Sakral skamvrå

Alltså… jag sade att det skulle bli tre delar av mitt syndtyckarepos. Sedan kom en väldigt bra läsarfråga (läsarfrågor är alltid välkomna!). Frågan handlade om “övervänlighet”. Ett underbart ord som läsaren själv definierar: “en påklistrad vänlighet som egentligen inte kommer från hjärtat, utan nästan är nedlåtande”. Jag kom ju in lite på det där med vänlighet och medlidande i mitt förra inlägg och det är knepigt. Ibland kan vi känna oss snuvade på folks medkänsla, ibland tycker vi oss inte ha rätt till den och vissa former av synd-tyckande vill vi helst vara utan. Övervänligheten tillhör den sista kategorin. Den gör mer ont än gott. Är du ett psykfall är risken stor att du blivit utsatt för den rätt ofta. Du kan utveckla allergiska symptom och dina vänlighetseksem gör dig mycket skicklighet i att detektera den.

Är du allergisk mot övervänlighet finns det ett ställe du framför allt ska undvika. Kyrkan. Jag är själv inte (längre) troende men har stor respekt för människors andlighet och vet kyrkorna utför mycket viktigt arbete. MEN (ni kände nog att det var ett men på väg där…), den kyrkliga miljön kan ibland bli en grogrund för övervänligheten.

Jag lyssnade en gång till en föreläsning av Stadsmissionens direktor Margaretha Svensson Paras. Hon sade en sak som fick mig att hoppa till i stolen, för det stod liksom på kant mot alla mina föreställningar om vad kristlighet handlar om. Jag minns inte exakt ordalydelsen, men det var något i stil med att godheten är någonting vi ska akta oss för.

Det låter ju inte riktigt klokt. Precis som många av Svenska kyrkans engagemang går ju hela Stadsmissionens verksamhet ut på att hjälpa dem som har skuffats undan av samhället. Men när Margareta fortsatte sin föreläsning förstod jag att det inte var generositeten eller medmänskligheten hon talade om. Den behöver vi hur mycket som helst av. Det var snarare godheten som attityd. Som min postkoloniala kompis säger: ”Det farligaste som finns är en människa som tror att hon är god”. En människa som tänker typ “jag är en god människa och det är därför jag är så himla duktig och källsorterar, sparar i etiska fonder och pratar med konstiga psykfall (ju konstigare de är desto godare är jag)”.

En ambo. Det är här man ber för psykfall och andra stackare.

Risken att drabbas av godhetsattityden just i kyrkan är som störst i den del av gudstjänsten som kallas förbön. Det är då man ber för folk det är synd om. Det finns en del lite mer poetiska böner och dem har jag lättare för, men de traditionella ger mig eksem:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

En hädisk fråga kanske men – va? Jag har ju alltså själv ett förflutet som god och på den tiden föll det sig naturligt. Förbönen var en stund för att leva sig in i lidandet i världen. Och jag skulle känna, inte bara be. Jag riktigt känslokrystade för att föreställa mig de utmärglade barnen med flugorna i ögonen. Knäppte händerna riktigt hårt och grät av godhet. Nu fattar jag inte grejen. Skulle det blidka gud? Få honom att komma till insikt: den som är är allsmäktig och godast i världen kan faktiskt inte låta folk hålla på och kriga och mörda? Eller handlade bönen om mig? Spelade jag upp förbönsdramat för att bli en god människa och använde de svältande barnen som rekvisita?

(Jag sjöng med min kör i Domkyrkan för nåt år sen och det var en sån gudstjänst där man kan gå runt mellan olika stationer med lite olika aktiviteter. Jag valde ett kor där man kunde får just förbön, personlig förbön. Tänkte att, varför inte, det kunde väl inte skada. Två präster lade händerna på mig och bad. Det kändes fint. Kände mig liksom omsluten av välvilja. Så avslutade den ena prästen bönen med att säga: “Gud, vi ber för att Maria ska bli frisk” och så lade han till, nästan som en brasklapp “om du vill”. Jaha?! Så gud skulle göra som gud ville ändå, trots att vi bad och hade oss? Och det kunde alltså hända att gud inte ville att jag skulle bli frisk?? Orden utraderade effektivt min känsla av omsorg och trygghet.)

