Å, att få bli professionellt ynkad!

(Det här inlägget är en fortsättning på Porten in till dårhuset.)


Ahmad låser upp den första dörren, tre långa trappor ovanför skärselden. Som en av de betrodda släpps jag in i slussen. Ickerummet mellan sjukhus och avdelning. Det heliga membran som skiljer oss utvalda från världen där utanför. För de alldeles särskilt utvalda är dörren alltid låst. Profetiska dårar kan inte gå lösa. Eller folk som är så vansinninga att det syns. Själv får jag frigång redan efter några dagars observation – jag är beskedligt deprimerad och håller mina demoner för mig själv. Inte ett dugg spännande. Men det är ju bra att få komma ut och köpa godis.

Ahmad låser upp den andra dörren och jag kliver in på avdelningen, platsen där världen pausas och tiden går i ide. Så fort jag kommer in i korridoren hör jag ett välbekant asgarv. Efter en stund uppenbarar sig Annica med håret på ända och hetsiga rosor på kinderna. Hon stirrar skeptiskt på mig: “Jaha, är du här nu igen? Vad ska det va bra för?”. Sen sluter hon mig i sin famn, hårt och länge, som om jag vore en tilltufsad tonåring. Och så puttar hon till mig, skrattar igen och blottar sina nedrökta tänder. Det är aldrig tyst runt Annica. Det skramlar om träskor och nycklar när hon går för att visa mig mitt rum. “Blir det här bra, frun?”, frågar hon och bugar servilt. Hon är en av de bästa. En sån skötare som gör det bottenlösa lika vardagligt som morötter och pollenallergi.

Det blir lunch och jag går runt borden för att hälsa på mina kollegor. Vi som är utvalda till denna exklusiva bransch, som väl närmast går att likna vid sophantering. En del känner jag igen från tidigare: Filosofen, Hanna med handen, Mustaschkvinnan, Rakbladet och Konstnären. Konstnären är alltid där. Som en del av konceptet. På väggen i matrummet hänger en stor inramad oljemålning han har gjort. Rätt fin. Han skriver dikter också och delar ut, åtminstone till kvinnorna på avdelningen. Han rimmar hellre än skriver begripligt, och strösslar texten med utropstecken, hjärtan och religiösa vänligheter. Ibland letar sig nån fras in på swahili. Han växte delvis upp i Afrika (utan närmare specifikation) förklarar han med nostalgisk stämma. Det måste vara säkert femtio år sedan, tänker jag, och ändå tycks Afrika fungera som en fot i verkligheten för Konstnären. Ett ankare på en främmande kontinent, mer verkligt än linoleumgolvet under våra fötter. Konstnären är snäll, men när han säger att han tycker om mig och vill ha mitt telefonnummer blir jag lite rädd.

Exklusiv sophantering?

I lunchrummet är det lätt att urskilja de som har status. De sitter vid borden där det faktiskt pratas och skrattas en smula. De utgör en grupp som redan hunnit skapa en kanon av gemensamma minnen – katastrofer och pinsamheter som har passerat under deras tid på avdelningen. De är ett “vi”. Men ingen har kraft nog att försvara några gränser eller klamra sig fast vid några positioner och därför är det lätt att slinka in i det sinnessjuka gänget. Vi är alla människor som misslyckats med livet och inte längre kan dölja det. Vi har alla blivit underkända på den mest grundläggande vuxenkursen Bit ihop och kämpa vidare 7,5 poäng. Att vi en gång ska återuppta den friska världens strävan efter framgång, makt och lycka ingår förmodligen i hemulernas vårdplan, men just nu förstår vi inte ens innebörden av dessa ord. Vi tillhör alla bottenskrapet och är glada om vi åtminstone kan prata med varandra. Därför är pratförmåga den enda merit som efterfrågas. Och initieringen utgörs av en enda fråga.

