Få sparken-karneval

Nu så. En knagglig start på hösten har det varit och en kvalificerad gissning är att det berott både på det ena och på det andra. En viss balans infann sig igår och om den bara kan ha vett att hålla sig i balans ett tag kommer det bli lite fler inlägg framöver. Så att jag riktigt kan grotta ner mig i bitterheten, hehe.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag under min sjukskrivning fått sparken från den arbetsplats jag vistats på de senaste tjugo-eller-nåt åren. I september var det dags att utrymma mitt kontor, en hyfsat halvotrevlig uppgift att starta hösten med, men det blev en riktigt skojig tillställning och en läxa till alla er i bitterhetsskolan som ännu inte kommit så långt i er mentala utveckling. Som jag alltså. Som redan är klar med den. 

Att få sparken som forskare är på ett sätt rätt odramatiskt – det händer typ vartannat år. Åtminstone om man inte har en fast anställning, vilket gäller de flesta av oss som saknar strategisk kompetens och tajming (konferensmingel har alltid varit grekiska för mig). Som löst hängande vetenskapare har jag därför, i konkurrens med mina ostrategiska systrar och bröder, fått söka pengar till min lön. Det gör man genom att slå blå dunster i ögonen på dem som sitter på de akademiska pengapåsarna. Just mina projekt har ju varit så unika, banbrytande och excellenta. Till skillnad från alla andras (som inte kommit så långt i sin mentala utveckling). Det är inte kul att luras, men efter ett tag lär man sig genren och vet hur man ska stoppa in orden som just för tillfället ger utdelning. Oftast är det nåt med post. Postsekulär, postkolonial, postkonventionell, eller den gamla godingen poststrukturell. Jag har aldrig håvat hem några jätteanslag, men lyckats så pass bra att jag blivit uppsagd vartannat, vart tredje år ända sedan min disputation. Det har blivit en administrativ rutin.

Men den här gången blev det riktigt jobbigt. Inte när uppsägningen trillade ner i brevlådan utan flera år tidigare. Det var precis i början av den senaste kollapsen. Jag befann mig i den där fasen där man fortfarande hysteriskt paddlar på i sin kajak fast man redan känner hur strömmen tagit greppet om båten och obönhörligt drar den mot det hotande niagaradånet. När jag väl började släppa taget insåg jag att nu var det inte bara kört, det var kört för gott. Jag hade redan kravlat mig upp efter två långa vändor på psyket, lyckats ta mig tillbaks och rasat igen. Den här gången skulle det inte gå. Jag visste det. Jag skulle aldrig mer komma tillbaks till den enda yrkesidentitet jag någonsin haft. Det var allt annat än en administrativ rutin.

Själva uppsägningen kom inte förrän flera år senare och då kändes det mest som ett konstaterande av faktum. Jag hade redan släppt taget. Det jag inte var förberedd på var känslan av skam och misslyckande. Obekanta, obehagliga känslor som jag tränat väldigt lite på att känna. Och när jag skulle ta mig till institutionen för att tömma mitt kontorsrum slog de ut i full blom.

Under min frånvaro har avdelningen fått en sprillans ny byggnad. Huvudattraktionen är Humanistiska teatern, den fantasieggande runda byggnaden som huserar en lika rund föreläsningssal. Arkitekturen är nyskapande med sina bronsfärgade perforerade väggar och konstnärligt utformade fasadbelysning. Föreläsningssalen är byggd som en amfiteater med innovativ (och demokratisk) hörsalsarkitektur. Det går inte att undgå att inspirationen hämtats från Anatomiska teatern i Gustavianum, den byggnad där jag en gång som kaxig trettiofemåring disputerade. 

Men i Humanistiska teatern kommer jag aldrig tala. Den scenen tillhör mina före detta kollegor. De har fortfarande hemortsrätt till universitetets innovativa (och demokratiska) samtalsrum. De kan ta plats vid podiet med den självklarhet som tillhörigheten skapar. Bara i hemlighet kan jag se den kaxiga universitetsläraren Maria framför mig; se hur hon nonchalant släntrar in i den fullsatta salen, bränner av en rad unika powerpoint-bilder, talar med min mest banbrytande röst och charmar publiken med mitt excellenta leende. I verkligheten ska mina böcker, papper och tankar sopas ut.

Bittert? Ja, nåt så in i helvete! Jag hade aldrig sett mitt eget arbetsrum, aldrig satt min fot i byggnaden eftersom den blev klar medan jag satt och spelade Uno på psyket. Uppgiften att leta mig fram till detta sprillans nya rum i det sprillans nya huset med mina gamla kollegor lurandes i faggorna gav mig mentala eksem. Jag förstod att bara jag gick in genom dörren skulle skamhatten växa fram som en svamp ur huvudet på mig. Nej, jag insåg att det skulle inte gå, aldrig i livet skulle det gå!

Men det var då jag blev andligen fulländad och fick den gudomliga upplysningen att vända på steken (vilket för övrigt alltid är en bra idé): tänk om det var precis tvärtom. Tänk om jag kände mig stolt och pigg och glad när jag gick in genom dörrarna. Hur skulle det vara då? Hur skulle det bittraste skamliga kunna möbleras om till nånting kul? Med andra ord: vad är motsatsen till få-sparken-skam? Kanske… karnevalsyra? 

Å ja, tänk vad underbart, tänkte jag då (rusig av religiös hänryckning), om jag kunde göra ett karnevalståg av alltihop! Med sambaorkester, clowner på styltor och eldslukare – och så skulle vi bara välla in allihop på institutionen, skratta och väsnas och myllra! Och jag skulle vimla nånstans i mitten av vimlet, delvis skymd av alla cancan-flickor och dragqueens. I kaotisk upprymdhet skulle vi dundra in i mitt kontorsrum och gemensamt tjoffa ner min hela min akademiska existens – alla otroligt viktiga böcker och pärmar och skit – i Ikea-kartonger och kassar från Coop. Sen skulle den paljettrydda akrobatgruppen från Bulgarien jonglera ut alltihop till neutral mark. Medan mina kollegor lektorerna, professorerna, prefekterna och promotorerna skulle stå tryckta mot väggarna och kissa på sig i ren panik. Ja! En sån vill jag ha! En karneval!

