Kräks och spring vidare

Smärtan är outhärdlig. På en skala från ett till tio skulle Devyn tveklöst säga tio. Om hon fick säga det för terapeuten. Löpbandet rullar under hennes fötter, varv efter varv. Hela kroppen värker, bränner, skär och stinger. Det är den välkända smärtan som tvingat henne sluta skolan, sluta dansa, sluta allt. Hon springer. Så plötsligt, för första gången under terapin, tränger känslor fram genom smärtan: skam, rädsla och vrede. Hon börjar gråta, kvidande och förtvivlat. Fötterna fortsätter trumma mot löpbandet. Terapeuten säger ingenting, men Devyn ger allt hon har – svettas, värker, gråter och springer ända tills passet är slut. Då rusar hon till papperskorgen och spyr. Nu öppnar terapeuten munnen och säger irriterat: “Du ska ju kräkas i nån av kräkspåsarna! Nu kommer det börja lukta och det är inte så kul för oss andra”.

En terapi du kanske ska pröva om du vill lära dig sätta lite gränser, känna efter, lyssna inåt, börja leva istället för att prestera. Eller?

Terapin heter RAPS (Rehabilitation for amplified pain syndromes). Den är specifikt utformad för barn med svår kronisk smärta och en allmänt vedertagen behandlingsform i USA. Det var brorsan tipsade mig på det amerikanska radioavsnittet där terapin presenterades. Och den bygger faktiskt inte om renodlad sadism, det finns ett tänkesätt bakom som på vissa sätt verkar en smula vettigt. Patienterna blir inte piskade och ignorerade utan uppmuntras att uttrycka sina känslor, men undvika ord som har med just smärtan att göra. Och behandlarna är naturligtvis kapabla till empati, men undviker att gå in i synd-tyckar-rollen.

Så vafför gör de på detta viset? Jo, det har att göra med känslor och prestationer att göra. Och lite grand om soffor och koftor (fast det kommer i nästa inlägg). Grundprincip är i alla fall enkel: vår uppmärksamhet påverkar vår varseblivning. Ett självklart men ofta ignorerat faktum. Inom RAPS fokuserar man på hur den generation vi växt upp i styr vår uppmärksamhet. Eftersom tankekartorna ständigt förändras kommer vi förmodligen fostra våra barn enligt ett annat paradigm än det vi själva fostrades efter. Tankar blir snabbt omoderna och klokskaper mina föräldrar lärde sig är kanske inte längre gångbara idag. Och känslor är en vattendelare mellan generationerna:

Dagens mor- och farföräldrar uppmuntrades till att trycka undan jobbiga känslor, och sätta sina prestationer i första rummet.

Dagens barn fostras till att uttrycka sina jobbiga känslor och ta dem på allvar, och att sätta sina behov i första rummet.

Så vilket är rätt? Inget. Enligt RAPS alltså. Båda är dikesåkningar: köra in i kaklet – inte bra; dalta ner sig – inte bra. Det första är lätt att smälta för en 70-talist – inte minst från utbrändhetssoffan sett. Jag har redan kört in i kaklet. Men varför skulle det vara fel att ta sina känslor på allvar? Borde jag uppmana min dotter att bita ihop när hon är ledsen? Spypåsarna i terapirummet för ju mina tankar åt det hållet. Men RAPS, förstår jag efter ett tag, är mer ute efter dikeskörningarna. Som vid kronisk smärta: om du ständigt uppmärksammar ditt onda kommer du till sist bli en riktig stackare (här skulle jag flyga i taket om jag hade fibromyalgi eller nåt – som om man bara kunde tänka bort värken!). Bättre då, säger RAPS-människorna, att göra både och: kräkas och springa. Uttrycka känslorna OCH kämpa vidare.

För att undvika dikeskörning med dagens växande generation kräver alltså att de lär sig att smärtan, sorgen, oron och skammen hör till livet. Det ingår i paketet och är ingen ursäkt för att kliva av och be någon annan sköta maskineriet. Du kan inte få allt serverat, du kan inte alltid ha det kul, du kan inte få beröm för minsta lilla, du kan inte slippa undan ansvar… Känns det igen?

