Som om det alltid skulle vara sommar

Jag ska skriva en bok om bitterhet. Jag kom på det i juli nån gång när jag satt i sjön (det är långgrunt hos oss) och molnen flanerade på himlen som obekymrade pensionärer i vita solhattar. Jag är ju för tusan världsbäst på att inte bli bitter, tänkte jag, har minst ett decennium av elände bakom mig och lyckas ändå vara glad! Nu börjar höstens svalkande gråhet äntligen omfamna oss och jag är riktigt helhjärtat bitter. Ha!

Det är lätt att vara lätt om hjärtat när humlorna bumlar runt rosorna som om de alltid skulle hålla på med det och skogsstigen lättjefullt promenerar iväg med en mot badstranden. Det var lätt när jag låg i hängmattan tillsammans med Klara (kan vi säga att hon heter)* och gungade lojt under äppelträden. Då kändes fortfarande sommaren som en självklarhet. Men Klara var, som tonåringar är, orolig. För allt. Skola, betyg, identitet, utbildning, jobb, pengar, partner och familj. Allt. Lite sorgligt kanske en så vacker dag, men varför inte? Ta alla ångestar på en gång så är du klar sen! Sade jag inte. Inte heller sade jag att de där ångestarna kommer hemsöka dig livet ut. För jag var ju inte ett dugg bitter. Istället plockade jag fram nån komisk anekdot från mitt miserabla liv och fick Klara att skratta. Och så förklarade jag att jag faktiskt inte har någonting av det som hon oroade sig för att hon aldrig skulle få. Och ändå är jag nöjd med livet. Sade jag. Ändå har jag det bra. Tyckte jag då. 

Faktiskt var jag så obitter att inte ens min havererade ekonomi kunde välta mig ur hängmattan. Min uppsägning har till sist trätt i kraft så sjuklönen har försvunnit och sjukpenningen gått ner till minimum. Ett psykfall som inte har nån anställning behöver ju inte köpa nya vinterskor eller gå på bio, det säger sig själv. I runda slängar (man ska inte prata om sin privata ekonomi har jag förstått, men en som glatt berättar om sina boendestödjare kan ta lätt på såna principer) måste jag nu klara mig på typ 10000 kronor i månaden. Möjligen 11. 

Vilket mitt obittra jag mest känt sig lite upprymd inför. Plötsligt behöver mina solidariska och ekologiska samvetstarmar inte slå knut på sig ständigt och jämt. Vi vet ju att vi inte kan konsumera oss ur den överhängande klimatkollapsen, ändå fortsätter vi flyga, köpa och slänga. Det är av nån anledning nästan omöjligt att styra om sin privata lilla skuta på ren vilja, så vi fortsätter obekymrat promenera vidare och lämnar ekologiska fotavtryck som bara ett tredubbelt jordklot skulle mäkta med. Nu blir jag helt enkelt tvingad till det de militanta miljövännerna (läs Greta) kallar köp-stopp. Vilken fantastisk utmaning!* Och kanske inte så omöjlig trots allt – säger Socialstyrelsen att sisådär 4500 ska räcka till allt som inte är hyra, då måste det ju gå. Som far hurtfriskt brukade sjunga när jag var nio och riktigt arg: 

Ett glatt humör ska man alltid ha, om vägen också är lång
Och sura miner är aldrig bra, nej skratta och sjung på en gång!
För om du bara tänker så, det här var roligt det måste gå
Det finns ingen väg som är svår för dig, gå fram med ett jublande hej!

Tjohej! 

Sen blev förstås vägen för svår i alla fall och det obittra jublet fastnade i vrångstrupen. Inget dramatiskt psykbryt eller depressivt hål eller så, jag gick väl bara ut för hårt efter semestern – ett läkarbesök, ett möte och en utrensning av mitt gamla kontorsrum. Notan för det avancerade kalaset blev flera veckors soffläge. Jag har knappt orkat spela Sims. Att koka soppa och gå ut med soporna; att prata med de vänliga själar som hjälpt mig koka soppa och kasta sopor – allt har inneburit kraftansträngningar. Jag hade precis tänkt sparka igång bloggen för hösten men orkade knappt tänka. Jag orkade inte ens sätta mig vid pianot. 

