Saco, Jesus och Idol

I måndags jobbade jag, kors i taket. Två hela timmar. Det var fortbildning för diakoner på Stiftsgården i Rättvik och jag var anlitad som psykfall. Ja, faktiskt! De hade identifierat tre områden för diakonala insatser: invandrarkvinnor, ensamma pensionärer, unga med psykisk ohälsa. Upplägget var enkelt men genialiskt: för varje område hade en person från målgruppen bjudits in för att ge respons. Alltså en invandrarkvinna, en ensam pensionär och ett mentalfall. Smart! Inte ens en påläst och kreativ diakon kan klura ut på egen hand om det är stickcafé, självförsvarskurs eller filmkväll som är lösningen på alla problem.

Unga är lite för unga för att föra sin egen talan på en diakonfortbildning så jag fick vara ställföreträdande tonåring (lite knepigt kanske – imo är jag visserligen mer milf än noob och tmi är min specialitet, men tbh – jag är ju inte femton)*. Men det fick gå ändå. Jag satt med i gruppen ett par timmar och bollade frågor och idéer. Kände mig nästan som en wallraffare, i besittning av information och kunskaper man bara kan tillägna sig om man lyckats stjäla ett passerkort till de låsta avdelningarna. När vi bröt upp fick jag många varma kramar och en och annan tår (tmi är i vissa sammanhang just vad som efterfrågas). En trevlig diakon kom fram med ett varmt leende och gav mig en respons som väl borde klassas som ett MVG i kyrkans värld:

”Du är så modig! Och det där du sade i början, det kändes som nånting Jesus hade kunnat säga”.

Eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Det hon refererade till var min korta presentation i början, innan vi gått ut i smågrupperna. Jag stod i utkanten av konferensrummet och väntade på min tur. Hade inte riktigt kommit på vad jag skulle säga – hur presenterar man sig när ens enda kvalifikation i sammanhanget är att man är psykiskt sjuk? Den ensamma pensionären började. Jag minns inte vad hon sade, men medan hon pratade landade det i mig. Eller jag landade i min roll, min uppgift. Så när det var min tur greppade jag mikrofonen och sade:

”Mitt liv består av både prestationer och misslyckanden. Jag är docent i religionspsykologi, och det är väl mitt största misslyckande. Att jag satsat tid och möda på en bana som inte gjort världen så värst mycket bättre. Min största prestation är att jag tampats med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år, och att jag trots detta faktiskt står här och lever”.

Ganska enkelt och ärligt. Och tydligen lite som ett Jesus-ord… Jo, jag kan förstå det. Jag har faktiskt tänkt så själv ibland, lite kristet ödmjukt sådär, att jag gör som Jesus. Vänder på begreppen, gör mig till talesperson för mentalt lytta och psykiskt spetälska. Det där med underverk och handpåläggning har jag aldrig gett mig på, men upp-och-ned-aspekten av min kristna uppväxt har tydligen bitit sig fast. Det representerar ett sätt att se på världen som jag lite grand har återupptäckt sedan jag tvingades byta min misslyckade doktorshatt mot den ärofyllda dårmössan.

En av våra nutida trosbekännelser, Lagen om anställningsskydd, säger ”sist in, först ut”. Jesus säger att den sista ska komma först i kön och den första ska bli sist. Den sparkade ska hyllas och den befordrade lomma hem med svansen mellan benen. Lycka till med det uppdraget Saco! En annan (sällan uttalad, men desto mer tillämpad) trosartikel av vår tid är att vi ska samla på vackra, framgångsrika, begåvade människor för att själva framstå i god dager. Jesus gjorde precis tvärtom. Han omgav sig med sådana vars ynkedom smittar bara man sätter sig på samma parkbänk. Sådana som är så plågsamma att betrakta att man går omvägar bara för att slippa se. Istället för att un-frienda, eller utvisa dem säger Jesus att vi ska ge dem mat, kläder och husrum, ja vi ska till och med hälsa på dem på psyket! Han avslutar sin uppmaning med ett klassiskt Jesus-ord:

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Jag skulle förstås föredra dessa minsta som är mina syskon, men det skulle ju dröja nästan två millenier innan feminism och HBTQ var uppfunna. Men dessa mina minsta. Jag tycker om det. Det kniper liksom lite i mitt hjärta. Det kristna snällhetsidealet som förgiftat en stor del av mitt vuxna liv, både som sändare och mottagare, har jag mer eller mindre gjort upp med (se detta inlägg). Men att strålkastarljuset riktas mot dessa mina minsta, det berör mig. Det handlar inte om de andra stackarna, inte dem jag ska vara snäll och duktig för, det är en syn på de minsta som de mest värdefulla, de ynkliga som de vackraste, de patetiska som de rikast begåvade och de galna som de visaste. En Idol-scen där de stammande falsksångarna med minst självinsikt i världen får stående ovationer. Det berör mig. Det berör mig.