Curlingångest borde vara ett ord. En benämning på det värkande samvete som föräldrar i min generation brottas med. Vi vet att det är fel att bädda och sopa och servera fram våra barn till vuxenblivandet och vi behöver hitta en vettig balans. Men när RAPS-människorna lite nedlåtande pratar om “helicopter parents” tänds en ilsken låga i mig. Min generation har gjort en viktig resa, och den ska ingen komma och förringa!

Såhär. När jag var åtta år fick jag stanna hemma från skolan i ett halvår, eftersom jag mådde så illa att jag vägrade gå hemifrån. Det var illamåendet som höll mig hemma. Det var illamåendet jag skrev om i min första dagbok. Ångest visste jag inte vad det var. 70-talets föräldrar gjorde förstås lika mycket sitt bästa som föräldrar gör idag, men kunskapen om psykisk ohälsa var inte lika allmän som den är idag. Alltså genomlevde jag hela grundskolan med mina svårigheter utan att ha någon att bolla med. Livet var ett löpband och ingen hjälpte mig förstå varför jag hela tiden ramlade av. Jag fick utbilda mig själv. I gymnasiet drogs jag till andra tjejer med själsliga trasigheter och först då lärde jag mig vad ordet ångest betydde. När vi inte spelade teater, sprallade, sjöng eller fånade oss pratade vi ångest, precis hela tiden. Det var inte alltid lätt att dela allt det svåra som inga vuxna förstod sig på att prata med om, men för mig lade våra samtal grunden till ett nytt sätt att förhålla sig:

  1. Man kan prata om jobbiga känslor.
  2. Man kan betrakta känslorna från olika perspektiv.
  3. Man kan fundera på var de kommer ifrån.

Det var revolutionerande för mig! De långa pratnätterna med mina borderline-anorexi-depressions-och-bulimikompisar bäddade för insikter som kommit att bära mig ända sedan dess.

Känslor kan fungera som redskap för att navigera i livet – det är en insikt jag och mina gymnasiekompisar skickar vidare till nästa generation, och jag kan inte betrakta det som något annat än ett värdefullt arv. Det är nog den mamma-sak jag är mest stolt över. Att min dotter kan säga: “Mamma, jag mår illa. Jag har nog ångest.” Att hon självmant kan komma på att hon ska ta ett varmt bad. Att hon kan säga “det tar vi då” när ångesten för nåt som ska hända börjar ta över. Eftersom vi jobbat med ångesthantering. Eftersom jag drillat henne i coping-strategier. Eftersom jag hjälpt henne sätta ord på ångesten.

Frågan är: kommer allt mitt känslosnackande också göra det lättare för henne att kliva av löpbandet? Har jag i själva verkat utrustad henne med en effektiv metod för att maska sig genom livet? Det får bli nästa inlägg…

Glad såsom fånen i morgonstunden!

Varför mår vi så himla dåligt i Sverige? En av läsarfrågorna som kommit in till mig (skicka gärna fler!) handlar just om det.

Lider svenskar mer av psykisk ohälsa än andra och vad kan det i så fall bero på? Handlar det om arv, uppfostran och miljö, intelligensnivå eller kanske vädret?

Bra frågor, men de omfattar nästan ämnet psykologi i sin helhet, så några svar kan jag inte bjussa på. Men några funderingar. Och lite fakta. Det borde ju vara lätt att i alla fall säga hur många psykfallen är. Och om de förökar sig.

Å ena sidan…

Psykisk ohälsa är vanligt. Jättevanligt. Var femte svensk kan gå med i psykfalls-klubben (även om inte alla är lika galna som jag) och varannan svensk kommer någon gång i sitt liv att åka på en släng av skiten. Ångest och depression är de vanligaste tillstånden och kvinnor är mer välsignade än män.

De vuxna psykfallen har inte blivit så värst många fler det senaste decenniet, men det finns annat som pekar i en oroande riktning. Framför allt har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat jättemycket – med 67 procent på fem år. Och svenska ungdomar tycks må allt sämre. En tredjedel av ungdomarna mellan sexton och tjugofyra kämpar med ångest, och bland femtonåriga tjejer säger mer än hälften att de mår dåligt. Killar mår också dåligt, men inte i närheten av så mycket som tjejerna. I alla fall inte om man ska tro på vad de själva uppger. Som grädde på moset skrivs det ut mer psykofarmaka än någonsin, inte minst till unga.

