Med slagruta och snusnäsduk

— Den här konserten kan vara lite rolig, varnade mig Sam-Staffan. Så det är bra om du tänker på att radio är här och spelar in.

Han är luttrad, min bror. Vet att även om han så står på Kungliga operans scen kan han urskilja min röst när hela publiken skrattar. Utan problem. Jo jag skrattar rätt högt, det är jag medveten om. Pinsamt medveten.

Jag gnyr ibland också, men det har inte så många fått höra. Pinsamhetsljudet. När jag var yngre kom det ofta, nästan varje kväll. Små ynkanden som undslapp mig när jag betade av kvällsdosen av pinsamma minnen. Det kunde vara sådant som hänt samma dag, förra veckan eller för flera år sedan. Det hade blivit en vana, att ligga och skämmas en skvätt varje kväll.

Det har aldrig varit något problem att skaffa material till skämsstunderna. Så länge jag kan minnas har jag varit en pinsam person. Jag har aldrig riktigt vetat min plats. Jag har alltid tagit för mycket plats.

När kompisarna suckade över Bryan Adams ställde jag mig på en stol och sjöng om ångest. När bästisen skrev om sin drömprins i sin rosa dagbok sprang jag barfota ut i snön för att jaga min. När kursarna på Teologen pratade om fredags-gasquen tog jag en tur runt huset med min slagruta, och när de samlades för postseminarium med ost och vin såg jag till att få mig en brottningsmatch i korridoren.

Så där har jag, av någon outgrundlig anledning, hållt på.

Men de pinsammaste pinsamheterna är inte tokerierna, det är när jag tappar bort de sociala koderna. Man kan förstå det på många sätt. Som att jag 1) är en lite tokig person, 2) blir hypoman ibland, eller 3) har ADHD.

Olika läkare ger olika förklaringar. Egentligen spelar det mig inte så stor roll vad man sätter för etikett på det, men det var först när jag fick min bipolär-diagnos som jag blev uppmärksam på att jag kan vara i obalans även när jag inte är deprimerad.

Såhär. Som person är jag extrovert, tycker om att stå på scen och är inte rädd för att säga obekväma saker. Det är en del av min Mari-ighet. Men att vara engagerad är inte samma sak som att vara exalterad och nyfikenhet är inte samma sak som påflugenhet. Jag har helt enkelt insett att jag kan bli överdrivet glad och social.

Häromdagen hade vi avslutningsfest med kören. Egentligen var jag alldeles för trött för att åka, men en vänlig själ kom och hämtade mig. Festen var väldigt städad och trevlig. Nästan mer samkväm än fest. När jag kommer in i huset undrar jag faktiskt om någon är där, det är ju så tyst. Men de sitter i vardagsrummet och pratar och verkar ha det bra. Lågmält men trivsamt.

Det är ett riktigt dåligt upplägg för en hypoman Maria, och det var just vad jag var. Trots att jag var så trött. Det låter kanske motsägelsefullt, men det går att vara utsliten och övereldad på samma gång. Och i ett sådant läge är städad vuxensamvaro som ett rött skynke för mig. Det bara kliar i mig av att kaosa till saker en smula, vända upp-och-ned på stilleståndet. Inte som en tanke eller plan, mer som ett redlöst energiflöde. Jag vet inte ens om att jag är hypoman, insikten kommer först senare.

I alla fall. Jag tar lite mat och sätter mig vid bordet. Känner att jag är lite stissig, men vill inte fästa någon uppmärksamhet vid det. Snackade de redan om något? Jag har inte tid att lyssna. Är stämningen lättsam eller allvarlig? Vem bryr sig. Jag vill bara vara med, så fort som möjligt och så mycket som möjligt.

Jag tar tag i första bästa uppseendeväckande grej:

— I måndags gjorde jag magnetröntgen av hjärnan. Åkte in i en sån där tub, haha.
— Oj, var det inte läskigt? Fick du inte cellskräck?
— Nä det var jättekul, haha!

Mannen bredvid mig berättar om en undersökning han deltagit i där han fått sova med blodtrycksmätare och ekg-mätare och allt vad det nu var på kroppen. ”Jag såg ut som en julgran”, som han sade. Min hjärnröntgen framstår inte längre som så speciell.

— Är det nån som fått ECT då, haha?!, klämmer jag till med.