Om gud eventuellt skulle finnas så finns hon också i mig.

Jag är inte modig, snäll eller god när jag ställer mig upp och säger att jag är ett psykfall, jag är stolt över min prestation: jag existerar, jag fortsätter existera. Eller kanske inte stolt heller. Jag gör något som känns fullständigt självklart – säger lika mycket till mig själv som till dem som lyssnar: ”Här är jag, så här misslyckad är jag. Får jag vara med? Ja, tamejfan, jag får också vara med!”. På ett sätt är det ju tur att jag är docent i f*cking religionspsykologi, annars hade jag inte haft någon pondus när jag greppade mikrofonen. Det krävs tyvärr en höjd att ramla ner ifrån för att folk ska bli intresserade av en människas svaghet. En karriär, en skönhet eller ett kändisskap. Men min akademiska titel säger egentligen noll och nada. Det är min prestation som mental atlet, att jag drunknat i mörkervattnet och kommit upp igen, som ger mig rätten att stå där. Det är den karriären som ersatt snällhetsgiftet med en försiktig puls av kärlek i mitt blodomlopp.

Om gud finns bor hon också i mig.

Det betydde något för diakonen, att jag vände på begreppen.
Vi borde kanske göra det oftare.

 


Jag stilade med följande ungdomliga förkortningar som förmodligen redan är obsoleta:

Imo = in my opinion
Milf = mother I like to f*ck
Noob = nybörjare
Tmi = too much information
Tbh = to be honest

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Kungen bajsar också

När man fått sparken är det förstås lätt att känna sig knäckt. Lätt att överväldigas av andras prestationer. Vad har en så medioker människa som jag över huvud taget att bidra med till världen? När det finns så oerhört begåvade människor som åstadkommer så många storverk i världen. Är det lätt att tänka.

De flesta har väl haft någon idol som känts sådär helt utomjordiskt vacker, intelligent, talangfull, lyckad, god eller sexig. Eller – gud förbjude – alltihop på en gång. Vet inte varför jag ständigt återvänder till Sagan om Ringen-trilogin, jag har trots allt sett några andra filmer och läst några andra böcker, men förutom de arketypiska karaktärerna finns det skådespelare som likt inga andra drar in mig i sitt kraftfält. Eller en skådespelare. Jag talar, pinsamt förutsägbart, om Viggo Mortensen – han som spelar Aragorn.

Mortensen tillhör de där personerna, eller snarare gudomligheterna, som prickar in alla ovanstående epitet. Skönhet och sexighet är naturligtvis en smakfråga, men för mig är den där kombinationen av rå vildhet och ömsint mildhet fullständigt tillintetgörande. Den ruggslitna vagabondens karghet och de sorgsna mörka ögonen. Aragorn plågas av vetskapen om sitt kungliga blod och väljer att dölja sitt ursprung under den skitiga manteln (snacka om arketyp). Och jag vill bara vara i hans blickfång! Bara en gång, en enda, vill jag att han ska se mig!

Mannen Mortensen och karaktären Aragorn glider förstås in i varandra i min dyrkan. Aragorns hjältemod färgar bilden av Mortensen. Såklart. Men skönheten, och den tillbakadragna auran av mystik, den är människan Mortensens, och jag kan inte låta bli att då och då googla honom bara för att få återse hans sköna anlete. Titta något nytt youtube-klipp på youtube, någon ny intervju. Han är den enda som jag faktiskt nästan övervägt att skriva ett brev till för att berätta hur han berört mig. Och nästan trott att jag skulle kunna få kontakt med, eftersom ”vi har så mycket gemensamt”, haha…

Grejen är att när jag tittar på de där intervjuerna blir jag nästan förbannad. De allra flesta kändisar förlorar något av sin mystik när de intervjuas. Man märker att de är rätt pladdriga, okunniga eller självupptagna. Mortensen svärtar inte sin hjältestatus på något sätt. Han är konstnär mer än stjärna. Skriver poesi och musik, målar och sjunger. Ger ödmjuka och insiktsfulla svar på journalisternas frågor. Och trots att han är en bit över sextio är hans sex-appeal fortfarande tveklös. Han känns helt enkelt overkligt enastående.

