Dina mörkaste begär

Har du sett serien ”Lucifer”? Konceptet är att Djävulen tagit semester från sin dysfunktionella familj och hamnat i Los Angeles (var annars?). Han lever helt öppet som Djävulen, säger att han kommer från Helvetet och skryter om sin odödlighet. Det är inget problem eftersom ingen tror honom. Folk ser bara en odräglig, sexig jävel i Armanikostym. Det ingen undkommer är dock hans magnetiska blick. När han spänner ögonen i dig och frågar, med sin förföriska brittiska accent, ”what is your deepest darkest desire” kan du bara inte motstå. Du avslöjar dina hemligaste drömmar, oavsett om de handlar om att bli president, öppna kattpensionat eller mörda din granne. Ingen kan stå emot – och vem skulle egentligen vilja? Att bara för ett ögonblick bli föremål för denna djävuls uppmärksamhet toppar genansen i att bli avslöjad, många gånger om.

Min dotter och jag är pinsamt besatta av denna fåniga serie. Häromdagen frågade jag henne vilket som var hennes djupaste begär och ganska snabbt hade hon ett generande svar redo. En hopplöst omöjlig längtan. En påminnelse om det barnsliga hoppet om perfektion och odödlighet. En ganska underhållande fantasi.

Så vilket var mitt begär? Jag grunnade. Spejade djupt in i själens mörker. Letade efter dörrar in till mina mest orealistiska fantasier. Och hittade ingenting. Det kunde ju inte vara möjligt. Jag blundade och ägnade mig åt en stunds mental krystning, men nej. Det ekade tomt och mörkt.

Jag tappade för ett ögonblick fotfästet – jag, som ständigt plågar vännerna med mina bisarra drömmar. Som med lätthet slänger ur mig de galnaste associationerna och kan bli full och galen trots att jag inte druckit en droppe. Fantasifärdighet är ju mitt andra modersmål! För att inte tala om min förmåga att veckla ut och in på mig själv vid de mest olämpliga tillfällen. Att uttala mina innersta begär borde vara en barnlek.

Men någon hade släckt lampan innanför skallbenet. Och efter en stund insåg jag att det var jag själv som gjort det. Jag har ju som ni vet pensionerat mitt hopp.

Ett begär glimmar trots allt till ibland, men när det väcks kommer alltid en uppflammande bitterhet i släptåg. Det är naturligtvis begäret efter hälsa. Min fråga är vad man gör med en sådan längtan om prognosen inte är så god. Jag har, efter en massa turer, till sist fått påbörja en utredning för ME/CFS och allt lutar mot att jag faktiskt har den sjukdomen. Och om det stämmer kommer jag sannolikt aldrig tillfriskna. Sjukdomen är kronisk och oftast blir man bara sämre. Det är trist, och det gör liksom att jag hellre satsar energi på att må bra än att bli frisk. Begäret domnar bort.

Just nu definierar ohälsan mina gränser, och inom ramen för de gränserna har jag inga begär. Dåliga dagar är sängen mitt livsrum och goda dagar kan jag skriva bloggtexter och dessutom laga middag. Men när jag är hänvisad till min obäddade bädd begär jag ingenting annat än att kunna umgås med Lucifer en stund. Bara jag inte låter hans sammetsblick ta sig ut ur datorn. Frågan om mina begär gör mig mest trött. Jovisst. Jag minns njutningen i att susa nerför skidbacken när granarna är tunga av snöklasar. Jag minns lättheten i att sätta sig på ett tåg och kliva ut i en främmande stad i ett främmande land. Det är goda minnen. Men där och då, i sängen med Lucifer, vill jag ju faktiskt varken åka skidor eller tåg. Det skulle vara alldeles förfärligt. Kroppen skriker vid blotta tanken.

Kära fru Frågespalt,

Jag är rätt sjuk och orkar inte så mycket. Det är tråkigt, men jag mår ganska bra. Jag spelar piano och umgås med vänner. Men jag kommer nog inte bli så värst mycket friskare och orkar inte längta. Är det dumt?

Tacksam för svar,
Utmattat Psykfall

Jag, ”mig själv” och alla andra

Blir man piggare har man också mer ork att vara bitter. Jag skyller på B-vitaminerna, men det känns ändå väldigt pinsamt. Jag som skrutit över hur skickligt jag lyckats undvika det diket. Bästa förklaringen är väl att när man börjar klara av saker man slutat drömma om börjar man drömma igen. När mitt hopp återvände kom också tanken tillbaka – att jag kanske skulle kunna bli mig själv igen.

Idiotiskt.

Man kan ju, med rätta, fråga sig vad ”mig själv” refererar till. Består självet av en unik och bestående uppsättning egenskaper? Är det något slags okränkbart personlighetscentrum jag kan nå bara jag slappnar av/skärper mig/lär mig meditera? Eller kommer ansträngningen att hitta ”mig själv” urarta i en enda lång väntan på Godot? En längtan efter den jag var en gång i tiden – den tid jag idag föreställer mig att jag var ”mig själv”.

(Ni får ursäkta mig om jag blir lite filosofisk här, men det är snart över. Ledsnar du kan du skippa följande stycken.)

Som student under det tidiga 90-talet drillades jag i det socialkonstruktivistiska tänket. INGENTING ÄR, ALLTING HÅLLER BARA PÅ OCH BLIR. Självet (samhället, kulturen, bla bla bla) konstrueras precis hela tiden. Lärde vi oss. Allt som är fast förflyktigas hette en av böckerna, och det var precis så det kändes. Verkligheten hade inte någon stabil grund. Ett perspektiv som har väldigt mycket att göra med mina fajter med bitterheten.

