Med slagruta och snusnäsduk

— Den här konserten kan vara lite rolig, varnade mig Sam-Staffan. Så det är bra om du tänker på att radio är här och spelar in.

Han är luttrad, min bror. Vet att även om han så står på Kungliga operans scen kan han urskilja min röst när hela publiken skrattar. Utan problem. Jo jag skrattar rätt högt, det är jag medveten om. Pinsamt medveten.

Jag gnyr ibland också, men det har inte så många fått höra. Pinsamhetsljudet. När jag var yngre kom det ofta, nästan varje kväll. Små ynkanden som undslapp mig när jag betade av kvällsdosen av pinsamma minnen. Det kunde vara sådant som hänt samma dag, förra veckan eller för flera år sedan. Det hade blivit en vana, att ligga och skämmas en skvätt varje kväll.

Det har aldrig varit något problem att skaffa material till skämsstunderna. Så länge jag kan minnas har jag varit en pinsam person. Jag har aldrig riktigt vetat min plats. Jag har alltid tagit för mycket plats.

När kompisarna suckade över Bryan Adams ställde jag mig på en stol och sjöng om ångest. När bästisen skrev om sin drömprins i sin rosa dagbok sprang jag barfota ut i snön för att jaga min. När kursarna på Teologen pratade om fredags-gasquen tog jag en tur runt huset med min slagruta, och när de samlades för postseminarium med ost och vin såg jag till att få mig en brottningsmatch i korridoren.

Så där har jag, av någon outgrundlig anledning, hållt på.

Men de pinsammaste pinsamheterna är inte tokerierna, det är när jag tappar bort de sociala koderna. Man kan förstå det på många sätt. Som att jag 1) är en lite tokig person, 2) blir hypoman ibland, eller 3) har ADHD.

Olika läkare ger olika förklaringar. Egentligen spelar det mig inte så stor roll vad man sätter för etikett på det, men det var först när jag fick min bipolär-diagnos som jag blev uppmärksam på att jag kan vara i obalans även när jag inte är deprimerad.

Såhär. Som person är jag extrovert, tycker om att stå på scen och är inte rädd för att säga obekväma saker. Det är en del av min Mari-ighet. Men att vara engagerad är inte samma sak som att vara exalterad och nyfikenhet är inte samma sak som påflugenhet. Jag har helt enkelt insett att jag kan bli överdrivet glad och social.

Häromdagen hade vi avslutningsfest med kören. Egentligen var jag alldeles för trött för att åka, men en vänlig själ kom och hämtade mig. Festen var väldigt städad och trevlig. Nästan mer samkväm än fest. När jag kommer in i huset undrar jag faktiskt om någon är där, det är ju så tyst. Men de sitter i vardagsrummet och pratar och verkar ha det bra. Lågmält men trivsamt.

Det är ett riktigt dåligt upplägg för en hypoman Maria, och det var just vad jag var. Trots att jag var så trött. Det låter kanske motsägelsefullt, men det går att vara utsliten och övereldad på samma gång. Och i ett sådant läge är städad vuxensamvaro som ett rött skynke för mig. Det bara kliar i mig av att kaosa till saker en smula, vända upp-och-ned på stilleståndet. Inte som en tanke eller plan, mer som ett redlöst energiflöde. Jag vet inte ens om att jag är hypoman, insikten kommer först senare.

I alla fall. Jag tar lite mat och sätter mig vid bordet. Känner att jag är lite stissig, men vill inte fästa någon uppmärksamhet vid det. Snackade de redan om något? Jag har inte tid att lyssna. Är stämningen lättsam eller allvarlig? Vem bryr sig. Jag vill bara vara med, så fort som möjligt och så mycket som möjligt.

Jag tar tag i första bästa uppseendeväckande grej:

— I måndags gjorde jag magnetröntgen av hjärnan. Åkte in i en sån där tub, haha.
— Oj, var det inte läskigt? Fick du inte cellskräck?
— Nä det var jättekul, haha!

Mannen bredvid mig berättar om en undersökning han deltagit i där han fått sova med blodtrycksmätare och ekg-mätare och allt vad det nu var på kroppen. ”Jag såg ut som en julgran”, som han sade. Min hjärnröntgen framstår inte längre som så speciell.

— Är det nån som fått ECT då, haha?!, klämmer jag till med.

Electro Convulsive Therapi, det är alltså elchocksbehandling, och den stillsamma körfesten känns som ett ypperligt tillfälle att ta upp detta ämne. Elchocker – nu blev ni väl förskräckta, va?! Säger jag ju inte. Jag tänker det inte ens, jag bara hasplar ur mig. För det är ju så komiskt alltihop, haha: man blir alldeles kladdig i håret och bedövningen luktar lök, haha.

