Dan före dopparedan

Sådärja. Nu har jag diskat. Nog med julförberedelser.

Två värmeljus brinner och jag sitter i min ensamhet i köket med en kopp glögg. Imorgon kommer min dotter och plockar upp mig med bilen (jojo!) och så åker vi till min minstbrorsa och hans familj. Det blir mysigt. Men jag kan slå vad om att de inte har något änglahår.

Jag var elva-tolv någonting när julen förlorade barndomens tinder i ögonen. Vi brukade alltid ha änglahår om de elektriska ljusen på granen. Silvrigt, stickigt och säkert otroligt omiljövänligt. Det gjorde ljuset från granen luddigt och skapade en illusion av pepparkaksidyll, julkortsglitter, presentpappersmagi. En känsla av att julen fortfarande gick av stapeln i ett förr-i-tiden då brasorna dånade och snön stod meterhög upp mot husväggarna. En värld då man alldeles säkert kunde få syn på en grå liten tomte vid husknuten. Men den där julen när jag var elva-tolv någonting fanns inget änglahår kvar i kartongen med julgransprydnader.

När mor såg min panikartade blick störtade hon bums iväg till Ica-Väst för att köpa – för så gör alla goda mödrar när deras barn drabbas av julpanik. Men allt änglahår var slut och de alldeles för elektriska ljusen lyste kala. När julen var över lät jag min förlorade barnaglädje rinna ut i en rimmad dikt, som slutade med den ödesmättade raden: ”den här julen var utan änglahår”.

Dagen före är väl som ingenting annat en dag av hopplös förväntan. På barnen (som ska tindra), maten (som ska smaka), makan/en (som äntligen ska fatta att julen faktiskt inte blir till av sig själv). På frid och harmoni och gemyt och vad fan. Här borde jag ju skriva att ”man ska vara glad för det man har” och ”lyckan finns i det lilla” eller nåt sånt där. Och jag kanske kommer dit, jag vet inte. Men just nu sitter jag och ser framför mig alla jular som hänt sedan änglahåren försvann. Jag ser den hoppfulla 20-åringen som hängde hembakade och vackert glaserade pepparkakor i granen för att det skulle vara ”på riktigt”. Hon kämpade med att förbereda julmyset enligt konstens alla regler och blev så nervös att julklappsöppningen fick klaras av innan Kalle för att lätta på något av trycket… 30-åringen slet vidare för att det skulle bli gran och skinka och levande brasor och bestämde sig till sist för att inte förvänta sig någonting av sin partner som satt i soffan och hävdade att han ”inte behövde nåt annat än en fårfiol av karva mat ifrån”. Med barn, bonusbarn och diverse fristående kompisar blev jularna ändå roliga. 40-åringen bodde på den mest idylliska gård i den mest idylliska vinteridyll man kan föreställa sig och jularna blev bara större och gladare. Nu fanns hur mycket plats som helst för folk – släkt och vänner skockades och 40-åringen själv stod vid spisen och var det muntra, svettiga navet.

Jaa, och 50-åringen sitter som sagt i sin ensamhet och dricker glögg. Här finns inte tillstymmelse till julstök, inga vänner kommer invirvlande, stampar av sig snön och slår sig förväntansfulla ner i kökssoffan. Ingen ved och ingen eld och ingen vedspis heller. Om ett år ska jag flytta till en lägenhet på 38 kvm (vilket jag för övrigt är väldigt nöjd med) och så kommer en hel era att gå i graven. Var är alla barn som skulle springa runt mina fötter, var är allt kaos och alla drivor av presentpapper som jag skulle kasta in i brasan, var är det stora långbordet jag skulle ha i den stora salen? Livet ska ju, så har jag förstått det, bli mer och bättre. Man ska avancera, utöka sitt territorium. Skaffa fler kvadratmetrar och fler kakelugnar. En större sal där man får plats med ett ännu längre långbord. Och en julgran på tre meter.

Fast är det julgranar och kakelugnar jag pratar om? Hm. Jo. Jag ska inte sticka under stol med att jularna i idyllgården vad alldeles särskilt idylliska. Det går inte att komma ifrån att spraket från kakelugnar faktiskt sprider harmoni. Men den där intentionen att ”aldrig förvänta mig någonting” från min partner hade, när vi kommit till idyllgården, urartat. Det var en väldigt dum intention. Jag gick i spagat och brygga morgon middag kväll. På alla plan. Jag minns hur jag mitt i en av de snöiga, stjärntindrande julnätterna satt i den idylliska vedboden och grät så jag skalv över min övergivenhet. Medan gemytet slog klackarna i taket i huset bredvid. Jag kände mig så förfärligt ensam.

Det känner jag faktiskt inte nu, här i min ensamhet. Om jag tänker efter är jag rätt nöjd med att ha det så stilla och fridfullt. Ingen gran, knäckgegg och tjafs. Jag har det jag behöver och imorgon får jag gästa brorsans julekaos – med småungar och klappar och hela bidevippen. Det blir väldigt lagom.

Jag tror i alla fall att jag känner så. Och jag tror att stinget från de där svunna jularna handlar om min självbild mer än något annat. Att jag varit den där personen som stått mitt i, som folk dragits till, som haft kretsar runt sig. Nu är jag en egen liten måne som kan kretsa kring någon annans planet ibland. Och det är väl rätt bra? Jadå, ”lyckan finns i det lilla”, jojo. Det är väl bara det där att ord har värden kopplade till sig. Periferin är inte lika cool som centrum, och popularitet slår ensamhet.  Och visst kan det kosta på, men ”tristess” låter trots allt inte lika bra som lite traditionellt, moraliskt ”julstress”.