Och det var just det, att varken kunna skriva eller spela, som släppte in bitterheten genom bakdörren. Jag brukar säga att det enda jag behöver i livet är ett piano och en dator – kommer jag inte ut ur lägenheten på veckor kan jag ändå uppleva mening, bara jag har dem. Det är nog. Och jag menar det verkligen, jag har funnit en frid i att behöva så lite och en trygghet i att detta lilla inte kan tas ifrån mig. Pengar, partner och prestationer kan jag vara utan, men inte mitt skapande. En annan sak jag brukar säga är att det finns två saker som kan få mig upp ur soffan en mörk dag – Polly eller Bach. Godis är en effektiv och lättillgänglig medicin, men steget från soffhörnet till pianot har nästan varit lika lätt att ta. Med hörlurarna över öronen har Bach kunnat hålla mig vaken och levande. Då är det bara Bach och jag. Hans musik som jag plockar ur notbladet, mina fingrar som förverkligar den och mina öron som hör det han en gång tiden tänkte. Det är en evighetsbubbla, vid sidan av tiden, och jag har bara kunnat kliva in i den, varifrån som helst. 

Nu var kraften att ta sig till pallen borta. Till och med den. Jag hade reducerats till en köttklump. Jag stoppade in saker i ena änden och släppte ut dem ur den andra. Låg ner, masade mig upp. Åt, gick på toa. Lade mig igen. Annars intet. Bara kött. En hop inälvor intryckta i en hudsäck. En värld som pågår så långt ifrån mig att jag knappt vet om den existerar. Längtningar och önskningar från fem och tio år sedan överväxta med någon annans rötter och tjocka lager av mossa. De gamla drömmarna är i grund och botten meningslösa. Inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte kan. Inte orkar. För att jag lever med ständigt energiläckage. För att tanken aldrig verkar fyllas på. Hur länge kan en människa existera som ett stycke kött och ingenting annat?

En tung fråga. Gravt överviktig. Golvet bågnar och runt ringarna av fett har ett eget gravitationsfält bildats. Jag kommer inte undan. Trots att jag bevisligen mår bättre – jag skriver ju faktiskt. För en stund sen satt jag och försvann i gamla Mozartsonater. Och jag tycker det finns en poäng med att solen just nu skiner. Men det är som när man varit på begravning och inte kan skaka av sig insikten om att man faktiskt en gång kommer att dö. Veckorna i soffan gjorde det så tydligt att jag (och du och vem som helst) nån dag av nån anledning kan hamna just där, som köttklumpen i en säng. Den riktigt seriösa köttklumpen, den som blir kvar i soffan och aldrig mer kommer upp. Den som aldrig mer kan göra nåt av det som en gång kändes en gnutta meningsfullt. Skulle jag klara det? Skulle jag kunna ligga där i soffan, livet ut, utan att fullständigt ätas upp av bitterhet?* Skulle du? Det är såklart en omöjlig fråga, men jag trivs inte med att ha existentiella härvor liggande på hallgolvet. Och just denna härva… tja, min fundamentala osäkerhet inför den bådar inte särskilt gott för min stackars bitterhetsbok. Den matchar mitt projekt lika illa som mossgröna manchesterbyxor passar till en illande orange lackkorsett.

Så jag har tänkt att ni helt enkelt får hjälpa mig med detta. För min bitterhet till trots vill boken om bitterhet fortfarande bli skriven och jag tänker mycket bättre när jag pratar med er. Alltså tänker jag fortsätta prata vidare runt samma tema och kanske i slutändan skramla ihop lite texter till boken. Det blir förmodligen utflykter till andra frågor också och helt säkert rapporter från min allmänt tragikomiska existens, men rätt mycket bitterhet alltså. Vad tror ni om det?

Slutligen, för ovanlighetens skull, några fotnötter:

* Det är min dotter Tildelo på sommarbilden, men Klara är inte Tildelo. Det är en annan flicka som egentligen heter nåt helt annat.

*Känslan av upprymdhet inför att hamna under fattigdomsgränsen är naturligtvis nåt bara rika trashankar kan unna sig. Jag har anhöriga som kan pröjsa för mitt lithium om det skiter sig fullständigt och en stuga att retirera till om jag skulle bli vräkt. Så att.