Varför i hela världen pratar jag om detta?

Jo, jag ser vår idoldyrkan som andra sidan av myntet. Idolen är krona. Klave, det är den skam och det misslyckande vi behäftar oss själva med. Att jag är pinsam och usel understryks av hur perfekta andra personer framstår. Att jag inte längre är önskad på min arbetsplats, det känns etter värre när jag tänker på dem som nått till toppen. Ett recept mot detta är följande:

  1. Umgås mer med misslyckade!
  2. Förmänskliga dina idoler!

Strävar du efter att omge dig med idel framgångsrika, vackra, kompetenta människor? Så dumt. En och annan Tjalle i umgängeskretsen skulle bidra avsevärt till din hälsa. Inte som ett nådigt inbjudande av särskilt utvalda dumskallar – folk som du kan se ned på och i vars närvaro dina eventuella framgångar blir synliga. Jag menar ett ärligt inkluderande av människor som faktiskt är som du. Problemtyngda och patetiska. Jag är Tjalle, du är Tjalle, Tjallar det är vi allihopa.

Idolerna då? Jo, det är här som bajset kommer in.

”Ju mer skrattretande det är att tänka sig en viktig person på toaletten, desto mer tvivelaktig är den personens viktighet”.

Är ett litet talesätt jag just kommit på. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men ni fattar poängen. Plocka fram dina idoler och skärskåda dem: Alexander Skarsgård, Moder Theresa, Bach, Simone de Beauvoir, Zlatan, Gigi Hadid, Jesus, Madonna, Benedict Cumberbatch, Marie Curie, Nelson Mandela, Beyoncé. Ja, det funkar också på rika, mäktiga människor som inte tillhör våra största idoler. Som kanske Donald Trump, Maria Montazami, Horace Engdal eller kungen. Det är mer skrattretande att sätta vissa på pottkanten än andra. Det känns mer befriande att dra ner vissa i skiten. Detta är förmodligen ett tecken antingen på att de själva inte verkar begripa att de är människor eller att du behöver begripa det (Nelson Mandela hamnar för mig i någon av dessa kategorier, han är en hjälte och ett föredöme men hade inte en övermänniskas framtoning).

Broder Sam-Staffan berättade en för ämnet passande historia från musikvärlden. Den handlar om Esa Pekka Salonen – stjärndirigenten. Efter en konsert i Berwaldhallen sitter han med delar av symfoniorkestern och tar en öl. Fracken är inhängd i garderoben. Då kommer en dam fram, också hon med finskt påbrå, och tilltalar honom på hänförd finlandssvenska: ”Tänk! För bara en timme sedan stod du och dirigerade med gudomlig inspiration, och nu sitter du här i jeans och T-shirt och dricker öl!”. Salonen tittade upp och svarade lakoniskt: ”Det händer att jag skiter också”.

Alla bajsar. Kungen bajsar. Beyoncé bajsar. Varenda en går dagligen till toan för att krysta eller rusar dit och hoppas hinna fram i tid. Idolernas bajs luktar också bajs, och idolerna måste också torka sina arslen (det vill säga, om de inte har folk som slickar upp det åt dem…).

Visst är det en underbar tanke? Den får åtminstone mig att känna mig mindre patetisk. Den hämtar liksom hem mig från mina okreativa fantasier om herr Mortensen. Descartes skulle säga: ”Mortensen tänker alltså är han”. Psykfallet säger: ”Mortensen bajsar – alltså är han. Människa”. Lika mycket människa som jag (ja, lika mycket djur om sanningen ska fram).

Skillnaderna mellan mig och Mortensen, mellan dig och Zlatan eller Madonna är mikroskopiska i jämförelse med likheterna. Javisst, våra nutida idoler kanske äger tretton villor på fyra kontinenter, de kanske hyllas och avundas av jordens hela befolkning, de kanske dricker sin champagne ur guldbägare, äter förbjuden frukt och utrotningshotade köttbullar – men de pissar och skiter ur sig resterna precis som alla andra.

Kort sagt: de mest fundamentala funktionerna och behoven kommer inte ens de mest lyckade undan. Mortensen blir skitnödig. Och trött, kåt, hungrig, uttråkad, stressad och sprallig. Precis som vi. Det mesta och viktigaste delar vi med precis alla andra människor i hela världen.

Därför vet jag att jag hör till. Därför känner jag mig stolt, nyfiken och faktiskt ganska glad. Trots att jag är ett psykfall som fått sparken.