Moralkakor till psykfallet

Häromdagen fick jag ett lååångt meddelande av en gammal bekant, Henrik kan vi säga att han hette. Det var en reaktion på min blogg, som han nyss upptäckt. Han skickade en lista över alla saker jag borde göra, läsa, lära mig, tänka på för att bli bättre.

Det har hänt förr. Vissa tips återkommer regelbundet, som välvilliga gengångare. Klyschorna. Om att tänka positivt, se tiden an, rycka upp sig, ta en dag i taget. Den typen av pep-talks gör mig galen. Ja, jag vet – jag kör också med klyschor, men det är skillnad (sade hon surt och trotsigt)!

Det är som med nedsättande epitet. De är ok så länge man pratar om sig själv, om sin egen grupp – men livsfarligt om man pratar om andra. I synnerhet om det handlar om utsatta eller marginaliserade grupper. Jag skulle aldrig komma på tanken att använda ordet ”nigger”, men bland svarta rap-artister är ”niggah” en självklar del av vokabulären. På samma sätt kallar jag mig själv ”psykfall”, men om min chef skulle göra det skulle jag förstås bli förbannad. Såvida vi inte är så goda vänner att jag kan säga ”douche bag” tillbaks. Och skratta åt alltihop.

Samma sak med klyschor. Att jag säger ”jag försöker ta en dag i taget” är en sak. Eller om en nära vän gör det. Gärna en som själv varit med om något liknande. Men det är en helt annan sak om grannen tipsar mig om detta när vi stöter ihop i tvättstugan. ”Jaha, du har varit deprimerad i fyra år, ja men ska du inte ta och prova att ta en dag i taget? Då ska du se att det vänder!”. Om jag nu skulle låta grannen i tvättstugan veta att jag är psyksjuk förstås.

Eftersom jag får missriktad pep-talk så ofta brukar jag kunna ruska det av mig, i synnerhet om de kommer från någon jag inte har så mycket att göra med. Men ibland blir jag förbannad. Och då kan man behöva en intelligent och livserfaren coach.

Min dotter Tildelo är sjutton och väldigt klok. Ibland lite för klok för sitt eget bästa. Och framför allt mitt… När det där långa meddelandet kom beklagade jag mig för henne:

— Jag blir galen! Hur svårt ska det vara att fatta – jag vill inte ha Henriks förbannade råd, han vet ju ingenting om mig!

— Men mamma, du måste…

— Nej! Jag måste ingenting! Jag blir så trött på att folk har mage att klampa på…

Tildelo tystnade först, men hon hade inte gett sig. Hon brukar ju inte göra det… Efter en liten stund hade jag lugnat mig så pass till att lyssna på vad hon ville säga:

— Mamma, du måste se det från Henriks perspektiv. Han vill ju bara hjälpa till, och det är inte så lätt om han inte varit med om samma sak. Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls. Och det är värre.

— Men jag har ju inte pratat med Henrik. Han vet ju inte ens om att jag är arg!

— Nä, men ändå. Det är bättre att ha tålamod med folk som inte förstår än att anklaga dem. Problemet är ju att det inte finns tillräckligt med information, inte att folk är idioter.

Så ruskigt bra sagt. Och det är bara den första i raden av moralkakor jag borde sätta i mig. För det är inte bara alla andra som ska skärpa sig, psykfallet kan ju också göra en ansträngning! Om jag ätit upp den där kakan lite tidigare hade kanske inte min boendestödjare Mehmet råkat så illa ut…

Mehmet kommer oftast in genom dörren som en liten solig studsboll. Full av välvilja, Franz Kafka och käcka små råd studsar han mellan skåpluckorna i köket. Ibland kan det bli lite för mycket.

En dag mådde jag lite extra dåligt när han kom instudsande. Han undrade förstås hur det stod till där jag satt som en sopsäck vid köksbordet. Jag hävde ur mig en melodramatisk drapa om alla år som gick mig förbi och om min oerhörda talang som mänskligheten aldrig skulle få ta del av. Eller någonting liknande…

Mehmet stod vid diskhon och röjde. Han vände sitt runda, glada ansikte mot mig och levererade den klyscha jag tror att jag hatar mest av alla:

— Maria, tänk om du kunde se allt det här jobbiga som en gåva! En gåva från livet!