*Att ligga i soffan livet ut låter kanske överdramatiskt, men det har att göra med en diagnos som jag ska utredas för och som sätter skräck i mig. Mer om det senare.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Pärlan på spindeltråden

Man måste inte vara lycklig. Det är inte inskrivet i någon existentiell grundlag. Du måste inte ens försöka vara lycklig, det står dig helt fritt att strunta i den biten om du vill. Och förresten – vad är egentligen lycka? Vem definierar den? Mamma, Facebook, yogaläraren eller Hemmets Journal?

För min del känns lyckan lika onödig som hoppet. Inte så att jag motar undan den om den hälsar på, men jag blir inte särskilt lycklig av att försöka vara lycklig. Det är som med det mesta som är bra i livet – det kommer bara till en när man släpper taget.

(I och för sig verkar det inte gälla mitt kärleksliv. Oj vad jag har släppt taget, jättehårt har jag släppt. Släppt och supersläppt – men fortfarande ingen partner… Nåja. Det är väl inte hela världen. Jag har ju en katt).

 

cropped-allting-blir-piggare-med-lite-glitter.jpg
Lyckans pärlor i livets spindelväv

Lyckan mår inte bra av att förföljas. Den dyker upp som små oväntade vattendroppar i livets spindelväv. Glittrande som små pärlor, så sköra att du aldrig kan hålla fast dem. Inte ens nudda dem kan du, bara njuta av att de sitter där en stund och darrar saligt på din livstråd. Sedan dunstar de bort och kommer inte tillbaks förrän väderleksförhållandena är på rätt humör. Så det är ingen idé att sitta och vänta.

Det är som i en sångtext jag skrev för en massa år sedan:

Vad som kommer
Vad som kommer
Kan jag inte veta

Men nu är du här
Regn som gör mig mjuk
Skog som gör mig hel

Och jag vill leva

Men nu är du här
Jord som bär mig stark
Hav som bär mig hem

Och jag vill leva

Med andra ord: lyckan kommer lyckan går, den som glömmer lyckan får. Ändå är det ju lite roligt med lycko-studier. Tycker jag. I mitt förra inlägg tog jag upp FN:s lyckoindex där Sverige ligger i topp. Men är det hela sanningen?

Njaej, allt beror på det här med perspektiv och tolkning. Sådant som religionspsykologer och andra beteendevetare är världsbäst på. Sådant som krånglar till. Ta till exempel den genialiska devisen Som man frågar får man svar. En älskar och ältad refräng för alla som utformar enkäter. Hur frågar man egentligen folk om de är lyckliga (eller psykiskt friska)? Och hur får man folk från jordens alla kulturer att tolka frågorna på samma sätt? Kan man över huvud taget få någorlunda jämförbara svar när verkligheten egentligen är ett stort blurr?

När jag googlade runt lite hittade jag en annan stor lyckoundersökning där man vänt lite på begreppen. Eller gjort det lite mer komplext. Där ställs inte lyckofrågorna i ett tomrum, utan man har också tittat på förväntad livslängd (alltså välstånd) och framför allt: landets ekologiska fotavtryck. I den här studien hänger alltså inte lyckan och dinglar i en ensam spindeltråd utan man tittar på buskaget runtomkring också. Vår konsumtion och vårt slöseri.

De lägger samman nöjdheten med livet med den förväntade livslängden och delar summan med ett mått för landets förbrukning. Ungefär som en ekvation:

Nöjdhet med livet + Förväntad livslängd
___________________________________________
Förbrukning av jordens resurser

= LYCKA

Det intressanta, fast kanske inte jätteförvånande, är att livskvaliteten hos jordens befolkning inte ökat i närheten av så mycket som resursförbrukningen. Vilket inte betyder att materiellt välstånd är oväsentligt. Om välståndet är riktigt lågt är det få som känner sig lyckliga. Kommer befolkningen ur det materiella armodet stiger lyckan. Men den extrema välfärd och det stora slöseriet med jordens resurser som kännetecknar västvärlden genererar inte lycka.

