”Peep”, lämna inget meddelande…

Influensa, kräksjuka, blödarsjuka. Metaforerna har haglat i de senaste inläggen, men jag vill tillägga en sista metafor till temat sjukdomar och handikapp (åtminstone för nu). Det är en aspekt som faktiskt motsäger en del av det jag skrev om i våras. Eller kanske inte motsäger, men fördjupar, skiftar fokus. Det gäller det här med ensamhet, känslan av att bli bortglömd. En sak jag brottats med, inte bara känslomässigt utan också (typ) kulturpsykologiskt – varför har människor så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem? Jag är övertygad om (lika övertygad nu som då) att det varken handlar om ointresse eller brist på empati. Därför framkastade jag några andra tänkbara förklaringar i våras:

  • Att folk är rädda för att lägga sig i
  • Att folk är rädda för att säga fel
  • Att folk är rädda för att bli uppslukade
  • Att folk är rädda för att galenskapen ska smitta

Efter min fenomenologiska mini-studie fick jag fatt i en till aspekt, en som kanske kan avlasta eventuella skuldkänslor från frånvarande men välmenande vänner och bekanta. Det handlar om ett handikapp som inträder hos psykfallet, just när depressionen och ångesten vältrar in:

Stumhet.

När man varit borta från vardagslivet några år på raken kan verkligen varje mess kännas som ett guldkorn i tillvaron, men i det akuta skedet, precis när allting krackelerar och faller samman – oavsett om det handlar om insjuknande eller bakslag – är man inte särskilt kommunikativ. Alls. I alla fall är inte jag det. Min kompis Moa (hon med det jobbiga psykfallet) har uttryckligen bett mig att ringa när jag är riktigt nere, eftersom hon vill finnas till för mig. Liksom dalkullan och min trogne broder Sam-Staffan. Och kompisen Jonas som ställt in telefonen så att jag ska komma fram även när han har ljudet avstängt. De vill inte att jag ska vara ensam när det riktigt kniper.

Problemet är att just när det är som värst är jag som minst kapabel att höra av mig. Då känns telefonen oändligt långt borta även när den ligger bredvid mig på soffan. Oändligt någon annanstans. Jag kan ju inte ringa någon innan rösten bär, innan jag har någonting att säga. Det finns ju ingenting att dela. Vad kan jag säga om mörkret annat än att det är mörkt? Varför ska jag prata när jag vet att det inte kommer hjälpa? Mörkervattnet är ett icke-land, eller i bästa fall ett väntrum till tillvaron; landstingssterilt och med plaststolar gula som galla. Och vad finns att säga om ett väntrum? Jag vet inte ens vem jag bokat tid hos – är det storasyster Maria, min högst personlige husläkare, eller är det djävulen själv?

I en av de värsta mardrömmar jag haft (och jag har haft alldeles för många alldeles för detaljerade mardrömmar) befinner jag mig i en källare. En källare som ligger under ett oräkneligt antal andra källare. Det är alldeles för lågt i tak och den gigantiska byggnaden ovanför får själva luften att pressa mig nedåt mot de ändlösa nålfiltsmattorna. Svartblå plastväggar, sjukhusdörrar och labyrintiska korridorer, sparsamt upplysta av kalla lysrör. Byggnaden är fullkomligt öde och källaren så vidsträckt att jag vet att jag aldrig kommer hitta upp till livet på jordytan igen. Snarare sjunker källarvåningarna längre och längre ner mot ett ogenomträngligt och öronbedövande tyst mörker. Endast en skräckfylld evighet väntar. Även om jag hittade en walkie-talkie vet jag att ingen kan befria mig, för det finns inte någon ingång och jag har ingen aning om var jag är.

