Som om det alltid skulle vara sommar

Jag ska skriva en bok om bitterhet. Jag kom på det i juli nån gång när jag satt i sjön (det är långgrunt hos oss) och molnen flanerade på himlen som obekymrade pensionärer i vita solhattar. Jag är ju för tusan världsbäst på att inte bli bitter, tänkte jag, har minst ett decennium av elände bakom mig och lyckas ändå vara glad! Nu börjar höstens svalkande gråhet äntligen omfamna oss och jag är riktigt helhjärtat bitter. Ha!

Det är lätt att vara lätt om hjärtat när humlorna bumlar runt rosorna som om de alltid skulle hålla på med det och skogsstigen lättjefullt promenerar iväg med en mot badstranden. Det var lätt när jag låg i hängmattan tillsammans med Klara (kan vi säga att hon heter)* och gungade lojt under äppelträden. Då kändes fortfarande sommaren som en självklarhet. Men Klara var, som tonåringar är, orolig. För allt. Skola, betyg, identitet, utbildning, jobb, pengar, partner och familj. Allt. Lite sorgligt kanske en så vacker dag, men varför inte? Ta alla ångestar på en gång så är du klar sen! Sade jag inte. Inte heller sade jag att de där ångestarna kommer hemsöka dig livet ut. För jag var ju inte ett dugg bitter. Istället plockade jag fram nån komisk anekdot från mitt miserabla liv och fick Klara att skratta. Och så förklarade jag att jag faktiskt inte har någonting av det som hon oroade sig för att hon aldrig skulle få. Och ändå är jag nöjd med livet. Sade jag. Ändå har jag det bra. Tyckte jag då. 

Faktiskt var jag så obitter att inte ens min havererade ekonomi kunde välta mig ur hängmattan. Min uppsägning har till sist trätt i kraft så sjuklönen har försvunnit och sjukpenningen gått ner till minimum. Ett psykfall som inte har nån anställning behöver ju inte köpa nya vinterskor eller gå på bio, det säger sig själv. I runda slängar (man ska inte prata om sin privata ekonomi har jag förstått, men en som glatt berättar om sina boendestödjare kan ta lätt på såna principer) måste jag nu klara mig på typ 10000 kronor i månaden. Möjligen 11. 

Vilket mitt obittra jag mest känt sig lite upprymd inför. Plötsligt behöver mina solidariska och ekologiska samvetstarmar inte slå knut på sig ständigt och jämt. Vi vet ju att vi inte kan konsumera oss ur den överhängande klimatkollapsen, ändå fortsätter vi flyga, köpa och slänga. Det är av nån anledning nästan omöjligt att styra om sin privata lilla skuta på ren vilja, så vi fortsätter obekymrat promenera vidare och lämnar ekologiska fotavtryck som bara ett tredubbelt jordklot skulle mäkta med. Nu blir jag helt enkelt tvingad till det de militanta miljövännerna (läs Greta) kallar köp-stopp. Vilken fantastisk utmaning!* Och kanske inte så omöjlig trots allt – säger Socialstyrelsen att sisådär 4500 ska räcka till allt som inte är hyra, då måste det ju gå. Som far hurtfriskt brukade sjunga när jag var nio och riktigt arg: 

Ett glatt humör ska man alltid ha, om vägen också är lång
Och sura miner är aldrig bra, nej skratta och sjung på en gång!
För om du bara tänker så, det här var roligt det måste gå
Det finns ingen väg som är svår för dig, gå fram med ett jublande hej!

Tjohej! 

Sen blev förstås vägen för svår i alla fall och det obittra jublet fastnade i vrångstrupen. Inget dramatiskt psykbryt eller depressivt hål eller så, jag gick väl bara ut för hårt efter semestern – ett läkarbesök, ett möte och en utrensning av mitt gamla kontorsrum. Notan för det avancerade kalaset blev flera veckors soffläge. Jag har knappt orkat spela Sims. Att koka soppa och gå ut med soporna; att prata med de vänliga själar som hjälpt mig koka soppa och kasta sopor – allt har inneburit kraftansträngningar. Jag hade precis tänkt sparka igång bloggen för hösten men orkade knappt tänka. Jag orkade inte ens sätta mig vid pianot. 