Resultatet av detta index är att de allra fattigaste och allra rikaste länderna i världen hamnar i botten på skalan. Lyckan i den amerikanska befolkningen, till exempel, motsvaras inte på något sätt av konsumtionen. En tårtbit genererar kanske en smula glädje på din födelsedag, men om du trycker i dig hela tårtan blir du garanterat spyfärdig.

De länder som toppar listan är de som lyckats uppnå högre livskvalitet och levnadsålder utan att förbruka mer än vad som är nödvändigt. Sverige hamnar ungefär på 50:e plats (alltså någonstans i mitten), omseglade med god marginal av länder som Costa Rica (på plats ett), Mexiko, Albanien, Bangladesh, Sri Lanka, Marocko, Tadzjikistan, Filipinerna och Spanien. Norge befinner sig inte i toppskiktet, men ligger fortfarande över Sverige…

Den enkla läxan här är förstås att vi inte bara ska sluta jaga lyckan – vi ska sluta jaga pengarna och prylarna också. Inse att gräset inte är grönare på Djursholm, eller ens på grannens pittoreska lantställe. Lyckan blir inte större för att villan är det, för att man har en strandtomt eller för att man kan resa till New York över helgen.

Avslutningsvis en liten skojig lista som jag hittade i tidningen Må Bra. Sex saker som naturligt lyckliga människor inte gör:

  1. De kollar inte Facebook (så ofta)
  2. De bortprioriterar inte raster
  3. De umgås inte med energitjuvar
  4. De tror inte att någon vill dem illa
  5. De jämför sig inte med andra
  6. De är glada för andras skull

Varenda punkt här är egentligen värt en liten meditationsstund. Vi kan inte fånga lyckan, men vi kan trots allt bädda för den. Träna oss i att inte jämföra, att vara glada för andra, att identifiera våra personliga känslokannibaler. Och när vi kommit riktigt långt kan vi också koppla ur oss och koppla av. Lita på att våra vänner inte försvinner bara för att vi missat att gilla deras bilder från sommarstället med havsutsikten.

För vi sitter i parken, äter glass och är glada för deras sommarlovslycka. Och vi vet att den kontakt som verkligen betyder någonting, den får vi när vi ser våra vänner i ögonen.

 


The Happy Planet Index är en undersöking som den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation ansvarar för.

 

Glad såsom fånen i morgonstunden!

Varför mår vi så himla dåligt i Sverige? En av läsarfrågorna som kommit in till mig (skicka gärna fler!) handlar just om det.

Lider svenskar mer av psykisk ohälsa än andra och vad kan det i så fall bero på? Handlar det om arv, uppfostran och miljö, intelligensnivå eller kanske vädret?

Bra frågor, men de omfattar nästan ämnet psykologi i sin helhet, så några svar kan jag inte bjussa på. Men några funderingar. Och lite fakta. Det borde ju vara lätt att i alla fall säga hur många psykfallen är. Och om de förökar sig.

Å ena sidan…

Psykisk ohälsa är vanligt. Jättevanligt. Var femte svensk kan gå med i psykfalls-klubben (även om inte alla är lika galna som jag) och varannan svensk kommer någon gång i sitt liv att åka på en släng av skiten. Ångest och depression är de vanligaste tillstånden och kvinnor är mer välsignade än män.

De vuxna psykfallen har inte blivit så värst många fler det senaste decenniet, men det finns annat som pekar i en oroande riktning. Framför allt har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat jättemycket – med 67 procent på fem år. Och svenska ungdomar tycks må allt sämre. En tredjedel av ungdomarna mellan sexton och tjugofyra kämpar med ångest, och bland femtonåriga tjejer säger mer än hälften att de mår dåligt. Killar mår också dåligt, men inte i närheten av så mycket som tjejerna. I alla fall inte om man ska tro på vad de själva uppger. Som grädde på moset skrivs det ut mer psykofarmaka än någonsin, inte minst till unga.

Men varför? Vad är det som får folk att må så himla dåligt? Handlar det om arv, uppfostran, miljö, intelligens eller vad? Ja, det är Frågan med stort F. Som varken jag eller forskarna har några entydiga svar på. Den allmänt vedertagna luddigheten är att du kan ärva en sårbarhet för till exempel depression eller schizofreni, men att det är omständigheterna i ditt liv som påverkar om och hur och när sjukdomen utvecklas.

