VIRUS

Lägger sig virusångesten som en klibbig dimma över allt du gör, ser, tar på? Som en undergångston, dov och omöjlig att rymma ifrån? Vi ska alla dö, vi kommer alla dö, snart kommer alla ha dött och jorden ligga öde. Tja. Det är ju faktiskt sant, även om det är osannolikt att just Covid19 kommer vara skurken. Högst osannolikt. Jag tror det är dags att påminna om en viss papegoja. En som får undergångsdimmorna att lätta.

Jag är nämligen högst obekymrad om coronasmittan, börskraschen och upplösningen av grundläggande samhällsfunktioner. Jag har varken bunkrat toapapper eller sålt mina aktier (vilket kan bero på att jag inte hade några – en bra sak att inte ha i tider som dessa). Ångesten lyser med sin osedvanliga frånvaro. Jag tycker läget mer än något annat är spännande.

Covid-19 – hämtad från Busca Tu Camino

Det är som med väder. Ett riktigt hederligt snökaos – det är sånt jag gillar. Det är som att civilisationen blir tagen på sängen. Bussarna kommer inte fram och tågen kör fast och ingen kommer fram till sina viktiga kontor. Jag småler i mjugg – där ser ni, civilisationen är bara en fernissa ovanpå krafter som är långt större än några supermakter eller multimiljardärföretag. Och alla är vi lika ynkliga och förskrämda små varelser när det kommer till kritan. Naturkatastrofer och pandemier är de verkliga demokratierna, för de behandlar alla EXAKT lika.

I alla fall om man befinner sig i stormens öga. Där snurrar Trump och Macron runt lika hjälplöst som tant Vera. Därefter är situationen såklart extremt ojämlik, vilket naggar min kärlek till katastrofer något i kanten. För det är klart att jag inte roas av att jättevågor sköljer bort hela samhällen med invånare som inte har råd att bygga nya hus. Eller att sjukdomar som skördar tusentals oskyldiga på en del av planeten enkelt kan avvärjas av några sprutor på den andra. Eller att kylskåpsingenjör Bergmans källare förvandlas till ett träskland medan jag sitter torrskodd i soffan. Nej, det gillar jag inte alls. Sluta med det. Men själva katastrofen, att corona plötsligt förenar hela jordens befolkning i panikåtgärder och masshysteri. Det piggar upp.

Vilket har att göra med sagda papegoja, den som jag presenterade i mitt inlägg om kräkfobi och gastrosokopi. På kräkfobins tid levde jag med undergångsångest hela magsjukesäsongen och önskade ingenting hetare än att få placera mig och min dotter i karantän. För tänk om. Tänk om hon börjar kräkas på vägen till dagis och jag spyr på hallmattan när vi kommit hem. Tänk om det blir en hel kräksymfoni i sängen, tänk om jag och dottern och maken och vår inneboende student från Pajala börjar kräkas i kors i badrummet och hela lägenheten fylls av den omisskännliga doften av uppkastningar, medan grannarna hejvilt spyr i rabatterna.

Vilket såklart aldrig hände. Jag tror faktiskt inte jag spydde en enda gång under dotterns dagisår. Det ångestfyllda var ju i själva verket hotet. Det konstanta illavarslande illamåendet. Osäkerheten om när det skulle ske och hur jag borde förbereda mig för katastrofen. Skräcken lurade i mörkret bakom buskarna när vi gick ut till gungställningen alldeles för sent en vinterkväll, bara för att undfly den klaustrofobiska stämningen inomhus. För att det trots allt skulle vara bättre att spy i en snödriva.

Det var då jag fick papegojan av min underbara terapeut. Den skulle sitta på axeln och kraxa ”det tar vi då” så fort undergången kittlade mig i strupen och jag började överväga åtgärder som kunde vidtas. ”Det tar vi då”.

