Arbetsförlöst och förmånshandikappad

Kan du hjälpa mig? Är vad det här inlägget ska handla om, men en annan text trängde sig emellan. Man kanske kan se den som en så kallad ”bakgrund”, det vill säga den text som leder fram till pitchen, frågeställningen, bönen. Den som ska få läsaren beredd att köpa det man är på väg att sälja in…

Hästpolo, reflexologi, skrattgympa, hypnos och cheerleading är friskvårdsaktiviteter Skatteverket låter din arbetgivare erbjuda dig (kolla här om du vill ge chefen ett tips ). Rätt kreativa förslag får man väl lov att säga, men inga som passar min konstitution. Om jag nu hade varit anställd någonstans. Faktum är att av de över hundra listade aktiviteterna hittar jag inte en enda som skulle få mig att må bättre. Brottning och kampsporter ingår visserligen och det sysslar jag ju med dagligdags. Kunde kanske vara kul att få en sparringpartner? Fast förmodligen räknas inte mina matcher mot demonerna. Dessutom skulle det vara svårt att hitta en tillräckligt utmanande sparringpartner, jag menar hallå?!

Så hur ska jag då vårda mina friskheter? Jag behöver ju också disciplinera mitt välbefinnande. Underhålla rutinen att återvända till mina hälsor. Till ögonblicken när varenda muskel och nerv står i givakt, förväntansfulla som nosen på en markerande fågelhund. Till leendet som vecklar ut sig som en solig sommarros i magen. Till känslan av öga mot öga med livet. Stunderna av ditt jag mot mitt du, plötsligt är förenade i samma förstånd. Såna hälsor. Var hittar man det när man är arbetsförlöst och förmånshandikappad?

Ja, hur ett utmattat psykfall friskvårdade sig före 1990 begriper jag inte. Jag kör just nu en nostalgitripp i gamla X-files (eller Arkiv X). I den första säsongen från 1993 pratar agent Mulder och agent Scully om nåt som kallas ”The internet”. I betonad och bestämd form. The World Wide Web. Det var fortfarande en särskildhet och det krävdes fackkunskaper för att hantera apparaturen. Så det är i alla fall en välsignelse. Att jag blev psykfall först på andra sidan av milleniet, för utan internet och en så kallad ”hemdator” hade min friskvård haltad. På Nätet kan man ju göra allt som man egentligen inte kan. Spela golf, döda drakar och bli expert på skalbaggar. För mig är det bloggen. Möjligheten att kommunicera, att direktsända min dammiga isolering.

Det är klart att man kan kommunicera på många sätt. Sociala medier och epost och annat krafs. Fast det har jag svårt för. Väldigt. Jag har nu inte öppnat min mejl på kanske tre veckor och det är svårare att göra det idag än igår och blir ännu svårare imorgon. Jag gillar inte att folk håller på och hör av sig, vill prata med mig och kommunicera…

Öh, hur går det här ihop?

Tänktänktänk. Kanske såhär: jag gillar inte att folk hör av sig, men jag älskar att vänner gör det. Vänner och vänliga bekanta. Fast helst på mess – det kostar mindre, eller irl – det ger mer. På mejlen är det mest folk som hör av sig. De kräver att jag ska läsa igenom nåt avtal, förnya nåt abonnemang, informera mig om nåt projekt, skriva under, skriva ut, skicka in och processa processa processa. Det orkar inte min hjärna. Bara själva designen på den digitala postlådan sätter mig i försvarsberedskap. Jag ser ju ALLT PÅ EN GÅNG. Tio, tjugo, hundrafemtio mejl beroende på hur länge jag lyckats förhala min posthämtning. Hur informationsmätt jag än är måste jag tugga i mig alla breven, ett efter ett, och även om sjuttiofem procent går raka vägen i sopkorgen måste jag ju alltid först titta och ta ställning. Jag orkar inte!

Så all form av kommunikation är inte friskvård. Men när jag får skriva mina texter och när jag får prata om sånt som berör – då vårdar jag mitt välbefinnande. Det handlar om att få stå i meningsfull kontakt med andra, att få känna sig behövd. Känslan av att betyda nånting betyder mycket för alla. Men som soffnötande psykfall är möjligheterna att betyda saker tyvärr inte så många. Och det är just detta som gör Nätet till en sån genialisk friskvårdsfaktor!

