En vändkrets bortom verkligheten

Min dotter tyckte jag skulle förse detta inlägg med en bruksanvisning, eller läsanvisning kanske man ska säga. Det blev nämligen en dikt den här gången och hon, underbart skoningslös som vanligt, tyckte den var lite klyschig. ”Jag vet ju att du gillar klyschor mamma, men dikten funkar nog inte lika bra om man inte hör dig läsa den” – och det gör man ju inte. Så hur skriver man en bruksanvisning till en dikt? Ingen aning.

Texten kom till på samma sätt som nästan allt kommer till i min värld – jag hittar en fras, en tonslinga, en scen eller en pinsam berättelse. Vet inte riktigt vad jag ska ha den till, men eftersom den tar tag i mig hakar jag på och så blir det nåt. Men själva meningen med det hela vet jag nästan aldrig förrän efteråt. Det som fångade mig den här gången var orden ”låt facklan brinna ut”. Jag hörde dem för några dar sen, men jag minns inte var eller vem som sade det. Eller om jag läste.

I alla fall. När jag skrivit klart såg jag att dikten nog kanske – helt oväntat (haha) – kommit att handla om depression. Och kanske klimatkrisen, och säkert en del annat. Men det viktigaste, och det insåg jag först när jag läst några gånger, handlar nog om vreden mot en orättfärdig gud.

För dig som lever fullständigt gudlös kan jag säga att ”gud” inte är nåt annat än ett kodord för ”det som jag inte är beredd att ge upp med mindre än att jag tvingats igenom en riktigt fet livskris”. Typ sin partner, sin självkänsla, sin identitet eller sitt fotbollslag. Och precis som med religioner hänger oftast allt ihop. Med andra ord: svårt att göra sig av med. 

Själv är jag inte särskilt religiös längre, men jag sjunger i kyrkokör och konfronteras därför regelbundet med min barndoms gud. Och rätt ofta blir jag rätt förbannad. Till exempel på det ständiga lovprisandet av den allsmäktige. Det ska ”prisas”, ”helgas”, ”välsignas”, ”tackas” och ”äras” hela tiden. Idel lovord. Full pott för gud. Hurra. Vågen. Han dog ju på ett kors, fy så hemskt, och för min skull, tack snälla. Inte för att jag bad om det och själv har jag levt i helvetet i tio år och nu är det visst dags att plocka fram sina tillkortakommanden och ”bekänna”.

Som mina lite mer gudliga läsare känner till finn det alla möjliga fiffiga teologier som kan skapa om lovprisandet och syndabekännandet till nåt upplyftande och bekräftande (för alla), men saker och ting blir ju i regel inte som vi tänker utan som vi gör. Och ingen prisar mig. Ja, skratta du, men jag menar faktiskt allvar. Haha. Var nånstans får man på riktigt bli förbannad? Var nånstans i en kristet okristen välvillilgt svensknormal trevlighetssammankomst får man lov att vara besvärligt uppriktigt? När i hela fridens dar kommer folk ära mig när jag berättar om min Getsemanevandring och mitt kors (och jag gjorde det faktiskt också för er skull). Va?

Ehm… jag får kanske ta och lugna ner mig lite. Detta var i alla fall tankar som mitt diktskrivande virvlade upp, och kanske kan de funka som ”bruksanvisning”. Det min dotter poängterade var att vissa partier ska läsas med emfas, med vrede, och jag tror att ni kommer förstå vilka det är nu. Så, här kommer mitt lilla (redan färdiganalyserade) epos:


Låt facklan brinna ut
Låt timmarna slockna
Låt stormarna rasa i fjärran,
en vändkrets bortom verkligheten

Ugnen ska kallna, bulldegen falla samman
Världshav under världshav ska gunga som skyskrapor, topparna höga som galaxer

Vattnet vräker sig mot kroppen som katedraler, kastar sig mot radhusen
Tusen famnar mörker ovanför hjässam
och tiotusen ödelagda städer i sanden

Låt allting dö och glömmas, låt öknarna övermanna korallrev och motorvägar, släta ut alla skrymslen och veck där folk inrett sina bostäder i brutet vitt
Slå med din helvetessvans och låt allt störta samman

Jag säger: slå!

