Att bli frälst på sig själv

Misslyckandet har blivit inne. Fick jag veta när jag lyssnade på P1 för nån vecka sedan. Du ska krascha. Framför allt ska du vara känd och krascha. Nej förresten, du ska vara känd och ha kraschat – för att sedan, ärorikt, ha kravlat dig upp igen som en ny och ännu bättre kändis. En sådan som har kommit till den unika insikten om att en ska TA VARA på dagen. Till sist ska du skriva en estetiskt formgiven bok om din resa – om hur svårt du haft det och hur duktig du varit på det att ha det svårt. En resa i min själ, Min resa mot självkännedom, Min resa från att överleva till att leva, Min resa från tid till rum kan boken heta (enligt en snabbsökning på Bokus).

Men vill du skriva en bästsäljare ska du helst definiera din resa i pedagogiska portioner. Eller steg, som det heter i branschen. Om du klarar av att ta klivet från din egen svettiga depressionskammare och göra en allmängiltig metod av eländet kan din bok sälla dig till en lång rad av succéer, som Fri från ångest i 10 steg,Fem Steg – släpp din oro, 9 steg till att leva livet du älskar, Sju steg för att vakna, läka och leva (också på Bokus). Det är böcker som berättar om hur det faktiskt är och hur man faktiskt borde göra. De särskilt framgångsrika böckerna är dessutom skrivna av personer som själva har tagit alla nio stegen till att liva livet de älskar och alla sju stegen för att vakna, läka och leva. De har inte längre någon ångest, de är befriade från oro. De är upplysta. Upphöjda och onåbara.

Jag betackar mig för självhjälpsböcker skrivna av andliga atleter. Jag tror inte mental fulländning är en bra utgångspunkt om man vill skriva för den som kämpar. Atleter berättar om sin väg genom livet som om de vore först ut på plan. De är atleterna som upptäckt ångesten, som satt kollapsen på kartan. Det är atleterna som efter sin alldeles särskilt prövande och intressanta resa har lyckats uppfinna Metoden och frälst sig själva till omänsklig och ointressant sinnesfrid.

Foto av Cosmopolitano Music pu00e5 Pexels.com

Ja, jag vet, jag spottar ur mig orden så att föraktet fradgar i mungiporna. Låt mig därför berätta att jag har ingenting emot kändisar eller livsresor eller insikter eller böcker. Jag skulle gärna se att hela den svenska befolkningen fick hjälp att skriva sina biografier. Jag hade i forntiden en historikerkollega som satt vid mitt lunchbord ibland. Han hävdade bestämt att de flesta människor skulle vara fullständigt ointressanta att skriva böcker om. Jag håller inte med. Alla som råkar hamna vid ditt lunchbord, i din bankomatkö eller på din yogakurs har en spännande historia som du kan ta del av om du bara har vett att ställa rätt frågor. Och kan hålla tyst när berättelsen väl sipprar fram.

(Detta gäller dock inte om det råkar vara Maria Liljas som hamnar vid ditt lunchbord för hon lägger ut texten oavsett om du vill det eller inte.)

Men oftast har man inte tid att ställa frågor till och lyssna på människor som till ytan verkar vara väldigt vanliga. Med andra ord: personliga utmaningar och insikter har jag ingenting alls emot. Däremot kan populärpsykologiska mallar och modeller och ”fem steg till attt…” få det att riktigt krypa i mina nervändar. Böcker där man hittar formuleringar som:

Identifikation med intellektet omintetgör alla sanna relationer

Vår slutliga destination är att återknyta kontakten med vårt innersta

Sann frälsning är att vara den du är

Ord som får somliga att rysa av självinsikt och andra av akademisk allergi. Det som får mig att spjärna emot är att de flesta guruböcker saknar ett tydligt jag (eller som akademikern skulle säga: en kontext). Det finns sällan en hemmahamn, en kontrapunkt, en fingervisning om vem det är som säger det som sägs. Jag vill inte veta hur det ÄR, jag vill veta hur du har kommit fram till att det är som du upplever att det är. Skriv hellre, skulle jag vilja säga till gurun…

Mitt intellekt fuckar upp mina relationer.

Målet med min resa är släktträff i hjärnbarken.

Jag blir frälst på mig själv.

…eller hur du nu, käre guru, skulle formulera dig om du stoppade in dig själv i texten.

Mina nervrysningar betyder alltså inte att jag ser alla självhjälpsböcker som skräp eller alla gurus som dårar, tvärtom. Det finns enormt mycket vishet förborgad i icke-akademisk litteratur och praktik. I själva verket skulle jag säga att det är i det icke-akademiska levandet som vishet över huvud taget föds. Det måste vara smuts i maskineriet om det ska bli någonting av verklig substans. Förankring i det vanliga, jordiskt påtagliga. Det jag får klåda av är anspråksfullheten.

Och här dök två insikter upp, mitt i skrivandet:

Jag inser att anspråksfullheten för mig faktiskt är mindre framträdande i verkligt anspråksfulla akademiska texter än i bästsäljande gurutexter, eftersom (goda) vetenskapare verkligen bemödar sig om att kontextualisera, d v s sätta ramar kring vad de säger. Också de akademiska texterna saknar ett ”jag”, men vetenskaparen skulle heller aldrig säga ”sann frälsning är att vara den du är” utan snarare ”sann frälsning KAN under vissa omständigheter upplevas som att vara det en är”. Inte lika klatschigt kanske, och det är väl därför akademiker väldigt sällan är gurus…)

Jag inser, pinsamt nog, att jag själv också är en sån där självhjälpsskribent med ihopfuskat gurudiplom. Eller som min bror upplyste mig om häromsistens – ”Du är ganska självupptagen, syrran”. ”Jaha, vadå?”, svarade jag frågande. ”Jamen, skriver om dina intima hälsogrejer på bloggen och skriver ut alla dina dagböcker för att göra en roman”.

”Jaha. Och?”

Sade jag inte. Men lite paff blev jag. Jag hade liksom inte förknippat ordet ”självupptagen” med att blotta sina personliga pinsamheter, men visst. Det är ju mig det handlar om. Och visst tillåter jag mig en ganska omnipotent ton emellanåt. Skriver att det ÄR och MAN SKA eller INGEN FÅR och sånt. Jag har väl mest tänkt att det ruskar ni av er. Är jag inte mitt inne i texten står jag ju och viftar i marginalen hela tiden – det är JAG som upplever, tycker, tänker och gafflar. Kanske är det lite bra att vara självupptagen när man skriver sånt här (funderar jag) – jag är så påtaglig och burlesk att väl ingen kan missta mina ord för sanningen? Kanske kan man ha rätt att vara omnipotent om man också tillstår att man inte lyckats? Det kanske skapar en kontext av ynklighet som tar udden av även de mest narcissistiska salvelserna.

Hoppas jag.

Jaha, och för att avrunda det hela tänkte jag informera lite kort om att inredningstrenden för 2020 (jag är lite sent ute här) enligt initierade källor är att en ska ”släppa perfektionen” och mixa djurmönstrat med bullig manchester. Eller som de skriver på Sköna hems hemsida: ”en spännande inredning ska vara som en resa”. Javisst! Och inkludera gärna, som en pikant detalj i det väldesignade kaoset, en så kallat ”inre” resa. Placera ett stilfullt sammanbrott i den välkomnande sammetssoffan, matcha den handgjorda ljusstaken i slagen brons med en riktigt råhyvlad ångest. Sätt upp en handmålad tapet, i trendriktigt brokiga mönster, som du kan gå in i. För att undvika den omoderna väggen.

Väggen är nämligen ute. Men misslyckandet är inne.