Det är såklart många som har ifrågasatt socialkonstruktivisterna och lyssnar man till dagens woke-debatt inser man att essentialismen fått nya frejdiga förespråkare. Men för mig kom filosofin med den akademiska modersmjölken, och i grund och botten tycker jag att det är ganska självklart. Rent intellektuellt alltså. Ingenting är helt och hållet Sant, ingenting är helt och hållet Verkligt, ingenting är helt och hållet Du. Tillvaron skapar oss och vi skapar den tillbaka. Eller dekonstruerar som det hette i mina kursböcker. Översatt till levande livet skulle man kunna säga att din personliga verklighet inte gör dig till vem du är, den gör dig till vem du hela tiden blir. Det blir aldrig klart. Nya vänner, åkommor, komplex och äventyr kommer in i bilden – saker du kan omfamna, acceptera eller göra upp med. Arv och miljö, javisst, men du lägger också till, drar ifrån och ritar om. Med andra ord – jobbar du med dig själv förändrar du också i någon mån världen. Självet är inte, det pågår.

Med andra ord. ”Mitt sanna jag” eller den jag ”verkligen är” finns inte mer än i en tänkt, Kantiansk verklighet. Självet står inte still.

(Nu är filosofisnacket typ slut.)

Det hävdade jag också i min ungdom. Men att försöka omvandla ett teoretiskt paradigm till livsprincip är inte riskfritt. Det är som att öppna Pandoras ask och inse att varje ask bara innehåller en ny pandoraask. På 90-talet var jag idogt sysselsatt med att öppna askar. Det var ju inte världens alla olyckor som vällde ut, men de besvärlig frågorna ledde hela tiden till nya, ännu mer besvärliga frågor: varför blev jag som jag blev; är det mitt fel eller någon annans; hade jag kunnat bli någon annan; är ”jag” bara ett val jag gör; är verkligheten i så fall verklig och kan vi någonsin förstå varandra; finns det ens någon gräns mellan mig och världen; om allting bara är en konstruktion – existerar jag överhuvudtaget?

Har man anlag för existentiell ångest är frågor som dessa inte optimala. Det insåg jag redan då, men vad gör man när frågorna fortsätter köra enligt tidtabell. Hälften jagade väloljat runt på den filosofiska höghastighetsbanan medan den andra hälften gjorde stopp vid varje tungsint tågstation: Komplexboda, Arketypeborg och Östra Överjagstorpet.

Nu när jag tänker tillbaka inser jag att de där tågen måste ha kört på olika stambanor. Satt jag på Komplexbodatåget var det mer känslan än tanken som styrde och följaktligen kunde mina akademiska principer kopplas ifrån. Det var ett mer essentialistiskt spår, vilket förmodligen var en välbehövlig variation. Utsikten brydde jag mig inte om. Jag stängde kupédörren och drog för gardinerna, helt fokuserad på navelsökandet efter Min Plats och Mitt Ansvar och, inte minst, ”Mitt Inre Barn” (som det hette i ett annat hörn av 90-talet).

Emellanåt hade jag sällskap av någon mer eller mindre insiktsfull terapeut, och kanske var det så att alla terapitimmar i grund och botten handlade om en jakt på den värld som förflyktigats. En längtan efter fast mark. Tåget gick längs en ringlinje och jag återvände ständigt till samma förbaskade tågstationer, men för varje gång jade jag blivit lite äldre och kunde se på frågorna med nya, lite klokare ögon. Kanske går det introspektiva tåget mer längs en spirallinje. Den gamla, vältrampade ångesten förändras ju för varje varv och plötsligt kan man upptäcka att det finns ett gulligt litet café vid Komplexboda Station. Som man inte sett tidigare. När jag satt i terapistolen letade jag visserligen efter ”mig själv”, men kanske var det så att jag skapade snarare än hittade jag mig själv och mitt inre barn.

Nu är terapiåren sedan länge avslutade och jag försöker mest hålla takten med min egen förändring. För att se vart den är på väg med mig. Det är som att jag försöker anpassa mig själv efter mig själv. Kanske har jag förfinat denna kompetens under mina sjukskrivningsverksamma år. En sjukdom skapar ju en otvetydig gräns för dina möjligheter och är ingenting du kan förhandla bort. Men, som det så fint heter, du kan förhålla dig. Att göra sig av med hoppet är ett förhållningssätt som passat mig bra (det här har ni hört förut). Hoppet påminde mig om allt det som kunde ha varit och gjorde mig mest bitter. Därför föreställde jag mig att ingenting någonsin skulle bli bättre. Då blev det bättre. Inte som att jag blev friskare eller piggare, men jag lärde mig att trivas med det liv jag faktiskt hade.

Och så börjar jag med B-vitaminer. För första gången på mycket länge får jag nos på det där som jag rent filosofiskt inte tror på. ”Mig själv”. Den energi som var just ”min speciella energi”. När jag står i vårsolen och just ska släppa ner den överfyllda kompostpåsen i tunnan, då går den som en blixt uppför ryggraden. Jag känner direkt igen den, fylls av den där starka och kaxiga livskraften som en gång var jag. Jag känner mig hemma. Det är helt underbart och alldeles förfärligt. För när ögonblicket är över inser jag det som min hoppfrihet skyddat mig ifrån – att det är så väldigt lite kvar av ”mig”. Livsgnistan sprakar hastigt till under huden, och när den slocknat börjar hopplösheten röra på sig i det gamla mörkervattnet.

