Få sparken-karneval

Nu så. En knagglig start på hösten har det varit och en kvalificerad gissning är att det berott både på det ena och på det andra. En viss balans infann sig igår och om den bara kan ha vett att hålla sig i balans ett tag kommer det bli lite fler inlägg framöver. Så att jag riktigt kan grotta ner mig i bitterheten, hehe.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag under min sjukskrivning fått sparken från den arbetsplats jag vistats på de senaste tjugo-eller-nåt åren. I september var det dags att utrymma mitt kontor, en hyfsat halvotrevlig uppgift att starta hösten med, men det blev en riktigt skojig tillställning och en läxa till alla er i bitterhetsskolan som ännu inte kommit så långt i er mentala utveckling. Som jag alltså. Som redan är klar med den. 

Att få sparken som forskare är på ett sätt rätt odramatiskt – det händer typ vartannat år. Åtminstone om man inte har en fast anställning, vilket gäller de flesta av oss som saknar strategisk kompetens och tajming (konferensmingel har alltid varit grekiska för mig). Som löst hängande vetenskapare har jag därför, i konkurrens med mina ostrategiska systrar och bröder, fått söka pengar till min lön. Det gör man genom att slå blå dunster i ögonen på dem som sitter på de akademiska pengapåsarna. Just mina projekt har ju varit så unika, banbrytande och excellenta. Till skillnad från alla andras (som inte kommit så långt i sin mentala utveckling). Det är inte kul att luras, men efter ett tag lär man sig genren och vet hur man ska stoppa in orden som just för tillfället ger utdelning. Oftast är det nåt med post. Postsekulär, postkolonial, postkonventionell, eller den gamla godingen poststrukturell. Jag har aldrig håvat hem några jätteanslag, men lyckats så pass bra att jag blivit uppsagd vartannat, vart tredje år ända sedan min disputation. Det har blivit en administrativ rutin.

Men den här gången blev det riktigt jobbigt. Inte när uppsägningen trillade ner i brevlådan utan flera år tidigare. Det var precis i början av den senaste kollapsen. Jag befann mig i den där fasen där man fortfarande hysteriskt paddlar på i sin kajak fast man redan känner hur strömmen tagit greppet om båten och obönhörligt drar den mot det hotande niagaradånet. När jag väl började släppa taget insåg jag att nu var det inte bara kört, det var kört för gott. Jag hade redan kravlat mig upp efter två långa vändor på psyket, lyckats ta mig tillbaks och rasat igen. Den här gången skulle det inte gå. Jag visste det. Jag skulle aldrig mer komma tillbaks till den enda yrkesidentitet jag någonsin haft. Det var allt annat än en administrativ rutin.

Själva uppsägningen kom inte förrän flera år senare och då kändes det mest som ett konstaterande av faktum. Jag hade redan släppt taget. Det jag inte var förberedd på var känslan av skam och misslyckande. Obekanta, obehagliga känslor som jag tränat väldigt lite på att känna. Och när jag skulle ta mig till institutionen för att tömma mitt kontorsrum slog de ut i full blom.

Under min frånvaro har avdelningen fått en sprillans ny byggnad. Huvudattraktionen är Humanistiska teatern, den fantasieggande runda byggnaden som huserar en lika rund föreläsningssal. Arkitekturen är nyskapande med sina bronsfärgade perforerade väggar och konstnärligt utformade fasadbelysning. Föreläsningssalen är byggd som en amfiteater med innovativ (och demokratisk) hörsalsarkitektur. Det går inte att undgå att inspirationen hämtats från Anatomiska teatern i Gustavianum, den byggnad där jag en gång som kaxig trettiofemåring disputerade. 

Men i Humanistiska teatern kommer jag aldrig tala. Den scenen tillhör mina före detta kollegor. De har fortfarande hemortsrätt till universitetets innovativa (och demokratiska) samtalsrum. De kan ta plats vid podiet med den självklarhet som tillhörigheten skapar. Bara i hemlighet kan jag se den kaxiga universitetsläraren Maria framför mig; se hur hon nonchalant släntrar in i den fullsatta salen, bränner av en rad unika powerpoint-bilder, talar med min mest banbrytande röst och charmar publiken med mitt excellenta leende. I verkligheten ska mina böcker, papper och tankar sopas ut.