Jag blir fortfarande mycket mer olustig när kräksjukor lurar bakom hörnet än när termometern visar 39 och halsen tjocknar igen, men papegojan har snällt suttit kvar på axeln ända sedan 2003. Och det är därför jag inte är så värst brydd över dagens globala undergångsstämning. En del problem är förstås mer akuta och jag kan inte annat än hoppas att sjuksköterskor och läkare mäktar med sina hjältedåd, och att alla småföretagare, frilansande kulturarbetare och massavskedade landar på stadig mark. Men annars. Från den lilla plätt jag står på: folkhälsomyndigheten vidtar sina mått och steg och deras rekommendationer ska vi följa och så är det inte mer med det.

Det är klart att det kommer bli värre. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att mina gamla föräldrar ska bli sjuka. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att ekonomin ska urholkas, att misstänksamheten ska öka och nationalismen skjuta i taket. Men det tar vi då. Försäkringskassan kanske går omkull, jag kanske blir hemlös och min dotter utan utbildning. Men det tar vi då.

Och det finns också helt andra tecken: en ny solidaritet växer fram på oväntade ställen. Från popstjärnorna som ger gratiskonserter på internet till personen som, enligt en lapp i vår trappuppgång, erbjuder sig att handla åt äldre som sitter isolerade. Och det minskade flygandet kors och tvärs över jorden kan väl inte bara ha negativa konsekvenser? Det är en ny, spännande tid i antågande, korten blandas om, tärningarna kastas – vem vet vad som kommer växa fram ur resterna av det förgångna? Det finns ingenting annat att göra än att – ta det då.

Gastroskopi – en träning i här och nu

Eva-Lena var en bra terapeut att hålla i handen när dottern kommit upp i värsta kräksjukeåldern. Hon gav mig inte, som fobiträningsfarbrorn, ett videoband med folk som kräktes och hon sade inte att behandlingen skulle avslutas med en shot kräkmedel i terapirummet. Nej, hon lärde mig att inte ta så förbannat mycket ansvar. Vilket lät helt vansinnigt. Jag menar – panikångest är inte nån jättebra utgångspunkt för en mamma som vill ta hand om sitt kräksjuka barn. Självklart måste jag ta mitt vuxenansvar och förbereda mig på det värsta. Det tyckte inte Eva-Lena.

Jag fattade inte hur hon tänkte – en småbarnsförälder måste ju mer än något annat lära sig att vara förutseende. Att inte förbereda sig på alla maginfluensor som skulle komma kändes som att göra skogsutflykt utan dricka, mellis, strumpor och varm tröja. Min dotter kunde ju bli törstig, grinig, blöt eller frusen och min uppgift var att planera för alla eventualiteter. Och så skulle jag inte bekymra mig för att hon kunde bli magsjuk mitt i alltihop! Jag tittade desperat på min terapeut:

— Hon kanske börjar kräkas i hallen, just när vi kommit hem!
— Ja det kanske hon gör, svarade Eva-Lena lättsamt.
— Ja!
— Och vad gör du då? frågade hon.
— Vadå vad gör jag?
— Vad gör du om hon börjar kräkas i hallen?
— Öh, jaa… (dottern i hallen, kräkset på golvet, bacillerna i luften – och i magen ett nattsvart hav med domkyrkotornshöga vågor)

Eva-Lenas röst var obegripligt lugn och betryggande. Likt en rosenkindad mormor som förklarar för sitt barnbarn att det inte finns några spöken. Som skrapar bulldegen av händerna, följer med till sovrummet och visar att det otäcka bara är morfars morgonrock som hänger på en krok i väggen.