Och det var just det, att varken kunna skriva eller spela, som släppte in bitterheten genom bakdörren. Jag brukar säga att det enda jag behöver i livet är ett piano och en dator – kommer jag inte ut ur lägenheten på veckor kan jag ändå uppleva mening, bara jag har dem. Det är nog. Och jag menar det verkligen, jag har funnit en frid i att behöva så lite och en trygghet i att detta lilla inte kan tas ifrån mig. Pengar, partner och prestationer kan jag vara utan, men inte mitt skapande. En annan sak jag brukar säga är att det finns två saker som kan få mig upp ur soffan en mörk dag – Polly eller Bach. Godis är en effektiv och lättillgänglig medicin, men steget från soffhörnet till pianot har nästan varit lika lätt att ta. Med hörlurarna över öronen har Bach kunnat hålla mig vaken och levande. Då är det bara Bach och jag. Hans musik som jag plockar ur notbladet, mina fingrar som förverkligar den och mina öron som hör det han en gång tiden tänkte. Det är en evighetsbubbla, vid sidan av tiden, och jag har bara kunnat kliva in i den, varifrån som helst. 

Nu var kraften att ta sig till pallen borta. Till och med den. Jag hade reducerats till en köttklump. Jag stoppade in saker i ena änden och släppte ut dem ur den andra. Låg ner, masade mig upp. Åt, gick på toa. Lade mig igen. Annars intet. Bara kött. En hop inälvor intryckta i en hudsäck. En värld som pågår så långt ifrån mig att jag knappt vet om den existerar. Längtningar och önskningar från fem och tio år sedan överväxta med någon annans rötter och tjocka lager av mossa. De gamla drömmarna är i grund och botten meningslösa. Inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte kan. Inte orkar. För att jag lever med ständigt energiläckage. För att tanken aldrig verkar fyllas på. Hur länge kan en människa existera som ett stycke kött och ingenting annat?

En tung fråga. Gravt överviktig. Golvet bågnar och runt ringarna av fett har ett eget gravitationsfält bildats. Jag kommer inte undan. Trots att jag bevisligen mår bättre – jag skriver ju faktiskt. För en stund sen satt jag och försvann i gamla Mozartsonater. Och jag tycker det finns en poäng med att solen just nu skiner. Men det är som när man varit på begravning och inte kan skaka av sig insikten om att man faktiskt en gång kommer att dö. Veckorna i soffan gjorde det så tydligt att jag (och du och vem som helst) nån dag av nån anledning kan hamna just där, som köttklumpen i en säng. Den riktigt seriösa köttklumpen, den som blir kvar i soffan och aldrig mer kommer upp. Den som aldrig mer kan göra nåt av det som en gång kändes en gnutta meningsfullt. Skulle jag klara det? Skulle jag kunna ligga där i soffan, livet ut, utan att fullständigt ätas upp av bitterhet?* Skulle du? Det är såklart en omöjlig fråga, men jag trivs inte med att ha existentiella härvor liggande på hallgolvet. Och just denna härva… tja, min fundamentala osäkerhet inför den bådar inte särskilt gott för min stackars bitterhetsbok. Den matchar mitt projekt lika illa som mossgröna manchesterbyxor passar till en illande orange lackkorsett.

Så jag har tänkt att ni helt enkelt får hjälpa mig med detta. För min bitterhet till trots vill boken om bitterhet fortfarande bli skriven och jag tänker mycket bättre när jag pratar med er. Alltså tänker jag fortsätta prata vidare runt samma tema och kanske i slutändan skramla ihop lite texter till boken. Det blir förmodligen utflykter till andra frågor också och helt säkert rapporter från min allmänt tragikomiska existens, men rätt mycket bitterhet alltså. Vad tror ni om det?

Slutligen, för ovanlighetens skull, några fotnötter:

* Det är min dotter Tildelo på sommarbilden, men Klara är inte Tildelo. Det är en annan flicka som egentligen heter nåt helt annat.

*Känslan av upprymdhet inför att hamna under fattigdomsgränsen är naturligtvis nåt bara rika trashankar kan unna sig. Jag har anhöriga som kan pröjsa för mitt lithium om det skiter sig fullständigt och en stuga att retirera till om jag skulle bli vräkt. Så att.

*Att ligga i soffan livet ut låter kanske överdramatiskt, men det har att göra med en diagnos som jag ska utredas för och som sätter skräck i mig. Mer om det senare.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag fick ett mejl…

Emellanåt hör läsare av sig och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Det berör. Om mina texter kan hjälpa andra psykfall glänta på garderobsdörren och ta sig rätten att vara sina besvärliga och hedervärda jag kan jag inte önska mig nåt mer. För någon vecka sen fick jag ett meddelande som gjorde mig särskilt glad och stolt, och jag kan inte låta bli att dela det med er:

Hej Maria!