Inte blir det bättre när jag tvingar mig ut på en promenad, inom synhåll för resten av mänskligheten. Till exempel en äldre kvinna i vindjacka och cykelhjälm. Hon slänger sig upp på cykeln och tutar i väg upp för backen, som om ingenting. Ska förmodligen till Friskis & Svettis. Sjuttio är ju det nya femtio. Och femtio det nya åttio. Tänker jag och minns hur jag kunde slänga mig på cyklar en gång i tiden. Gå på Friskis. Och allt annat jag kunde en gång för länge sedan.

Varför togs allt ifrån mig?

Det var länge sedan jag ställde mig den frågan. I min hoppfria värld har den inte haft någon funktion. Men tack vara B-vitaminerna är den tillbaka. Trots att jag vet hur meningslös den är. Det finns ju inget svar. Det är ett varför som bara gör bara ont. Ett som värker innanför bröstbenet och får mig att gråta. Jag som inte gråtit på många år ligger plötsligt och trycker min våta nos mot örngottet. Varför? Varför? Trots mina hurtiga föresatser. Trots mitt stillsamma paddlande i förnöjsamhetsdammen. Trots träningen i att släppa taget. Vad vill de mig, de där varför-tankarna? Har de överhuvudtaget några goda avsikter?

Det går någon dag och jag tar en liten promenad igen. Då upptäcker jag en sak. En väldigt fånig liten sak. En sak som jag ju redan visste. Jag lufsar på helt vanligt i min vanliga kropp och tänker på den där livsgnistan jag längtar så hett efter. Som inte är där. Tänker, som jag tänker hundra gånger om dagen, att jag är tjock och ful. Ilsketårar trängs bakom ögonlocken och jag sparkar på en stackars kotte. Fräser åt verkligheten i största allmänhet: jävlaförbannadepissgurka. Varför måste livet kasta på just mig så mycket skit? Jag vet inte om det är mina socialkonstruktivistiska forskargener som sparkar mig i röven, men plötsligt blir jag påmind om att jag faktiskt kan kasta tillbaka. Göra motstånd. Välja. Jag stannar upp på stigen. Drar tillbaka axlarna. En liten, liten smula. Så lite att de som promenerar förbi mig nog inte ens kan se det. Det är som en hemlighet jag har med mig själv. Kanske hjälper också mina erfarenheter från Komplexbodatåget – känslan av att jag faktiskt kan landa i ett själv som är mig själv. Jag drar axlarna bakåt. Bara så att bröstet höjs en aning, så att jag blir ett uns rakare i ryggen. Då med ens känner jag gnistan. Det var ju där hon satt, den starka Maria! En kaxig millimeter bakåt med axlarna.

Ja jävlar vilken mindfulness.

Pärlan på spindeltråden

Man måste inte vara lycklig. Det är inte inskrivet i någon existentiell grundlag. Du måste inte ens försöka vara lycklig, det står dig helt fritt att strunta i den biten om du vill. Och förresten – vad är egentligen lycka? Vem definierar den? Mamma, Facebook, yogaläraren eller Hemmets Journal?

För min del känns lyckan lika onödig som hoppet. Inte så att jag motar undan den om den hälsar på, men jag blir inte särskilt lycklig av att försöka vara lycklig. Det är som med det mesta som är bra i livet – det kommer bara till en när man släpper taget.

(I och för sig verkar det inte gälla mitt kärleksliv. Oj vad jag har släppt taget, jättehårt har jag släppt. Släppt och supersläppt – men fortfarande ingen partner… Nåja. Det är väl inte hela världen. Jag har ju en katt).

 

cropped-allting-blir-piggare-med-lite-glitter.jpg
Lyckans pärlor i livets spindelväv

Lyckan mår inte bra av att förföljas. Den dyker upp som små oväntade vattendroppar i livets spindelväv. Glittrande som små pärlor, så sköra att du aldrig kan hålla fast dem. Inte ens nudda dem kan du, bara njuta av att de sitter där en stund och darrar saligt på din livstråd. Sedan dunstar de bort och kommer inte tillbaks förrän väderleksförhållandena är på rätt humör. Så det är ingen idé att sitta och vänta.

Det är som i en sångtext jag skrev för en massa år sedan:

Vad som kommer
Vad som kommer
Kan jag inte veta

Men nu är du här
Regn som gör mig mjuk
Skog som gör mig hel

Och jag vill leva

Men nu är du här
Jord som bär mig stark
Hav som bär mig hem

Och jag vill leva

Med andra ord: lyckan kommer lyckan går, den som glömmer lyckan får. Ändå är det ju lite roligt med lycko-studier. Tycker jag. I mitt förra inlägg tog jag upp FN:s lyckoindex där Sverige ligger i topp. Men är det hela sanningen?

Njaej, allt beror på det här med perspektiv och tolkning. Sådant som religionspsykologer och andra beteendevetare är världsbäst på. Sådant som krånglar till. Ta till exempel den genialiska devisen Som man frågar får man svar. En älskar och ältad refräng för alla som utformar enkäter. Hur frågar man egentligen folk om de är lyckliga (eller psykiskt friska)? Och hur får man folk från jordens alla kulturer att tolka frågorna på samma sätt? Kan man över huvud taget få någorlunda jämförbara svar när verkligheten egentligen är ett stort blurr?