Åtta glada vänner nappar på min inbjudan till Få-sparken-karneval och vi samlas vid Pelle Svanslös-lekparken utanför campus för att mobilisera vår attack. Det blir inte så mycket paljetter och ingen är tillräckligt vig för att göra några saltomortaler, men det gör ingenting. Jag känner mig TRYGG när jag väller in i all stillsamhet, mitt i klungan av människor som inte ser mig som ett misslyckande. Inne på mitt, på en gång nya och gamla, kontorsrum uppstår snabbt en febril flyttfest: jag slänger böcker och pärmar ur hyllorna i vild frenesi och karnevalsdeltagarna fångar och packar enligt mina instruktioner. 

Flera av hyllmetrarna upptas av gaffelpärmar, sorterade efter färger, alla med omsorgsfullt kategoriserande registerblad och fullspäckade med artiklar, meritförteckningar, ansökningar, bokmanus, protokoll och publikationslistor. Och så är det allt det jag lämnat mitt i steget. Det som låg på bordet när jag gick hem från arbetet utan att veta att jag aldrig skulle komma tillbaks: utskrifterna av mina sista forskningsintervjuer och mina sista analyser – nästan klara, på väg att bli nya (banbrytande och excellenta) artiklar. Jag sätter några festivalyra vänner på att kassera alltihop. En efter en knäpps pärmarna upp och lass efter lass av mödosamt ihopgnetat arbete kastas i den gröna papperstunnan. 

Jag stannar upp i några ögonblick med en egendomlig känsla. Lite som den man kan få när man står under stjärnhimlen – att vara så obetydlig. Att vara så oerhört lätt att radera ut. Jag brukar tycka om att stå under oceanerna av mörker och stjärnblink från tidsåldrar som redan passerat i ett synfält som bara räcker till en bråkdels sandkorn av allt som finns. Jag brukar tycka det känns skönt att förstå hur obetydlig jag är. Det skapar liksom mer andrum åt nuet – saker och ting blir lättare att skratta åt när de faktiskt inte är så betydelsefulla i det stora hela. Som orättvisor, obehagligheter, otillräckligheter. Kanske till och med ondska.

Men pärmarna. Det är känns annorlunda. Under stjärnhimlen är vi alla lika. Rang och status betyder noll och intet sett ur det kosmiska perspektivet – alla har vi ju lika lite inflytande över att Jupiter håller ordning på sin omloppsbana. Men medan allt mitt arbete går till pappersåtervinningen står kollegornas pärmar fortfarande kvar och samlar vördnadsbjudande damm. Institutionens golv, tak och väggar skyddar dem mot den egalitära oändligheten och därinne fortsätter de fortfarande forskande forskarna forska vidare (ha!). Själv står jag utanför i universums allomfamnande intighet. Hud mot hud med ett världsallt de viktiga inte ens hinner tänka på. De har ju sina pärmar. Sina nya perspektiv på syföreningar, amatörbowling, damtidningar och transexuella dagmammors meningsskapande i mötet med iranska busschaufförer i Halstahammar från ett Post Nord-iskt perspektiv. 

Bittert? Jag ser mig omkring på kompisarna som solidariskt och tveklöst ryckt ut. Malin river ut artiklarna om kropp och filosofi, David packar kartongen med spara-böcker och Taha kastar effektivt ner de ratade böckerna i gröna tunnan. Nä. Inte bittert. Och till sist blir det tomt och vi drar hem till mig för att fira. Champagnen ligger på kylning och jag har redan hämtat tårtorna från Güntherska. Världshistoriens första bakverk prydda med texten: “Hurra – jag har fått sparken!”.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Som om det alltid skulle vara sommar

Jag ska skriva en bok om bitterhet. Jag kom på det i juli nån gång när jag satt i sjön (det är långgrunt hos oss) och molnen flanerade på himlen som obekymrade pensionärer i vita solhattar. Jag är ju för tusan världsbäst på att inte bli bitter, tänkte jag, har minst ett decennium av elände bakom mig och lyckas ändå vara glad! Nu börjar höstens svalkande gråhet äntligen omfamna oss och jag är riktigt helhjärtat bitter. Ha!

Det är lätt att vara lätt om hjärtat när humlorna bumlar runt rosorna som om de alltid skulle hålla på med det och skogsstigen lättjefullt promenerar iväg med en mot badstranden. Det var lätt när jag låg i hängmattan tillsammans med Klara (kan vi säga att hon heter)* och gungade lojt under äppelträden. Då kändes fortfarande sommaren som en självklarhet. Men Klara var, som tonåringar är, orolig. För allt. Skola, betyg, identitet, utbildning, jobb, pengar, partner och familj. Allt. Lite sorgligt kanske en så vacker dag, men varför inte? Ta alla ångestar på en gång så är du klar sen! Sade jag inte. Inte heller sade jag att de där ångestarna kommer hemsöka dig livet ut. För jag var ju inte ett dugg bitter. Istället plockade jag fram nån komisk anekdot från mitt miserabla liv och fick Klara att skratta. Och så förklarade jag att jag faktiskt inte har någonting av det som hon oroade sig för att hon aldrig skulle få. Och ändå är jag nöjd med livet. Sade jag. Ändå har jag det bra. Tyckte jag då. 

