KARANTÄN

Och döden. Det hänger ihop, med några steg emellan. För karantän ger en alldeles utomordentlig möjlighet till eftertanke, och all eftertanke leder raka spåret till den kosmiska osäkerheten. Och döden. I alla fall för mig.

Men vi börjar med att du sitter instängd i väntan på virusarna. Väggarna kryper inpå dig, du lider av konstant brist på stimulans och varför känns luften så unken fastän du vädrar och vädrar? Bästa sättet att överleva livet i karantän är förberedelse. Fast inte hamstring av konserver och vattendunkar utan ett par-tre års träning – gärna med psykfallet som personlig tränare. Karantän påverkar nämligen inte mig inte ett dugg, jag lever livets glada dagar precis som vanligt – i ensam, unken isolering. Nej, jag klagar inte – tvärtom. Det är inte så dumt som man kan tro att hålla sig innanför fyra väggar ett par veckor eller månader eller så. Eller år. Det lär sig den som suttit på psykiatrisk karantän några gånger.

Med undantag för Hemköp, hundpromenader och kanske en vända till jobbet om man absolut måste kopiera lite superviktiga papper (jag talar nu uteslutande till alla som inte upprätthåller några livsnödvändiga uppgifter i samhället) så sitter vi nu i samma båt med dubbla flytvästar knutna upp mot struparna. Nej, inte samma båt förstås. Viruset förenar hela mänskligheten, men i en gemensam flykt från gemenskapen. Det är en kollektiv ensamsegling mot en framtid varken konjunkturinstitutet eller SMHI kan förutspå.

Så vad ska man göra då när man sitter i sin lilla skorv? Tja, den (väldigt) långa eftertanken kan vara en ganska tillfredsställande sysselsättning. På sikt. Det är inte så upphetsande i början, men har man lite tålamod. Och sitter i karantän. Då kan man för en gångs skull ge sig tid att tänka tankarna till slut. Och det är spännande! För du vet ju inte vart de faktiskt skulle ta vägen om du inte ids följa efter. ”Har jag nåt värde egentligen”, är en bra tanke att ta tag i. Eller ”finns det egentligen nån som bryr sig”. Nysta lite där så ska du se var det skaver. Och vad som kanske kan luckras upp. Kanske visar sig det unkna rummet vara en hisnande grotta? Lagom läskig och lärorik.

Nej, som jag sade i mitt senaste inlägg – Corona-tider är inte så värst knepiga för psykfallet. För det första har psykfallet redan fått omfattande karantänträning, och för det andra har liksom katastrofen redan inträffat. Förlusten av självkänslan, tillhörigheten och framtidsutsikterna. Det finns såklart katastrofer som är långt mycket värre, men med allt elände i bakfickan så känns inte Corona som en livskris. För varför krisa om det självklara? Livet var osäkert redan innan pandemin äntrade scenen. Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. Det har jag lärt mig av livsfilosofen Too-ticki i Tove Janssons bok Trollvinter.Så kloka ord att de måste upprepas:

ALLT ÄR MYCKET OSÄKERT, OCH DET ÄR JUST DET SOM LUGNAR MIG.

Om inte livet var osäkert skulle vi ju aldrig få några roliga överraskningar, vi skulle redan veta precis vart vi var på väg och hur det skulle gå och vad skulle då poängen vara? Det krävs svaj i kanten för att det ska kallas liv, det vet minsta lus som ramlar ur rosenbusken.

Därför tycker jag också om döden. Men jag tror faktiskt jag tar det nästa gång.

VIRUS

Lägger sig virusångesten som en klibbig dimma över allt du gör, ser, tar på? Som en undergångston, dov och omöjlig att rymma ifrån? Vi ska alla dö, vi kommer alla dö, snart kommer alla ha dött och jorden ligga öde. Tja. Det är ju faktiskt sant, även om det är osannolikt att just Covid19 kommer vara skurken. Högst osannolikt. Jag tror det är dags att påminna om en viss papegoja. En som får undergångsdimmorna att lätta.

Jag är nämligen högst obekymrad om coronasmittan, börskraschen och upplösningen av grundläggande samhällsfunktioner. Jag har varken bunkrat toapapper eller sålt mina aktier (vilket kan bero på att jag inte hade några – en bra sak att inte ha i tider som dessa). Ångesten lyser med sin osedvanliga frånvaro. Jag tycker läget mer än något annat är spännande.