När jag googlade runt lite hittade jag en annan stor lyckoundersökning där man vänt lite på begreppen. Eller gjort det lite mer komplext. Där ställs inte lyckofrågorna i ett tomrum, utan man har också tittat på förväntad livslängd (alltså välstånd) och framför allt: landets ekologiska fotavtryck. I den här studien hänger alltså inte lyckan och dinglar i en ensam spindeltråd utan man tittar på buskaget runtomkring också. Vår konsumtion och vårt slöseri.

De lägger samman nöjdheten med livet med den förväntade livslängden och delar summan med ett mått för landets förbrukning. Ungefär som en ekvation:

Nöjdhet med livet + Förväntad livslängd
___________________________________________
Förbrukning av jordens resurser

= LYCKA

Det intressanta, fast kanske inte jätteförvånande, är att livskvaliteten hos jordens befolkning inte ökat i närheten av så mycket som resursförbrukningen. Vilket inte betyder att materiellt välstånd är oväsentligt. Om välståndet är riktigt lågt är det få som känner sig lyckliga. Kommer befolkningen ur det materiella armodet stiger lyckan. Men den extrema välfärd och det stora slöseriet med jordens resurser som kännetecknar västvärlden genererar inte lycka.

Resultatet av detta index är att de allra fattigaste och allra rikaste länderna i världen hamnar i botten på skalan. Lyckan i den amerikanska befolkningen, till exempel, motsvaras inte på något sätt av konsumtionen. En tårtbit genererar kanske en smula glädje på din födelsedag, men om du trycker i dig hela tårtan blir du garanterat spyfärdig.

De länder som toppar listan är de som lyckats uppnå högre livskvalitet och levnadsålder utan att förbruka mer än vad som är nödvändigt. Sverige hamnar ungefär på 50:e plats (alltså någonstans i mitten), omseglade med god marginal av länder som Costa Rica (på plats ett), Mexiko, Albanien, Bangladesh, Sri Lanka, Marocko, Tadzjikistan, Filipinerna och Spanien. Norge befinner sig inte i toppskiktet, men ligger fortfarande över Sverige…

Den enkla läxan här är förstås att vi inte bara ska sluta jaga lyckan – vi ska sluta jaga pengarna och prylarna också. Inse att gräset inte är grönare på Djursholm, eller ens på grannens pittoreska lantställe. Lyckan blir inte större för att villan är det, för att man har en strandtomt eller för att man kan resa till New York över helgen.

Avslutningsvis en liten skojig lista som jag hittade i tidningen Må Bra. Sex saker som naturligt lyckliga människor inte gör:

  1. De kollar inte Facebook (så ofta)
  2. De bortprioriterar inte raster
  3. De umgås inte med energitjuvar
  4. De tror inte att någon vill dem illa
  5. De jämför sig inte med andra
  6. De är glada för andras skull

Varenda punkt här är egentligen värt en liten meditationsstund. Vi kan inte fånga lyckan, men vi kan trots allt bädda för den. Träna oss i att inte jämföra, att vara glada för andra, att identifiera våra personliga känslokannibaler. Och när vi kommit riktigt långt kan vi också koppla ur oss och koppla av. Lita på att våra vänner inte försvinner bara för att vi missat att gilla deras bilder från sommarstället med havsutsikten.

För vi sitter i parken, äter glass och är glada för deras sommarlovslycka. Och vi vet att den kontakt som verkligen betyder någonting, den får vi när vi ser våra vänner i ögonen.

 


The Happy Planet Index är en undersöking som den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation ansvarar för.

 

Ett ögonlock bort

Det här med bitterheten (förra inlägget)… Inser att jag tänkt mycket på den under de senaste åren. Den blir väl en större utmaning just när man är sjuk. Slinker man ner i självömkansdiket är det svårt att komma upp igen, för det finns inte så mycket annat som distraherar. Desto viktigare är det att kämpa emot, för i det där diket finns absolut ingenting att hämta.

För några år sedan lunchade jag ibland med en brokig grupp människor sammanförda av liknande hälsoproblem. I gruppen fanns en ung kvinna, vi kan kalla henne Ulrika. Hon var rejält överviktig och ledsen över det. Hon ville bli smal igen. Visade oss bilder på hur snygg hon varit för några år sedan. Jag föreslog att hon kanske inte behövde bre fullt så mycket smör på mackorna. Som en början.

Det var förstås dumt sagt. Nedlåtande. Och Ulrika protesterade: ”alla anmärker hela tiden på hur mycket smör jag tar!”.

Hon tyckte inte vi skulle lägga oss i. Ändå återkom hon till sin övervikt, gång på gång. Till hur ful hon kände sig, hur jobbigt det var att gå i trappor, hur frustrerande det var att affärerna inte hade några kläder i hennes storlek. Hon kunde inte bada för hon vågade inte visa sig i baddräkt, samtidigt var hon rädd för att gå ner i vikt, för då skulle hon få så fula bristningar. Jag blev mer och mer irriterad på hennes gnällande under veckorna som gick.

En dag när vi satt och åt kom det här med motion på tal. Vi var väl en fem-sex personer vid lunchbordet. Ingen av oss kunde träna på samma sätt som tidigare, men alla försökte så gott de kunde – provade vattengympa, gick av bussen några hållplatser tidigare eller tog de allra lättaste passen på Svettis. Alla utom Ulrika. Hon kunde inte träna alls, för det enda hon kunde tänka sig var att springa maraton. Som hon gjort när hon var yngre och slankare. Att ta en promenad kändes som ett hån mot den kvinna hon en gång varit.