Jag bestämde mig för första gången att prova onlinepizza-appen på min telefon sent igår kväll. Beställde. Satte mig sedan på köksstolen och väntade och bläddrade sporadiskt igenom högen med senaste tidens post. En tidning från Svenska kyrkan låg där. Med din krönika. Jag läste. Pizzan kom. Åt upp den. Satte mig sedan och sträckläste din blogg från början fram till att ögonen gick ihop vid 6.30-tiden imorse. Då sov jag några timmar och vid lunchtid idag gick jag igenom de resterande inläggen som jag inte orkade imorse. Skämmigt? Ja, lite. Men jag kunde inte slita mig. Så mycket som berörde mig, så mycket igenkänning och skratt. Jag ville bara skriva och tacka för att du släpper in. Så betydelsefullt för så många. Vilken människa du är! Bara glad att du finns. 

Skämmigt – varför då? Det kan väl åtminstone inte vara sämre att sträckläsa min geniala blogg än att binge-kolla en halvtaskig TV-serie. Vilket är vad jag huvudsakligen ägnar mig åt…

För egen del är berättelsen raka motsatsen till skämmig. Såklart. Jag blev helt paff när jag läste, hade aldrig trott att mina ord kunde ha en sån effekt. Och så kände jag mig upplivad, som om jag serverats en riktig energidryck. Det kanske är lite skrytsamt att dela detta men jag är inte bara ute efter att visa upp stjärtfjädrarna. Kommentaren fick mig också att undra vad sjutton jag sysslat med de senaste tjugo åren. Jag menar – tänk om jag skitit i doktorering och forskningsrapporter och följt mitt hjärta från första början!

(Följa sitt hjärta är väl en underbar en kliché, så ofta använd att den blivit en dramaturgisk banalitet. Baka ihop den med att ”vara sig själv” och ”följa sin inre röst” så har du snart manus till nästa Disneyfilm. Eller till en riktig tungviktare om rullstolsburna transpersoner som bryter upp från Koranskolan för att starta cirkus i ett flyktingläger. Klysch-triaden bildar helt enkelt stommen till vilket bästsäljande epos som helst. Men det ligger ju något i det. Att man kan behöva lyssna lite inåt ibland.)

Hjärtat kan förstås bulta varmt och ömt också innanför forskarrocken, men jag lyckades alldeles för sällan beröra med mitt vetenskapande. Vare sig mig själv eller andra. Det krävdes så oerhört många mil och år att bearbeta den brinnande viktiga frågan att när jag väl kom fram till något som liknade ett svar var det så omgärdat av ”diskurser”, ”kontexter” och ”poststrukturella perspektiv” att det knappt gick ens att begripa ens titeln på arbetet. Jag tror min avhandling hette typ Ritual Invention – A play perspective on ritual and mental health in late modern Sweden . Hör gärna av dig om du vigt en natt åt att plöja igenom den! Då ska jag äta upp min doktorshatt. Jag lovar.

Ni har förstås sett något av 16-åriga Greta Thunbergs framträdanden, som när hon pratade på FN:s klimatkonferens. Jag blev helt överväldigad när min dotter visade mig klippet förra veckan men insåg snabbt att typ alla andra redan upptäckt henne. Alltså behöver jag inte berätta att hon flickan som skolstrejkat utanför Sveriges riksdag sedan förra sommaren för att få politikerna att förstå att klimatet faktiskt är i kris. På riktigt. Varje fredag sitter hon där, preppar sig med långkalsonger och tetermos i vinterkylan. För hennes prioritering är barnsligt enkel: så länge planetens överlevnad är hotad skiter hon i skolan.

Hennes tveklösa inställning inspirerar mig. Kompromissfriheten. Orättvisa, ojämlikhet, krig och katastrof – det är bara att vända på klacken och hitta en ny väg. Följa sitt hjärta om man så vill. Eller i det här fallet kanske förnuft. För Greta säger det sig själv, jorden håller på att gå sönder och vi fortsätter flyga härs och tvärs över klotet och käka hamburgare som ingenting. Det är ju bara korkat.

Jag skriver mer om söndriga människor än planeter och att göra det kräver varken något hjältemod eller några uppoffringar. Jag har inte valt att flytta till en jurta i skogen och börja livnära mig på nässlor. Inte tackat nej till lönearbete och bekvämlighet för att rädda isbjörnar eller utrotningshotade spindlar. Strängt taget har jag inte valt någonting, det var sjukdomen som tvingade mig i karriärstrejk. Det egendomliga var att när jag lyssnade till Greta drabbades jag av tacksamhet – just för att jag sluppit välja. Hade jag inte blivit så himla mycket sjuk hade jag inte fått den här unika möjligheten att följa mitt hjärta.