Bittert? Ja, nåt så in i helvete! Jag hade aldrig sett mitt eget arbetsrum, aldrig satt min fot i byggnaden eftersom den blev klar medan jag satt och spelade Uno på psyket. Uppgiften att leta mig fram till detta sprillans nya rum i det sprillans nya huset med mina gamla kollegor lurandes i faggorna gav mig mentala eksem. Jag förstod att bara jag gick in genom dörren skulle skamhatten växa fram som en svamp ur huvudet på mig. Nej, jag insåg att det skulle inte gå, aldrig i livet skulle det gå!

Men det var då jag blev andligen fulländad och fick den gudomliga upplysningen att vända på steken (vilket för övrigt alltid är en bra idé): tänk om det var precis tvärtom. Tänk om jag kände mig stolt och pigg och glad när jag gick in genom dörrarna. Hur skulle det vara då? Hur skulle det bittraste skamliga kunna möbleras om till nånting kul? Med andra ord: vad är motsatsen till få-sparken-skam? Kanske… karnevalsyra? 

Å ja, tänk vad underbart, tänkte jag då (rusig av religiös hänryckning), om jag kunde göra ett karnevalståg av alltihop! Med sambaorkester, clowner på styltor och eldslukare – och så skulle vi bara välla in allihop på institutionen, skratta och väsnas och myllra! Och jag skulle vimla nånstans i mitten av vimlet, delvis skymd av alla cancan-flickor och dragqueens. I kaotisk upprymdhet skulle vi dundra in i mitt kontorsrum och gemensamt tjoffa ner min hela min akademiska existens – alla otroligt viktiga böcker och pärmar och skit – i Ikea-kartonger och kassar från Coop. Sen skulle den paljettrydda akrobatgruppen från Bulgarien jonglera ut alltihop till neutral mark. Medan mina kollegor lektorerna, professorerna, prefekterna och promotorerna skulle stå tryckta mot väggarna och kissa på sig i ren panik. Ja! En sån vill jag ha! En karneval!

Åtta glada vänner nappar på min inbjudan till Få-sparken-karneval och vi samlas vid Pelle Svanslös-lekparken utanför campus för att mobilisera vår attack. Det blir inte så mycket paljetter och ingen är tillräckligt vig för att göra några saltomortaler, men det gör ingenting. Jag känner mig TRYGG när jag väller in i all stillsamhet, mitt i klungan av människor som inte ser mig som ett misslyckande. Inne på mitt, på en gång nya och gamla, kontorsrum uppstår snabbt en febril flyttfest: jag slänger böcker och pärmar ur hyllorna i vild frenesi och karnevalsdeltagarna fångar och packar enligt mina instruktioner. 

Flera av hyllmetrarna upptas av gaffelpärmar, sorterade efter färger, alla med omsorgsfullt kategoriserande registerblad och fullspäckade med artiklar, meritförteckningar, ansökningar, bokmanus, protokoll och publikationslistor. Och så är det allt det jag lämnat mitt i steget. Det som låg på bordet när jag gick hem från arbetet utan att veta att jag aldrig skulle komma tillbaks: utskrifterna av mina sista forskningsintervjuer och mina sista analyser – nästan klara, på väg att bli nya (banbrytande och excellenta) artiklar. Jag sätter några festivalyra vänner på att kassera alltihop. En efter en knäpps pärmarna upp och lass efter lass av mödosamt ihopgnetat arbete kastas i den gröna papperstunnan. 

Jag stannar upp i några ögonblick med en egendomlig känsla. Lite som den man kan få när man står under stjärnhimlen – att vara så obetydlig. Att vara så oerhört lätt att radera ut. Jag brukar tycka om att stå under oceanerna av mörker och stjärnblink från tidsåldrar som redan passerat i ett synfält som bara räcker till en bråkdels sandkorn av allt som finns. Jag brukar tycka det känns skönt att förstå hur obetydlig jag är. Det skapar liksom mer andrum åt nuet – saker och ting blir lättare att skratta åt när de faktiskt inte är så betydelsefulla i det stora hela. Som orättvisor, obehagligheter, otillräckligheter. Kanske till och med ondska.

