Gastroskopi – en träning i här och nu

Eva-Lena var en bra terapeut att hålla i handen när dottern kommit upp i värsta kräksjukeåldern. Hon gav mig inte, som fobiträningsfarbrorn, ett videoband med folk som kräktes och hon sade inte att behandlingen skulle avslutas med en shot kräkmedel i terapirummet. Nej, hon lärde mig att inte ta så förbannat mycket ansvar. Vilket lät helt vansinnigt. Jag menar – panikångest är inte nån jättebra utgångspunkt för en mamma som vill ta hand om sitt kräksjuka barn. Självklart måste jag ta mitt vuxenansvar och förbereda mig på det värsta. Det tyckte inte Eva-Lena.

Jag fattade inte hur hon tänkte – en småbarnsförälder måste ju mer än något annat lära sig att vara förutseende. Att inte förbereda sig på alla maginfluensor som skulle komma kändes som att göra skogsutflykt utan dricka, mellis, strumpor och varm tröja. Min dotter kunde ju bli törstig, grinig, blöt eller frusen och min uppgift var att planera för alla eventualiteter. Och så skulle jag inte bekymra mig för att hon kunde bli magsjuk mitt i alltihop! Jag tittade desperat på min terapeut:

— Hon kanske börjar kräkas i hallen, just när vi kommit hem!
— Ja det kanske hon gör, svarade Eva-Lena lättsamt.
— Ja!
— Och vad gör du då? frågade hon.
— Vadå vad gör jag?
— Vad gör du om hon börjar kräkas i hallen?
— Öh, jaa… (dottern i hallen, kräkset på golvet, bacillerna i luften – och i magen ett nattsvart hav med domkyrkotornshöga vågor)

Eva-Lenas röst var obegripligt lugn och betryggande. Likt en rosenkindad mormor som förklarar för sitt barnbarn att det inte finns några spöken. Som skrapar bulldegen av händerna, följer med till sovrummet och visar att det otäcka bara är morfars morgonrock som hänger på en krok i väggen.

— Ja, först torkar du kanske av henne och ger henne lite vatten, förklarade Eva-Lena.
— Ja?
— Sen kanske du sätter på henne nåt rent och stoppar om henne i sängen.
— Ja?
— Kanske ställer du fram en hink vid sängkanten och läser en saga.
— Ja?
— …
— Ja men sen då?
— Sen är det inget mer.
— Jamen, hon kanske kommer kräkas igen!
— Ja det kanske hon gör. Och vad gör du då?
— Hm… (lite surt) typ samma sak antar jag…

Jag fattade såklart åt vilket håll hon försökte putta mig. Det är ju inte speciellt avancerade förberedelser som krävs för att ta hand om en unge som kräks. Det faller sig rätt naturligt liksom att torka av och bädda ner. Jag fattade det. Tankar på KRÄKSJUKAN kunde sätta hela mitt system i krigsberedskap men den lilla delen torka-av-och-stoppa-i-säng kändes ändå hyfsat hanterbar.

Och så var lektion ett i Eva-Lenas ångestskola avklarad: jobbiga saker är inte lika jobbiga om man bryter ner dem i mindre delar. Det hade jag nästan kunnat räkna ut själv. Men min kräkångest tillät sig inte manipuleras så enkelt. Inse är en sak, utföra en annan. Dags för lektion två: tillämpning. För detta krävdes en nytt pedagogiskt redskap – jag kunde ju inte släpa med Eva-Lena hem och få henne att tala med sin tryggande mormorsröst så fort jag fick panik. Därför satte hon en papegoja på min axel. En alldeles speciell terapipapegoja som bara kunde säga en mening. Jag skulle föreställa mig att den satt på min axel och tjatade:

”Det tar vi då — Det tar vi då — Det tar vi då”

Den skulle tjata om sin mening varenda gång jag stissade upp mig över att ett litet illamående kröp på, att dottern klagade på ont i magen, att dagispersonalen satte upp det idiotiska plakatet på dörren ”MAGSJUKAN GÅR” (Vad är egentligen syftet med denna information: är dagiset satt i karantän, ska vi gå hem och spika igen fönsterna eller ska vi bara ha lite extra ångest?). Varenda gång min kräkrelaterade skräck väcktes skulle papegojan kraxa: ”det tar vi då”. Just nu är allt ok, vi kan bli sjuka – men det tar vi då. Det finns inga meningsfulla förberedelser att göra.

