Jag är i alla fall inte mördare

Hypomana skov följs ofta av mer depressiva. Hur härligt och jobbigt medryckande livet än kan kännas när du är i gasen blir motorerna till sist överhettade. Du tar ut mer än du har att ge. Den här gången fick jag dessutom god hjälp med uppbromsningen av Uppsala universitets HR-avdelning. I tisdags var jag nämligen kallad till Segerstedthuset, universitetets nya skrytbygge, för omplaceringsmöte.

Där fick jag veta att det är min arbetsgivares skyldighet att ge mig förslag på alternativa tjänster och min skyldighet att ta dessa förslag i beaktande. Och för att göra detta måste jag till att börja med skicka in mitt CV. Det vill säga – slå på datorn, öppna min administrations-mapp, klicka fram dokumentet och kontrollera att allting är uppdaterat. Resan ur hypomanin blir kort. Det blir platt fall direkt. Jag läser: ”qualification as docent”, ”senior lecturer”, ”centre of excellence”. Hur kan det där ha något med mig att göra? Qualification as dåre snarare. Senior psykfall at centre of excrement. Haha.

Till min olycka håller institutionen på att tillsätta en lektorstjänst just nu, en fast tjänst till råga på allt. Det hände väl senast under Krita-perioden för sisådär hundra miljoner år sedan. Som varslad har jag förtur. Jag måste bara lämna in lite mer information om mina pedagogiska kvalifikationer innan jag kan prövas. Det är en once-in-a-lifetime chans, ett gyllene tillfälle för avancemang och tryggad inkomst. För några år sedan skulle jag ha kastat mig över möjligheten, skrivit en avhandling om pedagogiska metoder, hittat förtioelva högt uppsatta referenspersoner och skaffat mig en riktigt ordentligt vetenskaplig tweed-kavaj.

Nu sitter jag med HR-damen på andra sidan bordet och känner hur bränsletanken går sönder. Mitt drivmedel rinner ut på golvet och bildar en sorglig och högst oakademisk pöl mellan våra stolar.

Efter tre dagars depressivt sims- och soffläge har jag nästan simmat upp till ytan igen. Jag startar morgonen med lite Donald Trump, det brukar alltid hjälpa på traven. Jag har hittat en hel rad av youtube-kanaler som kan förse mig med de senaste hårresande händelserna. Ilska är ett bra sätt att ta udden av nedstämdhet. Det kan också vara ganska självuppbyggande.

Kungen-bajsar-metoden har jag redan introducerat, och det här är lite liknande. Ett knep att ta till när man känner sig usel. Jag utvecklade konceptet långt innan Trump kom in i bilden. Faktiskt kom jag på det när jag satt på bussen på väg in till staden och passerade Blåsenhus (där lärarutbildningarna håller till).

Blåsenhus är en av alla byggnader som utsatts för massiv kritik i Uppsala. Nu minns jag inte längre på vilket sätt just Blåsenhus upprörde, men uppsalabor har lätt för att bli upprörda över sådant de anser vara fult. Som till exempel konserthuset, Resecentrum, och Psykiatrins hus. Segerstedthuset där jag satt med min HR-kvinna utsågs 2016 till Sveriges fulaste nyproduktion. ”Huset ser ut som en korsning mellan en finlandsfärja och en tjock-TV”, som en jurymedlem sade.

Så hur kan detta vara terapeutiskt?

Jo, jag tänker på de stackars arkitekterna som har visionerat och ritat och planerat. Vunnit priser och tävlingar och omtalats i media. Förbrukat miljoner och åter miljoner av våra skattepengar. Dragit över budgeten och förbrukat några miljoner till. För att i slutänden utsättas för en massa människor som bara HATAR det de åstadkommit. Verkligen hatar. Och där står den, deras fula fula byggnad. Och kommer inte flytta på sig under de närmaste decennierna. Folk tvingas gå omkring där, leva sitt arbetsliv, i ett bygge som är så avskyvärt att folk startar upprop för att slippa skiten.

Jamen terapin i det hela?

Är det inte ganska uppenbart? Det handlar om jämförelse och proportioner. Nej, jag orkar kanske inte skriva om mina pedagogiska bedrifter. Jag orkar inte tävla om en tjänst jag en gång hett eftertraktade men idag blir sjuk av att tänka på. Det kanske till och med är så illa att jag aldrig mer kommer dra något strå till skatte-stacken. Ja, jag kan dra det till sin yttersta spets: jag skulle kunna bli en människa som gräver stora hål i den kommunala budgeten utan att någonsin ha något mer att ge.

