Hysteri i salongen

Detta är del tre av fyra i min sommarföljetong om kultur, psyke och personlighet (här hittar du del ett och del två). Den här gången ska vi bege oss till Paris. Året är 1880 och vi befinner oss på sinnessjukhuset la Salpêtrière.

Föreläsningssalen är som vanligt fylld till bristningsgränsen av mörkklädda herrar. Stämningen är entusiastisk, nästan febrig. Trots att det hitintills bara har varit en vetenskaplig genomgång som vilken som helst vågar ingen ta blicken från podiet – scenen för den uppvisning alla talar om. De celebra gästerna som rest till Paris enkom för detta tillfälle trängs med lokala läkare och kandidater. I första raden sitter en kirurg som inte hunnit få av sig sitt förkläde. Längst bak i rummet sitter en skäggprydd man med cigarr som några känner igen som den där österrikaren – visst var det Freud han hette?

När Blanche Wittman gör entré går ett sus genom publiken. Alla har hört talas om henne – stjärnpatienten. Sinnebilden för den plågade kvinnan. Och hon är verkligen vacker – bräcklig och eterisk som en blomstängel i sin tunna klänning. Det djupa dekolletaget avslöjar en bit av barmen, lika vit som hennes klädsel. Hennes själsliga lidande står som skrivet på hennes klara panna, men hon håller huvudet rakt på den långa, smala halsen.

Professorn, Jean-Martin Charcot, tar emot henne med en faderlig hand och leder fram henne på estraden. Där står hon sedan helt stilla och tittar allvarligt och lite blygt ut mot församlingen. Somliga är djupt skeptiska mot professorns nydanande teorier inom neurologin, men de herrar som inte tillhör hans beundrare är lika ivriga att få se dagens föreställning. Charcot har inte bara förklarat sin teori om hysterin och dess symptom, nu ska han demonstrera den med hjälp av sin hypnotiska metod. Med hjälp av Blanche ska de få se den epileptiska fasen, faserna av förvridning, passion och delirium med egna ögon.

Charcot påbörjar sin hypnos och Blanche försätts i trance. De herrar som befinner sig längre bak i rummet trängs för att se bättre. Professorn talar lågmält och suggestivt till kvinnan, som inte tycks registrera något annat än hans röst. En assistent står strax bakom Blanche och när anfallet börjar fångar han upp henne. Hon genomfars av krampryckningar och spasmer. De åhörare som haft att göra med epileptiker känner väl igen symptomen. Efter en stund följs anfallet av dramatiska och bisarra rörelser, nästan som om hon vore akrobat vid en cirkus. Vid ett tillfälle kröker Blanche ryggen så djupt bakåt att den nästan ser ut att kunna gå av. Samtidigt grimaserar hon, sträcker ut tungan och spärrar upp ögonen som om hon vore besatt av demoner.

A clinical lesson at the Salpêtrière
A clinical lesson at la Salpêtrière av Pierre Aristide André Brouillet

Charcot fortsätter hela tiden ge patienten sina instruktioner och plötsligt hänger hon slappt i assistentens armar. Blusen hasar ner så att den vita axeln blottas. Då spricker ett saligt leende fram på hennes läppar och ett extatiskt uttryck tänds i ögonen. Hon sträcker upp armarna som i bön, knäpper händerna och strålar hänryckt och lycksaligt. Samtidigt sveper kjolen böljande kring hennes ben som om hon rörde underlivet fram och tillbaks. Slutligen stillnar hon, ser sig förvirrat omkring och plockar osäkert på halslinning. Hon pratar och mumlar, men inga begripliga ord kommer över hennes läppar. Till sist avslutar Charcot hypnosen och då står hon där igen. Lugn och samlad som när hon först kommit in.

Publiken andas samfällt ut. Kanske några fortfarande tvivlar, men alla är djupt gripna och fyllda av sympati för den stackars unga kvinnan. Och det finns inte en man i församlingen som inte skulle vilja behandla en sådan patient.

Berättelsen låter bisarr, men den bygger helt på verkliga händelser och karaktärer. Googla på Blanche Wittman och Jean-Martin Charcot om ni inte redan har hört talas om dem (det är också dessa vi ser på målningen ovan)! Det ska tilläggas att även om den här passusen målar bilden av Charcot som en fullfjädrad charlatan så var han också en framstående neurolog och har gett stora bidrag till vetenskapen. Han upptäckte och har gett namn till flera neurologiska sjukdomar, bland annat ALS som också kallas ”Charcots sjukdom”.

I nästa inlägg, det sista i min sommarföljetong, kommer jag att försöka sy ihop mina två berättelser om hysteri (hur nu det ska gå till…) och knyta ihop säcken kring läsarfrågan om personlighet och störning. I alla fall för den här gången.

 


Jag har förstått att en del inte förstått att man kan få notis om mina upplägg även om man inte är så aktiv på Facebook. Klicka på knappen ”Follow” längst upp i högerspalten och ange din epostadress så kommer ett mejl när jag lagt upp något nytt.