Karoshi – med dödlig utgång

Varje år dör hundratals unga friska japaner av en sjukdom som inte existerar i Sverige. Eller gör den det? Kanske handlar det bara om att vi kallar sjukdomen vid ett annat namn och behandlar den på ett helt annat sätt.

När en gammal bekant berättar att hon inte kunnat jobba på åtta år på grund av utmattning blir jag omedelbart skeptisk. Hon som ser så pigg och glad ut. Som kommer kånkandes på en jättekasse från Clas Ohlson – shoppa orkar hon tydligen. Hon är nog bara lat. Orkar hon springa på Clas Ohlson borde hon väl kunna hitta något litet stillsamt arbete. Nåt sätt att bidra till samhället. Men det är klart, hon har ju redan fått in foten på Försäkringskassan och vem skulle säga nej till semester året om? Spela Sims och sola på balkongen.

Såna tankar flyger ocensurerade genom min skalle, på bråkdelen av en sekund, trots att jag själv står där, utmattningssjuk med en påse från Åhléns. Misstänksamheten. Samma misstänksamhet jag riktar mot mig själv de dagar jag mår så pass bra att jag kan handla på Åhléns, kolla mina mejl och diska utan att bli särskilt trött. Jag är nog bara lat. Alla de andra utmattade dagarna förutsätter jag den från min omgivning – misstänksamheten mot min lättjefyllda tillvaro. Trött, vem är inte det?

“Gud,  jag var helt slut förra veckan, du vet, deadlines och dagishämtningar, omorganisation, stamrenovering och middag med svärföräldrarna. Jag hade inte klarat mig om jag inte haft gymmet. Och tangokursen. Du borde du faktiskt testa tango – alla stressiga tankar bara försvinner!”

Jo, det är klart. Varför ska man lägga sig på soffan när man kan börja med yoga och fågelskådning? Med tarotkort, poledance eller ryska för nybörjare? Nej, vad utmattade har problem med är nog inte ork, det är disciplin! Tänker jag att mina kollegor och bekanta tänker om mig. Tänker jag själv om Clas-Ohlson-kvinnan, den första ocensurerade sekunden. Tänker jag om mig själv.

Ett orättfärdigt ifrågasättande av människors livsberättelser. Men egentligen är denna skepsis inte så konstig. Jag menar, varför gick alla och blev så himla utmattade plötsligt? Inte ens tant doktorn kan klargöra var gränserna går mellan utmattning, trötthet och lättja. Hon måste bara tro på patientens evangelium. Eller inte. Jag frågar mig (med viss bävan): existerar ens det vi kallar för utmattning? Och så tänker jag på förr i tiden och långt bort i världen. Hur såg det ut i de svenska statarlängorna? Hur är det för folk i dagens Syrien? Kan människor unna sig att bli utbrända när de kämpar för att överleva, när bristen på ork ställs mot möjligheten till liv? Kanske skulle jag också orka om jag hade kniven mot strupen.

I lördags fick jag ett nytt perspektiv på saken. Det var min födelsedag och på kvällen fick jag ett oväntat och mycket kärt besök: mina japanska vänner Yukiko och Takeo och deras bedårande lilla treåring. Som småbarnsförälder kan man ju inte sitta still och konversera hela tiden, och det gav mig möjlighet att också betrakta den lilla familjen från min soffa. Byta blöja, värma mat, locka till bordet, försöka mata, hämta tillbaks till bordet, trösta, försöka mata igen…

Min tid som småbarnsmamma är sedan länge förfluten, men arbetet med att ständigt förutse och parera minns jag tydligt. Och frustrationen när mina insatser inte räckte till, trots att tålamodet redan töjts långt utanför gränsen. Vilket naturligtvis alltid hände de kvällar jag hade besök. Så fort samtalet med kompisarna började bli någorlunda sammanhängande kallades jag tillbaks till den eviga sängkanten och när jag återkom till mina gäster efter tionde nattningen rasade jag ihop i fåtöljen varifrån jag åkallade alla jävlar som iddes lyssna – med dämpad röst men dramatiska gester. Var jag tillräckligt trött bröt jag helt enkelt ihop. Blev lite ynkad och klappad på. Fick veta att jag var en väldigt Tålmodig och Duktig mamma.

(Varning: för kulturella stereotyper och etniska klichéer i nedanstående text tar jag inget ansvar. Eftersom jag vet att de är klichéer går jag ju fri från kritik. Eller hur? För övrigt är texten empiriskt underbyggd av ett statistiskt urval av två individer.)

Svenskt snörliv för sorg. Japansk festkimono.