Fast det är klart, det är rätt avgörande att få chansen att kliva ut ur soffhörnet ibland. Att få se människorna man håller på och pratar med och höra på vad de tänker. Jag älskar att föreläsa och vid några tillfällen har jag fått chansen att prata om bloggen. Det har känts som ungefär precis det jag väntat på att göra i hela mitt liv. Helt rätt. Jag ser människorna jag pratar med. De nickar, rynkar på pannor, skrattar och kanske gråter en liten skvätt. De reagerar och blir berörda och jag står där och inser, mitt i mötet, att det trassel och knas jag kommer med faktiskt gör de här människorna gott. Och det är nästan så att jag blir frisk på kuppen, för det betyder att min plåga kanske trots allt inte är meningslös.

Tyvärr blir det inga föredrag om inte nån tar kontakt med mig. Min energi räcker inte till att dra i trådar och marknadsföra mig och hålla på. Dessutom är sånt mycket svårare när alla sammanhang är såna där jag inte ingår. Inte heller kommer det bli nåt av den här boken som ni läsare tjatar om att jag ska ge ut (haha). Jag har inte kraft till runtikringet. Bara att tänka på att googla fram lite förslag på tänkbara förlag ger mig hjärnbränna. Ibland känns det som om jag sitter (ligger) här och har en massa att ge men att den stackars mänskligheten inte får ta del av den eftersom den inte vet om att jag ligger (sitter) här och har en massa att ge. Fast jo förresten – det finns ju några som vet…

Och nu kommer pitchen:
Tycker du bloggen är bra?
Berätta, dela, tipsa, kontakta!

Berätta om bloggen för nån

Lätt som en plätt. Bara typ: ”Hej, har du kollat in den här bloggen. Den skulle passa dig som är så sjuk i huvudet”. Eller nåt annat passande.

dela texter du gillar

Om du gillar ett inlägg – dela det via mejl eller sociala medier. Klicka bara på mejl-, facebook- eller twitterknappen längst ner under inlägget så sköter det sig själv.

Tipsa nån som ordnar saker

Känner du nån som ordnar föredrag eller fortbildningar? Ge en hint om att psykfallet gärna bistår med sin balanserade syn på tillvaron. Ett förfluget ord är hundra procent mer än inget ord alls. Och om du får napp lovar jag att börja läsa min mejl igen…

Kontakta nån spindel i nåt nät

Detta är överkursen, för dig som är uppkopplad mot något slags nät av redaktörer, förläggare och vaddetnukanva. Promota mig fram till ett bokkontrakt så får du bloggbonus extra premium guld! (Det vill säga jag bosätter mig i din nattduksbordlåda så att du äntligen kan känna tryggheten av att ha ett privat psykfall tillgängligt när det blåser.) Och jag kommer bli extremt premium de luxe glad och oerhört friskvårdad. Jag håller det inte för otroligt att det kanske till och med skulle få mig att puttra igång lite smått igen.

Sådär, simsalabim har jag gjort det pinsamma som dagens unga youtube-generation gör utan att blinka. Jag har sagt: Se mig! Gilla mig! Säg att jag är bra! Låt dina vänner bli mina vänner, och dina vänners vänners vänner i all evinnerlighet amen.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

”Peep”, lämna inget meddelande…

Influensa, kräksjuka, blödarsjuka. Metaforerna har haglat i de senaste inläggen, men jag vill tillägga en sista metafor till temat sjukdomar och handikapp (åtminstone för nu). Det är en aspekt som faktiskt motsäger en del av det jag skrev om i våras. Eller kanske inte motsäger, men fördjupar, skiftar fokus. Det gäller det här med ensamhet, känslan av att bli bortglömd. En sak jag brottats med, inte bara känslomässigt utan också (typ) kulturpsykologiskt – varför har människor så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem? Jag är övertygad om (lika övertygad nu som då) att det varken handlar om ointresse eller brist på empati. Därför framkastade jag några andra tänkbara förklaringar i våras:

  • Att folk är rädda för att lägga sig i
  • Att folk är rädda för att säga fel
  • Att folk är rädda för att bli uppslukade
  • Att folk är rädda för att galenskapen ska smitta

Efter min fenomenologiska mini-studie fick jag fatt i en till aspekt, en som kanske kan avlasta eventuella skuldkänslor från frånvarande men välmenande vänner och bekanta. Det handlar om ett handikapp som inträder hos psykfallet, just när depressionen och ångesten vältrar in:

Stumhet.