Papegojan blev mitt husdjur. Mitt huskurs-husdjur. Jag hade den med mig överallt, den påminde mig ständigt och jämt om att inte ta ansvar för det jag inte kunde ansvara för. När det otäcka trängde sig riktigt nära inpå kunde jag få frammana den flera gånger i minuten, som ett antiångestmantra. Till sist skötte den sig själv. Så fort paniken slog till hörde jag kraxet i mitt högra öra: ”det tar vi då”. Papegojan hjälpte mig att baxa mina tankemönster till ett annat spår. Att förkroppsliga det som jag fattat med huvudet för länge sedan: det jobbiga kan jag bara ta när det händer. Det finns ingen läxa att läsa och inga prov att ta för att bli duktigare på att ha det jobbigt. Så länge det inte är behöver du inte ha det i tankarna.

Halvfåniga mantran är en bra medicin mot onyttiga tankemönster. Tänk bara på den spökrädde Alfons Åberg som inte tordes gå ner i källaren, och pappan som gav honom en ramsa som botemedel: ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!”. Jättefånig men jättebra – jag minns den fortfarande trots att det säkert var bortåt femton år sedan jag läste boken för min dotter. Vissa gamla trollformler har säkert fyllt samma funktion – att vända uppmärksamheten åt ett mer hälsosamt håll. Kring förra sekelskiftet fanns till exempel en kvinna i Leksand som hette Rask-Kari. Hon brukade ”slå ut” för att lindra sjukdomar, vilket innebar att hon kastade utvalda föremål i älven samtidigt som hon sade ”Tag du igen ditt och ge mej igen mitt!”.

På ett sätt låter det galet att inte bekymra sig, som om man inte kunde planera sitt liv (som om man var en ”lilja på marken” som väntade på att gud skulle förse en med kläder och mat). Men det gäller att skilja på att förbereda sig för sånt man kan förbereda och att grubbla över det man inte har någon kontroll över. Det är ju smart att vara lite förutseende och använda handsprit, äta vitaminer och motionera och sånt, men att oroa sig för all sjukdom man skulle kunna drabbas av är ju ett slöseri med tid. Visst kan du bli sjuk – men det tar vi då. Det gäller förstås inte bara sjukdom, det finns väldigt mycket i livet vi inte rår över – inte minst andra människor och hur de reagerar på oss och det vi gör. Till en fest, som ett banalt exempel, kan det vara bra att planera mat eller musik eller aktiviteter, men när du ställt allt i ordning är oron meningslös. Det är klart att festen kan bli ett fiasko – men det tar vi då.

Jag tror inte jag är ensam om att ha ägnat onödigt mycket tid och energi åt att oroa mig åt sånt jag inte har någon kontroll över. Men kanske har ett psykfall mer träning i detta än andra? Jag blir påmind om mina misslyckanden precis varje dag – att jag inte går till jobbet är bara förordet till min misslyckandekatalog. Katastrofen har redan hänt, och jag måste leva med den. Hur gärna vill jag då oroa mig för att det ska bli ännu värre, att jag ska drabbas av fotsvamp och böldpest och översvämning och kackerlackor? Inte alls. Det mesta i mitt liv kan jag inte kontrollera, alla aktiviteter måste förses med brasklappen ”om jag orkar”. Jag har ingen lust att ägna den gnutta energi jag har till att oroa mig för att den ska ta slut.

Min examen i papegojträningen fick jag märkligt nog på gastroskopiavdelningen på Akademiska sjukhuset. Jag är glutenintolerant och skulle in för min andra kontroll av tarmen. Första gången hade varit sjuhelvetsjävlahemsk. Alla som varit med om det vet att gastroskopi inte är en sak som man vill boka in som fredagsnöje. Är man dessutom kräkfobiker blir det en extra guldkant på eländet. Undersökningen går till så att en slang förs in genom munnen, ner genom matstrupen och magsäcken och fram till tolvfingertarmen. Kräkreflexen går förstås igång konstant och första gången jag gjorde undersökningen slet jag ut slangen ett antal gånger i ren panik. Därför bad jag om något lugnande inför den andra undersökningen.

