Snälla, överraska mig!

I onsdags var jag kallad till min prefekt (chef). Kallelsen kom via mess och innehöll inga specifikationer om vad det hela handlade om, så jag frågar. ”Det vill jag helst ta när vi ses”, svarar prefekten. Jag får genast en klump i magen – vad har jag nu gjort? Men det var inte så farligt. Jag skulle bara få sparken igen (här finns del ett till denna historia). Man blir tydligen först varslad och sedan uppsagd, det hade jag inte fattat… Så min oro var obefogad, jag trodde ju redan att sparken var utdelad. Men jag lade manken till och skapade ett ganska förnedrande möte i alla fall. Ett litet dopp i skambaljan. När prefekten undrade om det fanns något jag ville ta upp kunde jag inte låta bli att rikta hans och fackrepresentantens fokus mot min ynkedom. Igen.

Jag vet inte varför jag håller på sådär. Blottar mig. Kanske är det ett behov av att lägga korten på bordet. Göra hela bilden synlig. Särskilt om det är styvt och stramt och professionellt brukar det där behovet slå till, att hitta de mänskliga punkter och fläckar som avviker från protokollet – oavsett om det är jag eller någon annan som hamnar i skottgluggen.

I alla fall. Jag tar upp det här med avslutning. När en människa lämnar en arbetsplats efter ett halvt liv kan man tycka att det vore rimligt med någon slags blomstertid nu kommer-stämning, men jag vet att om inte jag tar upp det vid det här mötet kommer något avslut aldrig äga rum. Avskedanden ingår liksom inte i de akademiska högtiderna. Rent sakligt tänker jag att detta är ett strukturproblem, det handlar inte bara om mig. Människor behöver uppmärksammas, inte bara när de blir doktorer och professorer, utan kanske i synnerhet när det händer något svårt.

Men när jag ska lägga fram mina sakliga argument tar känslorna över, och jag är funtad på det där irriterande sättet att då börjar jag gråta. Oavsett om jag är rädd eller arg eller ledsen gör jag det och det är SÅ förnedrande. Jag inte kan kontrollera mina kroppsliga reaktioner, mina läten och min mimik. Munnen är kanske svårast. Ni vet den där darrningen som kan komma i läpparna när man ska säga något svårt, och som gör det omöjligt att prata utan att hela ansiktet krackelerar. Jag tar tag om ansiktet när jag sitter där framför prefekten, som för att hålla ihop det, hålla ihop mig. Jag anstränger mig för att andas så lugnt jag kan och försöker skapa tillräcklig distans mellan mig och situationen för att kunna presentera mitt ämne. Men så fort jag börjar prata sätter läpparna igång och darrar igen och rösten brister. Det är vidrigt.

Anledningen till att jag inte kan hålla mina anletsdrag i schack är förstås att jag skäms. Det hör inte till god ton att uppmärksamma folk på sin utsatthet, än mindre på de behov utsattheten skapar. I grund och botten tror jag att vi psykfall är rädda för att be om hjälp – samtidigt som de opsykiska är rädda för att bli insnärjda. Jag har skrivit om de här rädslorna tidigare, svårigheterna som uppstår när psykfallet inte vågar prata och normotikern inte vågar fråga (här och här), men det finns specifika problem som har med en arbetsplatsen att göra.

När jag var riktigt nere i skiten för några år sedan pratade jag med en god bekant – en sån man träffar ganska sällan men tycker väldigt mycket om. Hon hade fullt upp i sitt liv och stöttade dessutom ett annat psykfall så hon kunde inte finnas till för mig så mycket som hon kanske ville. Vilket är fullständigt rimligt och ok. Men hon sade en sak som i efterhand fick mig att fundera: ”du har ju så stort nätverk och så mycket vänner”, med undermeningen ”det finns säkert många andra som ställer upp”. Kanske tänkte hon också att eftersom hon inte hörde till min ”inre cirkel” av anhöriga skulle det nästan kännas förmätet om hon plötsligt dök upp som gubben ur lådan.