Det här med förbön handlar förstås om min religiösa resa. Om den sortens fromhet jag sög i mig som barn och som jag fått ta mig an som vuxen. Som religionsforskare vet jag att religion i väldigt begränsad utsträckning handlar om tro, även om man kan tro det (ha!). Det handlar om folk. Människor som träffas och gör nåt så konstigt som att fokusera på nånting man varken kan se, höra eller ta på. Och just det tycker jag faktiskt är rätt coolt, jag menar sånt gör man inte på så många ställen. Alla har sina väldigt egna föreställningar om det där opåtagliga, men man samlas runt det och tänker för en stund inte lika mycket på pensionsfonder och sportlovsaktiviteter. Det är fint på ett underligt vis. Mitt problem är att det är så förbaskat mycket ord. Som om det viktigaste vore att försöka förklara det där obegripliga och diktera vad folk ska tänka och känna om det. En del av orden gör mig mer ont än gott. Som följande förbönsrader:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

Det kanske låter fint, och intentionen är det väl inget fel på – man vill liksom ta in eländet i det stearindoftande kyrkorummet. Låta uteliggaren, mobboffret och psykfallet också få vara med. Med jag har väldigt svårt för bönens användande av pronomina: det här med att vi ber för dem. Vi sitter på den goda kyrkbänken, vi är mätta och torrskodda, och njuter av vår snällhet. Dem – det är de misslyckade stackarna. Hårda ord kanske men jag tar mig rätten till dem, för jag befinner mig på båda sidorna. Jag kan fortfarande falla in i den där gosiga känslan av att vara den välvillige och känna välbehaget efter mina empatiska tårar. Men som psykfall hamnar jag oftast på mottagarsidan. Det är jag som är sjuk, åsidosatt, ensam och meningslös. Församlingen stånkar och ber och jag känner mig bara patetisk. Jag sitter som i en kyrklig skamvrå och önskade att alla fick vara ett vi.

Hur kan det vara så, när folk bara vill vara snälla och omtänksamma? Har medlidande och tycker synd om?

Margaretha utvecklade sitt resonemang om godhet, och hon menade (om jag minns rätt, det var ganska många år sedan) att utövandet av godhet alltid innebär att inta ett överläge (och min postkoloniala kompis nickar instämmande). Den gode erbjuder den underlägsne sin gunst. Den gode är tryggt förankrad i sin normalitet och riskerar ingenting när hen ömkar stackaren. Själva godhetsrollen kan endast innehas av den som “har något att ge”, och för att bryta maktbalansen – för att de svältande-barnen-i-Afrika ska kunna vara goda mot medelålders svenska banktjänstemän – krävs en pyramidalt omvälvande förändring. Änkan kan visserligen ge sin sista skärv och uteliggaren kan visserligen sälja sina tidningar men det är mer rörande än något annat. Gripande. Eller “gulligt”. Som gamla människor, barn och förståndshandikappade är gulliga när de presterar något trots sitt underläge. Står det gullig på ena sidan myntet kan man vara rätt säker på att det står stackare på andra sidan.

Och vad blir stackarna den gode skyldig efter dennes uppoffrande handling? Tacksamhet såklart. Börjar vi snacka med nån på tåget kan det ibland leda till ett givande samtal, men oftast stannar det med några artighetsfraser och så är det bra med det. Vi förväntar oss inget av vår medresenär. Däremot förväntar jag mig, när jag förfaller i godhet, att uteliggaren automatiskt ska bli glad när jag består hen med ett leende och att tiggaren ska bli tacksam över tian jag lägger i koppen. Och psykfallet ska givetvis känna sig inkluderad när den gode tar sig tid att prata.

