Ferrari och kastrullskåpets zen

Om mitt ex ska jag inte skriva. I alla fall inte nu. Däremot tänker jag citera honom, för han sade en sak som faktiskt var väldigt bra. En sak som uppmuntrat mig genom åren. Jag vet inte var alla motormetaforer kommer ifrån (jag pratade ju om bilbatterier i ett tidigare inlägg) men mitt ex fokuserade i alla fall på Ferrari. Ska tydligen vara en rätt sexig sak om man kan något om bilar. Ungefär så här sade han i alla fall:

”Maria, du är som en Ferrari. Du kan gasa och dra på av bara helvete, men sedan behöver du mycket tid i depån”.

Depån, för er som inte vallfärdar till rallybanorna, det är området där förarna kör in för däckbyte, tankning och reparationer. Där finns verktyg, reservdelar och ett specialistteam som kan serva bilen. En bil med hög prestanda behöver mycket fixande och finkalibrerande, och mellan racen krävs det mycket tid för att få allt i skick. Det är inte ovanligt att en Ferrari får parkera i soffan med Polly och Netflix i ett halvår. Eller mer. För att sedan rivstarta så att gruset sprutar upp mot den nya lacken.

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos. Att foga till mental atlet och mörkersimmare.

Med traktorer är det någonting helt annat. De kan tuffa och gå över leråkrarna år efter år. De går inte särskilt fort men är starka, tåliga och pålitliga. När en traktor gör karriär är det genom hårt och troget arbete. Den gör inga våghalsiga svängar, voltar aldrig och kommer aldrig först fram. Den bryter mark genom ren och skär ihärdighet, torva för torva.

Sam är oftast en traktor. Och utan traktorer skulle världen snabbt gå under. Men hur rolig skulle världen vara om det inte också fanns racerbilar?

Ett aber för mig som Ferrari är att jag alltid blivit frustrerad över sådant som tar tid i onödan. Eller inte i onödan, men som känns onödigt att hålla på med. Livets petitesser. Gå på toaletten till exempel. Det är ju så okreativt! Den här frustrationen gäller både när jag har låg energi (och vill använda den lilla jag har till väsentligheter), eller när jag har en massa (och vill göra mycket mer än jag hinner).

Ta en sådan banal sak som att få ut cykeln ur cykelstället. Micklandet med nyckel och cykellås känns så irriterande att hålla på med, när jag egentligen redan borde vara framme (eftersom jag haft så mycket för mig att jag inte kommit iväg i tid). I själva verket är jag redan framme i tanken och därför lyckas jag inte pricka det eländiga cykellåset. Inte förrän efter fem försök. Då sliter jag tag i cykeln med ett ilsket knyck, välter i hastigheten två andra cyklar och fastnar med väskan i en tredje.

ferrari 2

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos.

Det händer också, och det här är egentligen knäppare, att jag ägnar en massa energi åt att försöka tänka ut något ultimat sätt att göra det tråkiga, så att det ska gå så fort som möjligt. För det är ju inte möjligt att alla människor håller på så här och krånglar med sina cyklar. Det finns säkert någon hemlig teknik med cykelparkering som jag inte har klurat ut än.

Matlagning är ett annat område som ofta krånglar till det för mig. Inte för att jag egentligen tycker det är tråkigt att laga mat, men det finns ju annat jag hellre gör (bygger färdigt Sims-katedralen till exempel…). Men med mat tillkommer en ytterligare utmaning. Det ska inte bara gå så fort som möjligt – det måste bli rätt också. Säg att jag kommit så långt att jag lyckats bestämma mig för att laga fisk, lyckats välja torsk och lyckats plocka till mig torsk från något av alla märken.