Electro Convulsive Therapi, det är alltså elchocksbehandling, och den stillsamma körfesten känns som ett ypperligt tillfälle att ta upp detta ämne. Elchocker – nu blev ni väl förskräckta, va?! Säger jag ju inte. Jag tänker det inte ens, jag bara hasplar ur mig. För det är ju så komiskt alltihop, haha: man blir alldeles kladdig i håret och bedövningen luktar lök, haha.

Inte blev de så värst förskräckta. De är ju vuxna människor. Har såklart sina upplevelser av lidande och konstigheter. Det är ju inte så att jag är ensam om att ha erfarenheter. Men just då är det precis så det känns. Att mina erfarenheter slår alla andras i fråga om galenskap och dramatik och därför måste ut och beskådas. Att alla runt bordet måste se just mig, och fascineras eller förskräckas eller äcklas eller reagera på något sätt vad som helst. Maria är ett ostoppbart jag-flöde.

Någonstans i bakgrunden av mitt medvetande sitter jag och iakttar mig själv, och skäms över hur jag håller på. Försöker strama åt tyglarna: ”tagga ner!”, ” håll tyst i några minuter!”, ”låt dem prata till punkt!”. Men de tar sådan odräglig tid på sig! De ska tugga klart. Lägga ner gaffeln. Formulera sig. Fullfölja meningen. Varför måste alla hålla på och fullfölja sina meningar? Jag vet ju redan halvvägs vad de ska säga! Det måste väl vara smidigare om jag börjar prata när jag fattat poängen? Jag har ju redan tre tankar på kö och snart får jag förstoppning av allt väntande!

Sedan jag fick bipolär-diagnosen har jag blivit mer bekant med hypo-Maria. När hon kommer på besök känns det som att jag är framför mig själv. Min tyngdpunkt ligger ett par decimeter framför mitt ansikte och jag är inte ankrad vare sig i mig eller i stunden. Jag ser mig själv i nacken och måste springa ikapp oredorna jag skapar. Samtidigt som någonting fortsätter rusa motorerna.

I depressionen är det förstås tvärtom. Då når energin inte hela vägen fram. Till ögonen, blicken, mötet.

När jag är som mest mig själv är jag precis i mig. I min mittpunkt, varken framför eller bakom. Jag säger något – och är i sägandet. Jag gör något utan att vara på väg någon annanstans. Jag kan vila i att finnas i periferin. Och kliva in i centrum när tillfället öppnar sig. Med andra ord – yvigheten sitter i min personlighet, men den är också någonting som får mig att bli mindre mig själv Mindre fokuserad, mer självupptagen, mindre tillfreds med att vara den jag är i det som är. Mindre kompetent att vara en av gästerna på en småputtrig fest.

Men trots att jag vet allt det där lyckas jag som sagt inte så värst bra på körfesten. Det är inte så lätt att sätta koppel på det hypomana drivet. Så skämsigheten följer med mig hem. De måste tycka att jag är odräglig. Obegriplig. Utmattad ena stunden och den andra helt speedad. Trasdocka och diva på en och samma gång, vem kan få ihop det?

Och jag som bara vill att de ska tycka om mig… Och på ett plan är det hela ganska sorgligt. När jag pratar om magnetröntgen och ECT är det inte bara för att samla lustighetspoäng, jag vill att de ska se allt det svarta, trasiga, onormala som inte hör hemma i den välartade radhusvärlden – och älska mig ändå.

En av alla knäppa saker jag gjorde som 19-20-åring var att knyta en snusnäsduk över ögonen och gå blind genom skoldagen. Ett bra sätt att väcka uppmärksamhet. Fast inte bara. Det kändes också välgörande, utan att jag förstod varför. Nu inser jag att det var ett sätt att minska på sinnesintrycken. Dämpa inflödet för att begränsa utflödet. Skapa en gräns i gränslösheten.

Jag kanske ska ta med mig en snusnäsduk till körövningen nästa gång.

Kom och dansa på min kista!

Ibland känner jag att jag kanske borde nyansera mig lite mer. Allt jag skriver om är ju sant, och min ambition är att berätta så naket och rått jag kan. Ingen förskönande julgransbelysning. Sanningen ska ju göra oss fria! (Vem var det som sade det nu igen, måste googla – jaha, det var visst Jesus, ja jag kanske är lite religiös i alla fall…)

Men en del av sanningen är att mitt liv också är ganska bra. Jag har bara haft några kortare depressiva skov det senaste året, jag har en fantastisk familj, älskar vintern och ser fram emot våren. Eftersom mitt ekorrhjul är avställt kan jag ohämmat hänge mig åt blogg- och romanskrivande och förlora mig i Beethoven vid elpianot. Så långt orken räcker. Livet är på många sätt rätt bra.