Men pärmarna. Det är känns annorlunda. Under stjärnhimlen är vi alla lika. Rang och status betyder noll och intet sett ur det kosmiska perspektivet – alla har vi ju lika lite inflytande över att Jupiter håller ordning på sin omloppsbana. Men medan allt mitt arbete går till pappersåtervinningen står kollegornas pärmar fortfarande kvar och samlar vördnadsbjudande damm. Institutionens golv, tak och väggar skyddar dem mot den egalitära oändligheten och därinne fortsätter de fortfarande forskande forskarna forska vidare (ha!). Själv står jag utanför i universums allomfamnande intighet. Hud mot hud med ett världsallt de viktiga inte ens hinner tänka på. De har ju sina pärmar. Sina nya perspektiv på syföreningar, amatörbowling, damtidningar och transexuella dagmammors meningsskapande i mötet med iranska busschaufförer i Halstahammar från ett Post Nord-iskt perspektiv. 

Bittert? Jag ser mig omkring på kompisarna som solidariskt och tveklöst ryckt ut. Malin river ut artiklarna om kropp och filosofi, David packar kartongen med spara-böcker och Taha kastar effektivt ner de ratade böckerna i gröna tunnan. Nä. Inte bittert. Och till sist blir det tomt och vi drar hem till mig för att fira. Champagnen ligger på kylning och jag har redan hämtat tårtorna från Güntherska. Världshistoriens första bakverk prydda med texten: “Hurra – jag har fått sparken!”.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

O, så djup och så tragisk jag är!

LÄSARFRÅGA: Var går gränsen mellan störning och personlighet?

Jag kanske inte är ett psykfall egentligen – jag kanske bara är en drama queen? Kanske handlar mina plågor om att jag har en lite gränslös läggning och en tendens att se livet i svart? I så fall borde jag skicka diagnosermanualerna och klippkortet på apoteket till återvinningscentralen. För om alltihop sitter i min personlighet måste jag ju bara rycka upp och skärpa ihop mig. Skaffa mig lite disciplin. Bli en lite bättre människa.

Gränsen mellan diagnos och personlighet är en fråga med väldigt många bottnar. Bara ordet ”personlighet” väcker en massa frågor i mig. Jag är till exempel rätt skeptisk till att det skulle finnas någon ursprunglig eller sann Maria, gömd i en mystisk kärna av mig själv. Jag ser personligheten mer som en process. Någonting som händer snarare än är. Ett verb rent av: vi har inte en personlighet, vi ”personlighetar” oss. Typ. Vilket gör det väldigt svårt att skilja identiteten från viktiga livshändelser. Som att få en diagnos. En så definierande händelse kommer alltid att göra någonting med vårt personlighetande, oavsett om vi lägger till diagnosen på vårt visitkort eller om vi gömmer undan den i en byrålåda.

Diagnosen har man på gott och på ont. Den kan bli en sanning, användas som maktmedel, skapa identitet och tillhörighet, och fungera som språk eller redskap. Med andra ord – ett riktigt skojigt ämne! Som säkert kommer vattna många kommande bloggplantor.

Just nu tänkte jag backa bandet till slutet av 80-talet, när jag var tonåring och gick omkring med herrock och tvärrandiga strumpbyxor. En tid då galenskap var lite på modet, och själslig labilitet kunde fungera som statushöjare. Inte bland alla. Många av mina vänner ställde sig helt oförstående till psyko-snacket och vi andra satt naturligtvis inte och skröt om våra barndomstrauman hela dagarna. Det var orkester och kör också. Jazzdans, simträning, musikal och anti-apartheidrörelse.