Inte blev de så värst förskräckta. De är ju vuxna människor. Har såklart sina upplevelser av lidande och konstigheter. Det är ju inte så att jag är ensam om att ha erfarenheter. Men just då är det precis så det känns. Att mina erfarenheter slår alla andras i fråga om galenskap och dramatik och därför måste ut och beskådas. Att alla runt bordet måste se just mig, och fascineras eller förskräckas eller äcklas eller reagera på något sätt vad som helst. Maria är ett ostoppbart jag-flöde.

Någonstans i bakgrunden av mitt medvetande sitter jag och iakttar mig själv, och skäms över hur jag håller på. Försöker strama åt tyglarna: ”tagga ner!”, ” håll tyst i några minuter!”, ”låt dem prata till punkt!”. Men de tar sådan odräglig tid på sig! De ska tugga klart. Lägga ner gaffeln. Formulera sig. Fullfölja meningen. Varför måste alla hålla på och fullfölja sina meningar? Jag vet ju redan halvvägs vad de ska säga! Det måste väl vara smidigare om jag börjar prata när jag fattat poängen? Jag har ju redan tre tankar på kö och snart får jag förstoppning av allt väntande!

Sedan jag fick bipolär-diagnosen har jag blivit mer bekant med hypo-Maria. När hon kommer på besök känns det som att jag är framför mig själv. Min tyngdpunkt ligger ett par decimeter framför mitt ansikte och jag är inte ankrad vare sig i mig eller i stunden. Jag ser mig själv i nacken och måste springa ikapp oredorna jag skapar. Samtidigt som någonting fortsätter rusa motorerna.

I depressionen är det förstås tvärtom. Då når energin inte hela vägen fram. Till ögonen, blicken, mötet.

När jag är som mest mig själv är jag precis i mig. I min mittpunkt, varken framför eller bakom. Jag säger något – och är i sägandet. Jag gör något utan att vara på väg någon annanstans. Jag kan vila i att finnas i periferin. Och kliva in i centrum när tillfället öppnar sig. Med andra ord – yvigheten sitter i min personlighet, men den är också någonting som får mig att bli mindre mig själv Mindre fokuserad, mer självupptagen, mindre tillfreds med att vara den jag är i det som är. Mindre kompetent att vara en av gästerna på en småputtrig fest.

Men trots att jag vet allt det där lyckas jag som sagt inte så värst bra på körfesten. Det är inte så lätt att sätta koppel på det hypomana drivet. Så skämsigheten följer med mig hem. De måste tycka att jag är odräglig. Obegriplig. Utmattad ena stunden och den andra helt speedad. Trasdocka och diva på en och samma gång, vem kan få ihop det?

Och jag som bara vill att de ska tycka om mig… Och på ett plan är det hela ganska sorgligt. När jag pratar om magnetröntgen och ECT är det inte bara för att samla lustighetspoäng, jag vill att de ska se allt det svarta, trasiga, onormala som inte hör hemma i den välartade radhusvärlden – och älska mig ändå.

En av alla knäppa saker jag gjorde som 19-20-åring var att knyta en snusnäsduk över ögonen och gå blind genom skoldagen. Ett bra sätt att väcka uppmärksamhet. Fast inte bara. Det kändes också välgörande, utan att jag förstod varför. Nu inser jag att det var ett sätt att minska på sinnesintrycken. Dämpa inflödet för att begränsa utflödet. Skapa en gräns i gränslösheten.

Jag kanske ska ta med mig en snusnäsduk till körövningen nästa gång.

Psykfall i familjen

Den här texten är speciell. Första delen är min text, mammaperspektivet. Sedan kan jag stolt presentera en del som min dotter skrivit, om att vara dotter till ett psykfall. God läsning!

Psykfall och mamma

Två saker drabbar mig när jag känner att mörkervattnet börjar skvalpa in över fötterna igen. Det första är skräck. Det andra är skuld.

Skräcken är kanske lätt att förstå. Att känna hur mörkret plötsligt, som från ingenstans, tornar upp sig och pressar sig mot mig som ett kadaver, stort som världen själv. När verkligheten inte är jobbig eller svår längre, utan outhärdlig. När livet känns så meningslöst att det bokstavligt talat värker.

Just det – det var en ny, skojig metafor jag kom att tänka på häromdagen: tandvärk. När man har riktigt rejäl tandvärk är det svårt att tänka på så mycket annat. Eller migrän. Det spelar ingen roll att tarmarna fungerar, lönen trillar in på kontot eller att solen skiner – så länge tandvärken är riktigt plågsam kan du inte ens prata utan att tänka på den. Depressionen är som en sjuhelvetes jävla tandvärk, bara det att det som värker varken är tänderna eller käken, det är själva levandet. Finnas-till-andet.