När man varit borta från vardagslivet några år på raken kan verkligen varje mess kännas som ett guldkorn i tillvaron, men i det akuta skedet, precis när allting krackelerar och faller samman – oavsett om det handlar om insjuknande eller bakslag – är man inte särskilt kommunikativ. Alls. I alla fall är inte jag det. Min kompis Moa (hon med det jobbiga psykfallet) har uttryckligen bett mig att ringa när jag är riktigt nere, eftersom hon vill finnas till för mig. Liksom dalkullan och min trogne broder Sam-Staffan. Och kompisen Jonas som ställt in telefonen så att jag ska komma fram även när han har ljudet avstängt. De vill inte att jag ska vara ensam när det riktigt kniper.

Problemet är att just när det är som värst är jag som minst kapabel att höra av mig. Då känns telefonen oändligt långt borta även när den ligger bredvid mig på soffan. Oändligt någon annanstans. Jag kan ju inte ringa någon innan rösten bär, innan jag har någonting att säga. Det finns ju ingenting att dela. Vad kan jag säga om mörkret annat än att det är mörkt? Varför ska jag prata när jag vet att det inte kommer hjälpa? Mörkervattnet är ett icke-land, eller i bästa fall ett väntrum till tillvaron; landstingssterilt och med plaststolar gula som galla. Och vad finns att säga om ett väntrum? Jag vet inte ens vem jag bokat tid hos – är det storasyster Maria, min högst personlige husläkare, eller är det djävulen själv?

I en av de värsta mardrömmar jag haft (och jag har haft alldeles för många alldeles för detaljerade mardrömmar) befinner jag mig i en källare. En källare som ligger under ett oräkneligt antal andra källare. Det är alldeles för lågt i tak och den gigantiska byggnaden ovanför får själva luften att pressa mig nedåt mot de ändlösa nålfiltsmattorna. Svartblå plastväggar, sjukhusdörrar och labyrintiska korridorer, sparsamt upplysta av kalla lysrör. Byggnaden är fullkomligt öde och källaren så vidsträckt att jag vet att jag aldrig kommer hitta upp till livet på jordytan igen. Snarare sjunker källarvåningarna längre och längre ner mot ett ogenomträngligt och öronbedövande tyst mörker. Endast en skräckfylld evighet väntar. Även om jag hittade en walkie-talkie vet jag att ingen kan befria mig, för det finns inte någon ingång och jag har ingen aning om var jag är.

När jag vaknar upp ur drömmen förstår jag ju att bilden av källaren bara är något som finns inuti mig. Inuti och utanför är viktiga (och extremt diffusa) begrepp när vi pratar om psykisk ohälsa. Det som är speciellt med en depression är att det inre blir väldigt mycket större än den verklighet vi alla kan se och ta på. När jag blir deprimerad är det som att mardrömmen växer sig så stor att jag blir en bild inuti den. Mardrömskällaren är världen och det jag som en gång fanns känns som en dröm. Det är som i Staffan Westerbergs barnprogramsvisa: ”I en ask, i en ask, i en ask, där bor du där bor jag och där bor herr Ingenting”. Fast i min ask bor bara, bara jag. Om det varit en psykos hade jag inte alls kunnat göra distinktionen mellan känsla och verklighet, källaren hade varit lika på riktigt som vardagsrummet och köket, men jag är fortfarande så verklighetsförankrad att jag vet att källaren inte existerar. Men det har ingen betydelse, för jag kommer inte ut.

Därför ringer jag varken Moa, dalkullan, Sam-Staffan eller Jonas. Jag ger upp. Lägger mig på nålfiltsmattan och väntar. Öppnar datorn och spelar lite Sims (som tur är har jag hittat ett eluttag i en av korridorerna). Jag bygger lite oengagerat på Buckingham palace, men tappar snart intresset. Fingrarna är för tunga att flytta över tangentbordet. Jag sveper en filt om mig och kurar i den unkna lukten av overklighet. Värker. Väntar.

