Sakral skamvrå

Alltså… jag sade att det skulle bli tre delar av mitt syndtyckarepos. Sedan kom en väldigt bra läsarfråga (läsarfrågor är alltid välkomna!). Frågan handlade om “övervänlighet”. Ett underbart ord som läsaren själv definierar: “en påklistrad vänlighet som egentligen inte kommer från hjärtat, utan nästan är nedlåtande”. Jag kom ju in lite på det där med vänlighet och medlidande i mitt förra inlägg och det är knepigt. Ibland kan vi känna oss snuvade på folks medkänsla, ibland tycker vi oss inte ha rätt till den och vissa former av synd-tyckande vill vi helst vara utan. Övervänligheten tillhör den sista kategorin. Den gör mer ont än gott. Är du ett psykfall är risken stor att du blivit utsatt för den rätt ofta. Du kan utveckla allergiska symptom och dina vänlighetseksem gör dig mycket skicklighet i att detektera den.

Är du allergisk mot övervänlighet finns det ett ställe du framför allt ska undvika. Kyrkan. Jag är själv inte (längre) troende men har stor respekt för människors andlighet och vet kyrkorna utför mycket viktigt arbete. MEN (ni kände nog att det var ett men på väg där…), den kyrkliga miljön kan ibland bli en grogrund för övervänligheten.

Jag lyssnade en gång till en föreläsning av Stadsmissionens direktor Margaretha Svensson Paras. Hon sade en sak som fick mig att hoppa till i stolen, för det stod liksom på kant mot alla mina föreställningar om vad kristlighet handlar om. Jag minns inte exakt ordalydelsen, men det var något i stil med att godheten är någonting vi ska akta oss för.

Det låter ju inte riktigt klokt. Precis som många av Svenska kyrkans engagemang går ju hela Stadsmissionens verksamhet ut på att hjälpa dem som har skuffats undan av samhället. Men när Margareta fortsatte sin föreläsning förstod jag att det inte var generositeten eller medmänskligheten hon talade om. Den behöver vi hur mycket som helst av. Det var snarare godheten som attityd. Som min postkoloniala kompis säger: ”Det farligaste som finns är en människa som tror att hon är god”. En människa som tänker typ “jag är en god människa och det är därför jag är så himla duktig och källsorterar, sparar i etiska fonder och pratar med konstiga psykfall (ju konstigare de är desto godare är jag)”.

En ambo. Det är här man ber för psykfall och andra stackare.

Risken att drabbas av godhetsattityden just i kyrkan är som störst i den del av gudstjänsten som kallas förbön. Det är då man ber för folk det är synd om. Det finns en del lite mer poetiska böner och dem har jag lättare för, men de traditionella ger mig eksem:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

En hädisk fråga kanske men – va? Jag har ju alltså själv ett förflutet som god och på den tiden föll det sig naturligt. Förbönen var en stund för att leva sig in i lidandet i världen. Och jag skulle känna, inte bara be. Jag riktigt känslokrystade för att föreställa mig de utmärglade barnen med flugorna i ögonen. Knäppte händerna riktigt hårt och grät av godhet. Nu fattar jag inte grejen. Skulle det blidka gud? Få honom att komma till insikt: den som är är allsmäktig och godast i världen kan faktiskt inte låta folk hålla på och kriga och mörda? Eller handlade bönen om mig? Spelade jag upp förbönsdramat för att bli en god människa och använde de svältande barnen som rekvisita?

(Jag sjöng med min kör i Domkyrkan för nåt år sen och det var en sån gudstjänst där man kan gå runt mellan olika stationer med lite olika aktiviteter. Jag valde ett kor där man kunde får just förbön, personlig förbön. Tänkte att, varför inte, det kunde väl inte skada. Två präster lade händerna på mig och bad. Det kändes fint. Kände mig liksom omsluten av välvilja. Så avslutade den ena prästen bönen med att säga: “Gud, vi ber för att Maria ska bli frisk” och så lade han till, nästan som en brasklapp “om du vill”. Jaha?! Så gud skulle göra som gud ville ändå, trots att vi bad och hade oss? Och det kunde alltså hända att gud inte ville att jag skulle bli frisk?? Orden utraderade effektivt min känsla av omsorg och trygghet.)