Nog om detta. Jag hade inte tänkt plåga er med deprimerande metaforer den här gången (haha). Nej, jag tänkte säga något om den andra saken som slår mig när mörkervattnet kryper inpå. Skulden. Den är kanske också lätt att begripa om man tänker efter. Jag bär naturligtvis inte någon skuld för att jag är sjuk. Det finns inte en cell i hela min kropp som vill bli sjuk igen, det är det absolut sista jag vill ska hända. Jag bär inte någon skuld. Jag vet det.

Men jag är inte bara ett psykfall, jag är också en mamma. Och jag tar tillbaks – det absolut sista jag vill, är att mitt barn ska fara illa. Vilket är precis vad hon gör.

Jag är ett tveeggat svärd i hennes liv. Hon får inte ha mig, och hon blir inte av med mig. Tänk dig själv – du är tonåring och väntar otåligt på att det ska komma en vuxensanerad fredagskväll. Det är bara det att din mamma hasar omkring hemma i sina skitiga mjukisbyxor hela tiden. Så plötsligt är du av med henne, men då får du snällt packa ihop och flytta till din extramamma. Tonåringar vill ha föräldrafritt – men ett par kvällar i månaden räcker. Inte flera månader på rad.

Jag har skrivit en hel del om skam, men den här skammen är nog den värsta. Det är inte ”skämmigt” eller ”pinsamt” att inte kunna ta hand om sitt barn, det är ungefär det värsta du kan göra. Det är den största skammen. Den största skulden. Att göra sitt barn illa.

Du gör vad som helst för att undvika det. Tvingas du trots allt göra det kan smärtan inte bli värre, skulden inte tyngre. Du vill inte överge ditt barn för att själv överleva. Bara att sätta på dig syrgasmasken först, innan du sätter den på ditt barn (så som instruktionerna på flyget säger), känns fel. Föräldraskulden skulle vara det ultimata redskapet för en flagellant. Slå den över ryggen i rapp efter rapp och gör Cersei sällskap ner längs the walk of atonement. Shame, shame, shame…

Varje gång jag rasat har det varit min skräck, att jag måste överge mitt barn. Varje gång jag blivit inlagd min förtvivlan. Min hjärtvärk och själsplåga. Så fort jag fått en plastöverdragen madrass att kalla min har sorgen överväldigat mig. Jag övergett henne igen! Min älskade vackraste dotter i världen. Nu måste hon ta sig till psyket efter skolan för att hälsa på sin galna mamma. Mamman som borde steka pannkakor åt henne, läsa läxor med henne och vara den allmänt pinsamma företeelse som tonårsmammor har till uppgift att vara. Min käraste finaste unge har jag fått skjuta från mig. Måste klara sig utan mig. Måste själv tro på att livet är gott. Att det är värt att levas.

Det kan inte vara annat än det yttersta sveket en mamma kan utsätta sitt barn för.

Alla föräldrar lider till och från av känslan av tillkortakommande. För att man inte hinner, orkar, har råd eller förmåga att ge det som man vill ge sitt barn. Det är alltid jobbigt att känna så. Man säger att det som inte dödar det härdar och det tycker jag är att ta i. Men man kanske kan säga att det som inte skadar härdar. Det skadar inte att behöva vänta, att inte alltid få som man vill, att mamma inte alltid finns till hands. Sådant härdar. Men det finns saker som barn inte skulle behöva gå igenom. Att mammor blir psykfall till exempel. Eller att pappor sviker. Det skadar.

Min psykiska ohälsa har gjort livet mycket svårare för min dotter än för de flesta av hennes kompisar. Jag erkänner – det är mitt fel. Jag är skyldig.

Den känslan kommer jag aldrig bli av med. Trots att jag vet alla de andra sakerna också:

  • Att ingen kan rå för sin sjukdom
  • Att väldigt många barn lever med svårigheter i sin familj
  • Att väldigt många barn som har det svårt blir starka och kreativa människor med meningsfulla liv

Och jag vet också att just min dotter, mitt underbara älskade trollbarn, är en hjältinna med sociala, och mentala begåvningar som bär henne genom de perioder då hennes mamma inte kan göra det.

Och om jag tar ordentligt med sats kan jag också säga: jag är en bra mamma.

De allra flesta dagarna, månaderna och åren av min dotters liv har jag varit frisk och fungerande, och då har jag varit en väldigt bra mamma. Hon kan inte hysa några som helst tvivel på att jag älskar henne. Och genom alla lekar vi lekt och allt prat vi pratat; genom gråt, tröstande, oro, stöttande, skratt och tokigheter har jag rustat henne att klara sig igenom de svåraste stunderna. Det har jag faktiskt gjort, och det är jag stolt över.