Ungefär som om jag vore ett alkemi-labb och kunde förvandla smuts till guld. Kanske, kanske, kanske skulle jag kunna lyssna på någon som säger så om hen själv gått igenom åratal av psykisk ohälsa. Eller fysisk för den delen (”jag såg cancern som en gåva”). Kanske. Men jag skulle hellre ha ett friskt och insiktslöst liv än ligga som någon slags bortglömd buddha på psyket. Alla gånger! Nej, det där är en klyscha jag hört en gång för mycket.

Så jag satt där på sofflocket och kände mig lite småilsken (utan att notera att Mehmets närvaro faktiskt piggat upp mig en smula). Jag tänkte, utan att egentligen tänka, att nu ska jag ge Mehmet fingret. På skoj. Bara för att bryta udden av min harmsenhet. Så jag klev upp, tog steget fram till diskbänken, körde upp långfingret i Mehmets haka – och hörde förfärat hur jag själv röt, med fullt kraft:

— Fuck you!

Mehmet backade och stirrade förbluffat på mig. Sedan vände han ryggen mot mig och fortsatte diska. Sade ingenting.

Vad hade jag gjort? Jag som aldrig ens höjer rösten mot folk som håller på att köra över mig på övergångsstället, och som definitivt aldrig sagt ”fuck you” till någon på allvar. På ett sätt var det en fantastisk känsla, det måste jag erkänna, att för en gångs skull agera utan att blanda in huvudet. Men stackars Mehmet – det var ju inte han jag var så arg på! Det var hela den långa raden av förståsigpåare, av snälla och rara klappare på axeln.

Jag klev ängsligt fram till Mehmet och frågade hur det gått. Som om jag slagit honom. Och det hade jag väl strängt taget gjort också. Mehmet vände sig allvarligt om och sade:

— Jag är rädd.

För mig?! Som är ett så oskyldigt och ansvarsbefriat psykfall? Jag bad honom naturligtvis om förlåtelse. Säkert fem gånger innan han gick, och en gång på mess. Och så några gånger till när vi sågs igen. Och han förlät mig förstås, fattas bara annat, det var ju Mehmet.

Jag hade som sagt inte hunnit äta Tildelos moralkaka den gången. För det som hände var ju exakt det hon pratade om häromdagen: ”Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls”. Mehmet var tillräckligt orädd för att våga säga att han var rädd. Och tack och lov lät han sig inte stukas, utan fortsatte servera mig sina livsvisdomar. Och jag blev lite bättre på att bita ifrån i tid.

En av psykfallets skyldigheter är nämligen att kommunicera sina gränser. Det är inte alltid är så lätt att tala om vad man behöver när man är djupt deprimerad. Eller ens veta det. Men gränser känner man, och förmågan att säga nej måste psykfallet upprätthålla no matter what. Hur ska man annars kunna hjälpa och bemöta? Inte ens sjukvårdspersonalen kan göra sitt jobb om det inte finns ett ”nej”. Vill du ha köttbullar? Nej. Vill du ha stesolid? Nej. Vill du ha ECT? Nej. Vill du ha besök? Nej.

Bra. Då vet vi. Då vågar vi fråga igen.

Så vill vi bli lite mer föredömliga psykfall kan vi börja med att sätta tänderna i tre mumsiga moralkakor:

  1. Ha överseende
  2. Informera
  3. Säg nej

 


Tildelo har förstås sagt ja till att jag använder hennes namn här i bloggen. Jag frågar alltid om lov innan jag använder någons namn. Eller så hittar jag på något. Mina boendestödjare heter till exempel inte Mehmet och Monica. Och Henrik heter som sagt någonting helt annat.

 

En liten jävla timme i taget

Om man har varit ett psykfall så länge som jag har man hunnit utveckla en massa trix för att överleva. Strategier för att vända rutinerna till det bättre. Kloka tips från den inre coachen.