— Ja, först torkar du kanske av henne och ger henne lite vatten, förklarade Eva-Lena.
— Ja?
— Sen kanske du sätter på henne nåt rent och stoppar om henne i sängen.
— Ja?
— Kanske ställer du fram en hink vid sängkanten och läser en saga.
— Ja?
— …
— Ja men sen då?
— Sen är det inget mer.
— Jamen, hon kanske kommer kräkas igen!
— Ja det kanske hon gör. Och vad gör du då?
— Hm… (lite surt) typ samma sak antar jag…

Jag fattade såklart åt vilket håll hon försökte putta mig. Det är ju inte speciellt avancerade förberedelser som krävs för att ta hand om en unge som kräks. Det faller sig rätt naturligt liksom att torka av och bädda ner. Jag fattade det. Tankar på KRÄKSJUKAN kunde sätta hela mitt system i krigsberedskap men den lilla delen torka-av-och-stoppa-i-säng kändes ändå hyfsat hanterbar.

Och så var lektion ett i Eva-Lenas ångestskola avklarad: jobbiga saker är inte lika jobbiga om man bryter ner dem i mindre delar. Det hade jag nästan kunnat räkna ut själv. Men min kräkångest tillät sig inte manipuleras så enkelt. Inse är en sak, utföra en annan. Dags för lektion två: tillämpning. För detta krävdes en nytt pedagogiskt redskap – jag kunde ju inte släpa med Eva-Lena hem och få henne att tala med sin tryggande mormorsröst så fort jag fick panik. Därför satte hon en papegoja på min axel. En alldeles speciell terapipapegoja som bara kunde säga en mening. Jag skulle föreställa mig att den satt på min axel och tjatade:

”Det tar vi då — Det tar vi då — Det tar vi då”

Den skulle tjata om sin mening varenda gång jag stissade upp mig över att ett litet illamående kröp på, att dottern klagade på ont i magen, att dagispersonalen satte upp det idiotiska plakatet på dörren ”MAGSJUKAN GÅR” (Vad är egentligen syftet med denna information: är dagiset satt i karantän, ska vi gå hem och spika igen fönsterna eller ska vi bara ha lite extra ångest?). Varenda gång min kräkrelaterade skräck väcktes skulle papegojan kraxa: ”det tar vi då”. Just nu är allt ok, vi kan bli sjuka – men det tar vi då. Det finns inga meningsfulla förberedelser att göra.

Papegojan blev mitt husdjur. Mitt huskurs-husdjur. Jag hade den med mig överallt, den påminde mig ständigt och jämt om att inte ta ansvar för det jag inte kunde ansvara för. När det otäcka trängde sig riktigt nära inpå kunde jag få frammana den flera gånger i minuten, som ett antiångestmantra. Till sist skötte den sig själv. Så fort paniken slog till hörde jag kraxet i mitt högra öra: ”det tar vi då”. Papegojan hjälpte mig att baxa mina tankemönster till ett annat spår. Att förkroppsliga det som jag fattat med huvudet för länge sedan: det jobbiga kan jag bara ta när det händer. Det finns ingen läxa att läsa och inga prov att ta för att bli duktigare på att ha det jobbigt. Så länge det inte är behöver du inte ha det i tankarna.

Halvfåniga mantran är en bra medicin mot onyttiga tankemönster. Tänk bara på den spökrädde Alfons Åberg som inte tordes gå ner i källaren, och pappan som gav honom en ramsa som botemedel: ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!”. Jättefånig men jättebra – jag minns den fortfarande trots att det säkert var bortåt femton år sedan jag läste boken för min dotter. Vissa gamla trollformler har säkert fyllt samma funktion – att vända uppmärksamheten åt ett mer hälsosamt håll. Kring förra sekelskiftet fanns till exempel en kvinna i Leksand som hette Rask-Kari. Hon brukade ”slå ut” för att lindra sjukdomar, vilket innebar att hon kastade utvalda föremål i älven samtidigt som hon sade ”Tag du igen ditt och ge mej igen mitt!”.