Kvinnan bredvid Ulrika klappade henne tröstande på armen: ”Du ställer alldeles för höga krav på dig”. Jag kunde inte hålla mig längre: ”Nej, problemet är inte att du ställer för höga krav på dig, det är att du är lat!”.

Dumt och okänsligt igen. Och typiskt. Censur ligger inte för mig. Inte i längden. Men Ulrika såg mest ut som om hon blivit tagen på bar gärning. Kanske var hon rent av tacksam över att någon petade hål på ballongen.

Lättja och bitterhet är kusiner. Bitterheten är en fabrik som suger energi och producerar hopplöshet, och när man ger upp är det lätt att förfalla i passivitet. Och nu talar jag inte om den goda latheten, den hälsosamma slöheten, det mysiga chillandet. Jag talar inte om det rekreerande godisätandet i soffan framför favoritserien som du redan tittat om två gånger. Jag talar om lättjan som får dig att fortsätta göra ingenting, trots att du skulle må så mycket bättre om du gjorde någonting. Någonting litet, vad som helst, som bryter passiviteten. Som styr undan en liten smula från den där ovanan du vill bryta med. Den lättjan.

Men som föreställning är lättjan ganska knepig. Vi känner den som en karaktärssvaghet, eller rent av en dödssynd men jag tror varken man är född lat eller kommer till helvetet om man latar sig. Lättja, tror jag, är någonting man utvecklar och odlar. Det är någonting som uppstår på grund av hinder man ställs inför och blockeringar som uppstår. Jag menar – varför skulle man frivilligt förvisa sig till livets avbytarbänk? Nej, man hamnar där för att någonting håller en tillbaka. Dålig självkänsla, rädsla, skam. Kanske har man redan blivit utvisad så många gånger att man inte längre tror att man har en chans. Det är lika bra att sitta kvar och slippa nesan.

När man parkerar sig på avbytarbänken ger man upp sitt subjekt, sina möjligheter att själv påverka spelet på planen. Anledningen till att Ulrika gjorde mig så irriterad var att hon aldrig pratade som subjekt, som ett jag. Hennes historia handlade enbart om allt det som drabbade henne och aldrig om hennes egna drivkrafter. Det var som om hon var en figur i ett TV-spel och någon illvillig sate spelade livet åt henne. Hon duckade för den existentiella uppgift som varje människa ställs inför: att välja. I själva verket valde hon ju hela tiden – att inte motionera, gå och bada, gå ner i vikt. Hon valde liksom att inte välja.

Poängen med den här berättelsen är inte att om man bara vill så kan man, för det är dessvärre en lögn. Har du blivit blind kan du inte vilja tillbaka din syn och är du deprimerad kan du inte tänka dig pigg och glad. Och du kan inte önska dig smal. Tyvärr. Men även om det rent objektivt skulle vara fullständigt omöjligt för Ulrika att gå ner i vikt, motionera och gå och bada; även om hon för evigt skulle vara medicinskt hänvisad till chipspåsen och dataspelet – så hade hon ett val kvar.

Hon kunde gilla läget. Dissa diket. Sluta gnälla.

Vadå gilla läget? Ska man bara acceptera att man är fet? Att man inte har något jobb? Att man inte vågar gå ut?

Nej.

Men alla, precis varenda kotte, måste gräva där de står. Ingen kan börja någon annanstans än utifrån sin egen utgångspunkt. Står du mitt i skiten – tough luck, då är det där du måste starta. Är du totalförlamad, bankrutt, förföljd av paparazzi eller Nobelpristagare i kemi, ja då har du andra utgångspunkter. Du kommer förmodligen aldrig bli någon glamourstjärna om du är ful och fet och lider av social fobi. Sorry. Förmodligen inte heller om du tillbringat hela ditt liv vid en partikelaccelerator. Och om du vill kan du ägna ditt liv åt att sörja detta faktum. Eller så kan du gilla läget och göra någonting roligare. Öppna ett vegankondis, samla på antika manschettknappar eller skaffa en medlidsam Sankt Bernhardshund.

Acceptans har varit ett modeord i terapisvängen rätt länge så på ett sätt känns det lite tjatigt, men det är ju precis det det handlar om. För att ha någon som helst möjlighet att hitta roligheterna i livet måste vi ju först av allt inse våra begränsningar. Det är dumt att skaffa en Sankt Bernhardshund om du är pälsdjurallergiker. Till exempel. I mitt fall är det dumt att gå på gympa eftersom jag riskerar att bli sängliggande efteråt. Alltså: acceptans. Det får bli en guldfisk istället. En liten stillsam promenad. I alla fall till att börja med.

Medan jag skriver det här inser jag att alltihop har med tid att göra. Med vårt tidsförlopp, vår livsresa. Precis som hoppet. Såhär:

  • Hoppet – handlar om det som skulle kunna bli (framtiden): när vi hoppas tänker vi framåt och försöker tro att det ska bli bättre
  • Bitterheten – handlar om det som hade kunnat bli (dåtiden): i bitterheten fokuserar vi det vi hoppats på men som aldrig blev av
  • Acceptansen – handlar om det som är (nuet): när vi gillar läget kan vi landa i det som faktiskt är och se vilka möjligheter det rymmer.