Yukiko och Takeo svär aldrig och bryter definitivt inte ihop. De klagar inte ens när sonen suttit i bilen och gallskrikit oavbrutet i en timme. Jag tror knappt de rynkar på pannan. Åtminstone inte när jag ser på. När pojken trilskas och rusar från bordet följer mamma Yukiko bara leende efter honom på sina lätta små geishasteg. Och fortsätter vara lika uppmärksam på mig och mina behov som hon alltid varit. Tar tag i disk eller sopor som om allting var lättsamt och ingenting kostade på.

Medan jag ligger i soffan och skäms. Kanske borde jag bli japan. Vaska fram det där inre leendet, den där friden som gör att jag kan levitera mig igenom vardagen. Söka efter mina vänners mystiska graal – den egendomliga balansen mellan driftighet och påpasslighet som inte tycks dränera dem. Nej, det känns som ett hopplöst uppdrag. Däremot tog jag den här gången mod till mig att ställa den fråga jag länge funderat på: blir japaner någonsin utmattade?

Oerhört korkad fråga, men det var ju det här med “förr i tiden och långt bort i världen”. Att jag har en känsla av att japaner tar sig an livet på ett annat sätt. Att japaner (läs: mina vänner) inte verkar prata om ångest och depressioner och livskriser. Sånt som svenskar (läs: jag) äter som lördagsgodis. Att Yukiko och Takeo omedelbart accepterat mitt tillstånd och respekterar mina behov, men aldrig själva tycks drabbas av nåt liknande. Eller ha nåt behov av att prata om det. På ett sätt är det vilsamt, men avsaknaden av spegling gör mig också liksom orolig. Möjligheten att få höra “när jag får självmordstankar…”, “vid mina elchocksbehandlingar…” eller  kanske bara “det händer ibland att jag inte vill kliva ur sängen”. När speglingen uteblir är det lätt att känna sig som en ensam kötthög i en värld befolkad av andeväsen.

Men när jag ställer frågan får jag veta att jag på någon nivå har rätt. Japaner pratar inte om sånt som ångest och depression, i alla fall inte utanför hemmets väggar. Säger du att du är deprimerad betraktas du som, ja just det – lat. Depressioner “finns” inte i Japan. Åtminstone inte i den äldre generationen. Utmattning existerar naturligtvis inte heller. Däremot finns det som kallas “karoshi”. Min väninna översätter begreppet: “karo” betyder att jobba väldigt hårt, “shi” betyder dö. Tycker vi att svenska läkare har dålig insikt i utmattningssjukdom borde vi kanske göra en exkursion till Japan. Där är det lika konstigt att gå till doktorn för utmattning som för, typ, besvikelse. Däremot finns det en allmänt accepterad diagnos för fenomenet att dö av överansträngning. Vilket japaner gör när de när de levt i ständig rädsla för att misslyckas eller tillbringat all sin vakna tid på arbetsplatsen för att få behålla jobbet. Själva dödsorsaken är oftast hjärtsvikt eller hjärtattack, självmord en annan.

Med andra ord skulle man kunna säga att människor som lider av utmattning kan dö om de inte får diagnos och behandling.

När mina vänner gått tänker jag vidare. På statarlängor, murarsmäckor och bortauktionerade barn. Jag tänker på Per-Anders Fogelströms Stockholms-skildring och arbetare som dör vid fyrtio års ålder eftersom de är fullständigt utslitna. Och jag tänker: utmattade människor går förmodligen att hitta i alla tider och på alla platser (där man inte lyckats utrota fattigdom, våld, förtryck, orättvisa, ojämlikhet, marginalisering, miljöförstöring och förmodligen en hel del annat). Folk blivit ilskna enstöringar och gnällande surkärringar. Somliga har blivit oförklarligt förlamade, andra har inte orkat resa sig igen för att fortsätta sin flykt. Och en del har bara lagt sig ner och dött.

Jo, lathet finns. Men jag tror faktiskt också att utmattning finns. Och när jag tänker efter, när jag föreställer mig att något plötsligt skulle driva mig på flykt och tvinga mig att vandra miltals varje dag (eller om någon skulle tvinga mig att sitta i oavbrutna personalmöten åtta timmar om dagen), då vet jag att jag också skulle kunna dö av min utmattning. Ganska snabbt. För energin är en förbrukningsvara. Har vi slut i förråden kommer vi till sist att svälta ihjäl.

Tack gode gud för försäkringskassan!



Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Din sista stund på jorden

Om det här var din sista dag i livet – vad skulle du göra? Om du visste det alltså, att det var sista chansen. Det är en sån där fråga man oftare hör filmkaraktärer säga än verkliga människor. Idag var det Grey’s Anatomy jag kollade på (ytterligare en vanebildande sak min dotter lurat på mig – precis som Sims och Nutella). Läkaren Meredith hade nästan sprängts till döds av en bomb som låg inkapslad i patientens mage (herregud, varför tittar jag inte på nåt franskt och kultiverat?). Hon undkom förstås med en hårsmån och i den kranka blekheten ställde hon denna visa fråga. Denna besvärligt obesvarliga undran. Lika omtuggad som de slogans som skulle kunna vara frågans svar:

Idag är första dagen på resten av ditt liv!
Lev här och nu!
Carpe jävla diem!

Nä. Gör för guds skull inte det. Fånga inte den stackars dagen, släpp den fri.

Att uppmana någon till att leva “här och nu” är lika motsägelsefullt som att säga: “Försök att slappna av”. Exakt hur då hade du tänkt dig? Jag försöker och försöker i mitt anletes svett men inte fan blir jag mer avslappnad av det. Bättre att sluta anstränga sig. Bättre att bara andas. Låta spänningen, sorgen, ångesten vandra vidare när de är färdiga med sitt. Ge den där stackars ångesten sin frihet. Just den ångestkänslan har ju inte så långt kvar på sin existens i världen. Den vrider om dina inälvor i några timmar, på sin höjd en halv dag, men sen är det slut med den.

Nej, ögonblicket är överskattat. Alla gånger jag huggit mig fram genom levnadsdjungeln på jakt efter stigen till här-och-nu-landet har jag hamnat vid samma väg. Den går bara åt ett håll. Den gula varningstriangeln säger”risk för ras” och på vägskylten står det “Utmattning, 3 kilometer”.

Många som tillfrisknat efter livshotande sjukdomar eller överlevt svåra olyckor vittnar om att livet efteråt blir annorlunda. De har lärt sig att värdesätta det som de flesta tar för givet. Att de får fortsätta leva. Det har jag inte svårt att förstå. Jag har skrivit om det tidigare – att hänga tvätten är aldrig så njutbart som efter den djupaste depressionen. Att erfara den ljuvliga frånvaron av svärta, känna det kalla betonggolvet under fötterna och torktumlarens ludd mellan fingrarna. Att få vara med och leka igen.

Men, är det inte just det det innebär, att vara här och nu? Är det inte precis det det handlar om? Tja, det kanske det är. Att hänga tvätt är kanske mitt sätt att Carpa Diem. Inte så värst storvulet eller äventyrligt. Ingenting man sätter upp på en bucket list. Men kanske är det lättare att fånga sina dagar om man är ett psykfall (givet att man inte just då känner sig fångad av dem)?

När jag försökte besvara Meredith’s fråga slogs jag just av hur lätt jag hade att svara på den. Om jag visste att detta var min sista dag på jorden skulle jag nämligen göra precis det jag gör just nu. Eller typ precis det jag gör just nu. Varför i hela friden då? Varför skulle jag såsa omkring i lägenheten, ligga på kökssoffan och skriva blogg, kolla på fåniga youtube-klipp med dottern och spela en skvätt Rachmaninov på elpianot? Varför inte gå ut i natuuuren, hoppa bungyjump eller ta en sista-minuten till en fjärran strand och se ut över oceanen när solen går ner över mina sista ögonblick?

Enkelt. För jag orkar inte. För att mina mentala begränsningar är omutbara. För att jag skulle gömma mig under handduken om jag verkligen kom hela vägen till oceanen – måsglittrandet och solskränandet skulle inte få plats i min lilla matsäckskorg med sinnesintryck. För att jag, just idag, inte heller mäktar med den lilla promenaden till den lilla skogen på andra sidan den lilla vägen eller till vännerna som bor åt andra hållet, tvärs över det lilla fältet med kolonilotterna.

Därför skulle jag inte ändra någonting, om det så vore min sista dag. Därför vill jag faktiskt inte ändra någonting. Jag är, på det hela taget, rätt nöjd. Tillfreds med min tillvaro av Sims, Rachmaninov och Grey’s Anatomy. Det är den verklighet jag för närvarande faktiskt mår bäst i. Om den nån gång erbjöds mig skulle jag girigt och tacksamt ta tillbaks min forna kraft och göra stunden vid oceanen till min sista, men inte just här och nu. Jag vill inte sitta som en fiskare med nackspärr, spanande ner i livsströmmen efter alla tillfällen som skulle kunna gå förlorade, alla de möjliga möjligheterna att bli och göra och uppleva.