Alltså ska jag sluta lägga pengar i muggar, sluta le åt konstiga främlingar och sluta prata med folk det är synd om.

Nej, det ska jag såklart inte. Men jag ska försöka jobba på den där förrädiska övervänligheten. För jag vill inte sitta i nån sakral skamvrå, jag vill inte sitta i nån skamvrå alls, och jag tror inte nån annan vill det heller.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag har inget hopp – gud så skönt!

Häromdagen fick jag ett samtal från Kattis, en kvinna jag lärde känna på avdelningen. Vi låg inne samtidigt några månader hösten 2016, och hade många långa och intressanta lunchstunder tillsammans. Man kan få en alldeles särskild gemenskap med sina kollegor på psyket och får ta del av många mörka och smärtsamma erfarenheter. Trasiga liv. Kattis historia berörde mig särskilt. Nu när hon ringde ställde hon följande fråga:

– Vad betyder ordet hopp för dig?

Jag är ju en ordmänniska. Textmänniska. Tankemänniska. Och hopp är ju inte direkt något främmande begrepp. Jag tänkte, sådär som man kan tänka utan att riktigt tänka, att jag snabbt skulle leverera ett intelligent och välformulerat svar. Men jag blev tyst. Grävde i hjärnvindlingarna. Och hittade ingenting. Märkligt. Mycket märkligt.

Efter en stund insåg jag var skon klämde: jag har inte något hopp och därför fanns ingen erfarenhet att koppla samman ordet med. Det var en fullständigt oväntad insikt, och omvälvande, eftersom den inte alls skakade om mig.  Jag konstaterade bara lugnt: jag har inte något hopp.

Hur kan man sakna hopp utan att sakna hoppet? Det sista en människa förlorar ska ju vara hoppet!

Som vanligt blev mina tankar klarare när jag försökte förklara för Kattis vad jag ännu inte förstått. Hopp, sade jag till henne, är kopplat till framtiden. Man hoppas att någonting ska bli bättre. Att man ska slå igenom som artist, bli stormrik och träffa en sexig (men också ödmjuk och ömsint) livskamrat. Eller helt enkelt bara bli friskare och mindre ensam. Drömmar och förhoppningar för framtiden.

Faktiskt, att hoppas är en sådan där nyttighet som alla människor ska ägna sig åt – precis som motion. En dygd. Vad man än gör så får man inte sitta still och inte förlora hoppet. Det kommer gå över, det kommer bli bättre. Du kommer lyckas, klara det, övervinna alla hinder och spränga målsnöret. Efter elchockerna, mörkervattnet och pyjamasen-på-hela-dagen kommer du mirakulöst komma ut på andra sidan – vackrare än någonsin och med en hyllad roman i rockfickan (en Oscar eller ett Nobelpris går också bra). Fantastiskt! Oerhört! Att du kunde, under så svåra omständigheter.

Det är bara det att mitt liv inte har någon framtid. Jag har en kronisk sjukdom med återkommande skov av depression och ett utmattningstillstånd som bara verkar bli värre. Det finns inget hopp.

Och det låter ju fruktansvärt, men när jag pratade med Kattis kändes det inte så. Tvärtom. När jag lagt på luren kände jag mig lite yr och uppfriskad, som efter ett dopp i en kall skogstjärn. Och väldigt förbryllad. Hur kunde det komma sig att avsaknaden av hopp kändes så befriande?

När jag grunnat lite till insåg jag att det hopp jag haft aldrig har hjälpt mig. Snarare förstört. Jag har försökt hålla tron vid liv, tänka att jag kommer komma ur eländet till sist. Jag kommer börja jobba igen, tjäna pengar, åka utomlands, ordna fester, träffa en partner, skriva musik och åka milrundan i skidspåret. Jag kommer känna mig som mig själv igen. De människor jag lärt känna de senaste sex åren har ju aldrig fått se den riktiga Maria, men snart kommer de få träffa den sprudlande, kreativa och produktiva människan jag egentligen är (och de ska häpna!).

Så har jag tänkt.