Det är sant att jag har många kamrater och massor med bekanta. Att ha över 600 vänner på facebook är kanske inte så imponerande nuförtiden men innebär i varje fall att jag har knutit ganska många kontakter genom åren. Så det är sant. Men det jag tror normalstörda lätt glömmer bort är att de närmaste vännerna ofta är färre och den inre cirkeln mindre än man tror. Man pratar liksom inte om sitt sexliv, sin traumatiska barndom och sina fobier med sexhundra personer. Man lägger inte upp sina diagnoser på fejjan (öh, förutom typ jag då…). Dessutom är det inte de närmaste vännerna man umgås med allra mest – det är faktiskt arbetskamraterna. Och de hejdas ofta av rädslan för att tränga sig på, bli indragna, uppätna och översvämmade av psykfallets förmodligen ändlösa behov.

Eller av rädsla för skammen.

Även om många opsykiska har beröringsskräck smittar inte galenskap, skam däremot kan enkelt överföras från en människa till en annan. Att se en tant tappa brallorna på gågatan är pinsamt – inte bara för henne, utan också för oss som oturligt nog tvingades bevittna hennes nesa. Skamkänslan skuttar över från den pinsamme till betraktaren så enkelt att vi till och med vid TV-rutan kan behöva förse oss med en skämskudde. Vi vill inte konfronteras med folk som har kallops på näsan, spenat mellan tänderna och trosorna ovanpå jeansen. Vi vill helst slippa lunchsällskap som pratar om samlagsställningar när alla andra pratar om vädret. Vi drar oss helst undan om någon ohämmat sitter och bölar i fikarummet. Det är fel saker på fel plats och vid fel tidfälle. Gör om och gör rätt!

Det intressanta är att det är minst lika obehagligt att umgås med någon som skäms. Som vet att den är pinsam, som skäms över det, men som inte kan tvätta bort det skamliga. Som har mage att bara fortsätta vara pinsam. En skamlös skämsperson.

Det är så jag känner mig när jag sitter där med prefekten och fackrepresentanten. Jag är outhärdlig. Jag är så skamlös att jag tar upp den där knappt synbara fläcken på kartan, uppsägningskuvertet, prefektens skrivbordsunderlägg. Den som alla vet om men ingen vill kännas vid. Jag tänker inte hålla god ton och tyst och stilla försvinna ut i marginalen. Jag vill bli uppmärksammad. Vilket är ungefär lika pinsamt som att be sina kollegor om en överraskningsfest till en födelsedag ingen haft någon aning om. På en arbetsplats där man inte firar födelsedagar.

Nej inte ungefär, det är precis samma sak. Så vitt jag minns har ingen som fått sparken tidigare blivit uppmärksammad. Nu sitter jag där med skrynkligt gråtansikte och snoret droppande ner på mitt avskedsbeslut och ber att de ska fira mig. Att de ska tycka att jag är tillräckligt värdefull för, kanske en tårta. Prefekten frågar genast vad jag hade tänkt mig, vad jag vill att de ska göra. Som om det var en så besynnerlig idé att mina jobbarkompisar inte själva skulle komma på något. Som om han ville att jag skulle beställa tårtan själv.

Men då blir det ju inte på riktigt tänker jag, som en tonåring som inte vill skriva någon önskelista men ändå blir besviken när hen inte fått det hen önskat sig. Då blir det ju inte någon överraskning. Då firar det ju mig bara för att jag bett om det. Det är naturligtvis en omöjlighet, hela alltihopa. En paradox. Att be om att bli uppmärksammad, vilket de inte skulle göra om jag inte bad, men bara om de vill.

Att jag sitter där och grinar beror ju också på att jag inte längre känner mig värd. Inte bara den tårta jag så tårdrypande ber om, utan att ens vara där. På väg från mötet passerar jag ett arbetsrum där en av mina bästaste kollegor sitter. Jag har inte sett henne på ett par år. Nu hukar jag och slingrar mig snabbt förbi. Vill inte att hon ska se min miserabla uppsyn, vill inte skämmas och inte se hur hon skäms för att jag skäms. Jag har över huvud taget inte satt min fot i mitt eget arbetsrum sedan 2016 (som dessutom flyttats till ett alldeles nybyggt skrytbygge jag inte heller satt min fot i). För jag skäms.

