Talar du psykiska?

Detta är sista delen av min sommarföljetong om kultur, sjukdom och personlighet (här hittar du del ett, två och tre).

Alltihop började med en läsarfråga: var går gränsen mellan störning och personlighet? Det är en sådan där bra fråga, som det inte går att svara på. Den väcker bara en massa nya frågor. Och associationer – som stugbyn och sinnessjukhuset. Jag tycker båda exemplen är superspännande. Särskilt om man ställer dem mot varandra.

Jag menar, tänk om flicklägret utspelade sig i 1880-talets Frankrike. Kanske hade vi inte bara gråtit, utan också drabbats av besynnerliga kramper och kroppsförvridningar. Och tänk om Blanche skulle ramla in på Uppsalas psykakut 2018. Hon skulle förmodligen inte förevisat några av de symptomen. Varför? Jo, för att varje kultur och tid tillhandahåller sin palett av känslo- och sjukdomsuttryck. Varje samhälle har sin meny av symptom som det lönar sig att servera.

Vadå, så ingenting var på riktigt? Blanche och lägerflickorna spelade bara charader?

Absolut inte. Men berättelserna ställer frågan på sin spets: vad är en verklig störning, och vad är kulturella trender och personlighetsdrag?

Och svaret är förstås att det inte finns några entydiga gränser. Man kan inte få några andra sjukdomar än dem som ens kultur erbjuder. Man kan inte ens få cancer om det inte finns cancer (då får man något annat)! ”Den vandrande livmodern” som ansågs ligga bakom 1800-talets ”hysteri” existerar inte längre. Vi blir inte längre ”koleriker” eller ”flegmatiker” och ingen modern läkare undersöker balansen mellan blod, slem och galla. Däremot kommer ingen ifrågasätta oss om vi säger att vi har ”ADHD”, är ”bipolära” eller lider av ”utmattningssyndrom”.

Idag finns det blodprov och röntgen och grejer som kan avgöra om vi har cancer eller inte. För psykiska sjukdomar finns ingenting. Därför är vår tids psykdiagnoser bara försök att ringa in problem som läkarna strängt taget varken kan se eller ta på. Precis som det var med hysteri.

Och när det inte finns några blodprov att tillgå kan din läkare inte göra någonting annat än att ta dig på orden. Vilket betyder att du måste vara bra på att berätta och att din läkare måste vara bra på att lyssna. Och vad är förutsättningen för ett bra samtal? Att vi förstår varandra. Att vi tolkar ord, hållning, gester, tonfall och mimik på ungefär samma sätt. Vilket kräver gemensamma kulturella referensramar.

Bham!

När någon beter sig obalanserat eller sinnessjukt så är det inte antingen en fråga om personlighet/mode/teater eller en fråga om ”verklig” sjukdom. Gråt, krampryckningar, panikattacker, gröna-händer-hallucinationer är inte bara manifestationer av inre psykiska tillstånd, de är också en form av språk. Vi lär oss att uttrycka våra själsliga sår i begripliga former. Och vi kan inte göra någonting annat om vi ska bli tagna på allvar.

Fast när plötsligt en massa snälla och välartade flickor bara sätter igång och gråter hysteriskt – då måste det väl bara handla om grupptryck i alla fall?

Ja, det är ett sätt att se det. Att det bara handlar om att väcka uppmärksamhet. Och så tänkte säkert några av ledarna för flicklägret, som utfärdade ett förbud mot gråtandet (fick jag veta av några bloggläsare som också var där!).

Men ser man symptomen som ett språk kan man tänka åt andra hållet. Och så tänker jag. När ett språk växer fram och blir accepterat (oavsett om det gäller ett läger eller en hel era) kan det bli en kanal för att uttrycka sådant som tidigare inte uppmärksammats eller tagits på allvar.

Gråtande kvinna
Stora flickor behöver också gråta ibland.