Och du slår

Ändå
Står hon kvar
Eroderad
Signerad av kratrar och förkastningar
Ruinerna klistrade som fjäll mot hennes kropp
Arter har fötts, utvecklats och gått under
medan du varit på lunch
Jag rasar, ryter:

Välsigna henne!
Prisa hennes plåga!
Den reser sig stolt och mäktigt över markerna
Otröstlig och segrande, vanmakten stegrande på den förrödda gågatan
Se, hon sträcker sin fana högt över alldagligheten och begäret efter alldeles detsamma

Välsigna henne!
Helga hennes tunga!
Den spyr nattens misströstan ut över klipporna i flammande kilskrift,
bokstäverna vassa som laser
Se, hon ber morgonens ensamma klagan, om och om igen, i skuggan under din vilja
Säger:

Se mig
Hör mig
Rör mig

Alltid dessa tre, alltid detsamma

Nu kliver hon över horisonten, dimman om hälarna och skymningen runt sin panna
Dagen har slutat andas
Natten är här
Havet är mörker
Staden är mörker
Smärtan och livet
Hon
Är mörker
Jag

Låt facklan brinna ut


Och nu tänker jag faktiskt avsluta med en liten, hårt nedbantad, bön. Fadervårsomärihimmelen får som ni vet makten och härligheten, prinsessan och hela kungariket. Det är ord jag inte behöver. Inte för att jag blir arg egentligen, men de hjälper mig inte att stå ut med livets jävligheter. Men det finns en annan rad i Fader Vår som jag gärna skulle be om jag fortfarande kunde. Ord som skulle vara väldigt bra att ha till hands när världshaven gungar. Som jag gärna skulle tro på om jag fortfarande kunde. Och om jag låter en annan rad inleda blir det faktiskt en fin liten helhet, en bön fullt tillräcklig för ett hedniskt psykfall:

Ge oss idag det (bröd) vi behöver
Och rädda oss från det onda

Amen

(Bröd har vi i Sverige så det behöver vi faktiskt inte be om.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Psykfallets julevangelium

När jag var tjugo var jag stenallvarlig nästan jämt. Om jag inte asgarvade. På morgonen när kollegan hälsade med ett ”hej hur mår du” svarade jag, utan att tveka, ”hej jag har dödsångest”. Jag var ung och hudlös och allt gick rakt in. Det var ständiga känslostormar: ångest, kreativitetsmani, självmordstankar, förälskelser, självförakt, hänryckning. Lite borderline skulle man kunna säga. Jag såg mina känslor som Sanningen och agerade därefter. Men med ett inre kaos är det kanske inte så konstigt om man blir något av en känslofascist: ”Jag känner att du är arg på mig”, ”Men jag är inte arg”, ”Jo, det är du, jag känner det”. Vissa människor hade ju inte kommit så långt i sin utveckling, och då var jag förstås tvungen att bistå med upplysning…

Det här var på den tiden då man pratade om ”sitt inre barn” i terapisoffan (idag pratar man om vad man ska göra när ens barn kräks). Det inre barnet var ett bildspråk jag tog till mig, det klingade rätt. Det var den lilla Maria som gav sig till känna i mardrömmarna och under ångestnätterna. Den lilla Maria var värnlös och utlämnad till en stor och farlig värld och det var min uppgift att skydda henne och föra hennes talan. Hur nu det skulle gå till.

1990 var ett slags mellanår. Bakom mig låg bäst-i-skolan-studenten och pianostudierna vid musikfolkhögskolan för underbarn (haha). Nu hade jag börjat på journalisthögskolan, mest för att det krävdes 5.0 för att komma in. The Sky Is The Limit, hej och hå. Men precis som musikfolkhögskolan ätit upp min kreativitet släckte journalisthögskolan min självsäkerhet och upptäcktslusta. Mina coola medstudenter pratade om var man fick bästa kaffet i Buenos Aires, hur de tillbringade semestern med sin guru i Kerala och var Robert Aschberg handlade strumpor (han var väldigt inne just då). Jag satt prydligt och antecknade. Vet inte om jag försökte klassa in i gänget med min katastrofala resa till Kamerun, men jag kände mig i vilket fall som helst exceptionellt patetisk.

Till sist gav jag upp. Och släppte allt som på något sätt kunde relateras till begåvning, prestation och betyg. Jag dränkte mina bisarra föreställningar om att vara utvald och drog till Rättviks stiftsgård. Diskade, städade, krattade löv. Och sjöng i stiftsgårdens kapell.

Till julen kokade mina ångestnätter ner till en liten sång, en sån där som bara dyker upp, klappad och klar i huvudet. Den var inte särskilt bra och jag tror jag bara framförde den en gång, men refrängen har stannat kvar i mig:

Så mörk var världen och tiden så kall
Men ingenting finns som kan besegra den kraft som är minst

Jag var rätt kyrklig på den tiden, och just den julen grep mig den kristna julsagan på ett särskilt sätt. Jag drabbades av paradoxen, att den skrynkliga lilla bebisen i fodertråget var alltings skapare. Att den nakna kroppen som sprattlade i höet var den allsmäktige. Jag älskar fortfarande bilden. Det ofattbart stora i det minsta lilla.