Men jag har i alla fall inte gjort någon större skada. Jag har inte förfulat eller förstört någonting. Jag har inte plöjt ner miljarder i något projekt som massorna häcklar. Jag har inte myglat och mutats för att kunna leva i sus och dus. Jag har inte misshandlat eller mördat. Och jag är definitivt inte så korkad att jag förnekar miljöförstöringen och tycker att vissa nationer bäst betecknas som ”shithole-countries”. För jag är inte en person med obefintlig självinsikt och obegränsad makt.

Trots allt.

Jag kan se ganska långt, tänka ganska klart och känna ganska varmt. Hur mycket status du eller jag någonsin skulle förlora kan vi i alla fall räta på ryggen och med stolthet deklarera: jag har i alla fall inte startat något krig.

 


Om du har behov av lite Trump-terapi kan jag rekommendera följande videos. De är naturligtvis inte bara förargelseväckande, delvis är de mycket skrämmande. Men desto bättre tjänar det som uppbyggligt referensmaterial till ditt eget liv.

En samlad kår av psykiatriker förklarar varför de anser Trump inte bara som olämplig utan också farlig som president.

Analys av intervju: Trump tycks inte kunna ge några begripliga svar om kärnvapen. Vet han ens vad han pratar om? 

Språkvetare analyserar Trumps sätt att prata och gör tydligt på vilken nivå hans språk befinner sig (en tioårings) och varför han inte går att begripa.

Och som en bonus, en intervju med en av Trumps närmaste medarbetare som inte klarar av att fullfölja en seriös intervju på ett professionellt sätt, vilket gör att intervjuaren till sist avbryter hans svada.

Med slagruta och snusnäsduk

— Den här konserten kan vara lite rolig, varnade mig Sam-Staffan. Så det är bra om du tänker på att radio är här och spelar in.

Han är luttrad, min bror. Vet att även om han så står på Kungliga operans scen kan han urskilja min röst när hela publiken skrattar. Utan problem. Jo jag skrattar rätt högt, det är jag medveten om. Pinsamt medveten.

Jag gnyr ibland också, men det har inte så många fått höra. Pinsamhetsljudet. När jag var yngre kom det ofta, nästan varje kväll. Små ynkanden som undslapp mig när jag betade av kvällsdosen av pinsamma minnen. Det kunde vara sådant som hänt samma dag, förra veckan eller för flera år sedan. Det hade blivit en vana, att ligga och skämmas en skvätt varje kväll.

Det har aldrig varit något problem att skaffa material till skämsstunderna. Så länge jag kan minnas har jag varit en pinsam person. Jag har aldrig riktigt vetat min plats. Jag har alltid tagit för mycket plats.

När kompisarna suckade över Bryan Adams ställde jag mig på en stol och sjöng om ångest. När bästisen skrev om sin drömprins i sin rosa dagbok sprang jag barfota ut i snön för att jaga min. När kursarna på Teologen pratade om fredags-gasquen tog jag en tur runt huset med min slagruta, och när de samlades för postseminarium med ost och vin såg jag till att få mig en brottningsmatch i korridoren.

Så där har jag, av någon outgrundlig anledning, hållt på.

Men de pinsammaste pinsamheterna är inte tokerierna, det är när jag tappar bort de sociala koderna. Man kan förstå det på många sätt. Som att jag 1) är en lite tokig person, 2) blir hypoman ibland, eller 3) har ADHD.

Olika läkare ger olika förklaringar. Egentligen spelar det mig inte så stor roll vad man sätter för etikett på det, men det var först när jag fick min bipolär-diagnos som jag blev uppmärksam på att jag kan vara i obalans även när jag inte är deprimerad.

Såhär. Som person är jag extrovert, tycker om att stå på scen och är inte rädd för att säga obekväma saker. Det är en del av min Mari-ighet. Men att vara engagerad är inte samma sak som att vara exalterad och nyfikenhet är inte samma sak som påflugenhet. Jag har helt enkelt insett att jag kan bli överdrivet glad och social.

Häromdagen hade vi avslutningsfest med kören. Egentligen var jag alldeles för trött för att åka, men en vänlig själ kom och hämtade mig. Festen var väldigt städad och trevlig. Nästan mer samkväm än fest. När jag kommer in i huset undrar jag faktiskt om någon är där, det är ju så tyst. Men de sitter i vardagsrummet och pratar och verkar ha det bra. Lågmält men trivsamt.

Det är ett riktigt dåligt upplägg för en hypoman Maria, och det var just vad jag var. Trots att jag var så trött. Det låter kanske motsägelsefullt, men det går att vara utsliten och övereldad på samma gång. Och i ett sådant läge är städad vuxensamvaro som ett rött skynke för mig. Det bara kliar i mig av att kaosa till saker en smula, vända upp-och-ned på stilleståndet. Inte som en tanke eller plan, mer som ett redlöst energiflöde. Jag vet inte ens om att jag är hypoman, insikten kommer först senare.