Faktiskt var jag så obitter att inte ens min havererade ekonomi kunde välta mig ur hängmattan. Min uppsägning har till sist trätt i kraft så sjuklönen har försvunnit och sjukpenningen gått ner till minimum. Ett psykfall som inte har nån anställning behöver ju inte köpa nya vinterskor eller gå på bio, det säger sig själv. I runda slängar (man ska inte prata om sin privata ekonomi har jag förstått, men en som glatt berättar om sina boendestödjare kan ta lätt på såna principer) måste jag nu klara mig på typ 10000 kronor i månaden. Möjligen 11. 

Vilket mitt obittra jag mest känt sig lite upprymd inför. Plötsligt behöver mina solidariska och ekologiska samvetstarmar inte slå knut på sig ständigt och jämt. Vi vet ju att vi inte kan konsumera oss ur den överhängande klimatkollapsen, ändå fortsätter vi flyga, köpa och slänga. Det är av nån anledning nästan omöjligt att styra om sin privata lilla skuta på ren vilja, så vi fortsätter obekymrat promenera vidare och lämnar ekologiska fotavtryck som bara ett tredubbelt jordklot skulle mäkta med. Nu blir jag helt enkelt tvingad till det de militanta miljövännerna (läs Greta) kallar köp-stopp. Vilken fantastisk utmaning!* Och kanske inte så omöjlig trots allt – säger Socialstyrelsen att sisådär 4500 ska räcka till allt som inte är hyra, då måste det ju gå. Som far hurtfriskt brukade sjunga när jag var nio och riktigt arg: 

Ett glatt humör ska man alltid ha, om vägen också är lång
Och sura miner är aldrig bra, nej skratta och sjung på en gång!
För om du bara tänker så, det här var roligt det måste gå
Det finns ingen väg som är svår för dig, gå fram med ett jublande hej!

Tjohej! 

Sen blev förstås vägen för svår i alla fall och det obittra jublet fastnade i vrångstrupen. Inget dramatiskt psykbryt eller depressivt hål eller så, jag gick väl bara ut för hårt efter semestern – ett läkarbesök, ett möte och en utrensning av mitt gamla kontorsrum. Notan för det avancerade kalaset blev flera veckors soffläge. Jag har knappt orkat spela Sims. Att koka soppa och gå ut med soporna; att prata med de vänliga själar som hjälpt mig koka soppa och kasta sopor – allt har inneburit kraftansträngningar. Jag hade precis tänkt sparka igång bloggen för hösten men orkade knappt tänka. Jag orkade inte ens sätta mig vid pianot. 

Och det var just det, att varken kunna skriva eller spela, som släppte in bitterheten genom bakdörren. Jag brukar säga att det enda jag behöver i livet är ett piano och en dator – kommer jag inte ut ur lägenheten på veckor kan jag ändå uppleva mening, bara jag har dem. Det är nog. Och jag menar det verkligen, jag har funnit en frid i att behöva så lite och en trygghet i att detta lilla inte kan tas ifrån mig. Pengar, partner och prestationer kan jag vara utan, men inte mitt skapande. En annan sak jag brukar säga är att det finns två saker som kan få mig upp ur soffan en mörk dag – Polly eller Bach. Godis är en effektiv och lättillgänglig medicin, men steget från soffhörnet till pianot har nästan varit lika lätt att ta. Med hörlurarna över öronen har Bach kunnat hålla mig vaken och levande. Då är det bara Bach och jag. Hans musik som jag plockar ur notbladet, mina fingrar som förverkligar den och mina öron som hör det han en gång tiden tänkte. Det är en evighetsbubbla, vid sidan av tiden, och jag har bara kunnat kliva in i den, varifrån som helst. 

Nu var kraften att ta sig till pallen borta. Till och med den. Jag hade reducerats till en köttklump. Jag stoppade in saker i ena änden och släppte ut dem ur den andra. Låg ner, masade mig upp. Åt, gick på toa. Lade mig igen. Annars intet. Bara kött. En hop inälvor intryckta i en hudsäck. En värld som pågår så långt ifrån mig att jag knappt vet om den existerar. Längtningar och önskningar från fem och tio år sedan överväxta med någon annans rötter och tjocka lager av mossa. De gamla drömmarna är i grund och botten meningslösa. Inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte kan. Inte orkar. För att jag lever med ständigt energiläckage. För att tanken aldrig verkar fyllas på. Hur länge kan en människa existera som ett stycke kött och ingenting annat?

En tung fråga. Gravt överviktig. Golvet bågnar och runt ringarna av fett har ett eget gravitationsfält bildats. Jag kommer inte undan. Trots att jag bevisligen mår bättre – jag skriver ju faktiskt. För en stund sen satt jag och försvann i gamla Mozartsonater. Och jag tycker det finns en poäng med att solen just nu skiner. Men det är som när man varit på begravning och inte kan skaka av sig insikten om att man faktiskt en gång kommer att dö. Veckorna i soffan gjorde det så tydligt att jag (och du och vem som helst) nån dag av nån anledning kan hamna just där, som köttklumpen i en säng. Den riktigt seriösa köttklumpen, den som blir kvar i soffan och aldrig mer kommer upp. Den som aldrig mer kan göra nåt av det som en gång kändes en gnutta meningsfullt. Skulle jag klara det? Skulle jag kunna ligga där i soffan, livet ut, utan att fullständigt ätas upp av bitterhet?* Skulle du? Det är såklart en omöjlig fråga, men jag trivs inte med att ha existentiella härvor liggande på hallgolvet. Och just denna härva… tja, min fundamentala osäkerhet inför den bådar inte särskilt gott för min stackars bitterhetsbok. Den matchar mitt projekt lika illa som mossgröna manchesterbyxor passar till en illande orange lackkorsett.