Statusen i lunchrummet är alltså porös och redan nästa dag sitter jag som en del i vi-kollektivet och iakttar “den nya” som just skrivits in. En man i storleksordningen pojke. Han står i matrummet och tycks stirra lika oroligt på rummet som in i sig själv – hur hamnade han här? Han stannar vid matvagnen och undersöker den förvirrat. “Vi:et” har fått namn på brickorna, vi:et har beställt maten kvällen innan –  han har just kommit upp från skärselden. Inga skötare syns till så vi:et hälsar välkommen och visar till rätta. Hej hej. Den här brickan kan du ta. Där finns dricka och bröd. Du kan sitta med oss. Och ganska snart kommer Frågan. Den som är själva inträdesbiljetten. Hur hamnade du här? Om vi får fråga. För vi är inte påträngande, vi vet att inte störa den som sliter hårt i inuti:et. Vi känner igen signalerna, vi respekterar nej:en. Till och med den unge Filosofen, med de maniskt vidöppna ögonen, avslutar sina frågor med “förlåt, säg till om jag ska gå, jag vet att jag är lite mycket”.

Frukostar, luncher och middagar passerar. Vi jämför våra skadskjutna själar och samtalen blir hudlösa. Det kan liksom inte bli på nåt annat sätt när man frågar som vi gör. Din färd mot mentalsjukhuset påbörjades med stor sannolikhet ganska långt tillbaks i tiden. Har förberetts under många år av lidande. Har undvikits fram till den punkt då du faktiskt inte ville nån annanstans än hit. Berättelserna blir gripande. Och när utsattheten varit extrem – nästan obegripliga. Människor kliver fram ur sina personliga skuggor och blottar de lidanden vi annars talar tyst om. Incesthistorierna är förfärande många. Vittnesmålen om social misär och våld. Ja, det är här man möter dem – de som överlevt de där ofattbara övergreppen vi sitter och ryser över vid TV:n med godispåsen i knät. Här uppenbarar sig folket som tillbringat livstider i verklighetens spökhus och ångestkaruseller. De sitter runt de laminerade borden, försöker peta i sig sina köttbullar och hålla ihop sin trasiga existens.

När maten är över och vi ställt in våra brickor i vagnen drar sig flertalet tillbaks till sina rum. Sängen är den huvudsakliga platsen för vår behandling. Sömn, trygghet, mat – det är vad vi håller på med. Och piller. Rakbladet sitter kvar vid bordet med sina energidrycker. Efter ett år längtar hon efter att bli utskriven, men hon måste gå upp ytterligare två kilo innan hon släpps fri. Hon kämpar tappert med mellanmål mellan mellanmålen men ser fortfarande sjukligt utmärglad ut. Armarna är tätt randade av ärr, från handleder hela vägen upp till de korta ärmarna på sommarblusen. Konstnären sitter i dagrummet och sjunger “Han har öppnat pärleporten” till gitarr. Det ger lite liv åt tillvaron trots att det är mer entusiastiskt än vackert. Hanna med handen har sjunkit ner i ångestfotöljen – en stor saccosäck med tunga flärpar man kan vika över sig. En omfamning när man inte orkar omfamnas.

Mustaschkvinnan och jag lyckas trumma ihop ett par andra för att spela kort. Hanna kravlar sig också upp ur säcken, sätter sig vid bordet. Gräver som vanligt med handen mot bröstet. Ångesten i hennes ögon är ibland svår att uthärda, den plågade andningen och kväljningarna. Och sjuksköterskan som meddelar att det är två timmar tills hon får ta nästa Stesolid. Men stämningen vid kortspelet blir oväntat skämtsam, på det där underbart brutala sättet. Vi driver med oss själva, våra vidrigheter, våra patetiska existenser och allt som förvirrar sig in under vår radar. Vi skrattar så högt att Snygg-Tomas, en av sköterskorna, kommer ut ur glasburen för att se att vi inte helt har tappat greppet. Det har vi inte. Men vi skingras ganska snart för skrattande tar förstås på krafterna. Jag hittar Ahmad och ber honom låsa upp förrådet där sladdarna hålls i tryggt förvar. En klisterlapp med texten “MARIA” visar vilken dataladdare som är min. Jag tycker om det. Att mitt namn står där. Jag är någon. Ahmad vet vem jag är. Och Snygg-Tomas.

