ABC för odeprimerade

Jag började med denna text mest på skoj. Som en checklista för odeprimerade. Ett ABC att konsultera när friska behöver påminna sig om vad en depression innebär. Men det blev en sorts… dikt kanske? En väldigt mörk dikt. Så låt mig börja med en så kallad disclaimer: mörkret jag beskriver är inte verkligheten. Det är hur verkligheten kan kännas. Utanför är det bara en vanlig tisdag.


AVSMAK inför livet, jag lider
BRIST på vilja, min

CELL är byggd av
DÖD, tänkt för en
EVIGHET

FÖRLAMAD, kan inte ta mig härifrån

GRÅ är gråten utan tårar
HOPPLÖS är den och
INTIG

JAGET vill en sak, en enda
KRÄKAS ur sig
LIKGILTIGHETENS vadd, men

MARDRÖMMEN står fast, det är en
NATT som inte försvinner, en
OBEVEKLIG
PINA,
RIGID i sitt stillestånd

SVÄRTAN sväller och
TYNGER pannan, jag ger
UPP min
VILJA, den

YTTERSTA
ÅTERVÄNDSGRÄNSEN
ÄNTRAR mig, jag

ÖVERGER mig


Att överge sig…

Utan att jag planerat för det hamnade jag nu i det kanske svåraste ämnet som har med depression att göra. Att överge sig. Ta sitt liv. De flesta djupt deprimerade har någon gång snuddat vid tanken på självmord. När ljuset inte längre når dig försvinner alla dagrar och nyanser och döden blir till sist den enda skugga du kan kasta.

Men självmordstankar är som sura uppstötningar. Varande utslag. Svullna halsmandlar. Symptom på en sjukdom, inte ett vettigt svar på verkligheten.

Symptom ska man ta på allvar, men man ska inte göra som de säger. Man slutar ju inte äta för att magen krånglar. Slutar inte förflytta sig för att man brutit benen. Och man ska definitivt inte sluta leva för att man har självmordstankar! Man försöker sig på en bättre tankediet. Kanske ett verklighetsnärande dropp. Lägger varma omslag runt sin ångestknut. Spjälar upp levandet och skaffar själen en rullator.

(Om man nu inte kör med Sims-och-Polly-kuren förstås. Och går med i viktväktarna tjugo kilo senare…)

Dödstankar ska man ta på allvar. Men man ska inte ta sina dödstankar på allvar. Det vill säga: det är allvarligt att du har dem, men du är dem inte. De har ingenting med verkligheten att göra, och därför ska du inte överge dig för dem.

Samtidigt. Att överge sig handlar också om en nedstigning så arketypisk att man hittar den i snart sagt alla religioner. Döden och förmultnandet som skapar myllan för nytt liv. Kanske börjar vägen från depressionen också i döden. Vid ögonblicket när du sätter fotsulorna i mörkerbassängens botten. När du landar på platsen inga stigar utgår ifrån. Som saknar väderstreck och urverk, röst och genklang.

När du strandat på den plats som är så död att döden själv ger upp andan. Och kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Judisk kyrkogård 3Den plats där döden kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Det är när jag fått bottenkänning i mörkervattnet som jag blivit inlagd. Då livsviljan börjat glida ur mitt grepp. Det märkliga är att när jag fått min säng i korridoren och mitt namn på medicinvagnen har ett slags lugn  infunnit sig. Trots att den värkande intigheten fortsatt. Men med patientrocken på har jag äntligen vågat erkänna: jag mäktar inte med. Avdelningen har varit min respirator och när personalen kopplat in mig har jag fått jag lov att vara så sjuk som jag är. Och först då kan jag börja bli frisk.

I kyrkan pratar man ibland om att överlåta sig till gud. Det är lite samma sak som att överge sig. Fast inte riktigt. När du överger dig är det en ensam handling, oavsett om det handlar om att du släpper taget om din duktighet eller om ditt liv. Men överlåta dig kan du inte göra rakt ut i intet, det gör du till någon. Det är liksom hela poängen med överlåtelse: det finns alltid någon som tar emot. Makter som kan bära när du själv inte orkar.

Det är en väldigt vacker tanke. Oavsett vilka krafter man tror eller inte tror på kan det vara helande att ibland överlåta sitt liv på någon annan ett tag. I mitt fall har det varit Jessica, Erik och Johanna på Avdelning 3B.

SVÄRTAN sväller och
TYNGER pannan, jag ger
UPP min
VILJA, den

YTTERSTA
ÅTERVÄNDSGRÄNSEN
ÄNTRAR mig, jag

ÖVERLÅTER mig