Dessutom vet jag att hon vet att till och med när jag ligger på psyket så är jag hennes mamma. Tveklöst. Vi kan fortfarande skoja och kramas och prata om jobbigheter. Utom måndag, onsdag, fredag mellan nio och tio, för då ligger jag med elektroder i huvudet och får elchocker. Men när jag kommer upp på avdelningen igen, kladdig i håret och en smula förvirrad. Då är jag mamma igen. Alltid.

När jag läser igenom det här inser jag att skam egentligen inte är rätt ord. Det är så jagcentrerat. Instinkten att skydda sitt barn har ingenting att göra med att undvika en nesa, den är mycket större än så. När det gäller ensamhet och vardagstaffel, som jag skrivit om tidigare, blir skammen mindre när vi delar den. Det blir mindre pinsamt att prata om sin ensamhet när vi vet att andra också känner sig ensamma. Men barnet är lika sviket oavsett om jag pratar om det eller inte.

Jag tror fortfarande på delandet. Allting, det är min filosofi om ni inte har märkt det, blir lättare att uthärda och förstå om vi kan dela det. Och jag tror också våra barn mår bra av att vi är ärliga med våra misslyckanden: ”Jag förstår att det är jättejobbigt för dig att jag mår så dåligt…”, ”Jag ser att du blir jätteledsen nu när jag måste till sjukhuset igen, och det är inte så konstigt…”, ja ni fattar. Att se smärtan i våra barns ögon gör den inte mindre, men vår bekräftelse gör den verklig i en värld där allting skakar. Och om vi vågar se smärtan vårt tillstånd skapar hos barnet blir vi bättre rustade att möta deras behov. Att säga de ord som behöver sägas.

Oavsett vad är du hos mig. Jag älskar dig. Alltid.

 


Dotter till ett psykfall

Av Tildelo

Min mamma är bäst. Det har jag tyckt sedan jag föddes (det är jag säker på), och jag har inte för en sekund förlorat den känslan. Även när hon har lite ångest, eller när hon inte kan ta sig upp ur sängen. Och hon är fortfarande bäst när hon är på botten och måste bli inlagd.

Första gången hon blev inlagd var jag tretton år. Mamma ringde och försökte förklara att hon skulle få elchocker, på det mest pedagogiska sätt hon kunde – vilket kanske inte var det lättaste… Efter mycket förvirring och ångest kunde jag ändå acceptera det. Hon har blivit inlagd två gånger till efter det, och det har varit lika jobbigt varje gång.

Att tänka på att mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och att det inte fanns något att göra åt det, det skrämde mig. Det var lite lättare då jag träffade henne på ett café, eller när jag hälsade på henne på sjukhuset, för då märkte jag att det ju fortfarande var min mamma.

2014-06-26 14.21.32
Mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och det fanns inte något att göra åt det

Fast ibland var hon inte det heller. Elchocker har en viss biverkning som gör att mammor inte riktigt blir sig själva.

Jag kommer ihåg en gång när hon var hemma på permission. Hon satt så stelt och konstigt i soffan och pratade snällt och artigt med mig som om jag var en gäst och inte hennes dotter. Det skrämde mig nästan mer än allt. Att mamma inte riktigt var mamma längre. Jag fick en ångestattack och då visade det sig att mamma glömt bort vad ångestattacker var också. Hon som alltid brukar lugna mig. Men min förvirrade mamma gjorde sitt bästa. Vi borstade tänderna och jag gick och lade mig. Mamma lade sig bredvid. Hon fattade i alla fall att hon skulle hålla om mig, och det gjorde mig lugn till sist.

Som tur var försvann det där snälla och artiga ganska snart och hon blev sitt galna själv igen…

När mamma inte är inlagd går det lite upp och ner. Ibland när jag kommer hem har hon duschat och sminkat sig, skrivit, spelat piano, gått en lång promenad, lagat mat, städat och gjort några ärenden på stan. Ibland har hon legat i soffan hela dagen med smutsiga mjukisbyxor och otvättat hår. Självklart med datorn i knät och i full gång med ett nytt husprojekt på sims.

Men jag kan inte bry mig mindre, för det bästa är att hon inte ligger i det där gråa, kantiga rummet. Att hon är här hos mig.

 


Flagellanter kallades de munkar som trodde att de kunde få syndernas förlåtelse genom att slå och piska sig själva.

Cercei är drottningen i Game of Thrones (bok och TV-serie) som fick gå naken genom staden för att sona sina synder medan härolden taktfast skanderade: ”Shame, shame, shame”.

