!

Fast egentligen är det förstås ingenting att fira. Hela psykiatrin är en sumpmark av symptom och känslor och värderingar. Forskarna har beslutat sig för vissa ramar, klumpat ihop ett antal konstigheter och satt namn på dem. För att ha någonting att utgå ifrån. Men exakt vad betyder egentligen ord som ”nedstämd”, ”intresse”, ”klander” eller ”livslust”? Eller förstärkningarna ”fruktansvärt” och ”hemskt” och tidsmarkören ”ofta”? För att inte tala om ”mer/mindre än normalt”.

Alltihop ord som förekommer i diagnosmanualen MADRS, det skattningsinstrument för depression som används inom sjukvården. Ord som vi använder och tolkar på olika sätt. Läkarna också.

Jag har träffat åtskilliga psykiatrer genom åren. De har bollat omkring med mina symptom och mina tolkningar av ”fruktansvärt” och ”ofta” och placerat mig i än det ena och än det andra facket. Bipolär typ 2 står det i min journal. En ”släng” av bipolär sjukdom kan man ju inte skriva, även om det är flera som sagt det. En läkare var mer bestämd i sin uppfattning och sade att jag definitivt inte var bipolär. Detta eftersom jag inte varit uppvarvad så länge som fyra dagar i sträck (vilket alltså är ett kriterium för bipolär sjukdom). Hon menade i stället att jag led av ADHD. Så att liksom… ord.

Min läkare morskade i alla fall snabbt upp sig och påpekade att det som skiljer utmattningstillstånd från depression och bipolaritet är att det, för de senare två, finns vetenskapligt testade och väl beprövade mediciner. För ME-CFS finns ingenting. Och det är en väldigt viktig skillnad, det har hon ju rätt i. Vad ska man med en diagnos till om det inte finns någon bot?

Kanske insikt?

Jag har inget behov av att vara drabbad av ME-CFS. Jag vore oändligt lättad om det visade sig att jag inte hade just det. Då fanns det ju en chans att jag kunde bli bättre. I alla fall på lite sikt. Prognosen för ME-CFS är nämligen väldigt dyster.

Anledningen till att jag ändå hållit på och tjatat om detta det senaste året är att diagnosen sätter fingret på en problematik som ingen av mina läkare hittills hjälpt mig se. I sjukdomsbilden för ME-CFS ingår det som kallas ansträngningsutlöst försämring. Jag har pratat om det tidigare, men det tål att upprepas: det mantra som genomsyrar svensk sjukvård idag är att fysisk aktivitet alltid är av godo. Man ska inte passiviseras. Nej, man ska ta en stärkande promenad. Gå till gymmet. Ta ett spinning-pass (som överläkaren på avdelningen rådde mig). ”Du ser väl till att komma ut och röra på dig, det är aldrig bra att sitta hemma och uggla”.

Jo. Om man är drabbad av en sjukdom som blir sämre av att man anstränger sig.

Ni anar inte vad jag har hållit på och duktigat mig. Promenerat. Cyklat. Tränat. Kommit ut i den förbannade naturen. Det var först när jag började läsa om ME-CFS som jag kunde ta in att det faktiskt inte var särskilt bra i mitt fall. Tvärtom, varje gång jag tog ut mig det allra minsta blev jag sämre. Idag kan det räcka med en lite för lång promenad, säg två kilometer istället för en, och så blir jag soffliggande i ett par dagar.

I ett sådant läge kan en diagnos som saknar både biomarkörer och mediciner vara rätt bra att ha. De senaste månaderna har jag struntat i det där med motion helt och hållet. Jag känner mig inte ens pressad av att vårsolen skiner uppfordrande dag ut och dag in. Vill kroppen stanna inne så gör jag det. Vill den ligga i soffan hela dagen så gör jag det. Det händer förstås att kroppen vill ut en liten skvätt, och då tar jag en liten stros i skogsbacken. Flanerar en bit längs Fyrisån i sakta mak. Det är härligt, för jag älskar att vara ute. Men jag har slutat se mig själv som lat, och det mår jag väldigt mycket bättre av.