Så jag har tänkt att ni helt enkelt får hjälpa mig med detta. För min bitterhet till trots vill boken om bitterhet fortfarande bli skriven och jag tänker mycket bättre när jag pratar med er. Alltså tänker jag fortsätta prata vidare runt samma tema och kanske i slutändan skramla ihop lite texter till boken. Det blir förmodligen utflykter till andra frågor också och helt säkert rapporter från min allmänt tragikomiska existens, men rätt mycket bitterhet alltså. Vad tror ni om det?

Slutligen, för ovanlighetens skull, några fotnötter:

* Det är min dotter Tildelo på sommarbilden, men Klara är inte Tildelo. Det är en annan flicka som egentligen heter nåt helt annat.

*Känslan av upprymdhet inför att hamna under fattigdomsgränsen är naturligtvis nåt bara rika trashankar kan unna sig. Jag har anhöriga som kan pröjsa för mitt lithium om det skiter sig fullständigt och en stuga att retirera till om jag skulle bli vräkt. Så att.

*Att ligga i soffan livet ut låter kanske överdramatiskt, men det har att göra med en diagnos som jag ska utredas för och som sätter skräck i mig. Mer om det senare.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Spiken i kistan

Sådärja! Det måste väl vara sista spiken?

Chefen hade kallat mig till möte idag. Jag har inte träffat någon chef på, vad kan det vara, två år kanske? Han ringde visserligen en gång i våras, men det är också enda tillfället institutionen tagit kontakt sedan jag blev inlagd 2016. Nu ville chefen träffas. Det bådade inte gott.

Förra gången jag träffade chefen var det en annan chef, men den nya verkar vara bra. Han har i vilket fall som helst alltid varit en bra kollega. Vi var doktorander samtidigt och har kört i parallella spår sedan dess. Disputerat, sökt forskningsmedel, arrangerat seminarier, rest på konferenser. Nu öppnar han dörren till sitt spatiösa kontor. Där finns gott om plats för det välorganierade skrivbordet, det avslappnade sitta-och-prata-bordet och det kyliga konferensbordet. Whiteboarden har ersatts med en jättelik dataskärm. Ingen blomkruka i fönstret men en ljusgul fjäril fladdrar vilset omkring och letar efter öppningen.

— Kom in Maria, välkommen.
— Tackar tackar. Vad tjusigt du har det här!
— Jaa jo (skrockar lite torrt). Slå dig ner!

Jag sätter mig vid sitta-och-prata-bordet. Ser glad ut.

— Jaa, först vill jag förstås höra hur det är med dig, säger han vänligt.

Så jag berättar. Om försök till volontärarbete och om bloggandet. Jag informerar om bakslag, utslagna soffliggarveckor och nya forskningsrön om utmattning. Chefen lyssnar vänligt och nickar. Jag säger att det nog känns lite grand bättre än i höstas, men att jag fortfarande har svårt att ta in mycket information. Sortera, sammanställa, analysera.

Här svajar rummet till. Jag har hamnat på samma gungfly jag alltid hamnar på i sådana här situationer. Jag balanserar mellan att, å ena sidan, vilja göra det begripligt varför jag inte kan jobba trots att jag nog verkar både vaken och samlad och, å andra sidan, inte skriva ner mig så mycket att han ska tro att jag är inkompetent. Så jag avslutar med en knorr om hur glad man blir i vårsolen (som om det skulle bättra på mitt anseende).

Men den här gången är mina ansträngningar att navigera runt fallgroparna fullständigt överflödig. Intresset för min situation är, som man säger, akademiskt.

Egentligen visste jag det så fort han hörde av sig. Varför skulle han annars be mig komma dit? Vad annat skulle han känna sig tvungen att säga öga mot öga? Det är klart att jag förstod. Att jag förstått det länge. Att jag till och med väntat på den här dagen. Vetat att den skulle komma, men aktat mig för att fråga. För det inser ju jag också – man kan ju inte hålla på och vara sjukskriven hur länge som helst.

Så när jag avslutat min rapport om mitt personliga tillstånd och mitt psykiska mående säger han upp mig. Och informerar mig om tågordningen:

— HR-avdelningen kommer kontakta dig rätt snart för att diskutera en eventuell omplacering. Men då tittar man bara på dina specifika kvalifikationer. Är du forskare på grodor kan du så att säga inte självklart komma i fråga för en tjänst som handlar om andra kräldjur, om du förstår vad jag menar.

Säger han som om det vore en lustighet. Och det är det förstås. Hela universitetsvärlden är en jättestor cirkus. Tokrolig.

— Det är naturligtvis lättare om man är administratör eller informatör, då finns det ju många tjänster att välja på, men man kan tyvärr inte omplaceras till arbetsuppgifter som man är överkvalificerad för.
— Nehej nej. Ja, men då vet jag hur landet ligger.

Säger jag nonchalant och börjar fråga om hur det står till på institutionen, vilka omorganisationer som är på tapeten och vilka som sätter käppar i hjulen för dem. Vi pratar på en stund till och så säger vi hejhej och jag går spänstigt därifrån.

När jag sneddar genom Engelska parken sneglar jag på Carolinabiblioteket där jag spenderat så många timmar. Kikar mot Gustavianum där jag höll min disputation, Universitetshuset där jag promoverades, Slottet där promotionsmiddagen hölls. Fler hus dyker upp på näthinnan: gamla prästgården på Samaritergränd där jag satt som doktorand, Dekanhuset och Regnellianum där jag betade av min grundutbildning och ännu längre tillbaks Katedralskolan genom vars portar jag rusade ut våren 1989, rusig och segerviss med studentmössan på huvudet.

Scan 1 (1)
Stolt och promoverad med far vid min sida

Då låg framtiden orörd vid mina fötter och möjligheterna var oändliga. Jag gick ut som den bästa studenten på hela skolan och stipendierna hade haglat över mig under avslutningen. Jag kunde bli precis vad jag ville! Inga dörrar var låsta och ingenting som kändes omöjligt. Mer än kanske att fatta några förnuftiga beslut.