Exemplet från de mörka Orsa-skogarna handlar ju strängt taget inte om psykisk sjukdom, men det handlar om språk och lidande, i någon form. Jag tror att gråtlägret gav oss någonting så enkelt och viktigt som en chans att gråta ut, och en möjlighet att stå i centrum för andras omsorg en liten stund. Att gråtandet blev en sådan ”farsot” på lägret berodde förmodligen på att vi hade rätt mycket flicksorger uppbunkrade. Sådant som vi inte haft möjlighet att släppa ut tidigare. Från det perspektivet var kanske gråthysterin en välsignelse, jag menar – hellre ett gråtläger än en epidemi av självskadebeteende.

Men finns ett alltid ett underliggande budskap bakom depressioner?

Såklart inte. Människors lidande är komplext. Mina depressioner vill oftast inte säga någonting. Men för att få hjälp måste jag säga någonting. Inte minst hos doktorn.

MADRS är ett självskattningsinstrument som används över hela världen för att diagnosticera depression. Jag har fått fylla i det sjutusentrehundraförtioelva gånger. MARDS består av ord. Ord som jag måste använda för att skatta mitt personliga kaos. Skattningar som blir siffror på en skala. Siffror som läkaren måste tolka. Tolkningar som ska översättas i antal piller per dag. Det gäller att tala flytande psykiska.

Därför är det superviktigt att jag vet exakt vad orden på formuläret betyder för mig och för läkaren. Till exempel:

  • Känner jag mig genomgående nedstämd och dyster eller är jag totalt nedstämd och olycklig?
  • Har jag en mycket stark känsla av oro eller rent av outhärdliga ångestkänslor?
  • Klandrar jag mig själv och tycker att jag är mindre värd eller grubblar jag ofta över mina misslyckanden och känner mig mindervärdig?

Vem kan svara tillförlitligt på sådana frågor? Inte jag. Men efter ett tag blir man expert på exakt vad man ska kryssa i för rutor för att få den vård som man vet att man behöver. Vilket är det viktigaste för alla människor som lider. Alltså lär man sig språket. Alltså är störningen och kulturen och personligheten och politiken och diagnoskriterierna och vårdapparaten och möjligheterna att gråta ut oupplösligt förbundna vid varandra.

Och där tänker jag stanna för den här gången. Frågan är bara om jag talar samma språk som ni. Det vill säga – var detta ett någorlunda begripligt svar på den ursprungliga frågan?

Fast jag kan inte låta bli att stoppa in en annonsbild från den gamla goda hysteri-tiden. Ibland önskar man nästan att man kunde plocka tillbaks lite begrepp och behandlingar. Tihi.

Livmodermassage
Jag lovar – detta var verkligen en etablerad metod på den tiden! För den som inte sett filmen ”Hysteria” kan jag upplysa om att denna behandling syftade till att ge kvinnan ”paroxysmer”, vilket visade sig väldigt välgörande och populärt. Kvinnor hade nämligen ingen sexualitet på den tiden, och förmodligen ett uselt sexliv.

Hysteri i salongen

Detta är del tre av fyra i min sommarföljetong om kultur, psyke och personlighet (här hittar du del ett och del två). Den här gången ska vi bege oss till Paris. Året är 1880 och vi befinner oss på sinnessjukhuset la Salpêtrière.

Föreläsningssalen är som vanligt fylld till bristningsgränsen av mörkklädda herrar. Stämningen är entusiastisk, nästan febrig. Trots att det hitintills bara har varit en vetenskaplig genomgång som vilken som helst vågar ingen ta blicken från podiet – scenen för den uppvisning alla talar om. De celebra gästerna som rest till Paris enkom för detta tillfälle trängs med lokala läkare och kandidater. I första raden sitter en kirurg som inte hunnit få av sig sitt förkläde. Längst bak i rummet sitter en skäggprydd man med cigarr som några känner igen som den där österrikaren – visst var det Freud han hette?