Jag borde ringa någon. Just då borde jag verkligen ringa någon. Jag ringer ingen. Jag orkar inte. Vad ska jag säga? Vad ska den jag ringer säga? Det finns ingenting att säga. Får jag en gnutta tillstymmelse till ork skäms jag ändå för mycket för att visa mig i mitt tillstånd av livlöshet, och eftersom inga ord kommer hjälpa mig vill jag inte plåga någon med min intighet. Jag måste bara värka och vänta. Om läget är precis likadant efter ett par, tre timmar lovar jag mig själv att ringa det enda samtal jag hoppas orka ringa. Till psyket.

Stumhet alltså. Omedelbart och fullständigt kommunkationshaveri. Evighetskällaren som håller mig fången ligger så långt under jordskorpan att någon uppkoppling inte är möjlig och skulle någon mot förmodan komma promenerandes i korridoren skulle jag förmodligen kasta mig in i närmaste städskrubb. Bättre sitta där än att visa mig i ett skick där alla försök till kontakt och omsorg kommer avvisas som regndroppar från en vaxad yta.

Vår sociala kompetens är inpräglad i oss sedan barnsben. Vi vet instinktivt när vi ska nicka, humma, le och rynka på ögonbrynen. Vi vet hur mycket engagemang som är lämpligt att lägga i rösten i olika situationer, hur högt vi ska tala och hur nära vi ska stå. Om inte annat märker vi, i de flesta fall, när vi gör fel.

Jag är sällan den mest välpolerade personen i ett sällskap och inser rätt ofta att jag gått över diverse uttalade och outtalade gränser. Ibland skäms jag både medan jag är i gasen och efteråt (även om min stackars tonårsdotter förmodligen skäms mer…) och drar mig kanske undan till någon social skrubb ett tag. Sedan kommer jag tillbaks och hoppas på att bli inkluderad igen; få en bekräftelse på att folk är ok med mig trots mitt knas. För jag vill ju vara med – oavsett om det betyder att jag kastar mig in i sammanhanget igen (förmodligen med huvudet före) eller ber att få tacka för mig och åka hem. Jag vill leverera sociala koder som mottagaren accepterar och förstår.

Jag har egentligen samma grad av social kompetens i som utanför källaren, i den bemärkelse att jag fortfarande vet vilka hummanden och fnysningar som ligger inom ramen för det acceptabla, men i källaren blir min kompetens en börda eftersom den gör mig plågsamt medveten om att jag inte kan kommunicera, att jag inte klarar av att ge relevant respons. En vänlig själ kanske kommer ner till min bottenvåning, säg en Emma. Hon visar att hon vill mig väl, vill hjälpa. Det är bara det att jag, objektet för välviljan, vill ingenting alls. Viljan är evakuerad, tillsammans med alla meningsfulla känslor. Bara en sak vill jag – jag vill bli lämnad.

Egendomligt nog är det just så. I den ensammaste ensamheten vill jag bara att Emma ska gå, och en anledning är att jag inte orkar bära ansvaret för hennes besvikelse. Som naturligtvis infinner sig när jag efter tio minuter fortfarande inte sett henne i ögonen, fortfarande inte gett henne några vettiga svar på frågan om hur jag mår, fortfarande inte uttryckt ett uns av tacksamhet över att hon fortsätter sitta där bredvid mig, fortsätter hänga kvar i luren, trots att hela min varelse signalerar olust och brist på engagemang.

003
Det ordlösa samtalet med en mule funkar nästan alltid

Med andra ord: tystnaden omgärdar den deprimerade redan innan vänner och bekanta slutat ringa. Kanske är den till och med en anledning till att somliga drar sig tillbaks. Inte så konstigt att man inte vill ringa tillbaks när man blivit avvisad ett antal gånger. Fast avvisa är fel ord, det är alldeles för aktivt. Det handlar inte om att göra motstånd eller tycka illa om, det är också för meningsfullt för att passa in i den deprimerades väntrum. Kanske kan man säga ”apatisera”? Ja, kanske: en vän eller anhörig kan bli apatiserad i kontakten med den som är apatisk. Som en oavsiktlig följdverkan av bristen på livsengagemang (faktiskt rätt bra, det får komma med i ordlistan).