Ferrari och kastrullskåpets zen

Om mitt ex ska jag inte skriva. I alla fall inte nu. Däremot tänker jag citera honom, för han sade en sak som faktiskt var väldigt bra. En sak som uppmuntrat mig genom åren. Jag vet inte var alla motormetaforer kommer ifrån (jag pratade ju om bilbatterier i ett tidigare inlägg) men mitt ex fokuserade i alla fall på Ferrari. Ska tydligen vara en rätt sexig sak om man kan något om bilar. Ungefär så här sade han i alla fall:

”Maria, du är som en Ferrari. Du kan gasa och dra på av bara helvete, men sedan behöver du mycket tid i depån”.

Depån, för er som inte vallfärdar till rallybanorna, det är området där förarna kör in för däckbyte, tankning och reparationer. Där finns verktyg, reservdelar och ett specialistteam som kan serva bilen. En bil med hög prestanda behöver mycket fixande och finkalibrerande, och mellan racen krävs det mycket tid för att få allt i skick. Det är inte ovanligt att en Ferrari får parkera i soffan med Polly och Netflix i ett halvår. Eller mer. För att sedan rivstarta så att gruset sprutar upp mot den nya lacken.

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos. Att foga till mental atlet och mörkersimmare.

Med traktorer är det någonting helt annat. De kan tuffa och gå över leråkrarna år efter år. De går inte särskilt fort men är starka, tåliga och pålitliga. När en traktor gör karriär är det genom hårt och troget arbete. Den gör inga våghalsiga svängar, voltar aldrig och kommer aldrig först fram. Den bryter mark genom ren och skär ihärdighet, torva för torva.

Sam är oftast en traktor. Och utan traktorer skulle världen snabbt gå under. Men hur rolig skulle världen vara om det inte också fanns racerbilar?

Ett aber för mig som Ferrari är att jag alltid blivit frustrerad över sådant som tar tid i onödan. Eller inte i onödan, men som känns onödigt att hålla på med. Livets petitesser. Gå på toaletten till exempel. Det är ju så okreativt! Den här frustrationen gäller både när jag har låg energi (och vill använda den lilla jag har till väsentligheter), eller när jag har en massa (och vill göra mycket mer än jag hinner).

Ta en sådan banal sak som att få ut cykeln ur cykelstället. Micklandet med nyckel och cykellås känns så irriterande att hålla på med, när jag egentligen redan borde vara framme (eftersom jag haft så mycket för mig att jag inte kommit iväg i tid). I själva verket är jag redan framme i tanken och därför lyckas jag inte pricka det eländiga cykellåset. Inte förrän efter fem försök. Då sliter jag tag i cykeln med ett ilsket knyck, välter i hastigheten två andra cyklar och fastnar med väskan i en tredje.

ferrari 2

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos.

Det händer också, och det här är egentligen knäppare, att jag ägnar en massa energi åt att försöka tänka ut något ultimat sätt att göra det tråkiga, så att det ska gå så fort som möjligt. För det är ju inte möjligt att alla människor håller på så här och krånglar med sina cyklar. Det finns säkert någon hemlig teknik med cykelparkering som jag inte har klurat ut än.

Matlagning är ett annat område som ofta krånglar till det för mig. Inte för att jag egentligen tycker det är tråkigt att laga mat, men det finns ju annat jag hellre gör (bygger färdigt Sims-katedralen till exempel…). Men med mat tillkommer en ytterligare utmaning. Det ska inte bara gå så fort som möjligt – det måste bli rätt också. Säg att jag kommit så långt att jag lyckats bestämma mig för att laga fisk, lyckats välja torsk och lyckats plocka till mig torsk från något av alla märken.

Här måste jag bara lägga in parentes om mataffären som ett valfrihetens gehenna. Det värsta jag vet är att välja toapapper. Miljövänligt, dubbelt, perforerat, mönstrat. Serla, Edet, Lambi, Fixa. Lammungar och ekorrar. Ibland drabbas jag av fullständig toapapperskatatoni. Fryser fast vid toapappershyllan. Det borde ju finnas ett rationellt svar på mitt toapappersbehov, tänker jag, men hur jag än läser på etiketterna och jämför antalet pappersvarv per rulle lyckas jag inte komma fram till vilket det är. Till sist tvingar jag mig att slänga ner ett paket i kundvagnen och gå därifrån, men redan när jag kommit till rengöringsmedlen inser jag att jag förmodligen valt fel. Det är som med pensionsfonder.