Jag är nog bara lat

Ställer in yoghurten i kylskåpet, lägger undan knäckebrödet och inser att jag faktiskt orkar sätta tallriken i diskmaskinen också. OCH diska undan stekpannan från gårdagens pannkaksmiddag. Borstar tänderna, sätter på mig kläder – och sminkar mig dagen till ära. Om ett par timmar ska jag till Stadsmissionen för att prata volontärarbete. Känner mig märkligt pigg.

Tar ett par timmar i soffan för säkerhets skull. Klappar katten. Spelar Sims. Sedan bussen till stan. Arbetsträning var det jag hade tänkt mig, men då måste man börja på 25 % och läkaren säger max 1-2 timmars arbete i veckan till att börja med. Pinsamt lite, men hon är luttrad efter alla mina bakslag. Därför ska det bli volontärarbete på Stadsmissionen. Hemlösa, våldsutsatta kvinnor, EU-migranter, ensamkommande flyktingbarn – allt känns viktigt och spännande. Långt från det abstrakta forskningsältandet vid datorn. Jag har redan provat på att packa matvaror i lådor, men det gick inte så bra. Kollegan pratade sönder mig och jag låg platt ett par dagar efteråt.

Nu får jag träffa chefen på bygget och hoppas på något lite mindre socialt uppdrag. Typ jag och en dator. Vi sitter på hennes lilla kontor med var sin kopp te och pratar i ett par timmar. Jag blir genast engagerad. Ser möjligheter och utmaningar. Får idéer. Här skulle mina förmågor och talanger kunna tas i bruk på ett meningsfullt sätt. Jag kanske faktiskt kan få göra lite nytta.

Jag har känt det många gånger i livet, att jag längtat till en plats där jag kan komma till användning. Inte utifrån att jag känt mig misslyckad utan snarare tvärtom – för att jag vet att jag har så mycket att ge. Om jag hamnade på rätt plats kanske jag kunde få vara med och bidra till en bättre värld, istället för att bara jobba på mitt akademiska CV.

Jag har upplevt det vid ett tillfälle, att mina förmågor kom till nytta. Då var jag i nedre tjugoårsåldern och hade tankar på att bli präst. Jag gjorde praktik i den lilla skånska hålan Stora Köpinge. Det var fantastiskt. Jag tänkte, skrev, skapade musik och gudstjänster. Och allting fick omedelbart en funktion i verkligheten. Hos syföreningen, killarna på fängelset, den glesa skaran gudstjänstbesökare och skoleleverna. Bara att lära konfirmandungdomarna några gospellåtar kändes som en välgärning. Just det var i och för sig ett ganska tacksamt uppdrag eftersom kantorn knappt kunde hålla takten till psalmerna…

En alldeles strålande präst hade jag blivit, det är jag övertygad om. Dessvärre tappade jag tron. Först på kyrkan, och så småningom rann liksom hela andligheten ut i sanden. Men jag hann uppleva känslan av komma till användning. I verkliga livet.

Nu sitter jag där på Stadsmissionen och känner hur lusten och idéerna rinner till. Jag vill, å vad jag vill. Kanske att i alla fall lite på sikt? Som en början kommer vi överens om att jag ska ta tag i en ansökan om medel från en obskyr kyrklig fond. En timme i veckan med deadline i april, det låter rimligt. Och att skriva ansökningar är trots allt något jag lärt mig där jag suttit på akademikerkammaren.

På väg till bussen hem värmer solen mina kinder och ljusreflexerna från snön skuttar mot mig som glada dagisbarn. Jag känner mig full av liv. Kan inte riktigt hålla mig still när bussen dröjer, går runt kring hållplatsen med huvudet brusigt av lust. Kanske ska jag promenera hem? Det vore så skönt. Och nyttigt. Nej, jag ska inte ta i, det brukar inte bli bra. Storasystern inom mig säger ifrån. Ta det lugnt.

Ja ja. Jag tar det lugnt.

Bussen kommer och jag sätter mig där jag brukar, längst bak där det finns fyra säten mitt emot varandra. Där får man luft. Att sitta och att tänka.

Egentligen är jag nog bara lat. Jag inser det nu. Ligga och spela dataspel hela dagarna, så pinsamt, jag är ju inte alls särskilt sjuk! Jag borde nog kunna börja jobba på en gång. Varför är jag inte på jobbet redan? Hur kan man gå och inbilla sig något i flera år, tro att man är fullständigt kraftlös, när det faktiskt bara är att tänka på rätt sätt. Tänka positivt! Släppa fram det friska i sig! Det finns ju där hela tiden, det känner jag nu.