Har man blivit apatiserad några gånger för mycket är det alltså inte så konstigt om man slutar ta kontakt. Det verkar ju bara som att man stör och säger fel saker. Ska man ta sig igenom den där gråa dimman behövs det förmodligen så stora insatser att man blir helt uppslukad eller till och med smittad. Inte så konstigt om det är så det känns. Faktiskt kanske en del av svaret på varför människor tycks ha så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem.

Shame on you, mörkersimmare, det är ditt fel alltihop! Ingen vill väl hänga med en dyster depp-diva och ingen vill hjälpa en otacksam bitter-bitch! Nä. Så jag ringer inte till Moa, dalkullan eller Jonas. Jag kommer ju inte kunna motsvara deras förhoppningar om att torka tårarna och piggna till. Säkrast därför att hålla skiten undanskuffad från världen, så länge jag inte kan presentera den med en gnutta ironi i rösten. Du vill kanske få kontakt, men jag är inte nåbar. Om jag ringer skulle du bara få min telefonsvarare i örat: Maria kan inte svara just nu, lämna helst inget meddelande. Nej, det är bäst att vänta och ringa till psyket istället om det inte går över. Eller möjligtvis ringa till Sam-Staffan.

Men hallelelujahurra – till psyket har jag inte behövt ringa på två år! Jag har klarat mig på banan tack vare:

  • hängslen – mediciner som håller mig uppe (tolv tabletter om dan, haha!)
  • livrem – folk som håller ihop mig (även när jag varit en källarråtta)
  • bogserlina – folk som drar med mig (när jag kommit upp ur det värsta)
  • reservbatterier – stöttare i vardagen (familj och boendestödjare)
  • stödhjul – saker som hjälper mig rulla framåt (blogg, kör, roman, piano)
  • krockkuddar – saker för att dämpa vid gupp i vägen (Sims, Netflix, soffan)

Det var väl en redig liten lista med metaforer, haha!! Förhoppningsvis kan listan ge lite hopp, mitt i detta hav av språkförbistringar, outtalade förhoppningar och förväntade misslyckanden.

För det finns många sätt att stötta den som har det tufft. Det behöver inte nödvändigtvis vara det djupa samtalet eller skjutsen till Psykakuten, det kan lika gärna vara en sockerkaka, en bokcirkel, ett pass vid diskbänken, ett soffhörn eller – det lilla guldkornet i tillvaron – ett mess. Depressioner är någonting som pågår, alldeles för länge. Precis som andra svåra sjukdomar och upplevelser. Det första rejäla raset (depressionsgenombrottet, cancerdiagnosen, dödsfallet…) kan vara tufft att bevittna och alla behöver inte orkar med just det. Men sedan kommer väldigt många veckor och månader när det är mest tungt och grått och lustlöst. När saker gör ont, när tårar ska gråtas och solen kanske kan njutas om man bara kom ut.

Då kan vem som helst kan göra lite nytta. Om man har lust.

Kom och dansa på min kista!

Ibland känner jag att jag kanske borde nyansera mig lite mer. Allt jag skriver om är ju sant, och min ambition är att berätta så naket och rått jag kan. Ingen förskönande julgransbelysning. Sanningen ska ju göra oss fria! (Vem var det som sade det nu igen, måste googla – jaha, det var visst Jesus, ja jag kanske är lite religiös i alla fall…)

Men en del av sanningen är att mitt liv också är ganska bra. Jag har bara haft några kortare depressiva skov det senaste året, jag har en fantastisk familj, älskar vintern och ser fram emot våren. Eftersom mitt ekorrhjul är avställt kan jag ohämmat hänge mig åt blogg- och romanskrivande och förlora mig i Beethoven vid elpianot. Så långt orken räcker. Livet är på många sätt rätt bra.

Och jag är inte ensam. Jag var så lyckligt lottad att jag hade en väldigt stor umgängeskrets när jag började bli sjuk så jag hade liksom att ta av. Jag är fortfarande begåvad med en skara trogna, nära vänner att leka och gråta med. Och många fler som det är lätt att återknyta till när orken återvänder. Jag är inte ensam.

