Psykfallets julevangelium

När jag var tjugo var jag stenallvarlig nästan jämt. Om jag inte asgarvade. På morgonen när kollegan hälsade med ett ”hej hur mår du” svarade jag, utan att tveka, ”hej jag har dödsångest”. Jag var ung och hudlös och allt gick rakt in. Det var ständiga känslostormar: ångest, kreativitetsmani, självmordstankar, förälskelser, självförakt, hänryckning. Lite borderline skulle man kunna säga. Jag såg mina känslor som Sanningen och agerade därefter. Men med ett inre kaos är det kanske inte så konstigt om man blir något av en känslofascist: ”Jag känner att du är arg på mig”, ”Men jag är inte arg”, ”Jo, det är du, jag känner det”. Vissa människor hade ju inte kommit så långt i sin utveckling, och då var jag förstås tvungen att bistå med upplysning…

Det här var på den tiden då man pratade om ”sitt inre barn” i terapisoffan (idag pratar man om vad man ska göra när ens barn kräks). Det inre barnet var ett bildspråk jag tog till mig, det klingade rätt. Det var den lilla Maria som gav sig till känna i mardrömmarna och under ångestnätterna. Den lilla Maria var värnlös och utlämnad till en stor och farlig värld och det var min uppgift att skydda henne och föra hennes talan. Hur nu det skulle gå till.

1990 var ett slags mellanår. Bakom mig låg bäst-i-skolan-studenten och pianostudierna vid musikfolkhögskolan för underbarn (haha). Nu hade jag börjat på journalisthögskolan, mest för att det krävdes 5.0 för att komma in. The Sky Is The Limit, hej och hå. Men precis som musikfolkhögskolan ätit upp min kreativitet släckte journalisthögskolan min självsäkerhet och upptäcktslusta. Mina coola medstudenter pratade om var man fick bästa kaffet i Buenos Aires, hur de tillbringade semestern med sin guru i Kerala och var Robert Aschberg handlade strumpor (han var väldigt inne just då). Jag satt prydligt och antecknade. Vet inte om jag försökte klassa in i gänget med min katastrofala resa till Kamerun, men jag kände mig i vilket fall som helst exceptionellt patetisk.

Till sist gav jag upp. Och släppte allt som på något sätt kunde relateras till begåvning, prestation och betyg. Jag dränkte mina bisarra föreställningar om att vara utvald och drog till Rättviks stiftsgård. Diskade, städade, krattade löv. Och sjöng i stiftsgårdens kapell.

Till julen kokade mina ångestnätter ner till en liten sång, en sån där som bara dyker upp, klappad och klar i huvudet. Den var inte särskilt bra och jag tror jag bara framförde den en gång, men refrängen har stannat kvar i mig:

Så mörk var världen och tiden så kall
Men ingenting finns som kan besegra den kraft som är minst

Jag var rätt kyrklig på den tiden, och just den julen grep mig den kristna julsagan på ett särskilt sätt. Jag drabbades av paradoxen, att den skrynkliga lilla bebisen i fodertråget var alltings skapare. Att den nakna kroppen som sprattlade i höet var den allsmäktige. Jag älskar fortfarande bilden. Det ofattbart stora i det minsta lilla.

Av någon anledning kommer jag att tänka på ett av Staffan Westerbergs ljuvliga barnprogram (jo, jag tillhör en av de otraumatiserade) där han sitter ”i en ask, i en ask, i en ask” och håller i ännu en ask där ”herr Ingenting” bor. Och i mörkret som omger den största asken, den som Staffan Westerberg bebor, där sitter Världen Utanför och spelar vemodigt på sin cello. Fantastiskt och obegripligt underbart för det lilla barnet Maria.

Fantastiskheten med Jesusbarnet är förstås att guden väljer att göra sig liten och skyddslös. Det finns ju ingen anledning för en allsmäktig varelse att göra sig sårbar, men i Jesussagan drivs guden av sin kärlek till människan. Hen avsäger sig sin makt för att komma människan så nära som det bara är möjligt. Som fjunig bebishud mot förälderns kind. Bilden av gudbebisen hjälpte mig då, när jag var tjugo och försökte värma mitt inre lilla barn. Att guden kanske också fanns där med mig, och ville värma.

Bilden är stark för mig också nu, när jag inte längre är så värst kristen. Jag förstod först inte min text. Det där att inget kan besegra den minsta. Men orden kändes betydelsefulla. Och tröstande. Så småningom insåg jag att de fångade den känsla av makt jag paradoxalt nog kunde uppleva i mina jobbigaste stunder. Och som jag fortfarande behöver påminna mig om. Makten i det ömkligaste.

Såhär. Den starka, duktiga och lyckade Maria har en mycket högre försvarsbudget än den svaga och misslyckade. När jag nybantad reser på forskningskonferens, snaggad och med snajdig dräkt (= Maria 1997), då måste jag passa mig. Så att jag inte spiller, fumlar, stammar, ramlar och glömmer hur man pratar vetenskapsengelska. Jag måste finta finforskarnas frågor så de inte avslöjar mina kunskapsluckor och inser att jag bara är på låtsas. Och när jag kommer hem till släktmiddagen måste jag vara sådär glad och smart som mina förfäder och kusinbarnsbryllingar känner mig: ”Tänk vad kreativ du är, med kulturkrog och måleri och spelningar och allt!”, ska de säga, ”oh och ah och jättebra”.

Och det är klart jag är. Kreativ och smart och snäll och så. Och glad. Absolut. Men att hålla sig kvar på toppen kräver exercis och skicklig kamouflering. Sprickor i väggarna och golv som glappar – varsågod och dölj! Osäkerhet och mindervärdeskänsla – ladda kanonerna med fyndiga repliker! Och om ditt orkeskapital inte räcker är det bara att revidera försvarsbudgeten och och konsumera lite mer. K-pistar och spikpistoler och spackel.

Men när allting krackelerar. När du är besegrad och det är uppenbart att du faktiskt är ett skämt. När kulturkrogen stängt, familjen havererat och yrkeslivet kapsejsat. Då är du oövervinnerlig, för ingen kan fälla den som redan ligger platt på marken. Där och då, på bottnen, i mörkret, i den usla bädden av halm och strå, visar sig din verkliga makt. Där är du starkare än alla dem som lyckade och leende dunkar varandra i ryggen nånstans i soldiset ovanför dig. Du sitter på trumfen för, precis som den kaosiga borderlineflickan Maria, har du omfamnat de skuggsidor som de lyckade gör allt för att undvika. Du har ingenting att försvara, och därför har du redan vunnit.

När jag precis kommit fram till Rättvik efter journalistfloppen gick jag ut på en pir nedanför kyrkan. Det var fortfarande lite rostfärger i träden, annars var allt höstgrått. En fuktig kyla hängde i luften och Siljan var oåtkomlig och färgad som stål. I plånboken låg de sista slantarna av mitt sista studiemedel. Jag drog fram sedlarna och släppte dem, en efter en, i vattnet. Såg dem guppa bort, blötas upp och sjunka ner och försvinna. Det fanns inget kvar att ta ifrån mig. Jag var sårbar men obetvinglig som vattenytan framför mig. Stark och rädd, och redo att möta det där inre barnet. Den skrynkliga lilla gudabebisen.


Vill du få mina blogginlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också gå med i bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Katter kan väl också få vara Jesusbarn ibland