Här måste jag bara lägga in parentes om mataffären som ett valfrihetens gehenna. Det värsta jag vet är att välja toapapper. Miljövänligt, dubbelt, perforerat, mönstrat. Serla, Edet, Lambi, Fixa. Lammungar och ekorrar. Ibland drabbas jag av fullständig toapapperskatatoni. Fryser fast vid toapappershyllan. Det borde ju finnas ett rationellt svar på mitt toapappersbehov, tänker jag, men hur jag än läser på etiketterna och jämför antalet pappersvarv per rulle lyckas jag inte komma fram till vilket det är. Till sist tvingar jag mig att slänga ner ett paket i kundvagnen och gå därifrån, men redan när jag kommit till rengöringsmedlen inser jag att jag förmodligen valt fel. Det är som med pensionsfonder.

I alla fall, när jag kommit hem och torsken ligger på skärbrädan kommer nästa räcka med tankar. Det enklaste vore väl att steka fisken i lite smör. Men det kanske inte är så hälsosamt? Matolja är väl bättre. Eller är det olivolja som är det bästa? Grekerna lever längst, det är väl för oliverna. Fast hur klimatsmart är det att steka mat egentligen? Det är kanske bättre att koka. Men gör det någon skillnad för näringsvärdet? Jag måste nog googla. På matolja och olivolja, klimatsmart matlagning, kokning och näringsvärde. Och kanske klimatsmart, hälsosam, näringsvärde, recept, torsk. Kanske lägga till enkel och snabb också, för klockan har redan passerat middagstid med råge. Då inser jag att jag egentligen inte borde äta torsk alls. Haven är ju utfiskade. Jag kommer bidra till jordens undergång oavsett om jag steker eller kokar den.

Med andra ord – jag slösar en massa tankemöda på vardagliga sysslor som inte kan lösas utan bara måste göras. Vilket gör att allt tar längre tid och mycket mer energi. Och det här blir av någon anledning värre när jag är sjuk.

Därför var det första halvåret med boendestödjare särskilt lärofullt. Vi planerade vanlig enkel mat utan att blanda in vare sig världsekonomin eller jordens undergång. Jag köpte hem torsk och toapapper men skrev inga pm om utfiskning och skogsskövling. Jag iakttog Monica och Mehmet när de hackade morötter och ställde undan kastruller. Jag konstaterade fascinerat att varje arbetsinsats faktiskt tog en liten smula tid i anspråk. För dem, för mig, för alla. Att det liksom inte gick att kunde komma runt det. Att man måste låta varje liten rörelse ta den tid på sig som den tar.

Jag insåg också att även om varje uppgift kunde utföras på en massa olika sätt var det minst energikrävande att bara göra. Inte tänka. En gastkramande insikt för en akademisk Ferrari – inte tänka?! Traktorn låter sig inte uppröras, utan tuffar på i sin fåra. Åkern ligger ju där åkern ligger, och när den ska plöjas plöjer traktorn den. Just nu är det torsk på skärbrädan och då är det torsk vi ska laga. Har du ett recept? Vad bra, då tar vi det.

Ferrarin saktar in. Stannar till vid vägkanten.

Mehmet och Monica donar på. Jag tittar och härmar. Inser små saker. Som att varje hack med kniven måste få ett eget litet ögonblick till sitt förfogande. Att varje gryta har sin lilla resa från diskmaskinen till kastrullskåpet. Att det är saker som tar lite tid. Att alla saker tar tid att göra och att köksklockans tickande mäter ut tiden i samma takt till oss alla. Stjärnkockar, boendestödjare och felkalibrerade ferraribilar.

Små fettblommor flyter upp i soppkastrullen. Jag drar undan köksstolen för att öppna kastrullskåpet. Ställer undan stekpannan jag aldrig använde. Stänger skåpet. Skjuter tillbaks stolen. Sätter mig på kökssoffan och känner doften av saffran från spisen. Görandet kom till sist till ro i sig själv. Toapappret sitter på hållaren, torsken fick bli soppa och pensionsfonderna har fått sova ostört ett tag till. Förnöjsamhet, eller med ett annat ord – kastrullskåpets zen.