Jag vet att jag inte borde, att det inte finns någon anledning att skämmas för att människovärde bla bla och jag har ju andra tillgångar bladiblu. Men egentligen är det inte så konstigt. Från insidan kunde det emellanåt kännas tufft att vara forskare, men från utsidan framstår universitetet som ett universum byggt av status, prestation och hierarkier, inget snack om saken. Inte så konstigt då att man som nollpresterande psykfall hukar sig och helst vill smyga ut bakvägen.

Men får jag en inbjudan, hör mina kollegor av sig och ber mig komma – på en kanelbulle, ett glas vin eller vad fan som helst – då skulle det kännas i alla fall lite annorlunda. Då skulle så pass mycket jämlikhet återställas att jag kanske vågade mig dit. Men kan man be någon att säga det man behöver höra? Du har varit en i gänget. Vi gillade att ha dig med. Lycka till i fortsättningen.

Talar du psykiska?

Detta är sista delen av min sommarföljetong om kultur, sjukdom och personlighet (här hittar du del ett, två och tre).

Alltihop började med en läsarfråga: var går gränsen mellan störning och personlighet? Det är en sådan där bra fråga, som det inte går att svara på. Den väcker bara en massa nya frågor. Och associationer – som stugbyn och sinnessjukhuset. Jag tycker båda exemplen är superspännande. Särskilt om man ställer dem mot varandra.

Jag menar, tänk om flicklägret utspelade sig i 1880-talets Frankrike. Kanske hade vi inte bara gråtit, utan också drabbats av besynnerliga kramper och kroppsförvridningar. Och tänk om Blanche skulle ramla in på Uppsalas psykakut 2018. Hon skulle förmodligen inte förevisat några av de symptomen. Varför? Jo, för att varje kultur och tid tillhandahåller sin palett av känslo- och sjukdomsuttryck. Varje samhälle har sin meny av symptom som det lönar sig att servera.

Vadå, så ingenting var på riktigt? Blanche och lägerflickorna spelade bara charader?

Absolut inte. Men berättelserna ställer frågan på sin spets: vad är en verklig störning, och vad är kulturella trender och personlighetsdrag?

Och svaret är förstås att det inte finns några entydiga gränser. Man kan inte få några andra sjukdomar än dem som ens kultur erbjuder. Man kan inte ens få cancer om det inte finns cancer (då får man något annat)! ”Den vandrande livmodern” som ansågs ligga bakom 1800-talets ”hysteri” existerar inte längre. Vi blir inte längre ”koleriker” eller ”flegmatiker” och ingen modern läkare undersöker balansen mellan blod, slem och galla. Däremot kommer ingen ifrågasätta oss om vi säger att vi har ”ADHD”, är ”bipolära” eller lider av ”utmattningssyndrom”.

Idag finns det blodprov och röntgen och grejer som kan avgöra om vi har cancer eller inte. För psykiska sjukdomar finns ingenting. Därför är vår tids psykdiagnoser bara försök att ringa in problem som läkarna strängt taget varken kan se eller ta på. Precis som det var med hysteri.

Och när det inte finns några blodprov att tillgå kan din läkare inte göra någonting annat än att ta dig på orden. Vilket betyder att du måste vara bra på att berätta och att din läkare måste vara bra på att lyssna. Och vad är förutsättningen för ett bra samtal? Att vi förstår varandra. Att vi tolkar ord, hållning, gester, tonfall och mimik på ungefär samma sätt. Vilket kräver gemensamma kulturella referensramar.

Bham!

När någon beter sig obalanserat eller sinnessjukt så är det inte antingen en fråga om personlighet/mode/teater eller en fråga om ”verklig” sjukdom. Gråt, krampryckningar, panikattacker, gröna-händer-hallucinationer är inte bara manifestationer av inre psykiska tillstånd, de är också en form av språk. Vi lär oss att uttrycka våra själsliga sår i begripliga former. Och vi kan inte göra någonting annat om vi ska bli tagna på allvar.