Man kanske kan tro att den som är utmattad har dåliga förutsättningar för att arbeta, men faktum är att utmattning är en alldeles utmärkt sjukdom för att få viktiga saker gjorda, just för att orken är så begränsad. Man har liksom inte tid för banaliteter. Och energidepåerna töms mycket snabbare när man måste ta tag i tråkigheter som mejl och blanketter och listor och scheman (mina hatsaker). Det är en rätt så enastående utgångspunkt, för den enda rimliga kuren är att göra det som inspirerar! Göra det som den där inre motorn brummar om.

För att genomgå kuren krävs en viss inskolning. Det gäller att skilja på det som är kul för att det är inspirerande och kul för att det är avkopplande. Netflix och Sims är mina bästa metoder när jag behöver ladda om. Och det är rätt skoj att binge-kolla och binge-bygga, men det kanske inte är just dit mitt hjärta vill dirigera mig. Med andra ord: man måste lära sig att lyssna till den där förbaskade rösten. Moana och Lejonkungen kan leda dig på rätt spår om du inte fattar galoppen.

Som alla mediciner har kuren också vissa biverkningar. I mitt fall blir det oftast förseningsavgifter och förstoppning. Jag vill ju inte slösa den lilla energi jag har på trivialiteter som att betala räkningarna och gå och bajsa.

Rösten och hjärtat och vara-sig-självandet leder inte nödvändigtvis till stordåd. Däremot leder de till viktigheter. Det där som du bara måste göra för att du är du. Det som du vill fastän ingen ber dig om det. Det som får dig att tända och brinna en liten smula. Just nu är bloggen en sån sak för mig. Den kommer inte rädda vare sig människor eller planeter, men den är en jaghet jag aldrig hade hittat om jag inte välsignats med min psykiska ohälsa. Kan texterna dessutom locka någon att sitta uppe hela natten, då känns mitt liv ganska gott och meningsfullt.

Jag är i alla fall inte mördare

Hypomana skov följs ofta av mer depressiva. Hur härligt och jobbigt medryckande livet än kan kännas när du är i gasen blir motorerna till sist överhettade. Du tar ut mer än du har att ge. Den här gången fick jag dessutom god hjälp med uppbromsningen av Uppsala universitets HR-avdelning. I tisdags var jag nämligen kallad till Segerstedthuset, universitetets nya skrytbygge, för omplaceringsmöte.

Där fick jag veta att det är min arbetsgivares skyldighet att ge mig förslag på alternativa tjänster och min skyldighet att ta dessa förslag i beaktande. Och för att göra detta måste jag till att börja med skicka in mitt CV. Det vill säga – slå på datorn, öppna min administrations-mapp, klicka fram dokumentet och kontrollera att allting är uppdaterat. Resan ur hypomanin blir kort. Det blir platt fall direkt. Jag läser: ”qualification as docent”, ”senior lecturer”, ”centre of excellence”. Hur kan det där ha något med mig att göra? Qualification as dåre snarare. Senior psykfall at centre of excrement. Haha.

Till min olycka håller institutionen på att tillsätta en lektorstjänst just nu, en fast tjänst till råga på allt. Det hände väl senast under Krita-perioden för sisådär hundra miljoner år sedan. Som varslad har jag förtur. Jag måste bara lämna in lite mer information om mina pedagogiska kvalifikationer innan jag kan prövas. Det är en once-in-a-lifetime chans, ett gyllene tillfälle för avancemang och tryggad inkomst. För några år sedan skulle jag ha kastat mig över möjligheten, skrivit en avhandling om pedagogiska metoder, hittat förtioelva högt uppsatta referenspersoner och skaffat mig en riktigt ordentligt vetenskaplig tweed-kavaj.

Nu sitter jag med HR-damen på andra sidan bordet och känner hur bränsletanken går sönder. Mitt drivmedel rinner ut på golvet och bildar en sorglig och högst oakademisk pöl mellan våra stolar.

Efter tre dagars depressivt sims- och soffläge har jag nästan simmat upp till ytan igen. Jag startar morgonen med lite Donald Trump, det brukar alltid hjälpa på traven. Jag har hittat en hel rad av youtube-kanaler som kan förse mig med de senaste hårresande händelserna. Ilska är ett bra sätt att ta udden av nedstämdhet. Det kan också vara ganska självuppbyggande.

Kungen-bajsar-metoden har jag redan introducerat, och det här är lite liknande. Ett knep att ta till när man känner sig usel. Jag utvecklade konceptet långt innan Trump kom in i bilden. Faktiskt kom jag på det när jag satt på bussen på väg in till staden och passerade Blåsenhus (där lärarutbildningarna håller till).

Blåsenhus är en av alla byggnader som utsatts för massiv kritik i Uppsala. Nu minns jag inte längre på vilket sätt just Blåsenhus upprörde, men uppsalabor har lätt för att bli upprörda över sådant de anser vara fult. Som till exempel konserthuset, Resecentrum, och Psykiatrins hus. Segerstedthuset där jag satt med min HR-kvinna utsågs 2016 till Sveriges fulaste nyproduktion. ”Huset ser ut som en korsning mellan en finlandsfärja och en tjock-TV”, som en jurymedlem sade.

Så hur kan detta vara terapeutiskt?

Jo, jag tänker på de stackars arkitekterna som har visionerat och ritat och planerat. Vunnit priser och tävlingar och omtalats i media. Förbrukat miljoner och åter miljoner av våra skattepengar. Dragit över budgeten och förbrukat några miljoner till. För att i slutänden utsättas för en massa människor som bara HATAR det de åstadkommit. Verkligen hatar. Och där står den, deras fula fula byggnad. Och kommer inte flytta på sig under de närmaste decennierna. Folk tvingas gå omkring där, leva sitt arbetsliv, i ett bygge som är så avskyvärt att folk startar upprop för att slippa skiten.

Jamen terapin i det hela?

Är det inte ganska uppenbart? Det handlar om jämförelse och proportioner. Nej, jag orkar kanske inte skriva om mina pedagogiska bedrifter. Jag orkar inte tävla om en tjänst jag en gång hett eftertraktade men idag blir sjuk av att tänka på. Det kanske till och med är så illa att jag aldrig mer kommer dra något strå till skatte-stacken. Ja, jag kan dra det till sin yttersta spets: jag skulle kunna bli en människa som gräver stora hål i den kommunala budgeten utan att någonsin ha något mer att ge.

Men jag har i alla fall inte gjort någon större skada. Jag har inte förfulat eller förstört någonting. Jag har inte plöjt ner miljarder i något projekt som massorna häcklar. Jag har inte myglat och mutats för att kunna leva i sus och dus. Jag har inte misshandlat eller mördat. Och jag är definitivt inte så korkad att jag förnekar miljöförstöringen och tycker att vissa nationer bäst betecknas som ”shithole-countries”. För jag är inte en person med obefintlig självinsikt och obegränsad makt.

Trots allt.

Jag kan se ganska långt, tänka ganska klart och känna ganska varmt. Hur mycket status du eller jag någonsin skulle förlora kan vi i alla fall räta på ryggen och med stolthet deklarera: jag har i alla fall inte startat något krig.

 


Om du har behov av lite Trump-terapi kan jag rekommendera följande videos. De är naturligtvis inte bara förargelseväckande, delvis är de mycket skrämmande. Men desto bättre tjänar det som uppbyggligt referensmaterial till ditt eget liv.

En samlad kår av psykiatriker förklarar varför de anser Trump inte bara som olämplig utan också farlig som president.

Analys av intervju: Trump tycks inte kunna ge några begripliga svar om kärnvapen. Vet han ens vad han pratar om? 

Språkvetare analyserar Trumps sätt att prata och gör tydligt på vilken nivå hans språk befinner sig (en tioårings) och varför han inte går att begripa.

Och som en bonus, en intervju med en av Trumps närmaste medarbetare som inte klarar av att fullfölja en seriös intervju på ett professionellt sätt, vilket gör att intervjuaren till sist avbryter hans svada.

Ferrari och kastrullskåpets zen

Om mitt ex ska jag inte skriva. I alla fall inte nu. Däremot tänker jag citera honom, för han sade en sak som faktiskt var väldigt bra. En sak som uppmuntrat mig genom åren. Jag vet inte var alla motormetaforer kommer ifrån (jag pratade ju om bilbatterier i ett tidigare inlägg) men mitt ex fokuserade i alla fall på Ferrari. Ska tydligen vara en rätt sexig sak om man kan något om bilar. Ungefär så här sade han i alla fall:

”Maria, du är som en Ferrari. Du kan gasa och dra på av bara helvete, men sedan behöver du mycket tid i depån”.

Depån, för er som inte vallfärdar till rallybanorna, det är området där förarna kör in för däckbyte, tankning och reparationer. Där finns verktyg, reservdelar och ett specialistteam som kan serva bilen. En bil med hög prestanda behöver mycket fixande och finkalibrerande, och mellan racen krävs det mycket tid för att få allt i skick. Det är inte ovanligt att en Ferrari får parkera i soffan med Polly och Netflix i ett halvår. Eller mer. För att sedan rivstarta så att gruset sprutar upp mot den nya lacken.

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos. Att foga till mental atlet och mörkersimmare.

Med traktorer är det någonting helt annat. De kan tuffa och gå över leråkrarna år efter år. De går inte särskilt fort men är starka, tåliga och pålitliga. När en traktor gör karriär är det genom hårt och troget arbete. Den gör inga våghalsiga svängar, voltar aldrig och kommer aldrig först fram. Den bryter mark genom ren och skär ihärdighet, torva för torva.

Sam är oftast en traktor. Och utan traktorer skulle världen snabbt gå under. Men hur rolig skulle världen vara om det inte också fanns racerbilar?

Ett aber för mig som Ferrari är att jag alltid blivit frustrerad över sådant som tar tid i onödan. Eller inte i onödan, men som känns onödigt att hålla på med. Livets petitesser. Gå på toaletten till exempel. Det är ju så okreativt! Den här frustrationen gäller både när jag har låg energi (och vill använda den lilla jag har till väsentligheter), eller när jag har en massa (och vill göra mycket mer än jag hinner).

Ta en sådan banal sak som att få ut cykeln ur cykelstället. Micklandet med nyckel och cykellås känns så irriterande att hålla på med, när jag egentligen redan borde vara framme (eftersom jag haft så mycket för mig att jag inte kommit iväg i tid). I själva verket är jag redan framme i tanken och därför lyckas jag inte pricka det eländiga cykellåset. Inte förrän efter fem försök. Då sliter jag tag i cykeln med ett ilsket knyck, välter i hastigheten två andra cyklar och fastnar med väskan i en tredje.

ferrari 2

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos.

Det händer också, och det här är egentligen knäppare, att jag ägnar en massa energi åt att försöka tänka ut något ultimat sätt att göra det tråkiga, så att det ska gå så fort som möjligt. För det är ju inte möjligt att alla människor håller på så här och krånglar med sina cyklar. Det finns säkert någon hemlig teknik med cykelparkering som jag inte har klurat ut än.

Matlagning är ett annat område som ofta krånglar till det för mig. Inte för att jag egentligen tycker det är tråkigt att laga mat, men det finns ju annat jag hellre gör (bygger färdigt Sims-katedralen till exempel…). Men med mat tillkommer en ytterligare utmaning. Det ska inte bara gå så fort som möjligt – det måste bli rätt också. Säg att jag kommit så långt att jag lyckats bestämma mig för att laga fisk, lyckats välja torsk och lyckats plocka till mig torsk från något av alla märken.

Här måste jag bara lägga in parentes om mataffären som ett valfrihetens gehenna. Det värsta jag vet är att välja toapapper. Miljövänligt, dubbelt, perforerat, mönstrat. Serla, Edet, Lambi, Fixa. Lammungar och ekorrar. Ibland drabbas jag av fullständig toapapperskatatoni. Fryser fast vid toapappershyllan. Det borde ju finnas ett rationellt svar på mitt toapappersbehov, tänker jag, men hur jag än läser på etiketterna och jämför antalet pappersvarv per rulle lyckas jag inte komma fram till vilket det är. Till sist tvingar jag mig att slänga ner ett paket i kundvagnen och gå därifrån, men redan när jag kommit till rengöringsmedlen inser jag att jag förmodligen valt fel. Det är som med pensionsfonder.

I alla fall, när jag kommit hem och torsken ligger på skärbrädan kommer nästa räcka med tankar. Det enklaste vore väl att steka fisken i lite smör. Men det kanske inte är så hälsosamt? Matolja är väl bättre. Eller är det olivolja som är det bästa? Grekerna lever längst, det är väl för oliverna. Fast hur klimatsmart är det att steka mat egentligen? Det är kanske bättre att koka. Men gör det någon skillnad för näringsvärdet? Jag måste nog googla. På matolja och olivolja, klimatsmart matlagning, kokning och näringsvärde. Och kanske klimatsmart, hälsosam, näringsvärde, recept, torsk. Kanske lägga till enkel och snabb också, för klockan har redan passerat middagstid med råge. Då inser jag att jag egentligen inte borde äta torsk alls. Haven är ju utfiskade. Jag kommer bidra till jordens undergång oavsett om jag steker eller kokar den.

Med andra ord – jag slösar en massa tankemöda på vardagliga sysslor som inte kan lösas utan bara måste göras. Vilket gör att allt tar längre tid och mycket mer energi. Och det här blir av någon anledning värre när jag är sjuk.

Därför var det första halvåret med boendestödjare särskilt lärofullt. Vi planerade vanlig enkel mat utan att blanda in vare sig världsekonomin eller jordens undergång. Jag köpte hem torsk och toapapper men skrev inga pm om utfiskning och skogsskövling. Jag iakttog Monica och Mehmet när de hackade morötter och ställde undan kastruller. Jag konstaterade fascinerat att varje arbetsinsats faktiskt tog en liten smula tid i anspråk. För dem, för mig, för alla. Att det liksom inte gick att kunde komma runt det. Att man måste låta varje liten rörelse ta den tid på sig som den tar.