Mehmets reservbatteri

Jag håller på och övningskör med min dotter och oroar mig framför allt för momentet när vi ska öppna motorhuven. Kylarolja och motorvätska, generatorservo och styrrem, eh? Tur att bemannade bensinmackar fortfarande existerar…

Efter ett antal kalla vintrar på landet vet jag i alla fall var batteriet sitter. Jag vet hur det känns att sätta sig på det stelfrusna förarsätet och vrida om nyckeln och bara få ett harkel till svar. Jag vet att hur ont om tid jag än har blir jag tvungen att leta fram startkablarna och hitta någon snäll granne att koppla ihop mig med. För jag kan ju inte bara köra lite långsammare. Med ett urladdat batteriet kommer jag ingenstans. Men med hjälp av grannen får jag igång motorn, och när jag kör iväg laddas batteriet upp automatiskt av själva rullandet.

Ett laddat batteri är viktigt också för oss varmblodingar. När allt fungerar som det ska laddas det både av stimulans och av vila. Vi blir trötta och går och lägger oss, hungriga och tar en macka eller uttråkade och ringer en kompis. Sedan är vi igång igen. En särskild finurlighet är att vi dessutom är utrustade med reservbatterier. Ibland måste vi ju gå till jobbet trots att minstingen skrikit hela natten, eller åka till tippen även om vi mest av allt längtar efter en solsemester.

När vi blir sjuka sjunker förstås laddningen. Som när du får en rejäl influensa och ligger i hög feber. Ögonlocken blir tunga och heta och täcket känns obehagligt vasst mot huden. Du drar dig för att gå på toaletten eftersom kroppen känns orimligt tung och svag. När det är som värst orkar du varken umgås eller läsa tidningen. Men efter en vecka eller ett par är du frisk och kommer iväg till arbetet igen. Kanske känner du dig fortfarande lite svag, men energireserven räcker till för att få igång motorn.

ladda ned

Får jag låna dina startkablar?

Men när reservbatterierna är tömda hjälper inte den vanliga vilan. Det räcker inte med en god natts sömn för att bli pigg. Det hjälper inte att ta igen sig en vecka, kanske inte ens en månad. Du är precis lika slut när du vaknar som när du gick och lade dig. Precis lika matt och orkeslös som när du hade fyrtio graders feber. Ögonen är svåra att öppna, tankarna svåra att samla och kroppen svår att baxa upp. Och batterierna tycks aldrig bli laddade. Det känns som att försöka putta en stillastående volvo över golvet när du ska till toaletten. Igår. Idag. Och imorgon också.

(Ha därför förståelse för de utmattade i er närhet som inte tycker JÄTTEsynd om er när ni har influensa – den har ju trots allt vett att gå över!)

Det är klart att vila hjälper (lite beroende på vilken sorts utmattning man är drabbad av). Men det måste till väldigt mycket av den varan. Efter ett par månader kanske motorn klarar av att gå varm en timme eller ett par. Du orkar diska. Laga gröt. Titta på nyheterna. Så går några månader till, och bit för bit ökar laddningen i batteriet, och har du tur kan du så småningom nästan leva som vanligt. Träffa kompisar. Gå på konsert. Kanske jobba.

MEN (och det här är det verkligt viktiga med batterimetaforen) reservbatterierna är fortfarande tömda. För det tar MYCKET längre tid att fylla på reserven än att komma någorlunda på benen.

Egentligen är det inte svårt att förstå. Du bygger ju inte upp en vinkällare om du inte kan unna dig att ta en flaska någon gång ibland. Eller sparar pengar till en semesterresa om du inte har råd att betala för din mat. Köper en balklänning om du inte har en enda tröja. Har du dåligt med tillgångar måste du stoppa dem där de behövs som mest – här och nu. Precis så är det för dig som är utmattad. Du lagrar ingen energi eftersom du hela tiden måste använda dig av det lilla du har.

Du har med andra ord ingen back-up, och därför är situationen extra vansklig just när du börjar komma tillbaks till vardagen igen. När energin tar slut, då tar den tvärslut. När andra slår på automatpiloten störtar du. Du går från normalläge till haveri på en minut. Från ”hejdå” till kollegorna till kollaps på väg till bussen. Det spelar ingen roll – hur du än vrider på nyckeln händer ingenting.