Att bli religionspsykolog var ett otvetydigt oförnuftigt beslut, men trots ämnets tynande existens har jag överlevt vid institutionen i över tjugofem år. Ingenting kom gratis, inga snålskjutsar erbjöds. Jag kammade hem mina forskningspengar på egna meriter och utformade forskningsuppdrag som låg mitt hjärta nära.*

Nu har jag kommit till vägs ände. Jag tillhör inte längre min institution, hör inte längre ihop med mina kollegor, är inte längre forskare och akademiker. Jag kommer aldrig mer snapsa ikapp med professorer från New York, Köpenhamn, Hawaii och Tokyo på en bar i Wien. Aldrig mer delta i lärda samtal kring rituella aspekter av death metal, kristna ormgudstjänster eller zoroasternas problem med förgiftade gamar. Toppstudentens resa är över.

Jag tar en självömkande promenad. Kan inte låta bli att hänge mig åt min olycka. Kan inte låta bli att tänka. På överordnade som underminerat min yrkesbana. På kollegor som enkelt glidit där jag vadat. På människor som kanibaliserat på min välvilja. På gnälliga grannar, valkar på magen, gula tänder och stripigt hår. På allt jag ville, kunde, längtade som aldrig blev och aldrig kommer att bli.

Jag är inte deprimerad, jag är ledsen. Jätteledsen. Det måste man väl få lov att vara när man fått sparken? Allt är ju så förbannat orättvist!! Bitter-Birgit börjar kladda och klänga på mig. Slingrar sig fast runt mitt högerben. Som en treåring som inte vill att mamma ska gå till jobbet. Det är så syyyynd om mig. Varför får inte jag? Ynk-Yngve har gjort Bitter-Birgit sällskap, sitter och bölar på den andra foten. Det blir tungt att gå när de sitter där så jag dråsar ner i gräset. Lutar mig mot ett klippblock och får lä från blåsten. Här värmer faktiskt solen igen.

När jag suttit en stund och bara suttit minns jag det självklara. Att det finns en tillhörighet som inte på något sätt är knuten till tjänster och meriter, men som delas av alla: att vi är människodjur som bor på en märklig planet i utkanten av ett universum. Att alla, precis alla, delar upplevelsen av att leva och lyssna och känna och kämpa. Kanske låter det banalt, men för mig är det fundamentalt. I synnerhet när Bitter-Birgit vill dra ner mig. Då mår jag gott av att påminna mig om att

Oavsett allt blåser vinden också i mina träd

Oavsett allt seglar gladan också i mina moln

Även om jag är arbetslös, orkeslös och medellös
landar den ljusgula fjärilen också på min valkiga mage

Och det kan ingen människa i hela världen ta ifrån mig.

 


* Otillbörligt skryt är en mänsklig rättighet när man fått sparken.

Ett ögonlock bort

Det här med bitterheten (förra inlägget)… Inser att jag tänkt mycket på den under de senaste åren. Den blir väl en större utmaning just när man är sjuk. Slinker man ner i självömkansdiket är det svårt att komma upp igen, för det finns inte så mycket annat som distraherar. Desto viktigare är det att kämpa emot, för i det där diket finns absolut ingenting att hämta.

För några år sedan lunchade jag ibland med en brokig grupp människor sammanförda av liknande hälsoproblem. I gruppen fanns en ung kvinna, vi kan kalla henne Ulrika. Hon var rejält överviktig och ledsen över det. Hon ville bli smal igen. Visade oss bilder på hur snygg hon varit för några år sedan. Jag föreslog att hon kanske inte behövde bre fullt så mycket smör på mackorna. Som en början.

Det var förstås dumt sagt. Nedlåtande. Och Ulrika protesterade: ”alla anmärker hela tiden på hur mycket smör jag tar!”.

Hon tyckte inte vi skulle lägga oss i. Ändå återkom hon till sin övervikt, gång på gång. Till hur ful hon kände sig, hur jobbigt det var att gå i trappor, hur frustrerande det var att affärerna inte hade några kläder i hennes storlek. Hon kunde inte bada för hon vågade inte visa sig i baddräkt, samtidigt var hon rädd för att gå ner i vikt, för då skulle hon få så fula bristningar. Jag blev mer och mer irriterad på hennes gnällande under veckorna som gick.

En dag när vi satt och åt kom det här med motion på tal. Vi var väl en fem-sex personer vid lunchbordet. Ingen av oss kunde träna på samma sätt som tidigare, men alla försökte så gott de kunde – provade vattengympa, gick av bussen några hållplatser tidigare eller tog de allra lättaste passen på Svettis. Alla utom Ulrika. Hon kunde inte träna alls, för det enda hon kunde tänka sig var att springa maraton. Som hon gjort när hon var yngre och slankare. Att ta en promenad kändes som ett hån mot den kvinna hon en gång varit.

Kvinnan bredvid Ulrika klappade henne tröstande på armen: ”Du ställer alldeles för höga krav på dig”. Jag kunde inte hålla mig längre: ”Nej, problemet är inte att du ställer för höga krav på dig, det är att du är lat!”.

Dumt och okänsligt igen. Och typiskt. Censur ligger inte för mig. Inte i längden. Men Ulrika såg mest ut som om hon blivit tagen på bar gärning. Kanske var hon rent av tacksam över att någon petade hål på ballongen.

Lättja och bitterhet är kusiner. Bitterheten är en fabrik som suger energi och producerar hopplöshet, och när man ger upp är det lätt att förfalla i passivitet. Och nu talar jag inte om den goda latheten, den hälsosamma slöheten, det mysiga chillandet. Jag talar inte om det rekreerande godisätandet i soffan framför favoritserien som du redan tittat om två gånger. Jag talar om lättjan som får dig att fortsätta göra ingenting, trots att du skulle må så mycket bättre om du gjorde någonting. Någonting litet, vad som helst, som bryter passiviteten. Som styr undan en liten smula från den där ovanan du vill bryta med. Den lättjan.