Tips och trix, delkurs 1:

  1. En timme i taget / ett andetag i taget
  2. Ställ klockan
  3. Hur blir det här för mig?
  4. Lyssna på på kroppen och skit i skammen

Ett visdomsord som funkar i alla väder är att ta en dag i taget. Det är en god gammal klyscha. Funkar lika bra på skoltrötta tonåringar som självmordsbenägna knarkare. Helt enkelt ett bra tips när livet känns överväldigande svårt. Att uttalanden förvandlas till klyschor beror ju ofta på att de är så genialiska att folk inte har vett att använda dem med måtta (har sagt det förut, men det är värt att upprepas).

I vilket fall som helst –  en dag är inte lika överväldigande som ett liv. Och en timme är inte lika svår att överblicka som en dag. Eller ett andetag. I riktigt svåra perioder tänker jag just så: min enda uppgift precis just här och precis just nu, det är att ta ett andetag till. Att fortsätta leva ett andetag åt gången. För det brukar nästan alltid kännas hanterbart.

Men, som sagt, ibland blir man lite trött på klyschor. Trött på att ligga där i mörkervattnet och undra hur det ska gå med överlevandet, och få samma klokskap i ansiktet en gång till. Ta en dag i taget. Som en blöt filt.

Jag skulle ha ristat ett streck i väggen för varje gång. En pinne per en-dag-i-taget-gång. Skulle räknat dem som fången räknar dagarna i cellen. Har man tur smälter orden till sist ihop med det allmänna vardagsbruset från köksfläktar och sopbilar. Om de inte gör det kan det blir fullständigt tillintetgörande i längden.  ”Ta bara en dag i taget så ska du se att…”.

Se att vadå? En liten jävla timme i taget – man kan väl inte leva hela sitt liv på det viset? Hur ska jag kunna planera maten för veckan, boka in läkarbesök, köpa biobiljetter? För att inte tala om att bjuda hem folk eller planera semester. Och då har vi inte ens kommit till sådant som jobb och karriär. Inte i närheten.

Två av mina tre brorsor bor utomlands. En av dem i Nya Zeeland (eller heter det Nya Zeeland?). Jag har längtat efter att besöka hans familj i åratal, men med en-dag-i-taget-principen går det inte så värst bra. Prova att ta ett andetag i taget när du mellanlandat på Pekings flygplats och snabbt måste hitta rätt gate för att inte missa flyget vidare. Flygbolaget tänker med största sannolikhet inte vänta på att du ska återfinna balansen.

Så att. Vad blir det för ett liv egentligen??

Tja. Ett annat sorts liv. I den där parallella verkligheten. Snigelspåret bredvid alla som trampar runt i grottekvarnen. Alla som tänjer ut sig till bristningsgränsen för att få ihop det heliga så kallade LIVSPUSSLET. Och tänker man efter lite närmare – hur kul har dom det på en skala? Va? Stressigt och slitsamt och omöjligt och alldeles… alldeles underbart.

Men, som sagt, ett bra råd i alla fall. Ett andetag i taget. Jepp.

En hands-on variant av principen som jag använder just nu är larmklocka. Särskilt bra om man är utmattad. Innan jag lägger mig i soffan med Sims (eller romanskrivandet) ställer jag klockan på en timme, och när den ringer måste jag göra något annat. Om det så är att bara gå till köket och diska grötkastrullen. För att inte fastna liksom. Bäst är det förstås om jag bryter av helt. Promenad. Skriva roman (eller Sims om jag redan har skrivit på romanen). Fast ibland blir det ju så att jag bara ställer om klockan på en timme till och ligger kvar i soffan. Och känner mig som en riktigt usel människa.

Då finns ett annat väldigt käckt och bra tips som man kan ta till! Så att man inte helt förslappas och förpuppas. Jag lärde mig detta på en rehabiliteringskurs jag gick för några år sedan (utan att bli rehabiliterad). Marianne, en av sjuksyrrorna som ledde kursen, hade en envis refräng hon alltid tog till: ”Och hur blir det för dig?”.