Som småbarn var vi mästare i den här balansgången. Planerandet och utvärderandet var mest inkräktare i vår tillvaro, för i leken är nuet både nav och fokus. Löv, vattenpussar och pinnar fick vår fullständiga uppmärksamhet och våra kojor och konstverk skapades inte för någon eftervärld. Vi hoppades kanske att påskägget skulle vara välfyllt och sörjde tornet som rasade innan vi var klara. Starka känslor visserligen, men de ebbade snabbt ut när en rolig gren fångade vår uppmärksamhet.

skapande-barn.jpg
I leken är nuet både nav och fokus

Som vuxen är det mycket lättare att slira på vägen. För mig är hoppet och bitterheten motsatta diken. Hoppet (som jag pratat om tidigare) får mig att fokusera allt jag vill och längtar efter, och som jag kanske aldrig kommer att få. Bitterheten håller mig kvar i ältandet över det jag förlorat. Mitt emellan dem går en liten småputtrig stig som heter förnöjsamhet.

Förnöjsamhet känns som ett lite ålderdomligt ord. Som en gubbe som sitter i en gungstol på sin fridsamma lilla veranda. Lite gulligt och töntigt på samma gång. Men förnöjsamheten kan vittna om både kraft och mod. Kanske har gubben plågats svårt hela livet av sjukdom, död, fattigdom och olyckor. Och ändå sitter han där och ler åt livet och sparvarna som jäktar omkring under buskarna. Kanske är gubben nykter alkoholist. Kanske har han tränat sig till sin förnöjsamhet i många år. Läst Sinnesrobönen till frukost, lunch och middag:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det är inte någon enkel uppgift. Det krävs stor uthållighet att mota bitterheten i grind när ens misslyckanden står som spön i backen.

Så hur kan man tänka, rent konkret? Vad gör man när bittertankarna smyger sig på? Ja, formeln är ju väldigt enkel: 1) Acceptera att det är så som det är – du är drabbad, trots att du kämpat, även om det är orättvist. 2) Hitta på något roligare. Jag har en liten refräng jag skrivit upp på skrivtavlan i köket som jag tar till när det kniper:

Lite är alltid bättre än ingenting (funkar bra också när man har ett diskberg framför sig).

Så, för att göra det hela lite mer levande kommer här en av mina bittertankar, som ett exempel. Det är en sådan tanke som ska läsas med riktigt gnällig röst och inledas med en djup suck:

”Jag kommer aldrig kunna resa till Japan som storebror…”

Avund, bitterhet, sorg, uppgivenhet, missunnsamhet – alla möjliga otrevliga känslor kan gömma sig i en sådan tanke. Trist att tugga på i längden. Så vad gör man med den?  Mitt förhållningssätt är enkelt. Det betyder inte att jag alltid lyckas, men ganska ofta ändå, för på det stora hela är jag faktiskt inte särskilt bitter. Ungefär såhär gör jag:

STEG ETT: För det första kan jag konstatera att själva tanken är fel. ”Kommer aldrig kunna” omfattar ju hela livet och det finns ingen som kan se så långt. Men just nu är det sant att jag inte kan resa till Japan. Eller Korfu eller Kiruna. Och det läget måste jag gilla. Det är ingen bra idé att drabbas av utmattningskoma när man mellanlandat i Peking och ska leta efter rätt gate.

STEG TVÅ: Lite är alltid bättre. Ibland orkar jag ta mig till Leksand och min lilla bagarstuga. Jag förlorar mig inte i bitterhet över att jag varken orkar hugga ved eller elda i spisen. När allt vill sig väl landar jag i förnöjsamheten över att den är där. Min kompis vedspisen.

Ibland är Leksand för långt bort. Hemköp också. Men utanför porten växer några krokusar. Dom kan jag titta på när jag släpper ut katten. En vårblomma kan vara ett litet äventyr i sig om man är på rätt humör. Åtminstone är den en omväxling och sådant är alltid bra.

Ibland är krokusen för långt bort. Det är förstås tråkigt, men man kan resa ändå, på samma sätt som en femåring. I fantasin. Det fungerar inte när jag är deprimerad, men när jag är utmattad kan jag till exempel tänka på havet. Det var ganska länge sedan jag var i något varmt land, men när jag blundar är jag redan där. Inga incheckningar eller säkerhetskontroller – sol och hav direkt. Soldoften från min hud blandas med sältan från havet. Vågorna dånar och fotsulorna hettar när jag går över sandstranden.

Det är en väldigt liten resa, bara ett ögonlock bort, men den är bättre än ingenting. Och oändligt mycket bättre än tanken på alla resorna jag inte kan göra eller som jag tror att jag aldrig kommer få göra. Jag lovar. Jag har provat.

Jag har inget hopp – gud så skönt!

Häromdagen fick jag ett samtal från Kattis, en kvinna jag lärde känna på avdelningen. Vi låg inne samtidigt några månader hösten 2016, och hade många långa och intressanta lunchstunder tillsammans. Man kan få en alldeles särskild gemenskap med sina kollegor på psyket och får ta del av många mörka och smärtsamma erfarenheter. Trasiga liv. Kattis historia berörde mig särskilt. Nu när hon ringde ställde hon följande fråga:

– Vad betyder ordet hopp för dig?

Jag är ju en ordmänniska. Textmänniska. Tankemänniska. Och hopp är ju inte direkt något främmande begrepp. Jag tänkte, sådär som man kan tänka utan att riktigt tänka, att jag snabbt skulle leverera ett intelligent och välformulerat svar. Men jag blev tyst. Grävde i hjärnvindlingarna. Och hittade ingenting. Märkligt. Mycket märkligt.