Men varför? Vad är det som får folk att må så himla dåligt? Handlar det om arv, uppfostran, miljö, intelligens eller vad? Ja, det är Frågan med stort F. Som varken jag eller forskarna har några entydiga svar på. Den allmänt vedertagna luddigheten är att du kan ärva en sårbarhet för till exempel depression eller schizofreni, men att det är omständigheterna i ditt liv som påverkar om och hur och när sjukdomen utvecklas.

Något sådant. Arv och miljö i en härligt kleggig mix. Vilket gör det så himla svårt att bota psykisk sjukdom. Piller i alla ära, men du kan inte medicinera bort dina mobbare eller din sexistiska chef. Det finns inga kemikalier i världen som kan göra världen vänligare. Det finns inga preparat som kan skydda dig mot det livstrassel som fått just dig att tappa greppet. Och ändå står du med all säkerhet där med pillerburken när du kommit hem från vårdcentralen. Eftersom den är den billigaste åtgärden mot din ångest.

Så, ja, miljö är en viktig faktor. Och en särskilt ohälsosam omständighet är om du har det riktigt dåligt ställt. Folk blir misshandlade både på Östermalm och i Bredäng, men bor du i en sunkig förortstrea med fyra syskon kommer du sannolikt må sämre av behandlingen.

Hur är det med intelligens och utbildning då? Alla har ju hört talas om det galna geniet. Kanske blir man mer sårbar om man är… ja, typ smart? Kanske är psykisk ohälsa rent av är ett tecken på högt IQ? Ja, det skulle ju vara lite plåster på såren för dem som tillhör den galna skaran. Tyvärr tyder forskningen snarare på att intelligenta människor löper något mindre risk att bli sjuk (så mycket för det plåstret!). Smarthet har alltså en viss tokskyddsfaktor, men utbildningsnivå spelar däremot ingen roll. Jag får trösta mig med att bipolära visat sig vara lite mer kreativa än normal-Svensson.

Sammanfattningsvis:

Det finns många psykfall i Sverige och de tycks bli fler, åtminstone bland de yngre. Och allra mest bland dem som har det dåligt ställt.

Å andra sidan…

Psykisk ohälsa är ett vanligt och växande problem i hela världen. Varje år drabbas nästan en femtedel av jordens befolkning av psykiatriska besvär. Det finns alltså ungefär en lika stor andel psykfall i Sverige som det finns på hela vårt klot. Vi är kanske inte så värst mycket galnare än andra i alla fall?

Men är det ändå inte i västvärlden problemet är som störst? All teknologi och informationshantering, tempot i samhället – det kan väl inte vara nyttigt?

Ibland när jag öppnar det tredje pensionskuvertet på en vecka, när mailkorgen håller på att brisera av alla möten och deadlines och protokoll och det inte finns en lucka i världshistorien för att borra ner tårna i en mosstuva – då kan jag få för mig att folk som bor i enkla lerhyddor, ljusår från Melodifestivalen och Skattemyndigheten har det bättre. Människor som trampar sitt jordgolv och kokar sitt ris över en öppen eld. De måste väl vara lyckligare?

Det är förstås rent och skärt självbedrägeri. En taffligt maskerad version av idén om ”den glade vilden”, som kolonisatörerna tyckte att de hittade i djungeln. För faktum är, och här är forskningen mycket tydlig, att fattigdom gör folk olyckliga, inte bara i Sverige. Och det är i fattiga och krigsdrabbade länder som den psykiska ohälsan ökar mest, inte i västvärlden.

Vilket ju är ganska självklart när man lyfter näsan ur pensionskuvertet, mailboxen, kalendern, facebook och hans moster. Det är högst osannolikt att du är lycklig om du inte får äta dig mätt och dina skor saknar sulor (hur jordnära ditt golv än råkar vara). Och det är fullständigt otänkbart att du är ångestbefriad ifall du inte vet om ditt hus kommer stå kvar till kvällen, eller om dina barn kommer att ha överlevt sin skoldag. När all kraft går åt till att överleva har ingen tid till sådant som lycka. Till kurser i mindfulness och ekologisk nedvarvning vid kolonilotten.”Häret” och ”nuet” är ett helvete oavsett hur medvetet närvarande du är.

Våra sjukskrivningstal till trots har svenskar faktiskt gång på gång visat sig vara ett av de lyckligaste folken i hela världen. 2017 rankades visserligen Norge som det lyckligaste landet, men Sverige kommer på en god tionde plats. Av världens samtliga länder alltså. Västeuropa och Nordamerika dominerar den övre halvan av tabellen och de länder som hamnar allra längst ner är just de som är drabbade av svält och krig. Som Syrien, Jemen, Sydsudan och Rwanda. Där jag antar att en hel del bor i hyddor och skjul med stampat jordgolv.

Jaha, så… varför är vi så himla lyckliga då?

Enkelt: Fred. Välstånd. Demokrati. Tolerans. Saker vi tar för givna men som människor i, säg, Rwanda eller Syrien betraktar som osannolika utopier.

Alltså:

Svenska ungdomar verkar må allt sämre och vi är mer sjukskrivna och pillerknaprande än någonsin, men vi är ungefär lika galna som resten av världen, och extremt mycket lyckligare. Hur sjutton ska man få ihop det här?

Unica-box och Facebook

Kanske är det så att vi står inför väldigt olika utmaningar i olika delar världen? När jag tänker på mina föräldrar, mig själv och min dotter är det lätt att se att vi vuxit upp i olika samhällen. Fantasin om den enkla hyddan motsvaras här av prästgården i Smedjebacken. Det var där min far växte upp.

Jag kan se framför mig hur hans mor står i det stora köket och spritar ärtor medan hans far, prästen, cyklar runt på sjukbesök och hugger ved åt gamla gummor. Jag kan se far och hans tre bröder som sätter upp en höjdhoppsställning på gräsmattan ner mot sjön. Ett par störar och en slana, i Smedjebacken behövs ingenting mer för att ha kul. Det är ett samhälle där allt ligger på sin plats. Arbetarna cyklar till valsverket klockan sju med unica-boxen på pakethållaren, provinsialläkaren sitter på sin mottagning och gubben Nyberg levererar mjölkkrukorna från sin hästkärra. Alla hade sin roll och alla levde i naiv okunskap om hur jordens resurser sakta men säkert började urholkas. Sociala medier? Ja, det skulle väl vara folkparkens affischer då.

Nu finns inga hemmafruar, inga provinsialläkare och inget mjölkbud. Nu finns Facebook, Google och Snapchat. Allt det du skulle kunna, kunde välja, aldrig får. Alla katastrofer, nyheter, vidrigheter, tidsfördriv, upplysningar och meningslösheter. Ett knaptryck bort. Hela tiden. Valsverksarbetarnas arbetsdagar är kortare, med diskmaskin och dammsugare kan hemmafruarna bli läkare och om gubben Nyberg vill gifta sig med gubben Karlsson är det helt ok. Mycket är bättre. Men att hitta sin egen lilla plats i denna kaotiska värld är inte lätt. I synnerhet som inga platser längre tycks stå still. Kanske är det inte så konstigt att många unga drabbas av ångest?

Samtidigt. Medvetenheten om psykiska hälsoproblem är mycket större idag, och stigmat har minskat. Hur många gånger per månad använde farfar prästen ordet ”ångest” och hur många gånger gör min dotter det? Har man ord för det svåra kan man också prata om det, och kanske är det så att det blir mer synligt då? Kanske kan den dramatiska ökningen av sjukskrivningar delvis förklaras av att läkarna blivit bättre på att se att ontet i magen, andnöden och sömnlösheten ibland har psykiska orsaker. Och kanske kan utbudet av information och våra nya kommunikationsmöjligheter också komma med något gott?

Att så många människor i vårt land plågas av psykisk ohälsa är allvarligt och värt all den uppmärksamhet och alla de resurser vi kan erbjuda. Men när jag pratar med min dotter och hennes vänner, när jag tittar på deras youtube-kanaler där unga människor berättar om sina trasigheter, då känner jag ändå hopp. För min dotter tillhör en generation där locket lyfts av och stigmat börjar brytas. Och det är först då vi kan hjälpa varandra att hitta vägar till helande.

Vilket är viktigare än all lycka i världen.

 


Som forskare är det underbart att förhålla sig så lösligt till referenser som man kan göra på en blogg, men den här gången får ni i alla fall några tämligen ovetenskapliga tips:

Om psykisk ohälsa: Folkhälsomyndigheten

Om lycka: FN:s Worl Happiness Report 2017

Om sjukskrivning: Stiftelsen Forska!Sverige 

Om intelligens och galenskap: Forskning & Framsteg