Och det är då du behöver en snäll granne med startkablar. Ett externt reservbatteri. En boendestödjare.

Såhär.

Jag ligger i soffan och spelar Sims. Blir för trött för spelandet men orkar inte gå upp. Ligger kvar med datorn i knät och blundar. Håller just på att somna när jag kommer ihåg att Mehmet, min boendestödjare, ska komma om en halvtimme. Tänker att jag ska messa honom att jag inte orkar laga någon mat med honom idag. Jag äter hellre mackor. Men jag orkar inte messa.

Efter en stund ringer det på dörren och Mehmet hojtar ”hej, hur är läget?”. Jag öppnar ögonen, lägger ifrån mig datorn och masar mig ur soffan. Hasar ut i hallen. Där står Mehmet och tar av sig sin söta vintermössa med öronlappar. Han tittar på mig med pigga, glada ögon. Han är alltid sådär jobbigt pigg och glad. Jag drar på ena mungipan och säger ”hej”. Min motor är kall, men jag står ju faktiskt på benen, halleluja.

Vi går in i köket och han tar genast itu med gårdagens disk. ”Har du mat? Ska vi laga något?” Jo, jag hade ju tänkt risotto… Han öppnar kylen. ”Jaha, vad ska vi ha?” Ja, kanske lök… Jag tittar slött ner i grönsakslådan. Plockar fram charlottenlök och lite sparris. Och titta, där ligger parmesanosten, ja den ska ju också med förstås.

Mehmet hackar löken och jag öppnar skafferiet. Hittar kartongen med avorioris. Matoljan, ja den måste vi väl ha också. Och matlagningsvinet som står bredvid. En gryta kanske. Den har Mehmet precis diskat. Jag inser förvånat att jag faktiskt håller på. Grejar. Gör något. Efter en stund, när jag står och rör i buljong i riset, märker jag att vi pratar om Nietzsche (Mehmet är oerhört litterär). Och att jag drar på båda mungiporna. Faktiskt skrattar igenkännande när han citerar Oscar Wilde: ”alla människor lever i skiten, men få av oss tittar mot stjärnorna”. När han går efter tre kvart är risotton klar. Jag slipper trots allt käka mackor till middag.

Vad var det som hände (ja, det borde vara en retorisk fråga vid det här laget)? Jo. Mehmet hade med sig startkablarna och gnistan från hans batteri satte igång mig. Jag kan laga mat, jag kan diska och allt det där, men startmotorn måste få hjälp att dras igång. Och det är DÄRFÖR behöver jag boendestödjare.

Det händer att maskineriet rullar igång av sig själv och så står jag plötsligt, helt förvånad, och bakar scones en söndagsmorgon. Det händer också att jag skickar det där messet och avbokar Mehmet, eftersom jag vet att jag inte kommer orka med någon Nietzsche. Eller lökhackning. Initiativkraft och ork är lika nyckfulla som vädret och utan hjälp blir vardagen därefter – kaotisk. Boendestödjarna sparkar igång mig och hjälper mig från mackorna till risotton, från soffan till Oscar Wilde, från det tröstlösa motorharklet till en småputtrande tur runt kvarteret.

Boendestödjare – när man inte har en butler

Jag har alltid önskat mig en butler. Eller en privatsekreterare i välpressad dräkt. Jag skulle sitta i skinnfåtöljen och diktera mina bloggtexter i diktafonen, och han (ja, i min värld skulle det vara en han, ung och rask och, eh… klädd i tweeddräkt uppenbarligen) skulle komma med ett glas sherry, lägga ved på brasan och renskriva mina fyndigheter. Å, ja – han skulle sköta korrespondensen också, ha koll på mina pensionsfonder, kontrollera att tåget verkligen går trots snökaoset. Och naturligtvis skulle han plocka fram en lämplig cocktailklänning till kvällens bjudning. För har man butler och privatsekreterare har man också cocktailklänning.