Något sådant. Arv och miljö i en härligt kleggig mix. Vilket gör det så himla svårt att bota psykisk sjukdom. Piller i alla ära, men du kan inte medicinera bort dina mobbare eller din sexistiska chef. Det finns inga kemikalier i världen som kan göra världen vänligare. Det finns inga preparat som kan skydda dig mot det livstrassel som fått just dig att tappa greppet. Och ändå står du med all säkerhet där med pillerburken när du kommit hem från vårdcentralen. Eftersom den är den billigaste åtgärden mot din ångest.

Så, ja, miljö är en viktig faktor. Och en särskilt ohälsosam omständighet är om du har det riktigt dåligt ställt. Folk blir misshandlade både på Östermalm och i Bredäng, men bor du i en sunkig förortstrea med fyra syskon kommer du sannolikt må sämre av behandlingen.

Hur är det med intelligens och utbildning då? Alla har ju hört talas om det galna geniet. Kanske blir man mer sårbar om man är… ja, typ smart? Kanske är psykisk ohälsa rent av är ett tecken på högt IQ? Ja, det skulle ju vara lite plåster på såren för dem som tillhör den galna skaran. Tyvärr tyder forskningen snarare på att intelligenta människor löper något mindre risk att bli sjuk (så mycket för det plåstret!). Smarthet har alltså en viss tokskyddsfaktor, men utbildningsnivå spelar däremot ingen roll. Jag får trösta mig med att bipolära visat sig vara lite mer kreativa än normal-Svensson.

Sammanfattningsvis:

Det finns många psykfall i Sverige och de tycks bli fler, åtminstone bland de yngre. Och allra mest bland dem som har det dåligt ställt.

Å andra sidan…

Psykisk ohälsa är ett vanligt och växande problem i hela världen. Varje år drabbas nästan en femtedel av jordens befolkning av psykiatriska besvär. Det finns alltså ungefär en lika stor andel psykfall i Sverige som det finns på hela vårt klot. Vi är kanske inte så värst mycket galnare än andra i alla fall?

Men är det ändå inte i västvärlden problemet är som störst? All teknologi och informationshantering, tempot i samhället – det kan väl inte vara nyttigt?

Ibland när jag öppnar det tredje pensionskuvertet på en vecka, när mailkorgen håller på att brisera av alla möten och deadlines och protokoll och det inte finns en lucka i världshistorien för att borra ner tårna i en mosstuva – då kan jag få för mig att folk som bor i enkla lerhyddor, ljusår från Melodifestivalen och Skattemyndigheten har det bättre. Människor som trampar sitt jordgolv och kokar sitt ris över en öppen eld. De måste väl vara lyckligare?

Det är förstås rent och skärt självbedrägeri. En taffligt maskerad version av idén om ”den glade vilden”, som kolonisatörerna tyckte att de hittade i djungeln. För faktum är, och här är forskningen mycket tydlig, att fattigdom gör folk olyckliga, inte bara i Sverige. Och det är i fattiga och krigsdrabbade länder som den psykiska ohälsan ökar mest, inte i västvärlden.

Vilket ju är ganska självklart när man lyfter näsan ur pensionskuvertet, mailboxen, kalendern, facebook och hans moster. Det är högst osannolikt att du är lycklig om du inte får äta dig mätt och dina skor saknar sulor (hur jordnära ditt golv än råkar vara). Och det är fullständigt otänkbart att du är ångestbefriad ifall du inte vet om ditt hus kommer stå kvar till kvällen, eller om dina barn kommer att ha överlevt sin skoldag. När all kraft går åt till att överleva har ingen tid till sådant som lycka. Till kurser i mindfulness och ekologisk nedvarvning vid kolonilotten.”Häret” och ”nuet” är ett helvete oavsett hur medvetet närvarande du är.

Våra sjukskrivningstal till trots har svenskar faktiskt gång på gång visat sig vara ett av de lyckligaste folken i hela världen. 2017 rankades visserligen Norge som det lyckligaste landet, men Sverige kommer på en god tionde plats. Av världens samtliga länder alltså. Västeuropa och Nordamerika dominerar den övre halvan av tabellen och de länder som hamnar allra längst ner är just de som är drabbade av svält och krig. Som Syrien, Jemen, Sydsudan och Rwanda. Där jag antar att en hel del bor i hyddor och skjul med stampat jordgolv.