Så många andra verkar just inte veta om mig. Telefonen blir aldrig så tyst som här. Tack och lov har jag datorn. Jag tufflar tillbaks till rummet. Ställer mig och tittar ut genom de gigantiska fönstren. Utanför slussens membran är det konstigt nog tisdag. “Hej hej”. Timo och Camilla tittar in och meddelar att de ska arbeta natt. Synd. Annika har redan gått och Camilla stinker parfym. Men Timo är helt ok. Han berättar om galningarna på rättspsyk om man ber honom. Jag lägger mig på sängen för att kolla på vampyrerna i True Blood (ett tips till alla som planerar semestra på hospitalet: ladda upp med en serie som har så många säsonger att du inte måste öda dina hjärnceller på att förstå plotten i en ny).

Efter en stund kryper ångesten på, trots seriens uppiggande blodbad, och den här kvällen blir det som det blir när det är som allra värst. Jag pajar ihop. Orkar inte ta mig ut i korridoren när det är dags för middag. Orkar inte gå iväg för att hämta nån personal. Jag har inte gjort det förr, men nu trycker jag på knappen. Man får inte äta på rummet, det är väl nån terapeutisk princip. Precis som att man måste byta sina egna lakan. Det är ju liksom inget hotell. Det känns vettigt. Och helt värdelöst. Bara det att sätta fötterna mot golvet känns outhärdligt svårt. Jag vill bara ligga kvar, få fälla upp den där skivan i sängbordet att ställa matbrickan på, bli pysslad med.

Det är Snygg-Tomas som kommer. Han tittar inte medlidsamt på mig, pysslar inte med mig, hämtar inte nån matbricka. Han gör en professionell bedömning och går för att hämta en Stesolid. För Snygg-Tomas är inte där för att han bryr sig om mig, han gör sitt jobb och går hem klockan fem. Men kanske är det just avsaknandet av personlig omsorg som gör dårhuset läkande? Här kan jag bryta ihop hur mycket jag vill – den vänliga vita rocken fortsätter komma oavsett allt. Outtröttligt, natt som dag. Kanske är empati överskattat? Att få bli rutinmässigt buren, fackmässigt tröstad och professionellt klappad på ryggen; att få avbörda sin existentiella sörja till det öra som för tillfället råkar stå på schemat – det är en salighet jag bara upplevt på hospitalet. En omsorg befriad från all förväntan på återgäldning och all rädsla för att bli en börda. Ja, när jag träder in genom pärleporten får jag med mig en alldeles särskild identitetshandling. Jag blir mentalpatient – med rätt att vara besvärlig.

När Snygg-Tomas kommer tillbaks har han inte bara piller med sig, han har också ett glas äppeljuice i handen. Den  godaste, som jag alltid brukar dricka till maten. Tänk att han visste det!

Det är så med tillvaron på dårhuset att ett glas äppeljuice kan bli någonting oerhört viktigt. Så viktigt att det glänser soligt och läskande framför mig fortfarande tre år senare. Att äppeljuiceglaset är viktigare än de glest spridda läkarsamtalen säger sig själv – det är ju skötarna och sköterskorna allting vilar på. Det är deras tillgänglighet världen vilar på. Den värld där jag och mina kollegor utför vårt arbete. Närvaron av de andra patienternas lidande är sällan tungt, det pågår parallellt, som en erinran om att jag inte är ensam. I vårt uthärdande av varandra finns en vila. En påminnelse om att jag nog faktiskt är människa. Och att jag kanske kan fortsätta vara det när jag till sist nån gång tar mig igenom membranet, tillbaks till världen utanför.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.