I alla fall. Jag tar lite mat och sätter mig vid bordet. Känner att jag är lite stissig, men vill inte fästa någon uppmärksamhet vid det. Snackade de redan om något? Jag har inte tid att lyssna. Är stämningen lättsam eller allvarlig? Vem bryr sig. Jag vill bara vara med, så fort som möjligt och så mycket som möjligt.

Jag tar tag i första bästa uppseendeväckande grej:

— I måndags gjorde jag magnetröntgen av hjärnan. Åkte in i en sån där tub, haha.
— Oj, var det inte läskigt? Fick du inte cellskräck?
— Nä det var jättekul, haha!

Mannen bredvid mig berättar om en undersökning han deltagit i där han fått sova med blodtrycksmätare och ekg-mätare och allt vad det nu var på kroppen. ”Jag såg ut som en julgran”, som han sade. Min hjärnröntgen framstår inte längre som så speciell.

— Är det nån som fått ECT då, haha?!, klämmer jag till med.

Electro Convulsive Therapi, det är alltså elchocksbehandling, och den stillsamma körfesten känns som ett ypperligt tillfälle att ta upp detta ämne. Elchocker – nu blev ni väl förskräckta, va?! Säger jag ju inte. Jag tänker det inte ens, jag bara hasplar ur mig. För det är ju så komiskt alltihop, haha: man blir alldeles kladdig i håret och bedövningen luktar lök, haha.

Inte blev de så värst förskräckta. De är ju vuxna människor. Har såklart sina upplevelser av lidande och konstigheter. Det är ju inte så att jag är ensam om att ha erfarenheter. Men just då är det precis så det känns. Att mina erfarenheter slår alla andras i fråga om galenskap och dramatik och därför måste ut och beskådas. Att alla runt bordet måste se just mig, och fascineras eller förskräckas eller äcklas eller reagera på något sätt vad som helst. Maria är ett ostoppbart jag-flöde.

Någonstans i bakgrunden av mitt medvetande sitter jag och iakttar mig själv, och skäms över hur jag håller på. Försöker strama åt tyglarna: ”tagga ner!”, ” håll tyst i några minuter!”, ”låt dem prata till punkt!”. Men de tar sådan odräglig tid på sig! De ska tugga klart. Lägga ner gaffeln. Formulera sig. Fullfölja meningen. Varför måste alla hålla på och fullfölja sina meningar? Jag vet ju redan halvvägs vad de ska säga! Det måste väl vara smidigare om jag börjar prata när jag fattat poängen? Jag har ju redan tre tankar på kö och snart får jag förstoppning av allt väntande!

Sedan jag fick bipolär-diagnosen har jag blivit mer bekant med hypo-Maria. När hon kommer på besök känns det som att jag är framför mig själv. Min tyngdpunkt ligger ett par decimeter framför mitt ansikte och jag är inte ankrad vare sig i mig eller i stunden. Jag ser mig själv i nacken och måste springa ikapp oredorna jag skapar. Samtidigt som någonting fortsätter rusa motorerna.

I depressionen är det förstås tvärtom. Då når energin inte hela vägen fram. Till ögonen, blicken, mötet.

När jag är som mest mig själv är jag precis i mig. I min mittpunkt, varken framför eller bakom. Jag säger något – och är i sägandet. Jag gör något utan att vara på väg någon annanstans. Jag kan vila i att finnas i periferin. Och kliva in i centrum när tillfället öppnar sig. Med andra ord – yvigheten sitter i min personlighet, men den är också någonting som får mig att bli mindre mig själv Mindre fokuserad, mer självupptagen, mindre tillfreds med att vara den jag är i det som är. Mindre kompetent att vara en av gästerna på en småputtrig fest.

Men trots att jag vet allt det där lyckas jag som sagt inte så värst bra på körfesten. Det är inte så lätt att sätta koppel på det hypomana drivet. Så skämsigheten följer med mig hem. De måste tycka att jag är odräglig. Obegriplig. Utmattad ena stunden och den andra helt speedad. Trasdocka och diva på en och samma gång, vem kan få ihop det?

Och jag som bara vill att de ska tycka om mig… Och på ett plan är det hela ganska sorgligt. När jag pratar om magnetröntgen och ECT är det inte bara för att samla lustighetspoäng, jag vill att de ska se allt det svarta, trasiga, onormala som inte hör hemma i den välartade radhusvärlden – och älska mig ändå.

En av alla knäppa saker jag gjorde som 19-20-åring var att knyta en snusnäsduk över ögonen och gå blind genom skoldagen. Ett bra sätt att väcka uppmärksamhet. Fast inte bara. Det kändes också välgörande, utan att jag förstod varför. Nu inser jag att det var ett sätt att minska på sinnesintrycken. Dämpa inflödet för att begränsa utflödet. Skapa en gräns i gränslösheten.

Jag kanske ska ta med mig en snusnäsduk till körövningen nästa gång.