Men i de mer själsliga sammanhangen, bland dem som var intresserade av Livet, Döden och Existensen – där var det liksom lite tjusigt att skriva besynnerliga dikter, fylla skissblocket med mardrömsbilder, svälta sig eller skära sig i armarna. Det tydde på att man var ”djup”, på något diffust konstnärligt vis. Det begåvade en med en aura av spänning och tragik. Man hade det svårt, var sårbar – men också erfaren, märkt av livet redan vid så unga år. Hade man varit på psykakuten eller gjort ett självmordsförsök gav det naturligtvis extra poäng.

Jag ger mig själv tillåtelse att raljera här eftersom det främst är mig själv jag ser i backspegeln. Men att det går mode i ett sätt att definiera sig själv, att leva ut sin personlighet, betyder som sagt inte nödvändigtvis att ens upplevelser är påhittade. Det handlar snarare om ett sätt att skapa sin personlighet, ett sätt att personligheta. Med andra ord: sårigheten, ångesten och nedstämdheten som fanns bland många av mina vänner var inte på låtsas. Men den tog plats på en scen, den regisserades utifrån en viss dramaturgi. Som alla viktiga upplevelser gör.

002
Är sjukdomen min mask, min identitet, min hemlighet?

Att deppighet kan bli ”inne” säger någonting om den luddiga gräns som kringgärdar psykiatrisk sjukdom. Det handlar inte bara om ett samspel mellan personlighet och diagnos – kultur och tidsanda spelar också roll. Och då menar jag kultur som alla de sätt att vara människa på som vi helt automatiskt lärt oss genom att växa upp i ett visst sammanhang. Hur man rör sig, hur nära man står varandra när man pratar, hur högt man talar, hur mycket man gestikulerar, vilka slags ord man använder, hur man grimaserar, vilka känslor man låter bli synliga och på vilket sätt.

Tänk på sorg till exempel. Sorgen är en universell upplevelse som väl drabbar i stort sett alla människor någon gång i livet. Men att sörja ter sig helt olika i olika kulturer. I Sverige skriker vi inte och gråter högljutt vid begravningen. Vi kastar oss inte på backen och river vårt hår, vi smörjer inte in oss med jord eller aska. Vi är inte fostrade till att sörja på det sättet och skulle vi göra det skulle vi förmodligen skickas till psykakuten.

De psykiatriska diagnoserna är, på samma sätt som våra uttryck för sorg, indränkta i kultur. De är omöjliga att ens se utan att ta det kulturella sammanhanget i beräkningen. På ett helt annat sätt än fysisk ohälsa. Som till exempel ett benbrott.

Orsak: du ramlar i slalombacken.
Symptom: du får hysteriskt ont och kan inte stödja på benet.
Undersökning: röntgen visar att benet är av.
Diagnos: fraktur.

Vid depression eller mani är symptomen det enda vi har. Orsakerna kan bara anas i ett psykologiskt och biologiskt töcken. Diagnosen baseras enbart på de symptom patienten själv presenterar vid undersökningen. I själva verket är symptomen det enda psykiska sjukdomar (än så länge) är. Vad som räknas som en psykisk sjukdom och vad som hamnar på personlighetskontot är därför en förhandlingsfråga.

Ja. Precis just det: en förhandlingsfråga. Och när kultur och mode skiftar gör också symptomen för psykisk sjukdom det. Liksom bevekelsegrunderna för att bli klassad som sjuk (eller ”djup”).

Jag tänker illustrera det hela med två berättelser från olika sekler – från 1980-talet respektive 1880-talet. Vi ska kika in i stugorna på en lägerskola för flickor, mitt i de mörkaste dalaskogarna; och så ska vi besöka föreläsningssalen på ett sinnessjukhus i Paris. Men det blir en liten sommarföljetong. Följande avsnitt kommer på söndag och då ses vi på Hamregården utanför Orsa!

 


Jag har en lista med läsarfrågor som jag stoppar in emellanåt. Har du något du vill att jag tar upp? Skicka gärna in dem så lägger jag till dem. När jag fått lite kött på benet blir det ett inlägg!

Docent, professor, psykfall, doktorand

Jag har ingen skam i kroppen.

Jo, jag känner skam. Ofta för sånt som har med min ohälsa att göra. Min psykiskhet. Att jag inte försörjer mig. Att jag är beroende av mediciner, behandlingar och allmän välvilja. Att jag inte alltid fixar det praktiska. Att jag är ensam (kanske mest det egentligen, men jag återkommer till det framöver).