Efter en stund insåg jag var skon klämde: jag har inte något hopp och därför fanns ingen erfarenhet att koppla samman ordet med. Det var en fullständigt oväntad insikt, och omvälvande, eftersom den inte alls skakade om mig.  Jag konstaterade bara lugnt: jag har inte något hopp.

Hur kan man sakna hopp utan att sakna hoppet? Det sista en människa förlorar ska ju vara hoppet!

Som vanligt blev mina tankar klarare när jag försökte förklara för Kattis vad jag ännu inte förstått. Hopp, sade jag till henne, är kopplat till framtiden. Man hoppas att någonting ska bli bättre. Att man ska slå igenom som artist, bli stormrik och träffa en sexig (men också ödmjuk och ömsint) livskamrat. Eller helt enkelt bara bli friskare och mindre ensam. Drömmar och förhoppningar för framtiden.

Faktiskt, att hoppas är en sådan där nyttighet som alla människor ska ägna sig åt – precis som motion. En dygd. Vad man än gör så får man inte sitta still och inte förlora hoppet. Det kommer gå över, det kommer bli bättre. Du kommer lyckas, klara det, övervinna alla hinder och spränga målsnöret. Efter elchockerna, mörkervattnet och pyjamasen-på-hela-dagen kommer du mirakulöst komma ut på andra sidan – vackrare än någonsin och med en hyllad roman i rockfickan (en Oscar eller ett Nobelpris går också bra). Fantastiskt! Oerhört! Att du kunde, under så svåra omständigheter.

Det är bara det att mitt liv inte har någon framtid. Jag har en kronisk sjukdom med återkommande skov av depression och ett utmattningstillstånd som bara verkar bli värre. Det finns inget hopp.

Och det låter ju fruktansvärt, men när jag pratade med Kattis kändes det inte så. Tvärtom. När jag lagt på luren kände jag mig lite yr och uppfriskad, som efter ett dopp i en kall skogstjärn. Och väldigt förbryllad. Hur kunde det komma sig att avsaknaden av hopp kändes så befriande?

När jag grunnat lite till insåg jag att det hopp jag haft aldrig har hjälpt mig. Snarare förstört. Jag har försökt hålla tron vid liv, tänka att jag kommer komma ur eländet till sist. Jag kommer börja jobba igen, tjäna pengar, åka utomlands, ordna fester, träffa en partner, skriva musik och åka milrundan i skidspåret. Jag kommer känna mig som mig själv igen. De människor jag lärt känna de senaste sex åren har ju aldrig fått se den riktiga Maria, men snart kommer de få träffa den sprudlande, kreativa och produktiva människan jag egentligen är (och de ska häpna!).

Så har jag tänkt.

Och kämpat på. Prövat nya mediciner. Blivit lite bättre. Börjat arbetsträna och jobba. Fallit igenom, blivit sjukskriven och inlagd. Fått elchocker och nya mediciner, blivit utskriven och genomgått rehabiliteringsprogram.

Börjat jobba och gå till gymmet. Påbörjat forskningsprojekt, byggt upp nätverk. Insjuknat och blivit inlagd. Elchocker, nya mediciner, utskrivning, rehabilitering, arbetsträning, arbete.

Skrivit artiklar, blivit docent, ordnat konferens, fått sjukgymnastik och terapi. Blivit sjuk och inlagd. Nya mediciner, längre inläggning, längre rehabilitering med boendestöd och efter ett drygt år känns arbetsträning fortfarande avlägset. Gå till gymmet funkar inte över huvud taget.

Och ändå har jag fortsatt hoppas. Sett det från den ljusa sidan. Tänkt positivt. Gud, jag har tänkt positivt så det räcker för en livstid! Tänkt att sjukdomen är en gåva och tillfrisknandet en resa. Ätit hurtiga mantran till frukost lunch och middag: jag kommer klara det, allt kommer att bli bra; jag kommer klara det, allt kommer bli bra. Jag har verkligen hoppats.

Och så har jag blivit nedklubbad igen. Och igen och igen. Och så en gång till. Vad fyller hoppet egentligen för funktion i en sådan berättelse?

Nu kommer jag att tänka på en gudstjänst i domkyrkan som min kör deltog i i höstas. Under en del av gudstjänsten fick man röra sig fritt runt olika stationer. Jag valde att gå till ett kor där man kunde få förbön av två präster. Jag har inte någon gudstro men tänkte att det kan väl aldrig skada. Och det var rätt fint till att börja med. Två främmande människor som lade sina händer på mitt huvud och fokuserade på mig en stund, som ville mig väl. Jag hade fått säga vad jag ville att de skulle be för, så de bad för att jag skulle få bli frisk. Det kändes ganska bra.

Men alldeles mot slutet sade en av prästerna: ”Gud, vi ber för att Maria ska få bli frisk. Om du vill.”. Jag blev alldeles perplex. Om gud vill? Varför skulle gud inte vilja att jag blev frisk? Och varför skulle vi alls be om gud ändå tänker göra som hen vill?

Det är det känns med hoppet. Lika bakvänt. Varför ska jag hoppas på någonting om livet ändå tänker göra som livet vill?