Och kämpat på. Prövat nya mediciner. Blivit lite bättre. Börjat arbetsträna och jobba. Fallit igenom, blivit sjukskriven och inlagd. Fått elchocker och nya mediciner, blivit utskriven och genomgått rehabiliteringsprogram.

Börjat jobba och gå till gymmet. Påbörjat forskningsprojekt, byggt upp nätverk. Insjuknat och blivit inlagd. Elchocker, nya mediciner, utskrivning, rehabilitering, arbetsträning, arbete.

Skrivit artiklar, blivit docent, ordnat konferens, fått sjukgymnastik och terapi. Blivit sjuk och inlagd. Nya mediciner, längre inläggning, längre rehabilitering med boendestöd och efter ett drygt år känns arbetsträning fortfarande avlägset. Gå till gymmet funkar inte över huvud taget.

Och ändå har jag fortsatt hoppas. Sett det från den ljusa sidan. Tänkt positivt. Gud, jag har tänkt positivt så det räcker för en livstid! Tänkt att sjukdomen är en gåva och tillfrisknandet en resa. Ätit hurtiga mantran till frukost lunch och middag: jag kommer klara det, allt kommer att bli bra; jag kommer klara det, allt kommer bli bra. Jag har verkligen hoppats.

Och så har jag blivit nedklubbad igen. Och igen och igen. Och så en gång till. Vad fyller hoppet egentligen för funktion i en sådan berättelse?

Nu kommer jag att tänka på en gudstjänst i domkyrkan som min kör deltog i i höstas. Under en del av gudstjänsten fick man röra sig fritt runt olika stationer. Jag valde att gå till ett kor där man kunde få förbön av två präster. Jag har inte någon gudstro men tänkte att det kan väl aldrig skada. Och det var rätt fint till att börja med. Två främmande människor som lade sina händer på mitt huvud och fokuserade på mig en stund, som ville mig väl. Jag hade fått säga vad jag ville att de skulle be för, så de bad för att jag skulle få bli frisk. Det kändes ganska bra.

Men alldeles mot slutet sade en av prästerna: ”Gud, vi ber för att Maria ska få bli frisk. Om du vill.”. Jag blev alldeles perplex. Om gud vill? Varför skulle gud inte vilja att jag blev frisk? Och varför skulle vi alls be om gud ändå tänker göra som hen vill?

Det är det känns med hoppet. Lika bakvänt. Varför ska jag hoppas på någonting om livet ändå tänker göra som livet vill?

Nu kanske det låter som att det här är en genomtänkt filosofi, men det är det inte alls. Jag har aldrig sagt till mig själv att ”nu Maria är det dags att sluta hoppas”. Jag upptäckte bara att hoppet försvunnit när Kattis ställde sin fråga. Och jag upptäckte att det var skönt. Det var en lättnad att inse att jag inte längre frustreras av mitt tillstånd. I alla fall inte på samma sätt. Eftersom jag inte längre lever i hoppet om att det ska bli bra, eller ens bättre blir tillståndet jag befinner mig i lättare att acceptera.

Jag lever, punkt.
Livet är som livet är, punkt.

Det kan bli bättre och då kommer jag bli glad, det kan bli sämre och då kommer jag bli ledsen. Men det är sedan och nu är nu. Och i nuet kan livet bara motarbetas eller omfamnas.

På sätt och vis är detta den ultimata formen av mindfulness. En livslång mindfulness. Här och nu inte bara här och nu – utan hela tiden. Varje ögonblick. Varje dag. Ett tillstånd bara en hårt prövad bodhisattva kan åtnjuta. En bodhisattva utan hopp och utan tro – men med liv.


Bodhisattva är en buddhistisk term för en person som söker efter upplysning.

Alla religioner är oerhört komplexa och eftersom jag är religionsvetare måste jag lägga till brasklappen att detta är en extremt förenklad beskrivning av ett av många sätt att använda begreppet på. Precis som med begrepp som ”gud”, ”ande”, ”Messias” och annat spännande…