Men nu har jag varken butler eller cocktailklänning. Och stackars Sam kan ju inte vara till hands hela tiden. Hen har ju trots allt ett eget liv (det har inte butlers och privatsekreterare). Min brist på butler blir som mest påtaglig när jag kommer hem från psyket. Skriande påtaglig, om man kan säga så. Kanske blir butlerbristen extra tydlig när man, som jag, är singel. För när man kommer hem efter några månader på psyket behöver man verkligen hjälp att komma tillbaks till världen igen. Till väckarklockan och kastrullskåpet.

Men jag skulle kanske inte vara så betjänt av en betjänt när det kommer till kritan. Jag menar, han skulle servera mig maten i sängen varje dag om jag bad honom. Dra för gardinerna och skicka eventuella besökare på porten. ”Nej, frun är opasslig”, skulle han säga. Och lite tystare: ”Hon har ju så svaga nerver”. Och jag skulle ligga på min divan och bli allt blekare och allt mer eterisk. Sådär tjusigt sjuk som man var förr i tiden (om man var så rik att man hade en butler). I längden vore det kanske inte så värst bra.

Senaste gången jag var inlagd fick jag veta att det fanns något som hette boendestödjare, och det handlar inte om någon tweeddräkt som kommer med posten på en silverbricka. Nej, det är mer hjälp till självhjälp. En knuff i rätt riktning. Så att man börjar öppna sina fönsterkuvert igen. Skriva sin inköpslista.

”Stötta” är ett viktigt ord för boendestödjare. Motivera. En form av yrkesstolthet. En boendestödjare ska nämligen inte göra jobbet åt dig. I idealfallet sitter hen på soffan och hejar på medan brukaren (ett fint ord för psykfall) far fram med sopkvasten.

Monica var den som kom första gången, tillsammans med biståndshandläggaren. Jag var superstressad. Det såg ju ut som hej kom och hjälp och ingenting hade jag att bjuda på till kaffet! Min dotter bara skrattade åt mig.

Men liksom – det var ju helt främmande personer som skulle kliva in i min vardagsmisär av disktravar och dammråttor och morgonrocken på klockan tre. På avdelningen hasade jag omkring med håret på ända hela dagarna, men det var en annan sak. Där var jag liksom inte jag. Inte hemma. Nu skulle de kliva in i min lägenhet, ungefär som när BVC kommer på hembesök för att se till att föräldrarna sköter sig. Jag både ville och ville inte att de skulle se hur svårt allting var för mig. Jag ville ha hjälp, jag behövde hjälp, men jag kände mig också oerhört förnedrad.

001

Att ha en boendestödjare kräver att man kan hantera skam på hög nivå. Det är som att hänga ut sina underkläder i parken.

Vi satte oss i alla fall vid mitt köksbord, och jag tror de fick kaffe till och med. Biståndshandläggaren halade fram papper med rutor som skulle fyllas i. I veckoschemat skulle vi pricka in när jag skulle städa, tvätta, handla, laga mat. Vilka tider jag skulle gå upp och när jag skulle gå och lägga mig. Jag höll på att gå sönder innan hon ens satt pennan till pappret. Det var som att tvingas börja med överkursen redan på första lektionen.

Jag började förstås gråta. Monica satt tyst. Biståndshandläggaren tittade på mig med en hundlik min. Som en Sankt Bernhardshund, med ögonlock som hänger ner mot de lätt uppåtvridna mungiporna. Hon trodde säkert att hon såg inkännande ut.

I själva verket begrep hon ingenting. Jag var ju rut-analfabet. Rutindyslektiker. Jag fattade inte hur jag skulle vrida hennes scheman så att de passade över min skakiga tillvaro. Det var ju därför jag behövde hjälp, för att detta var så orimligt hopplöst svårt för mig! Samtidigt förstod jag att jag var tvungen att tillfredsställa hennes begär efter att göra nytta. För att få den hjälp jag behövde. Jag måste på något sätt bygga ett bo i hennes ogästvänliga papper. Generera något till de protokoll hon skulle cirkulera på sina uppföljningsmöten, sätta in i sina pärmar. Men jag hade inte någon aning om hur.