När det hela var över låg jag på en brits utanför undersökningsrummet. En sjuksköterska kom och tittade till mig just som jag började komma ur bedövningsruset. Hon frågade hur det kändes och jag sade att det hade gått mycket lättare än förra gången. Hon skrattade till och sade ”Nej, du slet ut slangen lika mycket den här gången också”. Jag blev helt paff, men hon förklarade att den lugnande medicinen jag fått också gav en viss minnesförlust. Jag kom helt enkelt inte ihåg hur jobbigt det hade varit.

När jag cyklade hem kände jag mig inte äcklad och obehaglig till mods, som förra gången, utan upplivad och glad. Gastroskopiundersökningen hade varit som en lektion i den universella mentalkuren: att vara här och nu. Efter papegojan och gastroskopislangen kunde jag dra slutsatsen att det jobbiga i en jobbighet till väldigt många procent består av förväntningarna inför det jobbiga och minnet av det jobbiga. Själva jobbigheten går över mycket fortare. Gastroskopin tar max fem minuter att genomföra och att kräkas går i regel ändå snabbare.

Det vore synd att slänga alla dagar när man inte ska gå på gastroskopiundersökningar på att oroa sig för de som kanske ska komma eller vårda minnet av dem man gått igenom.

Till sist några fler fåniga papegoj-mantran (kommer ni på fler så skriv dem gärna i kommentarsfältet!):

Ta ditt gamla trams och ge mej min balans
En dag i sänder – det som händer det händer
Stick du gamla tvång – ge mej vin och sång!
Ta det som är sjukt och håll mig varmt och mjukt

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Får jag vara med och leka?

Det här med skam. Att inte klara av vardagen – det är skamfullt, det har jag skrivit om tidigare. Värre än att ha en diagnos, gå i terapi, bli inlagd på psyket. En annan sak av samma dignitet är ensamhet. Det är hemskt att vara ensam – men kanske ännu hemskare att folk vet om det. För en ensam människa är en väldigt misslyckad människa. En sådan som man ska vara snäll mot. Komma ihåg att bjuda in.

Jag har varit en sådan där snäll människa. Ordnat stora fester och kulturevenemang, alltid haft gäster hemma – och alltid bjudit in folk jag mött som inte riktigt verkade höra hemma någonstans. Det är härligt att vara generös.

Nu är jag en sådan man borde vara snäll emot. Jag har varit inlagd på psyket tre gånger. För varje inläggning och sjukskrivning har kretsen runt mig glesnat och jag har ofta undrat om jag verkligen hade så många vänner som jag en gång trodde. Jag har blivit ensam.

(Det här är verkligen extremt pinsamt att berätta. Jag tar det som ett tecken på att det behöver berättas).

Ensamhet och fungerande vardag liknar varandra på så sätt att de blir synliga först när vi förlorar dem. Det är så självklart. Att livet rullar på. Att vi har vänner, kollegor och bekanta. Livspusslet är visserligen ofta utmanande, men det är vi som ror i vår båt. Vi hinner sällan träffa våra vänner så mycket som vi skulle vilja, men folk träffar vi ju hela tiden.

Tisdagskvällarna är den tid i veckan då jag träffar folk. Då är det övning med kyrkokören. Ibland är det svårt att orka, ibland går det inte alls, men oftast är det som att ta en social och musikalisk Red Bull. En hel del i kören känner varandra sedan många år och umgås mycket. I höstas, när vi sjöng vid första advent, råkade jag höra några av dem stå och prata vid lussebullarna efter gudstjänsten. Jag förstod att de hade träffats dagen innan vid sitt traditionella adventsfika med gänget. När de avslutat samtalet gick jag fram till en av kvinnorna. Benen darrade (för här kommer verkligen en pinsamhet).

— Jag undrar om jag kan få fråga en sak…
— Absolut!
— Nästa gång ni ska träffas med ert gäng – kan ni bjuda in mig?