När Blanche Wittman gör entré går ett sus genom publiken. Alla har hört talas om henne – stjärnpatienten. Sinnebilden för den plågade kvinnan. Och hon är verkligen vacker – bräcklig och eterisk som en blomstängel i sin tunna klänning. Det djupa dekolletaget avslöjar en bit av barmen, lika vit som hennes klädsel. Hennes själsliga lidande står som skrivet på hennes klara panna, men hon håller huvudet rakt på den långa, smala halsen.

Professorn, Jean-Martin Charcot, tar emot henne med en faderlig hand och leder fram henne på estraden. Där står hon sedan helt stilla och tittar allvarligt och lite blygt ut mot församlingen. Somliga är djupt skeptiska mot professorns nydanande teorier inom neurologin, men de herrar som inte tillhör hans beundrare är lika ivriga att få se dagens föreställning. Charcot har inte bara förklarat sin teori om hysterin och dess symptom, nu ska han demonstrera den med hjälp av sin hypnotiska metod. Med hjälp av Blanche ska de få se den epileptiska fasen, faserna av förvridning, passion och delirium med egna ögon.

Charcot påbörjar sin hypnos och Blanche försätts i trance. De herrar som befinner sig längre bak i rummet trängs för att se bättre. Professorn talar lågmält och suggestivt till kvinnan, som inte tycks registrera något annat än hans röst. En assistent står strax bakom Blanche och när anfallet börjar fångar han upp henne. Hon genomfars av krampryckningar och spasmer. De åhörare som haft att göra med epileptiker känner väl igen symptomen. Efter en stund följs anfallet av dramatiska och bisarra rörelser, nästan som om hon vore akrobat vid en cirkus. Vid ett tillfälle kröker Blanche ryggen så djupt bakåt att den nästan ser ut att kunna gå av. Samtidigt grimaserar hon, sträcker ut tungan och spärrar upp ögonen som om hon vore besatt av demoner.

A clinical lesson at the Salpêtrière
A clinical lesson at la Salpêtrière av Pierre Aristide André Brouillet

Charcot fortsätter hela tiden ge patienten sina instruktioner och plötsligt hänger hon slappt i assistentens armar. Blusen hasar ner så att den vita axeln blottas. Då spricker ett saligt leende fram på hennes läppar och ett extatiskt uttryck tänds i ögonen. Hon sträcker upp armarna som i bön, knäpper händerna och strålar hänryckt och lycksaligt. Samtidigt sveper kjolen böljande kring hennes ben som om hon rörde underlivet fram och tillbaks. Slutligen stillnar hon, ser sig förvirrat omkring och plockar osäkert på halslinning. Hon pratar och mumlar, men inga begripliga ord kommer över hennes läppar. Till sist avslutar Charcot hypnosen och då står hon där igen. Lugn och samlad som när hon först kommit in.

Publiken andas samfällt ut. Kanske några fortfarande tvivlar, men alla är djupt gripna och fyllda av sympati för den stackars unga kvinnan. Och det finns inte en man i församlingen som inte skulle vilja behandla en sådan patient.

Berättelsen låter bisarr, men den bygger helt på verkliga händelser och karaktärer. Googla på Blanche Wittman och Jean-Martin Charcot om ni inte redan har hört talas om dem (det är också dessa vi ser på målningen ovan)! Det ska tilläggas att även om den här passusen målar bilden av Charcot som en fullfjädrad charlatan så var han också en framstående neurolog och har gett stora bidrag till vetenskapen. Han upptäckte och har gett namn till flera neurologiska sjukdomar, bland annat ALS som också kallas ”Charcots sjukdom”.

I nästa inlägg, det sista i min sommarföljetong, kommer jag att försöka sy ihop mina två berättelser om hysteri (hur nu det ska gå till…) och knyta ihop säcken kring läsarfrågan om personlighet och störning. I alla fall för den här gången.

 


Jag har förstått att en del inte förstått att man kan få notis om mina upplägg även om man inte är så aktiv på Facebook. Klicka på knappen ”Follow” längst upp i högerspalten och ange din epostadress så kommer ett mejl när jag lagt upp något nytt.

Vad är psykisk hälsa?