När jag vaknar upp ur drömmen förstår jag ju att bilden av källaren bara är något som finns inuti mig. Inuti och utanför är viktiga (och extremt diffusa) begrepp när vi pratar om psykisk ohälsa. Det som är speciellt med en depression är att det inre blir väldigt mycket större än den verklighet vi alla kan se och ta på. När jag blir deprimerad är det som att mardrömmen växer sig så stor att jag blir en bild inuti den. Mardrömskällaren är världen och det jag som en gång fanns känns som en dröm. Det är som i Staffan Westerbergs barnprogramsvisa: ”I en ask, i en ask, i en ask, där bor du där bor jag och där bor herr Ingenting”. Fast i min ask bor bara, bara jag. Om det varit en psykos hade jag inte alls kunnat göra distinktionen mellan känsla och verklighet, källaren hade varit lika på riktigt som vardagsrummet och köket, men jag är fortfarande så verklighetsförankrad att jag vet att källaren inte existerar. Men det har ingen betydelse, för jag kommer inte ut.

Därför ringer jag varken Moa, dalkullan, Sam-Staffan eller Jonas. Jag ger upp. Lägger mig på nålfiltsmattan och väntar. Öppnar datorn och spelar lite Sims (som tur är har jag hittat ett eluttag i en av korridorerna). Jag bygger lite oengagerat på Buckingham palace, men tappar snart intresset. Fingrarna är för tunga att flytta över tangentbordet. Jag sveper en filt om mig och kurar i den unkna lukten av overklighet. Värker. Väntar.

Jag borde ringa någon. Just då borde jag verkligen ringa någon. Jag ringer ingen. Jag orkar inte. Vad ska jag säga? Vad ska den jag ringer säga? Det finns ingenting att säga. Får jag en gnutta tillstymmelse till ork skäms jag ändå för mycket för att visa mig i mitt tillstånd av livlöshet, och eftersom inga ord kommer hjälpa mig vill jag inte plåga någon med min intighet. Jag måste bara värka och vänta. Om läget är precis likadant efter ett par, tre timmar lovar jag mig själv att ringa det enda samtal jag hoppas orka ringa. Till psyket.

Stumhet alltså. Omedelbart och fullständigt kommunkationshaveri. Evighetskällaren som håller mig fången ligger så långt under jordskorpan att någon uppkoppling inte är möjlig och skulle någon mot förmodan komma promenerandes i korridoren skulle jag förmodligen kasta mig in i närmaste städskrubb. Bättre sitta där än att visa mig i ett skick där alla försök till kontakt och omsorg kommer avvisas som regndroppar från en vaxad yta.

Vår sociala kompetens är inpräglad i oss sedan barnsben. Vi vet instinktivt när vi ska nicka, humma, le och rynka på ögonbrynen. Vi vet hur mycket engagemang som är lämpligt att lägga i rösten i olika situationer, hur högt vi ska tala och hur nära vi ska stå. Om inte annat märker vi, i de flesta fall, när vi gör fel.

Jag är sällan den mest välpolerade personen i ett sällskap och inser rätt ofta att jag gått över diverse uttalade och outtalade gränser. Ibland skäms jag både medan jag är i gasen och efteråt (även om min stackars tonårsdotter förmodligen skäms mer…) och drar mig kanske undan till någon social skrubb ett tag. Sedan kommer jag tillbaks och hoppas på att bli inkluderad igen; få en bekräftelse på att folk är ok med mig trots mitt knas. För jag vill ju vara med – oavsett om det betyder att jag kastar mig in i sammanhanget igen (förmodligen med huvudet före) eller ber att få tacka för mig och åka hem. Jag vill leverera sociala koder som mottagaren accepterar och förstår.

Jag har egentligen samma grad av social kompetens i som utanför källaren, i den bemärkelse att jag fortfarande vet vilka hummanden och fnysningar som ligger inom ramen för det acceptabla, men i källaren blir min kompetens en börda eftersom den gör mig plågsamt medveten om att jag inte kan kommunicera, att jag inte klarar av att ge relevant respons. En vänlig själ kanske kommer ner till min bottenvåning, säg en Emma. Hon visar att hon vill mig väl, vill hjälpa. Det är bara det att jag, objektet för välviljan, vill ingenting alls. Viljan är evakuerad, tillsammans med alla meningsfulla känslor. Bara en sak vill jag – jag vill bli lämnad.

Egendomligt nog är det just så. I den ensammaste ensamheten vill jag bara att Emma ska gå, och en anledning är att jag inte orkar bära ansvaret för hennes besvikelse. Som naturligtvis infinner sig när jag efter tio minuter fortfarande inte sett henne i ögonen, fortfarande inte gett henne några vettiga svar på frågan om hur jag mår, fortfarande inte uttryckt ett uns av tacksamhet över att hon fortsätter sitta där bredvid mig, fortsätter hänga kvar i luren, trots att hela min varelse signalerar olust och brist på engagemang.

003
Det ordlösa samtalet med en mule funkar nästan alltid

Med andra ord: tystnaden omgärdar den deprimerade redan innan vänner och bekanta slutat ringa. Kanske är den till och med en anledning till att somliga drar sig tillbaks. Inte så konstigt att man inte vill ringa tillbaks när man blivit avvisad ett antal gånger. Fast avvisa är fel ord, det är alldeles för aktivt. Det handlar inte om att göra motstånd eller tycka illa om, det är också för meningsfullt för att passa in i den deprimerades väntrum. Kanske kan man säga ”apatisera”? Ja, kanske: en vän eller anhörig kan bli apatiserad i kontakten med den som är apatisk. Som en oavsiktlig följdverkan av bristen på livsengagemang (faktiskt rätt bra, det får komma med i ordlistan).

Har man blivit apatiserad några gånger för mycket är det alltså inte så konstigt om man slutar ta kontakt. Det verkar ju bara som att man stör och säger fel saker. Ska man ta sig igenom den där gråa dimman behövs det förmodligen så stora insatser att man blir helt uppslukad eller till och med smittad. Inte så konstigt om det är så det känns. Faktiskt kanske en del av svaret på varför människor tycks ha så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem.

Shame on you, mörkersimmare, det är ditt fel alltihop! Ingen vill väl hänga med en dyster depp-diva och ingen vill hjälpa en otacksam bitter-bitch! Nä. Så jag ringer inte till Moa, dalkullan eller Jonas. Jag kommer ju inte kunna motsvara deras förhoppningar om att torka tårarna och piggna till. Säkrast därför att hålla skiten undanskuffad från världen, så länge jag inte kan presentera den med en gnutta ironi i rösten. Du vill kanske få kontakt, men jag är inte nåbar. Om jag ringer skulle du bara få min telefonsvarare i örat: Maria kan inte svara just nu, lämna helst inget meddelande. Nej, det är bäst att vänta och ringa till psyket istället om det inte går över. Eller möjligtvis ringa till Sam-Staffan.

Men hallelelujahurra – till psyket har jag inte behövt ringa på två år! Jag har klarat mig på banan tack vare:

  • hängslen – mediciner som håller mig uppe (tolv tabletter om dan, haha!)
  • livrem – folk som håller ihop mig (även när jag varit en källarråtta)
  • bogserlina – folk som drar med mig (när jag kommit upp ur det värsta)
  • reservbatterier – stöttare i vardagen (familj och boendestödjare)
  • stödhjul – saker som hjälper mig rulla framåt (blogg, kör, roman, piano)
  • krockkuddar – saker för att dämpa vid gupp i vägen (Sims, Netflix, soffan)

Det var väl en redig liten lista med metaforer, haha!! Förhoppningsvis kan listan ge lite hopp, mitt i detta hav av språkförbistringar, outtalade förhoppningar och förväntade misslyckanden.

För det finns många sätt att stötta den som har det tufft. Det behöver inte nödvändigtvis vara det djupa samtalet eller skjutsen till Psykakuten, det kan lika gärna vara en sockerkaka, en bokcirkel, ett pass vid diskbänken, ett soffhörn eller – det lilla guldkornet i tillvaron – ett mess. Depressioner är någonting som pågår, alldeles för länge. Precis som andra svåra sjukdomar och upplevelser. Det första rejäla raset (depressionsgenombrottet, cancerdiagnosen, dödsfallet…) kan vara tufft att bevittna och alla behöver inte orkar med just det. Men sedan kommer väldigt många veckor och månader när det är mest tungt och grått och lustlöst. När saker gör ont, när tårar ska gråtas och solen kanske kan njutas om man bara kom ut.

Då kan vem som helst kan göra lite nytta. Om man har lust.

Kom och dansa på min kista!

Ibland känner jag att jag kanske borde nyansera mig lite mer. Allt jag skriver om är ju sant, och min ambition är att berätta så naket och rått jag kan. Ingen förskönande julgransbelysning. Sanningen ska ju göra oss fria! (Vem var det som sade det nu igen, måste googla – jaha, det var visst Jesus, ja jag kanske är lite religiös i alla fall…)

Men en del av sanningen är att mitt liv också är ganska bra. Jag har bara haft några kortare depressiva skov det senaste året, jag har en fantastisk familj, älskar vintern och ser fram emot våren. Eftersom mitt ekorrhjul är avställt kan jag ohämmat hänge mig åt blogg- och romanskrivande och förlora mig i Beethoven vid elpianot. Så långt orken räcker. Livet är på många sätt rätt bra.

Och jag är inte ensam. Jag var så lyckligt lottad att jag hade en väldigt stor umgängeskrets när jag började bli sjuk så jag hade liksom att ta av. Jag är fortfarande begåvad med en skara trogna, nära vänner att leka och gråta med. Och många fler som det är lätt att återknyta till när orken återvänder. Jag är inte ensam.

Det som fått mig att reflektera kring ensamheten är just det som händer när jag blir riktigt dålig. Känslan av att det glesar ut. Att folk jag trodde skulle finnas inte fanns. Att det blev så väldigt tyst just då jag som mest behövde någon hos mig. Att det ska vara så svårt att hitta tillbaks igen när man piggat på sig. Och jag vet ju att jag delar upplevelsen med många. Därför undrar jag varför. Varför blir det på det viset?

Ni kommer ihåg messet jag skickade när jag just blivit inlagd (i mitt förra inlägg), där jag skrev att jag ville ha kontakt men inte fick det. Jo, några svarade. Dalkullan (hon med trosorna) svarade. Och sedan skickade hon ett mess varje dag i tre månader – tills jag blev utskriven från psyket. Väldigt korta mess. Något om hennes dag, om vädret, en fråga om hur jag hade det. Ofta bara lite hjärtan och smiley-gubbar. Ibland orkade jag inte med alla smiley-gubbar som plingade in, ibland läste jag inte vad hon skrivit och oftast svarade jag nog inte heller. Men messen fortsatte komma.

Jag vet inte om ni kan fatta hur mycket de betydde. Jag visste att dalkullan tänkte på mig – varje dag. Hon var med mig. När jag kom upphasande till avdelningen från elbehandlingen (ECT) med skötaren Tommys arm som stöd. När jag fått i mig åtta köttbullar och tre incesthistorier till middag. När jag legat i sängen och spelat tetris hela dagen. Pling! Så kom det fyra rosa hjärtan, en glad och en blinkande smiley. Pling! Tre rosor och en sol. Pling! ”Tänker på dig”. Ja det gjorde hon. Tänkte på mig.

Hur mycket tid och möda tror ni det tog för dalkullan att skicka de där messen? Tjugo sekunder per dag? Tänk om alla som skickar mig födelsedagsgrattisar på Facebook skickat mig ett mess var under hösten – en messbehandling som kanske kunnat bespara mig flera elbehandlingar, haha!

Jag har börjat fantisera om att ordna min egen begravning. Alltså att jag skulle leva på min begravning, hålla den innan jag dör. För till begravningar kommer folk, no matter what. Du kan ha drabbats av halsböld, datahaveri eller identitetskris – begravningar går man på. Det kommer ingen andra chans.

Tänk att få vara med om den uppslutningen när man lever! Alla kända ansikten från olika epoker, förtätningen i rummet, det helhjärtade engagemanget. Allt det där vill jag ha. Tårarna kan vi skippa (i synnerhet om jag lever), däremot vill jag ha en brassorkester. Sådan där New Oreleansk begravningsjazz. Upbeat. Med visselpipor och flaggor och parasoll. Och så ska folk dansa på min kista. En sådan begravning önskar jag, och helst vill jag ha den nu.

marching brass band
Yey, jag är inte död! Kom och dansa på min kista!

Skämt åsido. Dags att ta itu med frågorna från förra inlägget. Rädslorna. Normotikernas fobier – sett från psykfallets perspektiv. Vi kan väl börja med rädslan för att lägga sig i, visitofobin. Att man inte vill störa. Inte råka ringa vid fel tidpunkt. Då undrar jag såhär: vilket är värst – att bli störd eller att vara den som stör? Vems känslor är det vi skonar när vi låter bli att ringa?

Tänk dig att du råkar ringa en kompis som just satt sig till bords för en högtidlig födelsedagsmiddag – ett ganska olämpligt tillfälle för ett telefonsamtal. Kompisen säger att det inte passar just nu och ni lägger på. Hur känns det? Kommer du våga ringa igen dagen därpå?

Förmodligen. Tidpunkten var fel för kompisen, och du känner dig inte avvisad eftersom du förstår omständigheten.

Tänk dig istället att du ringer ditt psykfall. Hen svarar med blek röst, pratar enstavigt och säger att hen inte orkar prata just nu. Hur känns det? Känns det bekvämt att ringa tillbaks?

Förhoppningsvis. Situationen är egentligen identisk: tidpunkten var fel, och det kunde du inte veta. Du störde, och det är inte hela världen. Men det är såklart skillnad. Dels blir du obehaglig till mods när du hör din kompis låta som om hen stod med ena foten i graven, och dels tror jag att du faktiskt känner dig avvisad – du ville ju bara vara snäll och deltagande. Och psykfallet kunde inte prestera den vanliga ritualen av avslutningsfraser. Vilken oftast är mycket längre än vi inser:

— Jag kanske kan ringa igen imorgon om det passar bättre?
— Ja, det blir bra.
— Funkar det?
— Ja, det funkar.
— Jamen då hörs vi!
— Absolut, det gör vi!
— Fint, jättebra!
— Ja, men tack för att du ringde!
— Såklart. Sköt om dig nu!
— Och du också. Och hälsa!
— Ja det gör jag, hälsa du med!
— Absolut. Kram på dig så länge!
— Kramkram!
— Fint, hejdå!
— Hejdå!

Vi slänger aldrig på luren sådär som James Bond och andra hårdkokta deckare. Vi drar ut på avslutandet, talar med lite ljusare (mindre hotfullt) tonfall och härmar varandras fraser för att försäkra varandra om att vi fortfarande är vänligt inställda. Smileysar fungerar förstås likadant. Utan de sociala ritualerna blir vi vilsna, känner oss obekväma, och det är en av de saker vi allra helst vill undvika.

Psykfall klarar inte alltid av att sköta de sociala ritualerna. Det är en handske som passar väldigt illa på den som är ångestsvullen. Därför är det på sätt och vis inte så konstigt att psykfallets kompis drar sig för att ta kontakt – hen anar att de invanda spelreglerna kanske inte längre gäller. Och då kan det bli penibelt. Då kan det börja läcka ut saker emellan psykfallet och kompisen som vanligtvis hålls innanför kostymen. Det blir pinsamt.

Jag kommer plötsligt att tänka på den bisarra reaktionen på me-too-kampanjen: ”nu vågar man ju inte ens krama kvinnor längre!”. Det säger bara en man som plötsligt insett att hans sociala ritualer inte längre accepteras. Han är såklart omskakad. Och vi svarar: ”Nej, om du inte har en aning om när folk vill bli kramade kanske du ska lägga av. Eller också, om du inte är livrädd för att få ett nej – så kan du börja fråga. Det är en välbeprövad metod”.

Fråga kollegan som gråter om hen vill ha en kram, den utmattade kompisen om hen vill få maten lagad, psykfallet om hen vill ha ett besök. Fråga!

Easy peasy.

Jag tror att en vanlig föreställning hos normotiker är att när någon kollapsar så blir hen som en helt annan människa. En som man inte kan prata med på samma sätt. Som man inte kan ställa enkla frågor till. ”För det kan ju bli fel”.

Jag kan naturligtvis inte tala för alla psykfall, men sett från mitt perspektiv är detta en vanföreställning (jo, normalstörda har också vanföreställningar). När jag blir sjuk är jag fortfarande Maria. En Maria som visserligen upplever och behöver andra saker, men fortfarande en Maria. När du har influensa och hög feber är du inte benägen att åka till stormarknaden eller spela sällskapsspel, men du är fortfarande samma du. Jag kan fråga dig: ”Orkar du komma upp och kolla lite på TV?” och du kan svara ”Nej, jag har fortfarande 39,6”.

Sådant kan du också fråga psykfallet. Orkar du med ett besök? Vill du ta en promenad? Får jag berätta om en sak som hände på jobbet idag? Väldigt okonstigt och vanligt. Skillnaden är bara att med 39,6 eller akut depression är kapaciteten drastiskt mindre än vanligt. Vilket också är tämligen okonstigt.

Det är så okonstigt att det faktiskt gäller jämt. Gäller alla. Friska, duktiga människor också. Det är så okonstigt och vanligt att de flesta inte ens tänker på att de gör det: om man är osäker på vad ens kompis orkar, vill, behöver, mäktar med – då frågar man. Och får ett svar. Ibland är svaret ärligt, ibland friserat. Ibland behöver man peppa, ibland stötta. Ibland vet man inte hur man ska göra. Det blir inte alltid rätt, men det blir garanterat svårare om man aldrig vågar fråga. Och ännu mycket sämre om man inte vågar prata alls.

Så gör det.

Får jag vara med och leka?

Det här med skam. Att inte klara av vardagen – det är skamfullt, det har jag skrivit om tidigare. Värre än att ha en diagnos, gå i terapi, bli inlagd på psyket. En annan sak av samma dignitet är ensamhet. Det är hemskt att vara ensam – men kanske ännu hemskare att folk vet om det. För en ensam människa är en väldigt misslyckad människa. En sådan som man ska vara snäll mot. Komma ihåg att bjuda in.

Jag har varit en sådan där snäll människa. Ordnat stora fester och kulturevenemang, alltid haft gäster hemma – och alltid bjudit in folk jag mött som inte riktigt verkade höra hemma någonstans. Det är härligt att vara generös.

Nu är jag en sådan man borde vara snäll emot. Jag har varit inlagd på psyket tre gånger. För varje inläggning och sjukskrivning har kretsen runt mig glesnat och jag har ofta undrat om jag verkligen hade så många vänner som jag en gång trodde. Jag har blivit ensam.

(Det här är verkligen extremt pinsamt att berätta. Jag tar det som ett tecken på att det behöver berättas).

Ensamhet och fungerande vardag liknar varandra på så sätt att de blir synliga först när vi förlorar dem. Det är så självklart. Att livet rullar på. Att vi har vänner, kollegor och bekanta. Livspusslet är visserligen ofta utmanande, men det är vi som ror i vår båt. Vi hinner sällan träffa våra vänner så mycket som vi skulle vilja, men folk träffar vi ju hela tiden.

Tisdagskvällarna är den tid i veckan då jag träffar folk. Då är det övning med kyrkokören. Ibland är det svårt att orka, ibland går det inte alls, men oftast är det som att ta en social och musikalisk Red Bull. En hel del i kören känner varandra sedan många år och umgås mycket. I höstas, när vi sjöng vid första advent, råkade jag höra några av dem stå och prata vid lussebullarna efter gudstjänsten. Jag förstod att de hade träffats dagen innan vid sitt traditionella adventsfika med gänget. När de avslutat samtalet gick jag fram till en av kvinnorna. Benen darrade (för här kommer verkligen en pinsamhet).

— Jag undrar om jag kan få fråga en sak…
— Absolut!
— Nästa gång ni ska träffas med ert gäng – kan ni bjuda in mig?

Jag hann inte avsluta meningen förrän jag började gråta. Det kändes så oerhört ynkligt. Så misslyckat och patetiskt. Att behöva be om vänskap. Att stå ensam på skolgården. Måsta gå fram till dem som redan skrattar och leker. Be och få vara med. Att titta in genom rutan på dem som sitter i tillhörighetsstugan och gemenskapar med varandra, och längta in.

När jag stod där med mössan i hand och bad om en inbjudan insåg jag att lyckadhet handlar om att vara socialt efterfrågad. Mer än någonting annat. Mycket mer än hälsa, karriär och rikedom. Mer än psykisk hälsa. Du kan vara spritt språngande, men är du så fullbokad att du inte hinner med alla inbjudningar och får trehundra faccebook-grattis på din födelsedag – då är du ändå lyckad.

Senaste gången jag blev inlagd skickade jag, vis av tidigare erfarenhet, mess till vänner som jag tyckte stod mig nära, kanske femton stycken. Jag skrev ”Nu är jag inlagd på psyket igen. Hör gärna av dig någon gång – man känner sig rätt ensam i ett sådant här läge”. Typ, något sådant. Pinsamt att skicka, men eftersom jag verkligen behövde stöd bet jag huvudet av skammen.

Majoriteten hörde inte av sig över huvud taget. Och då hade de flera månader på sig, eftersom jag var inlagd hela hösten.

Snacka om att stå med skägget i brevlådan!

Det är knepigt att skriva om ensamhet, inte bara för att jag skäms – jag vill ju inte att mina vänner ska skämmas heller. Och det är inte därför skriver. Snarare är det tvärtom. Mina vänner är varma, generösa och uppriktiga. Människor som man kan prata om livet med. Som man kan lita på. Och just därför är det här ämnet så intressant. För hur kan det komma sig att vänliga, omtänksamma människor inte hör av sig till en sjuk vän, ens när hon ber om det?

Som ni förstår har jag har grubblat mycket på den frågan. Dessutom har jag frågat ut släkt, vänner och medpatienter. Intervjuat vårdpersonal. Och det verkar som om mycket handlar om rädsla. Fyra stycken har jag fått det till så här långt (med latinska namn och allt, haha):

Rädslan för att lägga sig i (visitofobi)

Nästan alla jag frågat tar upp det här. Man är rädd för att störa. Jag kanske råkar ringa vid fel tidpunkt. Det finns nog andra som står psykfallet närmare, som vet vad hen behöver. Vi är ju ändå inte mer än kollegor (kurskamrater, körkompisar, dagisföräldrar).

Rädslan för att säga fel (vocatiofobi)

Också en väldigt vanlig oro, kopplad till det här med att ringa vid fel tidpunkt. En tidpunkt när psykfallet inte är sig själv. För hur gör man då? Hur pratar man med ett psykfall? Om jag trampar snett kanske jag triggar igång något? Och pratar jag på som vanligt kanske det verkar nonchalant?

Rädslan för att bli uppslukad (absorbofobi)

Den här rädslan kan jag själv drabbats av när någon jag känner blir sjuk. Den bottnar i känslan av att psykfallets behov måste vara oändligt. I synnerhet om det gäller en ensam människa. Ger jag hen lillfingret kommer hen sluka hela mig. Och det varken orkar jag eller har tid till. Jag har ju mitt. Det är nog säkrast att jag inte visar mig alls.

Rädslan för att det ska smitta (infectiofobi)

Det här är något jag fått höra i många sammanhang. Rädslan för att psykfallet ska trigga igång mörkret i en själv. Eller väcka en ångest som hålls i schack när jag inte konfronterar den. Jag hörde ett radioprogram i somras med en man som varit svårt sjuk i cancer. Han beskrev någonting liknande. Att cancer är så hotfullt så att folk nästan blir vidskepliga. För det vet ju alla, att varken psykisk sjukdom eller cancer smittar. Men det är bäst att ta det säkra före det osäkra.

Som ni säkert fattar kommer jag inte nöja mig med detta… Vi måste ju ta oss an de här rädslorna och undersöka dem närmare. Är de befogade? Hur ser det ut från psykfallets horisont? Kan man komma förbi dem? Finns det fobiträning för normotiker?

Men det får räcka för idag. Det blir fortsättning följer i nästa inlägg!