Men som föreställning är lättjan ganska knepig. Vi känner den som en karaktärssvaghet, eller rent av en dödssynd men jag tror varken man är född lat eller kommer till helvetet om man latar sig. Lättja, tror jag, är någonting man utvecklar och odlar. Det är någonting som uppstår på grund av hinder man ställs inför och blockeringar som uppstår. Jag menar – varför skulle man frivilligt förvisa sig till livets avbytarbänk? Nej, man hamnar där för att någonting håller en tillbaka. Dålig självkänsla, rädsla, skam. Kanske har man redan blivit utvisad så många gånger att man inte längre tror att man har en chans. Det är lika bra att sitta kvar och slippa nesan.

När man parkerar sig på avbytarbänken ger man upp sitt subjekt, sina möjligheter att själv påverka spelet på planen. Anledningen till att Ulrika gjorde mig så irriterad var att hon aldrig pratade som subjekt, som ett jag. Hennes historia handlade enbart om allt det som drabbade henne och aldrig om hennes egna drivkrafter. Det var som om hon var en figur i ett TV-spel och någon illvillig sate spelade livet åt henne. Hon duckade för den existentiella uppgift som varje människa ställs inför: att välja. I själva verket valde hon ju hela tiden – att inte motionera, gå och bada, gå ner i vikt. Hon valde liksom att inte välja.

Poängen med den här berättelsen är inte att om man bara vill så kan man, för det är dessvärre en lögn. Har du blivit blind kan du inte vilja tillbaka din syn och är du deprimerad kan du inte tänka dig pigg och glad. Och du kan inte önska dig smal. Tyvärr. Men även om det rent objektivt skulle vara fullständigt omöjligt för Ulrika att gå ner i vikt, motionera och gå och bada; även om hon för evigt skulle vara medicinskt hänvisad till chipspåsen och dataspelet – så hade hon ett val kvar.

Hon kunde gilla läget. Dissa diket. Sluta gnälla.

Vadå gilla läget? Ska man bara acceptera att man är fet? Att man inte har något jobb? Att man inte vågar gå ut?

Nej.

Men alla, precis varenda kotte, måste gräva där de står. Ingen kan börja någon annanstans än utifrån sin egen utgångspunkt. Står du mitt i skiten – tough luck, då är det där du måste starta. Är du totalförlamad, bankrutt, förföljd av paparazzi eller Nobelpristagare i kemi, ja då har du andra utgångspunkter. Du kommer förmodligen aldrig bli någon glamourstjärna om du är ful och fet och lider av social fobi. Sorry. Förmodligen inte heller om du tillbringat hela ditt liv vid en partikelaccelerator. Och om du vill kan du ägna ditt liv åt att sörja detta faktum. Eller så kan du gilla läget och göra någonting roligare. Öppna ett vegankondis, samla på antika manschettknappar eller skaffa en medlidsam Sankt Bernhardshund.

Acceptans har varit ett modeord i terapisvängen rätt länge så på ett sätt känns det lite tjatigt, men det är ju precis det det handlar om. För att ha någon som helst möjlighet att hitta roligheterna i livet måste vi ju först av allt inse våra begränsningar. Det är dumt att skaffa en Sankt Bernhardshund om du är pälsdjurallergiker. Till exempel. I mitt fall är det dumt att gå på gympa eftersom jag riskerar att bli sängliggande efteråt. Alltså: acceptans. Det får bli en guldfisk istället. En liten stillsam promenad. I alla fall till att börja med.

Medan jag skriver det här inser jag att alltihop har med tid att göra. Med vårt tidsförlopp, vår livsresa. Precis som hoppet. Såhär:

  • Hoppet – handlar om det som skulle kunna bli (framtiden): när vi hoppas tänker vi framåt och försöker tro att det ska bli bättre
  • Bitterheten – handlar om det som hade kunnat bli (dåtiden): i bitterheten fokuserar vi det vi hoppats på men som aldrig blev av
  • Acceptansen – handlar om det som är (nuet): när vi gillar läget kan vi landa i det som faktiskt är och se vilka möjligheter det rymmer.

Som småbarn var vi mästare i den här balansgången. Planerandet och utvärderandet var mest inkräktare i vår tillvaro, för i leken är nuet både nav och fokus. Löv, vattenpussar och pinnar fick vår fullständiga uppmärksamhet och våra kojor och konstverk skapades inte för någon eftervärld. Vi hoppades kanske att påskägget skulle vara välfyllt och sörjde tornet som rasade innan vi var klara. Starka känslor visserligen, men de ebbade snabbt ut när en rolig gren fångade vår uppmärksamhet.

skapande-barn.jpg
I leken är nuet både nav och fokus

Som vuxen är det mycket lättare att slira på vägen. För mig är hoppet och bitterheten motsatta diken. Hoppet (som jag pratat om tidigare) får mig att fokusera allt jag vill och längtar efter, och som jag kanske aldrig kommer att få. Bitterheten håller mig kvar i ältandet över det jag förlorat. Mitt emellan dem går en liten småputtrig stig som heter förnöjsamhet.

Förnöjsamhet känns som ett lite ålderdomligt ord. Som en gubbe som sitter i en gungstol på sin fridsamma lilla veranda. Lite gulligt och töntigt på samma gång. Men förnöjsamheten kan vittna om både kraft och mod. Kanske har gubben plågats svårt hela livet av sjukdom, död, fattigdom och olyckor. Och ändå sitter han där och ler åt livet och sparvarna som jäktar omkring under buskarna. Kanske är gubben nykter alkoholist. Kanske har han tränat sig till sin förnöjsamhet i många år. Läst Sinnesrobönen till frukost, lunch och middag:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det är inte någon enkel uppgift. Det krävs stor uthållighet att mota bitterheten i grind när ens misslyckanden står som spön i backen.