Av någon anledning kommer jag att tänka på ett av Staffan Westerbergs ljuvliga barnprogram (jo, jag tillhör en av de otraumatiserade) där han sitter ”i en ask, i en ask, i en ask” och håller i ännu en ask där ”herr Ingenting” bor. Och i mörkret som omger den största asken, den som Staffan Westerberg bebor, där sitter Världen Utanför och spelar vemodigt på sin cello. Fantastiskt och obegripligt underbart för det lilla barnet Maria.

Fantastiskheten med Jesusbarnet är förstås att guden väljer att göra sig liten och skyddslös. Det finns ju ingen anledning för en allsmäktig varelse att göra sig sårbar, men i Jesussagan drivs guden av sin kärlek till människan. Hen avsäger sig sin makt för att komma människan så nära som det bara är möjligt. Som fjunig bebishud mot förälderns kind. Bilden av gudbebisen hjälpte mig då, när jag var tjugo och försökte värma mitt inre lilla barn. Att guden kanske också fanns där med mig, och ville värma.

Bilden är stark för mig också nu, när jag inte längre är så värst kristen. Jag förstod först inte min text. Det där att inget kan besegra den minsta. Men orden kändes betydelsefulla. Och tröstande. Så småningom insåg jag att de fångade den känsla av makt jag paradoxalt nog kunde uppleva i mina jobbigaste stunder. Och som jag fortfarande behöver påminna mig om. Makten i det ömkligaste.

Såhär. Den starka, duktiga och lyckade Maria har en mycket högre försvarsbudget än den svaga och misslyckade. När jag nybantad reser på forskningskonferens, snaggad och med snajdig dräkt (= Maria 1997), då måste jag passa mig. Så att jag inte spiller, fumlar, stammar, ramlar och glömmer hur man pratar vetenskapsengelska. Jag måste finta finforskarnas frågor så de inte avslöjar mina kunskapsluckor och inser att jag bara är på låtsas. Och när jag kommer hem till släktmiddagen måste jag vara sådär glad och smart som mina förfäder och kusinbarnsbryllingar känner mig: ”Tänk vad kreativ du är, med kulturkrog och måleri och spelningar och allt!”, ska de säga, ”oh och ah och jättebra”.

Och det är klart jag är. Kreativ och smart och snäll och så. Och glad. Absolut. Men att hålla sig kvar på toppen kräver exercis och skicklig kamouflering. Sprickor i väggarna och golv som glappar – varsågod och dölj! Osäkerhet och mindervärdeskänsla – ladda kanonerna med fyndiga repliker! Och om ditt orkeskapital inte räcker är det bara att revidera försvarsbudgeten och och konsumera lite mer. K-pistar och spikpistoler och spackel.

Men när allting krackelerar. När du är besegrad och det är uppenbart att du faktiskt är ett skämt. När kulturkrogen stängt, familjen havererat och yrkeslivet kapsejsat. Då är du oövervinnerlig, för ingen kan fälla den som redan ligger platt på marken. Där och då, på bottnen, i mörkret, i den usla bädden av halm och strå, visar sig din verkliga makt. Där är du starkare än alla dem som lyckade och leende dunkar varandra i ryggen nånstans i soldiset ovanför dig. Du sitter på trumfen för, precis som den kaosiga borderlineflickan Maria, har du omfamnat de skuggsidor som de lyckade gör allt för att undvika. Du har ingenting att försvara, och därför har du redan vunnit.

När jag precis kommit fram till Rättvik efter journalistfloppen gick jag ut på en pir nedanför kyrkan. Det var fortfarande lite rostfärger i träden, annars var allt höstgrått. En fuktig kyla hängde i luften och Siljan var oåtkomlig och färgad som stål. I plånboken låg de sista slantarna av mitt sista studiemedel. Jag drog fram sedlarna och släppte dem, en efter en, i vattnet. Såg dem guppa bort, blötas upp och sjunka ner och försvinna. Det fanns inget kvar att ta ifrån mig. Jag var sårbar men obetvinglig som vattenytan framför mig. Stark och rädd, och redo att möta det där inre barnet. Den skrynkliga lilla gudabebisen.