Jag insåg också att även om varje uppgift kunde utföras på en massa olika sätt var det minst energikrävande att bara göra. Inte tänka. En gastkramande insikt för en akademisk Ferrari – inte tänka?! Traktorn låter sig inte uppröras, utan tuffar på i sin fåra. Åkern ligger ju där åkern ligger, och när den ska plöjas plöjer traktorn den. Just nu är det torsk på skärbrädan och då är det torsk vi ska laga. Har du ett recept? Vad bra, då tar vi det.

Ferrarin saktar in. Stannar till vid vägkanten.

Mehmet och Monica donar på. Jag tittar och härmar. Inser små saker. Som att varje hack med kniven måste få ett eget litet ögonblick till sitt förfogande. Att varje gryta har sin lilla resa från diskmaskinen till kastrullskåpet. Att det är saker som tar lite tid. Att alla saker tar tid att göra och att köksklockans tickande mäter ut tiden i samma takt till oss alla. Stjärnkockar, boendestödjare och felkalibrerade ferraribilar.

Små fettblommor flyter upp i soppkastrullen. Jag drar undan köksstolen för att öppna kastrullskåpet. Ställer undan stekpannan jag aldrig använde. Stänger skåpet. Skjuter tillbaks stolen. Sätter mig på kökssoffan och känner doften av saffran från spisen. Görandet kom till sist till ro i sig själv. Toapappret sitter på hållaren, torsken fick bli soppa och pensionsfonderna har fått sova ostört ett tag till. Förnöjsamhet, eller med ett annat ord – kastrullskåpets zen.

Mehmets reservbatteri

Jag håller på och övningskör med min dotter och oroar mig framför allt för momentet när vi ska öppna motorhuven. Kylarolja och motorvätska, generatorservo och styrrem, eh? Tur att bemannade bensinmackar fortfarande existerar…

Efter ett antal kalla vintrar på landet vet jag i alla fall var batteriet sitter. Jag vet hur det känns att sätta sig på det stelfrusna förarsätet och vrida om nyckeln och bara få ett harkel till svar. Jag vet att hur ont om tid jag än har blir jag tvungen att leta fram startkablarna och hitta någon snäll granne att koppla ihop mig med. För jag kan ju inte bara köra lite långsammare. Med ett urladdat batteriet kommer jag ingenstans. Men med hjälp av grannen får jag igång motorn, och när jag kör iväg laddas batteriet upp automatiskt av själva rullandet.

Ett laddat batteri är viktigt också för oss varmblodingar. När allt fungerar som det ska laddas det både av stimulans och av vila. Vi blir trötta och går och lägger oss, hungriga och tar en macka eller uttråkade och ringer en kompis. Sedan är vi igång igen. En särskild finurlighet är att vi dessutom är utrustade med reservbatterier. Ibland måste vi ju gå till jobbet trots att minstingen skrikit hela natten, eller åka till tippen även om vi mest av allt längtar efter en solsemester.

När vi blir sjuka sjunker förstås laddningen. Som när du får en rejäl influensa och ligger i hög feber. Ögonlocken blir tunga och heta och täcket känns obehagligt vasst mot huden. Du drar dig för att gå på toaletten eftersom kroppen känns orimligt tung och svag. När det är som värst orkar du varken umgås eller läsa tidningen. Men efter en vecka eller ett par är du frisk och kommer iväg till arbetet igen. Kanske känner du dig fortfarande lite svag, men energireserven räcker till för att få igång motorn.

ladda ned

Får jag låna dina startkablar?

Men när reservbatterierna är tömda hjälper inte den vanliga vilan. Det räcker inte med en god natts sömn för att bli pigg. Det hjälper inte att ta igen sig en vecka, kanske inte ens en månad. Du är precis lika slut när du vaknar som när du gick och lade dig. Precis lika matt och orkeslös som när du hade fyrtio graders feber. Ögonen är svåra att öppna, tankarna svåra att samla och kroppen svår att baxa upp. Och batterierna tycks aldrig bli laddade. Det känns som att försöka putta en stillastående volvo över golvet när du ska till toaletten. Igår. Idag. Och imorgon också.

(Ha därför förståelse för de utmattade i er närhet som inte tycker JÄTTEsynd om er när ni har influensa – den har ju trots allt vett att gå över!)