Jag tänker: om man just legat i influensa i flera veckor har man knappast kondition att åka vasaloppet, och det bevisar ju saken – om jag verkligen hade varit sjuk, hur skulle jag då kunna känna mig så pigg som jag gör nu? Klar i huvudet, glad och med stuns i benen. Marken stadig under fötterna.

Storasyster säger: Maria, såhär tänker du varenda gång du blir lite piggare. Du får för dig att allt elände du gått igenom bara varit en släng av lättja. Och hur brukar det bli sedan? Just det. Sedan kommer bakslaget och du får ta tillbaks alltihop igen.

Maria: Visst ja. Jo, det har ju varit så förut, jag vet det. Men det känns verkligen inte som att det är ett gungfly, inte den här gången. Jag tror faktiskt jag hittat nyckeln nu. På riktigt. Rätt inställning, du vet. Man måste ta livet på rätt sätt. Räta på ryggen och se dagen i ögonen. Vilja vara frisk och stark! Om man bara litar på livet kommer golvet att bära, det är det jag inte har fattat!

Storasyster: Det är inte så enkelt. Du vet att det inte är så enkelt.

Maria: Jo. För man kan låta bli att göra det krångligt! Det är ett val!

Jag kommer hem och hänger av mig. Ringer brorsan. Sam-Staffan. Säger att jag mår bra och tror att jag simulerat alla år. Han bara skrattar, och jag inser att jag nog sagt sådär några gånger tidigare. Och att han skrattat då också. Lillebror Staffan är kompis med Storasyster. Jag skrattar också, för det är trots allt skönt att han inte tror jag är lat.

Jag vill inte vara en lat människa. Vill inte att kollegorna ska tro att jag bara maskar. För det hade de säkert tänkt om de träffat mig på stan idag, när jag var full av idéer och hade snöglitter i ögonen. Jag hade själv tänkt så om jag varit i deras kläder. Att min sjukskrivna kollega säkert skulle må bättre om hon inte gick hemma och drog månad ut och månad in. Hon borde säkert kunna komma tillbaks, bara hon inte ställde så orimliga krav på sig. Bara hon lärde sig säga nej. Bara hon inte var så hemmakär. Så glad i soffan. Lat. För man måste ta tag i sig själv. Gå i terapi, träna karate, meditera och bli vegan. Inte bara ge upp.

082
En förrädiskt bräcklig hinna täcker mörkervattnet

Dagen puttrar vidare. Jag tycker jag håller mig i schack. Mår ganska bra (får man ha det bra när man är sjukskriven, får man njuta när man latar sig?). Jag spelar Sims, tar en promenad, pratar i telefon, spelar Sims. Skriver lite, spelar piano, planerar körresa, spelar Sims, skriver föredrag. Allt i lugn och fin takt. Det känns bra. Lugnt och bra.

Dagen efter kommer bakslaget. Som ett litet trevligt brev från posten (förstår inte varför Post Nord aldrig kan tappa bort just det brevet…). Jag blir trött trött trött. In i väggen trött. Ner på golvet trött. Storasyster hade rätt. Jag har inte simulerat. Jag är inte lat. En märklig tillfredsställelse infinner sig mitt i eländet. Jag är inte lat.

Den här gången går bakslaget inte över. Inte efter en dag, inte efter två eller tre. Det är ett sluttande plan. Jag glider ner i ångestdimman. I dimman är ångesten inte akut, men den pågår hela tiden. Som en dov påtaglighet, ett äckel. Som en silverfisk i svalget. Termiter under huden.

Det går en dag till. Silverfisken har förökat sig och termiterna byggt bo. Och det stadiga golvet har öppnat sig. För det var ju inget golv, det var en is. En förrädiskt bräcklig hinna över mörkervattnet. Jag störtar ner och uppslukas av det iskalla stilleståndet. Dagsljuset faller fortfarande ner genom vakens öga, som ett vittne om liv. Men när malströmmen tar mig försvinner det längre och längre bort. Mörkervattnet tar plats i mina muskler och inälvor. Jag förfryser. Jag kommer inte upp.

Om du bara vill vara frisk? Om du bara litar på livet? Om du bara börjar med yoga och psykoanalys? Nej. Här existerar ingen vilja eller tillit. Om vattnet var ett rum och ljuset en lampa så vet jag inte vem som släckte, och efter alla år har jag fortfarande inte hittat någon strömbrytare.

Det finns ingen plats jag hellre vill undkomma än denna. Det finns ingen sjukdomsvinst i världen som skulle hålla mig kvar just här.

Kunde jag vilja mig frisk, tänka mig frisk, lita mig frisk hade jag gjort det för länge sedan. Jag har försökt, och Det Spelar Ingen Som Helst Jävla Roll. Dammluckorna är trasiga och när mörkervattnet forsar in är jag chanslös. Hittar du skruven, bjälken, gångjärnet eller låset som lagar luckan ska jag kyssa dina fötter och betala dina studieskulder.