Det som fått mig att reflektera kring ensamheten är just det som händer när jag blir riktigt dålig. Känslan av att det glesar ut. Att folk jag trodde skulle finnas inte fanns. Att det blev så väldigt tyst just då jag som mest behövde någon hos mig. Att det ska vara så svårt att hitta tillbaks igen när man piggat på sig. Och jag vet ju att jag delar upplevelsen med många. Därför undrar jag varför. Varför blir det på det viset?

Ni kommer ihåg messet jag skickade när jag just blivit inlagd (i mitt förra inlägg), där jag skrev att jag ville ha kontakt men inte fick det. Jo, några svarade. Dalkullan (hon med trosorna) svarade. Och sedan skickade hon ett mess varje dag i tre månader – tills jag blev utskriven från psyket. Väldigt korta mess. Något om hennes dag, om vädret, en fråga om hur jag hade det. Ofta bara lite hjärtan och smiley-gubbar. Ibland orkade jag inte med alla smiley-gubbar som plingade in, ibland läste jag inte vad hon skrivit och oftast svarade jag nog inte heller. Men messen fortsatte komma.

Jag vet inte om ni kan fatta hur mycket de betydde. Jag visste att dalkullan tänkte på mig – varje dag. Hon var med mig. När jag kom upphasande till avdelningen från elbehandlingen (ECT) med skötaren Tommys arm som stöd. När jag fått i mig åtta köttbullar och tre incesthistorier till middag. När jag legat i sängen och spelat tetris hela dagen. Pling! Så kom det fyra rosa hjärtan, en glad och en blinkande smiley. Pling! Tre rosor och en sol. Pling! ”Tänker på dig”. Ja det gjorde hon. Tänkte på mig.

Hur mycket tid och möda tror ni det tog för dalkullan att skicka de där messen? Tjugo sekunder per dag? Tänk om alla som skickar mig födelsedagsgrattisar på Facebook skickat mig ett mess var under hösten – en messbehandling som kanske kunnat bespara mig flera elbehandlingar, haha!

Jag har börjat fantisera om att ordna min egen begravning. Alltså att jag skulle leva på min begravning, hålla den innan jag dör. För till begravningar kommer folk, no matter what. Du kan ha drabbats av halsböld, datahaveri eller identitetskris – begravningar går man på. Det kommer ingen andra chans.

Tänk att få vara med om den uppslutningen när man lever! Alla kända ansikten från olika epoker, förtätningen i rummet, det helhjärtade engagemanget. Allt det där vill jag ha. Tårarna kan vi skippa (i synnerhet om jag lever), däremot vill jag ha en brassorkester. Sådan där New Oreleansk begravningsjazz. Upbeat. Med visselpipor och flaggor och parasoll. Och så ska folk dansa på min kista. En sådan begravning önskar jag, och helst vill jag ha den nu.

marching brass band
Yey, jag är inte död! Kom och dansa på min kista!

Skämt åsido. Dags att ta itu med frågorna från förra inlägget. Rädslorna. Normotikernas fobier – sett från psykfallets perspektiv. Vi kan väl börja med rädslan för att lägga sig i, visitofobin. Att man inte vill störa. Inte råka ringa vid fel tidpunkt. Då undrar jag såhär: vilket är värst – att bli störd eller att vara den som stör? Vems känslor är det vi skonar när vi låter bli att ringa?

Tänk dig att du råkar ringa en kompis som just satt sig till bords för en högtidlig födelsedagsmiddag – ett ganska olämpligt tillfälle för ett telefonsamtal. Kompisen säger att det inte passar just nu och ni lägger på. Hur känns det? Kommer du våga ringa igen dagen därpå?

Förmodligen. Tidpunkten var fel för kompisen, och du känner dig inte avvisad eftersom du förstår omständigheten.

Tänk dig istället att du ringer ditt psykfall. Hen svarar med blek röst, pratar enstavigt och säger att hen inte orkar prata just nu. Hur känns det? Känns det bekvämt att ringa tillbaks?