Covid-19 – hämtad från Busca Tu Camino

Det är som med väder. Ett riktigt hederligt snökaos – det är sånt jag gillar. Det är som att civilisationen blir tagen på sängen. Bussarna kommer inte fram och tågen kör fast och ingen kommer fram till sina viktiga kontor. Jag småler i mjugg – där ser ni, civilisationen är bara en fernissa ovanpå krafter som är långt större än några supermakter eller multimiljardärföretag. Och alla är vi lika ynkliga och förskrämda små varelser när det kommer till kritan. Naturkatastrofer och pandemier är de verkliga demokratierna, för de behandlar alla EXAKT lika.

I alla fall om man befinner sig i stormens öga. Där snurrar Trump och Macron runt lika hjälplöst som tant Vera. Därefter är situationen såklart extremt ojämlik, vilket naggar min kärlek till katastrofer något i kanten. För det är klart att jag inte roas av att jättevågor sköljer bort hela samhällen med invånare som inte har råd att bygga nya hus. Eller att sjukdomar som skördar tusentals oskyldiga på en del av planeten enkelt kan avvärjas av några sprutor på den andra. Eller att kylskåpsingenjör Bergmans källare förvandlas till ett träskland medan jag sitter torrskodd i soffan. Nej, det gillar jag inte alls. Sluta med det. Men själva katastrofen, att corona plötsligt förenar hela jordens befolkning i panikåtgärder och masshysteri. Det piggar upp.

Vilket har att göra med sagda papegoja, den som jag presenterade i mitt inlägg om kräkfobi och gastrosokopi. På kräkfobins tid levde jag med undergångsångest hela magsjukesäsongen och önskade ingenting hetare än att få placera mig och min dotter i karantän. För tänk om. Tänk om hon börjar kräkas på vägen till dagis och jag spyr på hallmattan när vi kommit hem. Tänk om det blir en hel kräksymfoni i sängen, tänk om jag och dottern och maken och vår inneboende student från Pajala börjar kräkas i kors i badrummet och hela lägenheten fylls av den omisskännliga doften av uppkastningar, medan grannarna hejvilt spyr i rabatterna.

Vilket såklart aldrig hände. Jag tror faktiskt inte jag spydde en enda gång under dotterns dagisår. Det ångestfyllda var ju i själva verket hotet. Det konstanta illavarslande illamåendet. Osäkerheten om när det skulle ske och hur jag borde förbereda mig för katastrofen. Skräcken lurade i mörkret bakom buskarna när vi gick ut till gungställningen alldeles för sent en vinterkväll, bara för att undfly den klaustrofobiska stämningen inomhus. För att det trots allt skulle vara bättre att spy i en snödriva.

Det var då jag fick papegojan av min underbara terapeut. Den skulle sitta på axeln och kraxa ”det tar vi då” så fort undergången kittlade mig i strupen och jag började överväga åtgärder som kunde vidtas. ”Det tar vi då”.

Jag blir fortfarande mycket mer olustig när kräksjukor lurar bakom hörnet än när termometern visar 39 och halsen tjocknar igen, men papegojan har snällt suttit kvar på axeln ända sedan 2003. Och det är därför jag inte är så värst brydd över dagens globala undergångsstämning. En del problem är förstås mer akuta och jag kan inte annat än hoppas att sjuksköterskor och läkare mäktar med sina hjältedåd, och att alla småföretagare, frilansande kulturarbetare och massavskedade landar på stadig mark. Men annars. Från den lilla plätt jag står på: folkhälsomyndigheten vidtar sina mått och steg och deras rekommendationer ska vi följa och så är det inte mer med det.

Det är klart att det kommer bli värre. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att mina gamla föräldrar ska bli sjuka. Men det tar vi då. Det är klart att jag inte vill att ekonomin ska urholkas, att misstänksamheten ska öka och nationalismen skjuta i taket. Men det tar vi då. Försäkringskassan kanske går omkull, jag kanske blir hemlös och min dotter utan utbildning. Men det tar vi då.

Och det finns också helt andra tecken: en ny solidaritet växer fram på oväntade ställen. Från popstjärnorna som ger gratiskonserter på internet till personen som, enligt en lapp i vår trappuppgång, erbjuder sig att handla åt äldre som sitter isolerade. Och det minskade flygandet kors och tvärs över jorden kan väl inte bara ha negativa konsekvenser? Det är en ny, spännande tid i antågande, korten blandas om, tärningarna kastas – vem vet vad som kommer växa fram ur resterna av det förgångna? Det finns ingenting annat att göra än att – ta det då.