Det är klart att vila hjälper (lite beroende på vilken sorts utmattning man är drabbad av). Men det måste till väldigt mycket av den varan. Efter ett par månader kanske motorn klarar av att gå varm en timme eller ett par. Du orkar diska. Laga gröt. Titta på nyheterna. Så går några månader till, och bit för bit ökar laddningen i batteriet, och har du tur kan du så småningom nästan leva som vanligt. Träffa kompisar. Gå på konsert. Kanske jobba.

MEN (och det här är det verkligt viktiga med batterimetaforen) reservbatterierna är fortfarande tömda. För det tar MYCKET längre tid att fylla på reserven än att komma någorlunda på benen.

Egentligen är det inte svårt att förstå. Du bygger ju inte upp en vinkällare om du inte kan unna dig att ta en flaska någon gång ibland. Eller sparar pengar till en semesterresa om du inte har råd att betala för din mat. Köper en balklänning om du inte har en enda tröja. Har du dåligt med tillgångar måste du stoppa dem där de behövs som mest – här och nu. Precis så är det för dig som är utmattad. Du lagrar ingen energi eftersom du hela tiden måste använda dig av det lilla du har.

Du har med andra ord ingen back-up, och därför är situationen extra vansklig just när du börjar komma tillbaks till vardagen igen. När energin tar slut, då tar den tvärslut. När andra slår på automatpiloten störtar du. Du går från normalläge till haveri på en minut. Från ”hejdå” till kollegorna till kollaps på väg till bussen. Det spelar ingen roll – hur du än vrider på nyckeln händer ingenting.

Och det är då du behöver en snäll granne med startkablar. Ett externt reservbatteri. En boendestödjare.

Såhär.

Jag ligger i soffan och spelar Sims. Blir för trött för spelandet men orkar inte gå upp. Ligger kvar med datorn i knät och blundar. Håller just på att somna när jag kommer ihåg att Mehmet, min boendestödjare, ska komma om en halvtimme. Tänker att jag ska messa honom att jag inte orkar laga någon mat med honom idag. Jag äter hellre mackor. Men jag orkar inte messa.

Efter en stund ringer det på dörren och Mehmet hojtar ”hej, hur är läget?”. Jag öppnar ögonen, lägger ifrån mig datorn och masar mig ur soffan. Hasar ut i hallen. Där står Mehmet och tar av sig sin söta vintermössa med öronlappar. Han tittar på mig med pigga, glada ögon. Han är alltid sådär jobbigt pigg och glad. Jag drar på ena mungipan och säger ”hej”. Min motor är kall, men jag står ju faktiskt på benen, halleluja.

Vi går in i köket och han tar genast itu med gårdagens disk. ”Har du mat? Ska vi laga något?” Jo, jag hade ju tänkt risotto… Han öppnar kylen. ”Jaha, vad ska vi ha?” Ja, kanske lök… Jag tittar slött ner i grönsakslådan. Plockar fram charlottenlök och lite sparris. Och titta, där ligger parmesanosten, ja den ska ju också med förstås.

Mehmet hackar löken och jag öppnar skafferiet. Hittar kartongen med avorioris. Matoljan, ja den måste vi väl ha också. Och matlagningsvinet som står bredvid. En gryta kanske. Den har Mehmet precis diskat. Jag inser förvånat att jag faktiskt håller på. Grejar. Gör något. Efter en stund, när jag står och rör i buljong i riset, märker jag att vi pratar om Nietzsche (Mehmet är oerhört litterär). Och att jag drar på båda mungiporna. Faktiskt skrattar igenkännande när han citerar Oscar Wilde: ”alla människor lever i skiten, men få av oss tittar mot stjärnorna”. När han går efter tre kvart är risotton klar. Jag slipper trots allt käka mackor till middag.

Vad var det som hände (ja, det borde vara en retorisk fråga vid det här laget)? Jo. Mehmet hade med sig startkablarna och gnistan från hans batteri satte igång mig. Jag kan laga mat, jag kan diska och allt det där, men startmotorn måste få hjälp att dras igång. Och det är DÄRFÖR behöver jag boendestödjare.

Det händer att maskineriet rullar igång av sig själv och så står jag plötsligt, helt förvånad, och bakar scones en söndagsmorgon. Det händer också att jag skickar det där messet och avbokar Mehmet, eftersom jag vet att jag inte kommer orka med någon Nietzsche. Eller lökhackning. Initiativkraft och ork är lika nyckfulla som vädret och utan hjälp blir vardagen därefter – kaotisk. Boendestödjarna sparkar igång mig och hjälper mig från mackorna till risotton, från soffan till Oscar Wilde, från det tröstlösa motorharklet till en småputtrande tur runt kvarteret.