Jag hann inte avsluta meningen förrän jag började gråta. Det kändes så oerhört ynkligt. Så misslyckat och patetiskt. Att behöva be om vänskap. Att stå ensam på skolgården. Måsta gå fram till dem som redan skrattar och leker. Be och få vara med. Att titta in genom rutan på dem som sitter i tillhörighetsstugan och gemenskapar med varandra, och längta in.

När jag stod där med mössan i hand och bad om en inbjudan insåg jag att lyckadhet handlar om att vara socialt efterfrågad. Mer än någonting annat. Mycket mer än hälsa, karriär och rikedom. Mer än psykisk hälsa. Du kan vara spritt språngande, men är du så fullbokad att du inte hinner med alla inbjudningar och får trehundra faccebook-grattis på din födelsedag – då är du ändå lyckad.

Senaste gången jag blev inlagd skickade jag, vis av tidigare erfarenhet, mess till vänner som jag tyckte stod mig nära, kanske femton stycken. Jag skrev ”Nu är jag inlagd på psyket igen. Hör gärna av dig någon gång – man känner sig rätt ensam i ett sådant här läge”. Typ, något sådant. Pinsamt att skicka, men eftersom jag verkligen behövde stöd bet jag huvudet av skammen.

Majoriteten hörde inte av sig över huvud taget. Och då hade de flera månader på sig, eftersom jag var inlagd hela hösten.

Snacka om att stå med skägget i brevlådan!

Det är knepigt att skriva om ensamhet, inte bara för att jag skäms – jag vill ju inte att mina vänner ska skämmas heller. Och det är inte därför skriver. Snarare är det tvärtom. Mina vänner är varma, generösa och uppriktiga. Människor som man kan prata om livet med. Som man kan lita på. Och just därför är det här ämnet så intressant. För hur kan det komma sig att vänliga, omtänksamma människor inte hör av sig till en sjuk vän, ens när hon ber om det?

Som ni förstår har jag har grubblat mycket på den frågan. Dessutom har jag frågat ut släkt, vänner och medpatienter. Intervjuat vårdpersonal. Och det verkar som om mycket handlar om rädsla. Fyra stycken har jag fått det till så här långt (med latinska namn och allt, haha):

Rädslan för att lägga sig i (visitofobi)

Nästan alla jag frågat tar upp det här. Man är rädd för att störa. Jag kanske råkar ringa vid fel tidpunkt. Det finns nog andra som står psykfallet närmare, som vet vad hen behöver. Vi är ju ändå inte mer än kollegor (kurskamrater, körkompisar, dagisföräldrar).

Rädslan för att säga fel (vocatiofobi)

Också en väldigt vanlig oro, kopplad till det här med att ringa vid fel tidpunkt. En tidpunkt när psykfallet inte är sig själv. För hur gör man då? Hur pratar man med ett psykfall? Om jag trampar snett kanske jag triggar igång något? Och pratar jag på som vanligt kanske det verkar nonchalant?

Rädslan för att bli uppslukad (absorbofobi)

Den här rädslan kan jag själv drabbats av när någon jag känner blir sjuk. Den bottnar i känslan av att psykfallets behov måste vara oändligt. I synnerhet om det gäller en ensam människa. Ger jag hen lillfingret kommer hen sluka hela mig. Och det varken orkar jag eller har tid till. Jag har ju mitt. Det är nog säkrast att jag inte visar mig alls.

Rädslan för att det ska smitta (infectiofobi)

Det här är något jag fått höra i många sammanhang. Rädslan för att psykfallet ska trigga igång mörkret i en själv. Eller väcka en ångest som hålls i schack när jag inte konfronterar den. Jag hörde ett radioprogram i somras med en man som varit svårt sjuk i cancer. Han beskrev någonting liknande. Att cancer är så hotfullt så att folk nästan blir vidskepliga. För det vet ju alla, att varken psykisk sjukdom eller cancer smittar. Men det är bäst att ta det säkra före det osäkra.

Som ni säkert fattar kommer jag inte nöja mig med detta… Vi måste ju ta oss an de här rädslorna och undersöka dem närmare. Är de befogade? Hur ser det ut från psykfallets horisont? Kan man komma förbi dem? Finns det fobiträning för normotiker?

Men det får räcka för idag. Det blir fortsättning följer i nästa inlägg!