Fast när plötsligt en massa snälla och välartade flickor bara sätter igång och gråter hysteriskt – då måste det väl bara handla om grupptryck i alla fall?

Ja, det är ett sätt att se det. Att det bara handlar om att väcka uppmärksamhet. Och så tänkte säkert några av ledarna för flicklägret, som utfärdade ett förbud mot gråtandet (fick jag veta av några bloggläsare som också var där!).

Men ser man symptomen som ett språk kan man tänka åt andra hållet. Och så tänker jag. När ett språk växer fram och blir accepterat (oavsett om det gäller ett läger eller en hel era) kan det bli en kanal för att uttrycka sådant som tidigare inte uppmärksammats eller tagits på allvar.

Gråtande kvinna
Stora flickor behöver också gråta ibland.

Exemplet från de mörka Orsa-skogarna handlar ju strängt taget inte om psykisk sjukdom, men det handlar om språk och lidande, i någon form. Jag tror att gråtlägret gav oss någonting så enkelt och viktigt som en chans att gråta ut, och en möjlighet att stå i centrum för andras omsorg en liten stund. Att gråtandet blev en sådan ”farsot” på lägret berodde förmodligen på att vi hade rätt mycket flicksorger uppbunkrade. Sådant som vi inte haft möjlighet att släppa ut tidigare. Från det perspektivet var kanske gråthysterin en välsignelse, jag menar – hellre ett gråtläger än en epidemi av självskadebeteende.

Men finns ett alltid ett underliggande budskap bakom depressioner?

Såklart inte. Människors lidande är komplext. Mina depressioner vill oftast inte säga någonting. Men för att få hjälp måste jag säga någonting. Inte minst hos doktorn.

MADRS är ett självskattningsinstrument som används över hela världen för att diagnosticera depression. Jag har fått fylla i det sjutusentrehundraförtioelva gånger. MARDS består av ord. Ord som jag måste använda för att skatta mitt personliga kaos. Skattningar som blir siffror på en skala. Siffror som läkaren måste tolka. Tolkningar som ska översättas i antal piller per dag. Det gäller att tala flytande psykiska.

Därför är det superviktigt att jag vet exakt vad orden på formuläret betyder för mig och för läkaren. Till exempel:

  • Känner jag mig genomgående nedstämd och dyster eller är jag totalt nedstämd och olycklig?
  • Har jag en mycket stark känsla av oro eller rent av outhärdliga ångestkänslor?
  • Klandrar jag mig själv och tycker att jag är mindre värd eller grubblar jag ofta över mina misslyckanden och känner mig mindervärdig?

Vem kan svara tillförlitligt på sådana frågor? Inte jag. Men efter ett tag blir man expert på exakt vad man ska kryssa i för rutor för att få den vård som man vet att man behöver. Vilket är det viktigaste för alla människor som lider. Alltså lär man sig språket. Alltså är störningen och kulturen och personligheten och politiken och diagnoskriterierna och vårdapparaten och möjligheterna att gråta ut oupplösligt förbundna vid varandra.

Och där tänker jag stanna för den här gången. Frågan är bara om jag talar samma språk som ni. Det vill säga – var detta ett någorlunda begripligt svar på den ursprungliga frågan?

Fast jag kan inte låta bli att stoppa in en annonsbild från den gamla goda hysteri-tiden. Ibland önskar man nästan att man kunde plocka tillbaks lite begrepp och behandlingar. Tihi.

Livmodermassage
Jag lovar – detta var verkligen en etablerad metod på den tiden! För den som inte sett filmen ”Hysteria” kan jag upplysa om att denna behandling syftade till att ge kvinnan ”paroxysmer”, vilket visade sig väldigt välgörande och populärt. Kvinnor hade nämligen ingen sexualitet på den tiden, och förmodligen ett uselt sexliv.