Vansinnig, hysterisk, nervklen, neurotisk…

Förståelsen av psykisk ohälsa har växlat genom tiderna. Och gör så fortfarande. Som psykiskt sjuk kommer man därför att leva sitt liv som ständig försökskanin. Med risken att bli missförstådd, stämplad och felbehandlad. Och aldrig botad.

Ordet ”hysterisk”, som ett exempel, kommer från det grekiska ordet hysteria som betyder livmoder. Begreppet myntades redan av Hippokrates, som trodde att livmodern kunde vandra runt i kvinnans kropp och på så sätt orsaka sjukdom. Hysteri blev ett centralt begrepp inom kvinnomedicin under 1700-talet och framåt och behandlades med allt från magnetism, seanser och hypnos till livmodermassage. Hysteri fanns med i moderna diagnosmanualer fram till 1990-talet, trots att man sedan länge övergett tanken på den vandrande livmodern.

Psykisk sjukdom är ett gäckande ämne, eftersom vetenskapen fortfarande inte känner till de exakta mekanismer som genererar den. Både diagnoser och behandlingar fokuserar därför på patientens symptom. Det finns så att säga inget blodprov som kan avgöra om du är bipolär eller schizofren. I själva verket ”finns” inte bipolär sjukdom och schizofreni på samma sätt som cancer eller diabetes. De är försök att kartlägga och sätta samman symptom som patienter med liknande problem uppvisar. När det gäller en diagnos som depression handlar det också till stor del om symptom som patienten själv beskriver, eftersom de utgår från vad patienten upplever, inte vad hen uppvisar.

För många år sedan träffade jag en amerikansk professor (Anthony Marsella) som i sin ungdom skickats till Borneos djungler för att undersöka förekomsten av psykisk ohälsa hos de naturfolk som levde där. Han ingick i ett globalt projekt för att skapa en enhetlig diagnosmanual. Han fann att en hel folkstam kunde lida av schizofreni. De hörde ständigt röster och pratade med stenar och trän. Men de levde i högsta välmåga. Marsella är en klok man och han insåg att det var manualen det var fel på, inte folket. Schizofreni var en diagnos som inte fungerade i det kulturella sammanhanget.

Psykisk sjukdom har alltså att göra inte bara med individen, utan också samhället där hon lever. Vem som betraktas som onormal beror på vem som betraktas som normal. Och hur definierar man vad som är normalt? En av mina favoritpsykoanalytiker, Donald Winnicott (LÄNK), skrev såhär:

Hälsa är en känsla av att vara verklig och levande.

Därför menade han också att hälsa kunde finnas hos den vi betraktar som svårt sjuk, och saknas hos den vi betraktar som frisk. Faktum är att en av hans efterföljare, Christopher Bollas utvecklade en ny diagnos – normotisk – som benämning för åkomman att vara onormalt normal.

För mig har tankar som dessa varit oerhört befriande, och har hjälpt mig hitta friskheten i min galenskap. Men diagnoserna har också haft sitt värde. Utan dem hade jag inte fått hjälp att ta hand om det i mitt liv som inte fungerar. Att säga att alla är friska på sitt sätt, eller att alla är lite smågalna, är att ignorera det lidande som psykiskt sjuka drabbats av. Kanske hade jag varit friskare om jag bott i Borneos djungler, vad vet jag? Men nu bor jag i en västerländsk civilisation och måste hitta sätt att överleva där.

En sak jag tar med mig från Winnicott och Bollas, är viljan att ibland vända på begreppen. Därför pratar jag ibland om friska människor ”opsykiska” istället för alltid prata om ”ohälsa”. Och jag älskar ordet ”normotisk”!


Jag har refererat fritt ifrån:

Bollas, Christopher (1989): ”Normotic illness” i Fromm, M. Gerard & Smith, Bruce L. (red.), The facilitating environment: Clinical applications of Winnicott’s theory. Madison, Connecticut: International Universities Press.

Winnicott, Donald W. (1971): Playing and reality. London: Tavistock Publications. På svenska: (1981): Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur.