Lingonmannen

För några veckor sedan fick jag frågan av en god vän: ”Vad vill ni att man säger?”

Detta apropå att jag berättat om nånting hemskt från mitt hemska liv och vännen, tydligen av misstag, svarade ”jag förstår”. För hon hejdade sin genast då hon, antar jag, insåg att det kanske var lite övermaga, att hon stackars normalstörda människa skulle kunna förstå mig. Apropå det här med postkolianism och intersektionell feminism och sånt. Så, här får ni en uppgift: finn två fel i meningen ovan.

Ja, precis just det – orden ”ni” och ”man”. Jag blev personligen inte ett dugg upprörd över att hon försökte förstå mig, men frågan själv gjorde mig väldigt fnissnödig. Även om jag väntade med att fnissa tills jag kom hem, för så finkänslig är jag.

Ni. Jag trodde vi pratade om mig? Nähä, jag förvandlades visst till representant för en grupp vars osynliga närvaro tycks kräva min väns respekt. Hon vänder sig inte till mig utan till amöban bakom min axel.

Man. Vem är denne man som alla pratar om? Var bor han, hur ser han ut? Tar han ketchup på sina köttbullar eller är han en lingonman? Och kanske framför allt – vad har han med mig att göra?

Min kompis verkar utgå ifrån att hennes fråga angår alla i amöbagruppen. Vilka medlemmar som ingår i denna är underförstått (som om det vore uppenbart) men oklart (eftersom det inte är det), men gissningsvis handlar det om oss psykfall i allmänhet. Som en intresseförening. ”Vi psykfall anser att man först och främst bör tänka på vilket ben man står på. Vi psykfall kräver lika behandling oavsett diagnos, personlighet, uppväxtförhållanden, etnicitet, fritidssysselsättning och favoritfärg.” Och så sluter hela psykkören upp och skanderar entonigt med vansinnigt skelande ögon: ”Vi är alla lika. Vi är alla lika.”

Ja, såklart. Amöbakollektivet hör till ett parallellt universum av missanpassade individer som inte lyckas nå upp till den normalstördas fulländning av åtta till fem och storhandling på fredagar. Och då måste man ju få undra hur dom vill bli behandlade, det är väl inte så konstigt? Nej inte ett dugg. Jag har grubblat i årtionden på om man kan säga ”svart” om någons hudfärg som egentligen är ljusbrun, och ifall ”svart” också inkluderar mörkhyade indier eller beigea polynesier, eller om man kanske borde säga ”färgad”. Fast det låter ju som att bara de som inte är vita har färg. Jag är ju till exempel inte vit, snarare grå-skär. Eller har vi kommit bortom detta med hudfärger? Hur vill de egentligen att man ska säga?

Självklart måste man få undra, och hur man ska prata med en person som tillhör en minoritet är en bra fråga. Förresten gäller det inte bara minoriteter, även ers högtidlighet kungen har ju väldigt intrikata regler för pöbelns tillåtelse att tilltala. Men för honom är det faktiskt egendomligt lätt. Vad man säger till kungen gäller bara kungen. Så då kan man faktiskt fråga: hur vill Ni att man ska tilltala Er.

Och jag då? Vill jag bli titulerad psykfall? Tja, kanske, ibland. Det kan vara kul. Men det är framför allt mitt ord för mig. På samma sätt som svarta förbehåller sig rätten att använda n-ordet mellan varandra så vill jag ha äganderätten till mitt epitet. Det är ett förminskande, förlöjligande ord och just därför använder jag det med stolthet. Men i medvetenhet om att jag inte är något psykfall. Ordet psykfall förklarar inte mig, säger inget om vad jag är. Ordet psykfall fångar på intet sätt in det lidande som psykisk ohälsa kan innebära. Men det har blivit viktigt för mig att använda det för att ta udden av skiten.

När det gäller psykfallen som kollektiv så är de inte lika (till skillnad från kungen alltså, som är lik). De vill inte bli tilltalade på samma sätt. De vill inte bli tröstade på samma sätt. Till mig får man gärna säga ”jag förstår” eftersom jag förstår att det innebär en förstående inställning. Och det tycker jag om. Att säga ”jag förstår precis” är däremot kinkigare, och här kommer vi tillbaks till lingonmannen, alltså, vad ska man säga. Och nu vill jag en gång för alla klargöra: man finns inte! Det finns ingen lingonman! Han har aldrig existerat! Ingen vill bli behandlad på precis samma sätt av hela mänskligheten, det vore ju vidrigt! Ja ja, människovärde och bla bla – självklart. Det är en absolut, det ska man förutsätta i varje mänskligt möte. Men vill jag dela min ynkedom med hela världen? (Ja uppenbarligen eftersom jag lägger ut den på internet… men inte nödvändigtvis i konversationer med kreti och pleti. Jo, i och för sig har jag inte så svårt för det heller om det kniper… men jag pratar inte med alla på samma sätt. Faktiskt.)

Lingonmannen. Han finns inte.

Jag har en bisarr förkärlek för att lufta mina pinsamheter med folk och fä, men de intimaste samtalen förbehåller jag de av mina vänner som också genomlidit diverse helveten. De vet inte heller precis hur mitt helvete tett sig, för om jag har varit i femte kretsen så har de varit i andra och nionde. Men de har varit i helvetet, och det har inte alla. Alltså får de säga precis. Det känns bra när de säger så. ”Jag förstår precis hur det känns”, särskilt om det följs av ett ”…och för mig var det såhär…”.

Puh! Det låter säkert jättekrångligt det här. Men då vill jag att ni ska komma ihåg (och gäller inte det oss alla?) att ett ärligt möte sällan slår fel. Som när min vän ställde sin dumma fråga – det roade mig och gjorde mig inte illa, för jag kände hennes goda uppsåt. Det riktigt jobbiga är när folk tassar runt i en ängslig ringdans och inte vågar säga nånting. Eller kanske inte hör av sig alls, förtänkommansägerfel. Vilket är dumt. För de flesta kan trots allt läsa av en människas gränser för intimitet utan att tänka. Alla vet att en varm kram kan vara den bästa trösten – men är det fel person som utdelar den blir det bara värre. Alla vet det. Och är man osäker på om man är fel person kan man alltid fråga.

Och att fråga är fortfarande ok, väldigt mycket ok. Ett väldigt lätt sätt att hantera mitt ältande för dagen är att byta ut två pronomen: Vad vill du att jag säger? Det är en fråga som i alla fall är möjlig att svara på, till skillnad på den jag började med. Och finns inte svaret redo så känner jag i alla fall, om det är jag som är psykfallet i sammanhanget, att du vill visa mig respekt. Och det räcker.

Kontentan? Tja, att vara politiskt korrekt är en god ambition, men också fullständigt omöjligt.