Jaha, så… varför är vi så himla lyckliga då?

Enkelt: Fred. Välstånd. Demokrati. Tolerans. Saker vi tar för givna men som människor i, säg, Rwanda eller Syrien betraktar som osannolika utopier.

Alltså:

Svenska ungdomar verkar må allt sämre och vi är mer sjukskrivna och pillerknaprande än någonsin, men vi är ungefär lika galna som resten av världen, och extremt mycket lyckligare. Hur sjutton ska man få ihop det här?

Unica-box och Facebook

Kanske är det så att vi står inför väldigt olika utmaningar i olika delar världen? När jag tänker på mina föräldrar, mig själv och min dotter är det lätt att se att vi vuxit upp i olika samhällen. Fantasin om den enkla hyddan motsvaras här av prästgården i Smedjebacken. Det var där min far växte upp.

Jag kan se framför mig hur hans mor står i det stora köket och spritar ärtor medan hans far, prästen, cyklar runt på sjukbesök och hugger ved åt gamla gummor. Jag kan se far och hans tre bröder som sätter upp en höjdhoppsställning på gräsmattan ner mot sjön. Ett par störar och en slana, i Smedjebacken behövs ingenting mer för att ha kul. Det är ett samhälle där allt ligger på sin plats. Arbetarna cyklar till valsverket klockan sju med unica-boxen på pakethållaren, provinsialläkaren sitter på sin mottagning och gubben Nyberg levererar mjölkkrukorna från sin hästkärra. Alla hade sin roll och alla levde i naiv okunskap om hur jordens resurser sakta men säkert började urholkas. Sociala medier? Ja, det skulle väl vara folkparkens affischer då.

Nu finns inga hemmafruar, inga provinsialläkare och inget mjölkbud. Nu finns Facebook, Google och Snapchat. Allt det du skulle kunna, kunde välja, aldrig får. Alla katastrofer, nyheter, vidrigheter, tidsfördriv, upplysningar och meningslösheter. Ett knaptryck bort. Hela tiden. Valsverksarbetarnas arbetsdagar är kortare, med diskmaskin och dammsugare kan hemmafruarna bli läkare och om gubben Nyberg vill gifta sig med gubben Karlsson är det helt ok. Mycket är bättre. Men att hitta sin egen lilla plats i denna kaotiska värld är inte lätt. I synnerhet som inga platser längre tycks stå still. Kanske är det inte så konstigt att många unga drabbas av ångest?

Samtidigt. Medvetenheten om psykiska hälsoproblem är mycket större idag, och stigmat har minskat. Hur många gånger per månad använde farfar prästen ordet ”ångest” och hur många gånger gör min dotter det? Har man ord för det svåra kan man också prata om det, och kanske är det så att det blir mer synligt då? Kanske kan den dramatiska ökningen av sjukskrivningar delvis förklaras av att läkarna blivit bättre på att se att ontet i magen, andnöden och sömnlösheten ibland har psykiska orsaker. Och kanske kan utbudet av information och våra nya kommunikationsmöjligheter också komma med något gott?

Att så många människor i vårt land plågas av psykisk ohälsa är allvarligt och värt all den uppmärksamhet och alla de resurser vi kan erbjuda. Men när jag pratar med min dotter och hennes vänner, när jag tittar på deras youtube-kanaler där unga människor berättar om sina trasigheter, då känner jag ändå hopp. För min dotter tillhör en generation där locket lyfts av och stigmat börjar brytas. Och det är först då vi kan hjälpa varandra att hitta vägar till helande.

Vilket är viktigare än all lycka i världen.

 


Som forskare är det underbart att förhålla sig så lösligt till referenser som man kan göra på en blogg, men den här gången får ni i alla fall några tämligen ovetenskapliga tips:

Om psykisk ohälsa: Folkhälsomyndigheten

Om lycka: FN:s Worl Happiness Report 2017

Om sjukskrivning: Stiftelsen Forska!Sverige 

Om intelligens och galenskap: Forskning & Framsteg