Förhoppningsvis. Situationen är egentligen identisk: tidpunkten var fel, och det kunde du inte veta. Du störde, och det är inte hela världen. Men det är såklart skillnad. Dels blir du obehaglig till mods när du hör din kompis låta som om hen stod med ena foten i graven, och dels tror jag att du faktiskt känner dig avvisad – du ville ju bara vara snäll och deltagande. Och psykfallet kunde inte prestera den vanliga ritualen av avslutningsfraser. Vilken oftast är mycket längre än vi inser:

— Jag kanske kan ringa igen imorgon om det passar bättre?
— Ja, det blir bra.
— Funkar det?
— Ja, det funkar.
— Jamen då hörs vi!
— Absolut, det gör vi!
— Fint, jättebra!
— Ja, men tack för att du ringde!
— Såklart. Sköt om dig nu!
— Och du också. Och hälsa!
— Ja det gör jag, hälsa du med!
— Absolut. Kram på dig så länge!
— Kramkram!
— Fint, hejdå!
— Hejdå!

Vi slänger aldrig på luren sådär som James Bond och andra hårdkokta deckare. Vi drar ut på avslutandet, talar med lite ljusare (mindre hotfullt) tonfall och härmar varandras fraser för att försäkra varandra om att vi fortfarande är vänligt inställda. Smileysar fungerar förstås likadant. Utan de sociala ritualerna blir vi vilsna, känner oss obekväma, och det är en av de saker vi allra helst vill undvika.

Psykfall klarar inte alltid av att sköta de sociala ritualerna. Det är en handske som passar väldigt illa på den som är ångestsvullen. Därför är det på sätt och vis inte så konstigt att psykfallets kompis drar sig för att ta kontakt – hen anar att de invanda spelreglerna kanske inte längre gäller. Och då kan det bli penibelt. Då kan det börja läcka ut saker emellan psykfallet och kompisen som vanligtvis hålls innanför kostymen. Det blir pinsamt.

Jag kommer plötsligt att tänka på den bisarra reaktionen på me-too-kampanjen: ”nu vågar man ju inte ens krama kvinnor längre!”. Det säger bara en man som plötsligt insett att hans sociala ritualer inte längre accepteras. Han är såklart omskakad. Och vi svarar: ”Nej, om du inte har en aning om när folk vill bli kramade kanske du ska lägga av. Eller också, om du inte är livrädd för att få ett nej – så kan du börja fråga. Det är en välbeprövad metod”.

Fråga kollegan som gråter om hen vill ha en kram, den utmattade kompisen om hen vill få maten lagad, psykfallet om hen vill ha ett besök. Fråga!

Easy peasy.

Jag tror att en vanlig föreställning hos normotiker är att när någon kollapsar så blir hen som en helt annan människa. En som man inte kan prata med på samma sätt. Som man inte kan ställa enkla frågor till. ”För det kan ju bli fel”.

Jag kan naturligtvis inte tala för alla psykfall, men sett från mitt perspektiv är detta en vanföreställning (jo, normalstörda har också vanföreställningar). När jag blir sjuk är jag fortfarande Maria. En Maria som visserligen upplever och behöver andra saker, men fortfarande en Maria. När du har influensa och hög feber är du inte benägen att åka till stormarknaden eller spela sällskapsspel, men du är fortfarande samma du. Jag kan fråga dig: ”Orkar du komma upp och kolla lite på TV?” och du kan svara ”Nej, jag har fortfarande 39,6”.

Sådant kan du också fråga psykfallet. Orkar du med ett besök? Vill du ta en promenad? Får jag berätta om en sak som hände på jobbet idag? Väldigt okonstigt och vanligt. Skillnaden är bara att med 39,6 eller akut depression är kapaciteten drastiskt mindre än vanligt. Vilket också är tämligen okonstigt.

Det är så okonstigt att det faktiskt gäller jämt. Gäller alla. Friska, duktiga människor också. Det är så okonstigt och vanligt att de flesta inte ens tänker på att de gör det: om man är osäker på vad ens kompis orkar, vill, behöver, mäktar med – då frågar man. Och får ett svar. Ibland är svaret ärligt, ibland friserat. Ibland behöver man peppa, ibland stötta. Ibland vet man inte hur man ska göra. Det blir inte alltid rätt, men det blir garanterat svårare om man aldrig vågar fråga. Och ännu mycket sämre om man inte vågar prata alls.

Så gör det.