Så hur kan man tänka, rent konkret? Vad gör man när bittertankarna smyger sig på? Ja, formeln är ju väldigt enkel: 1) Acceptera att det är så som det är – du är drabbad, trots att du kämpat, även om det är orättvist. 2) Hitta på något roligare. Jag har en liten refräng jag skrivit upp på skrivtavlan i köket som jag tar till när det kniper:

Lite är alltid bättre än ingenting (funkar bra också när man har ett diskberg framför sig).

Så, för att göra det hela lite mer levande kommer här en av mina bittertankar, som ett exempel. Det är en sådan tanke som ska läsas med riktigt gnällig röst och inledas med en djup suck:

”Jag kommer aldrig kunna resa till Japan som storebror…”

Avund, bitterhet, sorg, uppgivenhet, missunnsamhet – alla möjliga otrevliga känslor kan gömma sig i en sådan tanke. Trist att tugga på i längden. Så vad gör man med den?  Mitt förhållningssätt är enkelt. Det betyder inte att jag alltid lyckas, men ganska ofta ändå, för på det stora hela är jag faktiskt inte särskilt bitter. Ungefär såhär gör jag:

STEG ETT: För det första kan jag konstatera att själva tanken är fel. ”Kommer aldrig kunna” omfattar ju hela livet och det finns ingen som kan se så långt. Men just nu är det sant att jag inte kan resa till Japan. Eller Korfu eller Kiruna. Och det läget måste jag gilla. Det är ingen bra idé att drabbas av utmattningskoma när man mellanlandat i Peking och ska leta efter rätt gate.

STEG TVÅ: Lite är alltid bättre. Ibland orkar jag ta mig till Leksand och min lilla bagarstuga. Jag förlorar mig inte i bitterhet över att jag varken orkar hugga ved eller elda i spisen. När allt vill sig väl landar jag i förnöjsamheten över att den är där. Min kompis vedspisen.

Ibland är Leksand för långt bort. Hemköp också. Men utanför porten växer några krokusar. Dom kan jag titta på när jag släpper ut katten. En vårblomma kan vara ett litet äventyr i sig om man är på rätt humör. Åtminstone är den en omväxling och sådant är alltid bra.

Ibland är krokusen för långt bort. Det är förstås tråkigt, men man kan resa ändå, på samma sätt som en femåring. I fantasin. Det fungerar inte när jag är deprimerad, men när jag är utmattad kan jag till exempel tänka på havet. Det var ganska länge sedan jag var i något varmt land, men när jag blundar är jag redan där. Inga incheckningar eller säkerhetskontroller – sol och hav direkt. Soldoften från min hud blandas med sältan från havet. Vågorna dånar och fotsulorna hettar när jag går över sandstranden.

Det är en väldigt liten resa, bara ett ögonlock bort, men den är bättre än ingenting. Och oändligt mycket bättre än tanken på alla resorna jag inte kan göra eller som jag tror att jag aldrig kommer få göra. Jag lovar. Jag har provat.

Den värsta synden

Det finns trevliga psykfall och det finns besvärliga. Jag tillhör den trevliga sorten! Det säger i alla fall min kompis Moa. I synnerhet när hon jämför mig med ett annat psykfall i bekantskapskretsen – Elisabeth.

Det som gör Elisabeth till ett jobbigt psykfall är att hon är emot. Allting. Alla. Ingen bemöter henne på rätt sätt, ingen förstår hennes situation, och ingenting kommer någonsin bli bättre.

Kretsen kring Elisabeth är inte särskilt stor. Det är Moa och ett par till som står henne nära. Och som får arbeta desto hårdare för att se till att hon i alla fall har näsborrarna över ytan. Moa har spenderat många timmar på psyket för att hålla Elisabeth sällskap, hon har följt med på läkarbesök, vattnat hennes blommor och betalat hennes räkningar. Kommit med små förslag. Handfasta saker som ”bekymra dig inte om posten, jag går och hämtar den på vägen hem”; ”ska vi ta en liten promenad idag?”; eller ”ska du inte prova den nya medicinen en vecka i alla fall, innan du dömer ut den?”.

Moa är klok.

Men Elisabeths refräng är att det inte är någon idé. Livet pågår utanför hennes fönster. Hon är inte med. Hon kommer aldrig vara med igen. Vågar hon sig ut måste hon hålla sig på helspänn, för efter varje gathörn kan en farlighet dyka upp. En gammal kollega, en barnfamilj, en kompis från klättergruppen. Allt som påminner henne om karriären som gick i stå, de barn hon aldrig fick, den smidiga kropp hon en gång hade.

För hon kommer aldrig vara med igen. Det kommer inte bli bättre. Det vet hon. Och då är det lika bra att hålla sig undan.

På ett sätt har hon ju rätt. Hon är redan över femtio. Efter sina långa sjukskrivningsperioder kommer hon aldrig komma ikapp sina kollegor, och en karriär som motsvarar hennes ursprungliga kapacitet är förmodligen inte möjlig. Hon kommer aldrig få några barn. Och även om hon lyckas banta bort de trettio kilo som medicinering och tröstätande vadderat hennes kropp med kommer hon sannolikt aldrig bestiga några bergstoppar i Nepal. Kanske kommer hon inte ens bli riktigt frisk igen.

Hon har det svårt. Hon kämpar. Hon behöver allt stöd och all kärlek hon kan få. Men att umgås med någon som dissar allt är oerhört påfrestande.

”Vad ska jag göra?”, frågar Moa i telefon. ”Vad kan jag säga till henne utan att låta hurtig eller nedlåtande?”