Alltså, du ligger där i soffan med Sims och äggklockan har ringt och du tänker att du nog inte orkar gå upp i alla fall. Att du nog behöver ligga kvar en stund och bygga på ditt hus. Då kommer du ihåg Marianne. ”Hur blir det för mig”, tänker du, ”om jag ligger kvar i soffan?”. Kanske kommer det trots allt kännas bättre om en halvtimme ifall du kliver upp och diskar grötkastrullen?

Men herregud, vad är detta för dravel? Är det inte bara samma sak som att ”gå på magkänslan” eller ”följa sitt hjärta” eller någon annan irriterande schlagerdänga?

Njaej, inte riktigt. I alla fall handlar det definitivt inte om att följa sitt hjärta. Det är visserligen ett bra spår att testa någon gång i livet, men det leder inte alltid till hälsa och välmående. Du kan ju eftertrakta en tjänst som du inte alls kommer mäkta med, eller sukta efter en partner som bara skulle terrorisera dig.

Nej, det handlar mer om andra kroppsdelar. Magen är visserligen en av dem, men också axlarna, benen, händerna. Tarmarna. Öronen. Alla de där ställena där du anar (men gärna förtränger) konsekvenserna av saker du håller på att gå in i. Den knappt förnimbara spänningen i nacken, metallsmaken i munhålan, tyngden i ögonlocken eller den diffusa värken i huvudsvålen. Små, små signaler som så lätt blockeras av allt oväsen vi omger oss med (livspusslandet har en tendens att bli högljutt).

Här tror jag att Mariannes ord kan vara en enkel och effektiv refräng, både för friska och sjuka. Både i stora situationer och små.

Hur blir det här för mig?

Ja, du kanske faktiskt anar att det kan bli alldeles, alldeles underbart. Med den där festen, skidutflykten, dejten eller vad det nu är. Skilsmässan, omskolningen eller renoveringen.  Eller också känner du att nej, det kommer inte bli bra alls. Du kanske inte förstår varför, och du behöver inte förstå det. Du behöver bara lyssna på vad kroppen säger. Framför allt när det gäller ens ork. Då är nacken, ögonlocken och huvudsvålen mer rationella beslutsfattare än både huvud och hjärta. Bäst är förstås om du kan lära dig att lyssna till dem innan du hamnar i utmattningsträsket (för det ligger inte så långt ifrån grottekvarnen).

När jag sätter mig upp i soffan talar kroppen ett rätt tydligt språk. ”Just idag, just nu”, säger kroppen ”kommer dimman över ögonen bli värre om jag kliver upp”. Just nu ska jag låta gröten stå och klistra in i kastrullen. För musklerna, senorna och slemhinnorna säger att det blir bättre för mig att vila en stund till. Och när jag lärt mig tyda kroppens signaler kan jag lägga skamkänslorna åt sidan, ställa klockan och hoppas på lite bättre krafter om en timme.

För jag tar ju en timme i taget.

 

Var glad för att du är ledsen!

”Men hon ser faktiskt väldigt, väldigt sliten ut”.
”Tänk om man kunde få drabbas av det själv. Bara nån gång”.

Vad kan vi gångare lära oss av simmarna? frågade min kloka broder Staffan (se föregående inlägg). Jag kom att tänka på det här replikskiftet. Om att vilja se sliten ut. Det är Cornelia Waldersten som har samlat brottstycken av konversationer hon snappat upp på bussen, i tunnelbanan, på caféer, på Ica (genialiskt rolig bok!). Dråpligheter och tragiskheter sida vid sida. Just de här raderna har jag funderat mycket på. Vad sjutton kan ha legat bakom den kommentaren?

Det kanske bara var ironi. Det kanske handlade om en längtan efter att få bli tyckt synd om. Eller kanske var det ett förtäckt skryt – ”jag är ju så vacker så jag kan inte se sliten ut hur jag än försöker”.