Vill du få mina blogginlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också gå med i bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Katter kan väl också få vara Jesusbarn ibland

ABC för odeprimerade

Jag började med denna text mest på skoj. Som en checklista för odeprimerade. Ett ABC att konsultera när friska behöver påminna sig om vad en depression innebär. Men det blev en sorts… dikt kanske? En väldigt mörk dikt. Så låt mig börja med en så kallad disclaimer: mörkret jag beskriver är inte verkligheten. Det är hur verkligheten kan kännas. Utanför är det bara en vanlig tisdag.


AVSMAK inför livet, jag lider
BRIST på vilja, min

CELL är byggd av
DÖD, tänkt för en
EVIGHET

FÖRLAMAD, kan inte ta mig härifrån

GRÅ är gråten utan tårar
HOPPLÖS är den och
INTIG

JAGET vill en sak, en enda
KRÄKAS ur sig
LIKGILTIGHETENS vadd, men

MARDRÖMMEN står fast, det är en
NATT som inte försvinner, en
OBEVEKLIG
PINA,
RIGID i sitt stillestånd

SVÄRTAN sväller och
TYNGER pannan, jag ger
UPP min
VILJA, den

YTTERSTA
ÅTERVÄNDSGRÄNSEN
ÄNTRAR mig, jag

ÖVERGER mig


Att överge sig…

Utan att jag planerat för det hamnade jag nu i det kanske svåraste ämnet som har med depression att göra. Att överge sig. Ta sitt liv. De flesta djupt deprimerade har någon gång snuddat vid tanken på självmord. När ljuset inte längre når dig försvinner alla dagrar och nyanser och döden blir till sist den enda skugga du kan kasta.

Men självmordstankar är som sura uppstötningar. Varande utslag. Svullna halsmandlar. Symptom på en sjukdom, inte ett vettigt svar på verkligheten.

Symptom ska man ta på allvar, men man ska inte göra som de säger. Man slutar ju inte äta för att magen krånglar. Slutar inte förflytta sig för att man brutit benen. Och man ska definitivt inte sluta leva för att man har självmordstankar! Man försöker sig på en bättre tankediet. Kanske ett verklighetsnärande dropp. Lägger varma omslag runt sin ångestknut. Spjälar upp levandet och skaffar själen en rullator.

(Om man nu inte kör med Sims-och-Polly-kuren förstås. Och går med i viktväktarna tjugo kilo senare…)

Dödstankar ska man ta på allvar. Men man ska inte ta sina dödstankar på allvar. Det vill säga: det är allvarligt att du har dem, men du är dem inte. De har ingenting med verkligheten att göra, och därför ska du inte överge dig för dem.

Samtidigt. Att överge sig handlar också om en nedstigning så arketypisk att man hittar den i snart sagt alla religioner. Döden och förmultnandet som skapar myllan för nytt liv. Kanske börjar vägen från depressionen också i döden. Vid ögonblicket när du sätter fotsulorna i mörkerbassängens botten. När du landar på platsen inga stigar utgår ifrån. Som saknar väderstreck och urverk, röst och genklang.

När du strandat på den plats som är så död att döden själv ger upp andan. Och kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Judisk kyrkogård 3Den plats där döden kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Det är när jag fått bottenkänning i mörkervattnet som jag blivit inlagd. Då livsviljan börjat glida ur mitt grepp. Det märkliga är att när jag fått min säng i korridoren och mitt namn på medicinvagnen har ett slags lugn  infunnit sig. Trots att den värkande intigheten fortsatt. Men med patientrocken på har jag äntligen vågat erkänna: jag mäktar inte med. Avdelningen har varit min respirator och när personalen kopplat in mig har jag fått jag lov att vara så sjuk som jag är. Och först då kan jag börja bli frisk.

I kyrkan pratar man ibland om att överlåta sig till gud. Det är lite samma sak som att överge sig. Fast inte riktigt. När du överger dig är det en ensam handling, oavsett om det handlar om att du släpper taget om din duktighet eller om ditt liv. Men överlåta dig kan du inte göra rakt ut i intet, det gör du till någon. Det är liksom hela poängen med överlåtelse: det finns alltid någon som tar emot. Makter som kan bära när du själv inte orkar.

Det är en väldigt vacker tanke. Oavsett vilka krafter man tror eller inte tror på kan det vara helande att ibland överlåta sitt liv på någon annan ett tag. I mitt fall har det varit Jessica, Erik och Johanna på Avdelning 3B.

SVÄRTAN sväller och
TYNGER pannan, jag ger
UPP min
VILJA, den

YTTERSTA
ÅTERVÄNDSGRÄNSEN
ÄNTRAR mig, jag

ÖVERLÅTER mig