Det är eftermiddag, fyra dagar efter mötet på Stadsmissionen. Jag ligger kvar i mitt icke-land under isen och börjar längta efter elchocker. Men jag vill inte in igen, vill inte inläggning, vill inte tappa friskheten jag återfunnit. Så jag härdar ut en dag, och en dag till. Sam-Staffan stöttar på telefon och boendestödjarna ser till att det kommer lite mat på bordet.

Så lättar det lite. Jag får syn på ljuskäglan från vaken, ser öppningen. Något flämtar till i mig, är det liv? Jag flyter långsamt närmare. Ålar mig på något vis upp. Jag tar några skälvande steg på isen, livrädd att den ska brista en gång till. Benen skakar men bär mig till land. Kan inte tro att det är sant. Är jag redan på stranden? Jag sjunker ihop mot en tallstam och blundar mot solen. Inget glitter studsar mot mig, men jag känner att jag lever, och att jag kan fortsätta leva. Elchockerna får vänta.

Jag är inte lat. Jag är tacksam.

 


Sjukdomsvinst är ett psykologiskt begrepp som innebär att en person kan vinna saker genom att vara sjuk, och därför bli ovillig till att tillfriskna. Det handlar då oftast om att man vinner sympati och uppmärksamhet från andra och att man slipper ta ansvar. Till exempel när man ligger i sängen en dag till, trots att febern gått ner, får honungsmjölk på sängkanten och låter sin partner sköta matlagning och nattning.

Eller när man ligger och spelar Sims hela dagarna fast man egentligen kan gå till jobbet och göra lite nytta.

Jag har inget hopp – gud så skönt!

Häromdagen fick jag ett samtal från Kattis, en kvinna jag lärde känna på avdelningen. Vi låg inne samtidigt några månader hösten 2016, och hade många långa och intressanta lunchstunder tillsammans. Man kan få en alldeles särskild gemenskap med sina kollegor på psyket och får ta del av många mörka och smärtsamma erfarenheter. Trasiga liv. Kattis historia berörde mig särskilt. Nu när hon ringde ställde hon följande fråga:

– Vad betyder ordet hopp för dig?

Jag är ju en ordmänniska. Textmänniska. Tankemänniska. Och hopp är ju inte direkt något främmande begrepp. Jag tänkte, sådär som man kan tänka utan att riktigt tänka, att jag snabbt skulle leverera ett intelligent och välformulerat svar. Men jag blev tyst. Grävde i hjärnvindlingarna. Och hittade ingenting. Märkligt. Mycket märkligt.

Efter en stund insåg jag var skon klämde: jag har inte något hopp och därför fanns ingen erfarenhet att koppla samman ordet med. Det var en fullständigt oväntad insikt, och omvälvande, eftersom den inte alls skakade om mig.  Jag konstaterade bara lugnt: jag har inte något hopp.

Hur kan man sakna hopp utan att sakna hoppet? Det sista en människa förlorar ska ju vara hoppet!

Som vanligt blev mina tankar klarare när jag försökte förklara för Kattis vad jag ännu inte förstått. Hopp, sade jag till henne, är kopplat till framtiden. Man hoppas att någonting ska bli bättre. Att man ska slå igenom som artist, bli stormrik och träffa en sexig (men också ödmjuk och ömsint) livskamrat. Eller helt enkelt bara bli friskare och mindre ensam. Drömmar och förhoppningar för framtiden.

Faktiskt, att hoppas är en sådan där nyttighet som alla människor ska ägna sig åt – precis som motion. En dygd. Vad man än gör så får man inte sitta still och inte förlora hoppet. Det kommer gå över, det kommer bli bättre. Du kommer lyckas, klara det, övervinna alla hinder och spränga målsnöret. Efter elchockerna, mörkervattnet och pyjamasen-på-hela-dagen kommer du mirakulöst komma ut på andra sidan – vackrare än någonsin och med en hyllad roman i rockfickan (en Oscar eller ett Nobelpris går också bra). Fantastiskt! Oerhört! Att du kunde, under så svåra omständigheter.

Det är bara det att mitt liv inte har någon framtid. Jag har en kronisk sjukdom med återkommande skov av depression och ett utmattningstillstånd som bara verkar bli värre. Det finns inget hopp.

Och det låter ju fruktansvärt, men när jag pratade med Kattis kändes det inte så. Tvärtom. När jag lagt på luren kände jag mig lite yr och uppfriskad, som efter ett dopp i en kall skogstjärn. Och väldigt förbryllad. Hur kunde det komma sig att avsaknaden av hopp kändes så befriande?