En annan tolkning, som förmodligen är en övertolkning, är att person två faktiskt längtar efter att drabbas av lite mer påfrestningar. Bara nån gång. Att hen inser att så länge livet bara rullar på en räls går hen miste om något väsentligt. Att det vore bra för hen att drabbas av lite motgångar. Och det kan man ju önska en del av sina mer odrägliga bekanta; de som har livet klappat och klart i bokhyllor som matchar soffkuddarna och barnens märkeströjor. Att de skulle drabbas lite. Bara någon gång.

Här är min egen variant av konversationen ovan:

Den gifta kompisen: ”Hen fattar ingenting! Det är som att vi pratar förbi varandra hela tiden!”
Singeln: ”Jag skulle också vilja ha relationsproblem”.

Om du också är singel tror jag du förstår…

Det är en sliten klyscha – det först när man blivit av med något som man inser hur lyckligt lottad man en gång faktiskt var. Ja, det är en väldigt sliten klyscha faktiskt känner jag nu… Men slitna klyschor är som väl använda skor – passande. Och för mig stämmer det rakt av. Den där vardagen, man fattar inte att man har den när man har den. Man kan unna sig att oroa sig över sin diet eller frustreras av sin partners fantasilöshet i sängen. Men när det inte finns någon mat att välja på eller partner att bråka med blir det en salighet att längta efter.

Tänk bara på senaste gången du var magsjuk. Det är aldrig trevligt. Hela systemet är satt ur spel. Jag får ren och skär dödsångest när jag står där lutad över toaletten. Just det där att jag inte vet när det kommer. Vad som kommer. Hur det kommer. Tack och lov går det fort över. Efter några dagar är magen stabil igen och man kan sätta sig vid middagsbordet. Tänk på den stunden, första gången du blir sugen på att äta efter en rejäl magsjuka. Ostmacka eller entrecote – det smakar det himmelskt vilket som.

Precis så känns det när depressionen släpper. Det är faktiskt väldigt likt. Den där känslan av hjälplöshet, instängd i ett äckel man inte rår på. Och så plötsligt lättar det, och världen blir vacker och levande igen.

Märkligt nog är det lika fantastiskt med det som gör ont. Första gången jag känner mig ledsen efter en depression blir jag nästan lycklig. Jag känner – och det betyder att jag lever. Att någonting angår och berör mig. Det är fint, det är vackert. Jag blir tacksam över att få vara människa, en bland alla människor som skrattar, gråter, grälar och förlåter.

Det här är så klyschigt så att jag inte vet om det är patetiskt eller gripande… Kanske är det båda. Men sant är det i alla fall, för mig, att de vanliga vardagliga känslorna aldrig är så njutbara som den tid då jag är på väg upp ur mörkervattnet.

Sen är det ju det här med perspektiv också, som jag skrev i förra inlägget, och det hör ihop. Jag blir uppmärksam på vad det är som gör mig upprörd, ledsen eller frustrerad och märker att i det stora hela är det mesta inte så allvarligt. Väldigt få saker känns riktigt farligt jobbiga efter en mörkertid. Jag blir kanske nedslagen för att pengarna inte räcker till att laga diskmaskinen. Olycklig över alla misslyckade dejter jag tvingar mig igenom. Ledsen över att ingen (absolut ingen i hela världen!) någonsin hör av sig. Melankolisk för att jag får vårtor, hängbröst och getskägg…

Alltihop är saker som går att hantera. Jag kan faktiskt välja. Gråta först kanske, det är alltid bra. Och sen – tigga pengar till en ny diskmaskin eller diska för hand. Fortsätta dejta eller ta en paus. Ringa lite kompisar eller sitta hemma och sura. Göra en plastikoperation (ööh… pengar?), gömma mig under en matta eller älska mig själv med vårtor och skägg och allt (jag har faktiskt inga vårtor, däremot har jag ett vackert litet ludd över kinderna). Saker gör ont, jag känner det, jag gör något med det, och efter ett tag går det faktiskt över. Det är liv. Det är underbart!

Så lektion ett i Simmare undervisar gångare är:

ÄLSKA DINA PROBLEM – DE ÄR BEVIS PÅ ATT DU LEVER!

 


Cornelia Waldersten, Bokstavligt talat (Bokförlaget Max Ström, 2004)