På ett sätt låter det galet att inte bekymra sig, som om man inte kunde planera sitt liv (som om man var en ”lilja på marken” som väntade på att gud skulle förse en med kläder och mat). Men det gäller att skilja på att förbereda sig för sånt man kan förbereda och att grubbla över det man inte har någon kontroll över. Det är ju smart att vara lite förutseende och använda handsprit, äta vitaminer och motionera och sånt, men att oroa sig för all sjukdom man skulle kunna drabbas av är ju ett slöseri med tid. Visst kan du bli sjuk – men det tar vi då. Det gäller förstås inte bara sjukdom, det finns väldigt mycket i livet vi inte rår över – inte minst andra människor och hur de reagerar på oss och det vi gör. Till en fest, som ett banalt exempel, kan det vara bra att planera mat eller musik eller aktiviteter, men när du ställt allt i ordning är oron meningslös. Det är klart att festen kan bli ett fiasko – men det tar vi då.

Jag tror inte jag är ensam om att ha ägnat onödigt mycket tid och energi åt att oroa mig åt sånt jag inte har någon kontroll över. Men kanske har ett psykfall mer träning i detta än andra? Jag blir påmind om mina misslyckanden precis varje dag – att jag inte går till jobbet är bara förordet till min misslyckandekatalog. Katastrofen har redan hänt, och jag måste leva med den. Hur gärna vill jag då oroa mig för att det ska bli ännu värre, att jag ska drabbas av fotsvamp och böldpest och översvämning och kackerlackor? Inte alls. Det mesta i mitt liv kan jag inte kontrollera, alla aktiviteter måste förses med brasklappen ”om jag orkar”. Jag har ingen lust att ägna den gnutta energi jag har till att oroa mig för att den ska ta slut.

Min examen i papegojträningen fick jag märkligt nog på gastroskopiavdelningen på Akademiska sjukhuset. Jag är glutenintolerant och skulle in för min andra kontroll av tarmen. Första gången hade varit sjuhelvetsjävlahemsk. Alla som varit med om det vet att gastroskopi inte är en sak som man vill boka in som fredagsnöje. Är man dessutom kräkfobiker blir det en extra guldkant på eländet. Undersökningen går till så att en slang förs in genom munnen, ner genom matstrupen och magsäcken och fram till tolvfingertarmen. Kräkreflexen går förstås igång konstant och första gången jag gjorde undersökningen slet jag ut slangen ett antal gånger i ren panik. Därför bad jag om något lugnande inför den andra undersökningen.

När det hela var över låg jag på en brits utanför undersökningsrummet. En sjuksköterska kom och tittade till mig just som jag började komma ur bedövningsruset. Hon frågade hur det kändes och jag sade att det hade gått mycket lättare än förra gången. Hon skrattade till och sade ”Nej, du slet ut slangen lika mycket den här gången också”. Jag blev helt paff, men hon förklarade att den lugnande medicinen jag fått också gav en viss minnesförlust. Jag kom helt enkelt inte ihåg hur jobbigt det hade varit.

När jag cyklade hem kände jag mig inte äcklad och obehaglig till mods, som förra gången, utan upplivad och glad. Gastroskopiundersökningen hade varit som en lektion i den universella mentalkuren: att vara här och nu. Efter papegojan och gastroskopislangen kunde jag dra slutsatsen att det jobbiga i en jobbighet till väldigt många procent består av förväntningarna inför det jobbiga och minnet av det jobbiga. Själva jobbigheten går över mycket fortare. Gastroskopin tar max fem minuter att genomföra och att kräkas går i regel ändå snabbare.

Det vore synd att slänga alla dagar när man inte ska gå på gastroskopiundersökningar på att oroa sig för de som kanske ska komma eller vårda minnet av dem man gått igenom.

Till sist några fler fåniga papegoj-mantran (kommer ni på fler så skriv dem gärna i kommentarsfältet!):

Ta ditt gamla trams och ge mej min balans
En dag i sänder – det som händer det händer
Stick du gamla tvång – ge mej vin och sång!
Ta det som är sjukt och håll mig varmt och mjukt

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!