Och jag är inte ensam. Jag var så lyckligt lottad att jag hade en väldigt stor umgängeskrets när jag började bli sjuk så jag hade liksom att ta av. Jag är fortfarande begåvad med en skara trogna, nära vänner att leka och gråta med. Och många fler som det är lätt att återknyta till när orken återvänder. Jag är inte ensam.

Det som fått mig att reflektera kring ensamheten är just det som händer när jag blir riktigt dålig. Känslan av att det glesar ut. Att folk jag trodde skulle finnas inte fanns. Att det blev så väldigt tyst just då jag som mest behövde någon hos mig. Att det ska vara så svårt att hitta tillbaks igen när man piggat på sig. Och jag vet ju att jag delar upplevelsen med många. Därför undrar jag varför. Varför blir det på det viset?

Ni kommer ihåg messet jag skickade när jag just blivit inlagd (i mitt förra inlägg), där jag skrev att jag ville ha kontakt men inte fick det. Jo, några svarade. Dalkullan (hon med trosorna) svarade. Och sedan skickade hon ett mess varje dag i tre månader – tills jag blev utskriven från psyket. Väldigt korta mess. Något om hennes dag, om vädret, en fråga om hur jag hade det. Ofta bara lite hjärtan och smiley-gubbar. Ibland orkade jag inte med alla smiley-gubbar som plingade in, ibland läste jag inte vad hon skrivit och oftast svarade jag nog inte heller. Men messen fortsatte komma.

Jag vet inte om ni kan fatta hur mycket de betydde. Jag visste att dalkullan tänkte på mig – varje dag. Hon var med mig. När jag kom upphasande till avdelningen från elbehandlingen (ECT) med skötaren Tommys arm som stöd. När jag fått i mig åtta köttbullar och tre incesthistorier till middag. När jag legat i sängen och spelat tetris hela dagen. Pling! Så kom det fyra rosa hjärtan, en glad och en blinkande smiley. Pling! Tre rosor och en sol. Pling! ”Tänker på dig”. Ja det gjorde hon. Tänkte på mig.

Hur mycket tid och möda tror ni det tog för dalkullan att skicka de där messen? Tjugo sekunder per dag? Tänk om alla som skickar mig födelsedagsgrattisar på Facebook skickat mig ett mess var under hösten – en messbehandling som kanske kunnat bespara mig flera elbehandlingar, haha!

Jag har börjat fantisera om att ordna min egen begravning. Alltså att jag skulle leva på min begravning, hålla den innan jag dör. För till begravningar kommer folk, no matter what. Du kan ha drabbats av halsböld, datahaveri eller identitetskris – begravningar går man på. Det kommer ingen andra chans.

Tänk att få vara med om den uppslutningen när man lever! Alla kända ansikten från olika epoker, förtätningen i rummet, det helhjärtade engagemanget. Allt det där vill jag ha. Tårarna kan vi skippa (i synnerhet om jag lever), däremot vill jag ha en brassorkester. Sådan där New Oreleansk begravningsjazz. Upbeat. Med visselpipor och flaggor och parasoll. Och så ska folk dansa på min kista. En sådan begravning önskar jag, och helst vill jag ha den nu.

marching brass band
Yey, jag är inte död! Kom och dansa på min kista!

Skämt åsido. Dags att ta itu med frågorna från förra inlägget. Rädslorna. Normotikernas fobier – sett från psykfallets perspektiv. Vi kan väl börja med rädslan för att lägga sig i, visitofobin. Att man inte vill störa. Inte råka ringa vid fel tidpunkt. Då undrar jag såhär: vilket är värst – att bli störd eller att vara den som stör? Vems känslor är det vi skonar när vi låter bli att ringa?

Tänk dig att du råkar ringa en kompis som just satt sig till bords för en högtidlig födelsedagsmiddag – ett ganska olämpligt tillfälle för ett telefonsamtal. Kompisen säger att det inte passar just nu och ni lägger på. Hur känns det? Kommer du våga ringa igen dagen därpå?

Förmodligen. Tidpunkten var fel för kompisen, och du känner dig inte avvisad eftersom du förstår omständigheten.

Tänk dig istället att du ringer ditt psykfall. Hen svarar med blek röst, pratar enstavigt och säger att hen inte orkar prata just nu. Hur känns det? Känns det bekvämt att ringa tillbaks?