Men jag har som sagt inte någon skam i kroppen. Det har alltid varit mitt sätt att hantera pinsamma situationer – bättre att kommentera finnen på näsan själv än att låta folk fnissa och peka i smyg. Bättre att själv basunera ut min konstighet.

Det handlar lite om makt faktiskt. Att om jag har en svans så vill jag helst förekomma allas tankar och prat och säga att jag faktiskt vet att jag har en svans, att jag fattar att det är löjeväckande, men att jag samtidigt vågar stå upp och säga det rakt ut.

Dessutom orkar jag inte hålla på och hymla om saker. Har alltid hellre velat prata om det som är på riktigt än låtsas vara engagerad i sånt som inte intresserar mig. Vilket ibland måste vara en ganska påfrestande inställning för min omgivning. När jag var i tjugoårsåldern var ordväxlingar som den här inte ovanliga:

Kollegan (glatt): Hej, hur är läget?
Maria (allvarligt): Jo tack, jag har dödsångest. Och du?

Inte så smidigt. Men jag har blivit bättre på det tycker jag. Har förstått värdet av vädret och annat småprat. Det är faktiskt inte meningslöst. För det handlar ju inte om vad som sägs, utan om stämningen som skapas. Vi säger: ”tänk vilken vinter det har blivit!” och menar ”jag bekräftar att jag ser dig och visar att jag är vänligt inställd”.

Men ibland blir det fortfarande tokigt…

Jag hade permission från psykavdelningen. Hade varit inlagd ett par månader men började må bättre och skulle bli utskriven inom nån vecka. Jag bestämde mig för att gå till ett seminarium på institutionen. Det anordnades för att fira en professor som just fyllt sjuttio, tillsammans med forskare från Norge och Finland. Det skulle bli lite matnyttigt om anknytningsteori, meningsskapande, coping-mekanismer och annat småplock. Sånt som forskare gillar. Jag känner de flesta i det här sammanhanget, på ett kollegialt plan, men några ansikten var helt nya för mig.

Seminariet inleds av vår professor i Uppsala. Hon säger lite trevligheter en stund och mot slutet förstår jag att vi kommer få göra en presentationsrunda. Vi är inte mer än kanske trettio personer i rummet. En ivrig tankeverksamhet sätts genast igång i mitt huvud. Jag vill så gärna säga nånting välfunnet. De flesta vet säkert att jag är sjuk, tänker jag. De har nog undrat, gissat och pratat. Jag vill ta udden av det. Vill definiera mig själv.

Jag hinner inte riktigt tänka klart innan professorn pekar på mig. Jag ska tydligen inleda rundan. Så jag harklar mig och säger kavat:

— Hej, jag håller på med en närstudie av svensk psykvård!

Ungefär så. Jag tänker att de som känner mig ska fatta att det betyder att jag är inlagd, och att det ska låta lite komiskt när jag säger så.

Ingen skrattar och ordet går vidare:

— Per Ljunggren, professor, Åbo

— 
Marlene Victorsson, docent, Uppsala

— 
 Lars-Gunnar Edqvist, professor, Oslo

— 
 Göran Riise, doktorand, Umeå

och så vidare.

Och först när vi kommit hela varvet runt inser jag att jag varken sagt mitt namn eller min titel. Jag hade lika gärna kunnat sätta på mig en narrmössa med pinglor.

På middagen efteråt tar jag upp ämnet med dem jag känner lite närmare (för det är så jag gör, det är min coping-mekanism), och vi skrattar åt det tillsammans. De accepterar min tokighet och de vet att jag också är en intelligent och kunnig forskare. De andra förhåller sig mer avvaktande. Undvikande.

Idag känns det mest som en rolig historia. Tragikomisk kanske. Och det är ok. Det gör mig ingenting att folk skrattar åt mig, jag vill bara att de skrattar så att jag hör. Men det är kanske inte alltid så smart att sätta sin sjukdomsidentitet före sin professionella…