Det här med förbön handlar förstås om min religiösa resa. Om den sortens fromhet jag sög i mig som barn och som jag fått ta mig an som vuxen. Som religionsforskare vet jag att religion i väldigt begränsad utsträckning handlar om tro, även om man kan tro det (ha!). Det handlar om folk. Människor som träffas och gör nåt så konstigt som att fokusera på nånting man varken kan se, höra eller ta på. Och just det tycker jag faktiskt är rätt coolt, jag menar sånt gör man inte på så många ställen. Alla har sina väldigt egna föreställningar om det där opåtagliga, men man samlas runt det och tänker för en stund inte lika mycket på pensionsfonder och sportlovsaktiviteter. Det är fint på ett underligt vis. Mitt problem är att det är så förbaskat mycket ord. Som om det viktigaste vore att försöka förklara det där obegripliga och diktera vad folk ska tänka och känna om det. En del av orden gör mig mer ont än gott. Som följande förbönsrader:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

Det kanske låter fint, och intentionen är det väl inget fel på – man vill liksom ta in eländet i det stearindoftande kyrkorummet. Låta uteliggaren, mobboffret och psykfallet också få vara med. Med jag har väldigt svårt för bönens användande av pronomina: det här med att vi ber för dem. Vi sitter på den goda kyrkbänken, vi är mätta och torrskodda, och njuter av vår snällhet. Dem – det är de misslyckade stackarna. Hårda ord kanske men jag tar mig rätten till dem, för jag befinner mig på båda sidorna. Jag kan fortfarande falla in i den där gosiga känslan av att vara den välvillige och känna välbehaget efter mina empatiska tårar. Men som psykfall hamnar jag oftast på mottagarsidan. Det är jag som är sjuk, åsidosatt, ensam och meningslös. Församlingen stånkar och ber och jag känner mig bara patetisk. Jag sitter som i en kyrklig skamvrå och önskade att alla fick vara ett vi.

Hur kan det vara så, när folk bara vill vara snälla och omtänksamma? Har medlidande och tycker synd om?

Margaretha utvecklade sitt resonemang om godhet, och hon menade (om jag minns rätt, det var ganska många år sedan) att utövandet av godhet alltid innebär att inta ett överläge (och min postkoloniala kompis nickar instämmande). Den gode erbjuder den underlägsne sin gunst. Den gode är tryggt förankrad i sin normalitet och riskerar ingenting när hen ömkar stackaren. Själva godhetsrollen kan endast innehas av den som “har något att ge”, och för att bryta maktbalansen – för att de svältande-barnen-i-Afrika ska kunna vara goda mot medelålders svenska banktjänstemän – krävs en pyramidalt omvälvande förändring. Änkan kan visserligen ge sin sista skärv och uteliggaren kan visserligen sälja sina tidningar men det är mer rörande än något annat. Gripande. Eller “gulligt”. Som gamla människor, barn och förståndshandikappade är gulliga när de presterar något trots sitt underläge. Står det gullig på ena sidan myntet kan man vara rätt säker på att det står stackare på andra sidan.

Och vad blir stackarna den gode skyldig efter dennes uppoffrande handling? Tacksamhet såklart. Börjar vi snacka med nån på tåget kan det ibland leda till ett givande samtal, men oftast stannar det med några artighetsfraser och så är det bra med det. Vi förväntar oss inget av vår medresenär. Däremot förväntar jag mig, när jag förfaller i godhet, att uteliggaren automatiskt ska bli glad när jag består hen med ett leende och att tiggaren ska bli tacksam över tian jag lägger i koppen. Och psykfallet ska givetvis känna sig inkluderad när den gode tar sig tid att prata.

Alltså ska jag sluta lägga pengar i muggar, sluta le åt konstiga främlingar och sluta prata med folk det är synd om.

Nej, det ska jag såklart inte. Men jag ska försöka jobba på den där förrädiska övervänligheten. För jag vill inte sitta i nån sakral skamvrå, jag vill inte sitta i nån skamvrå alls, och jag tror inte nån annan vill det heller.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag är inte modig

Mod, tänker jag, förutsätter att man är rädd. En riddare på en ståtlig springare som galopperar mot draken med svärdet i hand är inte modig om hen inte också är rädd. Om riddaren är så säker på handen att hen inte ens i tanken tvekar – då gör hen bara sitt jobb. Men en person med social fobi är modig när hen sitter i kassan på Hemköp. Att beta av den ringlande kön av tjattrande tanter, jäktade pappor, stöddiga tonåringar och illaluktande gubbar är ett storverk när man är rädd för folk. Att övervinna sin skräck är att vara modig. Tänker jag. Kanske är uppgiften betydelsefull också, att man tar sig förbi rädslan för att man ska åstadkomma något. Att gå in i spökhuset är förmodligen läskigt första gången, men är man modig för att man gör det? Kanske.

Folk påstår ibland att jag är modig. Som när jag kliver ut på talkshow-scenen och presenterar mig som psykfall. ”Det är så viktigt att någon vågar berätta”, säger flera efteråt, ”att det får komma nära”. Nu har jag gjort det igen, titulerat mig som psykfall. Fast den här gången i Svenska kyrkans tidning Hopp, där jag fått äran att skriva månadens krönika. Hur törs jag? Hur vågar jag lyfta fram mitt sårbaraste så att alla kan se?

När jag vänder mig mot publiken, som jag inte riktigt kan urskilja bakom ljuset från strålkastarna, och säger att jag är ett psykfall är jag inte modig. För jag är faktiskt inte rädd. Jag vet inte varför det är så – ett karaktärsfel, en gränslös läggning eller en generell lust att få folk att sätta lite av andan i halsen. Jag har alltid varit sån. Kanske beror min brist på korrekthet just på att jag är ett psykfall? Den sortens psykfall som jag är alltså (det finns mer klädsamma varianter).

Det är inte alltid det blir så himla bra. Som när jag försökte skämta om att jag var intagen på psyket på ett väldigt vetenskapligt seminarium. En del före detta vänner har nog till och med blivit före detta just för att jag är så oförblommerat sjuk i huvudet. Jag generas inte, och det blir pinsamt. För dem. De skäms å mina vägnar.

Men det är kanske en annan sak med läsare, lyssnare, publik. Man behöver inte ha skämskudden lika nära till hands när det är en helt främmande person som viker ut sig, i synnerhet inte om vederbörande gör det i något slags professionellt sammanhang. Konstigt egentligen… Att det pinsamma kan vara lättare att höra från en stor scen än i konferensrummet med kollegorna.

Fast jo, jag fattar. Jag tänker på alla dansföreställningar jag njutit av, inte minst på Dansens hus i Stockholm. I modern dans är det inte helt ovanligt att delar av eller hela ensemblen uppträder nakna. En föreställning jag har ett särskilt livligt minne av, fortfarande efter tjugotalet år, var speciell på det sättet att publiken stod utspridd på samma golv där dansarna rörde sig. Vid ett moment låg dansarna i en stor hög på varandra, spritt nakna, och sprattlade som en fångst sill. Efter en stund rasade högen ihop och dansarna sprattlade sig från ena änden av rummet till den andra, rakt igenom publiken.

Man kan liksom ta en sån sak i just det sammanhanget. Man vet att på Dansens hus får man räkna med avant-garde, vilket kan innebära att nakna människor sprattlar vid ens fötter. Men man behöver inte gå särskilt långt för att hitta situationer där detta inte skulle kännas bekvämt. Nobelfesten. Luciatåget. Skoldiscot. Konferensrummet.

Ja, det är faktiskt hur självklart som helst när jag tänker på det. Inte minst för mig som ritforskare – allt handlar ju om de signaler vi omgärdar en tillställning med. Att käka ostkex och rödtjut kan ju med ganska enkla medel omvandlas till en av kristenhetens mest laddade riter.

Men alltså. När jag presenterar mig som psykfall handlar det inte om mod utan snarare galenskap (haha). Och kärlek. Jag har en vansinnig föreställning om att alla människor är lika värda, vet inte var jag fått det ifrån. Nej förresten, det är inte en föreställning, det är en känsla. Eller… (svårt att fånga in) en kroppslig förnimmelse. Ett sätt att erfara verkligheten. Eller kanske ännu mer ett sätt att vilja erfara verkligheten.

Godhet har ingenting med saken att göra om nån trodde det. En god människa gör avkall på sina egna behov för att gynna någon annan. Hen kan till och med göra nåt som är plågsamt eller obehagligt – bara för att nån annan behöver det. Det är inte därför jag står där på scenen. Jag står där för att det är kul. För att jag är en sån som mår bra av att ha folks blickar på sig, även när den fernissade lyckadheten flagnat bort. Kan jag inte få beröm blir jag hellre dömd än bortglömd, haha…

Lyckadheten, eller min strävan efter lyckadhet, har ofta blivit min tvångströja. Jag gör saker för att visa mig duktig. Dumt. När jag visar mig som psykfall är det tvärtom. Faktum är att det är en riktigt bra kur om du har problem med din duktighet! Som psykfall är det strängt taget omöjligt att ställa sig på en scen, figurera i radio eller tidningar, för att vara duktig. Jag säger inte det jag föreställer mig att folk förväntar sig av mig, jag säger inte det jag tror ska ge mig några duktighetspoäng (och det är så skönt!).

En tid då lyckadheten ännu inte blivit min tvångströja…

Jag säger rätt och slätt det jag behöver säga, det som hjälper mig att vara mig: Här är jag, sån här är jag. Jag är vacker och stark och rolig. Och jag är också ynklig och patetisk, jag är osynlig och bortglömd, jag är onyttig och besvärlig. Och jag tycker att ni ska älska mig. Och jag tycker ni ska älska alla andra som är ynkliga, patetiska, osynliga, bortglömda, onyttiga och besvärliga. Jag tycker du ska älska dem. Jag tycker du ska älska dig.

Jag är inte modig. Jag säger så för att jag behöver det. Om det också berör nån, hjälper nån att jag står där, stolt och tydlig, och gör mig själv till det spektakel jag är – då finns det ingenting jag hellre vill göra än just det.


Sen kan förstås en viss krank blekhet komma ifatt mig efteråt. Som efter reportaget i UNT då en av grannarna hejdade mig i trappuppgången för att liksom tycka synd om mig. Det var först då jag insåg att jag inte bara bjudit in alla uppsalabor att ta del av min ynkedom – utan också alla dem jag träffar på när jag ska boka tvättstugan eller slänga soporna. Tänkt inte på det…

Jag har ett förflutet som god

Jag har ett förflutet som god människa. Som kristen och snäll. Det är rätt länge sedan. Då tyckte jag synd om. Bad för. Ömkade de stackare som livet for illa med. Jag var, som man säger, ”snäll”. Tack och lov har jag jobbat bort det värsta. För snällheten har många sidor, och en av dem är riktigt stygg.

Att vara snäll handlade i min värld om att höra till dem som gjorde rätt. Som befann sig på rätt sida om skranket. Som var goda. Och för att kunna vara god krävs ju någon att idka sin godhet mot. Tiggare, flyktingar, svältande barn – ju syndare det var om dem, desto snällare var man när man hjälpte. Även om det bara handlade om att inkludera dem i sin förbön: ”Vi ber för dem som svälter någonstans långtbortistan”.

Snällheten innebär med andra ord ett överläge. Den kan bli en klappa-på-huvudet-moral. Och till sist kröna en med duktighetens förgiftande krona.

Det får lov att bli en sedelärande berättelse här, för att förklara. Fast det tar emot, för det är en historia där jag inte direkt visar mig i min bästa dager… Men ni har väl lärt er min inställning vid det här laget: känns någonting pinsamt tar jag det som ett tecken på att det behöver berättas.

I alla fall. Den här lilla berättelsen utspelar sig på mitten av åttiotalet när jag gick i högstadiet. I parallellklassen fanns det en kille som kallades Tjalle (säger vi). Jag tror vi hade franska ihop. Tjalle var en sådan där skuggfigur som aldrig någonsin gjorde något väsen av sig. Han hade några kompisar, men de rörde sig alltid i marginalen. Försvann i bakgrundsbruset. Han var en person som det inte ens lönade sig att mobba. Just därför fascinerande han mig. Ungefär på samma sätt som en underlig insekt kan fascinera. Vad gör den där på fönsterblecket? Vart är den på väg egentligen? Vet den ens om att den är på väg någonstans?

När jag försöker minnas Tjalle ser jag framför mig ett lite pussigt och blekt ansikte. Anletsdrag som såg ut att ha hällts över huvudet, så att allting liksom hängde lite nedåt. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg en glimt i hans ögon eller hörde honom skratta. Jag tror han bodde ensam med sin mamma och jag kommer specifikt ihåg att hans mamma arbetade som städerska (vilket per definition innebar att vara av en sämre sort i min värld). De hade nog inte så gott om pengar för hans kläder var lika bleka som hans anletsdrag.

Själv tillhörde jag pluggisarna. Hade glasögon och ingen riktig koll på vilka popgrupper man skulle lyssna på eller hur tajt jeansen skulle sitta. Nej, jag var aldrig en av de coola, tuffa eller snygga, men jag var nästan alltid bäst. På allt utom gympa och slöjd. Och jag var väl medveten om detta. Tjalle hade inte något riktigt öknamn så vitt jag kan minnas, men jag kallades ibland för ”Bibelormen”. En fyndig (?) sammanfattning av min persona: en kristen plugghäst med glasögon. På kvällarna bad jag, som den kristna flicka jag var. Mest för folk i fattiga länder. Jag hade dimmiga föreställningar om deras plågor men kunde ändå klämma ur mig några tårar ibland i mitt heroiska medlidande.

Tjalle förekom aldrig i mina böner. Jag tror aldrig jag ens tänkte på om han led av sitt utanförskap. Svältoffren som jag såg på TV, barnen med uppsvällda magar, de utmärglade mödrarna som viftade bort flugor från sina spädbarns ögon – deras lidande var så fruktansvärt att det nästan var… storslaget. Ett självklart mål för min snällhet. Tjalle var bara misslyckad. Och han var alldeles för nära inpå.

En lunchrast när vi stod och hängde på asfaltsgården, jag och mina kompisar, kom vi att prata om Tjalle. Jag minns inte vad vi sade, men det var förmodligen ingenting trevligt. Och plötsligt, sådär plågsamt ocensurerad som jag alltid varit, utbrast jag:

”Varför existerar egentligen Tjalle? Vad är meningen med att han finns?”

Mina kompisar bara stirrade på mig – hur kunde jag säga någonting så elakt? Man kan väl inte ifrågasätta en människas rätt att existera? Jag skämdes naturligtvis omedelbart. I synnerhet som pojken jag var förälskad i var den mest indignerade. Men jag hade inte fått svar på min fråga. För inuti mig var logiken fortfarande tydlig: Tjalle tillförde ju ingenting. Han skulle aldrig bidra med någonting speciellt till samhället. Han hade inga gåvor eller talanger. Han var ful och tråkig. Han var inte ens tillräckligt tragisk för att vara värd mitt medlidande. Jag fick inte ihop det.

Puh! Detta var nog det absolut pinsammaste jag skrivit hittills. Vilket litet präktigt, beskäftigt odjur jag var! Snällhetskoftan i rosa mohair skylde inte den elitistiska undertröjan särskilt väl. Eller alls.

Jag får försöka se på mig själv med en förlåtande blick. Jag var trots allt bara tonåring. Jag hade inte greppat det där med människovärde än (herregud…). Godhet var viktigare. Och för mig var det någonting större, någonting som handlade om jorden och himlen och helvetet. Någonting som handlade om ”vi” som ber för ”dem”. Snällheten, som alla söndagars gudstjänstbesök präglat in i min naiva flicksjäl, den kom med rätten att se ner på, och rätten att välja objekten för mitt medlidande.

Vad är då botemedlet för denna villfarelse?

Psykisk sjukdom. Det är en alldeles överlägsen kur. Oöverträffad. Annan ego-vandalisering kan också prövas. Se helt enkelt till att hitta något som kan mala ner din stolthet och pulvrisera din självgodhet. Som kan förinta dina möjligheter att upprätthålla fasaden och annihilera ditt goda anseende. Det brukar hjälpa.

Efter tre inläggningar, fjortielva sjukskrivningar och med ett medicinskåp som bågnar av härliga droger är det svårt att känna sig så värst mycket bättre. Än någon. Je suis Charlie sade vi för tre år sedan. Idag blir mina avslutande ord:

Jag är Tjalle.

 


Min kristna fostran också burit ätbar frukt, och på ett rätt besynnerligt vis. Den kristna kärlekstanken har faktiskt fungerat som motgift till den kristna snällhetstanken. Men mer om det i ett senare inlägg.