Var bara tyst hos mig en stund

”Din fru har precis avlidit, kan vi ta hennes njure nu?”

Häromkvällen käkade jag middag på nya restaurangen Miss Voon tillsammans med tre gamla högstadiekompisar. En av dem är skådespelare i botten och han arbetar bland annat med utbildningar i svåra samtal. En kurs berör organdonation och där är hans uppgift att iklä sig rollen som anhörig, så att läkare och sjuksköterskor kan öva sig på att ge dödsbeskedet och inleda samtalet om donation.

Jag frågade honom: ”Vad skulle du säga kännetecknar ett bra samtal i en sån situation? När landar det rätt?”. Han tänkte efter en stund. Sedan svarade han: ”Tystnaden”. Och det är precis mitt i prick. Inte bara för samtal om organdonation, utan för stöd i svåra situationer över huvud taget.

Jag får ofta frågan: Vad ska man säga till den som är deprimerad? Och mitt grundläggande tips är just det: säg ingenting. Mer specifikt:

  1. Ge inga råd eller förslag
  2. Försök inte muntra upp
  3. Kom inte med några teorier

Men vad ska man göra då?

Vara där. Stanna kvar. Stå ut.

I den djupa depressionen når inga råd, förslag eller uppmuntringar in. De blir bara krav på en förbättring som känns onåbar. En djupt deprimerad människa piggas inte upp med kommentarer om det vackra vädret eller planer för semestern. Hen blir inte hjälpt av vetenskapliga eller andliga rön om mediciner och behandlingar.

Precis som musik bygger kommunikation på förväntan. I sitt solo väntar jazzpianisten in trummisens betoningar och bygger vidare på basistens driv. När vi samtalar förutsätter vi att den vi tilltalar ska ge något tillbaks, och helst i samma genre och tonart. Att personen kan turerna, eller åtminstone är villig att möta oss på halva vägen.

Den deprimerade klarar inte detta. Hon kan inte svara enligt mallen: ”ja, det är skönt att solen börjar värma”, ”ja det ska bli spännande att resa till fjällen”, ”nej den psykoterapin har jag inte prövat”. Kan man inte svara enligt förväntan blir samtalet en plåga. Det skapar en känsla av misslyckande och ett dåligt samvete över att man gör den välvillige ledsen.

Tystnad betyder inte stumhet eller avsaknad av ord. Men alla samtal med den som lider (av vilken anledning som helst egentligen) måste utgå ifrån den botten där hon befinner sig. Du har inte solot i det stycket, du är kompmusiker och måste vänta på impulsen från den andre. Och det är mycket troligt att du får vänta länge på den. Mer än ljudlöshet är kanske tystnaden är ett lyssnande. En närvaro. Och framför allt: ett uthärdande.

Idag fick jag ingen respons

Och inte idag heller

Idag såg jag ett leende

Idag var leendet borta igen

Att uthärda det, alla dagar, veckor och kanske månader. Och att fortsätta bära hoppet om förbättring när den sjuke själv har gett upp. Det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt. Det vet jag som inte bara varit i den sjukes roll, utan i långa perioder också den anhöriges. Det är inte alls lätt.

Fast… på ett annat sätt är det väldigt enkelt, för din uppgift som anhörig är ganska handfast. Så här kommer några handfasta råd. Du kan (beroende på vilken relation du har till den sjuke):

ge hen en blomma

se till att hen får mat i sig

skicka ett mess då och då

ta fram ett pussel

hämta barn på dagis

skicka ett vykort

bjuda på godis

ta hen på en promenad

låta hen ligga på din soffa

hämta en gosig filt

Finnas. Leva. Visa dig. Se. Vara den verkliga världen. Visa hen den enkla och fundamentala saken att livet faktiskt fortsätter, och att hen fortfarande har en plats i det.

Och om du orkar: stilla dig en stund hos den sjuke, sitt bredvid hens mörker. Stanna. Lyssna. Var närvarande. En kvart, en timme, en natt. Bredvid mörkret. Som en liten nattlampa i fönstret. Du kan inte ta bort skräcken, men du kan skapa lite ledsyn. Vicka proportionerna åt rätt håll. För när natten är över borstar du tänderna och går till jobbet. Och har inte gått under.