I alla fall, när jag kommit hem och torsken ligger på skärbrädan kommer nästa räcka med tankar. Det enklaste vore väl att steka fisken i lite smör. Men det kanske inte är så hälsosamt? Matolja är väl bättre. Eller är det olivolja som är det bästa? Grekerna lever längst, det är väl för oliverna. Fast hur klimatsmart är det att steka mat egentligen? Det är kanske bättre att koka. Men gör det någon skillnad för näringsvärdet? Jag måste nog googla. På matolja och olivolja, klimatsmart matlagning, kokning och näringsvärde. Och kanske klimatsmart, hälsosam, näringsvärde, recept, torsk. Kanske lägga till enkel och snabb också, för klockan har redan passerat middagstid med råge. Då inser jag att jag egentligen inte borde äta torsk alls. Haven är ju utfiskade. Jag kommer bidra till jordens undergång oavsett om jag steker eller kokar den.

Med andra ord – jag slösar en massa tankemöda på vardagliga sysslor som inte kan lösas utan bara måste göras. Vilket gör att allt tar längre tid och mycket mer energi. Och det här blir av någon anledning värre när jag är sjuk.

Därför var det första halvåret med boendestödjare särskilt lärofullt. Vi planerade vanlig enkel mat utan att blanda in vare sig världsekonomin eller jordens undergång. Jag köpte hem torsk och toapapper men skrev inga pm om utfiskning och skogsskövling. Jag iakttog Monica och Mehmet när de hackade morötter och ställde undan kastruller. Jag konstaterade fascinerat att varje arbetsinsats faktiskt tog en liten smula tid i anspråk. För dem, för mig, för alla. Att det liksom inte gick att kunde komma runt det. Att man måste låta varje liten rörelse ta den tid på sig som den tar.

Jag insåg också att även om varje uppgift kunde utföras på en massa olika sätt var det minst energikrävande att bara göra. Inte tänka. En gastkramande insikt för en akademisk Ferrari – inte tänka?! Traktorn låter sig inte uppröras, utan tuffar på i sin fåra. Åkern ligger ju där åkern ligger, och när den ska plöjas plöjer traktorn den. Just nu är det torsk på skärbrädan och då är det torsk vi ska laga. Har du ett recept? Vad bra, då tar vi det.

Ferrarin saktar in. Stannar till vid vägkanten.

Mehmet och Monica donar på. Jag tittar och härmar. Inser små saker. Som att varje hack med kniven måste få ett eget litet ögonblick till sitt förfogande. Att varje gryta har sin lilla resa från diskmaskinen till kastrullskåpet. Att det är saker som tar lite tid. Att alla saker tar tid att göra och att köksklockans tickande mäter ut tiden i samma takt till oss alla. Stjärnkockar, boendestödjare och felkalibrerade ferraribilar.

Små fettblommor flyter upp i soppkastrullen. Jag drar undan köksstolen för att öppna kastrullskåpet. Ställer undan stekpannan jag aldrig använde. Stänger skåpet. Skjuter tillbaks stolen. Sätter mig på kökssoffan och känner doften av saffran från spisen. Görandet kom till sist till ro i sig själv. Toapappret sitter på hållaren, torsken fick bli soppa och pensionsfonderna har fått sova ostört ett tag till. Förnöjsamhet, eller med ett annat ord – kastrullskåpets zen.

Jag ligger i hårdvila

Idag har jag legat i hårdvila. Slappat så intensivt jag bara kunnat. Det blev lite mycket igår.

Vad är för mycket?
Mer än vanligt.
Vad är vanligt?

Tja… i mitt liv, de senaste åren har ribban legat en bra bit lägre än min fars. Han är snart åttio. Och det är ju inte normalt, att den som är trettio år yngre är så mycket mindre kapabel. Men det är mitt normalt, så som det är just nu. Ohälsan har ju också ett normaltillstånd – när den är så som den oftast är. Den har en standard som man utgår ifrån. Och eftersom det finns en sån kan man också säga att man har ”en bra dag” eller ”en dålig dag”.

Jämför jag mig med min fars standard har jag inte några bra dagar över huvud taget. Jo, kanske när jag åker långfärdsskridskor. Men det är väldigt dumt att jämföra sitt mående (är det nånsin bra att jämföra sig?). Min far är ganska extrem för sin ålder och har helt andra premisser att utgå ifrån. Liksom mina högpresterande och stiliga bröder (fråga mig inte varför gracerna fördelades så ojämnt, haha). Brorsorna är kanske inte fullt så extrema som vår far, men de har andra premisser de också. Andra förutsättningar. Och det gäller ju alla, kollegor som konkurrenter, vänner som fiender.