Förhoppningsvis. Situationen är egentligen identisk: tidpunkten var fel, och det kunde du inte veta. Du störde, och det är inte hela världen. Men det är såklart skillnad. Dels blir du obehaglig till mods när du hör din kompis låta som om hen stod med ena foten i graven, och dels tror jag att du faktiskt känner dig avvisad – du ville ju bara vara snäll och deltagande. Och psykfallet kunde inte prestera den vanliga ritualen av avslutningsfraser. Vilken oftast är mycket längre än vi inser:

— Jag kanske kan ringa igen imorgon om det passar bättre?
— Ja, det blir bra.
— Funkar det?
— Ja, det funkar.
— Jamen då hörs vi!
— Absolut, det gör vi!
— Fint, jättebra!
— Ja, men tack för att du ringde!
— Såklart. Sköt om dig nu!
— Och du också. Och hälsa!
— Ja det gör jag, hälsa du med!
— Absolut. Kram på dig så länge!
— Kramkram!
— Fint, hejdå!
— Hejdå!

Vi slänger aldrig på luren sådär som James Bond och andra hårdkokta deckare. Vi drar ut på avslutandet, talar med lite ljusare (mindre hotfullt) tonfall och härmar varandras fraser för att försäkra varandra om att vi fortfarande är vänligt inställda. Smileysar fungerar förstås likadant. Utan de sociala ritualerna blir vi vilsna, känner oss obekväma, och det är en av de saker vi allra helst vill undvika.

Psykfall klarar inte alltid av att sköta de sociala ritualerna. Det är en handske som passar väldigt illa på den som är ångestsvullen. Därför är det på sätt och vis inte så konstigt att psykfallets kompis drar sig för att ta kontakt – hen anar att de invanda spelreglerna kanske inte längre gäller. Och då kan det bli penibelt. Då kan det börja läcka ut saker emellan psykfallet och kompisen som vanligtvis hålls innanför kostymen. Det blir pinsamt.

Jag kommer plötsligt att tänka på den bisarra reaktionen på me-too-kampanjen: ”nu vågar man ju inte ens krama kvinnor längre!”. Det säger bara en man som plötsligt insett att hans sociala ritualer inte längre accepteras. Han är såklart omskakad. Och vi svarar: ”Nej, om du inte har en aning om när folk vill bli kramade kanske du ska lägga av. Eller också, om du inte är livrädd för att få ett nej – så kan du börja fråga. Det är en välbeprövad metod”.

Fråga kollegan som gråter om hen vill ha en kram, den utmattade kompisen om hen vill få maten lagad, psykfallet om hen vill ha ett besök. Fråga!

Easy peasy.

Jag tror att en vanlig föreställning hos normotiker är att när någon kollapsar så blir hen som en helt annan människa. En som man inte kan prata med på samma sätt. Som man inte kan ställa enkla frågor till. ”För det kan ju bli fel”.

Jag kan naturligtvis inte tala för alla psykfall, men sett från mitt perspektiv är detta en vanföreställning (jo, normalstörda har också vanföreställningar). När jag blir sjuk är jag fortfarande Maria. En Maria som visserligen upplever och behöver andra saker, men fortfarande en Maria. När du har influensa och hög feber är du inte benägen att åka till stormarknaden eller spela sällskapsspel, men du är fortfarande samma du. Jag kan fråga dig: ”Orkar du komma upp och kolla lite på TV?” och du kan svara ”Nej, jag har fortfarande 39,6”.

Sådant kan du också fråga psykfallet. Orkar du med ett besök? Vill du ta en promenad? Får jag berätta om en sak som hände på jobbet idag? Väldigt okonstigt och vanligt. Skillnaden är bara att med 39,6 eller akut depression är kapaciteten drastiskt mindre än vanligt. Vilket också är tämligen okonstigt.

Det är så okonstigt att det faktiskt gäller jämt. Gäller alla. Friska, duktiga människor också. Det är så okonstigt och vanligt att de flesta inte ens tänker på att de gör det: om man är osäker på vad ens kompis orkar, vill, behöver, mäktar med – då frågar man. Och får ett svar. Ibland är svaret ärligt, ibland friserat. Ibland behöver man peppa, ibland stötta. Ibland vet man inte hur man ska göra. Det blir inte alltid rätt, men det blir garanterat svårare om man aldrig vågar fråga. Och ännu mycket sämre om man inte vågar prata alls.

Så gör det.