Nu kanske det låter som att det här är en genomtänkt filosofi, men det är det inte alls. Jag har aldrig sagt till mig själv att ”nu Maria är det dags att sluta hoppas”. Jag upptäckte bara att hoppet försvunnit när Kattis ställde sin fråga. Och jag upptäckte att det var skönt. Det var en lättnad att inse att jag inte längre frustreras av mitt tillstånd. I alla fall inte på samma sätt. Eftersom jag inte längre lever i hoppet om att det ska bli bra, eller ens bättre blir tillståndet jag befinner mig i lättare att acceptera.

Jag lever, punkt.
Livet är som livet är, punkt.

Det kan bli bättre och då kommer jag bli glad, det kan bli sämre och då kommer jag bli ledsen. Men det är sedan och nu är nu. Och i nuet kan livet bara motarbetas eller omfamnas.

På sätt och vis är detta den ultimata formen av mindfulness. En livslång mindfulness. Här och nu inte bara här och nu – utan hela tiden. Varje ögonblick. Varje dag. Ett tillstånd bara en hårt prövad bodhisattva kan åtnjuta. En bodhisattva utan hopp och utan tro – men med liv.


Bodhisattva är en buddhistisk term för en person som söker efter upplysning.

Alla religioner är oerhört komplexa och eftersom jag är religionsvetare måste jag lägga till brasklappen att detta är en extremt förenklad beskrivning av ett av många sätt att använda begreppet på. Precis som med begrepp som ”gud”, ”ande”, ”Messias” och annat spännande…

Var bara tyst hos mig en stund

”Din fru har precis avlidit, kan vi ta hennes njure nu?”

Häromkvällen käkade jag middag på nya restaurangen Miss Voon tillsammans med tre gamla högstadiekompisar. En av dem är skådespelare i botten och han arbetar bland annat med utbildningar i svåra samtal. En kurs berör organdonation och där är hans uppgift att iklä sig rollen som anhörig, så att läkare och sjuksköterskor kan öva sig på att ge dödsbeskedet och inleda samtalet om donation.

Jag frågade honom: ”Vad skulle du säga kännetecknar ett bra samtal i en sån situation? När landar det rätt?”. Han tänkte efter en stund. Sedan svarade han: ”Tystnaden”. Och det är precis mitt i prick. Inte bara för samtal om organdonation, utan för stöd i svåra situationer över huvud taget.

Jag får ofta frågan: Vad ska man säga till den som är deprimerad? Och mitt grundläggande tips är just det: säg ingenting. Mer specifikt:

  1. Ge inga råd eller förslag
  2. Försök inte muntra upp
  3. Kom inte med några teorier

Men vad ska man göra då?

Vara där. Stanna kvar. Stå ut.

I den djupa depressionen når inga råd, förslag eller uppmuntringar in. De blir bara krav på en förbättring som känns onåbar. En djupt deprimerad människa piggas inte upp med kommentarer om det vackra vädret eller planer för semestern. Hen blir inte hjälpt av vetenskapliga eller andliga rön om mediciner och behandlingar.

Precis som musik bygger kommunikation på förväntan. I sitt solo väntar jazzpianisten in trummisens betoningar och bygger vidare på basistens driv. När vi samtalar förutsätter vi att den vi tilltalar ska ge något tillbaks, och helst i samma genre och tonart. Att personen kan turerna, eller åtminstone är villig att möta oss på halva vägen.

Den deprimerade klarar inte detta. Hon kan inte svara enligt mallen: ”ja, det är skönt att solen börjar värma”, ”ja det ska bli spännande att resa till fjällen”, ”nej den psykoterapin har jag inte prövat”. Kan man inte svara enligt förväntan blir samtalet en plåga. Det skapar en känsla av misslyckande och ett dåligt samvete över att man gör den välvillige ledsen.

Tystnad betyder inte stumhet eller avsaknad av ord. Men alla samtal med den som lider (av vilken anledning som helst egentligen) måste utgå ifrån den botten där hon befinner sig. Du har inte solot i det stycket, du är kompmusiker och måste vänta på impulsen från den andre. Och det är mycket troligt att du får vänta länge på den. Mer än ljudlöshet är kanske tystnaden är ett lyssnande. En närvaro. Och framför allt: ett uthärdande.

Idag fick jag ingen respons

Och inte idag heller

Idag såg jag ett leende

Idag var leendet borta igen

Att uthärda det, alla dagar, veckor och kanske månader. Och att fortsätta bära hoppet om förbättring när den sjuke själv har gett upp. Det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt. Det vet jag som inte bara varit i den sjukes roll, utan i långa perioder också den anhöriges. Det är inte alls lätt.

Fast… på ett annat sätt är det väldigt enkelt, för din uppgift som anhörig är ganska handfast. Så här kommer några handfasta råd. Du kan (beroende på vilken relation du har till den sjuke):

ge hen en blomma

se till att hen får mat i sig

skicka ett mess då och då

ta fram ett pussel

hämta barn på dagis

skicka ett vykort

bjuda på godis

ta hen på en promenad

låta hen ligga på din soffa

hämta en gosig filt

Finnas. Leva. Visa dig. Se. Vara den verkliga världen. Visa hen den enkla och fundamentala saken att livet faktiskt fortsätter, och att hen fortfarande har en plats i det.

Och om du orkar: stilla dig en stund hos den sjuke, sitt bredvid hens mörker. Stanna. Lyssna. Var närvarande. En kvart, en timme, en natt. Bredvid mörkret. Som en liten nattlampa i fönstret. Du kan inte ta bort skräcken, men du kan skapa lite ledsyn. Vicka proportionerna åt rätt håll. För när natten är över borstar du tänderna och går till jobbet. Och har inte gått under.