Det kändes som att jag misslyckats innan jag ens försökt. Jag stirrade ner i bordsskivan och försökte andas bort gråtklumpen. Uthärda tills de skulle gå.

Biståndshandläggaren kände sig nog lite kränkt till sist (hehe), eftersom jag inte gav önskad respons. Hon började prata om hur mycket erfarenhet hon hade och hur många arbetsplatser hon avverkat. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte var så konstigt att hon fått flytta runt. En Sankt Bernhardshund som dräglar sig fram i kontorslandskapet med empatiskt ögonlockshäng orkar väl ingen med i längden.

Nästa gång var biståndshandläggaren inte med. Det var bra. Monica insåg ganska snart hur jag var funtad. Hon hade tillräcklig med vidsynthet för att acceptera att alla inte måste dammsuga på torsdag eftermiddag. Vi snirklade oss fram till en ordning som funkade för mig, och som var tillräckligt acceptabel för att hålla biståndshandläggaren borta. Jag kan slå vad om att Monica fyllde i mina scheman själv och lämnade in, för att köpa oss arbetsro… Ro att ta tag i de där RUTINERNA som är så obegripligt svåra att återta.

Att behöva hjälp med sina vardagsrutiner är extremt pinsamt.

Såhär. Säg att du är sjuk – ingen höjer på ögonbrynet. Säg att du är psykiskt sjuk – någon kanske skruvar på sig, men de flesta förstår. Och fler och fler inser det märkliga att psykisk sjukdom kan finnas hos människor som också är kompetenta, drivkraftiga och intelligenta. Men säg att du är relativt ung, fysiskt frisk och inte klarar av att planera dina matinköp själv. Då hamnar du i en kategori för sig. Flera trappsteg nedanför psykiskt sjuk-balkongen.

”Ok… så du har som personliga assistenter som kommer och lagar mat med dig?”. Säger kusinen/kompisen/kollegan och tänker på mannen som brukar komma med sina assistenter till torget. Han med de släpande stegen, som alltid har ett litet snett leende på läpparna och tomt stirrande ögon. Eller hon med det spretiga håret som liksom struttar fram, och som inte kan låta bli att pilla på den som står framför henne i kassakön. Kusinen/kompisen/kollegan får inte ihop det. ”Du är väl inte, typ, en sån?”.

Jo. Egentligen är det just en sån jag är. Leende mannen, strutt-kvinnan och jag har av olika anledningar hamnat på en punkt i livet där vi inte riktigt klarar oss själva. Vi behöver hjälp med sådant som de flesta knappt tänker på att de gör. Det fixande och donande som kallas livet. Om människovärde mäts i förmågan att sköta sina vardagsrutiner, då tillhör jag den kategori som de flesta fasar för mer än allt. De som inte kan ta vara på sig själva.

Jag är, typ, en sån där.

Ödmjukhet. Eller skam-resistens. Det är saker man behärskar först efter lång skolning i LHS. Om någonsin. Det har blivit många omtentor för mig, och med boendestödet har jag fått återgå till grundkursen. Jag har svårt att berätta ens för mina nära vänner att jag har boendestöd. Jag skäms. Och jag har svårt att förklara varför jag behöver det. Jag, som drivit en egen kulturkrog i min lada och haft 80 övernattande gäster bara på en sommar. Som genomfört egna forskningsprojekt. Som gjort turnéplaner för mitt band. Som ser så pigg och glad ut.

Men det som fattas mig är naturligtvis inte förmågan att laga mat eller städa. I nästa inlägg ska jag försöka förklara var problemet sitter.


Måste tillägga här att jag inte har någonting emot Sankt Bernhardshundar, så länge de har vett att vara hundar!