Hellre gör jag som den lilla hussvalan som kattrackaren kom in med i stugan i somras. Den dog under trasmattan. Ett nu som blivit ett då. Men när jag plockade upp den för att begrava den i syrénbusken (bland alla möss och sorkar katten också fångat in) kände jag hur den grep om mitt finger med sin lilla klo. Så jag kastade upp den i luften och den flög några tappra cirklar innan den ramlade ihop igen på gräset. Då bar jag upp den till sovrummet, öppnade fönstret och lade den på mitt fönsterbleck. Så kunde den hämta sig i lugn och ro, tänkte jag. När jag kom upp några timmar senare hade svalan försvunnit. Helt utan ansträning hade svalans då blivit ett nu igen.

Så jag tänker inte öda mina tankar på att häret ska bli så nu som möjligt. Eller nuet så här. Jag kollar hellre på TV-serier. Och släpper dagen fri.

Sommaren är lika kort som livet

Nu är StoltochGalen igång igen efter mitt sommaruppehåll – välkomna tillbaks gamla läsare och extra välkomna alla nya! Som en extra pepp till de senare har jag skrivit ihop en liten ordlista med sånt jag ofta pratar om. Den funkar för gamla läsare också, om man vill ha en liten uppfräschning av stoltochgalen-vokabulären (tipsa gärna om det är fler saker som behöver en förklaring!).

Men i alla fall. Tänk att sommaren är över nu igen. Den verkar bli kortare och kortare för varje år som går – kanske för att man får fler och fler år att förhålla sig till. Jag menar, för en tioåring är ju två månader en mycket större andel av livet än för en femtio- eller sjuttioåring. Eller för en liten fölunge som än så länge bara vet vad sommar är.

I maj är jag vanligtvis lite rusig av förväntan och njuter bara av vetskapen att hela sommaren fortfarande ligger framför mig. När augusti kommer känns det som att det inte längre är någon vits med att göra somriga saker, som att sola eller bada. Jag tar ut hösten i förskott och slösar bort en hel sommarmånad på att vånda mig. Det finns ju ändå inga hallon kvar att plocka och jag ser nog hur björkarna ligger i startgroparna för att gulna. Ja, hela växtligheten konspirerar bakom min rygg, ett tu tre slår den till och så är allting kalt och mörkt. Med andra ord – det är halvtomt i mitt glas med nypressad äppelmust, inte halvfullt.

Men för något år sedan satte jag mig faktiskt och gjorde lite matematiska övningar på mina fingrar: få se nu, vår och sommar det är väl mars, april, maj, juni, juli och augusti? Sex månader. Faktiskt lika långt som höst och vinter. Eller ta mina riktigt äckliga äckelmånader, oktober, november, december (och kanske januari om det inte finns nån snö) – det motsvarar ju juni, juli och augusti. Hm. Det måste ju betyda att det fruktade mörkret passerar lika snabbt som sommaren? Märkligt. Sommaren är kort – ja absolut, men det är vintern också. Precis lika kort.

fölunge
Vadå mörkt och kallt? Hela mitt liv har ju varit en sommar!

På ett sätt är det här lite läskigt – det innebär ju att ALLTING går jättefort. Livshjulet spinner snabbare och snabbare ju mer vi närmar oss vår ålderdom och död och hur mycket digitala trollerier som än uppfinns går detta inte att stoppa. På ett annat sätt är det rätt skönt, för det betyder ju att allting går över. När det är vinter kan jag inte riktigt föreställa mig att träden faktiskt ska bli gröna igen, men det blir de. När jag cyklar hem på eftermiddagen i snålblåst och novembermörker kan jag inte begripa att det snart kommer vara ljust hela natten igen. Men så är det. Mörkret går över, kölden släpper, lusten kommer tillbaks. ”Tänk positivt!” är en uppmaning som de flesta deprimerade hatar. Helhjärtat hatar. Säg för fan inte att det ska bli vår igen! Kom inte och tala med mig om sol som värmer det frusna och frön som gror! Stoppa upp dina sliskiga j-a metaforer i rövhålet!

Fast när man inte är deprimerad, inte jättedeprimerad i alla fall, då kan sånt vara bra att påminna sig. Nu mulnar det på. Nu kommer snart mörker och kyla. Men mörkret vissnar lika snabbt som gräset. Och har du tur lägger sig isen på Fjällnorasjön redan i december och vips spänner du på dig dina långfärdsskridskor och njuter av hur luften biter dig i kinderna. Kölden kan också vara rätt nice.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

PS: Jag har fått lite fart på mitt romanskrivande och kommer kanske inte lägga upp  lika många inlägg som i våras, men ett per vecka tänkte jag i alla fall orka med. Bara så att ni vet!