När jag grunnat lite till insåg jag att det hopp jag haft aldrig har hjälpt mig. Snarare förstört. Jag har försökt hålla tron vid liv, tänka att jag kommer komma ur eländet till sist. Jag kommer börja jobba igen, tjäna pengar, åka utomlands, ordna fester, träffa en partner, skriva musik och åka milrundan i skidspåret. Jag kommer känna mig som mig själv igen. De människor jag lärt känna de senaste sex åren har ju aldrig fått se den riktiga Maria, men snart kommer de få träffa den sprudlande, kreativa och produktiva människan jag egentligen är (och de ska häpna!).

Så har jag tänkt.

Och kämpat på. Prövat nya mediciner. Blivit lite bättre. Börjat arbetsträna och jobba. Fallit igenom, blivit sjukskriven och inlagd. Fått elchocker och nya mediciner, blivit utskriven och genomgått rehabiliteringsprogram.

Börjat jobba och gå till gymmet. Påbörjat forskningsprojekt, byggt upp nätverk. Insjuknat och blivit inlagd. Elchocker, nya mediciner, utskrivning, rehabilitering, arbetsträning, arbete.

Skrivit artiklar, blivit docent, ordnat konferens, fått sjukgymnastik och terapi. Blivit sjuk och inlagd. Nya mediciner, längre inläggning, längre rehabilitering med boendestöd och efter ett drygt år känns arbetsträning fortfarande avlägset. Gå till gymmet funkar inte över huvud taget.

Och ändå har jag fortsatt hoppas. Sett det från den ljusa sidan. Tänkt positivt. Gud, jag har tänkt positivt så det räcker för en livstid! Tänkt att sjukdomen är en gåva och tillfrisknandet en resa. Ätit hurtiga mantran till frukost lunch och middag: jag kommer klara det, allt kommer att bli bra; jag kommer klara det, allt kommer bli bra. Jag har verkligen hoppats.

Och så har jag blivit nedklubbad igen. Och igen och igen. Och så en gång till. Vad fyller hoppet egentligen för funktion i en sådan berättelse?

Nu kommer jag att tänka på en gudstjänst i domkyrkan som min kör deltog i i höstas. Under en del av gudstjänsten fick man röra sig fritt runt olika stationer. Jag valde att gå till ett kor där man kunde få förbön av två präster. Jag har inte någon gudstro men tänkte att det kan väl aldrig skada. Och det var rätt fint till att börja med. Två främmande människor som lade sina händer på mitt huvud och fokuserade på mig en stund, som ville mig väl. Jag hade fått säga vad jag ville att de skulle be för, så de bad för att jag skulle få bli frisk. Det kändes ganska bra.

Men alldeles mot slutet sade en av prästerna: ”Gud, vi ber för att Maria ska få bli frisk. Om du vill.”. Jag blev alldeles perplex. Om gud vill? Varför skulle gud inte vilja att jag blev frisk? Och varför skulle vi alls be om gud ändå tänker göra som hen vill?

Det är det känns med hoppet. Lika bakvänt. Varför ska jag hoppas på någonting om livet ändå tänker göra som livet vill?

Nu kanske det låter som att det här är en genomtänkt filosofi, men det är det inte alls. Jag har aldrig sagt till mig själv att ”nu Maria är det dags att sluta hoppas”. Jag upptäckte bara att hoppet försvunnit när Kattis ställde sin fråga. Och jag upptäckte att det var skönt. Det var en lättnad att inse att jag inte längre frustreras av mitt tillstånd. I alla fall inte på samma sätt. Eftersom jag inte längre lever i hoppet om att det ska bli bra, eller ens bättre blir tillståndet jag befinner mig i lättare att acceptera.

Jag lever, punkt.
Livet är som livet är, punkt.

Det kan bli bättre och då kommer jag bli glad, det kan bli sämre och då kommer jag bli ledsen. Men det är sedan och nu är nu. Och i nuet kan livet bara motarbetas eller omfamnas.

På sätt och vis är detta den ultimata formen av mindfulness. En livslång mindfulness. Här och nu inte bara här och nu – utan hela tiden. Varje ögonblick. Varje dag. Ett tillstånd bara en hårt prövad bodhisattva kan åtnjuta. En bodhisattva utan hopp och utan tro – men med liv.


Bodhisattva är en buddhistisk term för en person som söker efter upplysning.

Alla religioner är oerhört komplexa och eftersom jag är religionsvetare måste jag lägga till brasklappen att detta är en extremt förenklad beskrivning av ett av många sätt att använda begreppet på. Precis som med begrepp som ”gud”, ”ande”, ”Messias” och annat spännande…