Ja, vad säger man? Vad säger jag till mig själv?

När jag grubblat ett tag insåg jag att Elisabeths historia skulle kunna användas som ett sedelärande exempel. För den blottar en av de värsta karaktärssynderna i det postindustriella välfärdssamhället: bitterheten (i alla fall om man håller sig till den snälla och präktiga världen). Bitter ska man inte vara, det är misslyckat och pinsamt. Precis som att vara ensam.

Såklart är det inte någon synd att bli bitter (säger jag utifall ni inte såg glimten i mitt öga). Snarare är det synd om dem som är bittra. Men jag är inte en av dem. Det är faktiskt en av få pinsamheter jag lyckats undvika! Trots att jag har ungefär lika många anledningar till det som Elisabeth. Triggersituationer som sätter igång det där gnaget och vill få mig på fall: Varför, varför, varför skulle just jag drabbas?

En intressant sak med bitterheten är att den liksom är riktad till livet i största allmänhet. Avundsjuka är vi på Urban som fått mycket mer i löneförhöjning eller Sussie som ärvt en sommarstuga vid havet. Men bittra är vi inför livet i stort. För att ”alla andra men inte jag”.

Nu kommer jag att tänka på ett litet barn som inte får låna kompisens gula plasthink: ”Du är dum! Jag tänker inte vara MED längre om du är sådär dum!”

Just så säger vi när vi är bittra. Livet är dumt mot mig! Dumma, dumma liv! Om inte livet vill leka den leken jag vill leka, då vill inte jag leka alls! Nähäpp. Det var ju en, eh… kreativ inställning.

En replik som hjälpt mig navigera undan de bittra blindskären är den som sjuksköterskan på rehabiliteringskursen (som jag pratat om tidigare) alltid körde med:

Hur blir det här för mig?

Ja, hur blir det för mig att tänka på vad alla andra får men inte jag? Hur blir det för mig att tänka på allt jag kunnat uträtta och uppleva om inte jag blivit sjuk? Hur blir det för mig?

Ja, inte fan blir det bättre.

Det suveräna med den där lilla frågan är att den tar tillbaka ältandet till mig själv. När jag känner mig förfördelad väcks lätt driften att slå tillbaks, ge igen med samma mynt. Men som straff är bitterheten ingen bra metod, för den slår inte mot någon annan, och livet i sig kan man ju inte straffa. I långa loppet slår bitterheten bara mot mig själv. Med andra ord: att sluta vara bitter är inte någon moralisk gärning, någon duktighet. Folk i min omgivning tycker säkert det är roligare att umgås med mig om jag slutar titta snett, missunna, älta. Men i grund och botten är det en egoistisk handling.

Att vara sjuk, oavsett på vilket sätt, innebär att man förlorar en massa valmöjligheter. Bara en rejäl förkylning minskar mina möjligheter att jobba, umgås och motionera. Men jag kan alltid välja om jag ska vara bitter, det är ett val som ingen sjukdom i världen kan ta ifrån mig. Det är väldigt lätt att bli bitter, att drabbas av känslan av att vara förbigången. Men jag kan välja om jag ska fortsätta vara det.

Jag har rackat ner på alla hurtfriska råd om att ta sig i kragen och tänka positivt, och jag vidhåller – man inte kan välja att bli odeprimerad. Det rätt omöjligt att välja sina tankar så länge mörkervattnet stormar. Då finns inga tankar på prestation, ingen ork att bry sig om vem som fixat den snyggaste altanen, dyraste bilen, roligaste födelsedagsfesten. Vem som lyckats bli lycklig. Men när depressionen lättar bara en liten smula står bitterheten i givakt: varför måste just jag prövas så hårt?

Och det är då jag insett att jag har ett val. För det finns alltid fickor av tid då saker trots allt kan vara lite behagliga. Om jag inte ger bitterheten handen.

Till exempel när jag dricker te. Håller den varma koppen mellan händerna – favoritkoppen, den med en tiger på. Och teet är precis lagom starkt, tofflorna på fötterna är mjuka och Sam står och slamrar med disken i köket. Just precis där har jag ett val. Jag kan njuta en liten smula med tekoppen, tänka på just ingenting och se att en fågel flyger förbi utanför fönstret.

Eller också kan jag tänka på kollegan som fått tjänsten jag trodde var vikt för mig. På brorsorna som åker till Tyskland och Japan och Borneo när jag knappt orkar ta mig till Stockholm. Väninnorna som lever med sina vänliga och välbeställda män (som dessutom har mage att vara snygga). På gården jag lämnat bakom mig, musiken jag slutat spela, festerna jag inte orkar ordna längre, det tomma bankkontot, rynkorna och de gråa håren…

Hur blir det för mig?

Och det är precis vad jag tycker Moa ska säga till Elisabeth. Hur blir det för dig att betrakta dina läkare som fiender, se ditt liv som förbrukat, misstro varje försök att hjälpa dig, ständigt gå igenom listan över alla som kränkt dig? Alldeles oavsett hur riktig din tolkning av verkligheten är – Hur Blir Det För Dig?

Så länge Elisabeth är djupt deprimerad kommer frågan studsa som på en blank yta. Då är den meningslös att ställa. Men när hon fått aldrig så lite rosor på kinderna är den inte bara relevant, utan avgörande för hur bra hon tillåter sig att må. Och, om ni inte fattat det redan, det är en fråga som både mörkersimmare och landgångare kan behöva ställa sig emellanåt. För psykfallen har dessvärre inte ensamrätt på bitterheten…


Elisabeth och Moa heter förstås någonting annat. Jag använder aldrig någons namn om det inte är glasklart att jag får. Inte heller beskriver jag livsöden så att de går att identifiera: jag lägger till, ändrar och drar ifrån. Gör personen fiktiv utan att förlora verklighetsförankringen.