ABC för odeprimerade

Jag började med denna text mest på skoj. Som en checklista för odeprimerade. Ett ABC att konsultera när friska behöver påminna sig om vad en depression innebär. Men det blev en sorts… dikt kanske? En väldigt mörk dikt. Så låt mig börja med en så kallad disclaimer: mörkret jag beskriver är inte verkligheten. Det är hur verkligheten kan kännas. Utanför är det bara en vanlig tisdag.


AVSMAK inför livet, jag lider
BRIST på vilja, min

CELL är byggd av
DÖD, tänkt för en
EVIGHET

FÖRLAMAD, kan inte ta mig härifrån

GRÅ är gråten utan tårar
HOPPLÖS är den och
INTIG

JAGET vill en sak, en enda
KRÄKAS ur sig
LIKGILTIGHETENS vadd, men

MARDRÖMMEN står fast, det är en
NATT som inte försvinner, en
OBEVEKLIG
PINA,
RIGID i sitt stillestånd

SVÄRTAN sväller och
TYNGER pannan, jag ger
UPP min
VILJA, den

YTTERSTA
ÅTERVÄNDSGRÄNSEN
ÄNTRAR mig, jag

ÖVERGER mig


Att överge sig…

Utan att jag planerat för det hamnade jag nu i det kanske svåraste ämnet som har med depression att göra. Att överge sig. Ta sitt liv. De flesta djupt deprimerade har någon gång snuddat vid tanken på självmord. När ljuset inte längre når dig försvinner alla dagrar och nyanser och döden blir till sist den enda skugga du kan kasta.

Men självmordstankar är som sura uppstötningar. Varande utslag. Svullna halsmandlar. Symptom på en sjukdom, inte ett vettigt svar på verkligheten.

Symptom ska man ta på allvar, men man ska inte göra som de säger. Man slutar ju inte äta för att magen krånglar. Slutar inte förflytta sig för att man brutit benen. Och man ska definitivt inte sluta leva för att man har självmordstankar! Man försöker sig på en bättre tankediet. Kanske ett verklighetsnärande dropp. Lägger varma omslag runt sin ångestknut. Spjälar upp levandet och skaffar själen en rullator.

(Om man nu inte kör med Sims-och-Polly-kuren förstås. Och går med i viktväktarna tjugo kilo senare…)

Dödstankar ska man ta på allvar. Men man ska inte ta sina dödstankar på allvar. Det vill säga: det är allvarligt att du har dem, men du är dem inte. De har ingenting med verkligheten att göra, och därför ska du inte överge dig för dem.

Samtidigt. Att överge sig handlar också om en nedstigning så arketypisk att man hittar den i snart sagt alla religioner. Döden och förmultnandet som skapar myllan för nytt liv. Kanske börjar vägen från depressionen också i döden. Vid ögonblicket när du sätter fotsulorna i mörkerbassängens botten. När du landar på platsen inga stigar utgår ifrån. Som saknar väderstreck och urverk, röst och genklang.

När du strandat på den plats som är så död att döden själv ger upp andan. Och kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Judisk kyrkogård 3Den plats där döden kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Det är när jag fått bottenkänning i mörkervattnet som jag blivit inlagd. Då livsviljan börjat glida ur mitt grepp. Det märkliga är att när jag fått min säng i korridoren och mitt namn på medicinvagnen har ett slags lugn  infunnit sig. Trots att den värkande intigheten fortsatt. Men med patientrocken på har jag äntligen vågat erkänna: jag mäktar inte med. Avdelningen har varit min respirator och när personalen kopplat in mig har jag fått jag lov att vara så sjuk som jag är. Och först då kan jag börja bli frisk.

I kyrkan pratar man ibland om att överlåta sig till gud. Det är lite samma sak som att överge sig. Fast inte riktigt. När du överger dig är det en ensam handling, oavsett om det handlar om att du släpper taget om din duktighet eller om ditt liv. Men överlåta dig kan du inte göra rakt ut i intet, det gör du till någon. Det är liksom hela poängen med överlåtelse: det finns alltid någon som tar emot. Makter som kan bära när du själv inte orkar.

Det är en väldigt vacker tanke. Oavsett vilka krafter man tror eller inte tror på kan det vara helande att ibland överlåta sitt liv på någon annan ett tag. I mitt fall har det varit Jessica, Erik och Johanna på Avdelning 3B.

SVÄRTAN sväller och
TYNGER pannan, jag ger
UPP min
VILJA, den

YTTERSTA
ÅTERVÄNDSGRÄNSEN
ÄNTRAR mig, jag

ÖVERLÅTER mig