Så. Utifrån min standard och mina premisser blev det för mycket igår, och jag tänkte berätta vad jag gjorde – för att ge en bild av hur lätt kraften kan försvinna när man lider av utmattning. För den som eventuellt är intresserad.

10.30 Jag har åkt buss in till stan och sitter på Stadsmissionen och pratar med en kvinna som ansvarar för deras volontärer. Jag är där för att jag vill bli volontär, eftersom jag tänker att det kan vara ett bra steg på väg tillbaka. Nån timme i veckan. Nåt som inte är för socialt, inte för bullrigt, inte för tidigt, inte för långt bort. Det är en trevlig ung kvinna. Vi dricker te och pratar i en timme.

Den välbekanta smärtan under huden börjar ge sig till känna. Som om utrymmet mellan musklerna och huden svullnar. Utrymmet mellan hjärnan och skallbenet.

13.30 Vilar, äter lunch och åker sedan ut med dottern för att övningsköra. Vi hittar en öde parkering bortanför Ica Maxi och jobbar med att starta, krypköra, styra och stanna (hon har bara kört en gång tidigare). Vi hinner inte med att handla efteråt så när vi kommer hem snor jag ihop något med det som finns i skåpen. Det blir en vegetarisk gryta. När maten är klar vilar jag.

Smärtan har spritt sig i kroppen. Det är som den där känslan av sjukhet man får när man har influensa. Som inte är febern, hostan eller halsontet. Bara den allmänna sjukan. Som får en att känna sig hopplöst svag även sedan febern gått ner.

16.30 Kliver upp igen. Måste köra tillbaks bilen till min kompis, jag har den bara till låns över dagen. Hon bor kanske en kilometer bort och jag promenerar hem. Hemma rasar jag ihop i sängen. Startar Sims och bygger lite på ett hus en stund, men ganska snart får jag sluta. Det är för ansträngande. Ljuset från datorn. Själva spelet.

Jag känner mig helt utnött, som om någon gröpt den sista kraften ur mina muskler och tankar. Det är som att ha mjölksyra i hela systemet.

20.00 Dottern kommer hem med två kompisar och vi äter middag. Det är mysigt. Jag får lite energi av att deras närvaro. Vi pratar om ondska, droger, drömmar och utanför-kroppen-upplevelser. Tillbaks till sängen.

Sjukdomskänslan, mjölksyran, svullnaden och värken gör all aktivitet omöjlig. Jag somnar så småningom.

Sammanfattningsvis: ett möte, lite övningskörning, kort promenad, middag.

Idag har jag fått betala. Solen sken i morse och jag tänkte att en promenad kanske? Men det var omöjligt. Jag har hasat lite fram och tillbaks mellan sängen och kökssoffan. Ätit rester, spelat Sims och skickat lite mess. Känner mig utspädd och uthälld. Och så den underliggande värken. Det är som att ha mikroskopiska brännässlor i nervsystemet.

Tycker du synd om mig? Sluta i så fall med det! Javisst är det jobbigt och frustrerande att känna sig redo för äldreboendet vid fyrtiosju, men just nu är jag faktiskt varken deppig eller deprimerad. Snarare är det väl tvärtom – jag fick en massa idéer på Stadsmissionen, kände mig engagerad i dotterns övningskörning, kunde inte låta bli att busa med guddottern när jag lämnade tillbaks bilen eller prata en massa med min dotters kompisar.

(Hm, kanske är det snarare därför? Kanske finns det ett samband mellan att jag känner mig entusiastisk, tar i lite för mycket och sedan kraschar? Tänk, tänk, tänk… Öh, kanske har det nåt att göra med att jag är bipolär? Ehe, det kom jag på först nu…)

I vilket fall som helst blir jag inte särskilt orolig över kraschen. Jag vet att det kommer gå över om ett par dagar, och då kan jag göra det jag inte orkade idag. Hälsa på min kompis, skriva lite på romanen. Imorgon ska min kör sjunga, men det får jag hoppa över. Systemet måste rebootas.